Visa alla inlägg skrivna 2022
När prestationsångesten tar över
Som jag har nämnt i mitt föregående inlägg avlägger jag för tillfället en utbildning inom psykisk ohälsa. Som praktikuppgift har jag valt att blogga om mina egna erfarenheter kring psykisk ohälsa. Detta är del 2 där jag berättar om hur det är att leva med prestationsångest. Del 1 om ofrivillig ensamhet hittar ni här.
De senaste månaderna har lite känts som ett fritt fall på grund av prestationsångest. Känslan av otillräcklighet har tagit över och det har inte spelat någon roll hur mycket jag har ansträngt mig. Jag har hela tiden haft känslan att det aldrig räcker.
Hur har blivit det såhär?
Jag har ställt mig den frågan om och om igen och grunden till min ångest ligger nog i min barndom. Jag har lidit av prestationsångest sedan lågstadiet och känslan av otillräcklighet har varit en trogen följeslagare sedan dess. Redan i lågstadiet var bra vitsord ett bevis för mig hur godkänd jag är i samhället. Mitt yttersta mål som barn var att få bra betyg för att bli antagen till gymnasiet. I Österrike är det vanligt att gå lågstadiet på 4 år och sen byter man till gymnasium eller mellanskola, en typ realskola. För att ha rätt att gå i gymnasieskolan måste jag uppvisa bra vitsord från årskurs 4, sista året på lågstadiet. Denna period kändes mycket stressande eftersom jag försökte leva upp till de ideal som fanns i samhället. Många hyste åsikten att en gymnasieutbildning ökar ens anseende... Jag lyssnade till dessa personer och kände ännu större press på att prestera. Jag önskar att någon hade sagt till mig att också vägen via mellanskolan öppnar dörren till en ljusare framtid och ger möjlighet till att avlägga den utbildning man drömmer om, såsom yrkes- eller högskoleexamen. Då skulle jag kanske ha valt mellanskolan och troligtvis upplevt mindre prestationskrav.
Hösten 2010 började jag studera nordiska språk. Jag såg fram emot det. En ny stad. Nya vänner. En ny början. Jag trodde att ett nytt liv utan prestationsångest väntade på mig.
Ändå, så som livet är, verkade det ha andra planer.
Jag trivdes egentligen bra med mina studier, men fick höra ganska ofta att nordiska språk är ett exotiskt studieämne och att jag åtminstone borde studera ekonomi eller juridik som biämne för att ha bättre chanser i arbetslivet... Ni kan säkert tänka er hur min reaktion såg ut. Jag tog dem på orden och började igen lägga min fokus på bra vitsord. Jag ville helt enkelt bevisa att jag är värdefull även om jag studerar ett ämne som inte är populärt.
Förståelsen för vad som ger mig känslan av sinnesro försvann med åren.
Jag avslutade mina universitetsstudier med bra betyg men hälsan sviktade. Det förde med sig att jag insjuknade i generaliserat ångestsyndrom under hösten 2020.
Nu, 2 år senare, har jag insett att jag inte kan återgå till prestationsjaget. Istället måste jag hitta min egen väg, den väg som fungerar bäst för mig och ger mig balans.
Hur önskar jag att mitt framtida liv ser ut?
Jag har en hemlig dröm sedan längre, nämligen att jag gärna skulle börja studera igen och jobba mera med människor. Jag ångrar inte min tidigare universitetsutbildning i nordiska språk. Jag skulle inte ha utvecklats till denna självsäkra person som jag är idag. Mina studier och min utvandring har lärt mig att jag klarar mig i tuffa situationer och lever ett helt självständigt liv utomlands.
Men nu känns det som att jag vill gå vidare i livet. Jag vill vidareutbilda mig, till ett arbete som det finns mer behov av i samhället. Jag har hittat en utbildning vid en yrkesskola som matchar mina intressen. Vad exakt jag vill studera kommer jag att berätta när tiden är inne. Det är inget beslut jag kan ta över en natt. Min viktigaste prioritet just nu är att jag jobbar med min livsbalans. För att orka börja studera igen måste jag må bättre och ha kontroll över min stress.
En sak jag har lovat till mig själv: Denna gång vill jag njuta av min nya utbildning och ta mer hand om mig själv oavsett om jag skriver bra vitsord eller inte. Det viktigaste är att jag mår bra och trivs med det jag jobbar med.
Till min vän Matilda
För tillfället avlägger jag en utbildning inom området psykisk ohälsa. Jag har fått uppgiften att dela med mig av egna erfarenheter inom psykisk ohälsa i form av ett blogginlägg, en videoinspelning eller på ett annat valfritt sätt. Jag har valt att skriva ett blogginlägg kring ofrivillig ensamhet eftersom ensamhet är ett stigmatiserat och nästan skamfullt ämne. Ofrivillig ensamhet kan drabba vem som helst och när som helst under livet och kan leda till psykisk ohälsa, såsom ångest och depression. Ensamheten börjar ofta med en stor förändring i livet, till exempel med en flytt till ett nytt land.
Efter att jag anlände i Finland år 2014 hamnade jag själv i en kortare period av ensamhet. Då kände jag inte en enda person och speciellt i början var det klurigt att ge mig in i nya vänkretsar. I grund och botten är jag en social person som tycker om att lära känna nytt folk. Men konfrontationen med ett nytt land, språk och en ny kultur orsakade att jag var mycket rädd för att ta första steget och själv söka kontakt till finländarna. Nu, nästan 9 år senare, vet jag att i det läget befinna sig i ett virrvarr av känslor är inget som är fel. De flesta som flyttar till ett nytt ställe upplever samma känslor av rädslor och oro.
Tack och lov pågick min period av ensamhet bara i några veckor. Jag träffade många trevliga vänner för livet och kompisar under mitt första termin som utbytesstudent på universitetet. En vän har en speciell plats i mitt hjärta... Matilda, hon är min allra första vän jag lärde känna i Finland och hon bidrog mycket till att min integration i det finska samhället har lyckats från början. Jag kunde inte önska mig en bättre vän och stöttepelare än henne.
Och så vrider sig tiden, vi skriver året 2014 och en kall höstdag i september. Då var min första dag som utbytesstudent. Jag satt i korridoren framför föreläsningssalen och väntade på min allra första lektion. Det snurrade runt många tankar i mitt huvud. Nästan alla av de kretsade kring om jag alls skulle hitta vänner för livet som jag kan prata om allt mellan himmel och jord.
Mina tankar avbryts plötsligt när en flicka tog plats bredvid mig. Hon tittade på mig med ett leende och sa: "Hej, jag heter Matilda. Du har visst också valt kursen i danska?!" Jag genmälde: "Javisst! Jag är förresten utbytesstudent från Österrike..." Jag hann inte avsluta meningen eftersom Matilda blev alldeles till sig av glädje att träffa på någon som har tyska som modersmål. Hon brinner nämligen för det tyska språket och har sällan möjlighet till att prata med en modersmålstalare. Som tur studerade vi inom samma huvudämne som hette språkexpert i ett specialiserat samhälle. Matilda specialiserade sig i tyska språket, jag i nordiska språk.
Det klickade direkt mellan Matilda och mig, inte minst genom vårt gemensamma intresse för språk. Vi började umgås regelbundet med varandra och skaffade vårt eget svensk-tysk språktandem. Matilda lärde mig många finlandssvenska uttryck och jag berättade henne om vilka dialekter folk i Österrike pratar. Tänk vad roligt det var att kunna integrera mig både på mitt modersmål och på svenska.
Tack vare Matilda och alla mina andra vänner jag har träffat under de senaste åren känns Österbotten nu som mitt andra hem.
Återvända till Österrike?
Den 12 juli var det åtta år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Vasa efter tre år i Wien. Innan dess funderade jag så mycket på var min plats på jorden är.
"Men Wien, är inte det din plats?", frågade mina nära och kära och jag förnekade. Jag trivdes bra i min studiestad Wien och också i min hemtrakt. Men trots att jag har uppskattat alla platser jag har bott på och alltid har känt mig hemma där, så har det ändå varit glasklart att Wien bara är ett mellansteg på vägen mot mitt drömliv. Jag ville resa genom livet med öppet sinne, utforska kulturlivet i Norden och lära mig flera nordiska språk.
Och nu, åtta år senare, kan jag säga att mitt livs största dröm har förverkligats. Jag har utvecklats till den person jag vill vara och får leva ett berikande liv här i Vasa. Det är så himla skönt att få använda svenska som vardagsspråk och komma i kontakt med inspirerande folk dagligen som lär mig mycket om livet i Finland. Finland känns som ett andra hem för mig nu och därför kan jag inte föreställa mig längre att lämna Norden helt.
Tanken på att flytta tillbaka till Österrike skrämmer mig dock lite. Jag har levt i Finland så länge att det liv jag en gång hade hemma som ungdom sedan länge är passerat. När jag lämnade Wien var jag en tjugoårig student som just flyttat hemifrån. Jag har aldrig levt ett "vuxenliv" i Österrike med egen lägenhet, heltidsjobb och allt vad ett vuxenliv innebär. Visst skulle jag klara mig av att börja om igen och stänga tidigare kapitel. Men nu som trettioårig har jag andra livsmål än tidigare och längtar inte längre efter ett liv på resande fot. Allt jag önskar mig är att leva ett mera bofast liv. I Vasa lever jag precis det liv jag vill leva, med andra ord ett lugnt liv med fokus på saker som betyder mest för mig och mitt välmående. Allt är inte perfekt förstås, men på det stora hela vill jag inte ändra något alls just nu.
En glimt från mitt tidigare liv i Wien