Att leva med en djup depression

Skrivet av Pamela Lundberg 22.05.2021 | 2 Kommentarer

 

 

 

DEL 2.

"Jag släppte inte kontrollen, utan jag tappade den"

OM DE DJUPA DEPRESSIONERNA

Jag kommer i dethär inlägget att fokusera på svår depression. Jag pratar om de djupa depressionerna, som är samma sak som benämningen svår depression.
Jag vill i huvudsak försöka berätta hur det kan kännas att vara riktigt djupt deprimerad. Jag har alltid kunnat få vardagen att fungera åtminstone hyfsat, trots att jag haft lätta eller medelsvåra depressioner. Men de två djupa depressionerna jag haft i mitt liv har verkligen totalt golvat mig. Jag tycker inte om att använda ordet sjuk, men under de gångerna är det exakt rätt benämning. Jag har varit väldigt sjuk, för en djup depression gör verkligen så att hela livet sätts på undantag. Det enda som finns är en svart och konstant smärta.

Kom ändå ihåg att även om jag upplevt det såhär, så betyder det inte att alla som är djupt deprimerade upplever det på samma sätt. Även om mycket säkert överensstämmer, finns det även annat som upplevs annorlunda eller helt främmande av andra. 

 

DJUP DEPRESSION SOM 19-ÅRING

Jag ungefär år 2006. Första och andra året på universitetet.

PRESSADE MIG FÖR MYCKET I SKOLAN
När jag var 19 år fick jag för första gången en depression som riktigt tog över livet.
Jag hade fått för mig att skriva min kandidatavhandling ett år tidigare än de andra klasskamraterna, och det tog hårt på mig när jag insåg att jag inte klarade av det. Jag var egentligen inte alls redo att skriva den, framförallt för att jag hade så stor prestationsångest. Men jag trodde att jag skulle känna mig lyckad om jag lyckades skriva den ett år tidigare än vad som var inplanerat i studierna.

Då förstod jag mig inte riktigt på det akademiska skrivandet, för de forskningsrapporter jag använde mig av kändes som hebreiska. Jag förstod inte heller hur man skulle kunna skriva en uppsats baserat på forskningsresultat som inte gav så mycket resultat. Jag tog mig an ett ganska svårt ämne dessutom, direkta självskadebeteenden, och på den tiden fanns det dåligt med böcker och lättlästa fakta om ämnet. Det fanns inte någon klar definition av begreppet - men jag skulle prompt ha det ämnet. 

Jag ville dessutom ha högsta vitsordet.

Det slutade med att jag fick sådan prestationsångest att jag omöjligt kunde ta tag i uppsatsen. Jag hittade vetenskapliga artiklar, men det flimrade framför ögonen när jag läste och jag förstod inte vad det stod i dem. 
Och jag kunde definitivt inte få ned ett ord i word-programmet. 

Deadlinen för uppsatsen kom. 
Och gick. 
Jag fick ingen förlängning, trots att jag först försökte mig på det.

Jag som alltid presterat hade inte klarat av det denhär gången.
Plötsligt hade jag misslyckats, som jag då såg det.
Jag föll rejält.
Det svartnade totalt.

(Jag måste tillägga att jag skrev kandidatavhandlingen följande läsår, i samma ämne - och klarade det galant. Så det var enbart prestationsångesten och kraven på mig själv som orsakat så onödig press och stress).

DE KÄNSLOR JAG KÄNDE
Jag hade mycket ångest, så svår att jag tänkte att jag ju kommer dö av dethär. Det gjorde ont i bröstkorgen, det kändes som om jag fick anstränga mig att andas. Jag minns att jag låg på sängen om dagarna och väntade på att min sambo (nuvarande man) skulle komma hem från jobbet. Jag stirrade på minutvisarna på klockan på väggen och hoppades på att tiden skulle snabbspolas, så att det snart skulle bli natt. När min man kom hem försökte jag visa upp ett gladare jag även åt honom. 

Jag gjorde inget inget annat än panikgrät när jag var hos min dåvarande terapeut. Jag orkade inte prata, och kunde inte säga vad som var fel eller hur det kändes. Jag såg plötsligt ingen mening med att leva. Det gick över huvud taget inte att bearbeta något, för jag mådde alltför dåligt. Hon frågade om jag behövde mer hjälp än hon kunde ge mig. Jag sa blankt nej, jag ville inte någon skulle veta. Jag ville inte tro att det var så dåligt att jag skulle behöva sjukhusvård.

Den sommaren tvingade jag mig att sommarjobba. Jag gick emot rekommendationen om att jag skulle vara sjukskriven. Jag minns nästan ingenting, bara att det var svart. På nåt vis lyckades jag sköta jobbet, men jag borde varit sjukskriven. Jag grät mellan klientbesöken i hemservicen.
Jag kunde inte ens glädjas åt festivalen där mitt favoritband spelade. Det var bara extra tungt att försöka ta sig dit. Jag bara längtade efter att få gå hem, för jag såg ingen glädje i att vara där. Jag som alltid hade drömt om att få se detdär bandet live. Jag var bara så trött. 

Det var sommar, sol och värme. Min favoritårstid. Och jag kunde inte alls känna något annat än ångest.
Jag minns ett tillfälle när jag och sambon var ute med en båt. Han fiskade, medan jag låg i fören och tittade på. Vädret var perfekt. Det var strålande solsken, inte ett moln på himlen och inte som en endaste liten vindpust. Jag låg där i fören och tänkte att "jag dör nu. Jag dör för att jag inte kan andas, varför måste jag koncentrera mig på att andas? Hur skall jag överleva?"

TILLFRISKNADE
Men det blev inte värre den gången. Efter ett par månader började jag må bättre. Jag bytte medicin och hittade en sort som passade mig ganska okej. Jag accepterade det faktum att jag inte lycktas skriva kandidatavhandlingen denhär gången. Jag fortsatte att visa utåt att allt var bra, som om inget hänt av den djupa depressionen.

Jag hade fortfarande inga verktyg att ta till för att hantera misslyckanden och svårigheter i livet, som vi alla förr eller senare kommer råka ut för. Men min depression gick från svår till medelsvår, och livet kunde därmed fortsätta att halta fram.
Jag var däremot fri från depression när jag gick sista året på universitetet. Dethär var ett slags försmak av djup depression, för nästa gång skulle den bli ännu djupare och vara mycket längre.

 

 DJUP DEPRESSION SOM 29-ÅRING

ÅREN INNAN KRASCHEN
Som 25-åring var jag äntligen fri från depression. Jag hade ett par år när jag mådde ganska bra. Jag trodde faktiskt att jag var helt återställd och aldrig mer skulle bli deprimerad.

Under de åren hann jag bli klar med studierna samtidigt som jag jobbade. Jag bytte jobb, förlovade och gifte mig, flyttade tillbaka till hemkommunen, byggde hus, flyttade in och fick våra två barn som har en åldersskillnad på 1 år och 3 månader.

Allt dethär hann jag på 4 ÅR (!!).
Jag ville inte stanna upp, för det var ju bra nu.
Det fanns så mycket jag ville hinna med. Och jag visste också någonstans att jag djupt inombords inte mådde så jättebra, men jag tryckte undan de känslorna genom att ständigt ha fullt upp. Jag ville inte hinna känna efter. Jag ville bara köra full fart framåt. Jag trodde nämligen det var så man skulle göra för att kunna må bra. Att ständigt ha något på gång, som fyller hela vardagen.

Och jag hittade ständigt nya prestationer som skulle vara perfekta. Var det inte skolan, så var det bröllopet, eller så var det jag själv som mamma. Jag ville vara perfekt, för jag trodde att jag skulle må bra då. Jag trodde jag skulle bli nöjdare med mig själv. Så under de första två åren som mamma pressade jag mig väldigt hårt. 

