Till min vän Matilda
För tillfället avlägger jag en utbildning inom området psykisk ohälsa. Jag har fått uppgiften att dela med mig av egna erfarenheter inom psykisk ohälsa i form av ett blogginlägg, en videoinspelning eller på ett annat valfritt sätt. Jag har valt att skriva ett blogginlägg kring ofrivillig ensamhet eftersom ensamhet är ett stigmatiserat och nästan skamfullt ämne. Ofrivillig ensamhet kan drabba vem som helst och när som helst under livet och kan leda till psykisk ohälsa, såsom ångest och depression. Ensamheten börjar ofta med en stor förändring i livet, till exempel med en flytt till ett nytt land.
Efter att jag anlände i Finland år 2014 hamnade jag själv i en kortare period av ensamhet. Då kände jag inte en enda person och speciellt i början var det klurigt att ge mig in i nya vänkretsar. I grund och botten är jag en social person som tycker om att lära känna nytt folk. Men konfrontationen med ett nytt land, språk och en ny kultur orsakade att jag var mycket rädd för att ta första steget och själv söka kontakt till finländarna. Nu, nästan 9 år senare, vet jag att i det läget befinna sig i ett virrvarr av känslor är inget som är fel. De flesta som flyttar till ett nytt ställe upplever samma känslor av rädslor och oro.
Tack och lov pågick min period av ensamhet bara i några veckor. Jag träffade många trevliga vänner för livet och kompisar under mitt första termin som utbytesstudent på universitetet. En vän har en speciell plats i mitt hjärta... Matilda, hon är min allra första vän jag lärde känna i Finland och hon bidrog mycket till att min integration i det finska samhället har lyckats från början. Jag kunde inte önska mig en bättre vän och stöttepelare än henne.
Och så vrider sig tiden, vi skriver året 2014 och en kall höstdag i september. Då var min första dag som utbytesstudent. Jag satt i korridoren framför föreläsningssalen och väntade på min allra första lektion. Det snurrade runt många tankar i mitt huvud. Nästan alla av de kretsade kring om jag alls skulle hitta vänner för livet som jag kan prata om allt mellan himmel och jord.
Mina tankar avbryts plötsligt när en flicka tog plats bredvid mig. Hon tittade på mig med ett leende och sa: "Hej, jag heter Matilda. Du har visst också valt kursen i danska?!" Jag genmälde: "Javisst! Jag är förresten utbytesstudent från Österrike..." Jag hann inte avsluta meningen eftersom Matilda blev alldeles till sig av glädje att träffa på någon som har tyska som modersmål. Hon brinner nämligen för det tyska språket och har sällan möjlighet till att prata med en modersmålstalare. Som tur studerade vi inom samma huvudämne som hette språkexpert i ett specialiserat samhälle. Matilda specialiserade sig i tyska språket, jag i nordiska språk.
Det klickade direkt mellan Matilda och mig, inte minst genom vårt gemensamma intresse för språk. Vi började umgås regelbundet med varandra och skaffade vårt eget svensk-tysk språktandem. Matilda lärde mig många finlandssvenska uttryck och jag berättade henne om vilka dialekter folk i Österrike pratar. Tänk vad roligt det var att kunna integrera mig både på mitt modersmål och på svenska.
Tack vare Matilda och alla mina andra vänner jag har träffat under de senaste åren känns Österbotten nu som mitt andra hem.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar