Pamelaheader

I virrvarret av känslostormar

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2022

 

DEN STÄNDIGA BERG- OCH DALBANAN

AV KÄNSLOR

 

-Om hur det är att leva med känslor som ständigt växlar

och går från noll till hundra på sekunder

IMG 20201012 103011

INLEDNING
Jag har alltid haft väldigt starka känslor, även om det inte alltid syns utåt. Det som märks är oftast just bara toppen av isberget. Dethär är fortfarande något som är tungt och tar energi av mig i vardagen, trots att jag numera är ganska duktig på att reglera mina känslor och inte låta dem styra mig. Men att lyckas hålla de största, inre känslostormarna i schack behöver ju inte betyda att det på något vis skulle vara mindre känsloladdat inombords. Nej, det stormar nog emellanåt, även om jag kan styra båten.

De starka känsloväxlingarna är nog det symtomemotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag fortfarande kämpar mest med. Dehär snabba humörväxlingarna är också något som jag tänkte förklara närmare i dethär blogginlägget.
Vad innebär det?  Hur känns det inombords?

Det finns även personlighetsdraget högkänslighet som gör att personen regerar starkt på händelser i omgivningen. Att vara högkänslig är att helt enkelt vara ganska känslig. Det är absolut ingen sjukdom, utan något jämförbart med att vara envis eller blyg. 
Att leva med emotionell instabilitet innebär då, jämfört med att vara högkänslig, att vara känslosam deluxe. Det ställer till större problem i vardagen, på grund av de ageranden som kan följa på känslostormarna. Det leder till mycket stark inre smärta.
Jag tycker själv att min egentillverkade linje ger en ganska bra överblick av styrkan på känsloreaktioner hos både "vanliga", högkänsliga och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom:

kansloreaktionslinje

EN BERG- OCH DALBANA I KÄNSLOR
Jag brukar likna mina egna känslostormar för en ständig åktur i barnberg- och dalbanan. Mina svängningar har blivit både mindre och lätthanterliga, men likväl finns de ständigt där. Men om jag tidigare ständigt åkte i en vanlig berg- och dalbana, måste jag säga att barnens berg- och dalbana är behagligare.

Känslorna åker alltså upp och ned, upp och ned i en mycket hög hastighet. Det kittlar i magen och man skriker av lycka, man blundar, håller hårt fast sig och känner hur knogarna vitnar när man krampaktigt håller i räcket framför sig. Man kastas åt sidorna, det skakar och vibrerar undertill, vinden får håret att flyga, ögonen blir torra och mitt i allt är man upp och ned, för att i nästa stund bli inbromsad för att åkturen är över.

Men felet är att man aldrig stiger av karusellen när man åkt klart. Man bara pausar och hinner andas ut innan nästa åkpass tar vid. Sedan rycker det till och man blir tvungen att göra sig beredd på ännu en känslostorm. Och ifall man åker väldigt många rundor under en dag, är det ju ganska klart att det finns risk för att vagnen man sitter i faktiskt börjar brinna så småningom, helt enkelt av överhettning.

Men bland har också jag ett behagligt lugn i mig. Då är det precis som om jag skulle hittat ett annat slags stabilitet, som jag inte lyckas med under de dagar eller stunder när känslorna vibrerar. För jag är inte alltid känslosam.
De dagarna jag känner dethärt lugnet står min vagn stilla på perrongen och jag ser över min berg- och dalbana. Jag kan till och med bygga lite fler fästen och lägga till någon planka här och där i karusellen. Jag vågar mig på att stiga upp ur vagnen och titta runt mig, blickar ut på omgivningen. Ler, höjer händerna till en segergest och tänker att livet är så fridfullt här nere.  Jag putsar vagnen, kollar så fästena sitter ordentligt, klappar om den lite. Men jag är alltid beredd, för ingen vet när berg- och dalbanan är redo att starta igen. Den kör på lite som den vill.

citatmarsha

TREDJE GRADENS KÄNSLOBRÄNNSKADOR
Marsha Linehan, forskare, terapeut och grundaren till dialektisk beteendeterapi, brukar likna emotionell instabilitet vid att vara drabbad av tredje gradens brännskador på 90 % av kroppen. Dethär gör att den minsta lilla beröring eller rörelse skapar smärta åt personen. Liknelsen är ett försök att beskriva hur känslig emotionellt instabila personer faktiskt är. Allt känns, oavsett hur försiktig omgivningen än är.

Men jag vill också poängtera något som jag tycker glöms bort lite i denhär liknelsen:
Det finns ju trots allt då fortfarande 10 % av huden som faktiskt är frisk eller till och med mer hårdhudad än vanlig hud. Det är också därför som allt faktiskt inte gör ont eller berör. Det råkar träffa de mer hårdhudade delarna.
Så en emotionellt instabil kan faktiskt reagera helt som andra. Vi gör faktiskt oftast det. Det är bara vid stressituationer som de starka känslorna löper amok och kan orsaka problem för den drabbade! (Men däremot kan det ju hända att personen ofta utsätter sig för dåliga val som skapar stress - men det är en annan grej)...

IMG 20220827 193650724 HDR

HUR DET KÄNNS ATT LEVA MED STARKA KÄNSLOR UR MITT EGET PERSPEKTIV
Jag har väldigt starka känslor, men det märks sällan utåt. Jag har under åren blivit ganska bra på att behärska mig. Jag har väl egentligen aldrig agerat utåt, utan snarare inåt. Men jag kan känna mig superglad, nästan som ett slags eufori över att leva och få uppleva allt underbart, för att i nästa stund komma ned i ett känsloläge där jag är trött, irriterad, inte alls vill fullfölja de planer jag nyss gjort upp och där jag tycker att livet nog är bra meningslöst och trist. Egentligen tycker jag inte det, men just då känner jag så.
Får jag bara hämta andan en stund kan det hända att jag faktiskt hinner pausa och landa i mellanläget när jag inte känner speciellt mycket, utan är mig själv utan att känslorna styr. Då när jag inte åker berg- och dalbana, utan hinner bygga och se över min vagn. Numera befinner jag mig oftast där, men tar ett par åkturer per dag till de båda ytterlägena.

-DE SMÅ DETALJERNA UTLÖSER KÄNSLORNA
Det är ofta de små detaljerna som utlöser en känsloreaktion. Det kan vara en blick från någon annan, eller att någon säger något i ett fel tonläge, eller ett felaktig ord i en mening. Min make kan stå som ett frågetecken när jag plötsligt blir jättearg eller jätteledsen. Ofta kan han inte förstå vad som fått mig att reagera så starkt, eftersom det ju inte hänt något riktigt katastrofalt. Men är jag redan lite irriterad eller besviken kan det vara en liten detalj som får mig att reagera riktigt starkt.

Jag tror att det är viktigt för andra att förstå att det faktiskt sällan är de stora händelserna som gör att personer med emotionell instabilitet reagerar. Jag reagerar på alla små detaljer, som andra faktiskt kanske inte ens märker av. Det är också därför omgivningen inte riktigt hänger med i svängarna.
Därför tror jag att omgivningen upplever det som att man är en drama queen, som gör en alldeles för stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse. För delvis har de ju rätt. Visst reagerar man oproportioneligt på en del saker - men det betyder inte att ens reaktioner inte skall tas på allvar. Det finns alltid en orsak bakom. Det är ju såhär jag känner just då.

Jag har numera kommit så långt att jag faktiskt kan skratta åt eländet ibland. Det är befriande och gör att jag får lite perspektiv på saker. Men när jag är mitt i allt känslovirrvarr, då bränner det som eld inombords. Det är verkligt. Det känns precis så starkt som jag säger. Men jag vill inte trippas på tå kring, för jag tål. Konstigt nog. Jag tål väldigt, väldigt mycket.

 

"Jag har lyckats tämja mitt känslomonster
till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon".

 

-KÄNSLOVIRRVARRET
Faktiskt kan jag sällan förklara varför jag är så arg eller så ledsen. Jag är ofta faktiskt både arg och ledsen, och dendär felaktiga blicken har jag inte ens själv tänkt att orsakade min reaktion. Givetvis finns det någon annan orsak, men dethär tonläget eller dendär blicken gör att allting faller över mig. Och då menar jag verkligen att allt - alla problem jag någonsin haft, har och kommer att ha, tas upp på en gång.

När jag förklarar vad som gör mig ledsen eller arg kan jag börja med den faktiska orsaken, men sedan snabbt övergå till att prata om något helt annat som också gör mig minst lika ledsen. Det blir ett riktigt känslovirrvarrr inombords. Jag tänker i nutid, dåtid och framtid - samtidigt. Jag oroar mig över allt, är ledsen för hur saker som hänt blivit och är arg på orättvisor.

Så nej, det behöver inte vara någon stor katastrof som gör att jag reagerar väldigt starkt. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.

poster 1662706405751

ATT LÅTA KÄNSLORNA GÅ NED INNAN MAN KAN REDA UPP TANKARNA
Nu går jag inte så starkt in i en känsla längre- utan det har mattats av- men för att lättare ge en bild av hur det kan vara så utgår jag nu från mig själv några år bakåt i tiden:

När jag är mitt uppe i en känsla, löns det sällan att fråga mig varför jag är så ledsen eller arg. Oftast har jag inget svar. Jag har ingen aning. Jag är oftast så upprörd att jag inte ens kan fundera på orsaken. Jag behöver snarare tid att lugna ned mig. Jag vill faktiskt inte prata - för att jag vet att jag är så upprörd att det inte leder till något bra. Jag slår helt bakut. Kan inte styra över vad jag säger. Svamlar. Pratar om allt möjligt på en gång. Jag vill vara ensam. Jag behöver få vara det. Däremot kanske någon annan behöver en kram, eller bara någon som sitter bredvid. Det är så individuellt.

Efter ett tag så kan jag prata om det på ett vettigare sätt. Då kan jag förklara hur det började, varför jag blev så upprörd och vad som ligger bakom. Jag vet att min man många gånger tycker att dethär är frustrerande, eftersom han är praktiskt lagd och gärna vill ta tag i saker på direkten. Men det fungerar inte alls för mig. Jag behöver tid.

Någon som är väldigt upprörd kan inte tänka logiskt. Då är det bara känslorna som styr. Därför behöver personen lugna ned sig innan det går att hjälpa hen.
För jag kan behöva hjälp med att trassla ut detdär nystanet av tankar som jag har. Eftersom jag dragit upp alla världens katastrofer i min ilska och ledsenhet, är det jättebra att någon annan hjälper till att nysta upp känslogarnet och hitta själva kärnan. Hitta vad som faktiskt gör mig så känslosam, just nu. Det är inte alltid så att jag automatiskt hittar det själv, utan istället går jag omkring och är känslosam i långa perioder - utan att veta varför.

När jag slutligen hittat själva kärnan till min känsloreaktion brukar jag kunna återgå till ett normalt känsloläge igen. Då först lugnar jag mig. Då kan jag göra vad som behövs för att lösa situationen. Jag har inga problem med att lösa situationen, utan det är snarare själva vägen dit som kan bli väldigt trasslig, omständlig och svajig.


"Att vakna och känna sig som en drottning – och gå till sängs och vilja dö.
Och sedan pendla i humöret kanske fem gånger
däremellan."

Citat av Predag Petrovic

204995873 10158227856345208 7462083791266620167 n

ATT VARA KÄNSLOSAM ÄR INTE BARA NEGATIVT
Jag vill ändå påpeka att jag tycker om min känslighet. Jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Min känslighet gör att jag många gånger ser detaljer och känner av känslor som inte andra märker. När jag stiger in i ett rum lägger jag först märke till atmosfären, hur stämningen är. Jag ser petitesserna. De små glimtarna. Sedan lägger jag märke till de större sakerna.
Tack vare dethär är jag ganska djupsinnig, bryr mig inte så mycket om det ytliga och synliga, funderar över samband och orsaker.
Utan dethär skulle jag knappast ägna mig åt de intressen jag tycker om. Jag skulle väl inte heller ha de åsikter och principer som jag står fast vid. Jag skulle ju inte vara jag utan min känslighet.

Ja, jag tycker om min känslighet.
Även om den är lite svår att styra emellanåt. Men som med allt annat så blir man bättre genom att öva.
Jag har lyckats tämja mitt känslomonster till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon. Den lyder inte alltid, men ofta tar den med med på livets detaljnivå. Den gör att jag uppskattar det lilla i livet.
Det krävdes många slagsmål innan monstret blev en liten filur, men även läskiga monster minskar om man tar ut dem i ljuset och lär sig att lyssna på dem.

 

 

 


Att äntligen vara fri från självhatet

Skrivet av Pamela Lundberg 29.08.2022

NÄR SJÄLVHATET BLIR VARDAG

 Dethär har varit en svår text att skriva som ett blogginlägg. Faktiskt har jag låtit bli att dela den hela sommaren, för jag har tvekat till hur den skall tas emot och hur jag efter dethär skall ses som person. Men samtidigt är jag absolut inte ensam om mina tankar, och det är också därför jag tycker att det är så viktigt att våga prata om sådant som är svårt. Så därför väljer jag nu att publicera några av de tankar som jag brottats med i många år, som känns väldigt personliga och känsliga.

 

 

"Jag hatade nog egentligen aldrig mig själv, jag kunde bara inte känna att jag dög till något som människa"

ATT ÄNTLIGEN VARA FRI FRÅN SJÄLVHATET
Det är i början av juni och jag är ute på en helt vanlig långpromenad. Sommarvärlden sluter sig omkring mig där jag vandrar med en sovande bebis i vagnen framför mig. Luften är alldeles lagom varm, böndernas sådd har precis börjat växa till sig på ängarna och jag går omkring i tystnaden. Inga poddar, ingen musik. Jag låter tankarna få virvla alldeles fritt. Tar ingen notis om någon speciell tanke, spinner inte vidare, planerar inget. Låter hjärnan snurra på i sin egen takt.

Och där slår det mig. En nästan förvånade tanke. "Jag hatar inte mig själv längre".
Det får mig att vakna till, stanna upp och backa inombords för att faktiskt kunna snudda vid den om igen.  Det låter kanske som en väldigt underlig tanke - men för mig är det väldigt, väldigt stort.
Det är en sanning som gör att jag sträcker på mig och nästan blir tvungen att stolt andas in den insikten.
Jag tillåter mig att våga känna den lilla chocken över att jag faktiskt just konstaterade något som jag i många år känt var helt omöjligt.
Att inte avsky sig själv.

För nej.
Jag känner inget självförakt längre.
Jag har faktiskt inte känt så på väldigt länge. Jag har bara inte tänkt på det tidigare, det har varit något jag bara låtit tyna bort ut i intet. Helt enkelt bara lämnat.

IMG 20220702 191300925 HDR1

STARKA TANKAR OCH KÄNSLOR
Självhat. Självförakt. 
Något som jag vill hävda är mycket vanligt vid psykisk ohälsa. Men också hos personer som inte är drabbade. Något som lätt drabbar den som har en vacklande självbild.
För mig har det nog varit den psykiska ohälsan som skapat detta tankemonster. Det har egentligen skapats på grund av ett psykiskt illamående, och periodvis varit så starkt att jag känt det som ett självhat. Det är inte jättelätt att dela med sig av dehär tankarna, men jag tänker ändå göra det i ett försök att skapa förståelse.

"Vaddå - hur kan man hata sig själv? Är det inte ett väl starkt ord?"
kanske någon undrar.
Ja. Det är ett starkt ord. Det var en stark känsla.
Ett mycket starkt missnöje. Som en brännande ilska riktat mot en själv.
En känsla så stark att det gnistrade om den. Precis som ett sprakande tomtebloss, som slår ljusa gnistor omkring i alla riktningar. Men gnistorna har bara brunnit inombords. Ett förakt som är helt obeskrivbart. En känsla stark att den tagit över allt.

Ord som kunde cirkla runt i huvudet på mig var "ingen tycker om dig", ful, oduglig, dålig, äcklig, onödig, motbjudande, värdelös, bortglömd, tråkig, "ingen framtid"
och en lista som kan göras mycket lång. Precis som på bilden nedan.

Ja, det är ett starkt ord. Men eftersom jag har drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom har också de flesta känslor varit väldigt extrema. Det jag känt har jag känt hundra procent.
Det är först nu, efteråt, som jag insett att det aldrig handlade om rent hat - utan mera om en väldigt dålig självbild.

depression gcc8550d22 1280

HUR ALLT BÖRJADE
Jag minns hur dethär självföraktet började
i högstadiet när jag började må dåligt. Alltså som 13-åring. Sedan växte det sig allt djupare med åren, i takt med att jag började må sämre.
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde må som alla andra.
För att jag inte mådde bra.
För att jag kände att jag inte dög och räckte till till de höga kraven jag lade på mig själv.
För att jag inte tillhörde de populära, utan hamnade i bottenskrapet.
För egentligen allt som hörde ihop med mig själv som person.

Jag har aldrig känt att jag duger som jag är.
Jag har ständigt strävat efter att prestera ännu bättre, alltid lagt ribban ännu högre. 
Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd och tillfreds, trots att absolut ingen annan ställt dehär kraven på mig. Men även om ingen har ställt sådana krav på mig - har jag själv alltid tävlat med mig själv. Precis som man bör, sägs det ju. Oavsett vad det gällt så har jag känt att det jag åstadkommit inte dugit.
Alltid gjorde jag något fel. Även när jag fick dedär högsta skolvitsorden eller lyckades uppnå något annat jag velat så har jag alltid känt att jag borde ha gjort ännu bättre. "Nog hade jag väl kunnat göra det liiite bättre, va?"

Jag har velat vara bäst på allt - men inte för att göra omgivningen nöjd, utan för att jag själv tänkt att jag på det viset skall känna mig tillräckligt duglig. Jag har alltid själv varit den som velat vara duktig. Jag har tyckt om att känna mig just duktig.
Men duktigheten har aldrig räckt till i mina ögon, utan ribban har alltid kunnat höjas lite, lite.
Jag har alltid krävt det omöjliga av mig.
Jag har krävt total perfektion i allt.

77183 1166647256En riktigt gammal bild, skulle säga jag är kanske 18-19 år där?

ATT LÅTA SJÄLVHATET KONTROLLERA LIVET
Många gånger ledde det till oändligt ältande
i ungdomen.
Gjorde jag något fel? Sa jag något opassande? Vad tycker de andra egentligen om mig? Vad borde jag ändra på för att bli en intressant person? Sådär gick tankarna, i all oändlighet.
Dehär tankegångarna leder till nervositet över att inte duga. Till överanalyseringar och övertänkande.
Ett ältande som man kan likna vid hjärntvätt. För slutresultatet blev alltid detsamma: "Du duger inte. Du måste bättra dig".
Ältandet tog otroligt mycket energi.

Jag försökte så länge ta kontroll över självhatet genom att förändra mig själv. För då, då skulle jag nog duga.
Jag försökte förändra det jag såg i spegeln.
Jag ändrade åsikt om saker, eftersom jag tyckte att andras argument var bättre än mina.
Jag försökte dölja mitt illamående, för att vara som "alla andra".
Jag försökte få de bästa vitsorden, vara duktigast.

Ingenting som någon annan sa hjälpte.
Inga fina ord, inga positiva kommentarer. Det var som att jag var helt immun.
Positiv feedback bara rann av mig, sköljdes bort lika fort som sanden på fötterna när man badar. Jag tog aldrig det. Lyssnade aldrig helhjärtat. Jag kunde helt enkelt inte, för hatet inombords förmörkade allt ljus som försökte hitta in.

Ja, jag försökte förbättra mig på alla sätt och vis för att duga- men jag hatade mig själv ändå lika djupt och innerligt.

IMG 20220826 102407276Min simpla hjärttatuering, som numera har några år på nacken, gjorde jag på ena handleden för att alltid bli påmind om att jag duger, att jag är värdefull - och kommatecknet har ju sin egen internationella betydelse (i korthet att man överlevt psykisk ohälsa).


ATT INTE LÄNGRE AVSKY SIG SJÄLV - UTAN ATT VILJA SIG SJÄLV VÄL
Och många år har ju gått.
Många, många gånger har jag i terapin upprepat meningen "jag hatar mig själv", speciellt när jag mådde som sämst.
Aldrig har jag kunnat förklara varför.
Aldrig har någon kunnat få mig på andra tankar.
Aldrig har jag ens förstått vad det innebär att inte känna självhat.
Jag kände att självhatet var ett medfött konstaterande. Något som aldrig skulle bli bättre.
Efter att ha levt med ett starkt självhat i många år trodde jag på allvar att jag aldrig skulle upphöra känna såhär. Jag gav faktiskt upp.
Kanske var det precis det jag behövde.

För nu är det början av juni 2022 och jag går min dagliga promenadrunda.
Insikten att jag inte längre hatar mig landar som en stark, mäktig tanke bland alla vardagsfunderingar.
Insikten att jag inte känt så på mycket länge.
Insikten att jag mestadels trivs rätt bra i mig själv känns rätt behaglig.

Missförstå mig rätt, jag älskar mig absolut inte varje sekund. 
Jag tycker inte ens om allt med mig själv.
Men hatar?
Nej. Jag hatar inte längre. Jag föraktar inte heller.
Jag vill mig väl. 
Det är en märklig känsla. Faktiskt blir jag ibland lite obekväm med den, för den är så pass okänd för mig. Men jag tycker om den.

IMG 20220808 173855650 HDR

HUR JAG FÖRÄNDRADE SJÄLVHATET TILL SJÄLVACCEPTANS
Det krävdes att jag slutade kämpa
emot mig själv, och började försöka hitta mig själv bland alla skärvor av prestationskrav och normer över hur man skall vara. Jag slutade försöka passa in i en mall där jag omöjligt kunde vara.
I många år hade jag gått HELT emot mina egna förutsättningar, bara för att försöka vara så duktig och omtyckt i andras ögon.
Självhatet slutade först när jag slutade försöka vara någon annan än mig själv. Slutade försöka bli omtyckt av alla. Slutade med att försöka skapa ett liv som anses lyckligt på sociala medier.

Jag började öppna upp om vem jag är. Inte medvetet, men jag började anpassa livet enligt mina förutsättningar.
Försökte lära mig acceptera hur jag fungerar.
Hittade andra sätt att leva som passar mig bättre.
När jag fyllde på jag-bilden med sånt jag tycker om att göra - och gjorde det för att jag genuint tycker om det, inte för att passa in - försvann hatet.
Jag slutade försöka skapa det perfekta livet utåt, och började göra sånt jag själv vill och behöver.
Jag behövde inte längre bevisa att jag passar in, för jag vill inte passa in.
Det enda jag vill är att vara mig själv. Oavsett var det passar.
Och när jag äntligen var mig själv - då slutade jag hata.
Jag började tycka om, uppskatta, acceptera. 

Och nu, efter att ha min terapeuti i många år upprepat orden "Du skall vara duuuu, ingen annan!" som ett ständigt mantra, kan jag äntligen förstå vad hon menar.
Jag insåg inte ens det själv, men jag försökte så länge bli någon annan än mig själv, för att bli uppskattad av andra.
Min egen självbild var så svag, eftersom jag i redan så tidiga år börjat må dåligt och inte hann med processen att hitta mig själv. När andra som tonåringar hade fullt upp med att hitta sig själva, hade jag fullt upp med att må dåligt. Så denhär hittande-processen har kommit först de senaste åren.

woman g0965019da 1280

ATT VÅGA VARA TILLRÄCKLIG
Såklart kommer det dagar och stunder när jag
fylls av ett brinnande självhat. Det skulle vara konstigt om det helt skulle försvinna, när jag gått med känslan mer än halva mitt liv.
Skillnaden mot förut är att jag inte längre går in i känslan. Jag känner den, men jag späder inte ut den ännu mer. Jag väljer att bryta den dåliga cirkeln istället. Jag rabblar inte upp allt dåligt med mig själv.
Jag plockar bort sådant som triggar igång självhatet ännu mer. Kan jag inte undvika så väljer jag att åtminstone att inte springa fram och omfamna självhatet ännu mer, vilket jag faktiskt gjort tidigare, eftersom allt som är bekant blir tryggt. Även en känsla av självhat kan kännas trygg. I dagsläget noterar jag att känslan finns. Känner hur smärtsamt det är. Men sugs inte upp, absorberas inte längre. Då går det också om mycket snabbare. 

Idag är jag på god väg att våga vara tillräcklig.
I mina egna ögon.

Med misstag, med framsteg. 
Jag har alltjämt dugit. Men det mig 36 år att våga säga det högt. 
Det tog 36 år för mig att våga tycka om mig själv i varje fall alldeles tillräckligt.
Men nu vet jag att jag gör det. 
Jag duger. Jag hatar inte.
Jag har äntligen slutit fred med mig själv.
Nu förstår jag att det omöjliga går.

Jag tycker om mig själv.
I varje fall alldeles tillräckligt.


Så bra jag fått må i sommar!

Skrivet av Pamela Lundberg 28.08.2022

 

MIN SOMMAR, UTAN PSYKISK OHÄLSA

 

Jag tror att dethär har varit den bästa sommaren på många, många år. Kanske den första sedan barnsben som jag faktiskt helhjärtat mått bra. Visst svajar jag, men ändå i grunden har jag stått med fötterna i bra-känslan.

Det är en mäktig känsla.
Lite svår att greppa.
Att jag fått må bra hela våren, hela sommaren.
Det är jättestort.

Därför har jag stannat i den känslan.
Låtit mig vila i den, låtit vardagen vara det dominerande.
Pausat mitt brinnande skrivintresse för psykisk ohälsa och hälsa.
Känt hur det känns att låta det ligga i bakgrunden. Låtit annat få ta större plats.

IMG 20220703 000128784 BURST001 AI1

Ja, det har nästan varit befriande.
För även om jag så ofta skriver om ämnet, är det mestadels annat som finns i min vardag sådär på riktigt. Vid sidan om kommer det ämnet.
Det är också därför det varit ganska tyst här på bloggen.
Jag har haft behov av att bara leva livet utan något som helst prat om psykiskt illamående. Jag har velat lägga det åt sidan och låta annat vara viktigare. Bara få vara frisk och levande.

Helt ärligt har jag faktiskt inte heller hunnit tänka så jättemycket, för med tre barn i olika åldrar har vi mest försökt släcka bränder och hitta luckor för att få allas intressen och behov täckta. Jag tror faktiskt vi rodde projektet iland rätt bra, vår familj tillsammans.
Vi har haft en fin sommar. En ganska annorlunda sommar jämfört med de senaste. Men vi hann med ganska mycket trots allt.

IMG 20220823 190726175 HDR

Men nu känns hösten verkligen i luften och även om det fortfarande är varma, fina dagar så känner jag av höstmörkret. Nu börjar även rutiner igen, och jag kan ta mig tid att skriva här emellanåt.
I dagsläget har jag blivit allt mer hundra på att mina återkommande depressioner till stor del handlar om årstidsväxlingarna. Om mörkret utomhus. Det gråa. Kalla.
Sedan barnens skola började har jag försökt mota undan denhär rädslan för vintermörket som jag ständigt går runt med. Ännu väntar vackra höstdagar med krispig luft, som jag älskar.

Men likväl så skrämmer hösten mig. För hur jag än försöker så kommer jag därmed alltid påverkas, helt utan att jag kan styra det. Visst kan man avhjälpa, men inte helt fullt.
Min terapeut anser att jag helt enkelt bara skall acceptera läget. Jag har kanske inte riktigt kommit dit. Acceptera att något återkommer, ständigt, varje år. Det känns svårt. Ja, jag känner mig orolig inför hösten. Det känns svårt att veta att jag kanske varje sensommar ska tvingas in i den känslan.

Men jag försöker ändå vila i det faktum att jag har det så jäkla bra. Just här och nu.
Min rädsla för vintermörkret får jag lov att försöka leva med. Inte ta ut deppigheten i förskott. Även om jag nog helt ärligt känner en stark oro.

Men det är ju fint ändå att få konstatera: Min sommar, utan psykisk ohälsa. 
Det blir aldrig en självklarhet.
Samtidigt - är det självklart.

IMG 20220712 200758232 MF PORTRAIT2

Ett intresse som jag försöker lära mig är spray art, att måla med sprayburkar alltså.
Jag har bara hunnit testa på det fyra gånger ännu, och det krävs ju givetvis otaliga timmar ännu innan jag kommer att bemästra tekniken. Men bjuder er på tre målningar som jag målade nu sist. Hästen är min ena flickas motivönskemål. Regnbågen är andra flickans önskebild. Den andra är bara målat på känsla. Just denna gång försökte jag lära mig att spraya moln och lära mig själva 3D-tekniken på planeterna bättre. Och eftersom jag inte hann, så är allting fotat i all hast, rakt på gårdsplan och i konstrummet, hehe.

IMG 20220814 115834306 HDR2IMG 20220814 115841959 HDR3IMG 20220814 1515277662

P.s. Imorgon kommer ett nytt inlägg som faktiskt tangerar temat psykisk ohälsa!


Nya insikter om att ständigt utvecklas som person

Skrivet av Pamela Lundberg 26.07.2022 | 1 kommentar(er)

 

ATT VÅGA VÄXA OCH VÄLJA ANNORLUNDA

-om böcker, bokgenrér och
insikten att något annat än psykisk ohälsa regerar i mitt liv

 

tea time gbb2d24073 1280

Min bästa återhämtning nu är, förutom promenader, att läsa böcker. Jag har ju alltid läst - men jag läser ganska långsamt, så särskilt många böcker per år har det aldrig blivit. Särskilt mycket tid för det har jag heller inte haft.
Men nu läser jag konstant. Varje dag. Totalt mer än en timme. Flera timmar.
Jag kollar inte på Netflix eller tv över huvud taget. Min hjärna orkar inte riktigt hänga med. Jag vill bara ha det tyst och lugnt runtomkring mig.

Så jag läser på eftermiddagen när lillen tar en längre eftrermiddagslur. Och sen fortsätter jag på kvällen, ibland alldeles för sent.
Visst skulle jag slippa dra en egen eftermiddagstupplur om jag inte var uppe så sent, men den ovanan sitter i. De stora flickornas telefontid öppnas inte före mitt på dagen, och då man ser inte mycket av dem. Så just nu funkar det bra.
(För jag blev för irriterad när de började morgonen med telefonspelande, så vi ändra det).

Och läsning, det är min återhämtning.

IMG 20220726 112105968Läser just nu. Fashineras över berätartekniken, meningarna, ordvalen.          

Det har också hänt något det senaste året.
Tidigare har jag alltid bara läst självbiografier och böcker som på något plan handlar om psykisk ohälsa. Tunga sådana, sådana som bränt sig fast på huden och skapat en obehagskänsla i maggropen. Som beskrivit just den smärta jag känt.
Men sedan jag var gravid ville jag inte alls ta mig an de riktigt tunga ämnena. Visst läser jag sådant som relaterar till ämnet, men jag väljer ändå böcker på ett helt annat sätt.
Och jag läser helt vanliga deckare, helt vanliga romaner.
Det har inte hänt på många år.

Det är precis som om jag själv är redo att avsluta ett kapitel i mitt liv där verkligen allt handlat om psykisk ohälsa.
Det gör ju inte det längre.
I mitt liv finns så mycket annat, som mer och mer börjat få plats.
Också ifråga om genré på böcker.

Jag fashineras inte längre av ämnet psykisk ohälsa på samma smärtsamma sätt, utan jag dras till böcker med bakomliggande budskap och författare som skriver vackert. Jag älskar beskrivningar, detaljer, det komplexa. Temat finns oftast alltid där bakom, som det ofta gör i böcker, men inte på samma uppenbara sätt som tidigare.
Ibland vill jag bara roas. Underhållas. Läsa något för att läsa, utan någon större mening.
Bara läsa något som för stunden är roligt.
Läsa för läsandets skull.

