Att återvända

Skrivet av Pamela Lundberg 19.02.2022 | 1 Kommentarer

"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".

DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.

När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände. 
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.

IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.

I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad. 
Här står jag, ett par år senare. 
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade. 
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt. 

Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.

Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.

Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills. 
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär. 
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten. 
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med. 
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över. 
Jag hoppas mina ord kommer räcka till. 
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.

Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom. 
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig. 
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter. 
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna. 
Tillbaka till vardagen. 

Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit. 
Där stod jag. Trots allt. Efter allt. 

Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan.