Att få leva sin dröm och föreläsa om sina erfarenheter

Skrivet av Pamela Lundberg 12.02.2022 | 0 Kommentarer

Igår höll jag en föreläsning för blivande utvecklingspsykologer. Jag är så glad att tekniken höll - internetanslutningen höll ihop och mina egna torftiga kunskaper om datakunskap räckte alldeles väl för att jag skulle få powerpointen att funka. Bilden hängde inte ens sig. Även om jag blev lite ställd där ett tag, eftersom bilden släpade efter. Jag har inte använt Zoom så jätteofta, så vet inte riktigt exakt hur det kan se ut. Jag lyckades dessutom hålla tidtabellen. Dethär är ju något som vi redan under vår utbildning till erfarenhetsexperter blev lärda. Se till att håll tiden. Vad du än gör, dra inte över. 

En av mina närmsta vänner skickade igår en viktig påminnelse åt mig. "Vet du själv vilket jobb du faktiskt gjort? Dethär var ju din dröm för inte så länge sedan. Tänk att du nu får hålla på med det som du drömt om. Fattar du själv att du faktiskt kommit dit nu?" 

Nej, jag har egentligen inte tagit in det. Jag kan faktiskt inte helt ta in vilken sjujädra resa jag gjort på bara några år. Att jag kan berätta om det som varit, och som inte längre är. Kan man någonsin egentligen ta in det? "Vi får komma ihåg att påminna varandra" skrev min vän.
Ja, vi får göra det. 

Påminn era vänner. Påminn hur mycket hen kämpat, hur långt hen kommit.
Vi gör alla en egen livsresa, som ständigt får nya mål. Därför är det så fruktansvärt lätt att man faktiskt glömmer varifrån man startade. Istället ser vi bara vart vi vill. Vi ser nya mål. Vi ser en lång väg dit, och hur stenig den känns. Vi ser att vi står en bit ifrån, för där vi nu står finns inte längre målet. Där vi nu står har vi ju redan nått fram. 

Påminn era vänner ibland att titta bakåt. Påminn varann om alla de steg som faktiskt lett fram till där ni nu står. 
Ta ett djupt andetag och känn in känslan av att ha lyckats. Le. 
Här står ni, på stället som för ett tag sedan kändes ouppnåeligt. Sträck på er.
Ta in det, känn på det med fingertopparna, våga vara stolta. 

Såhär såg det ut bakom kameran igår. Bokhögar är bra till det mesta. Bloggen har nog kommit lite i andrahand den senaste tiden, eftersom jag förberett föreläsningen de korta stunder lillen sover. Av nån anledning vaknar nämligen alltid småbarn precis när man skall börja göra något eget projekt. Så det tar alltid väldans tid att lyckas få till en föreläsning eller ett blogginlägg. Mina barn har aldrig varit sådana som sovit i timtal själva. Här satsar vi ofta på powernaps. Dessutom har jag också prioriterat promenader de stunder mina skolflickor inte är hemma. Så därför kommer blogginläggen med mer fördröjning än vad jag faktiskt tänkt. 

Jag är nöjd med gårdagens föreläsning.
Där försöker jag själv sätta punkt. I mitt huvud försöker jag alltid ständigt förbättras. Jag är sällan nöjd, utan funderar hela tiden på vad som gick mindre bra, om det finns något som kan tas bort och om det är något som skulle behöva läggas till. Funderar på felen istället för det som flöt på superbra.

Det jag också fick lära mig på utbildningen är nämligen att bakom varje duktig föreläsare står ofta timtal av övning och förberedelse. Det är inte så att den kända föreläsaren bara går upp på scen och drar fram orden till sin föreläsning. Det är minutiös övning. Omprövningar, testningar och nya försök, att med kritisk blick kunna syna sig själv. Ja, om man vill vara bra alltså. Och om man tillhör den skaran vars puls är uppe i hundraåttio minuterna innan. Där man vill ha förberett innan. 
Därför glömmer jag ibland att först sätta punkt. Som med det mesta vi kämpat med länge. Men det behöver man också. Berömma. 
Jag är nöjd. Punkt. 

Men konstigt nog är det dethär jag älskar. Förberedandet, funderandet, virrandet innan man hittar den röda tråden, ihopklippandet av powerpointsen, tillbakablickandet. Att skapa mening ur det som en gång var min smärta. Den rädda, ensamma tonåringen i mig får äntligen en röst. Hon pratar rakt ur buken, med kraft och eld i blicken. Jag pratar för att tonåringen i mig aldrig vågade berätta hur det kändes inombords. Nu kan hon prata utan skam. 

Men jag längtar efter att få se människorna jag pratar till. Längtar efter svettiga föreläsningssalar fyllda med parfymdoft och mummel. Igår fick mina lyssnare i bakgrunden se vår råddiga bokhylla, fylld till bredden med böcker, foton och en stor trägiraff jag köpt på loppis för nåt år sedan, som aldrig riktigt hittat sin plats här hemma. Den kan falla och göra ont med sin tyngd, där den balanserar på sina smala träben. 

Idag känner jag mig urholkad, mör. Jag är glad att vi förbereddes på den känslan redan under utbildningen. "Ni kommer att känna er som en urvriden disktrasa följande dag" var vår lärares ord. Det är ju nämligen min historia som jag mentalt går igenom varje gång jag berättar. Det är smärta, svärta, ångest och djupa slukhål. Det är ju också förbättring och återhämtning, men att resa bakåt tar kraft och energi. Det drar upp minnen som gör ont. "När ångesten tar över livet" handlar om att vad som händer när den glada fasaden faller, men också hur jag gjort för att kunna börja leva ett liv som är värt att leva igen. Att resa sig ur svärtan. 

Gråten är alltid varit nära dagen efter jag föreläst. Jag får upp minnesbilder som jag glömt. Känslor som varit. Jag reser mentalt tillbaka i tiden och spolar den framåt under en timme. Det är omtumlande, mörbultande. Det är klart det känns. Och det ska få kännas. Nästa vecka kommer jag också få vara erfarenhetsexpert och berätta, i ett projekt som känns så fint och spännande.

Jag lever min dröm nu.
Jag har nått ända hit nu. In till drömmen.