IMG 20220720 153056789 MF PORTRAIT

För mig är dethär en jättestor förändring. I en så liten detalj som bokläsning.
Jag hungrar efter något nytt.
Jag behöver nämligen inte längre gå djupt in i all smärta.
Jag vill inte.
Jag orkar bara inte, jag är urbota trött på det.
Jag lever redan emellanåt med en sådan smärta , och jag behöver inte längre gotta mig i den även de stunder jag mår bra.

Ärligt sagt så kan jag inte.
Jag vill skydda mig själv. Precis som jag behövt välja bort en del jobb, en del människor, en del evenemang för att jag inte skall triggas, har jag nu också förstått att jag kan välja bort och välja in i litteraturen.
Jag behöver inte trigga mig längre.

Jag håller sakta på växa ur en roll som funnits med mig i så många år.
En så liten förändring som bokval har fått mig att inse att man faktiskt kan välja att inte jämt, jämt läsa om smärta.
Jag vill få in andra vinklar, nya ord, nya betraktelser. Se hur man kan skriva utan att nämna det uppenbara.
Jag vill läsa om ämnet, men ändå om nåt annat. Karaktärer. Påhittade, knasiga, galna, egensinniga karaktärer som inte finns på riktigt.

Framförallt, så har något bara hänt.
Något som inte går att beskriva med ord, men som gör att jag väljer annorlunda.
Också i något så simpelt som bokval.

IMG 20220702 191300925 HDR

Jag har förändrats på ett sådant plan att jag inte ens saknat terapin under sommaren.
Det har aldrig, aldrig hänt tidigare.
Jag har mycket att göra i min vardag, men det är inte hela sanningen.
Jag tror jag håller på att släppa taget.
Jag tror att jag håller på att börja ta in något annat i mitt liv.

Att våga stå på egna ben är en lång process om man snubblat otaliga gånger. Om man aldrig ens riktigt kunnat. Då är terapiberoendet stort, något man desperat håller fast vid för att allt annat känns otryggt och okänt.

Där någonstans står jag.
I en tillväxt.
Med en ny bokvärld att upptäcka.


Sommarångesten - när man borde göra så mycket

Skrivet av Pamela Lundberg 09.07.2022 | 1 kommentar(er)

IMG 20220625 151219367 HDR 

SOMMARSTRESSEN

-Vad behöver man egentligen göra under sommaren?

 

Nu är vi redan i mitten av juli och många har därmed inlett den högt åtråvärda semestern. Eller så har du precis blivit varm i kläderna på ditt nya sommarjobb. En del har ju också faktiskt bara ett evighetslångt sommarlov. Oavsett så befinner vi oss mitt i sommargrönskan. Evenemangen avlöser varandra och många av oss vill säkert ta igen de senaste två somrarnas Corona-restriktioner. Nu fylls åter mångas kalendrar med festivaler, marknader och liknande evenemang.

Sommaren innebär semesterresor, hav, nedkyld öl, festivaler, snapsvisor, sommarstuga, vänner, gemenskap, brunbränd hy och sommarklänningar. Idylliskt och vackert, med ständiga leenden.

Ja, i varje fall om man ser på sociala medier.

Men det är faktiskt för många också månader där ensamheten känns ända in i benmärgen. När man sitter där framför tv:n och scrollar på sociala flöden i telefonen. Man följer andras semester för att kunna känna sig ens lite delaktig. När man känner att man borde göra så mycket mer för att samla på sig tillräckligt med upplevelser.

IMG 20220701 165057668 HDR

Sommaren är en tidpunkt när man förväntas vara lycklig. När trycket och pressen för många känns extra svår. När man borde njuta, när man borde åka på semesterresor, när man borde tycka om att vara på stranden, när man borde hitta på många aktiviteter med barnen eller vännerna.

Det finns ett feltänk med hela sommaren.
Man bör ju faktiskt egentligen ingenting. Man behöver inte.
Man kanske inte vill.
Man kanske inte ens har råd. Eftersom priserna skenat iväg den senaste tiden tror jag faktiskt att många känner den lilla stressen av att det inte är lika lätt att kunna unna sig saker.

IMG 20220702 202256673 HDR

Jag faller själv ofta i borde-fällan. Jag vill så mycket, men realiteten ser annorlunda ut. Ser man på de vardagsbilder jag laddar upp i dethär inlägget verkar det ju som om vi har massor av saker för oss. Att allt är lycka och vackert. Det är det ju också - men det är bara en del av allt annat.
Som mammaledig småbarnsmamma till två som gärna vill ha program varje dag, samt med en liten som vill ha rutiner, finns det väldigt mycket motsägelser i vardagen. Jag borde göra två olika saker - samtidigt. I varje fall om alla skall vara nöjda.
Dessutom borde jag hinna göra saker jag själv tycker om samtidigt som huset borde tas om hand. De senaste veckorna har det känts som om jag borde göra tusen olika saker samtidigt. Oftast hinner jag knappt med en. Därför har jag bestämt mig för att göra så gott jag kan. Jag hinner inte allt jämt, men jag hinner ibland. Och det är alldeles tillräckligt.
Jag får nu som då påminna mig om min egen överenskommelse med mig själv, för hastigt är jag igen där i borde-tänket. Då suckar jag för mig själv och försöker titta runt mig på vad jag faktiskt åstadkommit idag. Listan brukar bli ganska lång, trots allt.

Ibland blir jag osäker på om jag faktiskt ens vill vara överallt på alla evenemang, eller om jag bara känner mig pressad att delta för att man borde. För att alla andra ser ut att samla på roliga aktiviteter. För att alla andra hinner. För att alla andra.... Ja, listan kan göras lång. Men är det faktiskt så att alla andra gör?
Eller är det så att ett fåtal är med där det händer, vilket är det som vi ser på sociala medier? Medan resten egentligen inte gör något desto mer spännande än är mitt uppe i vardagen?
I dagsläget har jag lärt mig att se förbi alla lyckoinlägg och evenemangslockelser. Men det har tagit många år att inse att allt inte är så lyckoskimrande såsom vissa Instagram-konton ger sken av. Inte hos någon.

IMG 20220702 191202458 HDR
Vi skall göra en semesterresa i sommar tillsammans med familjen. Två nätter i Umeå. Där har vi planerat in en sak åt barnen. Resten av tiden kommer vi att bara vara. Strosa runt, gå på caféer, gå i affärer, gå ned till havet. Men fortfarande är det enligt bebisens behov. Han har sina sov- och mattider.
Förra sommaren gjorde vi ingenting. Ingen resa, inga utflykter där det var stora folksamlingar. Jag var höggravid och gjorde allt för att undvika att få covid. Men barnen förstod. De accepterade.
Och faktiskt så var det enda de ville att vara på stranden, bada och äta glass. Det är också det som de iår uppskattar mest.

Grejen med semesterresor är ju att de sällan egentligen är semester. Därför har jag siktat in mig på att ingen av oss kommer att sova tillräckligt under dehär två nätterna. Resor brukar dessutom innebär en del gnäll och diverse moment när man som förälder helst skulle vilja lämna barnen i en lekhage en stund medan man själv lugnar ned sig.
Men visst längtar jag. Jag tycker det skall bli jätteroligt att få visa Umeå åt barnen. Jag tycker det skall bli fint att få vara tillsammans, bara familjen, utan att tvingas fundera på matlagning eller blomvattning. Det skall bli så skönt att komma sig ut och se annat än hemmets fyra väggar. Ja, det blir lätt mycket hemmatid när man är mammaledig. Bara att få strosa runt i en Ica-butik och kolla det svenska utbudet är ju en upplevelse.

Men förutom de två nätterna kommer vi mestadels vara hemma. Kanske leta efter något lokalt, mindre evenemang. Nåt loppis, nån marknad, nåt glasstånd, nån ny strand. Jag lämnar kanske till och med hemma med lilleman, för att han inte orkar vara överallt eller för att det inte passar in i hans sovrutiner.

IMG 20220627 113450138
Jag tror att vi vuxna många gånger är dem som ställer de höga kraven på att barnen måste aktiveras och få resor och dyra utflyktsmål. Såklart de vill, men det går alldeles utmärkt med mindre.
Det är ofta det lilla som de kommer att minnas och uppskatta bäst.
Det är inte de dyra resorna i sig som barnen önskar sig, utan det är den totala närvaron av föräldrarna. Ofta är det precis vad de får under sådana resor - men det kan man också göra bara genom att åka till stranden och låta telefonen lämna hemma.

Minns du själv känslan när sommarlovet stod för dörren?
Oändliga dagar med bad, lek och inga läxor. Glass i solen, jordgubbar och grädde, häng med kompisar, plocka blommor. Simskola, nån utflykt. Kliande myggbett, fuktigt gräs om morgnarna, smutsiga fötter av utomhusspring. De regntråkiga dagarna. Cykla, fiska, åka båt. Och bada ännu mer.
Det är vad jag minns bäst av mina somrar. Inte de stora evenemangen, utan det lilla i vardagen.
Jag minns mest friheten av att ha en oändlig sommar framför sig.
Långa sommarlovsdagar när man fick göra precis vad man ville.

IMG 20220701 172341653 HDR

Mitt enda tips är att låta sommaren gå i sin egen takt. Lyssna på vad du vill .
Var där du är, i nuet. Utan att dras med i förväntningar. Du behöver inget alls.
Förutom att påminna dig om att du inte alls måste, om du inte vill eller inte kan.

Stäng av sociala medier och läs en bok.
Gå ut på en promenad i sommargrönskan.
Kasta dig i sjön och känn svalkan mot kroppen.
Besök biblioteket.
Sov i hängmattan.
Ät jordgubbar.
Leta reda på en närliggande strand du aldrig besökt.
Cykla.
Skaffa sommarhöns.
Träna, ät en glass, gå ut på en brygga och lyssna på vattenguppet.
Andas in sommaren.
Ta vara på naturen. Det är den som ger de stora upplevelserna.

 IMG 20220629 112958026 HDR

Det blir en sommar iår också.
Sopa bort alla sociala förväntningar och landa i vardagen.
Såhär ser det ut just nu - det är varken bättre eller sämre. Du kan bara acceptera.
Det är det enda du behöver.

Sommar.
En evighet när man är liten.
En så liten del av det stora.
Plocka fram barnet i dig och uppskatta det enkla.

