Vardagen som fick mig att komma ur post-partum depressionen
VAD GJORDE JAG SJÄLV FÖR ATT MÅ BÄTTRE?
Om min egenvård
Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att min postpartum depression gick över relativt snabbt tack vare att jag påbörjade min medicinering, som redan i många år hjälpt mig. Tack vare den tycks jag alltjämt ligga på en stabil, okej nivå. Men det tog ju ändå någon vecka av jobbiga insättningssymtom innan den alls gav effekt (ja, fy sjutton vad hemska insättningssymtomen kan vara!), och därefter några veckor till innan jag landade i mig själv igen. Ja, och därtill även ännu en tid innan jag började känna igen mig själv igen efter allt som varit.
Jag började med att helt enkelt minska kraven. Tog bort allt extra som tog mycket energi den första tiden. Plockade bort tills det bara fanns ett par saker jag gjorde per dag, förutom all tid framför tv:n. Där matade jag bebisen, där landade jag när bebisen sov, där myste jag med övriga familjen.
Så det första tipset höll jag bara första tiden, de andra håller jag mer eller mindre även i dagsläget. Lite beroende på vad jag behöver.
VI BARA VAR
Jag införde ganska strikta rutiner för både mig själv och familjen den första tiden. Det var så omtumlande med en ny krabat i familjen, och det kändes så kaotiskt när vi föräldrar inte riktigt hann med vardagssysslorna. Så vi bestämde att vi avsäger oss alla besök, alla kompisbesök, allt extra. Det skulle bara vara vi fem. Flickornas fritidsaktiviteter fortsatte nog som vanligt, men inget annat. Småningom började det kännas roligt med besök, när jag inte hade ångest och grät helt utan orsak.
Jag tror att det gjorde gott åt oss alla. Vi var bara hemma. Gjorde läxor, var med bebin, kollade tv, hade alltför mycket skärmtid, hängde. Jag skötte bebin, min man tog hand om stora flickorna och egentligen allt annat de första veckorna. Småningom orkade jag börja laga läxor med flickorna igen. Jag orkade började fylla diskmaskinen, laga mat och tvätta. I början satt jag mest vid tv:n och orkade ingenting annat än ta hand om bebin. I dagsläget känner jag mig återställd. Nu orkar jag, nu är det snarare att jag inte alltid hinner med allt jag skulle vilja.
PROMENADER
Jag började promenera varje dag för att få både motion och frisk luft. I början korta promenader, för jag hade ju inte kunnat röra mig på många månader. Det tog ett tag innan foglossningen helt försvann. Och det tog ännu längre för att få upp grundkonditionen. Dethär är ju också en orsak till att jag velat röra på mig - jag har haft en ganska okej grundkondition tidigare. Nu kände jag inte alls igen min kropp. Såhär sex månader efteråt börjar det kännas bättre, men min rygg är fortfarande i ganska dåligt skick. Men eftersom det blev en så lång paus i träningen tar det också lång tid att komma tillbaka. I dagsläget har jag kört ett par träningspass hemma, och det har känts bra. Korta pass på en halvtimme med vikter gillar jag bäst. (Det har tyvärr blivit paus med det nu, eftersom vi fick corona).
Jag har orkat börja promenera ännu mer nu. Både längre och oftare. Jag måste vila ibland, men ungefär fem dagar i veckan promenerar jag. Sedan slänger jag in ytterligare ett kort träningspass en dag. Men mer orkar inte min kropp just nu. Jag kan inte styrketräna flera gånger i veckan. Så man behöver verkligen lyssna på sin kropp. Dethär är något jag försöker lära mig nu. Jag vet att jag gärna bara kör på för att jag vill få snabba resultat, eller bara av ren vana. Men nu försöker jag faktiskt se vad jag faktiskt orkar.
Men promenader gör att jag är på så mycket bättre humör resten av dagen. Därför skulle jag gärna gå varje dag. Men jag behöver nån vilodag från det också. Jag lägger på min favoritpodd i ena örat och lyssnar efter bebisgråt i det andra. Det är nog därför promenaderna är så roliga också. För att jag får lyssna på P3-dokumentär samtidigt. Jag har inte riktigt fastnat för ljudböcker.
SOVA MIDDAG
Jag började sova middag varje dag.
I början kändes dethär som en otrolig katastrof, som om hela dagen var förstörd. Jag hade SÅN ångest när klockan började närma sig eftermiddag, för jag visste att det skulle bli mörkt ute. Då kändes det som om dagen var slut. Det var ofta då jag hade mest ångest. Jag visste ju att jag skulle behöva sova. Men sova behövde jag. Lillen var uppe var tredje timme de första månaderna. Så jag tvingade mig att vila på eftermiddagarna, hur jobbigt det än kändes.
Nu har nog min egen ork kommit tillbaka, för jag är inte sådär utmattad som jag var i början. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt slutkörd. En orsak var säkert att jag ju sovit dåligt under den halva graviditeten. Jag hade ganska mycket sömn att ta igen. Nu jag har fortsatt att sova middag med honom, för att det är så mysigt att krypa intill honom en stund. Jag har fortsatt för att jag kunnat och mått bra av det. Jag har nämligen varit pigg resten av dagen då.
Det är nog bara de senaste veckorna som jag insett att det inkräktar på nattsömnen, så nu försöker jag avvänja mig. Jag har tänkt börja försöka läsa böckerna på eftermiddagarna, istället för de sena kvällar. För jag behöver den egentiden, den tystnaden, någongång under dagen. Men hittills har det oftast slutat med att jag ändå vilat en stund.
EGENTID
Jag plockar aldrig dagtid. Jag städar aldrig dagtid. Jag gör inga hushållsysslor dagtid. När flickorna är i skolan är det mig själv och lillen som är i fokus. Jag satsar på promenader och lek med pojken. Förmiddagen när lillen sover är också den tidpunkt då jag kan blogga, eller öva på föreläsningar, eller göra egentligen lite vad jag vill. Om han sover. Ibland sover han 45 minuter, ibland två timmar, ibland bara en halvtimme. Men det är min tid. Då satsar jag på mig själv. Och dethär är den stora skillnaden mot när jag var mammaledig sist. Nu satsar jag också på mig själv - och det gör att jag mår bra. Jag behöver få vara annat än mamma också, så därför har jag valt att hålla föreläsningar och lite sånt även som mammaledig.
Flickorna kommer hem med taxi, och tar mellanmål. Sedan ser de tv och går kanske ut. Ensamma. Det har varit vår lösning. Då hinner jag sova och de behöver ändå inte vara på eftis. De är nöjda med dethär, annars skulle de givetvis fått vara på eftis också.
Men hushållssysslorna, de får vara till eftermiddagen/kvällen. Och vi prioriterar verkligen. Det är leksaker framme då vi går och sover. Det är dammigt i hörnen. Det är sand på golvet. Det är prylar lite varstans. Men de hålls nog där, för följande dag dras de ändå fram. Däremot är disken fixad, flaskorna diskade och tvätten på tork varje kväll. Det är det enda vi inte tummar på.
När han ännu var så liten att han kunde sova tätt intill, ihopkrupen i min famn.
RUTINER
Ungefär såhär ser vår dag ut, som nedan. Dag efter dag. Nästan jämt, även om jag i dagsläget nog orkar och vågar göra undantag. Men jag vet också att alla mår bra av rutiner, framförallt lillen, så även om jag tycker det är halvtråkigt ibland så håller vi vårt schema nästan jämt. Tiderna är ungefärliga. Dessutom varierar lillens sovtider ganska rejält mot kvällen numera. Ibland sover han 3 gånger, ibland 4 gånger. Just nu är han i nåt mellanläge där han småningom kommer klara sig med bara tre sovturer, om han bara skulle ta lite längre tupplurer än dedär powernapsen han pysslar med mellanåt.
7.20 Väckning
Morgonmål för alla
9.00 Promenad, alternativt blogga
Lillen sover
10.30 Duscha, fixa sig
Lillen vaknar senast nu
11.00 Lunch för lillen och mig
12.00 Lillen sova
Jag sover, eller läser
13.15 Flickorna kommer hem, tar mellanmål, sysselsätter sig själva
14-15 Jag stiger upp, lillen vaknar oftast 15-tiden
Mellanmål för lillen. Mellanmål för mig, och KAFFE!
15.00 Läxläsning med flickorna, en i taget
Den andra tar hand om lillebror
16.00 Påbörja mat, vika tvätt, sortera, plocka
Flickorna har skärmtid (telefon, platta) först nu
16.30 Middag
17.00 Lillen sova
17.30 Maken kommer hem, om han har lång dag
18.00 Lillen vaknar
Flickorna åker på fritidsaktivitet (2 ggr/vecka), alternativt gör nåt med maken, t.ex går ut
19.15 Lillen sova
19.45 Kvällsmål för flickorna och mig, kvällssysslor
19.45 Lillen väcks senast nu
20.00 Lillen kvällsmål
21.00 Godnatt för alla barn
Jag läser böcker
Ibland känns det verkligen som om vi bara äter och sover. Mer spännande är det inte.
MED ETT ENDA MÅL; UPPÅT
Jag kan ärligt säga att jag inte hade klarat av den första tiden sådär bra om jag inte redan innan gått igenom ett antal depressioner. Det har ju gjort att jag redan vet vad som hjälper mig när det blir sådär nattsvart. Denhär gången var det dessutom en lite annan form av depression, som orsakades av allt hormonkaos och trötthet.
När det kändes som vågor av nattsvart ångest vällde över mig såg jag till att fundera över vad jag behövde just nu - som också i längden skulle göra att jag skulle komma ur depressionen snabbare. För upp skulle jag, fort. Och om det inte gick, så skulle dagarna ändå bli så uthärdliga som det bara gick. Jag tvingade mig att bara acceptera att det var såhär nattsvart just nu. Det var det svåraste, sen visste jag redan ganska långt vad jag behövde.
Jag hade tur, för det svängde snabbt denhär gången. Men visst fick jag också kämpa mig till det. Jag var så rädd att inte komma ur det, men det gjorde jag. Och nu trivs jag så bra med att vara hemma. Vår lilleman blir 6 månader nästa vecka - och denhär gången måste jag klyschigt säga att tiden går alltför snabbt. Jag njuter, inte varje stund, inte varje dag - men väldigt mycket. Det är precis som det ska vara just nu.
Grundstenarna till ett bättre psykiskt mående
VAD INNEHÅLLER ETT GOTT LIV?
-Sådant som kan hjälpa till att skapa
ett liv värt att leva
Ett liv värt att leva innebär för mig att ha en meningsfull sysselsättning, rutiner, fritidsaktiviteter och sociala relationer som skapar en känsla av sammanhang. När man har balans och trivs med dethär, har man en väldigt bra grund att stå på. Dethär är de grundstenar som hjälpte mig själv tillbaka till vardagen igen.
Sedan vill jag ändå påpeka att dethär är själva grundstenarna i att må bra - sådant som man själv kan försöka börja med för att skapa det liv som man vill ha. Dethär är inte på något vis allt som gör ett liv värt att leva, men dethär är konkreta saker som man kan göra. Sedan behöver man eventuellt också se bakåt och bearbeta saker som gjort att man hamnat där man är, samt hitta alternativ till det som gör att man inte mår bra. Alltså göra viktiga förändringar.
Men i dethär inlägget fokuserar jag på grundstenarna, som gjorde att jag själv kunde bygga upp en fungerande vardag igen. De grundstenar som skapar en förutsättning att ha ett liv värt att leva.
-RUTINER
är nog det absolut viktigaste, och jättesvårt, när man är djupt deprimerad och vill försöka komma tillbaka till en fungerande vardag. Det gäller nog egentligen all psykisk ohälsa. Rutiner är också något som vi behöver ha i vardagen. Ofta har vi det utan att ens tänka på det. Det bara funkar. Men när man mår dåligt blir dethär något som ofta lämnar. Då funkar verkligen inte dethär.
Då man mår dåligt vill man inte stiga upp ur sängen om morgonen, för vad spelar det för roll? Man vill sova jämt. Man bryr sig inte om att äta, eller äter alldeles för mycket, och man äter lite när som helst. Man kommer sig inte för att gå utanför dörren och motion är något som inte orken räcker till för. Man svarar inte i telefon eller på meddelanden från vänner. Man slutar följa med världsnyheterna. Man går helt in i sin egen bubbla av illamående.
Såhär i efterhand är jag tacksam att mina flickor var små när jag blev djupt deprimerad. Dethär gjorde nämligen att jag faktiskt inte hade möjlighet att bara lämna i sängen. Jag blev tvungen att stiga upp, laga mat, skjutsa till dagis, vara utomhus med barnen och lägga dem när det blev kväll. Nej, jag orkade inte - men jag hade inget val. Jag fick tvinga mig att orka. Med en stor ångestklump i bröstet tvingade jag mig att fortsätta.
Och faktiskt så orkar man mer än man tror. Man kan trots att det känns som om man inte orkar.
Givetvis sov jag mycket, framförallt när barnen var på dagis ett par timmar om dagen. Givetvis lämnade jag i sängen - men inte när barnen var med. Och för mig gjorde nog dethär att återhämtningen blev så mycket snabbare. För jag blev tvungen att hålla vardagsrutinerna. Därför vet jag också hur otroligt viktigt dethär är!
Så försök att hitta rutiner.
Sov och ät på vanliga tider. Samma tider varje dag.
Se till att duscha, byta till rena kläder, borsta tänder.
Laga ordentlig, varm mat.
Gå ut en gång per dag.
Hitta någon motionsform som du mår bra av.
Läs nyheter.
Bryt rutinerna ibland och gör sådant som du tidigare tyckte om att göra, till exempel bio, teater, simhallssbesök. Gå fastän du inte vill, fastän det inte spelar någon roll längre, för du kommer må bättre av det efteråt.
Jag klarade inte av dethär varje dag år 2016. Långt ifrån. I början klarade jag bara av en del av dethär varje dag. Småningom fick jag in fler saker. Jag tillät mig att må dåligt och bara sova när barnen var på dagis om det var en sådan dag. Men jag hade alltid som mål att försöka göra något jag mådde bra av de timmarna - träna, läsa böcker, gå i second hand-affärer, åka till gymmet. Om jag inte lyckades en dag försökte jag på nytt följande dag. Jag gav aldrig upp. För det fanns inget som hette 'ge upp'. Jag hade inget annat val än att fortsätta försöka.
Och i längden så gjorde också alla dedär rutinerna att jag mådde bättre. Depressionen lättade. Och jag insåg att jag behövde rutiner för att ha ett liv som är värt att leva, för ingen mår bra av att bara ta dagen som den kommer jämt.
Idag vet jag också att jag vill ha rutiner i mitt liv, även om jag ju egentligen lever ett ganska orutinerat liv i och med att jag har treskiftesjobb. Men också med det livet kan man skapa rutiner. Men det är såklart lättare om man har ett dagsjobb.
När jag mår bra kan jag tumma på en del rutiner, men de dagar jag mår dåligt går jag tillbaka till ett mera bestämt dagsprogram.
-EN MENINGSFULL SYSSELSÄTTNING
kan vara att ha ett jobb eller studier som man trivs med. Om man är pensionär kan det vara någon annan sysselsättning som känns meningsfull. Känslan av att ha en uppgift i livet är viktig. Känslan av att få jobba med något man tycker om är också viktig.
Jag jobbar i dagsläget bara deltid. Jag skulle inte orka jobba fulltid, eftersom jag har treskiftesjobb. Min kropp och mitt huvud orkar inte mer än deltid, eftersom arbetsdagarna ständigt växlar. Dethär innebär givetvis en sämre inkomst. Men för att jag skall må bra skall jag inte jobba mer än vad jag orkar. Då spelar pengar ingen roll. Då lever man enligt sin inkomst helt enkelt. Det är definitivt lättare att anpassa livet enligt mindre pengar än att pressa sig övertrött. Visst svider det ibland, eftersom man inte kan unna sig lika mycket - men det går.
Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag har alltid tyckt om att jobba med personer som har en intellektuell funktionsnedsättning. Den livsglädje jag ser hos dem gör också att jag själv ler inombords. Tack vare dehär personerna har jag lärt mig helt nya synsätt på livet. De utmanar mitt sätt att se på saker, och ger mig helt nya perspektiv. Jag skrattar varje dag där och får jag kramar varje gång jag går till jobbet. Det är inte alla förunnat.
Att ha ett jobb man trivs med är ju livsviktigt, eftersom man ju i princip tillbringar halva sitt vakna dygn på jobbet. Inget jobb är någonsin värt titeln eller inkomsten om man faktiskt inte mår bra där. Man kanske inte brinner för sitt jobb varje dag, men tillräckligt ofta. Man behöver ha roligt på jobbet. Man kan behöva byta många gånger. Man kan behöva se nytt för att utvecklas. Man kan behöva byta tillbaka. Inget är statiskt i jobbvärlden. Fortsätt leta om du inte hittat rätt.
-FRITIDSAKTIVITETER
låter som något självklart, men det är inte alltid det. Det är inte jättelätt att hitta något som man verkligen brinner för. Ibland får man faktiskt leta - och ibland hittar man det av en ren tillfällighet. Gör det du tycker om - inte det som andra är intresserade av.
Något som hjälpt mig jättemycket är att göra något konkret, med händerna. Det finns något terapeutiskt med att skapa. Att gå in i en sådan process, att bara låta händerna göra något och tankarna flyga är helande. Ju smutsigare desto bättre, brukar jag tänka när jag har svart jord under naglarna eller när kläderna och väggen är fulla med akrylfärg. Då mår jag som bäst, då känns livet fullkomligt. När man klottrar, skapar, fyller.
Skriv, måla, påta i jorden, plocka bär, klyv ved, bygg eller snickra något.
-SOCIALA RELATIONER
är jätteviktigt för att ha ett liv som är värt att leva. Vi behöver familjen - och kom ihåg att en familj är något man kan skapa själv, inte alltid något som kommer med blodsbanden - och vänner. Vi behöver få prata om hur vi mår över en kaffekopp eller ett vinglas. Vi behöver få andras perspektiv för att kunna se utanför vår egen lilla bubbla. Vi behöver skratta så tårarna rinner, bara sitta och slötitta på tv tillsammans utan att säga ett ord och dela upplevelser med andra.
Ingen är stark ensam. Alla behöver vi ha någon. En del har många vänner, medan andra bara ett fåtal. Det är inte mängden som spelar roll, utan det är kvalitén.
Jag har fått lära mig acceptera att jag är en introvert person. Det betyder att jag tankar energi när jag får vara ensam och skapa. Efter en dag på jobbet kan mitt sociala behov vara fyllt. Min man är precis tvärtemot - han tankar energi genom att umgås med människor. Han behöver fylla på sin dagliga sociala dos även efter arbetet. Han pratar och känner många människor, medan jag inte känner lika många och inte alltid har ork att diskutera med bekanta. Jag kan vara lika social som honom - men inte alltid. För det tar mer energi, så jag behöver ladda batterierna i min ensamhet.
Inget är bättre eller sämre - även om jag kan tycka att jag är så mycket tråkigare. Det stämmer ju inte, men av någon anledning tror jag alltid att alla supersociala människor är så mycket lyckligare och har ett så mycket intressantare liv. Så är det ju absolut inte. Det handlar bara om att vi har olika sociala behov. Dessutom - har ni tänkt på att utåtriktade personer ofta funkar jättebra tillsammans med introverta?
-MÅL OCH DELMÅL
gör att livet blir mer hanterbart och gör att vi har något att se fram emot. En framtid utan mål känns ganska snabbt rätt mörk. Vad skall man då kämpa för? Vad har man då att se fram emot? Man behöver något att se fram emot!
Välj något som du drömmer om. Ett realistiskt ett. Fundera på hurdana delmål du behöver för att kunna nå dit. Ta ett steg. Börja någonstans.
Hitta evenemang som du vill gå på. Boka in dem.
Dröm inte bara om en renovering, utan börja spara.
Boka in en resa.
Börja studera.
Att ha mål i livet gör att framtiden direkt känns mer spännande och utmanande. Jag märkte, efter att den djupa depressionen övergått till att vara medelmåttlig, att jag mådde bättre av att ha ett mål i livet.
Jag började ju studera till närvårdare (undersköterska i Sverige) under den perioden. Många gånger var det jättekämpigt. Jag ville ge upp ungefär hundratusen gånger. Men jag gjorde aldrig det. När jag var som mest uppgiven brukade jag tänka på målet. Det var dit jag skulle, så därför gjorde jag dethär just nu. Om jag gav upp skulle jag aldrig komma i mål. Så jag tog ny sats, ändrade lite i planeringen om det behövdes, och fortsatte.
I dagsläget är ju mitt mål mycket relaterat till min mission som erfarenhetsexpert. Men jag har även mindre mål - ta hand om barnen, försöka få in lite egentid, träna min kropp stark igen efter en påfrestande graviditet. Åka på någon miniresa med familjen i sommar. Göra en ny plantering i trädgården så fort det blir sommar. Men just nu kan jag tycka att jag ju faktiskt nått ett av mina huvudmål, att få ett barn till, så jag njuter faktiskt mest av att få vara vid mållinjen. (Det låter ju lite knasigt att säga att ett barn till är ett mål, men det krävdes väldigt mycket delmål för att komma hit).
-BALANS
är det mest realistiska i livet. Ibland är livet tungt, ibland är det vackert, ibland är det äckligt, ibland flygande lätt.
Balans i allt gör att livet i stort blir värt att leva. Om vi jämt försöker uppnå perfektion i allt vi gör blir livet extremt tungt. Här har jag själv en utmaning. Men det skall inte vara perfekt. Det skall vara avskavda kanter, fläckar på matbordet, omaka strumppar i tvättkorgen, sorg och glädje, jobb och fritid. Det är ju de små skavankerna som är det intressanta med oss människor!
Ingen har ett perfekt liv. Låt er inte luras av sociala media.
Jag såg nyligen ett avsnitt av det finlandssvenska livsstilsprogrammet Strömsö, där en gäst sa att hon vill följa sådana konton som visar just bara det vackra och fina. Hon ville inte se skavankerna, för att vi ändå har så mycket av dem i vardagen.
Jag håller inte med. Jag mår så mycket bättre när jag följer Instagram-konton som visar hur en helt vanlig vardag ser ut. Det realistiska, det halvgalna, missödena, felen. Jag älskar konton som visar att min vardag är helt normal. Allas liv är fyllda med imperfektion. Jag vill bli påmind om det även på sociala media, för då känner jag mig mindre ensam och onormal.
Se till att blanda i flödet på Instagram och annan social media - följ också konton som inte visar upp perfekta ytor. Det ger perspektiv.
För mig är balans en lagom dos jobb och en lagom dos fritid. En hel del måsten och göranden, en del fritid och lite dötid.
Om vi jobbar väldigt mycket mår vi inte bra. Men har vi väldigt mycket fritid mår vi faktiskt inte heller bra.
Att hitta en balans i livet är en ständigt pågående process.
Det handlar om att våga säga nej till både måsten och roliga aktiviteter.
Det handlar om att inte överskrida sin egen ork och energinivå.
Det får vi jobba på varje dag. De dagar man är energisk kan man göra mer, men det är också tillåtet att ha dagar när man mest går mellan kylskåpet och soffan.
Balans är att prioritera sig själv så pass att man inte är totalt slut varje kväll. Balans är att vara nöjd över vad man åstadkommit under dagen och även kunna konstatera att man hunnit med något roligt idag.
Balans är att kunna ha rutiner, meningsfull sysselsättning, sociala relationer och mål.
Balans är att uppnå dem någorlunda.
Livet är en balansgång.
Ett liv i någorlunda balans är ett liv som i slutänden blir värt att leva.
.
Och därmed är min miniserie kring temat 'ett liv värt att leva' klar.
Med rätt många inlägg kom jag slutligen till det väsentliga.
5 månader efter en förlossningsdepression
I december skrev jag ett blogginlägg om min post-partum depression, som jag vill kalla den ångest som jag drabbades av redan på BB när lillen föddes i oktober. För baby blues var det inte. Gråten och ångesten bara fortsatte, och blev bara värre och värre. Så även om jag inte fick någon officiell diagnos, är jag ändå rätt säker på att det handlade om en depression.
Nu, fem månader efteråt, känner jag att jag är mig själv igen. Jag har egentligen mått ganska bra redan i tre och en halv månad, men jag har ändå inte känt mig redo att säga det högt. Jag har varit rädd att det skall komma något bakslag. Det har nästan känts för bra för att vara sant, eftersom depressionen och ångesten försvann så snabbt denhär gången. Men det gjorde den.
Jag tänkte berätta om vad som hjälpte mig upp. Dethär är det första inlägget, för jag har ju en tendens att skriva lite långt. Här tänker jag främst fokusera på det som verkligen var det viktigaste för mig - att jag började ta medicin igen. Jag hade inte något som behövde bearbetas. Jag vill dock inte riktigt klara mig utan mediciner.
Kom ihåg att dethär är min historia. Jämför inte i tid - alla kommer tillbaka olika snabbt.
MEDICIN SOM HJÄLPTE
Orsaken till att jag började må bättre så snabbt är i huvudsak att jag började äta medicinen igen.
Jag hade ju helt nollat all medicin den sista graviditetstiden. När nu alla varningssignaler började blinka två veckor efter förlossningen var det alltså ganska lätt att veta vilka mediciner jag behövde. Så nu kunde min terapeut kontakta en läkare, som ordinerade dem på nytt. Jag behövde inte träffa läkaren, eftersom det redan var inplanerat att jag kunde återuppta medicineringen på nytt ifall det skulle behövas. Därför gick det med ett telefonsamtal. Jag är tacksam för att jag inte behövde åka iväg till ett läkarbesök när jag var nyförlöst. Jag hade ingen ork, ville bara vara hemma. Så det var jag själv som föredrog en sådan lösning. Jag visste att orsaken till depressionen var att jag inte hade någon medicin alls, och är känslig - så när hormonerna gick bananas efter förlossningen reagerade jag.
Jag har numera en lägre dos på medicinerna än vad jag hade före graviditeten, vilket har varit en dos som jag stått på i flera år. Jag trappade aldrig upp dem riktigt så högt. Det verkar dessutom vara så att jag faktiskt klarar mig på den dos jag nu har. En av medicinerna är en sådan att jag får justera dosen ganska fritt. Nu när våren kommer har jag försökt plocka bort den som jag tagit på dagen, och det verkar faktiskt som att jag inte behöver den.
Min terapeuts tanke är att jag kanske behöver en lite högre dos vintertid, för att orka med mörkret. Sedan kan jag alltid till våren minska dosen, eftersom jag mår bättre under det halvåret. Jag tittade lite skeptiskt på henne när hon sa detta, men nu när jag funderat lite låter det som en bra idé. Det är ju alltid lite tungt att ändra doseringar, men om jag å andra sidan mår bra under våren och sommaren så behöver jag ju inte ta medicin i onödan.
De första två veckorna efter att jag börjat med medicinerna igen var tunga. Jag trappade inte alls upp, som ju rekommenderas, utan jag började med rätt dos direkt. Speciellt den antidepressiva vill ge mer ångest när man börjar med den. Jag ville ha full effekt snabbare, så därför bestämde jag mig ändå för att börja på en högre dos - vilket i början troligen gav mer ångest. Men jag stod inte ut med tanken att det skulle gå flera extra veckor innan jag var på rätt dos. Läkaren tyckte också att dethär var okej, med tanke på att det inte är bra att vara deprimerad med en två veckors bebis heller. Jag skulle ju också orka knyta an till lillen.
Min man hade som tur pappaledigt de första tre veckorna. Jag tog hand om lillen, han tog hand om i princip allt annat. Och nu om någonsin behövde jag verkligen honom vid min sida. Jag ville inte ens vara ensam längre stunder, för jag tyckte att ångesten blev värre då.
I och med att jag började ta medicin igen tvingades jag sluta amma direkt. För mig var det ingen big deal. Det var faktiskt ganska skönt att slippa ta beslutet själv. Jag har ändå aldrig haft bra amningsupplevelser, och efter att verkligen ha kämpat alldeles för mycket med amningen med den förstfödda, har amningen alltid varit ett trauma. Tyvärr. Så att jag tvingades gå över till ersättning gjorde inte mig något, för jag hade ändå inte ammat länge denhär gången heller. Jag mår bättre av att flaskmata - och i längden gör dethär ju att också mina bebisar mått bra. Men, nu blev det alltså ett slut på det på grund av medicinerna.
Efter de första två veckorna med ångest som biverkning av medicinerna hände plötsligt något. Inte så att jag en dag vaknade och var mig själv igen, utan det kom smygande. Jag grät inte längre helt utan orsak. I början kunde jag börja gråta mitt i allt i soffan, trots att jag minuten innan hade mått helt bra. Jag skrattade dessutom själv lite, för jag hade ingen aning om varför det var såhär dåligt. Men när gråten sedan kom kunde det vara svårt att få den att ebba ut.
Ångesten som kommit till eftermiddagarna försvagades också. Jag kunde vara ensam på kvällarna (för i början sa jag åt min man att han måste vara hemma då, jag klarar inte av ångesten och barnen samtidigt). Jag började sova på eftermiddagarna, utan att tankarna började rusa i huvudet så fort jag lade ned huvudet på kudden. Jag var lugnare, tryggare, mera mig själv (så mycket sig själv som man nu är i all trötthet och alla förändringar). Jag orkade lite, lite mer.
Och sen blev jag sakta mig själv igen. Ganska snabbt faktiskt, sett på det såhär i efterhand. Främst tack vare att jag slutade envisas med att vara utan medicin. För jag behöver den för att må bra.
MEN TERAPIN DÅ?
Jag hade regelbunden kontakt med min terapeut, trots att jag inte träffade henne förrän lillen var 3 månader. Dethär var också en jättestor trygghet. Jag visste att hon fanns där, trots att jag inte hade någon träff inbokad. Hennes ord gjorde ofta att jag kämpade vidare. Det gjorde att jag kände mig trygg och sedd av psykiatrin, trots att jag inte ens gick dit när det var som mest tungt.
Jag hade ärligt sagt ingen ork att ta mig till terapin när lillen var alldeles nyfödd. Min hjärna hade inte orkat med någon terapi. Jag ville verkligen bara vara hemma - men jag behövde ändå min terapikontakt. Det handlade mycket om att stå ut fram tills dess att medicinerna började verka. Det visste jag, det visste hon. För jag behövde få vara hemma med familjen. Så vi hade ofta kontakt när det var som värst.
ATT RIDA UT STORMEN
Jag hoppades att medicinen skulle hjälpa något när den väl började verka, men jag var faktiskt inte säker på hur mycket nytta jag nu skulle ha av den. Jag visste inte om jag skulle bli tvungen att justera doser, hur tungt det skulle bli, om medicinerna alls skulle bita. Jag var ärligt sagt livrädd - för jag såg framför mig det skräckscenario där jag skulle må jättejättedåligt under hela lillens första år.
Hade allt raserats nu? Var jag tillbaka på noll? Hur skulle jag orka ta hand om barnen om jag mådde såhär?
Jag var också otroligt besviken på att jag inte fick må bra nu, när jag under en så lång tid hade känt att livet var under kontroll. Jag är så urbota trött på depressioner. Jag hade varit så stolt över att äntligen vara medicinfri.
Men jag vägrade lägga mig platt och bara slukas. Jag bestämde mig för att surfa på ångesten och besvikelsen, tills den långsamt ebbade ut.
Jag skulle ta kontrollen denhär gången.
Jag skulle våga lita på att jag faktiskt klarar dethär. Inte skrämmas av alla tankar som jag visste depressionen medför.
Tänkte att jag varit med om dethär förr - och att jag känner vägen upp nu, då jag gått den ett par gånger.
Fram tills dess skulle jag bara ha rutinerna i fokus.
Fram tills dess skulle jag bara ta en dag åt gången.
Och jag såg hela tiden målet framför mig.
En mamma som mår tillräckligt bra.
Jag visste också någonstans att jag ju faktiskt har alla verktyg jag behöver nu.
Nu hade jag alla chanser att faktiskt börja använda mig av alla färdigheter på nytt som jag fått i mina terapier. Skillnaden är att jag testat alla knep som finns redan tidigare och vet vad som får mig att må bättre. Jag vet hur jag skall ta mig upp, för jag har gjort dethär förut. Jag hade alla knep framför mig - det svåra var att orka använda mig av det jag redan visste.
Min höjdpunkt under dagen blev vagnpromenaden på förmiddagen. Det lilla blev det som jag såg fram emot varje dag. Då när jag kom mig ut i ljuset, friska luften och tystnaden. Det var min lilla egentid. Det blev så enormt viktigt för mig. Det var precis som om det handlade om liv och död huruvida jag kom mig ut om dagarna eller inte. Jag skulle ut. Om jag inte gjorde nåt annat, så skulle jag åtminstone göra dethär för min skull.
Jag mådde så otroligt bra av att kunna röra på mig igen, även om det inte var långa promenader i början. Jag har ju tränat regelbundet i många år, så att inte ens kunna ta en promenad utan att ha ont under graviditeten gjorde inte att jag mådde bättre. Det var en fantastisk känsla att kunna ströva längs vägarna och verkligen kunna promenera smärtfritt. Dessutom var dethär ju enda chansen till någon slags egentid den första tiden.
IDAG
Jag mår bra idag. Jag har mera humörsvängningar, för att jag har mindre medicindos. Jag tycker ändå att det går. Det är vår, det är ljust - dethär är definitivt mitt halvår. Jag uppskattar att vara mammaledig på ett helt annat sätt denhär gången. Jag tänker "vilken lyx". Den tanken slog mig aldrig när jag var hemma med flickorna. Då var jag trött och ovan. I dagsläget har jag en helt annan grund att stå på än under tidigare mammaledigheter. Jag är en helt annan människa. Är äldre, har mer erfarenhet. Har två stora flickor som är mina extra händer emellanåt. Har tittat hem i mitt inre, även om det stormar.
Jag hann inte heller falla så djupt denhär gången, eftersom jag tog tag i det så snabbt. Ju snabbare jag tog tag i det, ju snabbare kom jag mig upp. Min egen motivation tror jag hjälpt mycket. Jag förberedde mig på strid. Det var verkligen jag krigade mot alla depressionstankar. Tidigare har jag rullat runt på bottnen i evigheter, för att jag inte visste vad som kunde få mig att må bättre. Till sist blev också det ett slags vardag och trygghet. Nu ville jag bara upp, upp, upp.
Något som jag också prioriterat högt nu är att ha ett liv utanför mammalivet. Jag har haft en hel del uppdrag som erfarenhetsexpert, och det har känts så skönt att för en stund gå ur småbarnsbubblan och kunna bara vara Pamela. Det gjorde jag aldrig under mammaledigheten med flickorna. Nu vet jag att jag behöver det.
Jag kommer skriva mer om vad som fick mig att må bättre senare. När jag fick mina mediciner i balans igen hade jag ändå en stabil grund igen.
För tack och lov hjälpte medicinerna. Tack och lov hade jag en terapikontakt. Tack och lov hjälpte rutinerna. Tack och lov hjälpte min egen erfarenhet.
Tack och lov.
För jag tar aldrig det för givet.
Vad innebär det att ha ett liv värt att leva?
VAD INNEBÄR
'ETT LIV VÄRT ATT LEVA'?
Jag skriver ofta att jag nuförtiden har ett liv som är värt att leva.
Men jag vet att jag egentligen aldrig förklarat närmare vad jag menar med det.
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök nu.
Det finns ju inga rätta svar på vad ett bra liv är.
Alla måste utgå från vad man själv mår bra av, och var man befinner sig i livet.
Så mitt perspektiv är från en snart 36-årig småbarnsmamma, husägare, landsbo med fast deltidsanställning. En ganska introvert tänkare som älskar att skriva och som trivs hemma.
Ett tillräckligt gott liv för mig innehåller ett liv som är fyllt av berg-och dalbanor, målande, ångestmoln på axeln, stressiga morgnar, terapitider, småbarnsliv, skjutsar till och från barnens tidsaktiviteter, läxläsning med barnen, den eviga frågan vad man skall laga för mat idag, vagnpromenader, slötittande på Netflix-serier, terrasshäng, bokläsning, konstanta diskussioner om barnens skärmanvändning, kompisfika och fredagsmys.
Jag hade en gång ett liv som faktiskt inte innehöll mycket mer än ångest. Visst klarade jag någorlunda de måsten som vardagen innehöll, men ändå var allt en ständig kamp mellan ångesten och mig. Ångesten drog orken ur mig, och i slutet av dagen var det den som överskuggat allt.
Och det finns också en tid då jag satt på en sluten psykiatrisk avdelning och hade bestämda mattider, sovtider, fikatider.
En vardag där ångesten helt tagit över.
Därför är jag så tacksam över att kunna ha en fungerande vardag i dagsläget.
Det är för mig ett liv som är bra.
Ett tillräckligt gott liv är en lagom dos av både glädje och smärta. Ibland dominerar det ena, ibland det andra. Men i slutänden blir det ändå en balans på alltihopa. Inte varje dag, inte varje vecka eller ens varje period i livet. Men sett i det stora hela.
Ett tillräckligt gott liv är för mig varken eller, det är både och.
Ett liv värt att leva är att äntligen kontrollera ångesten, istället för att den styr mig.
För mig innebär ett liv värt att leva helt enkelt ett liv som är i balans.
Ett gott liv är inte de höga topparna eller de djupa dalarna.
Ett gott liv är en fungerande vardag.
En ständig balans mellan måsten och fritid.
Sedan är det ju givetvis ett plus om livet får bestå av sprudlande lycka emellanåt.
Och framförallt - de tunga perioderna skall man kunna bära utan att helt gå under själv av tyngden.
Man skall småningom komma ut på andra sidan smärtan. Man lämnar inte kvar där.
Och när man kommer ut på andra sidan gör man det utan att känna sig helt söndrig.
Ett bra liv handlar ganska långt om att acceptera sina egna personliga egenskaper, förstärka det man tycker om och välja bort sådant som tar energi. Acceptera att livet inte är lätt, utan många gånger är kämpigt och ganska kasst. Att fylla vardagen med sådant man tycker om och att klara av att göra sådant som man faktiskt måste göra.
Det låter lätt, va? Tjae.
När jag i årsskiftet 2015-2016 satt på den låsta psykiatriska avdelningen visste jag inte längre vad jag skulle göra för att kunna må bra igen. Det kändes som om jag befann mig i ett djupt hål, där det kompakta mörkret var tjockt och obehagligt. Jag visste inte vart jag skulle gå, för vart jag än vände blicken var det lika svart.
Det fanns inte en enda ljusglimt. Det fanns bara ångest.
Jag såg ju att livet pågick utanför min ångestbubbla, men jag kunde bara se på. För när jag försökte sträcka mig ut till världen insåg jag att den låg alldeles för långt borta för att jag skulle nå dit.
Och jag hade ingen ork att gå. Mina ben bar inte längre. Mina armar hängde tungt längs kroppen.
Jag orkade knappt andas.
Bild lånad härifrån.
Det tog flera år att bygga upp livet igen. Det var inget som hände plötsligt.
Jag blev fri från den djupa depressionen i något som snarare kan beskrivas som långsamt, sedan plötsligt.
Precis som Elizabeth Wurtzel en gång skrev i sin självbiogafi 'Prozac nation'.
Det var så små steg att jag själv ofta inte såg dem. Det var oftast något man kan likna vid myrsteg.
Det var bara kompakt mörker, lite lättnad, och mörker igen. Så höll det på ett par år. Lite bättre, dåligt, lite bättre, jättedåligt, lite bättre.
Men en sommardag år 2020 satt jag på terrassen i solgasset med en bok i handen och tittade upp på mina barn, som lekte lekstugan femtio meter bort. Jag hade ledig dag från jobbet. På bordet framför mig fanns två halvt urdruckna saftglas och glasspapper. En kaffekopp. Rester av vårt eftermiddagsfika. Jag hade hämtat barnen från förskolan och dagis. Det var en helt vanlig dag. Och jag insåg just det - att det är en helt vanlig dag.
Känslan som infinner sig när jag slås av den tanken. Jag inser att något stort hänt.
"Jag är ute på andra sidan av depressionen nu".
Det har gått tillräckligt lång tid för att jag faktiskt skall våga lita på att mina ben bär nu. Det är ingen tillfällighet. Det är vardag.
Jag orkar ha barnen själv nu. Ser fram emot våra lediga eftermiddagar tillsammans. Utan att tänka på det har jag bara gjort det som jag känt att jag orkar. Dethär var en omöjlighet för bara ett par år sedan.
Och plötsligt inser jag att jag, utan att ha märkt det tidigare, sitter mitt i vardagen igen.
Jag kom i mål.
Jag kom ut.
Med mycket små steg.
Och för att jag vågade förändra.
Och sedan, plötsligt.
Det är svårt att må bra igen efter att man levt med psykisk ohälsa i många år.
Det är svårt för att man vänjer sig vid den inre smärtan.
Smärtan tar över livet och blir något välbekant, tryggt.
Den slår ut ens egen personlighet och dikterar reglerna.
Man accepterar småningom att smärtan hör till ens personlighet.
Den läggs till och blir något naturligt, precis som skrattet och humorn blir ångesten livet.
Förlamande ångest som gör att man inte vill leva.
Det är nästan omöjligt att inse det när man är mitt i det, men depressionen ljuger.
Du är inte värdelös. Situationen är inte omöjlig att ta sig ur. Det kommer alltid alltid att vara såhär.
Det är depressionen som är ful och äcklig.
Det är smärtan som har tagit över livet.
Och det är skrämmande nog bara du själv som kan ta kontrollen tillbaka igen.
Det tar år.
Det gör ont.
Det är bakslag, framsteg, och ytterligare bakslag.
Man överlever, men inte mer än så.
Men långsamt, sedan plötsligt
står man där och inser att smärtan inte styr längre
och att man faktiskt lever, snarare än överlever.
Det är för mig ett liv som är värt att leva.
Artikel från Svenska Yle
Artikel om mig från Svenska Yle
Läs den här.
Jag har figurerat ganska mycket i media den senaste tiden. Det bara råkade komma en artikel om mig på Expressens hemsida nästan samtidigt som Minidokumentären om mig släpptes på Yle Arenan.
Idag kom artikeln om mig på Yles hemsida som är skriven som en fortsättning på Minidokumentären. Artikeln tangerar samma tema, men här kommer man även lite djupare in på mina känslor och vad som hjälpte mig när det var som värst. Resten finns här på bloggen.
Jag älskar verkligen bilderna i artikeln som Kati har tagit av oss! Jag brukar inte gillar bilder på mig själv, men titta så fin denhär bilden är (Jo, det var svinkallt och jag höll på frysa ihjäl medan vi filmade vid sjukhusområdet, där bilden är tagen):
Men nu har jag faktiskt inte något mer projekt på kommande som jag vet om. Det blev ganska intensiva veckor i och med att jag också förberett för en föreläsning som jag hade innan filmningen och intervjun. DJag är fortfarande så glad för att jag får pyssla med dethär. Som jag säger i artikeln så växer min lilla tonåring varje gång. Hon behöver inte vara tyst längre, och det har definitivt varit min räddning.
I övrigt mår jag också bra av att ha andra projekt än bara "hemmalivet". Något som bara är mitt. En dag under filmningen gick vi ut till min lilla målarvrå och det var faktiskt första gången jag rörde pensel och akrylfärg på ett par månader. Oj så jag saknar det! Jag har inte målat sedan lillen föddes, och inte heller under den sista tiden jag var gravid. Men småningom skall jag nog köpa lite nya canvas-tavlor och försöka hinna måla lite. Hittills har jag faktiskt inte orkat.
Jag mår däremot ganska okej. Det går upp och ned, men den senaste veckan har jag inte haft en enda dag som måendet svängt mycket. Det börjar ju bli vår, och då brukar jag börja må bättre än vintertid.
Jag skall återkomma till en uppdatering om de första månaderna som mammaledig.
Men nu vågar jag faktiskt säga det högt också: Jag är inte deprimerad.
Jag föll ju efter graviditeten, men jag reste mig väldigt snabbt tack vare medicinering och strikta rutiner. Sen har det bara flutit på. Lillen hänger med på i princip alla projekt jag gör. Under Expressens intervju var han vaken och lekte. Oftast är han nämligen ganska förnöjd.
En minidokumentär om mig från Svenska Yle
"Jag är så mycket mer än min diagnos"
-En minidokumentär om min resa
Idag släpptes äntligen den minidokumentär på Yle Arenan där jag är med.
Jag har inte sett slutresultatet förrän nu, så jag har själv gått och väntat i två veckor med spänd förväntan.
Jag kan ju bara berätta, men hur slutresultatet sen blir har jag inte kunnat påverka.
Programmet heter "Livet - Berättelser från Svenskfinland" och är en ny tv-serie som Svenska Yle gör. Det kommer att sändas på Yle fem ett antal gånger denna vecka, och finns även tillgängligt på Arenan. Direktlänken dit hittar ni här.
Det borde gå att titta på programmet via länken även utomlands.
SÄNDNINGAR i TV:
må 7.3.2022 17.45 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 10.10 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 17.25 TV Finland
lö 12.3.2022 19.50 Yle Teema Fem
Screenshot från Yle Arenan.
Jag har riktigt nyss själv tittat på programmet, och ler åt mina gulliga barn. Flickorna tyckte dethär med tv-inspelning var jättespännande. Lillkillen skötte sig exemplariskt och vi lyckades faktiskt tajma in filmandet under hans sovtider. Ja, de stunder han inte själv är med alltså.
Jag tycker att det är jättekonstigt att se mig själv, det måste jag erkänna. Jag tänker ju såklart på sådant som andra inte gör. Såhär 4 månader efter en graviditet är det väl inte alltför lätt att inte vara självkritisk. Men om jag bortser från sådana onödiga tankar så är jag otroligt nöjd med slutresultatet.
Det ryms inte med mycket på åtta minuter, så de har ändå lyckats fånga min berättelse på ett fint sätt.
Det är så vackert filmat.
Ja, jag är stolt och glad!
Fotot på när jag mådde som sämst är alltid lite svårt att se. Men jag ändå blivit vanare med att se bilden eftersom jag också har med den under mina föreläsningar. Men när jag ser byggnaderna där jag en gång var inlagd på avdelningen känns det. Mina ögon tåras.
Det känns så himla fint att kunna gå där, sådär cirka 7 år senare, och ta in vilken resa jag faktiskt gjort.
Från den hålögda kvinnan med mörk blick som syns på fotot till mig själv i dagsläget är som totalt olika personer.
Men båda är jag.
Tack och lov är det milsvida skillnad på den som var och den som är.
.
Jag kan inte helt ta bort mina svårigheter. Jag kommer troligen aldrig att bli helt symtomfri, aldrig helt "frisk".
Jag kan inte ta bort mörkret i mig. Jag kan inte ta bort det djupa hålet.
Men jag har lärt mig att se runt det.
Jag fokuserar på det som finns runtomkring.
Mina styrkor.
Jag har byggt upp skyddsvallar kring den kroniska tomheten inombords.
Jag ser på det som finns runtomkring hålet i bröstkorgen, för kring det finns så mycket mer.
Varje vecka ser jag till att fylla kalendern med sådant som ger mig sinnesro,
sådant som jag brinner för
och knep som gör att jag står ut när det känns extra svårt.
Jag har lärt mig att göra tvärtemot när känslan säger att jag skall ge upp,
istället säger jag "kom an bara".
För man orkar mer än man tror.
Man kan lära sig att leva med det mesta, men det krävs att man gör det varje dag, resten av livet.
Det är min hemlighet.
Inga snabblösningar, utan sådant som håller.
Det är många som hjälpt mig på min resa.
Ni vet vilka ni är.
Tack, från hela mitt hjärta.
Bild lånad från Yle.
Denhär berättelsen är till dig som mår dåligt.
Till dig som är rädd att söka hjälp.
Till dig som inte fått rätt hjälp än.
Till dig som lider i det tysta.
Till dig som känner att smärtan aldrig kommer gå över.
Till dig som känner att du dör av ångest.
Till dig som känner att det inte finns någon mening med livet.
Till dig vill jag bara säga:
Allt går.
Fortsätt gå. Kryp när du måste. Stanna upp en stund om du måste vila.
Ta ny sats, gör om. Gör nytt.
Våga göra små förändringar.
Dina knän är fulla av skrapsår och fötterna värker.
Jag vet. Jag har också varit där.
Allt går, för att du kan.
En dag
står också du där
på andra sidan
och kan konstatera att allt går. Även det tyngsta.
Du kommer också att komma ut på andra sidan.
För jag är precis som dig.
Lika svag,
lika stark.
Och min resa
den fortsätter.
Din med.
Ge aldrig upp.
Livet är värt att levas.
Vad kan man göra åt orostankar om kriget?
MINSKA DINA OROSTANKAR
-vad kan man göra åt orostankar om kriget?
KATASTROFTANKAR OCH ORO
Vi har varit bortskämda med att tycka att Europa är en relativt trygg plats att bo på.
Fram tills för ett par dagar sedan.
Jag tror inte att någon av oss kommer undan orostankar just nu.
Krig är förfärligt, tragiskt, sorgligt. Äckligt och hemskt.
Det gör ont i hjärtat att se och höra om de som drabbats.
Det är precis som om luften gått ur mig en aning. Det är både maktlöshet och rädsla.
Det känns väldigt konstigt att skriva om eget liv, eller hur man bemästrar psykisk ohälsa, när det finns så mycket hemskheter i världen just nu. Det känns svårt att fokusera på något annat. Alla mina egna projekt känns nästan meningslösa.
Det känns nästintill orättvist att bara leva som vanligt, när man är så väl medveten om vad som pågår ute i Europa just nu.
Men jag tänker inte skriva mer än så om mina egna orostankar, för jag tror att vi alla känner likadant.
Jag tänker bespara er.
Istället tänkte jag ge lite tips på hur man kan bemästra oron.
Jag har gjort upp en egen lista på hur man kan minska sina orostankar just nu. Den är inspirerad av lite olika sidor. Men jag vill ändå skriva om det även här, för jag vet själv hur viktigt det är just nu.
1. BEHÅLL EGNA RUTINER
Dethär är den absolut viktigaste punkten just nu! Lev precis som vanligt.
Vi kan inte pausa vårt eget liv för hemskheterna. Det må låta hårt, men vi behöver också ta hand om oss själva.
För vi kan inte göra annat.
I vårt land råder fred. Vi har en vanlig vardag. Vi har jobb, skola och fritidsintressen. Vi behöver rutinerna just nu.
Givetvis skall man inte förneka orostankarna, men man skall inte heller låta dem ta över.
Du får känna glädje, utan skam och skuld, trots allt som händer.
2. MINSKA NYHETSFLÖDET
Vi svämmas verkligen över av nyheter om kriget just nu. Det finns uppdateringar i mobilen, på tv:n, i datorn. Bilder och filmer delas via sociala medier. Det är ett konstant flöde.
Mitt råd, som jag själv fick av min terapeut, är att stänga av. Titta inte.
Det handlar inte om att förneka verkligheten, utan om att skydda sig själv. Speciellt om man är känslig så går dehär bilderna in i ryggmärgen och stannar kvar på näthinnan.
Man behöver inte titta på allt. Det är inte meningen att du själv skall slukas helt.
Håll dig uppdaterad max en eller två gånger per dag.
Och var lugn; du kommer nog hållas uppdaterad om läget även om du inte följer med nyheterna.
Dethär har jag väldigt svårt med själv just nu, eftersom jag så gärna vill veta vad som händer. Jag skall definitivt försöka stänga av mer. Det betyder inte att jag inte bryr mig, utan att jag vill skydda min egen känslighet.
En sak som är viktig att komma ihåg är att allt inte heller stämmer som visas. Det finns en del bilder och klipp som inte alls hör till kriget, utan är tagna ur deras rätta situation. Det är nästan omöjligt att veta vad allt som faktiskt är nytt, även för stora nyhetsbyråer. Så var kritisk! Kolla varifrån källan kommer.
3. LEV I NUET
Nuet är allt vi har. Stanna upp och se vad allt du har.
Ta vara på den vackra vårvintern vi har. Gå ut, promenera i skogen och på isen. Skida och åk slalom. Hör på fågelkvittret.
Naturen helar.
4. ANDNINGSÖVNINGAR
När orostankarna går över och blir till katastoftankar kan det vara bra att försöka lugna ned sig själv genom olika andningsövningar. De är enkla sätt att komma tillbaka till nuet och få tankarna att sluta snurra i huvudet. Här är en jättenkel övning som man kan göra var som helst, utan att det ens märks. Kom ihåg att man skall UPPREPA övningen många gånger för att den skall hjälpa. Fortsätt ett bra tag.
5. HJÄLP TILL
Jag tror att de flesta av oss har ett behov av att inte bara stå vid sidan och titta på, utan också att hjälpa till.
Det är skönt att kunna göra något rent konkret.
Donera pengar till organisationer. Det finns många hjälporganisationer på plats.
Det finns även många privatpersoner som samlar in vinterkläder och hygienartiklar i närheten. Kolla med dem vad som behövs. Via sociala media syns många dylika insamlingar.
Ifall du tillhör skaran småbarnsföräldrar och samlar på Libero-blöjkoder:
Det finns möjlighet att skänka 5 euro till Rädda barnen varje gång du uppnått ett visst antal bonuspoäng. Istället för någon egen bonuspresent är dethär ett sätt att hjälpa.
6. PRATA MED ANDRA
Diskutera tankarna tillsammans med familjen och vännerna. Tillsammans blir oron lite mindre.
Fråga också hur de känner det. Spräck orosbubblan genom att prata.
Kom ihåg att också diskutera med barnen.
Kolla hur de mår. Fråga om deras tankar. Fråga om deras oro. De ser också nyhetsflödet. De hör oss vuxna tala. Men alla är inte tillräckligt gamla för att kunna vara kritiska och hantera sådan information som kan vara skrämmande.
.
EN NORMAL REAKTION PÅ EN HEMSK SITUATION
En sak skall vi ju i varje fall komma ihåg:
Oron är absolut naturliga reaktioner på en väldigt hemsk situation!
Man är inte ensam om att gå omkring med katastoftankar.
Men på något sätt så måste vi ändå leva vidare i vår vardag.
Trots hemskheter, trots oron.
Det är det enda vi kan göra.
Ta hand om varann.
P.s. Jag kommer att skriva vidare om min vardag och dela tankar om psykisk ohälsa. Det är vad jag kan göra i dethär läget. Fortsätta.
Att återvända
"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".
DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.
När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände.
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.
IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.
I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad.
Här står jag, ett par år senare.
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade.
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt.
Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.
Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.
Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills.
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär.
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten.
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med.
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över.
Jag hoppas mina ord kommer räcka till.
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.
Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom.
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig.
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter.
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna.
Tillbaka till vardagen.
Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit.
Där stod jag. Trots allt. Efter allt.
Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan.
Att få leva sin dröm och föreläsa om sina erfarenheter
Igår höll jag en föreläsning för blivande utvecklingspsykologer. Jag är så glad att tekniken höll - internetanslutningen höll ihop och mina egna torftiga kunskaper om datakunskap räckte alldeles väl för att jag skulle få powerpointen att funka. Bilden hängde inte ens sig. Även om jag blev lite ställd där ett tag, eftersom bilden släpade efter. Jag har inte använt Zoom så jätteofta, så vet inte riktigt exakt hur det kan se ut. Jag lyckades dessutom hålla tidtabellen. Dethär är ju något som vi redan under vår utbildning till erfarenhetsexperter blev lärda. Se till att håll tiden. Vad du än gör, dra inte över.
En av mina närmsta vänner skickade igår en viktig påminnelse åt mig. "Vet du själv vilket jobb du faktiskt gjort? Dethär var ju din dröm för inte så länge sedan. Tänk att du nu får hålla på med det som du drömt om. Fattar du själv att du faktiskt kommit dit nu?"
Nej, jag har egentligen inte tagit in det. Jag kan faktiskt inte helt ta in vilken sjujädra resa jag gjort på bara några år. Att jag kan berätta om det som varit, och som inte längre är. Kan man någonsin egentligen ta in det? "Vi får komma ihåg att påminna varandra" skrev min vän.
Ja, vi får göra det.
Påminn era vänner. Påminn hur mycket hen kämpat, hur långt hen kommit.
Vi gör alla en egen livsresa, som ständigt får nya mål. Därför är det så fruktansvärt lätt att man faktiskt glömmer varifrån man startade. Istället ser vi bara vart vi vill. Vi ser nya mål. Vi ser en lång väg dit, och hur stenig den känns. Vi ser att vi står en bit ifrån, för där vi nu står finns inte längre målet. Där vi nu står har vi ju redan nått fram.
Påminn era vänner ibland att titta bakåt. Påminn varann om alla de steg som faktiskt lett fram till där ni nu står.
Ta ett djupt andetag och känn in känslan av att ha lyckats. Le.
Här står ni, på stället som för ett tag sedan kändes ouppnåeligt. Sträck på er.
Ta in det, känn på det med fingertopparna, våga vara stolta.
Såhär såg det ut bakom kameran igår. Bokhögar är bra till det mesta. Bloggen har nog kommit lite i andrahand den senaste tiden, eftersom jag förberett föreläsningen de korta stunder lillen sover. Av nån anledning vaknar nämligen alltid småbarn precis när man skall börja göra något eget projekt. Så det tar alltid väldans tid att lyckas få till en föreläsning eller ett blogginlägg. Mina barn har aldrig varit sådana som sovit i timtal själva. Här satsar vi ofta på powernaps. Dessutom har jag också prioriterat promenader de stunder mina skolflickor inte är hemma. Så därför kommer blogginläggen med mer fördröjning än vad jag faktiskt tänkt.
Jag är nöjd med gårdagens föreläsning.
Där försöker jag själv sätta punkt. I mitt huvud försöker jag alltid ständigt förbättras. Jag är sällan nöjd, utan funderar hela tiden på vad som gick mindre bra, om det finns något som kan tas bort och om det är något som skulle behöva läggas till. Funderar på felen istället för det som flöt på superbra.
Det jag också fick lära mig på utbildningen är nämligen att bakom varje duktig föreläsare står ofta timtal av övning och förberedelse. Det är inte så att den kända föreläsaren bara går upp på scen och drar fram orden till sin föreläsning. Det är minutiös övning. Omprövningar, testningar och nya försök, att med kritisk blick kunna syna sig själv. Ja, om man vill vara bra alltså. Och om man tillhör den skaran vars puls är uppe i hundraåttio minuterna innan. Där man vill ha förberett innan.
Därför glömmer jag ibland att först sätta punkt. Som med det mesta vi kämpat med länge. Men det behöver man också. Berömma.
Jag är nöjd. Punkt.
Men konstigt nog är det dethär jag älskar. Förberedandet, funderandet, virrandet innan man hittar den röda tråden, ihopklippandet av powerpointsen, tillbakablickandet. Att skapa mening ur det som en gång var min smärta. Den rädda, ensamma tonåringen i mig får äntligen en röst. Hon pratar rakt ur buken, med kraft och eld i blicken. Jag pratar för att tonåringen i mig aldrig vågade berätta hur det kändes inombords. Nu kan hon prata utan skam. 
Men jag längtar efter att få se människorna jag pratar till. Längtar efter svettiga föreläsningssalar fyllda med parfymdoft och mummel. Igår fick mina lyssnare i bakgrunden se vår råddiga bokhylla, fylld till bredden med böcker, foton och en stor trägiraff jag köpt på loppis för nåt år sedan, som aldrig riktigt hittat sin plats här hemma. Den kan falla och göra ont med sin tyngd, där den balanserar på sina smala träben.
Idag känner jag mig urholkad, mör. Jag är glad att vi förbereddes på den känslan redan under utbildningen. "Ni kommer att känna er som en urvriden disktrasa följande dag" var vår lärares ord. Det är ju nämligen min historia som jag mentalt går igenom varje gång jag berättar. Det är smärta, svärta, ångest och djupa slukhål. Det är ju också förbättring och återhämtning, men att resa bakåt tar kraft och energi. Det drar upp minnen som gör ont. "När ångesten tar över livet" handlar om att vad som händer när den glada fasaden faller, men också hur jag gjort för att kunna börja leva ett liv som är värt att leva igen. Att resa sig ur svärtan.
Gråten är alltid varit nära dagen efter jag föreläst. Jag får upp minnesbilder som jag glömt. Känslor som varit. Jag reser mentalt tillbaka i tiden och spolar den framåt under en timme. Det är omtumlande, mörbultande. Det är klart det känns. Och det ska få kännas. Nästa vecka kommer jag också få vara erfarenhetsexpert och berätta, i ett projekt som känns så fint och spännande.
Jag lever min dröm nu.
Jag har nått ända hit nu. In till drömmen.
När är man egentligen frisk från psykisk ohälsa?
VAD INNEBÄR DET ATT VARA ÅTERHÄMTAD/ FRI FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-Eller hur man enligt olika teoretiska synsätt kan anses vara återhämtad från emotionellt instabilt personlighetssyndrom
Psykiatrin har klassat emotionellt instabilt personlighetssyndrom som en störning i den psykiska hälsan, vilken påverkar funktionsförmågan i hög grad. De symtom man har orsakar smärta och svårigheter i vardagen. Svårigheterna kan också för en del få väldiga konsekvenser. Men störd? Njae.
Jag själv ogillar benämningen störning. Det låter som något fult. Något som är fel jämfört med hur andra människor fungerar. Något som inte går att reparera. Något trasigt. Ordet störning är väldigt nedsättande. Därför är det inte heller konstigt att det finns en stor skam kring denhär diagnosen. Egentligen är ju EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person. Därför tycker jag att syndrom är ett ord som beskriver problematiken mycket bättre. Det har inte en negativ klang.
Här tänkte jag titta närmare på hur man inom psykiatrin anser att man är frisk/ återhämtad från psykisk ohälsa. Jag tyckte nämligen att det var jätteintressant när jag hittade instagram-kontot @catherenelcsw och hon tog upp de olika synsätten. (I övrigt också ett väldigt informativt konto på engelska om man vill lära sig mer om EIPS).
Nu kommer jag i huvudsak att utgå från emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men dethär kan bra passa in på även en del andra diagnoser. Däremot inte på alla - till exempel NPF-diagnoser handlar om något helt annat.
Så mina frågor är egentligen:
Tidigare trodde man EIPS är något kroniskt. Något som inte går att behandla.
I dagsläget sägs det att man visst kan bli frisk från borderline.
Jag själv säger att jag lever ett tillräckligt bra liv, trots mina drag av emotionell instabilitet. Att jag har ett liv som är värt att leva.
Men vad menar psykiatrin egentligen, när de pratar om att man kan bli frisk?
Är man frisk när man inte uppfyller kriterierna till en diagnos?
Eller är man frisk om man har ett liv som är bra?
Och vad innebär det då att ha ett liv värt att leva?
För att kunna svara på frågan om huruvida man faktiskt kan bli frisk från EIPS, behöver man först veta vad återhämtad/frisk faktiskt innebär. Dethär kan faktiskt se lite olika ut, beroende på vilket synsätt man använder sig av. Här kommer fyra av dem.
Inspiration från Instagram-kontot @catherenelcsw
Här kommer en liten kort förklaring till vad dehär synsätten innebär:
1. BOTAD
Termen botad är ett väldigt oeffektivt sätt att se på återhämtning. Dethär innebär nämligen att man antingen har psykisk ohälsa eller så har man det inte. Antingen är man sjuk eller frisk.
Det är ett väldigt svartvitt synsätt, som egentligen inte alls funkar om man tittar på EIPS. Borderline är redan i sig är ju en väldigt flytande diagnos. EIPS är inte något som man antingen har eller inte har. Det är mer komplicerat än så.
Kan man ens någonsin helt bli botad från sina personlighetsdrag, alltså få dem att helt försvinna?
2. KLINISKT ÅTERHÄMTAD
Kliniskt återhämtad innebär att man inte längre uppfyller fem eller fler av de kriterier man från början haft när man fått diagnosen EIPS. Fördelen med dethär synsättet är att de flesta med diagnosen EIPS därmed blir friskförklarade. Efter ett antal år kommer många inte längre uppfylla fem kriterier, utan kanske bara två eller tre. Det är däremot ett bra synsätt om man vill föra statistik.
Nackdelen med synsättet är att man fortfarande kan uppfylla ett par symtom på EIPS - och de symtomen fortfarande är förödande för den egna hälsan. Dethär innebär ju att man kan ha ett självskadebeteende och en impulsivitet som resulterar i självmordsförsök; eller extrema humörsvängningar som resulterar i starka overklighetskänslor.
Är man då fortfarande återhämtad? Ja, nog enligt detta synsätt.
3. SJUKDOM SOM KOMMER I SKOV
Enligt dethär synsättet är skoven av EIPS något som kommer och går under livet. Emotionell instabilitet är alltså något som man alltid kommer att ha, men det är inte säkert att man just i stunden har symtom. Dethär är ju givetvis ett mindre hoppfullt synsätt, eftersom det innebär att EIPS är något som man kommer att få leva med resten av livet.
Dethär är enligt mig själv ett vettigt sätt att se på diagnosen. Vissa kommer faktiskt att bli helt återhämtade, men för andra kommer det faktiskt att se ut såhär. Man kommer ha skov där man lider kraftigt.
4. FUNKTIONELL ÅTERHÄMTNING
Funktionell återhämtning innebär att man inte längre styrs av sina symtom på EIPS. Fördelen är att det faktiskt är upp till individen själv att anse när man är återhämtad. Synsättet utgår alltså inte från att kriterierna enligt DSM/ICD inte längre uppfylls, utan utgående från hur man själv ser på sin återhämtning. Nackdelen är ju att dethär synsättet gör att återhämtning från EIPS blir helt omöjligt att studera i forskningssyfte. Alla med EIPS definierar ju sin egen återhämtning olika.
Exempel på funktionell återhämtning:
-Ha självmordstankar någon gång i månaden, men inte agera på dem
-Behålla ett jobb
-Klara av sin ekonomi
-Kunna hantera relationer på ett bra sätt
-Skriva ned sina tankar i en dagbok när man är arg, istället för att skicka arga sms
"Egentligen är ju diagnosen EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person".
HUR JAG SER PÅ TILLFRISKNANDE
Jag märker att jag utgår från två synsätt när jag själv säger att jag har ett liv värt att leva och att jag inte anser mig vara sjuk.
Nu pratar jag helt utifrån mig själv, så en annan person med EIPS kan tycka att dethär är helt galet.
Jag tycker att synsättet om funktionell återhämtning är det bästa sättet att se på allt tillfrisknande. När man själv tycker att man har ett liv som är värt att leva, när man lever ett gott liv utgående från egna förutsättningar - ja, då är man välmående och frisk.
Men jag anser likväl att EIPS är något som går i skov för mig. Samma sak med återkommande depressioner. Vissa perioder lider jag mer, och har starkare symtom. Då kan jag också känna mig sjuk. Andra perioder känner jag mig återhämtad, frisk, välmående. Så jag lever med det, men jag har ett bra liv ändå.
Exempel på min egna funktionella återhämtning, utgående från EIPS-kriterier:
-Hanterar min ångest, den är inte utom kontroll --> Tar tag i den, samtidigt som jag accepterar att den är där
-Har inte lika starka humörsvängningar - inte lika djupa och långa dalar
-Kan bryta overklighetskänslor och komma tillbaka ganska fort
-Inte längre samma känslokaos inom mig
-Accepterar att mina symtom finns där, fortsätter med vardagen ändå
.
Hur ser ni på dethär med återhämtning från psykisk ohälsa?
Hurdana framsteg har ni gjort, utgående från synsättet funktionell återhämtning?
Tycker ni att man kan vara frisk även om man lever med en diagnos?
.
I nästa inlägg skall jag fundera lite mer på vad det innebär att ha ett liv som är värt att leva enligt mig själv. Vad har jag i mitt liv, som gör att jag anser mig ha ett bra liv?