Tankesätt som kan användas för att acceptera svåra situationer
Del 3.
Jag hanterar vid behov ångest genom att ta till de färdigheter som jag nämnt i de tidigare inläggen under samma tema. Det senaste inlägget handlade om hur man genom konkreta verktyg aktivt kan jobba för att minska ångesten, eller åtminstone känna att man har kontroll över ångesten.
I dethär inlägget kommer jag istället att fokusera på hur man kan försöka ändra sitt tankesätt, så att man lättare kan acceptera och leva med ångesten eller den jobbiga situation som man befinner sig i. Dethär behövs när man inte direkt kan lösa problemet som ger en ångest.
För faktum är att det inte finns någon snabblösning på varken ångestproblematik eller andra psykiska problem. Det krävs ofta mycket jobb under väldigt lång tid för att man skall börja må bättre. Många gånger har jag själv haft väldigt svårt att acceptera dethär. Jag har så gärna velat kunna trycka på en knapp, som direkt skulle ta bort alla problem direkt. Men det har aldrig fungerat så... Min ångest/depression/psykiska ohälsa har stegvis och väldigt långsamt blivit hanterbarare. Det har därför underlättat att kunna hitta verktyg som gjort att jag kunnat acceptera ångesten när mitt liv inte varit så som jag velat. Det är de dagar eller perioder när ångesten härjar och inget av det jag gör hjälper för att lindra ångesten. Ångesten finns likväl där, lika outhärdlig och svart.
ÖVA FÖR ATT BLI BÄTTRE
Jag måste ändå påpeka att de verktyg som jag nu kommer att skriva om, att vända sinnet, radikal acceptans och villighet inte är något som man kanske direkt kommer att kunna förstå eller lära sig. Men ju mer man övar desto lättare blir det! Att kunna förändra sitt tankesätt tar definitivt mycket längre tid och kräver mer övning än de tidigare konkreta verktygen jag gav, som direkt får ned ångesten eller gör att man fokuserar på annat. Men ibland så kan man också behöva kunna acceptera smärtan även i tanken, för att kunna stå ut med dagen.
Tro mig- jag kämpar ännu periodvis med att klara av dehär färdigheterna. Vissa dagar fungerar det inte alls, medan det sedan nästa dag kan kännas lättare. Och jag blir ännu tvungen att läsa igenom de papper jag har om dehär övningarna när jag mår som sämst, för det är som om jag då plötsligt helt glömmer vad jag redan lärt mig. Vid sådana tillfällen är det bra att repetera, för jag brukar då lättare kunna få det att fungera i just den situationen.
Det verktyg jag nu kommer skriva om kan låta lite flummigt och konstigt till att börja med, men radikal acceptans är definitivt en färdighet som jag själv haft stor nytta av många gånger. Det gäller först att försöka ta sig in i själva tankesättet, och det kan ta ett tag.
Bild lånad från okänt Instagram-konto.
SYFTET MED ÖVNINGARNA
Syftet med dehär tre övningarna är att kunna klara av att leva ett liv som inte är det liv som man egentligen vill ha. Alltså till exempel att tvingas ha stark ångest och inte ens komma sig utanför dörren, trots att sommarvärmen och solen berättar att man i vanliga fall hade gått till stranden en sådan här dag. Eller att inse att man är så deprimerad och mår så dåligt idag att man inte orkar jobba, utan knappt kommer sig för att duscha. Eller när något mycket ledsamt inträffat, som gör att man känner att man går under av sorg och ledsenhet - men som man inte heller kan göra något åt, eftersom sådana händelser inträffar i livet.
Dehär övningarna kommer inte att få dig att må bättre annat än på kort sikt, men huvudsyftet är också att ge lindring mitt i de svåra krissituationerna när det känns som mest hopplöst.
NÄR OCH HUR JAG SJÄLV ANVÄNDER ÖVNINGARNA
När jag kom i kontakt med DBT-färdigheterna radikal acceptans, att välja väg (eller vända sinnet som det heter i DBT) och villighet tyckte jag att det var en lättnad. Det fanns faktiskt något som man kunde göra för att försöka acceptera att livet är som det är, och ändå försöka förändra det till det bättre eller åtminstone kunna leva vidare, trots smärtan. Jag tror ju att man måste kunna acceptera sin egen livssituation för att även kunna orka göra en förändring.
När jag haft som mest ångest har jag många gånger desperat hatat att livet är som det är. Att det skall vara så svårt och omöjligt att leva med ångest. Då har jag haft jättestor nytta av dedär tre tankesätten. Jag har kunnat släppa taget om de krav jag haft att livet skall bli superbra direkt, och helt enkelt kunnat konstatera att ja, jag har ångest. Ja, jag mår jättedåligt just nu. Ja, mitt liv är inte så bra just nu. Den acceptansen har gjort att jag fått ett inre lugn. Att det faktiskt är okej ändå. Att det är som det är just nu, och det måste jag leva med. Då har jag också lättare orkat ta tag i de olika krisfärdigheter som jag berättade om i tidigare inlägg.
ATT VÄNDA SINNET
Bild lånad härifrån.
NÄR ANVÄNDER JAG ÖVNINGEN "ATT VÄNDA SINNET"?
Jag brukar använda mig av tankeövningen "att vända sinnet" när jag har sämre perioder. Det kan till exempel vara när jag känner att jag bara till sova bort dagen, istället för att försöka göra något som får mig att må bättre. Eller när jag har så förlamande stark ångest att jag inte riktigt känner mig närvarande i verkligheten, och det gör att jag inte alls vill försöka må bättre, utan bara sitta och stirra rakt framför mig tills det går över.
Jag använder mig alltså av att välja väg när jag själv känner att jag kört fast och står på samma ställe och trampar, i exakt samma ångestgrop som för någon dag sedan. När jag känner mig riktigt fastlåst i egna tankar, och blir helt handlingsförlamad. Då när jag känner att jag vill ge upp för att jag inte står ut med smärtan, men inte heller kan göra något för att lösa den direkt. När smärtan bara finns med mig och jag inte kan lösa problemet nu med detsamma.
HUR BRUKAR JAG TÄNKA I SÅDANA SITUATIONER?
Då brukar jag tänka på hurdana val jag faktiskt har just då. Jag brukar se det lite som att stå framför ett vägskäl, där jag antingen kan välja att göra något som eventuellt får mig att må bättre i stunden eller också välja att faktiskt stå kvar och inte göra något alls. För man har faktiskt alltid ett eget val, trots att det inte känns så.
Jag kan välja att inte acceptera att jag mår jättedåligt just nu. Jag avvisar då verkligheten från hur den på riktigt ser ut just nu. Det gör att jag känner mig fastlåst och inte kan göra något över huvud taget.
Jag kan också välja att acceptera att jag mår jättedåligt just nu. Då leder det mig in på en annan väg, där jag accepterar att verkligheten ser ut som den gör just då. Då är det som om jag slutar kämpa emot min egen vardag. Den blir lättare att hantera. Jag känner mig inte fastlåst. När jag väljer väg mot acceptans av situationen har jag fortfarande inte accepterat, men jag har valt den vägen som leder dit.
ATT VÄNDA SINNET STEG FÖR STEG
1. Lägg märke till att du inte accepterar. Leta inombords efter tankar som "Varför just jag?", "Varför händer dethär?", "Jag står inte ut med dethär", "Det borde inte vara såhär!". Leta efter ilska, bitterhet, irritation. Skriv ned vad du observerade. Vad hade du svårt att acceptera?
2. Fatta ett inre beslut om att acceptera verkligheten som den är.
3. Gör det igen, igen och igen. Ta ett nytt beslut om att du accepterar läget varje gång du kommer till vägskälet där du antingen avvisar verkligheten eller accepterar den.
4. Gör upp en plan för hur du nästa gång skall upptäcka att du håller på att glömma bort att acceptera verkligheten.
Bild lånad härifrån.
EXEMPEL PÅ HUR JAG SJÄLV VÄNDER SINNET, STEG FÖR STEG
1. Jag lägger märke till att jag inte accepterar. Jag blir ofta irriterad och arg på mig själv för att jag mår dåligt igen, för jag tycker ju att jag borde ha tagit mig ur det för länge sedan. Jag börjar se mig som ett offer, tänker att jag inte kan göra något åt att jag har ångest - utan vill att andra skall lösa problemet åt mig och ta bort ångesten från mig. Jag vill inte göra det själv, för jag börjar tycka att det känns för svårt och omöjligt. Jag märker att jag börjar älta och må ännu sämre, och istället för att försöka acceptera läget tänker jag hur orättvist det är, och att någon annan minsann får rädda mig ur dethär nu, för jag orkar och vill inte göra något åt det. Det slutar med att jag mår ännu sämre. Jag känner mig fastlåst och handlingsförlamad.
2. Jag brukar se ett vägskäl framför mig, där jag antingen kan välja att fortsätta må såhär fruktansvärt dåligt, eller där jag kan välja att acceptera att jag mår såhär just nu och att det trots det är jag själv som måste göra något åt det. I förlängningen brukar acceptans leda till att jag får mer energi att stå ut eller till och med börjar se att jag ju faktiskt har flera alternativ till hur jag kan lösa problemet, eller åtminstone lindra ångesten på kort sikt. Oftast med krisfärdigheter.
3. Jag väljer att acceptera att jag har en sämre period nu gång på gång. Jag måste acceptera att jag har stark ångest. Och jag kan tvingas göra det MÅNGA gånger under samma dag. Varje gång jag accepterar, desto lättare blir det också att ta till färdigheter som gör att ångesten minskar i stunden.
4. Jag märker numera att jag ofta glömmer bort att acceptera de gånger jag börjar tänka att jag inte kan ta mig ur ångesten själv, utan att någon måste rädda mig ur den. Jag blir låst och tänker bara på hur jobbigt det är, hur mycket jag lider och hur jag inte står ut. Jag har övat så mycket att jag numera brukar börja inse att jag gör mig själv en björntjänst då. Mina varningsklockor börjar ofta ringa - men ibland krävs det också att min terapeut säger till på skarpen. Så min plan är att observera när jag börjar tänka just sådär, och slå på varningsklockorna om att det är dags att börja vända sinnet.
RADIKAL ACCEPTANS
Bild lånad härifrån.
Radikal acceptans är en av de färdigheter i DBT som jag tycker allra mest om, men som jag likväl har en hatkärlek till. Det är ingen lätt färdighet, eftersom jag tvingas acceptera sådant som jag absolut inte vill acceptera. Till exempel stark ångest eller att något som jag så gärna velat göra inte blir av eller blir totalt misslyckat.
Ibland använder jag mig av bara radikal acceptans.
Ibland använder jag mig av radikal acceptans tillsammans med de andra sätten att hantera ångest.
VAD ÄR RADIKAL ACCEPTANS?
Radikal acceptans kan användas vid de tillfällen när smärtsamma händelser och känslor uppstår i ditt liv, och du absolut inte kan göra något för att förhindra det. Du befinner dig alltså i en sådan situation som där du inte vill vara, men du kan likväl inte göra något åt problemet. Radikal acceptans handlar egentligen rätt och slätt just om att acceptera verkligheten som den ser ut just nu.
Radikal acceptans innebär att man slutar kämpa emot verkligheten, slutar vara arg för att livet ser ut som det gör just nu och helt enkelt släpper taget om den bitterhet man känner.
Verkligheten är exakt som den är, oavsett om du vill det eller inte. Den är varken bättre eller sämre. Den bara är.
Livet är värt att leva trots smärtan och ångesten. Påminn dig att "det är som det är".
Men vägrar du acceptera den så leder det bara till mer smärta.
MEN trots att livet är som det är, kan man faktiskt delta helt och fullt i livet.
Man gör vad som behövs.
Där är de tidigare sätten att hantera ångest också bra.
Jag kan tycka det är en lättnad att bara ta ett djupt andetag och acceptera att ångesten finns där. På så vis får jag kontrollen igen att hantera den.
Mitt favoritcitat.
Bilden lånad härifrån.
VAD BEHÖVER MAN ACCEPTERA?
Exempelvis blir man tvungen att acceptera att vänner kan svika och försvinna ut ur ens liv, att någon anhörig är allvarligt sjuk eller har dött, att man inte kom in på den utbildning man drömt om, att man är tvungen att vara sjukskriven just nu på grund av psykisk ohälsa eller att ens livskamrat nyligen lämnat en.
Det behöver dock inte vara livsomvälvande saker som man behöver acceptera, utan det finns även mängder av små motgångar i vardagen som man ständigt får lov att radikalt acceptera. Det kan vara att man inte fick biljetter till drömkonserten, att man råkat bli sjuk just när det är julfest på jobbet eller att man glömt bort att barnen skulle på födelsedagskalas just idag och de är väldigt besvikna (och man känner sig som den sämsta föräldern någonsin).
Bilden lånad från Instagram, ni ser kontot.
VARFÖR ACCEPTERA VERKLIGHETEN?
Ingenting kommer att ändras om man avvisar verkligheten. Det som hänt finns fortfarande kvar.
Men om man vägrar att acceptera det som hänt kommer smärtan att förvandlas till djupt lidande. Bitterhet, ilska, sorg, skam och andra djupa känslor.
Radikal acceptans leder ofta till en ledsenhet över situationen, men efteråt känner man ett djupare lugn inom sig. Dessutom, om man inte fortsätter framåt kommer man bara att hamnar i samma situation igen. Man måste verkligen våga brännas för att inte brinna upp. Smärta är en del av livet.
KOM IHÅG ATT:
Icke-accepterad smärta = Lidande.
Accepterad smärta = Livet är värt att leva, trots smärtan.
HUR MAN KAN TRÄNA PÅ RADIKAL ACCEPTANS
Exempel:
-Observera att du kämpar emot verkligheten ("Det borde inte vara såhär")
-Påminn dig om att verkligheten är som den är, och att den inte går att förändra ("Dethär är vad som hänt")
-Påminn dig om orsakerna till det som skett. Se vad som hänt och som lett fram till att du just nu befinner dig i denhär situationen ("Det är såhär saker och ting skett")
-Skriv ner alla argument som du skulle ha om du redan accepterat det som hänt. Agera sedan som om du redan accepterat
-Tillåt dig att känna besvikelse ledsenhet och sorg
-Erkänn för dig själv att livet kan vara värt att leva, även de gånger det är smärtsamt
EXEMPEL PÅ EN BRA ÖVNING:
Ur boken Dialektisk beteendeterapi: Arbetsblad för färdighetsträning.
Marsha Linehan, 2016.
ETT EXEMPEL FRÅN MIN EGEN VARDAG
Jag har riktigt nyligen blivit tvungen att acceptera att i princip ALLA foton vi har från år 2016 har försvunnit från datorn. Jag satt nämligen och sorterade alla foton årsvis, för att kunna överföra dem till en extern hårddisk samt en ny dator. Plötsligt gör jag något alldeles förhastat, läser inte riktigt varningsmeddelandet som kommer upp, utan trycker ok.
Då inser jag att jag tagit bort alla foton, förutom tre. I panik fortsätter jag ändra alla foton, vilket man absolut inte ska göra om man vill hitta raderade foton. Jag har försökt återskapa fotona, och vi har även fört hårddisken till en firma, för att se om de skulle lyckas hitta fotona. Ingenting. Nada.
I princip alla bilder är borta, bara ett fåtal lyckades jag hitta. För av någon anledning har jag bara haft sparat dem på en dator, trots att jag har haft kopior från alla andra år på minnesstickor.
Det betyder att fotona från barnens födelsedagar år 2016 är borta. Ena dotterns skidpremiär är borta. Andra högtider. Alla minnen, från ett år som jag inte minns särskilt bra själv, eftersom jag var så djupt deprimerad. Helt raderat.
Innan jag gick DBT skulle ett sådant här missöde varit en stor katastrof för mig. Det skulle ha varit världens undergång. Jag skulle ha fortsatt att leta i timtal efter fotona, ältat mitt handlande och känt att hela livet är förstört nu, det är ingen vits att ens leva, eftersom jag inte ens klarar av att sortera foton utan att radera dem. Jag skulle ha ägnat dagar åt självhatiska tankar. Jag skulle ha tyckt att allt är meningslöst och inte brytt mig om sådant som jag annars tycker om. Jag skulle inte fått göra något roligt, för jag skulle känt att jag behöver straffas.
Och det händer ju sådana här missöden med jämna mellanrum. Så katastroferna har avlöst varann innan jag gick DBT. När jag väl skulle ha kommit över dethär, skulle troligen något nytt snart dykt upp som jag inte hade kunnat hantera om jag inte gått DBT. Min problemlösningsförmåga var panikartad, hatisk och otroligt oeffektiv.
I dagsläget, med terapin i bakfickan, är jag otroligt besviken och ledsen. Men jag har insett att jag helt enkelt måste acceptera det faktum att fotona är borta. Jag har några få foton kvar. Dessutom har jag drösvis med foton från alla andra åren när barnen var som yngst. Mina barn har kanske inte lika mycket foton att titta tillbaka på år 2016, men de har massor från andra år.
Såhär går det ibland. Jag kan helt enkelt inte göra något åt det. Och jag har lärt mig att man skall spara foton på flera ställen även innan man börjar gå och ändra i mappar...
VILLIGHET
När man radikalt accepterar livet precis som det är i stunden, behöver man ibland använda sig av villighet. Det innebär att man helt och fullt väljer att delta i livet. Man gör precis vad som behövs i varje situation. Och man gör det helhjärtat.
Till exempel måste man välja att leva vidare, trots att en nära vän svikit en, något dött eller man har ångest varje dag.
Motsatsen till villighet kallas inom DBT för egensinne.
Det kan vara:
-Att man vägrar göra de förändringar som behövs
-Att man ger upp
-Att man handlar helt tvärtemot till det som faktiskt fungerar
-Att man vägrar stå ut med det som finns i stunden
HUR MAN KAN TA SIG AN VILLIGHET
1. Observera att du är egensinnig.
2. Acceptera radikalt att du är egensinnig och att du kanske handlar utifrån det.
3. Fråga dig själv: "Vad är det som känns så hotfullt?" "Vad är på riktigt det mest effektiva just nu?"
EXEMPEL PÅ FÄRDIGHETEN VILLIGHET I MITT LIV
Jag är ofta egensinnig när jag inte får som jag vill eller när något som jag länge velat uppnå inte lyckas. Min första tanke är då att helt ge upp och aldrig försöka på nytt. I värsta fall kan jag ha stark ångest och vara jätteledsen, så pass att jag inte bryr mig om att ta dendär promenaden jag tänkt göra eller träffa vänner. Jag kan vägra acceptera att det inte gick som jag ville just denhär gången, och jag låser mig helt i den tanken. Då ser jag absolut inga andra lösningar.
När jag de gångerna använder mig av villighet märker jag själv efter ett tag att jag är så totalt fastlåst vid att jag misslyckats, att jag inte ens kan se några andra alternativ. Då blir jag tvungen att bara acceptera att jag gör så. Jag observerar (punkt 1). Jag tvingas acceptera att jag är egensinnig och handlar utifrån det, alltså att jag är fastlåst i tanken (punkt 2)
Efteråt brukar jag börja fundera på vad som egentligen är det mest effektiva att göra just nu (punkt tre). Oftast kan det vara att tvinga sig att ta dendär promenaden ändå, och fortsätta med livet. Ta tag i livet helt enkelt.
Därefter brukar jag inse att det finns fler alternativ, och försöka problemlösa. Hur gör jag istället, när det inte blev som jag från början tänkt? Kan jag göra annorlunda? Gör det något att jag faktiskt inte lyckades denhär gången? Går det att försöka på nytt? Vill jag försöka på nytt, eller vill jag göra något annorlunda?
MINA KOMMENTARER
Det går att lära sig leva sig ett liv som är värt att leva, trots svåra känslor, ångest och psykisk ohälsa.
Det går att lära sig hantera det outhärdliga.
Det är det absolut svåraste som finns, men varje gång man försöker blir man bättre på det.
Mitt liv är tillräckligt bra, även om jag många gånger brottas med psykisk ohälsa eller svåra tankar.
Jag har ett tillräckligt bra liv. Inte ett perfekt liv utan svårigheter, men ett liv som är värdefullt.
Livet är fyllt av smärta, men det kan trots allt vara ett liv värt att leva.
Ett tillräckligt bra liv. Ett liv som är värdefullt.
Ett liv som är det enda livet vi får.
I nästa inlägg kommer jag att prata om hur man kan bygga upp ett sådant liv, på lång sikt.
Självhjälp när ångesten är som värst
Del 2.
I dethär inlägget kommer jag att ta upp lite mer konkreta verktyg som man kan använda sig av när man har ångest. Jag utgår från det som jag självt lärt mig i DBT, eftersom jag tycker att det är sådana verktyg som alla har nytta av om man vill bli bättre på att hantera ångest. Det är inga mirakellösningar, men om man använder dem tillräckligt länge brukar de till sist ge effekt.
Det betyder ju dock inte att det inte skulle finnas andra sätt. Det finns en uppsjö av ångeststrategier, och alla fungerar olika bra för olika individer. Men dethär brukar fungera för mig när jag har som mest ångest - och jag vet också att de hjälpt så många andra. Därför vill jag även berätta.
Det viktigaste är ändå att man lär känna sig själv och sin egen ångest. Man kan bli tvungen att testa många olika alternativ, och försöka många gånger innan man känner att man har nytta av ångesthantering. Jag har ju gått DBT i över 2 år - och det tog lång tid innan jag förstod vad som hjälpte mig att få ned ångesten.
När jag skriver färdighet menar jag något som man aktivt gör för att förändra känslan.
Bilden lånad från någon google-sida.
VAD ÄR SYFTET MED ÅNGESTHANTERING?
Syftet med att försöka hantera sin ångest är helt enkelt att kunna stå ut med svåra känslor. Det betyder alltså inte nödvändigtvis att det kommer att kännas jättebra och att ångesten går över bara för att man gör något som jag listar här nedan. Man kommer inte att bli lyckligare och ens liv kommer inte ens bli rosenrött. Men man kommer att orka ta sig genom dagen.
Målet med att lära sig hantera ångest är nämligen att lära sig hantera ångestskov så pass bra att man känner att man trots all ångest ändå kommer att överleva denhär stunden. I DBT kallas dehär färdigheterna för KRISFÄRDIGHETER, Man skall helt enkelt känna att man kan kontrollera ångesten så pass mycket att man står ut med den, trots att den finns där. Då kommer den småningom även minska.
Och dessutom kan man behöva ta till en del färdigheter för att inte förvärra ångesten ytterligare. För faktum är ju att om man har ångest och bara kan tänka på hur mycket ångest man faktiskt har, utan att göra något, så kommer man med stor sannolikhet att förvärra den. Om man inte gör något alls kommer nog ångesten bli till ett stort lidande för en själv. Då tar man kanske ta till destruktiva sätt att hantera ångesten på.
Man löser alltså inga problem med krisfärdigheterna, utan man ser till så att ångesten blir mer hanterbar, så att man efteråt kan hantera problemen. Det går alltså inte att använda dehär färdigheterna om man vill lösa vardagsproblem eller göra livet värt att leva.
Men man har nytta av krisfärdigheter när man känner sig överväldigad och extremt känslostyrd eller när känslorna är väldigt starka men problemen inte går att lösa direkt.
Bilden lånad från Facebook, ni ser adressen.ATT KUNNA STÅ UT MED SVÅRA KÄNSLOR
Man skall helt enkelt kunna stå ut så pass mycket med ångesten att den småningom sjunker. För det gör den. Men det kan ta tid, och för mig kan det ibland ta dagar. Det låter lätt när jag skriver att man skall stå ut, men när varje timme känns som evighet hatar jag varje hanteringsstrategi som jag någonsin lärt mig. Men jag vet också att ju mer jag försöker mota bort ångesten, desto värre blir den. Den blir ett lidande som jag gör vad som helst för att få slut på. Ibland sätt som jag vet inte får mig att må bättre.
När man är mitt uppe i ett ångestskov tänker man sällan logiskt och långsiktigt, så därför skall man inte heller försöka lösa problemen innan ångesten gått ned.
Så för att kunna hantera starka känslor och stark ångest behöver man lära sig hur man skall stå ut med den. Mitt mål med ångesthantering är också att få ned ångesten snabbare. Känna att jag har kontroll över den, och inte tvärtemot.
SAMBANDET MED ÅNGESTSKALAN OCH KRISFÄRDIGHETERNA
Man behöver använda sig av lite olika färdigheter beroende på hur stark ångest och starka känslostormar man har. I det senaste inlägget om ångest beskrev jag min ångestskala och hur olika ångestgrader kan kännas och vara. Jag kommer nu att utgå från den skalan när jag berättar om de olika ångestverktygen jag brukar använda mig av.
ATT BÖRJA MED:
STOPP!
Bild lånad härifrån.
Innan jag gör något åt min ångest brukar jag använda mig av en färdighet som i DBT kallas för STOPP. STOP kommer givetvis från engelskan, så därför stämmer inte förkortningen riktigt på svenska.
Tänk er färdigheten lite som ett stopp-märke, där man måste stanna och vara observant på omgivningen för att veta vad man skall göra härnäst. Det tar inte länge att göra dethär. Ibland kan det räcker med att ta ett djupt andetag, ibland kan man också ta ett fysiskt steg tillbaka för att riktigt markera för sig själv att man stannar upp. Ibland kan man behöva gå ut ur ett rum för att pausa.
Såhär används STOPP i fyra korta steg:
Stanna upp. Gör ingenting, utan bara stå helt stilla utan att agera.
Ta ett steg tillbaka. Ta ett djupt andetag. Ta en paus. Handla inte på känslorna.
Observera. Vad är det som händer inombords och utanför dig? Hur ser situationen ut? Vilka tankar och känslor har du?
Agera medvetet. Hur stark ångest har du? Vilka handlingar kommer att göra situationen bättre eller sämre? Bestäm dig för hur du bäst hanterar ångesten.
NÄR KÄNSLORNA ÄR OHANTERBARA - ANVÄND TIPP
När jag känner att jag omöjligt står ut en sekund längre, då ångestnivån närmar sig 100 på en 100-gradig skala, finns det faktiskt strategier som jag lärt mig använda. Det är i domhär stunderna jag hunnit ringa mina terapeuter och skrikigt att jag dör och att jag inte står ut längre, att de måste göra nåt för att ta bort smärtan. Felet jag gjort då är ju givetvis att jag försökt få någon att ta bort en smärta som enbart jag själv kan minska. Givetvis är det inte fel att ringa och be någon om råd ibland, men det finns så mycket man kan göra själv också.
De så kallade TIPP-FÄRDIGHETERNA används för att förändra extrema känslor snabbt:
Bild lånad härifrån.
*TEMPERATURSÄNKNING AV KROPPEN.
-Iskall dusch. Duscha så iskallt som du bara kan, så länge du bara kan. Och när du känner att du inte klarar längre, stå en stund till. Kroppen stänger nämligen av även känslor i ett sånt läge. Den försöker överleva. Ångesten lättar. Men det krävs verkligen att vattnet är kallare än vad du först tror, och att du står där tills det känns helt omöjligt - och att du i det läget faktiskt fortsätter att stå kvar. Det är olidligt, men även ångesten är i dethär läget olidlig.
-Isbitar i munnen.
-Isbitar mot halsen/bröstet/nacken/handlederna. Även snö eller nåt annat från frysen har samma effekt. Tänk då på att huden lätt vänjer sig vid kylan, så du kan behöva byta plats en aning för att få fortsatt effekt.
*INTENSIV MOTION.
Få upp pulsen, och trötta ut dig. Spring i trappor, gör X-hopp, spring så fort du kan, gör Burpees, hoppa jämfota.
Motionera tills du tröttat ut dig. Pulsen skall stiga rejält! Det är meningen att du skall bli rejält trött. Ta sen en kort paus och fortsätt igen. Upprepa, upprepa tills du känner att ångesten gått ned.
*Påverka kroppen genom KONTROLLERAD ANDNING.
Det finns många sätt att kontrollera sin andning. Ett sätt är att andas mycket djupare och långsammare än vanligt. Andas ut långsammare än du andas in (t.ex. 5 sekunder in, pausa och håll andan nån sekund, 7 sekunder ut. Upprepa i tio minuter).
*Påverka kroppen genom MINDFULNESS-ÖVNINGAR.
Googla och du hittar garanterat nån mindfulness-övning som du kan testa när det behövs. Men ha den sparad så du hittar när det behövs, leta inte när du har stark ångest och inte koncentrera dig.
Ett exempel är att spänna alla muskler man har i kroppen samtidigt som man tar ett djupt andetag. Håll dem spända ett tag. När man andas ut kan man säga orden "slappna av" och samtidigt slappna av i alla muskler. Dethär upprepar man tills ångesten lugnat sig.
FUNKAR INGET AV DETHÄR? Gör om. Fortsätt.
FUNKADE DET? Fortsätt stå ut. Dethär gör dig bara lugnARE. Ångesten finns fortfarande kvar, men i hanterbarare skala. Så pass att du kan övergå till nästa steg; distrahera, lindra eller förbättra nuet.
MINA EGNA KOMMENTARER OM TIPP-FÄRDIGHETERNA
Det är individuellt vad man tycker funkar, men jag har alltid tyckt om temperatursänkning och att försöka få ned andningen. Det krävs inte mycket i de övningarna för att det skall fungera. De är lätta. Jag har hunnit kasta mig i duschen med kläderna på och suttit med snö i nacken så att den smält och runnit nedför ryggen. Ibland har jag växelvis duschat i iskallt vatten för att sedan svänga om till kokhett. Det brukar också fundera bra, men det krävs att man håller på en god stund. I dagsläget använder jag mig sällan av de färdigheterna, men när jag mådde som sämst använde jag dem dagligen.
Jag har även alltid med mig superstarka chiligodisar i väskan, som jag kan stoppa i munnen och suga på om det behövs. De är så starka att det bränner outhärdligt i munnen. De är definitivt inte goda, men det är omöjligt att känna ångest när man har något så starkt i munnen. Och man skall inte spotta ut dem eller tugga dem. Min kropp reagerar med avsky bara jag börjar leta efter dem i min väska.
Tyvärr är domhär godisarna svåra att få tag på. De säljs inte längre i vanliga affärer. Jag hittade de senast på en mässa i Botniahallen för nåt år sedan. Man behöver dock inte lagra upp om man hittar - jag har bara tagit några ur min påse ännu.
Om ni får tag i dem och vill testa så gör det. Testa en gång när du är i normalläge, alltså inte har stark ångest, för då känner man verkligen hur starka de är. Jag klarar inte av att ha dem i munnen då. Testa dem sedan när du faktiskt har jättestark ångest. Jag spottar ut dem när jag mår bra, men kan ta tre på raken om jag har riktig ångest innan jag börjar tycka att det bränner.
Chiligodisarna.
NÄR ÅNGESTEN ÄR NÅGOT LÄGRE:
DISTRAHERA, LINDRA MED SINNEN
ELLER FÖRBÄTTRA NUET
De färdigheter jag använder mig av när ångestnivån är någorlunda hanterbar handlar i stort om att STÅ UT NÄR DET ÄR SVÅRT. Då försöker jag distrahera, lindra med sinnesintryck eller förbättra nuet. Ta hand om min egna ångest.
Då är ångestnivån max 60-75.
Ibland behövs bara någon färdighet. Och ibland måste man använda sig av flera saker. Använder man en färdighet för ofta avtar ofta effekten, så variation är bra. Och framförallt: Var MEDVETEN i det du gör. Gör det fullt ut - alltså utan att tänka på annat. Och gör det helhjärtat, alltså att du verkligen på allvar försöker genomföra det.
*ATT DISTRAHERA SIG
Exempel:
-Gör något du länge behövt ta tag i, till exempel städa klädgarderoben
-Se på film/serier
-Träna. Ta en promenad. Gymma.
-Umgås med barnen, familjen, vänner
-Lyssna på tvärtemot-musik! (Är du ledsen lyssna på riktigt glada låtar; är du arg lyssna på lugna låtar...)
-Ring en vän och fråga vad hen gör, prata vardagliga saker
-Spela datorspel
-Lös korsord
-Säg högt: NEJ! när du märker att du ältar
-Räkna till tio eller räkna hur många saker du ser av varje sak. Räkna färger, fönster, dörrar, pennor - vad som helst.
-Plocka bär
-Måla
-Skriv ned alla känslor i en dagbok
*ATT LINDRA MED SINNEN
Exempel:
-Gör vackert i något rum
-Titta i skyltfönster
-Lyssna på musik, gör en spellista med låtar
-Lyssna på naturljud
-Lyssna på radio
-Använd doftljus eller dofttvålar
-Drick te
-Gå i skogen
-Långt bad, varm dusch
-Gå på massage
-Svep in dig i en filt
-Ät din favoritmat
-Titta på stjärnorna
-Tänd ljus och betrakta lågan
*ATT FÖRBÄTTRA NUET
Exempel:
-Fokusera på EN sak i nuet, t.ex. via mindfulness-övningar
-Peppa dig själv. Säg uppmuntrande saker till dig själv, t.ex. "Jag kommer att ta mig igenom dethär" eller "Det kommer att bli bra"
-Läs peppande, kloka citat. Spara dem i telefonen och läs dem igen när det känns svårt
-Gå till stranden, parken, eller ditt favoritställe och bara NJUT
-Hitta en favoritplats, dit du kan fantisera att du befinner dig
-Rikta hela din uppmärksamhet på något du gör, till exempel koncentrera dig ordentligt på att diska. Iaktta egna rörelser, känn dofter, lyssna hur vattnet rinner. Var uppmärksam på alla dina sinnen. Se, känn, hör vad du ser.
HÄR ÄR NÅGRA EXEMPEL PÅ FÄRDIGHETER JAG ANVÄNDER MIG AV:
Stranden är min avkoppling om somrarna. Men det är också hit jag i fantasin kan återvända när som helst. Tänka på vilka ljud jag hör (vattenskvalp, glada barnröster, surr från insekter), känna hur sanden känns mellan tårna och kylan i vattnet när jag stiger i, se mina barn bada i vattnet och se min bästa vän sitta bredvid mig och prata. Den inre bilden brukar ge mig tröst. 
Att plocka bär om höstarna. Total tystnad, monotont arbete. Lugn. Jag, skogen, bären. Inget annat.
Att vandra och vara ute i skogen gör ofta att min ångestnivå går ned till noll. Jag blir helt själalugn. Fördelen är dessutom att det går att göra som en familjeutflykt. Jag får själsligt lugn, och vi får familjetid. Tillsammans med barnen granskar jag vad som växer i naturen just då. Susandet i trädkronorna vaggar in mig i ett lugn
MINA KOMMENTARER
Jag brukar överlag tycka att det lättaste av dehär färdigheterna att distrahera sig. Men ibland så räcker inte energin till för det, och då brukar jag ta till något av det andra. Här får man verkligen testa sig fram. Ibland fungerar inte de färdigheter som jag oftast använder mig av, och då brukar jag gå tillbaka och försöka se på exempellistor för vad man kan hitta på.
Psykporten har fler tips och råd för hur man kan hantera känslor. Det löns absolut att läsa den sida jag länkat till om man vill lära sig mer om känsloreglering och sätt att hantera ångest. Det finns dessutom många andra egenvårdsguider på den sidan.
I nästa blogginlägg kommer jag att skriva lite mer om hur man kan förebygga ångest på lång sikt. Ångesthantering handlar också om att använda sig av långsiktiga strategier, alltså sådana handlingssätt som man behöver använda dagligen, under lång tid, för att de skall vara till nytta. Jag kommer även ta upp hur man skall göra för att lättare acceptera att verkligheten ser ut som den gör.
Och kom ihåg: Det må kännas omöjligt och trötstlöst, men det är också okej att känna så. Vissa dagar har inte heller jag orkat ta till färdigheter, utan jag har sovit bort dagen eller inte klarat av att göra något för att försöka förbättra mitt mående. Ibland orkar man inte. Då har jag vilat för att igen orka resa mig upp. Det finns ingen resa som är spikrak. Den innehåller ofta många felsteg och skrubbsår. Ibland faller man platt. Ibland låter man sig själv falla. Låt dig då falla. Och res dig sen lika snabbt.
De gångerna brukar jag tänka på punkt ett i denhär bilden:
Bild från Pinterest.
En artikel om min resa genom psykisk ohälsa
Igår fick jag äntligen hem min medlemstidning Respons, som ges ut av Psykosociala förbundet. Jag har varit medlem där i flera år, faktiskt främst för att få just tidningen hem till mig.
Det känns ganska häftigt att få se hur artikeln om mig blev, eftersom det är den första skrivna artikeln jag gör som erfarenhetsexpert. Jag tycker att Pernilla lyckats få en väldigt bra sammanfattning av den långa intervju som vi hade i december. Den sammanfattar min resa genom depression, ångest och emotionellt instabil personlighetssyndrom bra utifrån det tema som tidningen handlar om denhär gången.
Årets första Respons handlar nämligen om humor. I intervjun kommer den svåra tiden under år 2015-2016 upp allra mest, när jag genomlevde den djupaste depression jag någonsin haft och hur det kändes att helt tappa det spontana skrattet. Det känns fint att få ha med barnen på ett litet hörn också. 
Därmed vill jag även passa på att tipsa om just Psykosociala förbundet.
Förbundet jobbar med frågor som berör psykisk ohälsa i hela Svenskfinland. De ordnar föreläsningar, rehabiliteringskurser som är gratis att ansöka till för alla som passar kursens målgrupp (man behöver alltså inte ens vara medlem!) samt ordnar en del verksamhet i skolor. De har även rådgivning och en särskild fond för understöd, där man som privatperson, i alla åldrar, kan ansöka om bidrag för rehabilitering för psykisk ohälsa. Det kan man ansöka om tre gånger per år.
Och så har de ju alltså medlemstidningen Respons. Den ges ut 4 gånger per år. Om man vill bli medlem kostar det enbart 20 euro/år, och då får man dessutom även medlemstidningen.
Man kan bli medlem här.
Där finns dessutom möjlighet att beställa ett gratisexemplar av det nyaste numret.
Tidningen med reportaget om mig ser ut såhär på framsidan:
Om ni skulle vilja läsa hela senaste numret av Respons går det även att göra det digitalt. Klicka bara här så kommer ni till gratissidan. Där finns då alltså även artikeln om mig.
Här finns även några andra exempel på tidigare utkomna tidningar:
Känner ni till Psykosociala förbundet samt tidningen Respons sedan tidigare?
Låt oss prata ångest
Del 1.
Jag har tänkt dela med mig av en temaserie om ångest, som jag skrev förra året på mitt Instagram-konto.
Så ni som följt mig där kommer säkert att känna igen endel.
Det första inlägget kommer att handla om ångest rent generellt, medan de andra kommer att ta upp mera konkreta DBT-verktyg som man kan ha nytta av vid ångest. Och det är lätta, konkreta saker för att handskas med ångest.
VAD ÄR ÅNGEST?
När man googlar ångest beskrivs ordet ofta som en stark oro. THL:s utförligare beskrivning är att "ångest är ett känslotillstånd som kan omfatta inre spänningar, rädsla, rastlöshet, oro och till och med panik eller skräck". Det låter ju utförligt och lättförståeligt - och ändå tycker jag inte att det på djupet förklarar hur ångest faktiskt känns.
Ångest är nämligen väldigt svårt att beskriva åt någon utomstående. Det är inte bara ett luddigt ord, utan också ett lika svåråtkomligt känslotillstånd när man skall försöka beskriva det i ord.
Ångest är ju inte ens en känsla, även om jag många gånger i terapin hävdat att ångest är just det för mig. Det är något lika välbekant, precis som glädje eller sorg. Den finns där, men likväl slingrar den sig förbi min förmåga att ordentligt beskriva hur den känns. Ordet känns så lätt, medan själva känslan kan kännas ohanterbar.
Ångest känns olika för alla. Men de flesta kan relatera åtminstone i någon grad till känslan.
För alla har ångest ibland. Det är en del av livet. Det är naturligt att ha ångest då och då.
Däremot tar den inte över helt för alla, utan hålls som en liten klump i magen. Eller så blir den starka känslan inte något dagligt återkommande. Det är ju då den blir ett problem.
VAD ÄR ETT ÅNGESTSYNDROM?
Även om alla har ångest, betyder det inte att alla lider av psykisk ohälsa. När ångesten är långvarig och starkt samt begränsar funktionsförmågan kan man börja prata om ett ångestsyndrom. Det finns flera vanliga ångestsyndrom, bland annat social fobi, panikångest, generaliserad ångest, tvångssyndrom och agorafobi (rädsla för platser och situationer).
Jag tycker personligen att även om dehär syndromen ter sig lite olika, är det som man känner ändå likadant. Ångest är ångest, oberoende orsak. Det obehagliga inombords är relativt likt, oavsett vilken psykiatrisk ångestdiagnos som läggs.
Jag, ungefär 19 år gammal.
Ungefär 2006.
Jag själv har diagnosen generaliserat ångestsyndrom.
Det betyder att det finns ingen särskild orsak till ångesten, såsom det till exempel finns vid agorafobi, utan orsaken varierar lite från dag till dag. En daglig oro som bara finns där. En oro som utgår från dagens händelser. En oro över vad som helst som råkar finnas i mina tankar. Ibland vet jag inte riktigt vad jag har ångest över, utan ångesten bara finns där.
När jag slutat oroa mig för en sak, får jag ganska snabbt något annat att oroa mig för. Jag kan vara orolig inför en intervju jag skall göra, men när intervjun är över börjar jag istället oroa mig för det kommande terapibesöket. Det behöver egentligen inte vara så stora saker - jag oroar mig för allt. Jag kan ha ångest över det mesta.
Jag har även en tendens att överanalysera allt, både innan och efteråt.
Jag tror alltid att allting jag gör skall bli en katastrof, trots att det mesta brukar gå bra. Men innan det gått bra har jag hunnit ha ångest över det i flera dagar.
Min ständiga, dagliga ångest gör att jag blir trött. Den ständiga oron gör att jag ofta är på helspänn. Jag har inte jättemycket energi, vilket gör att jag behöver se till att inte planera in ett alltför späckat veckoschema.
Jag tycker att citatet av kändisen Winona Ryder beskriver alla virriga tankar som ofta uppstår vid generaliserat ångestsyndrom:
Men bara för att man har ett ångestsyndrom, behöver man inte uppfylla de kriterierna för all framtid. Det finns finns bra behandlingar och verktyg att ta till för att underlätta vardagen.
Jag tror också att det är vanligt att ångesten byter form. I min ungdom hade jag ett tag diagnosen paniksyndrom med agorafobi. Även om jag i dagsläget kan få panikångestattacker, är det inte något som jag brottas med månatligen. Det kan hända någon enstaka gång. Och jag har definitivt inte agorafobi längre. Jag älskar att ströva runt på stan helt själv i affärer - men under en viss period i livet var det ett stort problem.
HUR KÄNNS MIN ÅNGEST?
Ångest är definitivt en mycket stark inre oro, precis som definitionen säger. Men ångest som tar över och exploderar okontrollerat inombords känns ändå inte enbart som en inre oro eller en klump i magen.
Hur skulle man då beskriva stark ångest?
När min ångest är som starkast blir den väldigt fysisk. Jag får svårt att andas eftersom det känns som om jag har en stor, svart klump i bröstkorgen. Jag drar efter andan, men det känns inte som om luften räcker till. Det susar i huvudet. Världen blir suddigare och ångesten kan vara så stark att det ibland kan känns som att den totalt slukar mig. Jag har svårt att koncentrera mig på annat än just ångesten. Många gånger har jag sagt att det känns som att jag håller på dö av ångest - även om jag vet att det är omöjligt. Den enda tanke som finns i mitt huvud är att "jag dör, jag dör".
Ibland känns det som om världen suddas ut och jag flyter ut, precis som om jag upphör att existera. Jag hör vad människor säger, men jag kan inte svara innan jag kommit tillbaka till världen. En form av dissociation, som jag har allt mer sällan numera och som jag blivit bättre på att bryta. Det är extremt obehagligt, men händer bara i situationer där jag är väldigt pressad. Oftast bara någon gång i terapin numera - där man ju automatiskt pratar om jobbiga saker. Eller vid läkarbesök där det diskuteras mitt mående, eftersom jag har dåliga sådana erfarenheter i bagaget.
När jag har stark ångest drar jag mig automatiskt undan andra i min omgivning. Jag pratar mindre, är inne i mina egna tankar. De som känner mig behöver bara se på mig med en blick för att veta om det är en sämre dag. Min terapeut har nångång förklarat det med att det syns i mina ögon. Min blick är frånvarande, tom, ihålig. Den lyser inte som den gör när jag mår bra.
HUR BESKRIVER ANDRA SIN ÅNGEST?
Jag frågade mina följare på Instagram för ett tag sedan hur de skulle beskriva ångest, och fick så himla bra svar. En sammanfattning av dem gör att du nästan kan känna hur ångest kan vara:
"Bränner i armarna, en stor klump i halsen och magen. Skakar och kan knappt sitta still".
"Det känns som jag är utanför kroppen. Jag kan inte kontrollera något. Känns fysiskt dåligt".
"Jag dissocierar och det är som att allt hemskt som hänt mig sker samtidigt".
"Får en seg bubbla runt mig, illamående, kan inte äta, diarre', skakar".
"Som en smärta inifrån som försöker ta sig ut".
"Som en storm i huvudet".
"Som om nån försöker dra mig i småbitar och sen/samt hacka bitarna till ännu mindre bitar".
Såhär kan det kännas när ångest är som värst. Exakt såhär.
Och vet du?
Jag tycker att det är jätteviktigt att kunna beskriva sin ångest för sig själv och för andra. Man behöver sätta ord på det som finns inombords. Det är då man får PERSPEKTIV till det man upplever. Ett visst avstånd. Ett konstaterande att dethär är något jag känner, inte något jag är.
Det ger även ANDRA en möjlighet att förstå hur man upplever ångesten. För det är inte säkert att dina närmaste alls förstår vad du menar när du säger att du har ångest. Ångest kan ju vara så mycket.
Känner du igen dig i beskrivningarna eller skulle du vilja beskriva ångest på något annat sätt?
Ur Matt Haigs bok "Skäl att fortsätta leva".
Den rekommenderar jag!
MIN ÅNGESTSKALA
Jag tycker att det finns många olika grader av ångest. Den kan vara hanterbar, som en liten irritation i mitt medvetande - eller totalt okontrollerad, skenande och svart. Jag brukar se ångesten som något som går att gradera utifrån en egen inre skala. När jag väl satt en grad på min ångest känns det lättare inombords, eftersom jag har någon slags beskrivning och kontroll på ångesten.
Jag vill även kunna gradera min ångest för att bättre veta hurdana färdigheter jag behöver använda mig av. Jag vill ju givetvis kunna minska ångesten, och lite beroende på hur stark ångest jag har så behöver jag göra lite olika saker. Det säger ju sig självt att jag inte kan börja med att försöka distrahera mig med att göra något kreativt om jag har så stark ångest att jag knappt får luft. Då behöver jag istället andra verktyg.
Jag brukar utgå från en skala från 0 - 100. Det är då min egen ångestskala. Givetvis kan man ha en annorlunda skala, till exempel 0-10. Det är ju främst för ens egen skull man lägger en siffra på ångeststyrkan. Alla har även olika förutsättningar att klara av ångest. Jag kan ha väldigt hög ångest och ändå fungera normalt - troligen för att jag är så van.
Dethär är då ungefär hur jag skulle beskriva min egna ångest:
0-25 är ångesten mer som något malande, irriterande inombords. Något som jag eventuellt inte ens behöver ta notis om.
25-50 känns ångesten, men jag kan ännu koncentrera mig och hantera ångesten på ett bra sätt, till exempel med att skriva eller måla eller försöka lösa problem. Ångesten är inte särskilt fysisk.
50-75 är ångesten starkare ju högre upp den kommer, och jag kan inte koncentrera mig på vardagen. Ångesten känns rent fysiskt. Jag blir en aning frånvarande och det susar i huvudet ju starkare ångesten blir. En klump i bröstkorgen. Andningen är svårare.
75-100 är ångesten ohanterlig. Ångesten är mycket fysisk. Jag får panik, och den enda tanke jag har i huvudet är att jag dör. Jag får inte luft, världen svartnar och jag kan inte längre tänka logiskt.
Min ångestskala.
HUR HANTERAR JAG MIN DAGLIGA ÅNGEST?
Jag har blivit bättre på att lära känna min egen ångest. Det tycker jag är det första som man behöver kunna.
Frågor som man kan ha nytta av när man vill lära känna sin egen ångest: Hur känns det i min kropp när jag har ångest? Var sitter ångesten i kroppen? Hur stark ångest har jag? Vad försöker ångesten säga mig? Hur skall jag göra för att kunna göra ångesten mer hanterbar? Finns det något som jag brukar må bättre av när jag mår såhär? Vad behöver jag just nu?
Jag har en alldeles egen krislista. När jag började DBT hade jag den nedskriven och alltid med mig. Lappen låg i ett av facken till telefonfodralet. Om jag kände att jag helt hade glömt vad som brukar hjälpa mig vid ångest, kunde jag alltid plocka fram listan. Där hade jag ungefär 4-5 punkter nedskrivna. Meningen var att jag skulle börja med punkt ett. Om inte det hjälpte att få ned ångesten skulle jag gå vidare och beta genom alla punkterna. Den sista punkten var att kontakta min egen terapeut eller psykiatriska jourens sjukskötare för vägledning. Den sistnämnda finns tillgänglig dygnet runt.
Numera har jag ingen lapp som stödjer mig, utan jag vet automatiskt vad som brukar hjälpa mig i olika ångestlägen. Om jag blir osäker kan jag alltid använda mig av den terapimanual som jag fortfarande har hemma.
Men det löns absolut att skriva upp sådant som man vet brukar lindra ångest, för har man riktigt stark ångest är det svårt att orka fundera ut sätt att hjälpa sig själv. Man blir helt nollställd och kan inte tänka ordentligt. Då är det bra att redan ha en lista klar som man börjar beta av.
En sak som jag ofta gjorde fel i början var att jag inte försökte FULLT UT. Jag gav upp väldigt tidigt och tänkte att ångesten ändå inte kommer att gå ned. Jag försökte alltså sådär halvdant. Såklart funkade det ju inte då. Man behöver verkligen anstränga sig och verkligen gå in helhjärtat för att försöka minska ångesten. Om jag bestämmer mig för att skriva, bygga pussel, åka och träna eller måla så gör jag det, oavsett om det i början känns svårt att orka eller till och med helt meningslöst. Och jag fortsätter ett bra tag, för ångesten går ju inte ned direkt. Det tar ofta en stund innan man får resultat.
I nästa inlägg kommer jag även att ta upp konkreta saker som hjälpt mig att hantera ångesten. Det är också därför jag berättar om min ångestskala redan nu, för lite beroende på var jag befinner mig där, hanterar jag ångesten på lite olika sätt .
ATT VÅGA STÅ UT MED ÅNGESTEN
En annan sak som jag brukar använda mig av när jag har ångest är att helt enkelt försöka stå ut med den. Jag låter ångesten vara där den är, och försöker ändå att göra de vardagssysslor jag behöver få gjort. Jag börjar kanske inte med några större projekt, men jag ser till att dagen ändå flyter på. Jag registrerar att jag har ångest, men jag börjar inte gräva djupare i det.
Det låter lätt, men det är det inte. Det kräver övning. När varje timme känns som evighet hatar jag varje hanteringsstrategi som jag någonsin lärt mig. Jag försöker ändå acceptera att jag har ångest den dagen. Det är okej att ha ångest, samtidigt som jag inte tänker låta den ta makten över mig.
Så jag fortsätter att stå ut.
För en sak har jag lärt mig med ångest: Den går över.
Den går alltid över.
Ibland har jag stark ångest i timmar. Ibland i dagar. Men det går över. Det gör ju alltid det.
Och även om jag är disträ och en aning virrig de dagarna så kommer jag tillbaka till normalläge så småningom.
Jag gör vad jag kan för att minska ångesten, samtidigt som jag ändå accepterar att det är såhär just nu.
Ur Matt Haigs bok "Skäl att fortsätta leva".
DET GÅR ATT LÄRA SIG LEVA MED ÅNGEST
Jag hade ångest första gången när jag var ungefär 12 år. Jag minns att jag drog mig undan på skolgården, satte mig ned vid ett bollplank och tittade på medan pojkarna spelade fotboll. Av någon anledning ville jag sitta där själv en stund. Det var första gången som jag kände något konstigt i bröstkorgen. Något fladdrande, obekvämt. En tyngd som inte kunde beskrivas i ord. Jag kände att det var något konstigt, men efter ett tag steg jag upp och gick iväg till mina kompisar igen. Sedan glömde jag helt bort händelsen.
Det är först i vuxen ålder som jag insett att det jag kände då troligen var någon form av början till ångest. Det skulle ta ett par år innan dendär känslan blev starkare och växte sig till ett stort hål. Det tomrum som personer med EIPS ofta kan känna inombords.
Jag har alltså levt med någon form av ångest mer än halva mitt liv. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli kvitt det helt och fullt . Men jag känner också numera att jag ändå kan leva ett bra liv, trots ångesten.
Ångesten är inte omöjlig att styra med de rätta verktygen.
Det går dessutom att förebygga så att ångesten blir lindrigare även på lång sikt.
Och framförallt.
Det går att lära sig leva med ångest.
Ingen skall behöva vara helt utelämnad till ångestormen.
Det finns hjälp att få.
Både professionell hjälp, men även mycket egenvård.
Bilden är lånad från Pinterest. Bakgrunden har jag bytt färg på.
Att lära sig leva med borderline
Del 5.
ATT LÄRA SIG LEVA MED EIPS
Jag har ju tidigare skrivit att borderline inte något som går att bota, eftersom det ju inte heller är en sjukdom. Det går ju helt enkelt inte att "bota en personlighet".
MEN - Man kan bli friskförklarad från diagnosen. Eftersom det är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar psykiska hälsan, kan man ju också lära om sina reaktionsmönster och -handlingar. Det betyder att man kan ändras så pass mycket att man inte längre uppfyller kriterierna för att ha kvar diagnosen.
Dethär kommer att bli det sista inlägget i denna temaserie om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (även om jag såklart kommer fortsätta skriva inlägg som tangerar temat).
Här nedan har jag samlat mina egna tankar kring syndromet, och sådant som jag själv lärt mig längs vägen.
Obs! Här kom ihåg att dethär är mina högst personliga tankar som inte är baserade på fakta, utan mestadels på egen erfarenhet.
Erfarenhetsexpertseminariet våren 2020.
Genuint glad.
ÄR EIPS NÅGOT KRONISKT?
Personligen är jag tudelad till om man kan bli "botad" från borderline.
Man kan lära sig reagera annorlunda.
Man kan hantera livet annorlunda.
Men likväl kommer jag att få leva med min HYPERKÄNSLIGHET.
Man kan lära sig att leva med emotionellt instabilt personlighetssyndrom, så pass att livet inte består av ett ständigt psykiskt lidande. Man kan skapa ett liv som är tillräckligt värt att leva. Det behöver inte alltid betyda att man är helt fri från de symtom som karaktäriserar EIPS, utan att man helt enkelt kan hantera dem på ett sätt som gör att man kan ha ett tillräckligt bra liv, trots allt.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli helt fri från mina drag av EIPS.
Det är något som jag kommer bli tvungen att kämpa med att kontrollera under resten av mitt liv.
Däremot så har jag lärt mig att hantera mig själv, så att jag med de rätta verktygen ändå lyckas hålla mig ovanför ytan. Mestadels.
Men helt fri blir jag aldrig.
Jag kommer ha lättare och svårare skov.
Men jag kan leva med det, nu när jag har tillräckligt med personliga verktyg.
ÄR EIPS NÅGOT SOM GÅR I SKOV?
Jag tycker personligen att borderline går i SKOV.
Min förra terapeut brukar säga att personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom för det mesta INTE har symtom. Det är när livet krisar som symtomen märks. De har alltså symtom IBLAND. Jag håller med henne.
Jag har perioder när jag inte har några symtom alls, eller symtom som är hanterbara.
Då kan jag känna att jag har hyfsad balans i mitt känsloliv. Jag störtdyker inte i någon riktigt djup svacka, och jag är inte heller flygande högt och älskar livet.
Det är en rätt behaglig vardagslunk.
Mina reaktioner är inte så starka.
Min tunna hud känns inte så skör.
Sedan kommer det perioder när jag har svårt att orka med vardagen.
Jag får tvinga mig att ta itu med det som skall göras, och utöver det orkar jag ingenting.
Jag reagerar starkt på varje motgång. Huden är så tunn. Jag faller avgrundslöst. Min själ gör ont, det brinner inuti.
Jag kastas rakt ut i en berg- och dalbana som håller för hög hastighet. Jag hinner inte värja mig för upp- och nedgångarna. Jag är mer in i min egen värld, mera frånvarande.
De perioderna använder jag mig mycket av DBT-färdigheter. Jag behöver helt enkelt bara försöka stå ut, utan att göra nåt värre. Ibland hamnar jag ändå rakt in i en depression.
Men jag vet att dehär perioderna går om. De gör ju alltid det.
Jag behöver inte vara sjukskriven. Jag mår bättre av att hålla rutiner. Jag klarar numera av att jobba även under de tyngre perioderna.
Bra dag v.s sämre dag varvas ofta.
NÄR LIVET BLIR EN STÄNDIG KRIS
Problemet är att eftersom personer med EIPS är väldigt känsliga, så reagerar vi starkt på väldigt mycket. Vi reagerar mycket starkare än vad andra gör. Det tar även i allmänhet väldigt lång tid för oss att komma ned med känslorna igen och kunna lugna ned oss så pass att vi når normalläge igen.
Ibland kan det därför kännas som om mitt liv består av ständiga kriser.
Om det inte är det ena, så är det det andra.
Det behöver inte vara stora livsomvälvande svårigheter som jag står inför, utan det kan också handla om något som jag lämnat att fundera på. Något helt oväsentligt. Någon detalj som blir en stor sak för mig.
Jag har lärt mig att skratta åt mina egna reaktioner numera.
Inte just när jag befinner mig mitt i det, men när känslorna väl börjar gå tillbaka till normalläge.
Jag har även några få i min närhet som brukar se det dramatiska över mina reaktioner. De kan till och med få mig att inse hur jag överreagerat på någon småsak och tillsammans kan vi även skratta åt det. De förminskar inte mina svårigheter, men de känner mig så bra att de vet när de kan få mig att skratta, så att även jag börjar kunna gå ned i känsla igen.
Men jag kan inte påstå att det är lätt när mitt liv blir en ständig kris. För jag hinner ju precis gå ned till normalläge och känna stabilitet, innan nästa starka känsloreaktion kommer. Då har jag igen reagerat på något väldigt kraftfullt. Ibland vet jag inte ens själv vad som egentligen utlöst en känsla. Min reaktion kommer liksom tidigare än vad jag själv alltid hinner med.
Psykporten har en väldigt beskrivande bild av just denhär känsligheten:
Bild lånad från Psykportens infosida om Instabilitet.
LÄRA SIG KÄNNA IGEN SINA EGNA TRIGGERS.
Jag vet numera ganska bra vad som får mig ur balans.
Det har gjort att jag kan hantera känslostormarna bättre.
Till exempel kan jag numera bryta dissociationer. Jag stannar inte i overklighetskänslorna längre, utan försöker tvinga mig ur dem. Jag har även sätt att kunna få en dag som är värd att leva, trots att jag har stark ångest och mår väldigt dåligt.
Jag reagerar ofta starkt på mycket, men jag kan numera välja hur jag hanterar känslostormarna. Det får mig att känna som om det trots allt är jag som har kontrollen över mitt liv. Det är jag som styr. Det är jag som väljer hur jag gör med de starka känslorna.
Det kända citatet på denhär bilden beskriver det rätt bra:
HITTA ETT EXTRA SKYDD FÖR SIN TUNNA HUD
Jag har blivit tvungen att skapa ett sådant liv där mina symtom är relativt minimala, för att jag inte ska gå helt sönder .
Jag har blivit tvungen att välja bort personer, tillställningar och jobb jag har brunnit för. En del sådana beslut har varit väldigt svåra att göra, eftersom jag så gärna velat välja annorlunda. Men, jag måste utgå från vad som får mig att må bäst i längden. Och det har absolut inte varit varken roligt eller lätt alla gånger - ibland har jag kört mig totalt ned i ångestträsket för att jag så envist försökt hålla mig kvar och tänkt att det ska gå.
Det har absolut inte blivit bättre av min envishet. Jag kan helt enkelt inte ha triggande personer eller en triggande omgivning runt mig - oavsett hur mycket jag tycker om dem eller hur gärna jag än vill vara kvar just där. Inte i detta skede i varje fall.
Jag har inte alltid ens själv varit medveten om vad som triggat mig, utan ganska aktivt förnekat det. Det har ibland krävts att andra verkligen lagt ned foten och bestämt sagt åt mig att jag måste ändra på något nu, annars kommer jag krascha igen.
Jag har hunnit sitta nedåtlutand i en fåtölj hos min terapeut och gråtit i panik för att allting gör så fruktansvärt ont inombords att det känns som jag inte står ut. Jag har känt mig totalt maktlös och miserabel över mitt eget liv, eftersom jag inte kunnat erkänna den förändring som jag behövt göra för att må bra. Min terapeuts svar på det var: "Berätta om dehär stunderna också, Pamela. När allting känts svart. Hur svårt det är ibland. Berätta om dem när du blivit erfarenhetsexpert".
Jag behöver rutiner, struktur och stabila personer i min vardag.
Jag behöver även få vara kreativ ibland.
Jag behöver helt enkelt väldigt mycket lugn i min omgivning, för att det ofta stormar inombords.
ATT TA HAND OM SIN BORDERLINE
Jag använder mig mycket av DBT-färdigheter när jag har mina sämre dagar.
Jag sysslar mycket med medveten närvaro (mindfulness) och kreativitet.
En annan ångestlindring för mig är skrivandet. Att forma ord och se dem bli nåt konkret till pappers. Få ut känslan och lägga den synlig i text.
När jag mådde som sämst åren 2015-2016 fick jag tvinga mig att stiga upp varje dag.
Ibland fick jag gå och sova efter att jag fört barnen till dagis. Men jag försökte ta mig till gymmet och träffa vänner. Jag försökte att varje dag göra EN sak som fick mig att må bra.
Jag försökte göra sånt jag mådde bra av I LÄNGDEN.
Och för att skapa ett liv värt att leva så måste man bort från självdestruktiviteten. Min väg blev genom träningen.
Varannan dag åkte jag till gymmet under de 1,5 år som jag var sjukskriven då. Det gav struktur och ett sammanhang. Träningen minskade ångest. Varje gång jag går in till gymmet släpper min ångest nästan av sig själv. Gymmet är min frizon än idag. Där trivs jag, bland svett och vikter.
ATT KUNNA ACCEPTERA MIN KÄNSLOMÄSSIGA INSTABILITET
Jag har numera börjat kunna acceptera att jag funkar såhär.
Jag har starka humörsvängningar. Jag är tunnhudad, men ändå jättestark.
Jag gillar min sensitivitet, även om jag vill bli bättre på att hantera den.
Jag behöver definitivt lära mig att dramatiska reaktioner inte gör mig någon nytta. Jag har nämligen en tendens att bli uttråkad när det är för lugnt inom mig, och på så vis lyckas skapa kaos.
ATT VARA SÅ MYCKET MER ÄN SIN DIAGNOS
Numera ser min vardag rätt vanlig ut.
Jag hade inte kunnat skriva det för bara 5-6 år sedan. Ibland glömmer jag att det faktiskt är så kort tid sedan jag mådde så fruktansvärt.
För min vardag har ändå sett relativt vanlig ut i 4 år nu.
Men jag kommer aldrig att ta det för givet. Hälsa är något man ständigt behöver ge näring för att bibehålla.
Jag har ett värdefullt liv.
Ett innehållsrikt liv.
Ett liv värt att leva.
Familj, vänner, jobb, intressen - och ja, lite borderline ibland.
Jag har en uppsjö verktyg att ta till för att få livet att göra mindre ont när det är som värst.
Resten av dagarna lever jag ett vanligt Svensson-liv.
Och det är viktigt att betona, igen och igen. Bara för att man lever med en diagnos behöver det INTE betyda att man är exakt som diagnosen beskrivs i litteratur och media.
Jag är då verkligen bara mig själv.
Bild lånad från Pinterest.
TILL ER SOM ÄR DRABBADE
Kom ihåg,
Du är inte din borderline.
Låt den inte styra dig ned i avgrunden.
Det går att ha ett bra liv, trots den eviga berg-och-dalbanan som humörsvängningarna medför.
Får du DBT?
Ta tillvara varje hemläxa, använd färdigheterna dagligen och ta bort alla triggers som du har runt dig. Föremål, människor, tankar - och sväng om.
Gå bort från dem. Se dig inte om.
Det är enda sättet att få ett liv värt att leva.
Du måste SKAPA det livet själv.
Du är en krigarsjäl.
Du kan, för jag kunde.
Om psykmediciner och mina val
Del 4.
Medicinering
Jag har grubblat en del på huruvida jag alls ska ta upp psykmediciners varande eller icke-varande här på bloggen. Men eftersom jag redan skrivit ett inlägg om olika terapiformer, så vill jag ändå flyta fram dethär viktiga temat. För terapi och medicin går i bästa fall hand i hand.
Några av alla de mediciner jag testat genom åren...
TOTALA ANTALET FINLÄNDARE SOM ÄTER MEDICIN MOT PSYKISK OHÄLSA
Jag är inte ensam om att äta mediciner för psykisk ohälsa i dethär landet. År 2019 visade statistiken nämligen, enligt Yle, att över
400 000 finländare äter antidepressiva mediciner på grund av depression. År 2020 hade antalet ökat ytterligare enligt en annan artikel på Yle:s hemsida.
Tänk er då det totala antalet personer som äter något preparat som är ordinerat för psykisk ohälsa. Alltså om man skulle räkna in även annan medicinering mot psykisk ohälsa, som till exempel antipsykotiska preparat, lugnande mediciner och sömnmediciner. Antagligen skulle siffran öka ytterligare.
DU ÄR ALLTSÅ INTE ENSAM
Jag vill främst med dehär siffrorna visa att det är väldigt många människor som har någon sorts medicinering för sin psykiska ohälsa. Om du råkar vara en av dem så är du alltså definitivt inte ensam.
Jag tror ändå att man kan känna sig rätt ensam, eftersom ingen ju direkt går runt och pratar om att man har en daglig medicinering mot psykisk ohälsa. Därför tror jag att ämnet behöver lyftas fram. Det är precis lika mycket okej att äta medicin för sin psykiska ohälsa som för fysiska åkommor.
ENBART EN DISKUSSION KRING MEDICINERING RENT GENERELLT
Jag har ändå funderat lite extra på hur jag skall formulera detta inlägg och vad jag faktiskt skall ta upp.
Dethär skall INTE bli en diskussion kring huruvida psykmediciner behövs eller vilka mediciner som funkar bäst, för det är så individuellt. De frågorna överlämnar jag gladeligen till läkarkåren och andra professionella.
Jag kommer inte att diskutera olika mediciner vid namn, utan rent generellt.
Jag hoppas också att ni lämnar bort medicinnamn om ni väljer att kommentera (vilket ni gärna får!).
DISKUTERA MED LÄKARE
Jag anser att man själv måste ta ställning till om man är villig att pröva på medicinering, i samråd med en psykiater. Det är också med läkaren som man skall diskutera vilken medicin som kan tänkas fungera bäst.
Det jag däremot kan säga är att det kan hända att man blir tvungen att pröva ett flertal olika sorter innan man hittar en medicin som passar. Det är en tung process, men i slutänden kan det vara just en medicin som förbättrar livskvalitén.
Många insättningar och nedtrappningar av mediciner är väldigt jobbiga. Ibland är läkare alldeles för dåliga med att påpeka dethär. Man mår dåligt, både fysiskt och psykiskt. Man har konstiga symtom, som beror på att kroppen inte vant sig med förändringen. Det kan kännas som att det aldrig kommer att gå över, men det gör det.
INGEN MEDICIN MOT EMOTIONELLT INSTABILT PERSONLIGHETSSYNDROM
Det finns ingen medicin som enkom är avsedd för emotionellt instabilt personlighetssymtom. Det är ju ingen sjukdom. Alla med den diagnosen äter inte läkemedel.
Däremot kan mediciner nog lindra en del svåra symtom som diagnosen EIPS ger. En person med EIPS har ju starka känslor och kan uppleva till exempel outhärdlig ångest, ensamhet, nedstämdhet och irritation. Det säger sig självt att det kan vara tungt att leva ett vardagligt liv med dessa humörsvängningar.
I bästa fall kan medicinering skapa en extra skyddshinna mot livet, så att man inte konstant behöver få själsliga brännskador bara genom att leva ett vardagligt liv. Vissa symtom kan lindras en aning.
Dessutom är det vanligt att personer med EIPS har en samsjuklighet med andra diagnoser, alltså att man även har andra psykiatriska diagnoser. Det kan till exempel vara bipolär sjukdom, ADHD, ätstörningar, depression och ångestsyndrom eller missbruk. Då behöver man ju eventuellt även hjälp och medicinering för det.
Jag har ju till exempel generaliserat ångestsyndrom och återkommande depressioner. Det är också främst för det som jag ätit mediciner.
Här är jag finklädd inför en julfest år 2016. Jag var sjukskriven sedan ett år, hade en djup depression som jag börjat ta mig upp ur och jag hade ett flertal mediciner varje dag. Jag var i viss mån övermedicinerad och väldigt avtrubbad. Trots det mådde jag fruktansvärt dåligt och hade stark ångest.
HUR JAG UPPLEVT MEDICINERING
ÅR AV LETANDE EFTER RÄTT MEDICINERING
Jag har testat otaliga psykpreparat genom åren. Mediciner som i bipacksedlarna varit avsedda för än det ena, än det andra. En del mediciner har inte ens varit avsedda för psykiska sjukdomar, men används ändå ibland just för det ändamålet. Många gånger har jag känt mig som en försökskanin, men det är tyvärr ofta det man blir tvungen att vara när man testar psykmediciner. Försök och misstag. Nya preparat, nya utvärderingar. Tyvärr slipper man sällan den karusellen.
Jag fick mina första antidepressiva när jag var 17 år gammal. Jag ville själv testa medicinering, för jag trodde ju att termen lyckopiller innebar att alla mina symtom skulle försvinna om jag bara tog dendär tabletten varje dag. Så funkar det ju givetvis inte. Jag blev inte lyckligare. Jag fick eventuellt lite, lite symtomlindring.
Jag har sedan dess i princip gått igenom hela listan av antidepressiva läkemedel. En klok läkare sa en gång att det numera inte är någon större vits med att jag testar fler av dem, för bättre nytta än såhär lär jag ändå inte få. Det finns helt enkelt ingen medicin som skulle göra mig helt symtomfri. Det finns det ju sällan.
Det tog verkligen ÅR av testning innan jag hittade en antidepressiv som visade sig ge lite bättre effekt än de andra jag prövat. Här gäller det att också våga tro på sin magkänsla - om läkaren vill ordinera något som du inte riktigt tror är rätt för dig, ifrågasätt och diskutera. Fundera. Lita på dig själv och vad som passar just dig. I bästa fall har man en läkare som lyssnar och som är villig att diskutera alternativ.
År 2016 när jag ännu hade svart hår.
VAR JAG NU STÅR
En del mediciner har hjälpt mig lite.
Andra har inte hjälpt något alls.
Nu har jag en bra kombination av mediciner. Som funkar just nu.
Under mina två riktigt djupa depressioner har jag tvingats byta ut all medicinering, eftersom det är som om medicinernas effekt helt plötsligt slutat och de inte alls längre fungerat. Så givetvis lever jag med en viss rädsla att det skall hända igen (även om jag i dagsläget har så mycket mer färdigheter och verktyg att ta till).
Jag behöver kapa mina humörsvängningar, så att dalarna inte blir så djupa.
Det är största nyttan jag har av psykmediciner. Mer stabilitet.
Det finns trots det nackdelar, som med all medicinering.
Jag blir seg och trött av dem. Jag orkar inte lika mycket, för att segheten inte riktigt släpper alla dagar.
Jag behöver sova fler timmar per natt än annars för att alls orka följande dag.
Och jag har gått upp i vikt. Ett slags medicinpluffsighet.
OM STARKA BIVERKNINGAR
En del mediciner har fått mig att må RIKTIGT dåligt.
Deras biverkningar har varit så starka att jag tvingats avsluta dem.
Men jag är också väldigt medicinkänslig. Dethär är också väldigt individuellt. Jag reagerar ofta negativt på mediciner, framförallt med en omåttlig trötthet.
I gymnasiet hade jag en medicin som jag blev ofantligt trött av. Jag hade fullt sjå att hålla mig varken på lektionerna, och alltför ofta satt jag och slumrade till några sekunder när jag var som tröttast. (Sedan bidrog ju självklart det faktum att jag var uppe till mitt i nätterna den perioden). Jag blev även självdestruktivare av den. Det säger ju sig självt att det inte går att äta en sådan medicin.
En annan medicin gav mig en stark allergisk reaktion, vilket gjorde att jag blev tvungen att ta kortison som motreaktion. Det kliade och kliade och kliade i mina händer och fötter. Jag trodde att jag skulle bli galen på nätterna innan jag började inse att det var medicinen som orsakade dethär. Jag blev rödflammig av den både på händer, öron och ställen på armarna.
Ett tag år 2016 var jag som en zombie, för att jag fick lite väl hög dosering (vilket jag kanske behövde den korta tiden, då just när jag riktigt kraschat, för att hålla mig vid liv). Men även här var det ett försök att trappa upp medicinen för att se ifall jag skulle ha nytta av det.
OM NEDTRAPPNINGAR
Jag har trappat upp och trappat ned många mediciner genom åren. De flesta förändringar har gått ganska okej, även om det varit jobbigt.
Det finns däremot två mediciner som nästan golvat mig under nedtrappningen.
Under nedtrappningen år 2016.
Mitt allra mest tudelade beslut var att lyssna på en läkare som ordinerade lugnande medicin åt mig. Dethär var år 2016, jag var nyss utskriven från den psykiatriska avdelningen där de avslutat just den medicineringen.
Läkaren sa att min kropp behövde få pausa och återhämta sig, eftersom den var alldeles dödstrött av all ångest jag gått omkring med i flera månader. Hjärnan behövde vila för att kunna återhämta sig.
Jag var ändå väldigt tveksam, för jag kände till risken med denhär typen av mediciner. Men läkaren hade absolut rätt - jag hade inte klarat mig utan dem. Jag hade garanterat blivit inlagd igen om jag inte fått en medicinering som hjälpte direkt. Då var jag dessutom så sjuk att jag inte var mig själv. Jag hade så stark ångest och självmordstankar. Jag behövde något som skulle hålla mig vid liv. Därför ordinerade läkaren dem. I dagsläget hade jag troligen vägrat ta emot dem, men det är lätt att vara efterklok.
Jag åt dem bara ett par månader, innan det bestämdes att jag skulle sluta med dem. Det är ändå alltför lång tid, eftersom kroppen blir beroende av denhär typen av medicinering. Jag kan lätt säga att jag mådde alldeles förskräckligt under de veckor jag trappade ut dem. Men jag insåg att jag ska gå igenom dethär helvetet, för denhär medicinen gör mig inget gott. Därför stod jag ut.
(Observera att det är stor skillnad på att ta dehär medicinerna enligt läkarordination och att missbruka dem! Jag har aldrig missbrukat, även om de i viss mån är beroendeframkallande när man väl vill sluta, eftersom kroppen vant sig vid dem).
Jag skrev ju att jag inte tänkte diskutera enskilda mediciner, men jag vill ändå höja ett varningens finger kring lugnande mediciner, de så kallade benzodiazepinerna. Jag åt en mild sort, och en mycket liten dos. Ändå förstår jag fullt ut människor som inte klarar av att trappa ned dom, för det är tufft. Det är rent ut sagt ett helvete.
Men det går.
Lugnande mediciner behövs ibland, under de mest kritiska perioderna.
Men de skall vara en sista utväg.
En absolut sista utväg.
För kroppen vänjer sig snabbt vid dem, och att trappa ned dem är bortom hemskt.
Mitt råd är att fundera många, många gånger innan.
Jag behövde dem under dendär riktigt mörka perioden. Idag är jag glad för den personliga erfarenhet jag har av denhär typen av medicinering. Och jag är tacksam för att läkaren höll mig vid liv - för depressionen var på den nivån vid den tidpunkten.
Också en bild från år 2016:s nedtrappning.
Min största seger förra året var att jag lyckades trappa ned en medicin som jag använt i flera år.
Jag mådde väldigt dåligt under de månader jag trappade ned, eftersom det är konstaterat att denhär medicinen kan ge starka nedtrappningssymtom. (Det var ändå ingen lugnande medicin). Värst var den starka ångesten jag hade. Jag blev tvungen att sjukskriva mig när det var som värst, för jag fungerade inte alls.
Men nu är den nedtrappad, jag mår likadant som när jag åt den (vilket betyder att jag ju inte behöver den längre) och i samma veva hittade jag en helt nygammal hobby. Jag började nämligen måla akrylmålningar för att distrahera bort ångesten som kom vid nedtrappningen. Där fick jag alltså en början på en av mina numera stora hobbyer.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag någonsin skulle klara av att trappa ned just denhär medicinen, eftersom jag haft så stor nytta av den. Men ibland är min envishet en stor tillgång. Om jag har bestämt mig för något så gör jag det bara.
OM MINA VAL
Jag lever. Genom åren har psykmediciner gjort att jag helt enkelt överlevt.
Tack vare mina mediciner mår jag ganska okej idag.
Jag ångrar ingenting, för faktum är att jag inte hade levt idag om jag inte hade haft mediciner.
Det finns inga piller i världen som skulle göra dig helt lycklig.
Det finns inte ens piller som helt botar din sjukdom.
Det finns däremot medicinering som kan underlätta dina symtom.
Man får helt enkelt väga fördelarna och nackdelarna med varandra.
Där finns svaret för om just man själv behöver ha medicin.
Jag har gjort mitt beslut. I samråd med läkare och terapeut såklart.
I dagsläget har jag tankar på att eventuellt trappa ned ytterligare en medicin, men det vill jag diskutera med min läkare först.
Dialektisk beteendeterapi och samtalsterapi - vad har hjälpt mig?
DEL 3.
DE TERAPIFORMER JAG GÅTT
Vad har hjälpt mig?
Det finns väldigt många terapiformer nuförtiden, som är anpassade enligt hurdan problematik som man har. Jag har inte koll på alla till hundra procent, trots att jag själv studerat utvecklingspsykologi. Däremot känner jag till ganska många, tack vare mina studier och eget intresse. Men det spelar ingen roll hur mycket teoretisk kunskap jag än har om dehär terapiformerna - för det är något helt annat att själv ha suttit som patient i dedär olika fåtöljerna. Jag tänker inte gå in på hurdana terapier som erbjuds, eftersom man lätt hittar fakta om dem på internet.
En sak vill jag ändå poäntera:
En terapiform som hjälpt mig behöver inte hjälpa just dig eller din närstående. Det är väldigt individuellt vad man tycker hjälper. Jag själv har haft stor hjälp av DBT, men det finns också andra som tyckt att det inte hjälpt över huvud taget. Det finns ingen terapiform som skulle vara bättre än andra. Terapiformen skall givetvis passa klientens problematik.
Däremot har de flesta nytta av att gå i terapi!
Dessutom tror jag att något av det viktigaste är att man hittar en terapeut som man känner att man har förtroende för. Jag har haft väldigt tur, för jag har alltid råkat få en terapeut som jag synkat med och som jag vetat att har kämpat för mig, vid min sida. De tre terapeuter jag gått längst hos har jag haft/har (eftersom jag fortfarande går hos den ena) en väldigt nära relation med. Jag kände att jag kunde lita på dem fullständigt. Våra personligheter passade med varandras. De vågade utmana mig så att jag kunde utvecklas.
Däremot vet jag också att många råkar få en terapeut som de inte känner att de har förtroende för eller som de inte alls kommer överens med. Många gånger behöver det inte betyda att terapeuten är dåligt - men man passar helt enkelt inte tillsammans. Förtroendet finns inte där. Då faller även hela terapijobbet. I sådana fall behöver det ju inte vara så att terapi inte hjälper, utan att man behöver hitta en annan terapeut som man funkar bättre tillsammans med. Det kan faktiskt vara svårt att hitta en sådan, men det lönar sig absolut att inte ge upp. I så fall behöver man helt enkelt våga byta.
Gammal bild, från år 2017 när jag var sjukskriven för djup depression.
MIN PERSONLIGA ERFARENHET AV TERAPI
Jag har gått i terapi länge. MÅNGA år. Då menar jag verkligen långa tider, långt över 10 år.
Jag har i viss mån blivit "överterapeutiserad" som min nuvarande terapeut brukar säga. Det betyder att jag delvis blivit så sönderplockad i så många år av så många att jag litet tappat bort mig själv i det hela. Alla har haft sina åsikter, jag har lärt mig sönderanalysera det mesta - och slutresultatet kanske gjort att jag blivit ännu mer virrig kring mig själv.
Det är egentligen vad jag i nuläget pysslar med i terapi - jag försöker pussla samman alla de bitar som känns så virriga. Mitt mål med terapin nu är att kunna klara av mina svårigheter själv, utan stöd. När man har EIPS blir man lätt väldigt osäker på den biten, eftersom det kan storma så mycket inombords.
Å andra sidan har jag behövt alla dehär åren i terapi. Jag har växt som person. Jag ser saker på ett helt annat sätt nu. Jag kan hantera min problematik mycket bättre. Jag har ju dessutom inte bara EIPS, utan även återkommande depression och generaliserat ångestsyndrom (men det kommer jag berätta mer om i andra blogginlägg).
HUR TERAPIN SETT UT FÖR MIG:
*VANLIG SAMTALSTERAPI
Jag började med vanlig samtalsterapi som 16-åring. Jag gick de första åren på Folkhälsans tonårspoliklinik i Vasa, som numera tyvärr inte finns längre. De första åren gick väldigt mycket ut på att försöka våga lita på min terapeut, eftersom jag ju i flera år inte vågat berätta hur jag mådde åt någon. Jag hade en mur av skam och självförnekelse som jag behövde riva ned. Jag kände ju att jag gick emot mig själv genom att berätta att jag mådde dåligt, eftersom jag ju bestämt mig för att förneka att jag led av psykisk ohälsa även inför mig själv. Det var så svårt att våga öppna upp om depressionen, trots att jag ju tillika ville må bättre.
Jag gick senare även i privat psykoterapi i några år, som jag ansökte om via Folkpensionsanstalten.
Jag bearbetade. Lärde känna mig själv. Jobbade aktivt för att försöka förstå mig själv bättre.
På den tiden hade jag väldigt svårt att berätta om hur jag mådde, men jag har alltid haft väldigt lätt för att skriva. Många terapitimmar gick ut på att jag tog med någon text som jag hade skrivit, som min terapeut sedan läste högt, och som vi sedan diskuterade kring. Då var det mycket lättare att kunna börja prata, när jag redan skrivit ned mina känslor. Så skrivandet har varit väldigt viktigt för mig även i terapisammanhang. Det är även något jag brukar tipsa om åt andra. Skriv eller måla ned känslokaoset om det känns som om du inte får någon början på det muntligt.
Och numera går jag ju alltså också i vanlig samtalsterapi. Där får jag stöd av det för att hantera min hyperkänslighet jag inte riktigt bemästrar på egen hand ännu.
*DIALEKTISK BETEENDETERAPI (DBT)
I slutet på år 2015 kraschade jag rejält ned i en riktigt djup depression. Jag hade ingen kontakt med psykiatrin just då. Jag hade haft några år där jag mått ganska bra - problemet var bara att jag aldrig hunnit stanna upp. Jag hade verkligen lagt min fot på gaspedalen. För när jag äntligen mådde bra ville jag ju göra allt som jag tyckte att jag missat. Det säger ju sig själv att det så småningom säger stopp... Det var just då svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig, inga medicinändringar hjälpte - och jag bara föll.... Till slut befann jag mig frivilligt på en sluten psykiatrisk avdelning för att jag var i så dåligt skick.
Jag fick jättebra hjälp där. Jag hade ett flertal vårdare runt mig som gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag behövde vara där för att helt byta medicin, något som var omöjligt hemma med två småbarn på 2 och 1 år. Och det ledde även till att jag blev beviljad dialektisk beteendeterapi, eftersom EIPS alltid varit min huvudproblematik. Den terapiformen är utformad just för personer med sådan problematik.
Dialektisk beteendeterapi, DBT, var en relativt ny terapiform här år 2016. Jag var en av de första som gick det på svenska i Vasa.
Det förändrade mig.
Äntligen fick jag en handbok som lärde ut strategier som jag behövde för att hantera den enorma ångest jag hade.
Konkreta verktyg i vardagen.
Dialektisk beteendeterapi består av både egenterapi samt gruppterapi, där man lär sig olika färdigheter som hjälper en att hantera vardagen. Jag kommer skriva mer om en del färdigheter så småningom här på bloggen.
Dialektisk beteendeterapi är indelat i fyra olika moduler, i varje finns det en uppsjö med färdigheter som man skall lära sig. I gruppterapin övar man de olika färdigheterna, och man får även hemläxor varje vecka, som gås igenom vid nästa gruppterapi. Meningen är att dehär färdigheterna skall bli så integrerade att man automatiskt börjar använda dem i vardagen. Dethär betyder också att man faktiskt måste vara villig att öva och jobba med de hemläxor man får. I egenterapin ligger fokus mer på den egna problematiken, samt hur man kan använda sig av färdigheterna för att bemästra svårigheterna. Man har även läxor till egenterapin.
Mer info om DBT hittas lätt på google. Ett riktigt kort sammandrag finns här.
I 2,5 år övade jag på att lära mig hantera mina drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min egenterapeut och mina två gruppterapeuter brann verkligen för att försöka få oss alla att få ett liv värt att leva. Jag gick ett halvår extra för att jag kände att jag behövde gå igenom färdigheterna ett varv till. På ett år hinner man gå igenom färdigheterna fyra gånger, så här är det repetition som gäller. Det första halvåret mådde jag så pass dåligt att jag inte ens orkade lyssna på vad som sas under gruppterapin, jag bara satt med medan världen snurrade.
I början tyckte jag DBT var ett skämt. Under det första halvåret kändes allting svårt. Jag var arg och frustrerade för att det ju inte alls funkade - där pratades om mindfulness (leva i nuet), stå ut med svåra känslor och genomleva stark ångest med kallduscher, intensiv motion eller andningsövningar. Jag förstod ingenting av terapins uppbyggnad.
Jag fattade inte varför jag skulle lära mig dethär, och när jag väl testade så tyckte jag inte att färdigheterna hjälpte.
Jag tyckte det var flumm. Jag kan inte säga att jag direkt brydde mig heller, eftersom jag var så djupt deprimerad.
Tills vi gjorde en mindfulness-övning i gruppen.
Och min ångest sjönk. Jag var bara där, exakt i den stunden, i den övningen.
Jag minns exakt hur jag hörde terapeutens ord genom mina slutna ögonlock, hur min hjärna tog in orden och bara lyssnade. Det fanns inget annat än hennes röst och de orden hon sa. Och min kropp reagerade med att falla ihop, vila i fåtöljen där jag satt. Ett lugn spred sig inuti mig. Det var ett ögonblick när ångesten jag nyss haft i kroppen gav efter och försvann.
Och jag insåg att det kanske ändå är nån mening med alla dessa fåniga övningar i medveten närvaro.
Det tog ca 1,5 år innan jag på allvar lärde mig använda färdigheterna i mitt liv.
Innan dess kändes det många gånger hopplöst.
Men sen bara funkade det. För att jag övat så rysligt mycket - för DBT funkar inte om man inte satsar stenhårt på hemläxorna.
Man måste våga förändra sitt beteendemönster.
Exempel på en av mina favoritfärdigheter i den DBT-manual som jag har.
DBT-färdigheter är än idag min räddning de dagar livet gör för ont.
Jag använder färdigheterna ofta.
Många går automatiskt nu. De som handlar om att reglera stark ångest tar jag till under mina sämre perioder. Jag vet numera också vad som brukar fungera bäst för mig.
En del färdigheter behöver jag sällan numera. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jag brukade göra, för det är så pass länge sedan jag använt mig av dem. Ibland slår jag till och med upp i boken och letar färdigheter.
Det finns också färdigheter som jag oftast gör automatiskt numera, utan att ens tänka på att det är färdigheter. De handlingsstrategierna hör till livet och vardagen helt naturligt.
Andra färdigheter har jag aldrig haft nytta av.
Man behöver hjärntvätta sig själv med nya vanor.
Och min ångest idag är så mycket mer hanterbar jämfört med innan.
Ett foto från när jag ännu gick i DBT och från det rum där vi hade vår gruppterapi.
Här satt vi oftast i fåtöljgruppen.
Det var bäst att komma tidigt, för ni ser ju vilka stolar man annars fick lov att sitta på. De skarpa.
I gruppen fick jag möta andra med liknande svårigheter.
Jag saknar ännu den gemenskap som fanns bland oss ~tio deltagare och två terapeuter. Deltagarantalet varierade ju lite, eftersom en del blev klara med sin terapi eller valde att sluta, och nya personer började.
För första gången satt jag bland andra som även hade liknande problematik som mig och jag fick vara precis som jag var. Jag behövde inte prata om jag inte orkade det den dagen. Det var ingen som dömde mig, för vi visste allihopa hur det kan kännas. Man var okej oavsett hur man mådde.
Vi skrattade. Vi hade otroligt roligt ibland. Och ibland var det ångest och tårar och tystnad. Men i förståelse. Vi var alla där av samma anledning. Det fanns ett särskilt band mellan oss, även om en del av oss inte umgicks annat än i gruppen.
Men det finns såklart en lite mörkare sida av att samla tio personer med liknande svårigheter i samma rum.
Man dras lätt med i andras självdestruktivitet, trots att vi aldrig fick prata om sådant med varandra, varken på terapin eller på fritiden. Ändå förstår man. Ändå vet man. Ändå dras man lätt med helt omedvetet. Det är en nackdel.
Jag valde själv att mestadels umgås med gruppen bara i terapirummet, för att undvika denhär självdestruktiva dragningen. Och det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag. Jag valde att göra så för att skydda mig själv.
Varje gruppterapi var uppbyggd på samma sätt. Inledning, genomgång av förra veckans färdigheter och läxor, kaffepaus samt efteråt genomgång av den nya färdigheten och läxan. Varje kaffepaus fick vi kaffe och smörgåsar samt frukter. Till slut blev vi så ivriga att vi fick kaffe även direkt vi kom dit, för våra terapeuter var så omtänksamma. (Dessutom hade en del av oss väldigt lång väg till terapin, eftersom man kan komma från hela sjukvårdsdistriktet just för att få DBT på svenska). Dendär kaffepausen stärkte definitivt gruppsammanhållningen. Där kunde vi prata om annat än terapin. Där pratade vi om vardagliga saker.
Än idag, ett par år senare, saknar jag ibland gruppgemenskapen. Det var en rolig, speciell tid.
SUMMARIUM
Jag har haft jättestor hjälp av DBT, och eftersom den terapiformen inte är så jättebekant för många så berättar jag ofta om den. Dessutom innehåller DBT så många färdigheter som även andra, utan EIPS eller ens andra psykiska svårigheter, har nytta av. DBT innehåller många färdigheter som vem som helst skulle må bra av att känna till och använda sig av i vardagen.
Men jag har absolut behövt båda terapiformerna. Samtalsterapi har gett mig djupare förståelse för mig själv, medan DBT har gett mig de konkreta verktygen jag behöver för att hantera vardagen.
Ingen terapi är bättre än den andra.
De har bara olika syfte.
Såhär ser alla korridorer ut vid den psykiatriska poliklinik jag går. Ungefär som vid alla hälsovårdscentraler.
Mer skrämmande eller exotiskt blir det inte..
(Egentligen får man inte fota, hehe).
Huvudkriterierna för diagnosen EIPS
Del 2.
Huvudproblematiken
I detta inlägg har jag tänkt gå djupare in på hur diagnos-manualen DSM ser på diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom. (DSM är en förkortning av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som är läkarnas diagnosverktyg).
Jag skall försöka att i korthet förklara vad det innebär att ha ett personlighetssyndrom och vilka kriterier man behöver uppfylla för att få diagnosen EIPS.
Därefter har jag tänkt berätta hur jag personligen upplever mina symtom.
Vad är ett personlighetssyndrom?
Vår personlighet är en samling av våra tankar, känslor och beteenden som kännetecknar oss själva. Personlighet beskriver hur vi agerar, tänker, känner och relaterar till oss själva och vår egen omgivning. Även om vi alla har en alldeles egen personlighet som skiljer oss från andra människor, så finns det ändå ett visst gemensamt mönster för oss alla. Vi tänker, känner och reagerar ofta rätt lika. Tänk bara på hur vi reagerar när vi förlorat någon närstående, eller när vi blir riktigt skrämda eller glada.
En person som har ett personlighetssyndrom anses ha avvikande och oflexibla personlighetsdrag, vilket leder till ett stort lidande för personen. Dessutom leder ett personlighetssyndrom ofta till en nedsatt förmåga att hantera relationer, både på det sociala planet samt yrkesmässigt. Ett personlighetssyndrom är ett mönster av beteenden som har funnits med under en längre tid. Dethär är viktigt att komma ihåg, eftersom vi alla säkert någon gång uppfyller kriterierna för någon diagnos.
Det finns ett flertal olika personlighetssyndrom, varav ett är just emotionellt instabil personlighetsstörning. Observera att bara för att svårigheterna anses vara inkluderade i vår personlighet betyder det inte att de inte går att förändra. EIPS behöver inte vara en livslång kamp, för med rätt behandling kan problemen reduceras och diagnosen kan i bästa fall bli avskriven.
Vad är emotionellt instabilt personlighetssyndrom?
I diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom ingår nio kriterier. (I länken finns fördjupande fakta för dem som vill läsa en längre förklaring). Förutom de allmänna kriterierna för personlighetssyndrom behöver man uppfylla fem eller fler av kriterierna nedan för att anses ha diagnosen.
De nio kriterierna är:
1. Rädsla att bli övergiven
2. Kraftiga humörsvängningar
3. Impulsivitet
4. Problem med ilska
5. Återkommande självmordsförsök eller självskadebeteende
6. Mönster av instabila och intensiva relationer
7. Kronisk tomhetskänsla
8. Instabil självkänsla
9. Stressrelaterade paranoida tankar eller dissociativa symtom
Den som har emotionellt instabil personlighetsstörning har problem inom tre huvudområden: Instabilitet i känslolivet, impulsivitet och relationsproblematik.
Denhär bilden tycker jag ger en rätt bra bild över de typiska svårigheterna:
Bilden lånad härifrån.
Jag måste här poäntera en viktig sak:
Eftersom man enbart måste uppfylla fem av de nio kriterierna här ovan, betyder det att det finns över 100 olika varianter på emotionellt instabilt personlighetssyndrom. I praktiken kan alltså två personer som har borderline enbart ha två kriterier gemensamt. Problematiken kan alltså vara väldigt olika hos personer med diagnosen!
Vi som har diagnosen är i själva verket helt olika individer, även om vi har en del gemensamma svårigheter. När man läser om borderline i media och i faktaböcker låter det lätt som om en person har alla dessa symtom på en gång. Så behöver det absolut inte vara.
En linje som visar personers känslighet
Jag själv brukar se borderline utgående från en uppritad linje, som mäter hur känslig man är.
En vanlig person befinner sig någonstans i mitten på linjen.
När man går lite längre till höger hittar man personlighetsdraget HSP (högkänslig personlighet, som är ett karaktärsdrag och ingen diagnos!).
När man går ännu längre till höger hittar man borderline - de personer utan skyddshud, där alla reaktioner känns och bränner som eld.
Jag tror att de flesta med emotionellt instabil personlighetsstörning är väldigt känsliga individer, som reagerar på det mesta i omgivningen - oavsett om det då är bra eller dåliga saker som händer i deras liv. EIPS medför även starka känsloreaktioner som svar. Vi reagerar utan filter, som om varje vardagshändelse skulle vara det bästa eller det sämsta som någonsin hänt oss - och då kan det bara handla om något sådant som att mjölken är slut och vi inte orkar gå till affären och köpa mer.
Marsha Linehan, grundare av DBT, pratar om denhär känsligheten såhär:
Vad är då egentligen skillnaden mellan EIPS-känslor och vanliga känslor?
Jag skulle säga att det är INTENSITETEN i känslorna.
Vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom känner så djupt och så intensivt.
En person utan EIPS kan vara glad, ledsen, irriterad och arg under en dag. Alla upplever vi många känslor under de vakna timmarna.
En person med EIPS kan vara sprudlande glad och nästan flyga på moln, vara så ledsen att den hatar allt och bara vill dö för att den inte klarar av ångesten (obs, det är en intensiva TANKAR jag syftar på nu, tankar som inte alls ens är tänkta att skrida till handling), känna en total inre tomhet utan några känslor alls, vara så irriterad och arg att det riktigt bränner inombords - en del har svårt att kontrollera det och får aggressionsutbrott. De upplever alla känslor så starkt att det till slut blir ett känslokaos.
Det är också SNABBHETEN.
Humöret för en person med EIPS pendlar mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna. Och det går i en rasande fart - tänk er hur snabbt ett åkdon i berg- och dalbanan far fram.
Snabbt.
Hur ser då mina symtom ut?
Även om jag skrev det redan i förra blogginlägget, så måste jag framhålla det även nu: Jag har ingen typisk EIPS. Därför tycker jag också att det är så viktigt att kunna berätta hur livet kan se ut som högfungerande borderline.
-I RELATIONER
Jag har inte jättestora problem med relationer. Knappast direkt värre än andra. Jag tycker att jag har ganska lätt att komma överens med människor, och jag hamnar inte i första taget i konflikt med andra. Jag har inte problem med att kontrollera min ilska.
Jag har varit tillsammans med min man i över 15 år.
Jag har vänner.
Jag kan behålla relationer.
Min uppfattning om en person växlar inte riktigt från beundran till hat på nolltid.
Däremot är jag jätterädd för att bli övergiven. Jag tror människor ska lämna mig, utan orsak, bara för att jag är jag. En irrelevant rädsla som bara finns. Dethär är nog en av de svårigheter som jag tampas mycket med. Det gör att det tar lång tid för mig att på allvar öppna mig och känna ett djupare förtroende för någon.
-MED IMPULSIVITET
Jag är inte impulsiv. Verkligen inte.
Jag har till exempel aldrig haft problem med missbruk eller pengaslöseri, som bilden ger som exempel på impulsiva beteenden.
Jag gör sällan nåt utan att tänka på konsekvenserna.
Jag har haft självskadebeteenden, men aldrig riktigt grova.
Jag har aldrig gjort självmordsförsök.
Jag har däremot haft mycket starka självmordstankar, då under mina två riktigt djupa depressioner.
När jag mår riktigt dåligt får jag ännu tankar på att jag inte vill leva, även om jag absolut inte vill dö. Tankarna är snarare en automatisk reaktion på den starka ångest jag då känner, än att det skulle vara desto mer genomtänkt. Eftersom jag kan ha väldigt starka fysiska symtom vid ångest är det inte heller konstigt att tankarna söker fram snabblösningar på hur man snabbt skall slippa ur mörkret. Och det är ju en himla tur att tankar bara är tankar, och de försvinner rätt snabbt.
- MED INSTABILITET I KÄNSLOLIVET
Det huvudområde som orsakar mest lidande för mig är nog instabiliteten i känslorna. Det är nog dethär som tar mycket av min energi och gör mig mest trött.
*ALLTID EN NY KRIS PÅ GÅNG
Jag har kraftiga och starka humörsvängningar.
Mitt humör är en ständig berg-och-dalbana. Ibland är humöret samma i nån dag, ibland växlar det ofta. Mitt humör kan gå från superbra och svindlande glad till jättedåligt och bottendjup ångest på någon sekund. Den djupa ångesten kan sitta i i dagar. Humöret går såhär lite beroende på vad som händer under dagen, eller ibland helt av sig själv, utan någon riktig märkbar orsak.
*HYGGLIG BALANS --> KATASTROF
Jag balanserar alltid mellan hygglig balans och total katastrof.
Mitt känsloliv går från balanserat välmående till total katastrofkänsla. På någon sekund. Tack vare viss hjälp av mediciner och stor hjälp av DBT-färdigheter kan jag kapa de flesta djupa dalar och alltför höga toppar. Och tack och lov har jag människor i min närhet som orkar ta emot alla ständiga, små katastrofer som dyker upp i mitt liv. En katastrof kan vara allt från ett personligt misslyckande till något så vardagligt som att ett möte jag länge sett fram emot blir ändrat och uppskjutet. Det kan även vara ändrade planer för dagen eller att något inte blir riktigt som jag hoppats på.
*HYPERKÄNSLIG
Men jag är fortfarande hyperkänslig. Jag reagerar på allt och inget.
Mitt liv är i princip en ständig kris. Är det inte det ena, så är det det andra.
Jag känner av minsta lilla känslovibb som någon annan sänder ut. Dethär tycker jag däremot är positivt. Jag är VÄLDIGT empatisk. Jag känner ofta in det som inte sägs.
Det går lite i skov, men periodvis är jag väldigt så känslig. Då är det alltid nya kriser som avlöser varandra, oftast småsaker som jag hakat upp mig på. Dethär gör att min värld tillfälligt faller samman. Allt svartnar och det finns ingen lösning. Ja, tills jag lugnat mig och inser det överdramatiska i det hela. Oftast kan jag fnissa åt det själv en stund senare, bara någon annan eller jag själv får mig att inse att jag nog igen reagerat lite väl dramatiskt.
*OVERKLIGHETSKÄNSLOR
Det är ändå extremt tungt att hela tiden pendla i humör. Jag hinner inte alltid själv med.
Och de djupa dalarna är så djupa. Så mycket ångest. När det är som värst får jag overklighetskänslor. Jag stänger av till viss del. Min terapeut brukar säga att det märks genom att jag blir väldigt frånvarande och ofta sluter mig helt. Det känns lite som att befinna sig i en bubbla, dit ingen kan nå - men där jag inte heller riktigt når omvärlden. Dissociation är obehagligt, men som tur är händer det mig inte särskilt ofta. Om jag är väldigt nervös inför något eller väldigt psykiskt pressad kan det dock hända att världen tonas ut. Jag kan ändå delvis ta mig tillbaka från dethär och fungera normalt.
*TOMHETSKÄNSLA
Jag har även en ständig, kronisk tomhetskänsla inombords. Det är som ett stort, svart hål i mig som aldrig riktigt kan fyllas, oavsett vad jag gör eller hur mycket jag än försöker. Vissa dagar tänker jag inte särskilt mycket på det, men en del dagar ekar det ofantligt tomt i mig. Egentligen finns det ingen orsak till denhär tomheten. Den bara är. Den är nog något som jag kommer att få leva med.
Summering:
Mitt känslokaos märks inte så mycket utåt. Där har jag haft tur.
Jag kan leva ett vanligt liv.
Det stormar bara i mitt inre, men jag agerar inte på känslorna.
*
Lämna gärna en kommentar om det är något ni vill säga eller har något ni funderar över!
I nästa inlägg tänkte jag skriva lite mer om de terapier jag gått, främst om Dialektisk beteendeterapi (DBT).
Emotionellt instabilt personlighetssyndrom
Del 1. Inledning.
Jag kommer att dela in min berättelse i ett flertal olika inlägg, för att ni alls ska ha en chans att orka läsa. Ni som följt mig på Instagram kommer känna igen texterna till en viss del, men nu kan jag äntligen skriva lite djupare och längre.
Att ha drag av Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS).
Eller helt enkelt att vara högfungerande borderline.
En högfungerande variant av diagnosen
Jag måste börja med att poängtera två viktiga saker:
1. Jag har enbart DRAG av diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Det innebär att jag inte helt uppfyller kriterierna. Jag har inte "renodlad borderline". Det gör att mina symtom eventuellt är lite annorlunda än en person som helt uppfyller kriterierna.
Jag brukar kalla mina symtom för "högfungerande borderline". Jag tycker att det beskriver mig väldigt bra. Jag lever ett helt vanligt liv. Symtomen märks inte så mycket utåt i de flesta sammanhang, men inombords märker jag nästan alltid av känslokaoset. Det är dock min egen benämning på mina svårigheter och ingen definition som psykiatrin använder sig av.
2. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är INGEN SJUKDOM.
Obs! Det är extremt viktigt att komma ihåg!
Själva diagnosen är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar den psykiska hälsan.
I varierande svårighetsgrad.
Det är egentligen sådana personlighetsdrag som alla kan ha. Skillnaden är att hos en person med borderline blir personlighetsdragen EXTREMA. De blir till ett stort lidande för personen ifråga. De negativa känslorna är mera på ytan. Man reagerar outhärdligt starkt på sånt som andra inte ens uppfattar eller ser som småsaker.
En stämplande diagnos
Jag fick min diagnos emotionellt instabil personlighetsstörning när jag var 19 år gammal, alltså för över 15 år sedan. Då behövde jag få en diagnos på pappret, eftersom jag var på väg att söka mig till privat psykoterapi som understöds av Fpa. För att det alls skall vara möjligt att bli beviljad terapi som ersätts av Fpa kräver de ett läkarutlåtande, där även diagnoserna är tydligt utskrivna. Jag har aldrig gjort någon större psykiatrisk utredning, men diagnosen har hängt kvar under alla år.
Så medan läkaren i korthet berättade att hon hade lagt den diagnosen åt mig, tittade hon upp från sitt papper och tillade: "Du passar ju inte riktigt in i denhär diagnosen, men det är ju trots allt den som beskriver dig bäst...". Jag själv tyckte mest att det var bra att äntligen få ett namn på mina svårigheter, eftersom jag aldrig tyckt att depression beskrev den smärta som jag kände inom mig.
Jag var lättad, till en början. Det virrvarr av känslotumult jag kände inom mig hade faktiskt ett namn.
När jag sedan började läsa på om diagnosen där hemma blev jag istället fruktansvärt rädd och kände mig nästan kränkt. Jag var helt säkert på att jag skulle bli stämplad om någon fick reda på dethär, så jag bestämde mig för att aldrig berätta att jag hade EIPS.
Inte åt någon, förutom min nuvarande man.
Jag studerade ju själv utvecklingspsykologi vid den tidpunkten, så jag visste ju att det ansågs vara en tyngre diagnos, eftersom den sågs som svårbehandlad. Jag visste också att personer med borderline i medier ofta beskrivs som manipulativa, överdramatiska och ständigt uppmärksamhetssökande. Jag läste även i media om att borderline-patienters självmordsförsök och självskadebeteenden leder till konstanta sjukhusvistelser och att vårdpersonal tycker att denna patientgrupp är tung att jobba med.
Jag kände inte igen mig i dedär fördomarna. Alls.
En diagnos med många namn
Jag hade som 19-åring aldrig hört talas om emotionellt instabil personlighetsstörning tidigare, för vid den tidpunkten var det en rätt ny benämning på den diagnosen. Tidigare har psykiatrin pratat om borderline personlighetsstörning, eller enbart borderline. I dagsläget har man igen ändrat namnet, och numera kallas den emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Jag gillar inte riktigt benämningen borderline, eftersom det enligt mig refererar till just den stämpel som jag vägrar ha i min panna. Men ibland använder också jag det ordet, för att det helt enkelt är kort och lättanvänt. De flesta som läst något litet psykiatri känner dessutom igen den benämningen. Men om man googlar borderline kommer man tyvärr lätt in på självskadesidor eller sidor som beskriver personer med den diagnosen som mycket psykiskt sjuka. Det är också anledningen till att jag till exempel aldrig använder den hashtaggen på Instagram. Det finns tyvärr helt enkelt så mycket skit på internet.
Jag föredrar nog det nyaste namnet, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Men jag skriver ibland personlighetsstörning, helt enkelt för att det också ännu används. Jag tycker att syndrom ändå är mer passande än störning. Det är mycket mindre stämplande. Jag pratar ibland enbart om förkortningen EIPS. Så jag kommer högst troligt att blanda alla benämningarna rätt fritt här på bloggen.
Alla dehär benämningarna på diagnosen är alltså korrekta. De refererar till exakt samma syndrom. Däremot är en del av benämningar mer negativt laddade än andra.
En diagnos jag vägrar skämmas för längre
Jag har tänkt berätta hur det är för mig att leva med de svårigheter som EIPS medför. Oftast läser man om dem som är värst drabbade, de med stora svårigheter. Därför vill jag nyansera upp bilden lite.
Man kan även vara drabbad, trots att svårigheterna inte är lika synliga utåt.
Först alldeles nyligen blev jag själv redo att börja prata högt om diagnosen.
Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle börja föreläsa om hur det är att leva med depression och kronisk ångest när vi inledde vår erfarenhetsexpertutbildning. Men något hände under utbildningens gång. Jag började inse att jag måste få berätta om högfungerande EIPS. Jag vill försöka hitta lite fler nyanser än de som oftast dyker upp i mediehavet.
"Jag kommer nog aldrig att våga berätta om denhär diagnosen offentligt, men jag kan ju berätta dethär för er", sa jag åt de andra deltagarna på erfarenhetsexpertutbildningen och ryckte lite trött på axlarna. "Jag vågar helt enkelt inte".
Det sa jag bara för lite mer än ett år sedan.
Det var också den åsikten jag haft enda sedan jag fick diagnosen för väldigt många år sedan.
En av de andra deltagarna tittade då på mig och nickade lite tyst för sig själv. Såg fundersam ut. Lutade sig lite framåt på bordet, där han hade papper och penna. Som om han vägde orden han nu tänkte säga.
"Hördu, Pamela..... Jag tror nog du kommer att våga", sa han allvarligt och med bestämdhet. Hans blick var helt övertygad. "Om jag vågar berätta om min diagnos, då vågar nog du också".
En släng borderline
Just i det ögonblicket log jag bara lite åt hans ord och viftade snabbt undan dem. Men just den meningen vägrade försvinna från mitt medvetande. För han hade ju alldeles rätt. Varför skulle jag inte kunna berätta? Vad var jag rädd för?
Kanske var det dags att sluta skämmas nu och ge mig själv lite upprättelse för alla år jag stampat på mig själv?
Kanske var det dags att börja prata högt om det jag skämdes mest för?
Efter några dagar satte jag mig vid datorn och började skriva på en text som senare skulle bli början till den inre resa jag nu gjort.
För det var verkligen en resa att börja försöka hitta ord på allt det som jag redan länge stämplat som förbjudet att prata om.
Och medan jag knapprade ned tre sidor text i ett Word-dokument insåg jag att jag faktiskt behövde få berätta dethär.
För min inre 15-åring som inte vågade.
För min egen skam under alla dessa år.
För alla de som ännu inte kan berätta.
I ett försök att bryta det stigma och den skam som finns kring diagnosen har jag tänkt dela med mig lite av hur det är att leva med högfungerande EIPS. Jag vet hur skammen bränner, för jag känner den ofta själv.
Men jag vägrar låta skammen ta plats längre.
Jag är ju inte min diagnos.
Jag är precis samma människa som jag alltid varit.
Även om jag råkar ha en släng borderline.
Varför prata öppet om psykisk ohälsa?
Men det pratas ju redan så mycket om psykisk ohälsa i medier?
Jag började skriva om min egna psykiska ohälsa via Instagram redan år 2016. Jag ville vara med och förändra attityden kring det tabu som fortfarande finns i samhället.
Visst talas det allt mer om psykisk ohälsa.
Visst har vi blivit allt mer vana med att personer i vår närhet är sjukskrivna och lider av psykisk ohälsa.
Visst läser och hör vi allt mer information om psykisk ohälsa i medierna, men ofta är informationen väldigt ensidig och likadan. Media glömmer bort att ohälsa kan se ut på så många olika sätt, oavsett om man råkar ha samma diagnos som den andre på pappret. Allas personliga erfarenheter och upplevelser skiljer sig åt.
Visst hör man allt mer om psykisk ohälsa. Men det är ofta generaliseringar. Ord.
Förenklingar.
Jag vill visa människan bakom.
Varför är det då så svårt att prata om psykisk ohälsa?
Att höra om andra som mår dåligt eller att läsa fakta om psykisk ohälsa är också något annat än att faktiskt prata om psykisk ohälsa.
Att dela med sig eller att våga fråga vidare när någon i vår närhet drabbats.
Att öppna upp, slå ned spärrar och peta luften ur dessa tabun.
Det är rejält mycket svårare.
Det kan vara jättesvårt att verkligen prata om ohälsa. Oavsett om det kallas depression, ångest, utmattning, personlighetsstörning, bipolaritet, schizofreni, ätstörning, ospecificerat syndrom som passar in under psykisk ohälsa, eller ett syndrom som inte helt uppfyller diagnoskriterierna.
Det är svårt att prata om psykisk ohälsa för att det överlag är svårt att prata om svåra känslor.
Misslyckaden.
Besvikelser.
De gulnande kanterna.
Ärren.
Skrivfelen.
Allt som inte är perfektion och sockersött och vackert.
Allt det som inte är.
Allt det som skaver.
Varför valde jag att vara öppen om min psykiska ohälsa på sociala medier?
Jag började berätta om min personliga erfarenhet kring psykisk ohälsa för att jag själv behövde det.
Jag ville berätta för min egen skull.
Jag ville ändra min egen attityd till mitt dåligmående.
Jag behövde sluta skämmas inför mig själv.
Jag ville berätta för den tonåring som en gång i tiden var jag.
Den tonåring som kände sig ensammast i världen och var livrädd för att någon skulle få reda på hur hon mådde.
Den tonåring som var livrädd för att bli dömd utifrån depressionen. I en liten by i början av 2000-talet var tröskeln att prata om psykisk ohälsa skyhög. Den benämningen existerade knappt, i varje fall inte i alldagligt prat.
Den tonåringen visade upp en glad fasad för att passa in och inte bli stämplad.
Innan år 2016 hade jag tigit om mitt mående i så många år och försökt dölja den biten av mig själv. Det var enbart några få utvalda som visste om hur jag egentligen mådde. Men när jag kraschade rejält i slutet av 2015 insåg jag att jag måste förändra den biten, för det hade inte varit till någon nytta för mig. Jag hade inte ens vågat berätta för min nya läkare om min tidigare diagnos emotionell instabilitet. Min egen rädsla, skam och tystnad hade till slut gjort att jag hamnade på en psykiatrisk avdelning på grund av en mycket svår depression.
Så med darrande hand började jag skriva små, korta inlägg om min depression på Instagram.
Jag var livrädd för att bryta min egen, frivilliga tystnad. Men eftersom tystnadens pris krävde att jag själv gick under som person, bestämde jag mig för att bryta mig loss.
Men när jag befann mig där, i ett ångestladdat mörker i slutet av 2015, kände jag att jag inte längre ville dölja hur jag mådde. Det var en så stor del av mig, som jag behövde få berätta om.
Varför fortsätter jag att berätta om min problematik?
När jag småningom blev friskare och tog mig ur den djupa depressionen insåg jag att jag ville fortsätta berätta min historia. Det kanske kan hjälpa någon annan. För så fel och ensam som jag kände mig under min tonårstid skall ingen annan behöva känna sig. För varje ord jag berättar, blir min inre tonåring mindre ensam.
Jag insåg under utbildningen till erfarenhetsexpert att det var dags att börja berätta hur det är att leva med emotionellt instabil personlighetsstörning, trots att jag aldrig helt fullt ut kunnat identifiera mig med den diagnosen. Innan dethär har jag alltid bara berättat om depression och ångest. Det har varit så mycket mindre stämplande.
Men bakom en sådan diagnos som EIPS finns människor, som är så otroligt olika. Det finns en högfungerande borderline, som jag själv brukar kalla det.
Det talas sällan om det.
Om nyanserna.
Därför har jag fortsatt berätta.
I dagsläget delar jag gärna och ganska obehindrat med mig av min historia. Visst finns skammen med ibland. Men jag har lärt mig att låta den ligga kvar i bakgrunden. Jag låter den inte ta över längre.
För de hemska trollen försvinner först när man tar ut dem i dagsljus.
Och min inre tonåring?
Hon är äntligen fri.
Och stolt.