IMG 20220701 172604659 HDR


Att bygga upp sig själv i en ny, starkare version

Skrivet av Pamela Lundberg 19.06.2022

output 1655653218246

ATT VÅGA BÖRJA BYGGA UPP EN NY VERSION
AV SIG SJÄLV

 

En text jag skrivit om hur det kan kännas att tvingas börja bygga upp sig själv igen, när man mentalt kraschat och terapiåren avlöser varandra för att det är så svårt att hitta tillbaka till en kärna man en gång förlorat.
Kanske känner du igen dig, kanske inte. Jag har i varje fall alltid tyckt om att läsa mer poetiska texter ibland, för att de når mig på ett helt annat sätt. Därför delar jag den här.

.

"En ny sommarpaus i terapin. Tanken slår mig att det har blivit många pauser. Många år. Visst har jag behövt dem alla, men aldrig hade jag trott att man skulle plocka och dra så pass att det faktiskt krävs mer terapi för att hitta tillbaka till delarna. Eller så har det bara tagit väldigt länge för mig att börja hitta mig själv.
Det som andra gjorde som tonåringar och unga vuxna missade jag, för jag hade så fullt upp med att försöka bemästra ångesten. Och jag höll ihop, jag höll ihop så hårt att en krasch var det enda nödvändiga för att jag skulle kunna börja om och samla ihop de viktiga delarna i pusslet som plötsligt kastats i ilfart in i väggen. Bitarna höll, men helheten behövde verkligen byggas om.

Att plötsligt stå som ett tomt blad och inte veta någonting om sig själv är förvirrande, skrämmande, panikartat. Vilka delar ska man behålla när man inte hitta någon bit som passar?

Jag gjorde ett val. Jag började om.
Sket helt i detdär värdelösa gamla pusslet och började bygga ett nytt.

Jag hittade ett med vacker ram.
Ett som var lite guldskimrande om man svängde på det i ljuset. Det såg fint ut.
Det var ett ganska svårt pussel. Det svåraste jag lagt.
Konstiga bitar, färgglada färger, svarta linjer, genomskinliga snitt. Jag har fått ta upp varje bit och syna det nära, nära i dagsljuset.
En och en har bitarna fyllt ramen. Ofta sakta, men ibland i rusande takt.

Det är fint dethär pusslet. Det är ganska helt nu.
Färgfyllt, nyanserat, svartlinjerat, guldskimrande. Och det är mitt alldeles egna.

Men det är lite skrangligt och osäkert i kanterna än.
Jag håller på limma fast delarna, en och en. Det är därför terapin finns kvar.
Jag kan hålla i pusslet själv nu, men det är säkrare om någon annan ännu håller i andra sidan.
Det är inte riktigt färdiglimmat än. Men vackert, det är det.
Dessutom kan man byta ut bitar. Välja andra nyanser. Bryta loss lite lim, lägga nytt.

Jag är stolt över det pussel jag valt att bygga. Det är unikt.
Men väldigt tröttsamt ibland när det känns som svårighetsgraden går alldeles över min kapacitet.
Tills jag igen hittar den rätta biten.

Och det slår mig, att jag som 36-åring är rätt bra på att bygga pussel.
Nu när jag vet vad jag vill."

InFrame 1655654789363


Att ta hand om sig själv i vardagen och träffa andra erfarenhetsexperter

Skrivet av Pamela Lundberg 19.06.2022

IMG 20220612 152154631 HDR

HALVA JUNI HAR RUSAT FÖRBI...

Det känns som om det eviga hektiska tempot ständigt fortsätter för oss just nu. Det finns inte jättemånga stunder som jag hinner dra andan. Jag antar att jag blivit alltför van med att inte ha småbarn längre. Nu med en bebis som börjar närma sig 8 månader märker jag hur intensivt allt är. Vardagen är alldeles tillräcklig, så alla evenemang och listor med "måste göras" gör att det vill bli sprängfyllt. Det känns ständigt som om jag inte räcker till. Hur jag än försöker är jag alltid steget efter. Även om det är mycket roligt som händer, så tar det också energi för någon som behöver ensamtid för att ladda batterierna.

Dessutom är det väldigt svårt att lyckas uppfylla en 8-åring och en 9-årings önskemål om aktiviteter samt en 8 månaders bebis behov och rutiner. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vet att jag gör så gott jag kan, men mitt mammasamvete skaver nog en aning när de äldre barnens önskemål oftast får stå tillbaka mot bebins. Jag längtar verkligen efter att maken skall få semester om tre veckor! Det känns som om det är vad vi behöver just nu. Också vad jag behöver för att hinna skriva temainlägg här.

Det allra bästa knepet för mig att hinna andas och ladda batterierna är att dra på mig gymnatiskskorna när maken kommer hem, låta bebin somna i vagnen och gå ut på en promenad. Kvällspromenad i tystnad. När man möter en enda cyklist som snabbt susar förbi, men inga fotgängare. När bara ett antal motorcyklar och några bilar som dånar förbi. När man ser ett par ungdomar som hänger utanför mataffären. Men annars är det 6 kilometer alldeles i ensamhet.  Den tystnaden. Den laddar verkligen mina batterier, och tar ned ångesten automatiskt. Jag har inte ångest just nu, men det är också för att jag ser till att göra förebyggande saker. Motion är för mig det som jag kan göra lättast med en bebis och barn runtomkring. Det enda som hörs är fågelkvitter och det monotona ljudet av mina jumppaskor. Det är min energiladdning.

En kropp i rörelse, sommarlukt, tystnad.
Det är ångestfärdigheter som jag lärde mig i DBT - men som numera fungerar så automatiskt att jag inte tänker på att det är just reglering av ångest.

IMG 20220618 160400932 HDR

Igår drog jag på mig klänning och Dr Martens-skorna för att äntligen få träffa de andra erfarenhetsexperterna som jag gick utbildningen med. Kängorna som jag älskar, som jag köpte för att jag tyckte jag var värd det, då för två år sedan. Som jag suktat efter i över 15 år, men som aldrig varit tillräckligt på mode för att säljas i butiker i Vasa. Men med modet kunde jag inte motstå att förverkliga min tonårsdröm.

Det har alltså gått TVÅ år sedan vi blev klara erfarenhetsexperter. Vi har inte setts sen slutseminariet. Nu var vi nästan alla som äntligen träffades - och vår gruppledare Sara. En av oss fotar, så han kom ju inte med på bilden. På Vasas bästa restaurang Hejm hade jag lätt suttit längre. Men två och en halvtimme senare hann vi i varje fall uppdatera oss om våra liv. Det kändes faktiskt som om det inte alls är två år sedan vi sågs senast, snarare två veckor.

InFrame 1655574564006IMG 20220618 214420 846

Dehär människorna är så värdefulla för mig. Allt vi delade på djupet under våra träffar. Allt som formade början till det som jag idag delar med mig under mina föreläsningar. Som blev starten till min blogg. Den resa som gjorde att jag slutligen lärde mig berätta om emotionellt instabilt personlighetssyndrom offentligt. Det är tack vare den resa jag gjorde där och då, tillsammans med dehär människorna. Det är något speciellt med en sådan resa. Ett evigt band till alla erfarenheter vi delade med oss av.

Att först lära känna människor på djupet, för att sedan få veta mer om deras vardagsliv är en speciell upplevelse. Vanligtvis är det ju tvärtom, om man ens kommer under skalet. Vi gjorde allt omvänt, och det är just i det som vårt band sitter. Och nog började vi prata om hur vi mår allra först också nu, för att sedan går vi över till vardagsrulliansen. Helt naturligt i den öppna atmosfär som omger vår grupp.

Och dessutom, hann jag fixa en födelsedagspresent åt 9-åringen som fyller snart. Och bara få vara själv, utan barnen. Det var välbehövligt. Sen åkte jag hem och kramade dem.

IMG 20220618 214420 775

 


Hej! Här är jag nog än och jag mår alldeles okej!

Skrivet av Pamela Lundberg 08.06.2022

 

DAGS FÖR EN REJÄL UPPDATERING!

Min man sa däromdagen att han tyckte att det var dags att jag skulle uppdatera bloggen och ge ifrån mig ett litet livstecken. Så hej, här är jag nog ännu och jag är alldeles okej och mår faktiskt väldigt bra!

PAUSA, ELLER BARA LEVA
Jag har faktiskt känt ett litet motstånd till bloggen den senaste månaden. Inte så att jag velat sluta blogga, absolut inte, men jag har inte heller velat gå in hit. Jag har helt enkelt behövt pausa. Det har varit så mycket annat som fyllt min vardag och jag har faktiskt varit helt tom på idéer och blogguppslag. Sådär som man kan vara ibland.

Jag har velat pausa, andas, fundera, och låta orden komma till mig. För jag vet att de alltid hittar tillbaka, dedär orden. Ju mindre jag tvingar, ju bättre uppslag hittar jag. Jag har inte ens velat skriva om psykisk ohälsa, inte velat andas ordet psykisk hälsa - utan faktiskt bara leva. 

Så det har jag gjort. Levt. Och nu har jag hittat orden, skrivlusten, inspirationen. Svarat på kommentarer (ursäkta väntetiden!), påbörjat ett inlägg med hittills enbart franska sträck, skriver detta inlägg. Med två barn på sommarlov och en liten tredje vill denhär egentiden bli prioritierad. Det är så mycket jag vill göra, så jag får helt enkelt priotitera även här.

IMG 20220605 202217135 HDR

FÖRELÄSNING FÖR VÅRDPERSONAL
Det som tagit en del tid av mig är planerandet av en helt ny föreläsning. När man bara hinner femton minuter någon dag går det inte direkt snabbt framåt, hehe. Jag behövde strukturera om, lägga till nytt, fundera vad jag riktigt vill säga. Och därför har också bloggen hamnat i skymundan, för att jag velat fokusera på nytt material. Jag föreläser hemskt gärna åt just vårdpersonal, för att jag tycker att det är så jätteviktigt med annat än bara teoretisk kunskap. Så därför är jag alltid extra glad åt sådana förfrågningar. Dessutom gillade jag uppdraget "....vi vill lyssna på erfarenheter, inte teorier!".

Att föreläsa åt allmänheten och åt vårdpersonal kräver lite olika utgångspunkter och information. Men jag är nöjd med den biten nu. Det är definitivt en föreläsning jag skulle kunna hålla igen även på annat håll. Jag skall också försöka börja utveckla vissa delar av min egen historia som jag brukar berätta. Jag gillar att hitta nya, bättre förklaringar.

Jag föreläste för två veckor sedan för vårdpersonalen på Luna familjecenter i Jakobstad.
Min föreläsning handlade om min egen historia samt mina egna erfarenheter av bemötande inom vården.
(Tips, tips till er inom vården!)

Det var så otroligt roligt att äntligen få hålla en föreläsning LIVE, inför publik!
Det är ju nog trots allt något helt annat när man ser publikens miner och reaktioner, hör skratt och ser om de intresserat lyssnar. Det blir så mycket enklare när det man säger bekräftas. Dessutom tror jag att det spontant blir en helt annan diskussion efteråt när man ser varandra. Jag gillar åhörare som frågar mycket. Och jag hade en jättepositiv publik, och fick blommor som tack.

Jag är genuint supernöjd med hur min föreläsning gick. För nervös, det var jag. Första föreläsningen på plats och ställe, utan hybridteknik.

Tack till er, Luna!

IMG 20220527 123845936 HDR

IMG 20220527 123930859 HDR

NYBÖRJARE  PÅ SPRAY ART
Något av det absolut häftigaste jag lärt mig den senaste tiden är spray art. Jag fyllde år i slutet av april, och hade kanske inte förväntat mig något storslaget. Min man är väl inte den mest kreativa på dethär med presenter. Men iår vet jag inte vad som hänt - för jag fick ett presentkort där jag enbart fick en adress, datum och tid när jag skulle infinna mig. Jag hann gissa på yoga-lektion, gymträning utomhus, vandring,... ja egentligen allt. Men istället fick jag lära mig nybörjargrunderna i spray art, alltså när man målar målningar med helt vanliga sprayburkar. Något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ha kunnat gissa på.

Spray art är något jag tänkt börja med här hemma, så vi har inhandlat massor med sprayfärg. Hittills har jag faktiskt bara hunnit måla en endaste gång, för jag kan inte göra det medan lillen sover. Det kräver ganska mycket städning efteråt, så jag känner att det är bäst att göra det när någon kan ta hand om lilleman. Det kräver dessutom nästan att man är utomhus. Jag har ingen ordentlig andningsmask, men det är nog något jag får lov att köpa. Det räcker inte med munskydd för mig, även om det nog tar bort de värsta ångorna.

Det är otroligt svårt att gå från att aldrig hållit i en sprayburk till att plötsligt vilja skapa konst av sprayfärger, men jag tror jag ändå snappat upp tekniken en aning. Nu gäller det bara att öva. För dethär är absolut ett nytt intresse! Det funkar jättebra som tillägg till akrylmålning, vilket var makens tanke när han gav mig denna födelsedagspresent. Sprayfärg och akrylfärg går att måla på varandra.

IMG 20220507 122101799 HDRIMG 20220507 140150646 HDRIMG 20220521 090132866 HDRIMG 20220521 090528835 HDRIMG 20220521 115243373

MYCKET PROGRAM DEN SENASTE TIDEN
Men jag skall också erkänna att jag är ganska trött just nu, naturligt trött. Det har varit så mycket specialprogram den senaste tiden, och så mycket som vi behövt fixa här hemma. Jag har inte velat välja bort något, utan lite försiktigt tänjt på min egen orkar-gräns.
Efter kraschen 2015 är det så ofantligt irriterande att inte orka lika mycket som innan, och ibland måste jag faktiskt tänja en aning för att få allt som behöver göras gjort. Korta tider så kan jag göra det. Men det kommer också denhär tröttheten när jag hållit på ett tag. Det enda jag egentligen kan göra är att vila. Det räcker egentligen med ett par dagar.

Dessutom går min ork lite i vågor. Ibland är jag mer energisk, så jag brukar utnyttja den tiden. Efteråt kommer alltid en down-period, när jag automatiskt är tröttare. Jag går absolut inte på höga övervarv, utan kan känna mig en aning mer lätt och energisk bara. Det är inget onormalt över det, som det kanske låter. Upp och ned. Energi och trötthet. Såhär funkar jag bara liksom.

IMG 20220520 144109383 HDREtt besök på biblioteket i grannbyn tillsammans med alla tre barnen. Flickorna har gått i konstskola iår, så självklart ville vi ju se deras utställda alster. Dessutom har jag bland annat hunnit träffa både mina jobbarkollegor och vara på det första riktiga föräldramötet till skolan sedan corona-pandemin kom. För oss som får vardagen att rulla, men inte hinner med mer än så (småbarnslivet!), har denna månad varit ganska intensiv. Rolig, men intensiv. Varje vecka har varit fylld av specialprogram.

OMMÖBLERING I HUSET
Vi har möblerat om och sorterat bort leksaker i döttrarnas rum, och dessutom håller vi på att tömma vårt datarum. Det är nog här energin börjat tryta känner jag.... Lilleman skall nämligen få datarummet som sitt rum. Dethär blev dock ett ofantligt stort projekt. Tre bokhyllor skulle plötsligt minimeras till två, och grejerna som lämnar över skall också placeras någonstans. Med en liten som inte vill ligga på golvet långa stunder går det väldigt långsamt framåt. Men nu är flickornas rum klara. Det enda som fattas är fler tavlor (som jag ju lovat att jag ska måla...).

Och faktiskt är det nästan bara att kasta ut en del grejer ut nya barnrummet nu, och börja möblera. Ja, och köpa garderober, för det var ju inte tänkt att dethär skulle bli ett barnrum. Men jag vet fortfarande inte vart en del saker ska placeras, som fotoalbum och min ljusterapilampa. Det är fullt överallt nu... Fördelen är att jag sorterat, slängt, och sparat i förvaringslådor. Det har jag inte gjort på kanske 9 år, hehe. Men det är ett pågående projekt än. Såhär ser det ut i kaoset nu - men snart har vi ett nytt barnrum:

IMG 20220531 200532683

BÄSTA ÅRSTIDEN FÖR MIG
Jag mår ju alltid väldigt bra just denhär årstiden. När våren är på antågande, då är min energi som bäst och humöret jämt. 
Då när man börjar se små gröna knoppar i de länge så kala träden längs min promenadrutt, då ler mitt inre. Som ett slags välbehag, som förnöjt väntar på värmen.

När det gröna exploderar och fylls ut med färger som lila, gult och vitt utmed vägkanten, då kan jag andas lätt. Det är något med våren och sommaren som gör att jag mår så bra.
Det är ljuset, solen, värmen. Det är de gröna färgerna, blommorna, vattnet.
Och ju äldre jag blir desto mer har årstidsväxlingarna börjat påverka mig.

Nu har jag ju faktiskt förmånen att kunna gå ut klockan 9 på en morgonpromenad med ett litet knytte i vagnen. Jag, som inte varit någon morgonmänniska på grund av att en medicin gjort mig så seg och trött. Jag tar den inte just nu, just på grund av att det inte är någon bra kombination när man har en liten bebis. Nu vaknar jag alert och pigg, och hinner känna den fuktiga sommargrönskan som omger oss just nu. Ja, jag njuter. 

 

TACK FÖR DENNA GÅNG!
Det var en lång uppdatering om läget. Jag skall försöka hinna skriva snart igen. Det är fint att märka att ni fortfarande loggar in hit och läser. Speciellt roligt är det att veta att framförallt inlägget om självhjälp när ångesten är som värst hjälpt så många. Och det är också intressant att jag har minst lika många läsare från Sverige som härifrån Finland. Jag märker ju att mina inlägg om emotionellt instabilt personlighetssyndrom ständigt är i topp, men om du vill att jag skall ta upp något särskilt här på bloggen får du gärna kommentera/maila mig.

IMG 20220506 172356787 HDR


Vardagen som fick mig att komma ur post-partum depressionen

Skrivet av Pamela Lundberg 22.04.2022 | 2 kommentar(er)

 poster 1648212819171

VAD GJORDE JAG SJÄLV FÖR ATT MÅ BÄTTRE?
Om min egenvård

 

Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att min postpartum depression gick över relativt snabbt tack vare att jag påbörjade min medicinering, som redan i många år hjälpt mig. Tack vare den tycks jag alltjämt ligga på en stabil, okej nivå. Men det tog ju ändå någon vecka av jobbiga insättningssymtom innan den alls gav effekt (ja, fy sjutton vad hemska insättningssymtomen kan vara!), och därefter några veckor till innan jag landade i mig själv igen. Ja, och därtill även ännu en tid innan jag började känna igen mig själv igen efter allt som varit.

Jag började med att helt enkelt minska kraven. Tog bort allt extra som tog mycket energi den första tiden. Plockade bort tills det bara fanns ett par saker jag gjorde per dag, förutom all tid framför tv:n. Där matade jag bebisen, där landade jag när bebisen sov, där myste jag med övriga familjen.
Så det första tipset höll jag bara första tiden, de andra håller jag mer eller mindre även i dagsläget. Lite beroende på vad jag behöver.

 

VI BARA VAR
Jag införde ganska strikta rutiner för både mig själv och familjen den första tiden. Det var så omtumlande med en ny krabat i familjen, och det kändes så kaotiskt när vi föräldrar inte riktigt hann med vardagssysslorna. Så vi bestämde att vi avsäger oss alla besök, alla kompisbesök, allt extra. Det skulle bara vara vi fem. Flickornas fritidsaktiviteter fortsatte nog som vanligt, men inget annat. Småningom började det kännas roligt med besök, när jag inte hade ångest och grät helt utan orsak. 

Jag tror att det gjorde gott åt oss alla. Vi var bara hemma. Gjorde läxor, var med bebin, kollade tv, hade alltför mycket skärmtid, hängde. Jag skötte bebin, min man tog hand om stora flickorna och egentligen allt annat de första veckorna. Småningom orkade jag börja laga läxor med flickorna igen. Jag orkade började fylla diskmaskinen, laga mat och tvätta. I början satt jag mest vid tv:n och orkade ingenting annat än ta hand om bebin. I dagsläget känner jag mig återställd. Nu orkar jag, nu är det snarare att jag inte alltid hinner med allt jag skulle vilja. 

 IMG 20211128 104436991 HDR

PROMENADER
Jag började promenera varje dag för att få både motion och frisk luft. I början korta promenader, för jag hade ju inte kunnat röra mig på många månader. Det tog ett tag innan foglossningen helt försvann. Och det tog ännu längre för att få upp grundkonditionen. Dethär är ju också en orsak till att jag velat röra på mig - jag har haft en ganska okej grundkondition tidigare. Nu kände jag inte alls igen min kropp.  Såhär sex månader efteråt börjar det kännas bättre, men min rygg är fortfarande i ganska dåligt skick. Men eftersom det blev en så lång paus i träningen tar det också lång tid att komma tillbaka. I dagsläget har jag kört ett par träningspass hemma, och det har känts bra. Korta pass på en halvtimme med vikter gillar jag bäst. (Det har tyvärr blivit paus med det nu, eftersom vi fick corona).

Jag har orkat börja promenera ännu mer nu. Både längre och oftare. Jag måste vila ibland, men ungefär fem dagar i veckan promenerar jag. Sedan slänger jag in ytterligare ett kort träningspass en dag. Men mer orkar inte min kropp just nu. Jag kan inte styrketräna flera gånger i veckan. Så man behöver verkligen lyssna på sin kropp. Dethär är något jag försöker lära mig nu. Jag vet att jag gärna bara kör på för att jag vill få snabba resultat, eller bara av ren vana. Men nu försöker jag faktiskt se vad jag faktiskt orkar. 

Men promenader gör att jag är på så mycket bättre humör resten av dagen. Därför skulle jag gärna gå varje dag. Men jag behöver nån vilodag från det också. Jag lägger på min favoritpodd i ena örat och lyssnar efter bebisgråt i det andra. Det är nog därför promenaderna är så roliga också. För att jag får lyssna på P3-dokumentär samtidigt. Jag har inte riktigt fastnat för ljudböcker.

 

SOVA MIDDAG
Jag började sova middag varje dag.

I början kändes dethär som en otrolig katastrof, som om hela dagen var förstörd. Jag hade SÅN ångest när klockan började närma sig eftermiddag, för jag visste att det skulle bli mörkt ute. Då kändes det som om dagen var slut. Det var ofta då jag hade mest ångest. Jag visste ju att jag skulle behöva sova. Men sova behövde jag. Lillen var uppe var tredje timme de första månaderna. Så jag tvingade mig att vila på eftermiddagarna, hur jobbigt det än kändes.

Nu har nog min egen ork kommit tillbaka, för jag är inte sådär utmattad som jag var i början. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt slutkörd. En orsak var säkert att jag ju sovit dåligt under den halva graviditeten. Jag hade ganska mycket sömn att ta igen. Nu jag har fortsatt att sova middag med honom, för att det är så mysigt att krypa intill honom en stund. Jag har fortsatt för att jag kunnat och mått bra av det. Jag har nämligen varit pigg resten av dagen då.

Det är nog bara de senaste veckorna som jag insett att det inkräktar på nattsömnen, så nu försöker jag avvänja mig. Jag har tänkt börja försöka läsa böckerna på eftermiddagarna, istället för de sena kvällar. För jag behöver den egentiden, den tystnaden, någongång under dagen. Men hittills har det oftast slutat med att jag ändå vilat en stund.

 

EGENTID
Jag plockar aldrig dagtid. Jag städar aldrig dagtid. Jag gör inga hushållsysslor dagtid. När flickorna är i skolan är det mig själv och lillen som är i fokus. Jag satsar på promenader och lek med pojken. Förmiddagen när lillen sover är också den tidpunkt då jag kan blogga, eller öva på föreläsningar, eller göra egentligen lite vad jag vill. Om han sover. Ibland sover han 45 minuter, ibland två timmar, ibland bara en halvtimme. Men det är min tid. Då satsar jag på mig själv. Och dethär är den stora skillnaden mot när jag var mammaledig sist. Nu satsar jag också på mig själv - och det gör att jag mår bra. Jag behöver få vara annat än mamma också, så därför har jag valt att hålla föreläsningar och lite sånt även som mammaledig.

Flickorna kommer hem med taxi, och tar mellanmål. Sedan ser de tv och går kanske ut. Ensamma. Det har varit vår lösning. Då hinner jag sova och de behöver ändå inte vara på eftis. De är nöjda med dethär, annars skulle de givetvis fått vara på eftis också. 

Men hushållssysslorna, de får vara till eftermiddagen/kvällen. Och vi prioriterar verkligen. Det är leksaker framme då vi går och sover. Det är dammigt i hörnen. Det är sand på golvet. Det är prylar lite varstans. Men de hålls nog där, för följande dag dras de ändå fram. Däremot är disken fixad, flaskorna diskade och tvätten på tork varje kväll. Det är det enda vi inte tummar på.

 IMG 20211206 162800052När han ännu var så liten att han kunde sova tätt intill, ihopkrupen i min famn.

RUTINER
Ungefär såhär ser vår dag ut, som nedan. Dag efter dag. Nästan jämt, även om jag i dagsläget nog orkar och vågar göra undantag. Men jag vet också att alla mår bra av rutiner, framförallt lillen, så även om jag tycker det är halvtråkigt ibland så håller vi vårt schema nästan jämt. Tiderna är ungefärliga. Dessutom varierar lillens sovtider ganska rejält mot kvällen numera. Ibland sover han 3 gånger, ibland 4 gånger. Just nu är han i nåt mellanläge där han småningom kommer klara sig med bara tre sovturer, om han bara skulle ta lite längre tupplurer än dedär powernapsen han pysslar med mellanåt.

7.20 Väckning
         Morgonmål för alla
9.00 Promenad, alternativt blogga
         Lillen sover
10.30 Duscha, fixa sig
           Lillen vaknar senast nu
11.00 Lunch för lillen och mig
12.00 Lillen sova
           Jag sover, eller läser
13.15 Flickorna kommer hem, tar mellanmål, sysselsätter sig själva
14-15 Jag stiger upp, lillen vaknar oftast 15-tiden
            Mellanmål för lillen. Mellanmål för mig, och KAFFE!
15.00 Läxläsning med flickorna, en i taget
           Den andra tar hand om lillebror
16.00 Påbörja mat, vika tvätt, sortera, plocka
           Flickorna har skärmtid (telefon, platta) först nu
16.30 Middag
17.00 Lillen sova
17.30 Maken kommer hem, om han har lång dag
18.00 Lillen vaknar
           Flickorna åker på fritidsaktivitet (2 ggr/vecka), alternativt gör nåt med maken, t.ex går ut
19.15 Lillen sova
19.45 Kvällsmål för flickorna och mig,  kvällssysslor
19.45 Lillen väcks senast nu
20.00 Lillen kvällsmål
21.00 Godnatt för alla barn
           Jag läser böcker

Ibland känns det verkligen som om vi bara äter och sover. Mer spännande är det inte.

 

MED ETT ENDA MÅL; UPPÅT
Jag kan ärligt säga att jag inte hade klarat av den första tiden sådär bra om jag inte redan innan gått igenom ett antal depressioner. Det har ju gjort att jag redan vet vad som hjälper mig när det blir sådär nattsvart. Denhär gången var det dessutom en lite annan form av depression, som orsakades av allt hormonkaos och trötthet.

När det kändes som vågor av nattsvart ångest vällde över mig såg jag till att fundera över vad jag behövde just nu - som också i längden skulle göra att jag skulle komma ur depressionen snabbare. För upp skulle jag, fort. Och om det inte gick, så skulle dagarna ändå bli så uthärdliga som det bara gick. Jag tvingade mig att bara acceptera att det var såhär nattsvart just nu. Det var det svåraste, sen visste jag redan ganska långt vad jag behövde.

Jag hade tur, för det svängde snabbt denhär gången. Men visst fick jag också kämpa mig till det. Jag var så rädd att inte komma ur det, men det gjorde jag. Och nu trivs jag så bra med att vara hemma. Vår lilleman blir 6 månader nästa vecka - och denhär gången måste jag klyschigt säga att tiden går alltför snabbt. Jag njuter, inte varje stund, inte varje dag - men väldigt mycket. Det är precis som det ska vara just nu.

poster 1648303036532

 


Grundstenarna till ett bättre psykiskt mående

Skrivet av Pamela Lundberg 11.04.2022 | 1 kommentar(er)

poster 1647276918808

VAD INNEHÅLLER ETT GOTT LIV?

-Sådant som kan hjälpa till att skapa
ett liv värt att leva

 

Ett liv värt att leva innebär för mig att ha en meningsfull sysselsättning, rutiner, fritidsaktiviteter och sociala relationer som skapar en känsla av sammanhang. När man har balans och trivs med dethär, har man en väldigt bra grund att stå på. Dethär är de grundstenar som hjälpte mig själv tillbaka till vardagen igen. 

Sedan vill jag ändå påpeka att dethär är själva grundstenarna i att må bra - sådant som man själv kan försöka börja med för att skapa det liv som man vill ha. Dethär är inte på något vis allt som gör ett liv värt att leva, men dethär är konkreta saker som man kan göra. Sedan behöver man eventuellt också se bakåt och bearbeta saker som gjort att man hamnat där man är, samt hitta alternativ till det  som gör att man inte mår bra. Alltså göra viktiga förändringar.

Men i dethär inlägget fokuserar jag på grundstenarna, som gjorde att jag själv kunde bygga upp en fungerande vardag igen. De grundstenar som skapar en förutsättning att ha ett liv värt att leva.

poster 1647097388048

-RUTINER
är nog det absolut viktigaste, och jättesvårt, när man är djupt deprimerad och vill försöka komma tillbaka till en fungerande vardag. Det gäller nog egentligen all psykisk ohälsa. Rutiner är också något som vi behöver ha i vardagen. Ofta har vi det utan att ens tänka på det. Det bara funkar. Men när man mår dåligt blir dethär något som ofta lämnar. Då funkar verkligen inte dethär.

Då man mår dåligt vill man inte stiga upp ur sängen om morgonen, för vad spelar det för roll? Man vill sova jämt. Man bryr sig inte om att äta, eller äter alldeles för mycket, och man äter lite när som helst. Man kommer sig inte för att gå utanför dörren och motion är något som inte orken räcker till för. Man svarar inte i telefon eller på meddelanden från vänner. Man slutar följa med världsnyheterna. Man går helt in i sin egen bubbla av illamående. 

Såhär i efterhand är jag tacksam att mina flickor var små när jag blev djupt deprimerad. Dethär gjorde nämligen att jag faktiskt inte hade möjlighet att bara lämna i sängen. Jag blev tvungen att stiga upp, laga mat, skjutsa till dagis, vara utomhus med barnen och lägga dem när det blev kväll. Nej, jag orkade inte - men jag hade inget val. Jag fick tvinga mig att orka. Med en stor ångestklump i bröstet tvingade jag mig att fortsätta.
Och faktiskt så orkar man mer än man tror. Man kan trots att det känns som om man inte orkar.

Givetvis sov jag mycket, framförallt när barnen var på dagis ett par timmar om dagen. Givetvis lämnade jag i sängen - men inte när barnen var med. Och för mig gjorde nog dethär att återhämtningen blev så mycket snabbare. För jag blev tvungen att hålla vardagsrutinerna. Därför vet jag också hur otroligt viktigt dethär är!

Så försök att hitta rutiner.
Sov och ät på vanliga tider. Samma tider varje dag. 
Se till att duscha, byta till rena kläder, borsta tänder. 
Laga ordentlig, varm mat.
Gå ut en gång per dag.
Hitta någon motionsform som du mår bra av. 
Läs nyheter. 
Bryt rutinerna ibland och gör sådant som du tidigare tyckte om att göra, till exempel bio, teater, simhallssbesök. Gå fastän du inte vill, fastän det inte spelar någon roll längre, för du kommer må bättre av det efteråt.

Jag klarade inte av dethär varje dag år 2016. Långt ifrån. I början klarade jag bara av en del av dethär varje dag. Småningom fick jag in fler saker. Jag tillät mig att må dåligt och bara sova när barnen var på dagis om det var en sådan dag. Men jag hade alltid som mål att försöka göra något jag mådde bra av de timmarna - träna, läsa böcker, gå i second hand-affärer, åka till gymmet. Om jag inte lyckades en dag försökte jag på nytt följande dag. Jag gav aldrig upp. För det fanns inget som hette 'ge upp'. Jag hade inget annat val än att fortsätta försöka. 

Och i längden så gjorde också alla dedär rutinerna att jag mådde bättre. Depressionen lättade. Och jag insåg att jag behövde rutiner för att ha ett liv som är värt att leva, för ingen mår bra av att bara ta dagen som den kommer jämt. 
Idag vet jag också att jag vill ha rutiner i mitt liv, även om jag ju egentligen lever ett ganska orutinerat liv i och med att jag har treskiftesjobb. Men också med det livet kan man skapa rutiner. Men det är såklart lättare om man har ett dagsjobb. 
När jag mår bra kan jag tumma på en del rutiner, men de dagar jag mår dåligt går jag tillbaka till ett mera bestämt dagsprogram. 

poster 1647097306599

-EN MENINGSFULL SYSSELSÄTTNING
kan vara att ha ett jobb eller studier som man trivs med. Om man är pensionär kan det vara någon annan sysselsättning som känns meningsfull. Känslan av att ha en uppgift i livet är viktig. Känslan av att få jobba med något man tycker om är också viktig. 

Jag jobbar i dagsläget bara deltid. Jag skulle inte orka jobba fulltid, eftersom jag har treskiftesjobb. Min kropp och mitt huvud orkar inte mer än deltid, eftersom arbetsdagarna ständigt växlar. Dethär innebär givetvis en sämre inkomst. Men för att jag skall må bra skall jag inte jobba mer än vad jag orkar. Då spelar pengar ingen roll. Då lever man enligt sin inkomst helt enkelt. Det är definitivt lättare att anpassa livet enligt mindre pengar än att pressa sig övertrött. Visst svider det ibland, eftersom man inte kan unna sig lika mycket - men det går.

Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag har alltid tyckt om att jobba med personer som har en intellektuell funktionsnedsättning. Den livsglädje jag ser hos dem gör också att jag själv ler inombords. Tack vare dehär personerna har jag lärt mig helt nya synsätt på livet. De utmanar mitt sätt att se på saker, och ger mig helt nya perspektiv. Jag skrattar varje dag där och får jag kramar varje gång jag går till jobbet. Det är inte alla förunnat. 

Att ha ett jobb man trivs med är ju livsviktigt, eftersom man ju i princip tillbringar halva sitt vakna dygn på jobbet. Inget jobb är någonsin värt titeln eller inkomsten om man faktiskt inte mår bra där. Man kanske inte brinner för sitt jobb varje dag, men tillräckligt ofta. Man behöver ha roligt på jobbet. Man kan behöva byta många gånger. Man kan behöva se nytt för att utvecklas. Man kan behöva byta tillbaka. Inget är statiskt i jobbvärlden. Fortsätt leta om du inte hittat rätt. 

poster 1647097359146

-FRITIDSAKTIVITETER
låter som något självklart, men det är inte alltid det. Det är inte jättelätt att hitta något som man verkligen brinner för. Ibland får man faktiskt leta - och ibland hittar man det av en ren tillfällighet. Gör det du tycker om - inte det som andra är intresserade av. 

Något som hjälpt mig jättemycket är att göra något konkret, med händerna. Det finns något terapeutiskt med att skapa. Att gå in i en sådan process, att bara låta händerna göra något och tankarna flyga är helande. Ju smutsigare desto bättre, brukar jag tänka när jag har svart jord under naglarna eller när kläderna och väggen är fulla med akrylfärg. Då mår jag som bäst, då känns livet fullkomligt. När man klottrar, skapar, fyller. 

Skriv, måla, påta i jorden, plocka bär, klyv ved, bygg eller snickra något.

poster 1647097373714
-SOCIALA RELATIONER
är jätteviktigt för att ha ett liv som är värt att leva. Vi behöver familjen - och kom ihåg att en familj är något man kan skapa själv, inte alltid något som kommer med blodsbanden - och vänner. Vi behöver få prata om hur vi mår över en kaffekopp eller ett vinglas. Vi behöver få andras perspektiv för att kunna se utanför vår egen lilla bubbla. Vi behöver skratta så tårarna rinner, bara sitta och slötitta på tv tillsammans utan att säga ett ord och dela upplevelser med andra.

Ingen är stark ensam. Alla behöver vi ha någon. En del har många vänner, medan andra bara ett fåtal. Det är inte mängden som spelar roll, utan det är kvalitén. 

Jag har fått lära mig acceptera att jag är en introvert person. Det betyder att jag tankar energi när jag får vara ensam och skapa. Efter en dag på jobbet kan mitt sociala behov vara fyllt. Min man är precis tvärtemot - han tankar energi genom att umgås med människor. Han behöver fylla på sin dagliga sociala dos även efter arbetet. Han pratar och känner många människor, medan jag inte känner lika många och inte alltid har ork att diskutera med bekanta. Jag kan vara lika social som honom - men inte alltid. För det tar mer energi, så jag behöver ladda batterierna i min ensamhet.

Inget är bättre eller sämre - även om jag kan tycka att jag är så mycket tråkigare. Det stämmer ju inte, men av någon anledning tror jag alltid att alla supersociala människor är så mycket lyckligare och har ett så mycket intressantare liv. Så är det ju absolut inte. Det handlar bara om att vi har olika sociala behov.  Dessutom - har ni tänkt på att utåtriktade personer ofta funkar jättebra tillsammans med introverta?

poster 1647097345725
-MÅL OCH DELMÅL
gör att livet blir mer hanterbart och gör att vi har något att se fram emot. En framtid utan mål känns ganska snabbt rätt mörk. Vad skall man då kämpa för? Vad har man då att se fram emot? Man behöver något att se fram emot!

Välj något som du drömmer om. Ett realistiskt ett. Fundera på hurdana delmål du behöver för att kunna nå dit. Ta ett steg. Börja någonstans. 

Hitta evenemang som du vill gå på. Boka in dem. 
Dröm inte bara om en renovering, utan börja spara. 
Boka in en resa. 
Börja studera. 

Att ha mål i livet gör att framtiden direkt känns mer spännande och utmanande. Jag märkte, efter att den djupa depressionen övergått till att vara medelmåttlig, att jag mådde bättre av att ha ett mål i livet.
Jag började ju studera till närvårdare (undersköterska i Sverige) under den perioden. Många gånger var det jättekämpigt. Jag ville ge upp ungefär hundratusen gånger. Men jag gjorde aldrig det. När jag var som mest uppgiven brukade jag tänka på målet. Det var dit jag skulle, så därför gjorde jag dethär just nu. Om jag gav upp skulle jag aldrig komma i mål. Så jag tog ny sats, ändrade lite i planeringen om det behövdes, och fortsatte. 

I dagsläget är ju mitt mål mycket relaterat till min mission som erfarenhetsexpert. Men jag har även mindre mål - ta hand om barnen, försöka få in lite egentid, träna min kropp stark igen efter en påfrestande graviditet. Åka på någon miniresa med familjen i sommar. Göra en ny plantering i trädgården så fort det blir sommar. Men just nu kan jag tycka att jag ju faktiskt nått ett av mina huvudmål, att få ett barn till, så jag njuter faktiskt mest av att få vara vid mållinjen. (Det låter ju lite knasigt att säga att ett barn till är ett mål, men det krävdes väldigt mycket delmål för att komma hit).

poster 1647097328075

-BALANS
är det mest realistiska i livet. Ibland är livet tungt, ibland är det vackert, ibland är det äckligt, ibland flygande lätt.
Balans i allt gör att livet i stort blir värt att leva. Om vi jämt försöker uppnå perfektion i allt vi gör blir livet extremt tungt. Här har jag själv en utmaning. Men det skall inte vara perfekt. Det skall vara avskavda kanter, fläckar på matbordet, omaka strumppar i tvättkorgen, sorg och glädje, jobb och fritid. Det är ju de små skavankerna som är det intressanta med oss människor!

Ingen har ett perfekt liv. Låt er inte luras av sociala media.
Jag såg nyligen ett avsnitt av det finlandssvenska livsstilsprogrammet Strömsö, där en gäst sa att hon vill följa sådana konton som visar just bara det vackra och fina. Hon ville inte se skavankerna, för att vi ändå har så mycket av dem i vardagen.
Jag håller inte med. Jag mår så mycket bättre när jag följer Instagram-konton som visar hur en helt vanlig vardag ser ut. Det realistiska, det halvgalna, missödena, felen. Jag älskar konton som visar att min vardag är helt normal. Allas liv är fyllda med imperfektion. Jag vill bli påmind om det även på sociala media, för då känner jag mig mindre ensam och onormal. 
Se till att blanda i flödet på Instagram och annan social media - följ också konton som inte visar upp perfekta ytor. Det ger perspektiv.

För mig är balans en lagom dos jobb och en lagom dos fritid. En hel del måsten och göranden, en del fritid och lite dötid. 
Om vi jobbar väldigt mycket mår vi inte bra. Men har vi väldigt mycket fritid mår vi faktiskt inte heller bra. 

heart 558528 1280

Att hitta en balans i livet är en ständigt pågående process.
Det handlar om att våga säga nej till både måsten och roliga aktiviteter.
Det handlar om att inte överskrida sin egen ork och energinivå.
Det får vi jobba på varje dag. De dagar man är energisk kan man göra mer, men det är också tillåtet att ha dagar när man mest går mellan kylskåpet och soffan. 

Balans är att prioritera sig själv så pass att man inte är totalt slut varje kväll. Balans är att vara nöjd över vad man åstadkommit under dagen och även kunna konstatera att man hunnit med något roligt idag.

Balans är att kunna ha rutiner, meningsfull sysselsättning, sociala relationer och mål.
Balans är att uppnå dem någorlunda.
Livet är en balansgång.

Ett liv i någorlunda balans är ett liv som i slutänden blir värt att leva. 

.

Och därmed är min miniserie kring temat 'ett liv värt att leva' klar. 
Med rätt många inlägg kom jag slutligen till det väsentliga.