Språket och funktionsnedsättning

Skrivet av Lars Hedman 24.01.2016 | 1 Kommentarer

Jag fick äran att uppträda på Mediespråk 2016 på lördag i Vasa. Det kändes bra att få försöka reda ut de många begreppen kring funktionsnedsättning och berätta vilka ord som är missvisande och ofta sårande.

Här följer en något förkortad version av min presentation.

Det här är min bror Noffe. Han fyller 70 nästa år. Han har inte alltid haft det lätt i livet, han har fått uppleva de stora förändringarna i vården av personer med utvecklingsstörning. I dag har han det bra, han bor i ett härligt gruppboende vid Merikoskis strand i Uleåborg. (Bara ett stenkast från den plats där Juha Sipiläs teknologiföretag hade sitt kontor och bara fem minuter från vårt första hem i Uleåborg).

För Noffe är 2+2 ett svårt begrepp och han klarar sig inte i vardagen på egen hand. Men han talar både svenska och finska flytande, han kan läsa och skriva och är en av de 300 som kan det finlandssvenska teckenspråket.

Ingen av oss har rätt att ifrågasätta hans, eller någon annans förstånd. Ordet "förståndshandikappad" är direkt kränkande.

Jag har själv en funktionsnedsättning. Utan hörapparater missar jag vart fjärde eller vart femte ord i en konversation, vilket inte är till fördel när man är journalist. Det är många andra i min generation som har samma hörselskada, bland annat Hillary Clintons man, Bill.

Anna Caldén har visat att människor som har en funktionsnedsättning kan göra en viktig samhällsinsats på lika villkor med alla andra. Hon har som skicklig och envis förhandlare lyckats med det jag trodde var omöjligt, att få de grälande organisationerna SAMS och Finlands svenska handikappförbund att gå ihop. För att vara aktiv, behöver hon ett hjälpmedel, en rullstol. Den gör henne mera jämlik, därför talar vi om "rullstolsburen" absolut inte "rullstolsbunden".

Karl-Oscar Skogster, som förlorade synen som ung pojke, har i flera decennier varit en central person för att skapa jämlikhet för personer med synskada. Han säger att "handikapp är en situation, inte en egenskap". Ett exempel: Kalle Skogster använder regelbundet tunnelbanan i Helsingfors. Han har lärt sig flera stationer utantill och tar sig fram utan hjälp. Undrar bara, om jag står nere på en tunnelbanestation och alla lampor släcks. Vem utsätts då för ett handikapp? Han eller jag?

Kort om historia. I Tyskland talade man 1938 om "Erbkranker", ungefär "ärftligt sjuka" och mördade 200.000 människor i ett "eutanasiprogram". Vi använde då ordet "vanför" i svenskan. Jag har sett ordet "krympling" fortfarande användas i svenska böcker. "Invalid" är översatt från engelskan "värdelös", ska vi använda sådana ord? Och ordet "handikappad" har kastats ut, bland annat av DHR i Sverige, redan 2008. Handikapp och invalid finns kvar i sammansatta ord som "handikapporganisation", "invalidtoalett" och "krigsinvalid".

Det heter (person, man, kvinna, människa, flicka, pojke, barn etc) "med funktionsnedsättning". Också ord som funktionsskillnad och -variation, förekommer i bland. Däremot gillar jag inte alls nyordet "funkis" som har alla förutsättningar att användas nedvärderande eller bli ett skällsord.

Vi använder inte adjektiv som "funktionsnedsatt", "handikappad" eller "funktionshindrad" längre. Det för att vi ska se människan, inte nedsättningen. Noffe är för mig inte "utvecklingsstörd". Han är min bror och han har många egenskaper som jag tycker om, och många som jag, som mellan alla syskon, irriterar mig på. Utvecklingsstörningen är bara en av hans egenskaper.

Det finns i dag bara två adjektiv, "blind" och "döv" som kan användas med gott samvete när man skriver eller talar om funktionsnedsättningar.

Vi talar heller inte om"funktionshindrad" eller ens "person med funktionshinder". Funktionshinder är det som uppstår när en människa med funktionsnedsättning inte kan ta sig fram i omvärlden utan hjälpmedel. I bilden ovan är Tim Knutsens skadade ben (jag har skrivit om honom i ett tidigare blogginlägg) funktionsnedsättningen, medan svårigheten att komma in i förarhytten är funktionshindret.

Det finns ingen prototyp, ingen normmänniska. Därför ska vi inte tala om de som är "annorlunda" eller "avvikande". I FN:s konvention om rättigheterna för personer med funktionsnedsättning är det i stället fråga om den mänskliga mångfalden. Men vi har byggt upp vårt samhälle för en en viss "norm" av människor. Därför har vi ett ansvar för att med olika hjälpmedel skapa jämlikhet också för de människor vi inte byggt för.

Här kommer sedan några bilder om olika funktionsnedsättningar:

När vi talar om "dövhet" är det en avsaknad av hörsel. Men om vi använder "döv" är det fråga om de personer som saknar hörsel och hör till den kulturella och språkliga grupp som kommunicerar med teckenspråket. (Se mina tidigare blogginlägg om teckenspråk och cochleaimplantat.)

Jag har tidigare skrivit om Temple Grandin i den här bloggen. Hennes berättelse säger mycket om autism. Aspergers syndrom används inte längre som diagnos utan räknas som en form av autism. Autism är inte en utvecklingsstörning även om det finns personer som har både autism och utvecklingsstörning.