Att vara frisk från psykisk ohälsa
VAD INNEBÄR DET ATT BLI FRISK FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-ELLER EN MONOLOG MED FÖRFATTAREN ANN HEBERLEIN
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana
som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog
bort sådant som kallas för vanföreställningar.
Min psykiater, Lars, säger att det är svårt att bli frisk. Det är svårare att bli frisk än att vara sjuk och till en början är det svårare
att vara frisk än att vara sjuk. Det är så förbannat jävla svårt att vara frisk"
-Ann Heberlein
Jag har varit sjuk. Jag var sjuk i en djup depression. Jag kan bli sjuk igen. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Ja. Åtminstone tillräckligt.
Jag tycker inte att jag är sjuk nu.
Men jag har en del skov som gör att jag under den tiden de pågår kan känna mig psykiskt inflammerad. Sjuk?
Jag lever med en del psykiska symtom som gör livet svårare att hantera.
Men jag känner mig inte sjuk.
Svårigheterna kan kategoriseras in i diverse diagnoser, men det gör inte mig sjukare än många andra.
Jag hanterar dem oftast ganska bra.
Men jävlar vad svårt det var att nå dit. Och jävlar vad svårt det var i början att faktiskt hållas där, i friskheten. I början blev jag alldeles bländad av friskheten. Det var så svårt att vara i det obekanta. Men efter ett tag orkade jag inte med mörkret längre. Det var då jag bestämde mig för att bli frisk.
Jag har ett liv som är värt att leva.
Det kunde jag inte ens se när jag var sjuk. Då när det var nattsvart och suddigt och gjorde ont att andas och ångesten bet sig fast inuti mig och tankarna grumlades till att slutligen bara vilja hitta en snabb väg ut ur dethär helvetet. Då när armarna var blytunga och hjärtat galopperade och lungkapaciteten hade blivit som ett nålsöga och synen blev suddig och overklighetskänslorna gjorde att jag gick omkring i en dimma.
Då var jag sjuk. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Vad innebär det att vara frisk från psykisk ohälsa?
Det är vad de kommande blogginläggen skall handla om. Om vad det innebär att ha ett liv värt att leva. Om hur det är att må bra igen efter att ha mått mycket dåligt. Om hur man kan må både dåligt och bra samtidigt. Om hur man kan leva med psykiska svårigheter och ändå må bra. Om hur man kan se på uttrycket 'återhämtad och frisk'.
Jag har definitivt inga slutgiltiga svar. Egentligen inga svar alls. Jag har bara viss teoretisk kunskap, mycket egen erfarenhet och tillräckligt med insikt i vad som ger mitt liv mening.
Ja. Jag är frisk, för jag har ingen depression.
Mina tankar är klara, glada. Jag känner mig som mig själv.
Jag har en visserligen drag av emotionellt instabil personlighetssyndrom, men jag hanterar mina symtom bättre nu.
De dragen är ju faktiskt också min personlighet.
Något jag inte skall botas från.
Något jag skall hantera.
Det som är jag.
De dragen hanterar jag på konstruktiva sätt numera, inte på snabba lösningar som skapar lidande.
Jag har visserligen också generaliserat ångestsyndrom. Men är jag då sjuk - eller är det bara osunda tankesätt? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag känner mig friskare än på många år.
Och jag tror att det är den känslan som är det viktigaste.
"Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag
vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir
ett enda lidande. När ångesten tar över livet".
"Det är märkligt. Det är när du inte fungerar som du förstår vad det innebär att vara frisk. Det är när din kropp sviker, när
ryggen värker, blicken blir suddig, huden rynkig, som du vet att du har en kropp. Det är först då du blir kropp. Det var som
när en långvarig förkylning släpper. En lågintensiv, envis förkylning som du lärt dig leva med. Du har varit trött och täppt så
länge att du inte minns hur det är att vara frisk. Så är den plötsligt borta och du kan andas igen".
-Ann Heberlein
Ann Heberlein är författare, doktor och teolog. Hon är dessutom bipolär, en sjukdom som gör att man pendlar mellan skov av depression och mani/hypomani. Den sjukdomen är livslång. Så hur kommer det sig då att både jag och Ann Heberlein säger att vi är friska - trots våra psykiatriska diagnoser?
För att börja någonstans så tycker jag att man behöver veta vad det innebär att faktiskt vara återhämtad eller fri från psykisk ohälsa. Men det finns egentligen inte något självklart svar inom psykiatri.
Ibland har vi alla ett eller flera symtom på någon psykiatrisk diagnos. Ibland känner vi oss helgalna. Ibland känner vi igen oss alltför väl i andras öden. Men är vi då faktiskt sjuka?
För att få en psykiatrisk diagnos måste en läkare bedöma ditt mående.
Det är när ett visst antal kriterier uppfylls som man kan få en diagnos. Det är i den stunden, i den livssituationen, enligt den läkarens åsikt. Det finns ibland inte mer än åsikter och överväganden att utgå från. Det finns ju ofta inget konkret som vid ett benbrott att ta fasta på. Det finns bara dina ord, läkarens åsikt om symtomen samt det lilla som läkaren kan observera under själva mötet. En annan läkare kan bedöma annorlunda. I ett annat ögonblick uppfylls inte ens alla symtom på diagnosen. Det är egentligen ganska luddigt.
Det är svårt ibland att veta om man lider av psykisk ohälsa eller om det bara är livet. För livet är svårt. Där ingår liksom periodvis gräslig smärta. Kanske är det egentligen först när man varit sjuk som man vet hur det skall kännas inombords när man är frisk. Då när det självklara inte längre är självklart.
"När en människas liv präglas av smärta, psykisk eller fysisk, när hon lider av en nedsatt funktionsförmåga, när hon inte
kan realisera grundläggande mål, är hon sjuk och då har hon rätt till hjälp, hjälp att leva ett liv som är så gott som möjligt,
så fritt från smärta och lidande som möjligt. Hjälp att leva ett gott liv. Ett normalt liv".
-Ann Heberlein
Numera anses det fullt möjligt att bli helt frisk från emotionellt instabil personlighetssyndrom. Tidigare ansågs det personlighetssyndromet som något som inte alls gick att behandla. Alltså som något var obotbart. En diagnos där man var dömd till ett livslångt lidande. "Ja, har man den diagnosen är man verkligen psykiskt sjuk", sa en lärare en gång åt vår klass när jag studerade utvecklingspsykologi. Mitt hjärta hoppade över ett slag vid den meningen, fylldes av skam inför mig själv.
Så svartvitt är det ju givetvis inte.
Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är inte ett obotbart tillstånd.
Men man kanske aldrig helt kommer att bli kvitt en del symtom.
De kanske lindras, men försvinner aldrig helt.
Är man då likväl återhämtad - eller är man fortfarande sjuk?
Det beror alldeles på hur man ser på det.
Jag känner mig sjuk ibland.
Jag hamnar ned i djupa slukhål som känns som brännande eksem över hela kroppen. De fräter på min själ och gör att mina tankar blir förvrängda till något nattsvart och tomt. Drömmar tonas ut, kroppen blir blytung, luften försvinner ur lungorna och det känns som mina synfel plötsligt kommit tillbaka, trots att jag gjort laseroptik på båda ögonen för många år sedan.
Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir ett enda lidande. När ångesten tar över livet.
Men annars känner jag mig frisk.
Man kan leva med olika sjukdomar, både psykiska och fysiska, och tycka att man har ett gott liv.
Ha ett normalt liv.
Ett liv som är levs med en smärta och ett lidande som är hanterbart. Precis som vi alla gör. Det är vad det innebär att vara människa.
Anse sig själv som frisk med lite skavanker.
Helt fullt normal och vanlig.
"För jag är rädd. Rädd att bli galen igen. Rädd för att tappa förståndet. Rädd för att göra mig själv illa. Rädd för att hon,den andra Ann, ska komma tillbaka och döda mig. Få mig att göra det hon vill men inte jag. Ja, jag är mycket rädd för det. Lika rädd som min väninna som haft cancer är för att cancern skall komma tillbaka och döda henne. Lika rädd som en vän som haft hjärtinfarkt är att hjärtat ska stanna igen. Så rädd som man är när man en gång nästan dött"
-Ann Heberlein, något förkortat citat
Jag är ofta rädd.
I början när jag nyss blivit frisk från depressionen är jag konstant rädd för att bli sjuk igen.
När skoven kommer väcks den rädslan till liv igen.
Men jag låter inte rädslan hindra mig från att leva mitt liv.
Jag är bara medveten om att när som helst kan vem som helst drabbas av någon sjukdom. När som helst kan vi falla.
Men innan det så skall vi leva.
Och det är där jag är. Det är där friskheten finns.
I att ha ett tillräckligt gott liv.
Då är jag frisk. När jag kan se nyanserna av livet.
Kanske det först är man lidit som man kan uppskatta livet.
Leva.
Tack till Ann Heberlein för en enväga diskussion om livet.
Citaten är hämtade ur hennes bok "Ett gott liv", där också hon funderar på vad det är som gör att man bli frisk och vad det faktiskt innebär att ha ett gott liv.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar