Utskriven från psykiatrin
UTSKRIVEN!
2671 dagar senare
Igår kom dagen som jag i många år aldrig trodde skulle komma. Jag lämnar den psykiatriska specialsjukvården, terapin där och min läkarkontakt.
Efter 2671 dagar är jag HELT utskriven från psykiatrin.
Fast egentligen har jag inte varit där sedan i höstas. Det bara blev så, av många orsaker. Redan efter att vår lilleman kom till världen började jag gå där mycket sporadiskt, av helt naturliga orsaker. Jag var hemma med bebisen och det gick bra. Jag hade kontakt med min terapeut via telefon ibland. Men jag hade aldrig, aldrig en tanke på att jag skulle avsluta. Istället tänkte jag att vårdkontakten fortsätter sedan, när vår bebis är lite större. Jag ville absolut inte bli utskriven.
Pausen blev längre än tänkt. Och ju längre tiden gått, desto mer har jag insett att jag inte längre behöver terapin. Men först nu känner jag mig helt redo att lämna. Faktiskt så var denhär långa pausen det bästa som kunde hända mig. För jag behövde överbevisa mig själv att jag faktiskt kommer att klara mig utan en vårdkontakt.
Jag skulle bli utskriven redan innan flytten till H-huset. Men så blev lilleman sjuk, så jag kunde inte vara med på läkarmötet. Och läkaren ville absolut träffa mig, det gick inte alls att bara terapeuten var på plats. Så trots att det egentligen bara var pappersjobbet kvar så fick jag en ny tid. Visst känns det fint att han är noggrann, men jag hade hoppats slippa mötet. Jag gillar inte hej då-möten. Egentligen var det bara det formella kvar.
För jag hade redan rent mentalt tagit farväl av gamla stället i Roparnäs.
Min terapeut och jag har redan avslutat.
Jag ville alltså inte dra upp det igen.
Men igår återvände jag till polikliniken för ett sista läkarsamtal, som det brukar vara eftersom jag trots allt gått där i många år. Nu gick jag in i en helt ny byggnad.
Jag är faktiskt glad att jag trots allt inte bara avslutade genom att undvika läkarmötet, utan verkligen fick se att jag vuxit ur stället. Jag skall inte vara där helt enkelt. Jag känner mig för första gången i livet KLAR med min terapi. Skall jag vara riktigt ärlig så vill jag inte gå i terapi alls nu. Det är den spontana tanken. Sen hur det blir framöver vet jag ju inte.
Men nu är det faktiskt klart. Och jag är redo!
Ingen mer terapi, inga fler läkarsamtal.
Inga uppföljningssamtal. Ingenting - förutom att hälsovårdscentralen såklart behöver förnya mina recept. Behöver jag justera någon medicin är det jag som har ansvaret för att ta kontakt, och jag börjar från noll.
Och det känns rätt. Äntligen! Trots att jag vet att min årstidsbundna depression lever i mig, trots att min emotionella instabilitet alltid finns runt hörnet och att jag behöver ta hand om den för att må bra, trots att jag har katastroftankar över det mesta.
För klarar jag av det själv nu.
Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det är lätt. Efter att ha gått över halva livet i olika former av terapi är det skrämmande att stå på egna ben. Det skapar ett vårdberoende man sällan pratar om. En falsk trygghet.
I 18 år har ju en terapeut funnits vid min sida. Nu är det bara jag.
Bara för ett par år sedan trodde jag det var en omöjlighet för mig att stå på egna ben.
Jag ville inte, kunde inte. Föll hellre tillbaka i dåliga mönster för att behålla min vårdkontakt (ja, pinsamt men sant!). När man gått så pass länge i terapi blir man nästan terapeutiserad. Det är så inrotat att det hör till livet att man skall vara i den vårdkedjan. Man lär sig aldrig att stå på egna ben.
Jag började terapi som 17-åring. Hade en paus när mina större barn var riktigt små. Men annars har jag gått till terapin varje vecka, ibland flera gånger i veckan, år ut och år in. Såklart att det blir en vana. Något som är så bekant att man blir livrädd för att vara utan det.
Jag hade nog kastats ut för länge sedan om det inte vore för min senaste terapeuts skull. Hon förstod min rädsla, och hon förstod att jag bara skulle falla tillbaka om jag inte fick avsluta när jag själv kände mig nästan-redo (helt redo blir man väl aldrig). Så vi tragglade dethär många gånger. Hon lät mig växa i min egen takt, trots att det tog väldigt länge.
Först när hon sa att jag inte behöver avsluta terapin enligt nån viss tidsram (många terapier är ju tidsbundna, tex ett år) så vågade jag börja ta de sista stapplande stegen mot att hitta den friska Pamela. Jag lärde mig hitta en helt annan trygghet i mig själv. Och jag fick gå ganska länge där trots att jag mådde helt okej, för att faktiskt kunna växa in i de nya stövlarna och våga tro på mig själv. Jag behövde det för att inte falla tillbaka.
Ibland behövs otaligt många år av terapi innan man är redo. Det kan tyckas omöjligt - men också den mest omöjliga kan växa bara någon orkar kämpa vid ens sida. Ingen är ett omöjligt fall. Alla är bara olika.
Jag har numera ett rotsystem som borrat ned sig i marken och håller kvar mig trots att det stormar runt mig.
Ibland tar jag till mina kryckor som står lutade mot väggen. De finns där och jag kan använda dem rätt nu.
Det känns faktiskt bra.
Jag är återhämtad.
Jag har ett bra liv, trots att det kan storma en hel del i mitt inre.
Jag är redo.
Psykiatrin har bokstavligen räddat mitt liv. De människor som engagerat sig i mig kommer jag för alltid att spara i hjärtat. De är rätt många faktiskt.
Den kvinna som steg in genom dörrarna för över 7 år sedan var någon annan än den som gick ut därifrån igår.
Jag har formats, blivit en annan.
Kanske återkommer jag, kanske inte. Ingen vet vad livet kommer innehålla i framtiden.
Men just nu står jag själv.
Helt och fullt redo.
Är jag frisk nu då?
Njae, det beror ju alldeles på hur man ser det.
Men jag är alldeles utmärkt återhämtad. Just nu.
Dags att rocka sockorna!
ROCKA SOCKORNA!
21 mars är
Internationella Downs syndrom-dagen
År 2017 rockade jag och flickorna såhär!
När mitt första studieår började närma sitt slut, för många år sedan nu, letade jag fram en gammal telefonkatalog (!) och började leta alternativa jobbplatser som behövde sommarjobbare. Jag hade redan jobbat två år inom hemservice och kände att jag ville testa på något helt nytt, gärna på något åldringshem eller boende av något slag.
Sagt och gjort, jag började ringa runt till helt okända ställen för mig som låg i Vasa. De flesta hade redan sommarjobbare som funnits i huset i många år. Andra svarade aldrig. Nu gällde det att försöka hitta ett ställe som över huvud taget ville träffa mig. Det var ju inte lika lätt för 20 år sedan, för då lämnade man ju inte in sin arbetsansökan via nätet. Kontaktuppgifterna var inte heller lika tydliga i tryckt form.
Ett nummer gick till ett boende för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det stället råkade dessutom finnas nästan på gångavstånd från vår dåvarande studiebostad i Vasa. Jag hade absolut ingen erfarenhet av ett sådant jobb, men tyckte att det skulle vara mycket givande. När de dessutom eventuellt hade en sommarjobbsplats ledig ännu bestämde jag mig för att försöka nappa den platsen.
Och så kom det då sig att jag halkade in på den arbetsbransch där jag fortfarande finns. Stället är inte längre detsamma, men jag jobbar fortfarande med personer som har någon form av intellektuell funktionsnedsättning.
Screenshot från Yle Areena. Där finns Olof films dokumentärserie "Som alla andra" som definitivt är värd att kolla in!
Idag är jag tacksam över att få jobba med människor som har en intellektuell funktionsnedsättning, för de har berikat mitt liv på så många sätt. De har lärt mig så mycket om livet. Framförallt att se glädjen även i vardagen, i det lilla, enkla. Att det ibland är de små framstegen som är värda att belysa. Att det finns så mycket glädje och skratt i vardagen.
Idag är det världsdagen för Downs syndrom. Det har blivit en rolig kampanj som syns i media i och med Rocka Sockorna-jippot. Det enda man behöver göra är att ta på sig olika par av sockor på fötterna.
Jag skulle dock vilja utvidga kampanjen lite för min egen del. Jag rockar sockorna för allas lika värde, inte bara personer med intellektuell funktionsnedsättning, utan även för personer med någon form av olikhet som kan uppfattas annorlunda än samhällsnormen. För vet ni vad?
Vi är lika.
Inom oss alla finns samma känslor, samma behov och så mycket som vi kan lära av varandra!
De bara uttrycks lite olika.
Tänk så fint, va?
För vi skall inte vara lika. Vi skall vara oss själva.
Små fötter år 21 mars 2016.
Idag rockar jag sockorna, för att alla är lika värda.
Låt oss hylla olikheter!
Roligheter i vardagen
TVÅ ROLIGA VARDAGSHÄNDELSER
Det är sällan jag känner en sådan idétorka när det kommer till bloggteman, men hela januari har jag känt mig så oändligt trött på mörkret och vintern att det varit riktigt stopp på all skrivlust. Januari har nog varit den tyngsta månaden på länge, där jag riktigt tappat energin.
Därför är det så skönt att märka att ljuset börjar återvända nu. Att det dessutom känns lite vår med fågelkvitter och en temperatur runt noll kan jag inte klaga alltför mycket på, även om det må vara för tidigt än. Just nu är det precis vad jag behövt. Bara att kunna gå ut efter klockan 15 och ändå mötas av solen gör gott för min själ.
TUMISTID MED MAKEN
För två helger sedan var jag och maken över till Umeå på en dagskryssning. Jag hade inte varit från lillen en hel dag innan det, så det var med viss nervositet jag lämnade över ansvaret. Egentligen visste jag ju att det skulle gå jättebra, för han är ju varken blyg eller speciellt svårskött.
För ja, jag behövde dethär.
Jag och maken behövde dethär.
Lilleman och jag behövde dethär.
Men nog hann jag ju göra en övernoggrann lista trots det... Nu känns den ju nog lite väl pinsam, hehe.
Vi har faktiskt alltid passat på att göra någon liten miniresa någonstans just under januari-febaruari. I vanliga fall har vi alltid övernattat en eller två nätter på hotell, men denhär gången blev det en heldag istället. Denhär traditionen är något som vi hållit fast vid ända sedan flickorna var små, eftersom det är välbehövligt att kunna tillbringa tid med partnern också utan barnen ibland. Jag har uppskattat att kunna äta i lugn och ro, men framförallt just att bara få vara tillsammans med min bästa vän i livet. Vi brukar satsa på shopping, mat, och bowling eller bio eller vad som nu faller oss in. Det behövs absolut! Iår hann vi ju inte med annat än shopping i Umeå, men jag är i vart fall nöjd.
Maken hade dessutom bokat frukost åt oss på båten. Att få börja med att äta i lugn och ro hör ju inte till vardagen just nu.
Det jag tycker mest om är att verkligen hinna diskutera lite allt möjligt annat än just vardagsrumban. För det är så lätt att man glömmer bort varann mitt i alla rutiner, framförallt när barnen är små. För man pratar om barnen. Man pratar om hur man skall få ihop veckan, vem som skall köra vart, vad vi skall äta för mat - och sedan är båda upptagna på varsitt håll för att få ihop det. Känner du som småbarnsförälder igen dig?
Det är just för att hinna se varann lite mer som vi brukar satsa på en miniresa. Inga långa och lyxiga resor, för själva vitsen med allt har ju egentligen varit att kunna pausa vardagen lite. Lägga undan föräldrarollen en liten stund och bara vara.
FÖRELÄSNING FÖR UTVECKLINGSPSYKOLOGISTUDERANDEN
Jag har även hållit en föreläsning för studeranden i utvecklingspsykologi på Åbo Akademi i Vasa nu i början av februari. Jag har ju själv studerat det ämnet, så det är extra roligt att kunna få möjlighet att bidra med något rent konkret åt de nya. Iår fick jag ju dessutom vara på plats i en vanlig föreläsningssal, så innan blev jag tvungen att gå en liten rundtur i byggnaden. Det finns så mycket fina minnen från denhär tiden, och jag har faktiskt inte varit till universitetet sedan jag blev klar för elva år sedan. Lite hade ändrats, men faktiskt inte jättemycket.
Jag tycker väldigt mycket om att föreläsa för studerande och vårdpersonal. Jag känner att jag har något att ge som inte böcker och fakta kan förmedla. Jag tror det är väldigt viktigt att kunna ge en bild av hur psykiskt illamående kan se ut i riktiga livet, för böckerna ger ju oftast en så förenklad bild av något som är mycket mer komplicerat än så. Speciellt dethär med att en diagnos kan yttra sig så olika för olika personer - och bakom den finns det ju fortfarande dessutom en människa med många friska sidor. Dessutom kommer det alltid en del frågor och kommentarer efteråt, vilket jag själv tycker är intressant.
LYX I DEN GRÅA VARDAGEN
Hela januari och början av februari gått åt till vardagsrumban. Jag har läst väldigt mycket den senaste tiden, men att orka skriva något när man själv är rätt tillplattad inombords har inte riktigt funkat. Jag har inte tänkt pressa mig heller, för jag har behövt få rå om mig själv. Jag hoppas att min egen ork återkommer i takt med att dagarna blir längre, för jag har ju nog lite kommande blogginlägg i planerna.
I övrigt har mina flickor eventuellt börjat gilla att baka. Åtminstone denna helg. Jag som inte tycker det är jätteroligt att baka försöker lära upp barnen istället. Återstår att se om intresset håller i sig. Idag kunde vi i varje fall ha söndagsfika efter lördagsfikan.
För om nu vintern ännu håller oss i ett fast grepp så tycker jag definitivt att vi skall satsa på lite mer vardagslyx. Enkla saker, som en fika med familjen eller vännerna kan pigga upp en annars lite halvgrå dag.
Sen får vi hoppas på ett mycket soligt febuari!
En tröttsam start på året
ETT GRÅTT JANUARI
Jag gissar att jag knappast är ensam om att tycka att januari hittills varit en tröttsam månad. December var mörkt, men då är det likväl så mycket annat som upptar vardagen. Men att januari skulle vara såhär grådaskigt och halvgrått börjar verkligen tära. Solen har ju verkligen inte synts till alltför ofta den senaste tiden. Jag tror att många håller med mig om att det börjar kännas segt nu, dethär mörkret. Jag började känna av mörkret redan i december, men det är först nu som det börjat tryta på mina krafter.
Jag hade ju trott att jag helt skulle slippa märka av årstidsdepressionen iår, eftersom hösten var så toppen. Oktober och november var energifyllda månader, vilket det inte brukar vara. Men de var så soliga och fina att jag inte tänkte att de var två av de jobbigare månaderna. Därför är jag lite förvånad om jag skall snubbla på mållinjen, för redan nu börjar ju dagarna vara längre. Men jag skulle behöva mycket solljus och framförallt mycket mer dagsljus just nu. Jag drömmer mig redan bort till våren när man kan tillbringa mycket tid utomhus med vår lilla kille, som kommer att kunna springa mer fritt när han inte är påbyltad som en Michelin-gubbe.
EN ALLMÄN LÅGHET, MEN INGEN DEPRESSION
Nej, jag är INTE deprimerad. Det är långt ifrån hur det brukar vara. Det är jag tacksam för. Men jag känner mig låg, orkeslös, trött och utan motivation. En känsla av att allt är tråkigt och väldigt grått. Och jag har inte motivation eller lust att hitta på något heller. Det är precis som om januaris grådaskighet lagt en grå slöja runt mig.
Jag har ju ganska lätt att falla in i dehär milda tecknen på depression, och i vanliga fall brukar det skrämma mig. Jag brukar alltid oroa mig för att det skall bli värre. Men faktiskt så är jag inte rädd iår, även om jag tycker att det är jobbigt. Jag försöker snarare acceptera att jag funkar såhär. Jag blir ganska låg denhär årstiden, för att det korta dagsljuset vi har just nu inte räcker till för mig. Jag har ju en ljusterapilampa, men det finns inte en chans i världen att jag skulle ha möjlighet att använda den iår när vi har en ettåring här hemma, som klättrar och plockar i allt. Därför tänker jag att jag får göra det bästa av situationen.
Jag är ute så mycket jag kan, jag motionerar det jag orkar och hinner, samt planerar in roliga saker i min kalender. Dessutom läser jag väldigt mycket böcker, när barnen somnat, för det är ett intresse som jag faktiskt hinner hålla vid liv just nu. Det må vara motigt, men det enda sättet att övervinna en depression är att ta makten över den innan den lägger sig som ett täcke över livet.
Jag har ju också förmånen att få vara hemma med mina busar. Även om det är tjatigt, ensamt och tråkigt emellanåt så är dethär en tid som jag värdesätter väldigt mycket. Och även om vår lilleman är överallt och gör konstant nya hyss, så är han så fruktansvärt rolig just nu. Vi får skratta många gånger per dag åt honom, för han vill verkligen vara med och försöka lära sig allt. Dammsuga, göra eld i spisen och spola på toan - men resultatet blir ju skrattretande gulligt.
VILOLÄGE
Jag tror heller inte att det skadar att lägga sig lite i viloläge ett tag. Det är ju inte heller en hel vinter kvar innan ljuset återvänder, så det känns helt överkomligt. Om en månad kommer årstiden kännas helt annorlunda. Då börjar solen värma lite smått och dendär förväntan att "det kommer en vår iår igen" börjar infinna sig. Kanske det ibland är bara bra att vila upp hjärnan, logga ut från de ständiga kommande roligheterna och bara låta vardagen rulla i segt takt? Jag tror definitivt det är bra efter det stressiga december. Vi har ju det bästa framför oss sett i årstider- vårvintern, våren, sommaren.
Och idag visade den ju sig, solen.
Snart kommer nog energin tillbaka, den med. 
Minska ångest och stress i julhelgen
Känns de kommande juldagarna ångestladdade?
Känns det som du måste prestera fram småprat och julmys?
Hör du till dem som tycker att julen är extra jobbig och svår - av någon orsak?
Mår du dåligt och julens glädje känns nästan overklig eller som ett hån mot dig?
Nu börjar julhelgen på allvar närma sig, och den kan för många kan vara både ångestladdad och obekväm. Julen har ju en tendens att göra att man börjar känna stora krav på hur de kommande dagarna borde se ut. Vi skall inte bara ha ett överfullt julbord och specialinslagna paket med vackra snören, utan vi skall kanske också träffa och umgås med människor som vi inte har så mycket gemensamt med, eller så känner vi oss tvungna att vara glada utåt trots en inre ledsenhet.
Julen kan kännas som en ensammaste tiden, trots att man befinner sig mitt i en folksamling. När man inte riktigt orkar, när allting känns overkligt, när det gör ont inombords men man befinner sig mitt i glädjen och glittret.... Då kan det känns svårt. Jättesvårt.
Här kommer några enkla tips som kan underlätta, och som du redan nu kan planera att använda ifall de kommande dagarna känns extra tuffa:
1. TÄNK PÅ FÖRHAND UT EN PERSON SOM KAN GE STÖD
Ifall du skall på släktmiddag och råkar ha någon där som du litar fullt ut på kan du tillsammans med hen göra upp en egen handlingsplan. Det kan ju hända att också hen behöver någon att bolla sin stress och ångest med. Det är alltid lättare att ha någon runt sig som vet exakt hur man mår, och som kan finnas där ifall det blir riktigt jobbigt.
Hur kan ni stödja varandra ifall ångesten blir ohanterlig? Vad gör ni om det börjar kännas tungt och svårt?
2. TA EN PAUS
Frisk luft gör gott! Ibland är det enda som behövs att gå ut på trappan en stund och titta på kvällshimlen, ibland kan en kort promenad skingra tankarna. Om det blir riktigt jobbigt kan du planera att ta en 20 minuters promenad eller göra någon annan fysisk aktivitet. Det är ett enkelt sätt att distrahera bort ovälkomna tankar och ångest.
Finns det kanske också andra sätt som du kan använda dig av? Det är faktiskt helt okej att ta en kort spelpaus på mobilen eller datorn mitt i julfirandet. Alla kan behöva en paus ibland.
3. BYT SAMTALSÄMNE
Det finns samtalsämnen som är jobbiga för dig- och det är helt okej att byta ämne. Man behöver inte under julmiddagen svara på frågor om hur till exempel jobbsökandet går.
Svara vänligt och artigt, men kort. Fråga sedan den andra något som du vet att hen är intresserad av. Till exempel hobbier eller specialintressen brukar vara ämnen som alla gärna pratar om.
4. GÅ TILL ETT ANNAT RUM
Nej, du behöver inte kolla ett visst julprogram eller idrottsprogram. Det är helt okej att gå bort och göra något annat om de andra gör något som du tycker är helt ointressant.
Familjen/ släkten/ julfirandet blir ibland för intensivt. Alla behöver ett eget space, ett rum där man tillåts vara ifred en stund. Pyssla med något som du tycker om. Ät lite choklad. Lyssna på musik. Pussla.
5. RING EN VÄN
Hur mycket man än tycker om familje- och släktträffar, så kanske man inte alltid tycker om samtalsämnet. Ibland känner man sig lite ivägen och utanför, för att man inte har något att tala om. Ifall situationen känns jobbig kan du alltid dra dig tillbaka och ringa en vän. Det kan vara bra att förbereda vännen på att ett samtal kanske kommer redan för förhand. Gå sedan tillbaka när du är lugnare/ situationen lugnat sig.
6. FRÅGA AKTIVT
Det kan lönas att tänka ut samtalsämnen redan på förhand! Finns det något i släktingarnas liv som du skulle vilja veta mera om? Det kan till exempel vara någon som börjat med en ny hobby och en annan som börjat på en ny studieplats. Fundera ut enkla samtalsämnen redan nu.
När man redan på förhand tänkt ut färdiga samtalsämnen kommer de definitivt att hjälpa dig ur en jobbig situation - och släktingarna kommer tycka att det är roligt att du är intresserad och frågar om deras liv.
7. VAR HÄR OCH NU
Det är också helt okej att sitta tyst och iaktta alla andra. Man behöver inte prata hela tiden. Titta på julens färger. Känn in de typiska juldofterna. Titta på vad de andra i rummet har för sig.
Välj aktivt bort sociala media om du tycker att du triggas av andras lyckliga, perfekta julfiranden (för en bild berättar aldrig hela sanningen!). Låt bli att logga in helt enkelt. Läs en bok eller en tidning istället.
Kom ihåg att det är helt okej att njuta av julmaten, utan dåligt samvete. Du kommer inte gå upp i vikt bara för att du äter mer under ett par dagar. Lyssna inte på kommentarer som "Oj, nu borde jag nog inte äta mer" och "I januari får man nog börja träna bort domhär julkilona". Bidra inte till vikthets under julen, utan låt även alla få njuta. En del kämpar redan med tankar kring maten och ätandet - så försök att inte vara en som lägger extra tyngd på det ämnet. Njut, ät det som gott. Låt andra äta sin mat utan dåligt samvete.
*
Väldigt snodd bild från nätet.
Och med de orden önskar jag er alla
EN RIKTIGT GOD JUL!
*Alla tipsen är tagna med viss modifikation från mina gamla DBT-terapeuters papper.
Tack för era ovärderliga tips, som nu får allmän spridning!
När man storstädar även i sitt inre
MINNEN I EN KÖKSLÅDA
-om att kunna gå vidare, när man själv är redo
och om att ta farväl av en tid som betytt så mycket
Det finns en tid för allt,
kunde jag konstatera för ett tag sedan.
Jag städade kökslådor. Hamnade till sist i den understa, där mina DBT-papper legat i alla år. När jag började den terapin ville jag ha mina DBT-papper, manualen och alla arbetsuppgifter lättillgängliga. Såklart att det blev en kökslåda. Mitt i. Alltid där.
I min terapilåda har sedan pappren legat under alla år.
Jag slutade alltså DBT för fyra år sedan.
På 4 år har ingen fått röra dendär lådan.
Inte jag heller.
Trots att jag slutat den terapin.
Trots att själva DBT-manualen flyttats.
Men alla terapiuppgifter. Läxor. Mål. Avtal. Hälsningar från andra i gruppen.
Det mesta har legat där orört.
Nu suckade jag åt jättehögen med papper.
Började beta av.
Lusläste.
Log åt en del minnen.
Slängde.
Brände en del direkt i vår spis.
Det var bara en handfull som jag ville ha kvar.
Dagen efter att jag städat ur lådan frågade maken om det var jobbigt att gå igenom pappren.
Jag tittade förvånat på honom, som om han sagt nåt riktigt underligt.
För nej, det var inte jobbigt.
Inte nu längre.
Jag var nöjd över den extra lådan.
Men det tog fyra år att kunna gå igenom högen.
Jag har inte ens tvingat mig till det, utan bara låtit det vara.
Vissa saker behöver få ta sin tid.
Det var svårt att sluta DBT.
Jag förlorade min egenterapeut, som jag då tyckte var min räddare. För när man slutade den terapin skulle man automatiskt sluta hos sin egenterapeut. Jag var inte alls redo. Frågan är om jag någonsin egentligen hade blivit det. Min egenterapeut var den som bar mig när jag själv inte klarade det. Vem skulle nu bära mig?
Jag förlorade gruppen, så mitt i allt var jag inte ens DBT:are. Även om vi sågs sporadiskt, om vårt illamående var det enda som kanske förenade oss, så var gruppen viktig för mig. Den hade blivit en plats dit jag fick komma precis som jag var. En fristad där det var okej att vara sig själv, oavsett hur man mådde den dagen. Vad var jag nu då, bakom depressionen och utan en fristad?
Det var rörigt ett bra tag efter att jag slutat DBT.
Det tog kanske två år av förvirring.
Det gick inte alls bra i början.
Småningom landade jag hos en annan terapeut som fick mig att börja inse ett och annat.
En ny identitet började ta form, stöpas om - och formas till att bli "frisk".
Jag gjorde många misstag. Men jag lärde mig till slut att lita på att mitt eget jag bär.
Min egenterapeut finns ju kvar. Hen var inte totalt borta, som jag då tyckte. Men hen räddar andra nuförtiden. Bär upp andra. Hen skulle aldrig bära mig för evigt. Det var inte menat så.
Jag räddade slutligen mig själv. Jag bär mig själv nu.
Jag började hitta andra platser att få vara mig själv på. Det var inte bara i gruppen som jag kunde landa, utan det finns fler ställen. Men i mitt hjärta bär jag gruppterapin som den plats där jag för första gången vågade visa mitt dåligmående utåt. Jag behövde det då. Jag behöver det inte längre. Jag har nog inte behövt det på ett bra tag.
Igår kunde jag äntligen ta farväl av vissa konkreta minnen från en kaotisk tid.
Jag är en annan i dagsläget.
Jag växte vidare. Rotade mig djupare.
Men vissa saker behöver helt enkelt få ta tid.
Utan att ens försöka stressas fram.
För till sist kommer man dit ändå.
Jag konstaterar att allt har sin tid.
Det var min DBT-tid.
Nu ligger mina finbestick i kökslådan.
Kan man ha ett bra liv, trots psykisk ohälsa?
Tycker du att du har ett bra liv?
Vad är det som gör att just du ser ditt liv som gott?
Vad innebär det att ha ett liv som är värt att leva?
Kan alla uppnå ett gott liv, trots att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa?
Den senaste månaden har jag funderat mycket på vad det innebär att ha ett bra liv, eftersom jag ofta funderar länge på förhand innan jag börjar förbereda en föreläsning (för jag vill ju verkligen det skall komma nåt lärorikt ut av dem!).
Det enda jag helt säkert vet är att ett bra liv kan se helt olika ut, beroende på vem man frågar.
I dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag uppnått ett gott liv.
Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag längtar inte efter något annat, jag längtar inte bort, jag har inga stora saker jag vill förändra.
Jag är på den plats där jag velat vara i många år. Därmed inte sagt att jag inte vill framåt. Men jag har äntligen skapat ett liv som jag skulle kalla för bra. Ett liv som är tillräckligt bra.
Men egentligen har jag aldrig haft ett dåligt liv.
Jag befinner mig inte i en krigszon, jag har inga stora trauman i mitt bagage, min fysiska hälsa har aldrig varit dålig, jag har klarat av de utbildningar jag gått och jag har en fin familj. Trots detta skulle jag ändå säga att mitt liv har kantats av väldigt mycket ångest, som gjort att livskvalitén försvunnit. Jag har haft självmordstankar som orsakats av de djupa depressionerna och livet har ibland känts meningslöst. Jag har aldrig kunnat njuta av det jag haft, för jag har alltid mått så dåligt inombords.
Jag kan inte säga exakt när denhär känslan av hat mot livet och förakt av mig själv övergick till uppskattning av allt fint.
Det kom i små, små steg som först har varit så osynliga att jag inte sett dem förrän jag redan kommit en bra bit framåt.
Men givetvis handlar ju mycket om att min psykiska hälsa förbättrats och att jag mår rätt bra i dagsläget. Jag uppfyller inte kriterierna för depression. Jag tycks äntligen har lyckats börja bromsa den snabba berg- och dalbana som utgörs av mitt humör. Min ångest ligger enbart och pyr, men det är inte lika ofta som den blir till eld och ännu mer sällan blir det en skogsbrand.
Å andra sidan måste jag aktivt, varje dag, se till att ta hand om mig för att inte falla tillbaka. Jag släcker små glödbitar varje dag. Det är ett ständigt jättejobb som tar mycket kraft och energi. Men jag tycker inte illa om det jobbet. Jag har accepterat att det bara är något jag måste göra för att inte falla pladask på marken.
För ett par år sedan ansåg jag att man inte kan ha psykisk ohälsa och samtidigt ett gott liv.
Jag tyckte inte att ett liv med psykisk ohälsa kunde vara bra. Ett liv med psykisk ohälsa var ju rent ut sagt värdelöst. Ett enda långt lidande av smärtan.
Ett bra liv skulle ju dessutom vara perfekt.
Perfekt mamma, perfekt fru, perfekt inrett hem, perfekt kropp enligt idealet smal är lycklig, en fin jobbtitel och evig lycka. En helt omöjlig kombination annat än på lyckliga bilder på sociala media.
Jag förstår att jag tyckte att livet var hemskt, smärtsamt och ibland outhärdligt under depressionsperioderna. Mina tankar förändrades, och det som jag tyckte var helt vettigt och sant just då inser jag ju var depressionen som talade, inte jag. För när man befinner sig riktigt på djupet av mörkret förvrängs hela världsbilden. Då var jag sjuk.
Ett fel som jag gjorde i så många år var att jag gick helt emot mina egna förutsättningar.
Jag ville bli någon som jag inte hade förutsättningar att bli.
Jag ville bli någon annan för att duga. Gärna skulle jag ha velat vara den supersociala, skämtsamma typen som inte hade något psykiskt illamående och som inte var så djuptänkande jämt - den som det är lätt att tycka om. Jag tänkte att om jag bara lyckas bli en sådan person, då kommer jag äntligen att tycka om mig själv.
Oj så fel jag hade. Istället för att ta tillvara på mina kraftresurer försökte jag titta på hur andra gjorde. Men att hela tiden försöka vara något man inte är, äter småningom upp en inifrån.
Jag tror definitivt att alla kan uppnå ett gott liv, trots psykiska diagnoser som kan begränsa. För det är ju inte så att min emotionella instabilitet försvinner någonstans - däremot har jag kunnat börja hantera den så att den inte hindrar mig från att kunna leva ett gott liv. Den finns i bakgrunden och ibland väller det till och med över och lägger allt annat i bakgrunden.
De dagar jag känner att jag är extra känslig undviker jag allt som kan trigga igång ångesten, om det är möjligt.
Ibland trycker jag bort ett poddavsnitt som jag kunde lyssna på under gårdagen hur bra som helst, för att ångestnivån höjs.
En del dagar undviker jag att läsa alltför mycket nyheter, eller se på vissa tv-program som jag annars utan problem kan titta på.
En del dagar är det som om jag triggas av allt, för jag har haft så pass mycket ångest i mitt liv att de känslorna mycket lätt kommer tillbaka.
Jag väljer bort mycket i min vardag för att kunna må bra i mig själv. Det kan ses som en begränsning, men det är tack vare det jag mår bra i dagsläget.
Otaliga gånger genom åren har jag åt olika terapeuter upprepat meningen "men jag vill bli nån annan, för jag tycker inte om mig".
Varje gång har min nuvarande terapeut bestämt sagt åt mig att "du skall vara du".
Jag har tyckt att hon inte har förstått. Jag har tyckt att hon krävt en omöjlighet. Jag trodde aldrig att hon skulle få rätt. Jag kunde inte ta emot hennes ord. De bara rann av mig, som vattendroppar på stål.
Men hon fick rätt. Även om det tog många år.
Småningom hittade jag nämligen fler och fler bitar till pusslet som utgör självidentiteten, som låg bortom den psykiska ohälsan. Det hände egentligen bara av en slump.
Jag blev bara så trött på att försöka blanda in andras pusselbitar i mitt eget. Bitarna passade ju aldrig. Det var aldrig meningen att bitarna skulle vara där från första början.
Jag hittade plötsligt egna bitar, som jag märkte att jag tyckte var rätt fina.
Så jag slutade kasta bort dem.
Jag slängde istället dedär kopiorna som jag försökt skapa utgående från andras pussel.
Dessutom vågade jag också slutligen lägga in de pusselbitar som innehåller psykisk ohälsa och dåligmående.
Jag tycker inte om dem, men de måste få vara där.
Jag har istället för att försöka mota bort min psykiska ohälsa istället valt att försöka ta så bra hand om den som möjligt.
För sanningen är ju, att utan den bakgrunden hade jag ju inte formats till den jag idag är.
Jag tror numera att alla kan få en fungerande vardag som man mår bra i, om man bara lyssnar på de egna förutsättningarna.
Ett gott liv.
Men det kan krävas en del uppoffringar och kraft att inte gå emot sina begräsningar.
Det var först när jag äntligen slutade försöka vara någon annan som jag kunde bli mig själv.
Det var när jag accepterade mina egna begränsningar och började våga se att mitt psykiska dåligmående måste få utlopp istället för att tryckas undan som jag äntligen kunde börja förändra.
Först då kunde jag bli hel.
Mitt eget pussel är ganska komplett nu. Tror jag.
Det fina är att det går att byta ut bitar. Det går att ändra några av dem.
Men kanterna håller ihop nu, trots att man kan byta innehåll.
För ja, jag skall vara jag.
Som har ångesten under kontroll, är djuptänkande och behöver ladda batterierna med ensamtid.
Det är likväl ett tillräckligt gott liv.
Det duger rätt fint.
En kommande föreläsning om ett gott liv med psykisk ohälsa
KOM MED PÅ FÖRELÄSNING
DEN 22.11 KL 18!
Jag ser jättemycket fram emot denhär föreläsningen, där jag kommer att prata i egenskap av erfarenhetsexpert. Jag tycker det skall bli superkul att få föreläsa - och dethär ämnet är något som jag brinner för och ofta pratar om även här på bloggen. Jag kommer inte prata lika ingående om min historia av dåligmående som jag hittills gjort under mina föreläsningar, utan istället fokusera på "ett liv värt att leva".
Vad betyder det egentligen att ha ett liv gott liv? Kan man ha det trots att man mår dåligt?
Jag delar med mig av mina erfarenheter kring temat och försöker ge konkreta tips på vad som fick mig att ta kontrollen över min psykiska ohälsa.
Såhär skriver FinFami på sin Facebook-hemsida om evenemanget:
"Välkommen på årets evenemang Mentalhälsoveckan till ära i Kronoby 22.11 kl. 18- ca 20.
När psykisk ohälsa stiger in i vårt liv glömmer vi ofta bort att trots krisen som det utlöser finns det ännu saker som är bra i våra liv. Under kvällen kommer vi fokusera på det hur hittar vi det goda när våra liv skuggas av psykisk ohälsa.
Ingen förhandsanmälning krävs men lägg gärna "kommer" på evenemanget på Facebook så vi kan uppskatta med serveringen!
OBS! I år är det bara möjlighet att delta på plats!"
Imorgon kommer det mer information om vad våra föreläsningar handlar om även via samma länk.
Orsaken till att bloggen är lite tyst för tillfället är också att jag håller på att förbereda inför dethär evenemanget. Då brukar blogginläggen få vänta lite på sig.
Jag hoppas vi ses!
En ett års-fotografering fylld med perspektiv
EN ETT ÅRS-FOTOGRAFERING
-Som det var nu, som det var då
Helt plötsligt står jag i en situation där jag varit tidigare, men ändå inte längre är.
Jag ser när jag var riktigt djupt deprimerad.
Samma situation, men ändå en helt annan värld.
Alldeles kristallklart kan jag betrakta den kvinna som var jag för ett par år sedan.
Då när min man brukar beskriva det som att någon hade dragit ned en rullgardin framför mina ögon.
Då när jag handlade nästan likadant, men ögonen var nattsvarta.
Det jag ser nu är ett utifrån-perspektiv.
Plötsligt kan jag se små, små detaljer från hur jag måste sett ut.
Jag ser kvinnan som var jag.
Ser hur trött hon måste varit.
Jag iakttar henne och för första gången kan jag krama om henne.
ETT ÅRS-FOTOGRAFERING PÅ SCHEMAT
Igår var jag på ett års-fotografering tillsammans med lilleman.
Jag har varit lite spänd för att behöva göra dethär ensam, även om vår bebis är hur snäll och gullig som helst. Jag har inte riktigt vetat varför det känts så svårt - tills jag befann mig i samma fotostudio som för 7 år sedan. Ja, så länge sedan är det sedan vi senast var på en ettårs-fotografering.
Nu stod jag där - och insåg varför jag varit så nervös. Det hade ingenting med nuläget att göra.
Det handlade om hur läget såg ut för 7 år sedan.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant nu.
SJU ÅR SEDAN
November 2015 var jag sjukskriven, men min tanke var att jag antagligen skulle tillbaka på jobb sedan. Ja, för man kan ju aldrig veta hur det blir med sjukskrivningar, så det var helt enkelt att ställa in sig på jobb varje gång de började ta slut. Så jag hade ett par dagar kvar att återhämta mig innan eventuell jobbstart.
Jag var trött. Så inbota trött. Men jag ville verkligen genomföra denhär fotograferingen. Det var en sista kraftanstränging. Något som jag skulle genomföra, om jag så skulle stupa på kuppen. Ja, för det var ingen vanlig trötthet. Det var en trötthet från någon som försökt alldeles för länge att hålla upp ett välmående utåt. Som inte sov ordentligt, som inte kände vad maten smakade, som konstant kände hur hjärtat bultade i hjärtgropen och pulsen slog för hårt kring halsen, som fick tvinga sig att stiga upp om morgonen, som inte längre kunde urskilja annat på känsloregistret än ångest - trots att det inte ens är en känsla. Men det var också en kraftansträngning från en mamma som försökte ge barnen allt som hon ville de skulle få, trots att reserverna var tömda. Som så många gånger tidigare gick jag emot mig själv. Vi packade in två småbarn i bilen och åkte iväg.
"Dethär är det sista måstet jag göra - jag måste bara genomföra dethär", var min tanke. Om och om igen.
I dagsläget ter det sig som en lite konstig tanke, för det kommer ju ständigt nya måsten. Men den djupa depressionen gjorde att jag inte kunde se en vecka framåt. Det var så oändligt länge. Så att orka med något extra, hur litet det än var, var övermäktigt. Också en ett års-fotografering som inte tog länge alls. Jag kunde inte längre se att det skulle komma fler måsten. Jag kunde inte längre ta in något.
Jag minns själva fotograferingen som evighetslång. Den bara fortsatte och fortsatte i all evighet.
Jag hade svårt att andas. Blixtarna från kameran. Ljusskenet bländade. Jag hörde hur det knäppte och knäppte. Nya foton lades till på kamerans minne. Nya fotoblixtar lyste upp. En liten trött dotter som vi försökte locka att orka lite till. Typiskt nog hade hon vägrat sova före. Jag stod alldeles intill henne där hon satt upplyft på ett podium. Ständigt beredd ifall hon skulle falla. Världen snurrade. Blixtar, knäppknäpp, klickklick, "heeeej", "titta hääär". Jag som försökte le, försökte vara en bra mamma. Försökte vara den bästa mamman i hela världen. Det var ett enda ljussken, knäppande, hejande. Allting flöt samman till en enda röra. Man ser ju inte motivbilden på en cd-skiva som snurrar. Jag såg inte världen.
När det var över minns jag allting som en suddig händelse. Något som snurrade och snurrade och snurrade, tills det plötsligt tog slut. En trötthet som var så övermäktig att jag inte registrerade vad som riktigt hände.
"Dethär är det sista jag gör - jag måste bara genomföra dethär", hade jag monotont upprepat.
Och jag hade faktiskt också rätt.
Det var den sista prestationen jag gjorde på mycket, mycket länge.
Någon vecka senare kom den definitiva väggen slutligen emot. Låsta dörrar och en obekväm säng. Men det visste jag ju inte där och då.
GÅRDAGEN
Igår befann jag mig alltså i exakt samma fotostudio, med exakt samma fotograf. Precis som för sju år sedan.
Fotograferingen tog inte ens en halvtimme.
Tjoff, tjoff - och sen var det klart. Snabbt och enkelt.
En proffsig fotograf som lyckades få lillen att skratta.
Precis som förra gången.
Allt var exakt likadant - och likväl så olikt.
Det var bara så självklart igår att kunna komma in, ta fotona och sen glatt gå ut ur affären. Så självklart enkelt, även om det var svettigt och krävde en insats. Ändå. Så självklart. Det var det verkligen inte för sju år sedan.
Och vet ni - jag är så tacksam att jag får uppleva sånthär även med friska ögon. Se samma situationer, men i en helt annan värld.
För det ger perspektiv.
Jag börjar förstå mig lite bättre.
Jag börjar se den kvinna som en gång stod där. Hur ofantligt trött hon måste ha varit.
Jag ser henne - och jag ser mig.
Och vet att det finns ett oändligt universum mellan oss.
Och ändå är vi så nära.
Det stod en kvinna på trappan intill terapimottagningen för ett tag sedan.
Jag iakttog henne när jag gick förbi.
Hon såg fräsch ut. Håret uppsatt i en slarvig svans, en lång kappa, mobilen i ena handen.
Men hennes ögon var mina, som de var då.
Mörka, utslocknade, fyllda med ångest.
Så frånvarande hon såg ut.
Precis som om hon skulle befunnit sig i en helt annan värld.
Hennes ansiktsuttryck var utraderat. Slätt, slappt, förlamat, nollställt.
Jag gick förbi mig själv den dagen.
Jag gick förbi och kunde äntligen se hur jag sett ut, då för sju år sedan.
Jag såg annorlunda ut än vad jag trott.
Jag såg sjuk ut.
Jag hade trott att depressionen inte syntes på mig.
Men den syntes visst.
Den fullkomligt lyste.
Jag såg in i kvinnan som var jag.
Sju år senare ser jag mig på trappan.
Vi möttes äntligen, jag och kvinnan som var jag.
Jag kramade henne, log utan att säga något. Nickade.
Och tänker att tack och lov, tack och lov lyser jag igen.
Jag gick förbi kvinnan som stod på trappan till terapimottagningen.
Gick förbi utan att hälsa.
Jag känner henne inte.
Jag har aldrig sett henne förut.
Men i henne kunde jag se mig.
Ser den som kunde varit jag just där och då.
Och det gav perspektiv.
För jag är ju här nu.
Långt borta från då.
Världsdagen för psykisk hälsa - Alla sorger räknas
Världsdagen för psykisk hälsa
-för att fler ska kunna må bättre
Bild tagen från Mieli:s materialbank.
ÅRETS TEMA
Idag är det återigen världsdagen för psykisk hälsa. Det är WHO (Världshälsoorganisationen) som utlyst tionde oktober till världsdagen för psykisk hälsa, för att öka vår medvetenhet kring frågor som berör detta. Årets tema är "alla sorger räknas".
Enligt FN har nästan en miljard människor i världen en psykisk störning. En miljard. Och som det ser ut i världen just nu med alla oroligheter kommer siffrorna knappast att minska, snarare stiga.
WHO anser också att den globala ekonomin skulle öka upp till 1 biljon ifall man skulle kunna minska de förluster i produktivitet som orsakas av depression och ångest. Så förutom allt mänskligt lidande som psykisk ohälsa leder till, syns det också i ländernas ekonomi. Just därför är det så viktigt att inte bara ge vård vid psykisk ohälsa, utan även på att satsa det förebyggande arbetet som är den psykiska hälsan. Det är när vi lär oss bygga upp psykisk hälsa som ohälsa kan förhindras.
I Finland finns organisationen Mieli Rf, som jobbar just för psykisk hälsa, och de tycker att vi ska uppmärksamma denhär dagen genom färgen GRÖN. Bär något grönt. Lys upp med grönt. Dela kampanjens budskap vidare. Framförallt tycker jag att man själv skall fundera över temat delad sorg och oro.
VAR FINNS DIN PLATS, DÄR DU VÅGAR BERÄTTA HUR DU MÅR?
Har du någon i din omgivning som du känner att du kan prata med om känslor och svårigheter?
Vågar du dela svåra tankar, minimala bekymmer och stora orosmoln?
Vågar du sätta dig i orosstolen och öppna upp?
Organisationen Mieli beskriver orosstolen som "ett rum med låg tröskel, där man erbjuds psykiskt stöd i olika situationer. Rummet kan skapas var som helst, antingen konkret eller virtuellt, som en lugn och förtrolig plats för samtal."
Finns en sådan stol för dig? Vågar du sätta dig i den motsatta stolen och bara lyssna på någon annan? Vågar du till och med bjuda in någon annan, utan att hen sagt något om hur hen mår?
Jag tror att vi bara genom att öppna upp våra innersta tankar kan förebygga psykisk ohälsa. Men för att man ska kunna det, måste det ju också finnas en mottagare som vågar lyssna. Alltså en som verkligen vågar sätta sig ned i en orosstol och tar emot någon annan, utan att släta över eller skruva på sig.
År 2018 med både rosa och gröna bandet. "Du är viktig" står det på gröna bandet.
ATT LÄRA SIG ATT VÅGA
Jag själv blev erfarenhetsexpert för att jag ville öppna upp och visa att man också kan prata om svåra saker.
För att jag tänkte att någon ju måste börja. Visst finns det många före mig, och många som efteråt delat sin historia, men likväl så kändes det så. Ensamhetskänslan är nog något som alltid finns med oavsett, eftersom man delar något privat. Jag har lärt mig att tänja på delandet.
Jag sitter faktiskt på min orosstol när jag skriver, för att kanske någon annan skall se och våga öppna upp själv om sina tankar.
För jag har lärt mig att det inte är lätt. Varken för mig själv eller någon annan. Det finns mycket skam kring psykiska bekymmer. Och det finns en öronbedövande tystnad. Trots medias uppmärksamhet kring ämnet. Det är tystnaden finns i vardagen som är det svåra.
Och det är därför just i vardagen som vi kan lära oss bli bättre på att dela känslor, svårigheter och bekymmer.
Min orosstol är offentlig, men din stol kan hitta en helt egen plats.
Någonstans där du kan öppna upp. Sitta ned. Tala ur hjärtat. Vara ärlig.
Då kan du växa. Bli dig. Helna. Få perspektiv.
Tillsammans med den person som kan dela dina bekymmer.
OROSSTOLEN I FULLT DAGSLJUS
Jag kunde påbörja processen att bli hel som person först när jag på allvar började öppna upp om min psykiska ohälsa. Jag hade inte behövt gå så djupt och så länge i mörkret om jag bara hade vågat dela med mig tidigare. Men det var så svårt att dela. Det var så oändligt omöjligt.
Tills jag inte hade något annat val.
Tills jag var riktigt, riktigt sjuk.
Jag skulle behövt lära mig att dela med mig så mycket tidigare. Då, när jag hade mindre bekymmer.
Jag lärde mig dela först när bekymren nått orkanstyrka.
Vi behöver lära oss att dela mer, utan att på förhand döma ut oss själva med att problemet är fjuttigt och litet i jämförelse med andras problematik. Det hjälper ingen att tänka så. Det höjer bara ribban ännu mer om vi behöver prata om ett bekymmer.
Då jag slutligen öppnade upp, slutade vara rädd för stigman, då kunde jag bli hel.
Jag blev helare när jag vågade dela också det mörka.
Det var när mörkret landade i ljuset och blev fullt synligt som jag lärde mig att acceptera och leva även med det mörka .
Just därför måste vi dela.
För att det räddar liv.