ATT BÖRJA LANDA I DET SOM ÄR
Första gången jag hann landa lite efter de intensiva åren var då jag började jobba igen efter mammaledigheten. Det var egentligen egentligen inte riktig paus, men det kunde ha blivit en början på en ny vardag. Men jag maxade föräldraskap och jobb från dag till kväll. Såklart att jag blev trött.

Det var egentligen ett helt vanligt samtal mellan en arbetskollega och mig som gjorde att mina undantryckta känslor kom upp till ytan. Vi pratade om en händelse som påverkat hen, och som gjort att hen varit sjukskriven en tid. Det hade alltså ingenting med mig själv att göra, men något inuti mig träffades ändå av detdär samtalet. Det berörde och rörde om inuti mig.
Jag minns det ännu som ett bubbel inombords, där jag satt i kansliet på en snurrstol. Det var som om den vackra fasad jag byggt upp plötsligt rämnade, och de känslor jag tryckt undan kom upp till ytan igen. Marken under mig försvann där och då. Exakt i det ögonblicket.

Och jag föll handlöst.

ÅNGEST SOM EN NY KÄNSLA
På bara någon månad blev jag så djupt deprimerad att jag knappt orkade duscha. Allting var en extra ansträngning.
Jag hade ENORM ångest. Den lyste i ögonen på mig.
Det var tungt att andas. Tungt att laga mat. Tungt att städa. Tungt att alls röra någon muskel.

På Instagram skrev jag ännu inget om psykisk ohälsa år 2015.
Men denhär närbilden talar om hur dåligt jag mådde. Det var en början på mitt skrivandet.
Men texten till bilden blev istället:
"Dagens känsla: Trött. #kaffetajm"

Jag kunde inte koncentrera mig på att se ett tv-program, jag bara stirrade framför mig. Förstod inte vad programmet handlade om. Bilderna flimrade förbi, ljuset från tv-rutan bländade och gjorde ont. 
Jag kunde inte läsa böcker längre. Jag förstod inte vad jag läste. 

Jag tappade matlusten. Tappade smaksinnet. Maten smakade ingenting, det var som att tugga luft med lite motstånd.
Jag sov dåligt. Vaknade ofta. Och när jag väl vaknade bultade hjärtat hårt, hårt. Jag somnade med stark ångest, och jag vaknade med lika stark ångest. Den dunkade inombords. Den fanns med mig konstant.

Jag tittade ofta på klockan, för att räkna ned en timme i taget. 'En timme till måste jag orka'.
Ångesten exploderade, blev helt utom kontroll.
Jag blev sur när andra påstod att ångest inte är en känsla, utan att det finns något annat bakom. För mig så var ångesten definitivt en känsla - det var det enda jag kände om dagarna. Jag var varken glad eller ledsen. Jag hade bara stark ångest. 

GRÄNSER SOM SUDDADES UT
De i min närhet såg. Min man försökte hjälpa på alla sätt och vis. Mina vänner fick samtal och sms från mig där jag uppriktigt sa att jag inte orkar mer. Jag mådde så dåligt att jag inte längre förstod att det inte är okej att lägga ett sådant ansvar på vännerna. För de blev rädda. Men mina gränser suddades ut och jag tyckte att det var helt normalt att uttrycka sig så. Jag förstod verkligen inte hur stor oro jag skapade åt dem.

Jag tänkte inte längre klart. Jag hade starka självmordstankar, men som tur var så visste jag någonstans att de hörde ihop med depressionen. Att tankarna inte var jag. Men jag var jätterädd för tankarna, och jätterädd för vad jag skulle göra med dem. Jag ville absolut inte dö, utan jag ville bara slippa ifrån den enorma smärtan och ångesten som jag kände inombords. De tankar och känslor som jag då kände var helt obekanta för mig, de var verkligen inte jag. Det var helt sjukdomen som hade tagit över.

Det enda jag orkade var att ta hand om barnen. Det har alltid varit min styrka. Men jag orkade inte ta hand om mig själv. Jag vet ännu inte i dagsläget hur jag lyckades med det, men jag bara gjorde det. Det var så extremt viktigt att jag gick över stock och sten för den uppgiften, som alla föräldrar gör. 
Men jag var ett tomt skal.

Jag släppte inte kontrollen, utan jag tappade den.

ATT INTE ENS VÅGA BERÄTTA HUR MAN MÅR ÅT VÅRDPERSONAL
I början vågade jag inte berätta allt ens åt mina läkare hurdan vårdhistorik jag hade - jag sa aldrig nåt om min EIPS-diagnos. Jag var rädd att bli dömd. Jag trodde att jag skulle vara utdömd resten av livet om jag fick en sådan diagnos i mina HVC-papper. Så jag sa inget. Det gjorde ju att läkarna inte riktigt förstod mina kraftiga reaktioner.

Och läkarna förstod först absolut inte hur djupt deprimerad jag var. De såg bara att jag var sminkad, fixad, hade fina kläder, var vältalig. De tittade på det yttre och tyckte inte att jag passade in i bilden av någon som är riktigt djupt deprimerad.
Jag fick höra att jag inte ens skulle orka bry mig om mitt utseende om jag mådde så dåligt - men för mig var det extremt viktigt att kunna fixa till mig, trots att jag mådde så otroligt dåligt. Jag kopplade ihop det med ett vanligt liv, och att orka fixa till sig blev så viktigt för mig när jag inte orkade med något annat. Jag ville ha något kvar som kopplade ihop mig med det vanliga livet. För mig blev det sminket. 

SLUTLIGEN TAGEN PÅ ALLVAR
Jag blev slutligen sjukskriven. Jag orkade såklart inte mer och min fasad föll långsamt mer och mer. 
Jag valde slutligen att lägga in mig på avdelning. Som tur var hade jag en öppenvårdskontakt på HVC som förstod hur dåligt jag mådde. Jag behövde mer hjälp än vad öppenvården kunde ge.

Då hade jag ingen terapeut-kontakt, ingen ordentlig psykiater-kontakt, ingen vårdplan och ingen medicinering som fungerade över huvud taget. Jag var inom den vanliga hälsovården, och var inte ens i kö till specialsjukvården. Den privata terapeut jag hunnit besöka ett par gånger kunde inte fortsätta ta emot mig, för jag var i så dåligt skick. Dessutom hade hen inte tillräckligt med lediga tider, utan bara strötider att ge. 
Och jag kunde omöjligt göra ett medicinbyte  hemma med två småbarn som krävde sitt. Det är tungt och jobbigt att byta medicin, och jag var i sådant dåligt skick att jag inte kunde riskera att må ännu sämre - för då hade jag inte längre kunnat ta hand om barnen. 

SLUTENVÅRDEN RÄDDADE MIG
Jag fick slutligen ett erbjudande om en remiss till slutenvården. Med stor osäkerhet kring om de ens skulle ta emot mig, för att jag eventuellt ännu mådde för bra - som allmänläkaren sa. 
Men slutenvården förstod.
Så jag blev inskriven på psykiatrisk avdelning. 
Frivilligt. 

Inne på avdelningen. Då fanns ett "telefonrum", så man fick inte ha med sina mobiler jämt.
De förvarades i ett låst skåp, så man fick sitta där och använda telefonen.
I dagsläget är det inte så längre. Men jag tyckte det var så skönt att slippa vara uppkopplad jämt. 

Jag har aldrig varit djupare än då. Men avdelningsvård var det bästa som hänt. Då svängde det.
De tog mig på allvar. De började se över mina mediciner. Och framförallt, det fanns personal som brydde sig och som inte släppte mig innan jag fått en ordentlig öppenvårdskontakt.

På avdelningen sas att det inte var konstigt att jag hade kraschat. Vem som helst i min sits hade gjort det. Jag hade gjort ALLT på 4 år, utan att stanna upp. Även positiva förändringar behöver bearbetas. När jag väl stannade upp lite föll jag helt handlöst för att jag inte kunde hantera mina känslor.

.

I nästa inlägg kommer jag att berätta lite om hur jag tog mig tillbaka till livet igen, vilka tanke- och handlingssätt jag förändrade och vad som fick mig att må bättre igen.

30