Att lära sig leva med borderline
Del 5.
ATT LÄRA SIG LEVA MED EIPS
Jag har ju tidigare skrivit att borderline inte något som går att bota, eftersom det ju inte heller är en sjukdom. Det går ju helt enkelt inte att "bota en personlighet".
MEN - Man kan bli friskförklarad från diagnosen. Eftersom det är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar psykiska hälsan, kan man ju också lära om sina reaktionsmönster och -handlingar. Det betyder att man kan ändras så pass mycket att man inte längre uppfyller kriterierna för att ha kvar diagnosen.
Dethär kommer att bli det sista inlägget i denna temaserie om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (även om jag såklart kommer fortsätta skriva inlägg som tangerar temat).
Här nedan har jag samlat mina egna tankar kring syndromet, och sådant som jag själv lärt mig längs vägen.
Obs! Här kom ihåg att dethär är mina högst personliga tankar som inte är baserade på fakta, utan mestadels på egen erfarenhet.
Erfarenhetsexpertseminariet våren 2020.
Genuint glad.
ÄR EIPS NÅGOT KRONISKT?
Personligen är jag tudelad till om man kan bli "botad" från borderline.
Man kan lära sig reagera annorlunda.
Man kan hantera livet annorlunda.
Men likväl kommer jag att få leva med min HYPERKÄNSLIGHET.
Man kan lära sig att leva med emotionellt instabilt personlighetssyndrom, så pass att livet inte består av ett ständigt psykiskt lidande. Man kan skapa ett liv som är tillräckligt värt att leva. Det behöver inte alltid betyda att man är helt fri från de symtom som karaktäriserar EIPS, utan att man helt enkelt kan hantera dem på ett sätt som gör att man kan ha ett tillräckligt bra liv, trots allt.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli helt fri från mina drag av EIPS.
Det är något som jag kommer bli tvungen att kämpa med att kontrollera under resten av mitt liv.
Däremot så har jag lärt mig att hantera mig själv, så att jag med de rätta verktygen ändå lyckas hålla mig ovanför ytan. Mestadels.
Men helt fri blir jag aldrig.
Jag kommer ha lättare och svårare skov.
Men jag kan leva med det, nu när jag har tillräckligt med personliga verktyg.
ÄR EIPS NÅGOT SOM GÅR I SKOV?
Jag tycker personligen att borderline går i SKOV.
Min förra terapeut brukar säga att personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom för det mesta INTE har symtom. Det är när livet krisar som symtomen märks. De har alltså symtom IBLAND. Jag håller med henne.
Jag har perioder när jag inte har några symtom alls, eller symtom som är hanterbara.
Då kan jag känna att jag har hyfsad balans i mitt känsloliv. Jag störtdyker inte i någon riktigt djup svacka, och jag är inte heller flygande högt och älskar livet.
Det är en rätt behaglig vardagslunk.
Mina reaktioner är inte så starka.
Min tunna hud känns inte så skör.
Sedan kommer det perioder när jag har svårt att orka med vardagen.
Jag får tvinga mig att ta itu med det som skall göras, och utöver det orkar jag ingenting.
Jag reagerar starkt på varje motgång. Huden är så tunn. Jag faller avgrundslöst. Min själ gör ont, det brinner inuti.
Jag kastas rakt ut i en berg- och dalbana som håller för hög hastighet. Jag hinner inte värja mig för upp- och nedgångarna. Jag är mer in i min egen värld, mera frånvarande.
De perioderna använder jag mig mycket av DBT-färdigheter. Jag behöver helt enkelt bara försöka stå ut, utan att göra nåt värre. Ibland hamnar jag ändå rakt in i en depression.
Men jag vet att dehär perioderna går om. De gör ju alltid det.
Jag behöver inte vara sjukskriven. Jag mår bättre av att hålla rutiner. Jag klarar numera av att jobba även under de tyngre perioderna.
Bra dag v.s sämre dag varvas ofta.
NÄR LIVET BLIR EN STÄNDIG KRIS
Problemet är att eftersom personer med EIPS är väldigt känsliga, så reagerar vi starkt på väldigt mycket. Vi reagerar mycket starkare än vad andra gör. Det tar även i allmänhet väldigt lång tid för oss att komma ned med känslorna igen och kunna lugna ned oss så pass att vi når normalläge igen.
Ibland kan det därför kännas som om mitt liv består av ständiga kriser.
Om det inte är det ena, så är det det andra.
Det behöver inte vara stora livsomvälvande svårigheter som jag står inför, utan det kan också handla om något som jag lämnat att fundera på. Något helt oväsentligt. Någon detalj som blir en stor sak för mig.
Jag har lärt mig att skratta åt mina egna reaktioner numera.
Inte just när jag befinner mig mitt i det, men när känslorna väl börjar gå tillbaka till normalläge.
Jag har även några få i min närhet som brukar se det dramatiska över mina reaktioner. De kan till och med få mig att inse hur jag överreagerat på någon småsak och tillsammans kan vi även skratta åt det. De förminskar inte mina svårigheter, men de känner mig så bra att de vet när de kan få mig att skratta, så att även jag börjar kunna gå ned i känsla igen.
Men jag kan inte påstå att det är lätt när mitt liv blir en ständig kris. För jag hinner ju precis gå ned till normalläge och känna stabilitet, innan nästa starka känsloreaktion kommer. Då har jag igen reagerat på något väldigt kraftfullt. Ibland vet jag inte ens själv vad som egentligen utlöst en känsla. Min reaktion kommer liksom tidigare än vad jag själv alltid hinner med.
Psykporten har en väldigt beskrivande bild av just denhär känsligheten:
Bild lånad från Psykportens infosida om Instabilitet.
LÄRA SIG KÄNNA IGEN SINA EGNA TRIGGERS.
Jag vet numera ganska bra vad som får mig ur balans.
Det har gjort att jag kan hantera känslostormarna bättre.
Till exempel kan jag numera bryta dissociationer. Jag stannar inte i overklighetskänslorna längre, utan försöker tvinga mig ur dem. Jag har även sätt att kunna få en dag som är värd att leva, trots att jag har stark ångest och mår väldigt dåligt.
Jag reagerar ofta starkt på mycket, men jag kan numera välja hur jag hanterar känslostormarna. Det får mig att känna som om det trots allt är jag som har kontrollen över mitt liv. Det är jag som styr. Det är jag som väljer hur jag gör med de starka känslorna.
Det kända citatet på denhär bilden beskriver det rätt bra:
HITTA ETT EXTRA SKYDD FÖR SIN TUNNA HUD
Jag har blivit tvungen att skapa ett sådant liv där mina symtom är relativt minimala, för att jag inte ska gå helt sönder .
Jag har blivit tvungen att välja bort personer, tillställningar och jobb jag har brunnit för. En del sådana beslut har varit väldigt svåra att göra, eftersom jag så gärna velat välja annorlunda. Men, jag måste utgå från vad som får mig att må bäst i längden. Och det har absolut inte varit varken roligt eller lätt alla gånger - ibland har jag kört mig totalt ned i ångestträsket för att jag så envist försökt hålla mig kvar och tänkt att det ska gå.
Det har absolut inte blivit bättre av min envishet. Jag kan helt enkelt inte ha triggande personer eller en triggande omgivning runt mig - oavsett hur mycket jag tycker om dem eller hur gärna jag än vill vara kvar just där. Inte i detta skede i varje fall.
Jag har inte alltid ens själv varit medveten om vad som triggat mig, utan ganska aktivt förnekat det. Det har ibland krävts att andra verkligen lagt ned foten och bestämt sagt åt mig att jag måste ändra på något nu, annars kommer jag krascha igen.
Jag har hunnit sitta nedåtlutand i en fåtölj hos min terapeut och gråtit i panik för att allting gör så fruktansvärt ont inombords att det känns som jag inte står ut. Jag har känt mig totalt maktlös och miserabel över mitt eget liv, eftersom jag inte kunnat erkänna den förändring som jag behövt göra för att må bra. Min terapeuts svar på det var: "Berätta om dehär stunderna också, Pamela. När allting känts svart. Hur svårt det är ibland. Berätta om dem när du blivit erfarenhetsexpert".
Jag behöver rutiner, struktur och stabila personer i min vardag.
Jag behöver även få vara kreativ ibland.
Jag behöver helt enkelt väldigt mycket lugn i min omgivning, för att det ofta stormar inombords.
ATT TA HAND OM SIN BORDERLINE
Jag använder mig mycket av DBT-färdigheter när jag har mina sämre dagar.
Jag sysslar mycket med medveten närvaro (mindfulness) och kreativitet.
En annan ångestlindring för mig är skrivandet. Att forma ord och se dem bli nåt konkret till pappers. Få ut känslan och lägga den synlig i text.
När jag mådde som sämst åren 2015-2016 fick jag tvinga mig att stiga upp varje dag.
Ibland fick jag gå och sova efter att jag fört barnen till dagis. Men jag försökte ta mig till gymmet och träffa vänner. Jag försökte att varje dag göra EN sak som fick mig att må bra.
Jag försökte göra sånt jag mådde bra av I LÄNGDEN.
Och för att skapa ett liv värt att leva så måste man bort från självdestruktiviteten. Min väg blev genom träningen.
Varannan dag åkte jag till gymmet under de 1,5 år som jag var sjukskriven då. Det gav struktur och ett sammanhang. Träningen minskade ångest. Varje gång jag går in till gymmet släpper min ångest nästan av sig själv. Gymmet är min frizon än idag. Där trivs jag, bland svett och vikter.
ATT KUNNA ACCEPTERA MIN KÄNSLOMÄSSIGA INSTABILITET
Jag har numera börjat kunna acceptera att jag funkar såhär.
Jag har starka humörsvängningar. Jag är tunnhudad, men ändå jättestark.
Jag gillar min sensitivitet, även om jag vill bli bättre på att hantera den.
Jag behöver definitivt lära mig att dramatiska reaktioner inte gör mig någon nytta. Jag har nämligen en tendens att bli uttråkad när det är för lugnt inom mig, och på så vis lyckas skapa kaos.
ATT VARA SÅ MYCKET MER ÄN SIN DIAGNOS
Numera ser min vardag rätt vanlig ut.
Jag hade inte kunnat skriva det för bara 5-6 år sedan. Ibland glömmer jag att det faktiskt är så kort tid sedan jag mådde så fruktansvärt.
För min vardag har ändå sett relativt vanlig ut i 4 år nu.
Men jag kommer aldrig att ta det för givet. Hälsa är något man ständigt behöver ge näring för att bibehålla.
Jag har ett värdefullt liv.
Ett innehållsrikt liv.
Ett liv värt att leva.
Familj, vänner, jobb, intressen - och ja, lite borderline ibland.
Jag har en uppsjö verktyg att ta till för att få livet att göra mindre ont när det är som värst.
Resten av dagarna lever jag ett vanligt Svensson-liv.
Och det är viktigt att betona, igen och igen. Bara för att man lever med en diagnos behöver det INTE betyda att man är exakt som diagnosen beskrivs i litteratur och media.
Jag är då verkligen bara mig själv.
Bild lånad från Pinterest.
TILL ER SOM ÄR DRABBADE
Kom ihåg,
Du är inte din borderline.
Låt den inte styra dig ned i avgrunden.
Det går att ha ett bra liv, trots den eviga berg-och-dalbanan som humörsvängningarna medför.
Får du DBT?
Ta tillvara varje hemläxa, använd färdigheterna dagligen och ta bort alla triggers som du har runt dig. Föremål, människor, tankar - och sväng om.
Gå bort från dem. Se dig inte om.
Det är enda sättet att få ett liv värt att leva.
Du måste SKAPA det livet själv.
Du är en krigarsjäl.
Du kan, för jag kunde.
Kommentarer
Gunilla Sand 01/03/2021 7:47pm (2 år sen)
Tack för en så förklarande och insiktsfull text.
Pamela Lundberg 02/03/2021 11:50am (2 år sen)
Tack, vad jag blir! 😊
Madrona Silvander 03/03/2021 8:18pm (2 år sen)
Kanske en för personlig fråga, men är du villig att dela med dig av några exempel på triggers?
Det där med hanterbar, lugn miljö är livsviktigt, idealet för mig är därför att bo ensam. Det har inte varit möjligt sen jag flyttade utomlands. Månadshyran för 1r+k i Vasa räcker oftast inte ens till hyran för ett rum i delat hus i de städer jag bott i. Längtar tills dagen jag har råd med eget boende, det kommer vara en sån lättnad.
Pamela Lundberg 04/03/2021 2:56pm (2 år sen)
Oj, en sämre dag kan det vara vad som helst 😅. Att ett möte som jag väntat mycket på blir uppskjutet kan göra mig ur balans en stund. Om min terapeut är sjuk och tidrn blir avbokad är också en trigger. Att läsa eller råka se nåt på nätet om psykisk ohälsa, svängt på ett sätt som inte är 'vägen ut och hur man reser sig, utan mera faller' kan trigga - vissa dagar. Det beror så på hur jag själv mår just den dagen. Mer specifika detaljer hoppar jag över, för det kan trigga andra. Men just ändrade planer får mig odta ur balans, så var det inte innan min krasch.
Jag kan förstå det. Jag gillade att bo i stad, till viss del, men nog är det skönt oxå att ha egen gård, inte bli störd.
Anhörig till person med eventuell EIPS diagnos 04/03/2021 9:03am (2 år sen)
Tack för inlägget! Hur har det fungerat med dina anhöriga när du får dina skov? Vad hos dina anhöriga har hjälpt dig genom?
Pamela Lundberg 04/03/2021 3:04pm (2 år sen)
Det kommer komma ett inlägg som min man skrivit så småningom! Men jag sku säga att förståelse och lugn har varit bra. Alltså att min man inte blir nervös och vill hjälpa mig ur det jobbiga, få bort det, utan att han vet om det och står ut - att han kan lita på att jag klarar mig. Just ett tag när jag hade självmordstankar var det svårt för honom. Gav honom panik. Nu vet han att jag kan hantera det, och att jag ber om hjälp om jag känner för det. Jag vill inte bli behandlad som skör, utan jag vill mest ha förståelse över att det är en sämre dag. Det vet han nu. Och att han tar barnen nån timme om jag behöver få vara ifred,. Och jag vet att han alltid lyssnar om jag behöver prata. Ibland vehöver jag vara ifred och inte prata, och det har han oxå accepterat. Och att han vet att han ska leva sitt liv som vanligt, inte ge upp sitt bara för att jag mår dåligt. Det är snarare nåt som får honom att må bra.
Diana 08/03/2021 8:30am (2 år sen)
Var har fu fått DBT i Österbotten? Jag har sökt efter den på nätet men har kommit ingenstans.
Pamela Lundberg 08/03/2021 10:20am (2 år sen)
Vasa centralsjukhus erbjuder DBT-terapi åt klienter som de anser vara i behov av det. Alltså via psykiatriska polikliniken. Det krävs att man får en remiss dit från till exempel arbetshälsovården, vanliga HVC eller något annat ställe. På polikliniken utgår de sedan från hurdana svårigheter du har. DBT ges åt klienter med diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom, eller som har sådana svårigheter som tyder på den diagnosen. Det finns väldigt lite info om det på VCS hemsida. Det kan hända också att man hamnar att köa en kortare eller längre tid för att få DBT, eftersom det endast finns 10 svenskspråkiga platser - men det är absolut värt det. Det är också BRA med vården att det är så få som får terapin samtidigt, eftersom i gruppterapin blir en väldigt lagom grupp om det inte är fler än så.Lycka till!
Josefine 02/04/2022 1:25am (12 månader sen)
Jag uppskattar verkligen det du skriver, känner igen mig så mycket. Står i kö för att få börja dbt men kön är 6-12 månader lång 😔 känner att jag vill försöka göra något åt det själv innan det eftersom det känns som jag är där du va för fyra år sen. Jag googlade "borderline självhjälp" och hittade denna sidan och jag måste säga att det var inspirerande att läsa att du kommit så långt. Jag fick min diagnos för mindre än 1 år sedan och har förstått att man kan bli "fri" från borderline på det sätt du beskriver. Jag har försökt hitta människor som tagit sig igenom det men det är svårt, hade varit underbart om det hade funnits stödgrupper med människor som tagit sig igenom det och på så vis påvisa att man kan klara det om man bara bestämmer sig och är villig att kämpa, inget löser sig över en natt 🙂
Pamela Lundberg 03/04/2022 10:05am (12 månader sen)
Tyvärr vill det ju vara långa köer till dbt! Det enda jag kan säga är att det är värt det - men jag vet också att det är tungt att gå och vänta på något som man behöver NU.... Jag hoppas att du får något annat slags stöd av vården ändå? Mitt tips är att du kanske ändå kan börja försöka med de lätta kris-färigheterna. TIPP, STOP och hantering av ångest. De är lätta och konkreta att förstå, även om det inte alltid känns som om de hjälper när man är mitt inne i ångesten... Men det gör de. Och läs, läs om borderline, läs om dbt. Skriv ned tankar du har. Försök att ta hand om dig på alla sätt, och försök att hitta nya knep. Jag VET känslan när man bara vill förgöra för att slippa ångesten och illamåendet - men i längden mår man inte bättre. Kanske hittar du någon stödgrupp via internet? Det finns en svensk grupp på facebook som heter Att Leva med " Emotionellt Instabil Personlighetsstörning”. Den är bra! Den är för det mesta stöttande och inte triggande - för det finns tyvärr alltid en risk med stödgrupper. De både hjälper och triggar - för har man borderline triggas man så lätt. Men den gruppen kan vara ett stöd åt dig. Nu vet jag inte om du bir i Sverige eller Finland, men jag är med i den även om jag bor i Finland. Många som gått/går dbt där så du kan fråga råd. Lycka till, och kämpa kämpa kämpa!
Marre 14/08/2022 2:38pm (8 månader sen)
Hejsan
Åh jag tackar dig för du är så modig och vågar skriva om detta, för de hjälper mig på något sätt. Jag fick hösten 2021 en diagnos på borderline, jag har alltid förstått i så många år att det varit något men aldrig kunnat sätta fingret på de, som jag kämpat på psykiatrin, som tyvärr där jag bor är katastrof, efter många år så kommer de en ny läkare och säger att det ska göras en utredning och vips så sitter jag där med ”facit” i hand, jag har borderline. Suck, jag kunde inte acceptera och jag tror inte fullt ut jag har än men jag tar mig dit. Så ditt inlägg var så fantastiskt att läsa, även om borderline inte e något fantastiskt o leva med, inte för mig, så många toppar o dalar och jag skäms efter ett ”utbrott/skov”, det blir mer påtagligt när den man träffat nyligen inte vet man har det, och säger, du kan gå från va glad och ha de bra för att sen vända på 5 min. Tyvärr har jag fått avbryta med denna man för jag upplever han inte kan förstå detta om jag berättar, upplever han ofta vill psykförklara mig, är det något konstigt av mig att känna så? Har du nån gång upplevt de i ditt? Jag har nog en lång bit kvar till jag e där. Men att läsa de du skrev att vissa människor ska inte va i ens liv pga de bara gör det värre, kändes skönt på något sätt att läsa det.
Jag måste fråga dig, hoppas du läser detta, om/när du varit i en relation oavsett hur länge den pågått, vet inte om du är svartsjuka typen, men om du är, har du upplevt att din svartsjuka pga borderline ökar? Om du inte har en svartsjuk sida, vet du om borderline kan öka denna när man går in i en kärleks relation? Har upptäckt att när jag är själv så är jag inte svartsjuk, inte ens på vänner men en kärlekspartner har jag märkt är annorlunda. Tusen tack än en gång för du skriver och berättar detta öppet. Blev mer klok oxå på mig själv. Kram
Pamela Lundberg 24/08/2022 9:43am (7 månader sen)
Tack för ditt inlägg och ursäkta för ett mycket sent svar. Jag har verkligen tagit sommarledigt även från bloggen känns det som. Vad tråkigt att psykiatrin inte funkar som den skall hos er, tyvärr är det ju nog många som känner av samma sak, oavsett var man bor.. Men jag tycker ändå att det är bra att du fick en utredning och att du fick en diagnos - även om det inte är något man vill ha. Jag tror ändå att du kommer att kunna må bättrre nu när du vet vad som är fel och därmed kan få rätt hjälp. Småningom kommer acceptansen... Det kan ta tid. Låt det göra det.
Jag kan känna ibland att andra inte förstår mig - vilket jag delvis beror på att de inte hänger med i svängarna. Vem skulle göra det när humöret ena stunden är jättebra, för att sen vara katastrofalt`? Om jag talar för min egen del så vet jag att jag är jättedålig på att också förklara och berätta vad som är fel - det är ju inte lätt att veta det själv, när det kan vara en liten detalj som förstört allting. Så jag tror att omgivningen kan missförstå - för att de inte vet vad det är frågan om. Och då blir det ännu värre, för man känner sog just som världens ensammaste. Det blir en dålig cirkel av allting.
Jag har varit tillsammans med min make i evigheter... Jag känner inte svartsjuka, vårt förhållande är konstigt nog stabilt där. Men jag vet att det är jättevanligt om man har EIPS. Man är rädd för att bli övergiven, och då kommer svartsjukan som ett brev på posten. Så du är absolut inte ensam. Det bästa kanske är att sätta ord på känslan, och försöka förstå dig. Varför känner du så`? Finns det en riktig orsak - eller är det bara dina känslor? Är du rädd att bli övergiven? Däremot har jag känt mig svartsjuk faktiskt mot vänner och även terapeuter, för att jag velat vara mest sedd i deras ögon. En känsla som bottnar i att jag känt att jag aldrig dugit och är tillräckligt bra. Så det finns mycket som spelar in.
Tack för din kommentar och hoppas att du kommer få rätt hjälp nu! Kram
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar