När prestationsångesten tar över
Som jag har nämnt i mitt föregående inlägg avlägger jag för tillfället en utbildning inom psykisk ohälsa. Som praktikuppgift har jag valt att blogga om mina egna erfarenheter kring psykisk ohälsa. Detta är del 2 där jag berättar om hur det är att leva med prestationsångest. Del 1 om ofrivillig ensamhet hittar ni här.
De senaste månaderna har lite känts som ett fritt fall på grund av prestationsångest. Känslan av otillräcklighet har tagit över och det har inte spelat någon roll hur mycket jag har ansträngt mig. Jag har hela tiden haft känslan att det aldrig räcker.
Hur har blivit det såhär?
Jag har ställt mig den frågan om och om igen och grunden till min ångest ligger nog i min barndom. Jag har lidit av prestationsångest sedan lågstadiet och känslan av otillräcklighet har varit en trogen följeslagare sedan dess. Redan i lågstadiet var bra vitsord ett bevis för mig hur godkänd jag är i samhället. Mitt yttersta mål som barn var att få bra betyg för att bli antagen till gymnasiet. I Österrike är det vanligt att gå lågstadiet på 4 år och sen byter man till gymnasium eller mellanskola, en typ realskola. För att ha rätt att gå i gymnasieskolan måste jag uppvisa bra vitsord från årskurs 4, sista året på lågstadiet. Denna period kändes mycket stressande eftersom jag försökte leva upp till de ideal som fanns i samhället. Många hyste åsikten att en gymnasieutbildning ökar ens anseende... Jag lyssnade till dessa personer och kände ännu större press på att prestera. Jag önskar att någon hade sagt till mig att också vägen via mellanskolan öppnar dörren till en ljusare framtid och ger möjlighet till att avlägga den utbildning man drömmer om, såsom yrkes- eller högskoleexamen. Då skulle jag kanske ha valt mellanskolan och troligtvis upplevt mindre prestationskrav.
Hösten 2010 började jag studera nordiska språk. Jag såg fram emot det. En ny stad. Nya vänner. En ny början. Jag trodde att ett nytt liv utan prestationsångest väntade på mig.
Ändå, så som livet är, verkade det ha andra planer.
Jag trivdes egentligen bra med mina studier, men fick höra ganska ofta att nordiska språk är ett exotiskt studieämne och att jag åtminstone borde studera ekonomi eller juridik som biämne för att ha bättre chanser i arbetslivet... Ni kan säkert tänka er hur min reaktion såg ut. Jag tog dem på orden och började igen lägga min fokus på bra vitsord. Jag ville helt enkelt bevisa att jag är värdefull även om jag studerar ett ämne som inte är populärt.
Förståelsen för vad som ger mig känslan av sinnesro försvann med åren.
Jag avslutade mina universitetsstudier med bra betyg men hälsan sviktade. Det förde med sig att jag insjuknade i generaliserat ångestsyndrom under hösten 2020.
Nu, 2 år senare, har jag insett att jag inte kan återgå till prestationsjaget. Istället måste jag hitta min egen väg, den väg som fungerar bäst för mig och ger mig balans.
Hur önskar jag att mitt framtida liv ser ut?
Jag har en hemlig dröm sedan längre, nämligen att jag gärna skulle börja studera igen och jobba mera med människor. Jag ångrar inte min tidigare universitetsutbildning i nordiska språk. Jag skulle inte ha utvecklats till denna självsäkra person som jag är idag. Mina studier och min utvandring har lärt mig att jag klarar mig i tuffa situationer och lever ett helt självständigt liv utomlands.
Men nu känns det som att jag vill gå vidare i livet. Jag vill vidareutbilda mig, till ett arbete som det finns mer behov av i samhället. Jag har hittat en utbildning vid en yrkesskola som matchar mina intressen. Vad exakt jag vill studera kommer jag att berätta när tiden är inne. Det är inget beslut jag kan ta över en natt. Min viktigaste prioritet just nu är att jag jobbar med min livsbalans. För att orka börja studera igen måste jag må bättre och ha kontroll över min stress.
En sak jag har lovat till mig själv: Denna gång vill jag njuta av min nya utbildning och ta mer hand om mig själv oavsett om jag skriver bra vitsord eller inte. Det viktigaste är att jag mår bra och trivs med det jag jobbar med.
Till min vän Matilda
För tillfället avlägger jag en utbildning inom området psykisk ohälsa. Jag har fått uppgiften att dela med mig av egna erfarenheter inom psykisk ohälsa i form av ett blogginlägg, en videoinspelning eller på ett annat valfritt sätt. Jag har valt att skriva ett blogginlägg kring ofrivillig ensamhet eftersom ensamhet är ett stigmatiserat och nästan skamfullt ämne. Ofrivillig ensamhet kan drabba vem som helst och när som helst under livet och kan leda till psykisk ohälsa, såsom ångest och depression. Ensamheten börjar ofta med en stor förändring i livet, till exempel med en flytt till ett nytt land.
Efter att jag anlände i Finland år 2014 hamnade jag själv i en kortare period av ensamhet. Då kände jag inte en enda person och speciellt i början var det klurigt att ge mig in i nya vänkretsar. I grund och botten är jag en social person som tycker om att lära känna nytt folk. Men konfrontationen med ett nytt land, språk och en ny kultur orsakade att jag var mycket rädd för att ta första steget och själv söka kontakt till finländarna. Nu, nästan 9 år senare, vet jag att i det läget befinna sig i ett virrvarr av känslor är inget som är fel. De flesta som flyttar till ett nytt ställe upplever samma känslor av rädslor och oro.
Tack och lov pågick min period av ensamhet bara i några veckor. Jag träffade många trevliga vänner för livet och kompisar under mitt första termin som utbytesstudent på universitetet. En vän har en speciell plats i mitt hjärta... Matilda, hon är min allra första vän jag lärde känna i Finland och hon bidrog mycket till att min integration i det finska samhället har lyckats från början. Jag kunde inte önska mig en bättre vän och stöttepelare än henne.
Och så vrider sig tiden, vi skriver året 2014 och en kall höstdag i september. Då var min första dag som utbytesstudent. Jag satt i korridoren framför föreläsningssalen och väntade på min allra första lektion. Det snurrade runt många tankar i mitt huvud. Nästan alla av de kretsade kring om jag alls skulle hitta vänner för livet som jag kan prata om allt mellan himmel och jord.
Mina tankar avbryts plötsligt när en flicka tog plats bredvid mig. Hon tittade på mig med ett leende och sa: "Hej, jag heter Matilda. Du har visst också valt kursen i danska?!" Jag genmälde: "Javisst! Jag är förresten utbytesstudent från Österrike..." Jag hann inte avsluta meningen eftersom Matilda blev alldeles till sig av glädje att träffa på någon som har tyska som modersmål. Hon brinner nämligen för det tyska språket och har sällan möjlighet till att prata med en modersmålstalare. Som tur studerade vi inom samma huvudämne som hette språkexpert i ett specialiserat samhälle. Matilda specialiserade sig i tyska språket, jag i nordiska språk.
Det klickade direkt mellan Matilda och mig, inte minst genom vårt gemensamma intresse för språk. Vi började umgås regelbundet med varandra och skaffade vårt eget svensk-tysk språktandem. Matilda lärde mig många finlandssvenska uttryck och jag berättade henne om vilka dialekter folk i Österrike pratar. Tänk vad roligt det var att kunna integrera mig både på mitt modersmål och på svenska.
Tack vare Matilda och alla mina andra vänner jag har träffat under de senaste åren känns Österbotten nu som mitt andra hem.
Återvända till Österrike?
Den 12 juli var det åtta år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Vasa efter tre år i Wien. Innan dess funderade jag så mycket på var min plats på jorden är.
"Men Wien, är inte det din plats?", frågade mina nära och kära och jag förnekade. Jag trivdes bra i min studiestad Wien och också i min hemtrakt. Men trots att jag har uppskattat alla platser jag har bott på och alltid har känt mig hemma där, så har det ändå varit glasklart att Wien bara är ett mellansteg på vägen mot mitt drömliv. Jag ville resa genom livet med öppet sinne, utforska kulturlivet i Norden och lära mig flera nordiska språk.
Och nu, åtta år senare, kan jag säga att mitt livs största dröm har förverkligats. Jag har utvecklats till den person jag vill vara och får leva ett berikande liv här i Vasa. Det är så himla skönt att få använda svenska som vardagsspråk och komma i kontakt med inspirerande folk dagligen som lär mig mycket om livet i Finland. Finland känns som ett andra hem för mig nu och därför kan jag inte föreställa mig längre att lämna Norden helt.
Tanken på att flytta tillbaka till Österrike skrämmer mig dock lite. Jag har levt i Finland så länge att det liv jag en gång hade hemma som ungdom sedan länge är passerat. När jag lämnade Wien var jag en tjugoårig student som just flyttat hemifrån. Jag har aldrig levt ett "vuxenliv" i Österrike med egen lägenhet, heltidsjobb och allt vad ett vuxenliv innebär. Visst skulle jag klara mig av att börja om igen och stänga tidigare kapitel. Men nu som trettioårig har jag andra livsmål än tidigare och längtar inte längre efter ett liv på resande fot. Allt jag önskar mig är att leva ett mera bofast liv. I Vasa lever jag precis det liv jag vill leva, med andra ord ett lugnt liv med fokus på saker som betyder mest för mig och mitt välmående. Allt är inte perfekt förstås, men på det stora hela vill jag inte ändra något alls just nu.
En glimt från mitt tidigare liv i Wien
Allt jag önskar mig till jul är sinnesro
Anteckningar från 23 december 2021. Doften av nybakade bullar fick mig att vakna tidigt i morse. Jag vilade en liten stund i sängen och tittade ut genom fönstret innan jag gick upp. När jag fick se vinterlandskapet kändes det nästan lite overkligt att jag är hemma igen i Österrike. Sen sprang jag till köket där mina föräldrar överraskade mig med en mysig frukost. Frukostbordet stod uppdukat med allt man kan önska sig: kaffe, färskpressad apelsinjuice, nybakade bullar och jordgubbssylt.
Vi hade en mysig stund vid frukostbordet och jag berättade lite om allt möjligt vad som pågår i min vardag i Finland. Under de senaste veckorna har jag upplevt en enorm psykisk trötthet som inte har gått att vila bort. Det var en lättnad att få prata om det svåra i livet och jag är så tacksam för att ha ett barndomshem där det finns mycket trygghet och värme. Det är den enda platsen där jag kan ta en paus från vardagen och alla måsten utan att känna dåligt samvete. Just nu har ett stort behov av sinnesro och återhämtning och då känns det bra att ha en mysig jul tillsammans med min familj.
I förmiddags gick mamma och jag i skogen för att leta efter grankvistar, grankottar och mossa. Dagen före julafton brukar vi alltid pyssla juldekoration gjord av naturmaterial. Vi köper inte material av plast eftersom naturen har så mycket fint att erbjuda till julen. En självgjord julkrans är helt klart vårt absoluta favoritpyssel, eftersom den ger hemmet en genuin julkänsla med sin härliga doft.
Julafton brukar jag fira i stillhet med mamma, pappa, min bror och god mat. Vi börjar dagen med frisk luft och en promenad i naturen. Tänk hur skönt det är att pulsa i snön och njuta av utsikten över Alperna. Sen finns det en värmande kastanjesoppa till lunch, med kaffe och julbakelser. På kvällen äter vi vanligtvis fondue och samlas kring en gryta och där doppar var och en sina kött- och grönsaksbitar i den kokande soppan. Det är så mysigt att laga mat tillsammans, äta och umgås.
Julaftonen avslutas egentligen traditionellt med midnattsmässan där man firar övergången från advent till jul. Men på grund av restriktionerna kommer vi att fira julnatten hemifrån och tända ett ljus för mitt syskon i himlen.
Hur mycket finska kan jag?
När jag berättar att jag flyttade till Finland för att studera svenska finns det två frågor som folk oftast ställer mig: Läser du också finska? och Hur mycket finska kan du?
På den första frågan kan jag svara med: Ja, jag lär mig också finska. Innan jag flyttade till Finland var det alltid självklart att jag skulle läsa både svenska och finska. Att lära sig flera nordiska språk samtidigt är krävande men det är så värt det. Kan man som icke nordbo åtminstone ett inhemskt språk flyttande är det lättare att komma i närmare kontakt med lokalbefolkningen. För min egen del är en känsla av tillhörighet himla viktigt. Jag vill gärna integrera mig i livet här i Vasa och få en djupare förståelse för det finländska kulturlivet. Genom att våga prata svenska och finska i vardagslivet har jag fått många vänner för livet som jag delar samma intresse med och tack vare dem känner jag mig som hemma i Finland.
Frågan om hur mycket finska jag kan är inte lätt att svara på. Jag har olika färdighetsnivåer i delområdena skrift och tal eftersom jag kan skriva och läsa finska mycket bättre än att prata. Jag tror att jag åtminstone har grundläggande kunskaper i skrift och tal. Det går bra att skriva enkla mejl och att småprata på finska. Krävs avancerade språkkunskaper använder jag endast svenska som kommunikationsspråk. I nuläget skulle jag inte våga skriva en uppsats eller hålla en presentation på finska. Jag har lite problem med att använda den finska grammatiken rätt och mitt finska ordförråd räcker ännu inte till för att kunna debattera om ett specifikt ämne. Men även om jag inte behärskar finska på en bra nivå är jag väldigt glad över hur mycket jag redan kan. När jag anlände till Finland för några år sedan kunde jag nämligen inte ett enda ord finska.
Grönland - ett utbytesår på världens största ö
I dag är det exakt 3 år sedan jag åkte iväg som utbytesstudent till Nuuk för att studera danska och Grönlands kulturhistoria. Klockan 12:15 satt jag på flygplatsen i Reykjavík och skrev följande på min sida på Facebook: Redo för mitt största äventyr hittills. Idag reser jag äntligen till Grönland. Med en one way biljett i bagaget. Jag känner mig lite nervös. Vi hörs!... När jag väntade på flyget snurrade stressande tankar och känslor runt i mitt huvud. Nej, min inre stress orsakades inte av att jag reste utan returbiljett till Grönland. Det kändes bara lite obehagligt att måste flyga med ett 20-personers propellerflygplan över den stormiga Atlanten. Jag är nämligen lite flyggrädd. Men det visade sig att min rädsla var ogrundad. Flyget var lugnt och smidigt.
När jag landade i Nuuk kunde jag inte fatta att jag verkligen flyttar till Grönland - världens största ö som befinner sig mellan Norra ishavet och Atlanten och öster om Kanadas arktiska öar. Det grönländska landskapet är ofattbart vackert och de karga och gigantiska bergsformationerna liknar lite Alperna i Österrike. Det är orsaken till varför jag känner mig som hemma i Grönland. Vad känner jag mig lyckligt när jag kan vandra i bergen och njuta av stillheten och panoramautsikten.
Tasiilaq i Östgrönland
Efter landningen hämtades jag av utbyteskoordinatorn som körde mig till mitt studenthem där jag delade en bostad med fyra andra studenter. Mitt första intryck var att livet i Nuuk är härligt mångfasetterat och väldigt modernt. Trots Nuuks isolerande läge finns det allt som man behöver i vardagen: museer, butiker, gym, skolor, restauranger, ett kulturhus och en simhall.
Nuuk är Grönlands huvudstad och samtidigt landets största by och har omkring 16.000 invånare. Byn ligger i den sydvästra delen av Grönland och är omgiven av fjordar och berg. Man är även avskuren från yttervärlden. Men inte en enda dag, ångrade jag att jag for dit. En sak jag uppskattade mest var att det inte fanns tillgång till gratis publik mobilnät i Nuuk. Livet är så mycket lugnare när man endast kan koncentrera sig på livets små saker. Jag spenderade mycket tid med att lära känna grönlänningar, förbättra min danska, läsa lite grönländska och promenera i naturen.
På promenad i Nuuk
Ni undrar säkert varför jag just ville åka till Grönland. Orsaken var att jag var väldigt intresserat av att undersöka kulturmötet mellan Danmark och Grönland. Även om Grönland geografiskt hör till Nordamerika, är landet en autonom del av Danmark med självstyre sedan 70-talet. Grönländska är det enda officiella nationalspråket i Grönland. Men eftersom Grönland har varit en koloni av Danmark spelar danska fortfarande en stor roll i vardagslivet. På universitet i Nuuk används därför både grönländska och danska som undervisningsspråk. På vilket språk en kurs undervisas beror på om läraren har grönländska eller danska som modersmål.
Kurserna som jag valde på universitet var väldigt lärorika. Min favoritkurs handlade om Grönland och det andra världskriget. Vi pratade även om nationalsocialismen i Österrike och Tyskland. Ett väldigt tungt tema men samtidigt var det också superspännande att höra min hemlandshistoria ur grönländskt perspektiv. Kursen undervisades på danska eftersom kursläraren ursprungligen kom från Danmark.
När orkanvindar blåser över Nuuk är det för farligt att tillbringa sin fritid utomhus. Därför har jag nästan inga bilder som visar regn i Grönland.
En resa till en annan värld. Jag har aldrig sett isberg förut.
Till sist vill jag avslöja varför jag bokade en enkelbiljett utan returresa. Efter mitt utbyte ville jag resa lite runt omkring i landet istället av att genast resa hem. Grönland är ett så gigantiskt stort land som är från dess nordligaste punkt till dess sydligaste omkring 2.600 kilometer långt och omkring 1.000 kilometer brett. Det löner sig absolut att ta sig tid och utforska Grönland i lugn och ro.
Välkommen till min resa genom livet!
Vad roligt att du hittat hit! Jag heter Barbara, är 30 år ung och lämnade Alperna för att börja på ny kula i Finland.
I skrivande stund sitter jag på min balkong, njuter av årets första varma solstrålar och grejar med mitt första blogginlägg. Jag ser fram emot att få börja blogga på Sevendays. Att skriva och sätta ord på mina tankar är det roligaste jag vet. Jag är extra glad över att få blogga på svenska som inte är mitt modersmål. På detta sätt kan jag förhoppningsvis övervinna min rädsla för språkfel som smyger sig in här och där. Övning ger färdighet och jag tycker när man lär sig ett främmande språk gäller det bara att våga prata och skriva.
Min blogg är en dagbok för mig och alla som är nyfikna över hur det känns att börja ett nytt liv utomlands. Jag tar er med på resan genom mitt liv i Finland med alla dess utmaningar, vändpunkter och insikter.
Som bloggnamnet förtäljer vurmar jag för Norden och nordiska språk. När jag började mina kandidatstudier i Wien var det ett självklart val att studera nordisk filologi. Då var min största dröm att flytta till ett nordiskt land, en dröm som senare också gick i uppfyllelse. För exakt 7 år sedan tog jag mitt pick och pack och flyttade till Vasa för att studera svenska. Sedan några månader är jag nyutexaminerad magister och efter att ha bott så många år i Österbotten kan jag tänka mig att kanske stanna för alltid. Jag har träffat så många trevliga finländare som gör mitt liv rikare och får mig att känna mig tillfreds och lugn. Jag kan verkligen säga att Österbotten har blivit mitt andra hem.
Mitt nuvarande livsprojekt är att skapa ett meningsfullt yrkesliv. Under senaste tiden har jag funderat mycket om vart jag tar vägen efter mina studier. För tillfället jobbar jag inom mediebranschen, ett arbetsområde jag trivs mycket med. Det är absolut min grej att kommunicera på svenska i skrift och tal. Kanske har jag redan hittat mitt framtida yrke? Tiden får utvisa om det är så.
Efter pandemin hoppas jag att kunna jobba som erfarenhetsexpert och stöda människor som är utsatta. Jag är jätte tacksam för att få leva mina drömmer i Finland, så därför skulle jag gärna ge samhället något tillbaka. I ett senare inlägg berättar jag kanske lite mer om mina egna erfarenheter av att mista ett syskon. Om hur det är att ha ett syskon i himlen och ett syskon på jorden. Jag vet att syskonförlust är ett lite tunnare ämne. Men jag tycker att det också är viktigt att våga prata om det svåra i livet. Därför ska min blogg vara en plats för tankar av olika slag, glada och lite mindre glada tankar och annat tänkvärt.
Så här lärde jag mig svenska
När någon frågar mig varför jag flyttade till Finland brukar jag svara: Förälskelse ledde mig till Finland. En förälskelse i nordiska språken.
Det började allt med att jag ville åka på utbyte för 7 år sedan. Då studerade jag nordisk filologi i Österrike och det var min största dröm att bosatta mig i Norden. Att få tala svenska, danska eller norska i vardagliga situationer stod högt på min önskelista. Jag lärde mig mycket om språkens grundläggande grammatik och ordförråd under mina studier i Österrike. Men det fanns inte med tillräckligt möjlighet att träna mina muntliga språkfärdigheter utanför klassrummet.
Genom en tillfällighet hamnade jag i Finland och fick min utbytesplats i Vasa. Att man kan studera svenska i Finland hade jag först ingen aning om. Jag har bara hört av att en liten del av finländarna har svenska som modersmål. Studerar man nordisk filologi i Österrike så kommer man främst i kontakt med Skandinaviens språk och kultur. Finska anordnas som en egen utbildningslinje som man studerar inom ämnet finsk-ugriska språk. Innan jag flyttade till Finland har jag alltså inte hört ett enda ord finska. Men just detta var orsaken till att jag tackade ja till en studieplats i Finland. Jag var nyfiken på hur finska låter och om det finns skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska.
I början var det lite knepigt med att förstå finlandssvenska samt använda svenska som studiespråk. Mina studiekolleger kom från olika delar av Finland och jag fick höra olika dialekter. Även om det var svårt att följa med i konversationer var det mycket lärorikt att lyssna på hur folk faktiskt pratar. Bara genom att lyssna lärde jag mig uttal och många finlandssvenska uttryck.
Jag minns också att under mina första veckor i Finland hade jag en ständig rädsla för att inte bli förstådd och ha bristande flyt i språket. Med tiden har jag märkt att det gör ingenting att man inte talar ett främmande språk perfekt och har börjat att integrera svenska i alla tänkbara vardagssituationer. På följande roliga sätt har jag kompletterat min språkinlärning:
Småprat
Att våga använda svenska som vardagsspråk har varit nyckeln till att jag har lärt mig tala språket i rask takt. Speciellt i små butiker är det roligt att prata med folk om allt mellan himmel och jord. Genom personligt kontakt med finländare lär jag mig så mycket om Finlands kulturliv. Det är vikigt för mig att inte bara befatta mig grammatik utan också förstå finländarnas tankesätt.
Byta språk på sociala medier
Mina skriftliga färdigheter utvecklar jag genom att använda svenska som kommunikationsspråk på mina sociala medier. Mina inlägg delar jag vanligtvis både på tyska och svenska. Först skriver jag inlägget på tyska och sen översätter jag texten till svenska eftersom det gör mig glad att skriva på olika språk. Mina inre känslor och tankar kan jag bättre uttrycka genom att skriva än genom att tala. Genom att sätta ord på det som pågår inom mig kan jag skapa utrymme för det jag annars trasslar in mig.
Språkcafe
Under mina studier skapade mina studiekompisar och jag ett nordiskt språkcafé där vi träffades regelbundet för att öva tala danska, norska, finska och tyska. Att delta på språkcafé är något jag varmt rekommenderar till er som flyttar till ett nytt land. Där har ni bra mölighet att komma i kontakt med lokalsamhället och knytta nya kontakter genom samtal, brädspel och fika.