lasse1260x2

Hur gör man det billigare?

Skrivet av Lars Hedman 25.09.2019

Skarmavbild 2019 09 25 kl. 18.13.31

Min bror Noffe bodde i ett litet rum på kanske 12 kvadratmeter. Han hade en säng, en länsstol, några skåp och en teve på byrån. På nattduksbordet fanns en bild på mamma. Det kanske låter spartanskt, men det var det hem han älskade och han kämpade med hela sitt hjärta mot att bli flyttad.
Hans rum fanns i Schjerfbeck-koti i Uleåborg. Ett idylliskt trähus i en park vid Merikoski där han bodde med tio andra. Det fanns bra med gemensamma utrymmen och samhörigheten mellan dem som bodde där och personalen var varm och hemtrevlig. Det idealiska
äldreboendet för personer med utvecklingsstörning.
Staden ansåg att rummen borde vara några kvadratmeter större. Sådana fanns längre bort från centrum och dessutom skulle det bli billigare. Alla skulle flyttas till Muhos. Ingen frågade de anhöriga och ingen frågade Noffe. Det här var för nio år sedan och då ansåg man att en person med utvecklingsstörning inte får ha en egen åsikt. Det verkar inte ha blivit bättre sen
dess.
Noffe förstod sig kanske inte på förvaltning eller på kommunala budgeter. Men han visste att han trivdes och att han inte ville flytta. Det sa han också när tidningarna började skriva om nedläggningen och intervjuade honom. Protesterna från anhöriga, personalen och klienterna gjorde att staden backade och Schjerfbeck-koti räddades. Noffe kunde leva sina sista år i ett hem där han trivdes. Han gick bort för tre år sedan.
När jag läser att kommunerna i Jakobstadsregionen vill kasta ut samkommunen Kårkulla och själva ta över servicen för personer med utvecklingsstörning påminns jag om dragkampen i Uleåborg. Det är för mig inte en fråga om förvaltning, vem som ska sköta vad. Det är motivet till övertagandet som oroar mig: ”Det måste bli billigare”. Nu anses servicen för en av samhällets svagaste och mest utsatta grupper vara för dyr. Samtidigt är det rätt så uppenbart att sparåtgärder, trots löften om det motsatta, kommer att försämra servicen. Som att flytta Noffe till Muhos.
Det är något jag inte riktigt förstår här. Samkommunen Kårkulla har ju skapats och upprätthållits för att ge möjligast högklassiga service, samla sakkunskapen och skapa synergieffekter. Man kan kanske argumentera om Kårkullas prissättning, men samkommunen är inte ett vinstföretag. I fjol var underskottet över 370.000 euro.
Nu vill flera kommuner i Svenskfinland att det ska göras ännu billigare. Var sparar man i så fall? Är det på personalen eller kompetensen? På boendet och kosten, eller är det kanske på habiliteringen och fritidssysselsättningarna? I Jakobstadsregionen vill en arbetsgrupp ”minska dubbelfunktioner”. I värsta fall betyder det att man måste blunda för specialbehoven då all vård ska in i samma schablon.

Har arbetsgruppen frågat någon av dem som berörs? De kan visa att det finns ett värde som inte får sparas bort.


Vården blir allt sämre

Skrivet av Lars Hedman 24.09.2018

Kategorier:

 zombie

Ingen idé att ringa till tandläkarjouren i Karleby på helgerna. Först svarar ingen, sedan är det upptaget och när man äntligen når fram måste man tala finska.

 

Jag läser som bäst Hans Roslings helt fantastiska och tänkvärda bok Factfulness. Han skriver att världen blir bättre hela tiden. Jag tror honom, nästan ... "Världen blir bättre, förutom sjukvården i Finland".

I söndags fick jag en hemsk tandvärk som spred sig till hela käken. En sådan där sadistisk, elak och direkt skrämmande smärta som i ren djävulskap tar över din kropp och styr dina tankar. Som att vara med om en apokalyps, men inte som hjälte, utan som zombie.

Alla vet att tandvärk och söndagar inte passar ihop. Då man med stela zombiefingrar bläddrar efter hjälp i Jakobstad får man veta att jouren bara fungerar på "vardagar under öppettider". Men ingen fara, man uppmanas ta kontakt med den gemensamma jouren i Karleby. "Dit kommer du i regel efter att du har tagit kontakt per telefon", lovar man.

Det första samtalet till jouren i Karleby ger en automatisk telefonsvarare som säger något om "ruuhka" och att man ska ringa senare. Det andra, tredje och fjärde samtalet ger samma resultat. Efter en och en halv timmes försök och en Burana 600 senare lyckades jag komma förbi telefonsvararen. Nu hördes i stället ett uppmuntrande "tut, tut, tuut". Upptaget!

Efter flera "upptaget" och en Burana till, lyckas jag komma fram. "Kan jag tala svenska"? "Ei, puhutaan suomea"!

Jag brukar som uppvuxen i Uleåborg, stoltsera med att jag är nästan tvåspråkig och kan byta till finska om det behövs. Nu fick jag mig en läxa. Värken och Buranan grötade till tankeverksamheten och jag märkte att jag hade svårt att beskriva mina symptom på finska. Jag kom inte på vad "käke" är på finska och damen som svarade kunde inte översätta åt mig.

Nu när jag mår bättre och inte proppat mig full av piller är det klart att finskan använder "leuka" för både haka och käke, men just då var det omöjligt att komma på. Det visar hur viktigt det är med att få vård på ditt modersmål, från det första samtalet till att du talar med en läkare.

Om jag förstod damen rätt skulle jag inte besvära mig med att komma till Karleby. Zombier är dessutom notoriskt dåliga bilförare. Jag skulle i stället ta mera smärtstillande, först Burana, sen Panadol och sedan Burana igen.

Vad har jag lärt mig av allt det här? Bli inte sjuk på en söndag! Skaffa en app till telefonen som automatiskt ringer upp en gång i minuten tills du kommer fram. Ta fram den gamla svensk-finska ordboken och plugga alla kroppsdelar och symptom tills de sitter kvar också i ett zombieliknande stadium.

Fyll på lagret med Burana och Panadol!

Bilden: cc by Flickr.com/Shk Pawel


Sjukhuset som ringer 112

Skrivet av Lars Hedman 04.05.2018 | 1 kommentar(er)

mammamalmskaVågar du föra din mamma till Malmska i Jakobstad? På avdelningarna finns inga resurser att ta hand om plötsliga sjukdomsattacker. Man ringer efter ambulans.

 

Tänk dig att din mamma måste vårdas på Malmska sjukhuset i Jakobstad till exempel för att hennes blodvärden är låga. Hon tas in på en avdelning och får dropp, litet extra blod och får träffa en läkare några minuter varje dag. Men vad händer om hon plötsligt får en hjärtattack? Eller om hon förlorar medvetandet? Eller svårt att andas? Eller något annat akut?

Det är ju ett sjukhus. Vi förväntar oss att där finns läkare och tillräckligt med vårdpersonal och bra utrustning för att genast hjälpa din mamma. Så var det åtminstone förr.

Inte längre i Jakobstad. Man använder telefon i stället för defibrillator. Personalen på Malmska tvingas ringa 112. Ambulansen kör i ilfart från brandstationen vid  Ahlströmsgatan till sjukhuset. Det är bara en och en halv kilometer så det tar inte så länge med sirenerna på. Ambulanspersonalen får sedan ta hand om patienten, de har den utrustning som behövs och ger din mamma akutvård innan hon kan föras till Karleby eller Vasa.

Efter att jag skrev om kaoset på akuten i Jakobstad har jag fått höra flera historier om Jakobstads sjukhus. Det verkar vara ännu värre än jag trodde. Personalen har visserligen försetts med munkavle, men det som patienter och anhöriga berättat för mig är beklämmande. Personalen är hopplöst underdimensionerad i förhållande till antalet patienter, man får inte längre kalla in extra hjälp när det krisar och utrustningen som ska rädda liv har stoppats undan i ett skåp.

I stället utnyttjar vi ambulanserna som dessutom kör antingen 35 kilometer till Karleby eller 100 till Vasa. Hur länge räcker de till? Vad gör man när mamma blir sjuk och alla ambulanser ligger på landsvägen?

Jag vill betona att jag inte kritiserar dem som jobbar på Malmska. Jag har bara haft positiva erfarenheter av den proffsiga vårdpersonalen i Jakobstad. Jag beundrar deras förmåga att visa omtanke också när stressnivån för dem måste vara helt ohållbar. De borde nu öppet få berätta hur svårt det är. Och politiker och sjukvårdsledningen måste lyssna.