Pamelaheader

Behandling och stödinsatser som tagit mig upp ur depressionerna

Skrivet av Pamela Lundberg 30.05.2021 | 0 Kommentarer

129297683 425020425301150 56288454222348242 n Del 3.

 

"Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt.
Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt.
Det bara blev.
En depression som lamslog."

Skrivet 26 maj 2016

BEHANDLING del 1/ 2

Jag tänker här utgå enbart från mina personliga erfarenheter. Det betyder inte att andra metoder är sämre eller bättre. Vi är alla olika. Vi har olika behov av stödinsatser. Dethär är endast min väg ut ur depressionerna. Det har inte varit någon snabb process någon av gångerna. Det tar tagit tid. Mycket tid. Jag har gjort många bakslag under min resa, och velat ge upp oräkneliga gånger. Men jag har alltid valt att fortsätta kämpa framåt.

Jag kommer mestadels att utgå från den djupa depression jag fick för 6 år sedan, eftersom det är efter den som jag på allvar kunnat börja hantera mitt mående och använda mig av sådant som jag lärt mig genom åren. Men jag pratar även kort om hur jag försökt tackla depressioner enda sedan jag var 17 år. Det mesta är sammanvävt i en enda text.

Jag har redan berättat ganska mycket om hurdan behandling jag fått i inläggen som handlar om emotionell instabilitet. Därför tänkte jag dela med mig av instagram-texter som jag skrivit under den djupa depressionen jag hade, för att ge lite mer förståelse för hur det kan vara att vara riktigt djupt nere i depressionsträsket. 
Jag vill också med dehär anteckningarna visa hur tungt och svårt det faktiskt är att komma ur en depression. Det är många bakslag, otroligt många dagar av ångest och en stor frustration för att man inte mår bättre direkt. Men de visar också på något positivt - att det går att må bättre. Oavsett hur svart och mörkt det än är så går det att börja må bättre. Det finns det många som kan vittna om. Jag minns känslan när jag skrivit dehär anteckningarna, men de tillhör ändå en helt annan tid. Idag mår jag så mycket bättre, även under mina tunga dagar.

När du läser dagboksanteckningarna från år 2016-2017, kom ihåg att de är väldigt färgade av hur sjuk jag faktiskt var de åren. Jag var riktigt i början av DBT-terapin när dehär är skrivna. Jag tampades med många känslor på samma gång, både med hopp om att må bättre men också med stora hopplöshetskänslor över hur dåligt jag mådde.

directory 466935 1920 1Bild härifrån.

 HUR DET VARIT FÖR MIG

SJUKHUSVÅRD

Jag har varit inskriven på sjukhus vid ett tillfälle. Då var jag inskriven på psykiatrisk avdelning i 6 veckor.  De sista två hade jag dock permissioner, så jag var egentligen hemma. Sjukhusvistelsen är inget jag skäms för, utan tycker var något jättebra. Sjukhusperioden blev min vändpunkt. Egentligen kunde jag inte falla så mycket djupare, eftersom jag i princip redan låg på bottnen. Men jag upplevde att jag äntligen blev tagen på allvar. Det var också där jag bestämde mig för att jag inte fick falla djupare. Jag ville uppåt. 

Om jag hade fått hjälp tidigare hade jag troligen inte behövt sjukhusvård, men jag är absolut inte bitter eller arg på vården. Det råkade bara bli så, och nu blev det äntligen rätt. Det var som sagt det allra bästa, att jag faktiskt till slut kraschade rejält - för det fick mig att börja ändra på sådana saker i mitt liv som inte alls var bra för mig, till exempel att jag försökte dölja hur jag mådde. Nu behövde jag verkligen hitta sunda lösningar som fungerade för mig. De gamla hade ju inte varit särskilt bra. I dagsläget är jag glad att det blev som det blev. Det är inte alltid heller lätt för vården att hitta passande vård, utan det är också ett experimenterande från deras sida. Det fanns ingen som inte ville hjälpa mig, men de åtgärder som togs innan räckte helt enkelt inte till.

Även om jag mådde fruktansvärt dåligt också när jag blev utskriven från sjukhuset, så hade jag fått både ett medicinbyte och en terapikontakt i öppenvården, som jag redan på avdelningen fick träffa och få ett ansikte på. Jag hade fått sova och vila upp mig. Jag hade pratat många timmar med olika vårdare om varför det blivit som det blivit. Några av vårdarna, speciellt en, fick jag väldigt bra kontakt med och med henne kände jag mig både sedd och lyssnad på. Tillsammans med henne kunde jag också börja skratta lite, från hjärtat, igen. För ett tag kunde jag inte ens le utan att ansiktet kändes förlamat. Det var så välbehövligt att äntligen få någon inom vården att prata med, varje dag. 

hutski2I bakgrunden skymtar byggnaden där alla avdelningar finns.

ANTECKNING FRÅN 23 MAJ 2016:
"Dårhus är kanske ett föråldrat begrepp, men tyvärr klingar Roparnäs inte bättre i mångas öron. Det är lite ett skräckord blandat med förtjusning. Något skrämmande, obekant. Jag kan de korridorerna. Vet hur maten smakar, hur sängarna känns, hur vårdarna ser ut och hur människor samlas i dagsalen för korta möten.
Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt. Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt. Det bara blev. En depression som lamslog. Och de människor jag mötte där var lika vanliga som mig. Bara lite söndriga i kanterna just då. Platsen var inte alls skrämmande, bara behaglig. Och jag kom ut lite helare på andra sidan.
Nu går jag inte i de korridorerna längre, det var ett tag sen, men terapin ligger i intilliggande byggnad. Nu gör det inte ont att komma hit längre. Det är vad det är.
Jag kommer aldrig glömma en del människomöten där. Aldrig glömma den hjälp jag fick. Och aldrig, aldrig säga orden "det händer inte mig" - för det vet man aldrig.
Och jo. Jag hade gjort samma beslut igen. Frivilligt intagen. För att bli hel. (Jag skäms inte, men just nu går jag över min bekvämlighetzon och blir lite rädd att publicera detta, så återstår att se om det får vara kvar. Det är ändå en lång väg kvar, trots att jag är långt på väg jämfört med där och då)."

hutskiPoliklinikens byggnad på området.

ANTECKNING FRÅN 27 NOVEMBER 2016:
"Första advent. Jag har tänkt mycket på att jag faktiskt kommer att vara hemma denna jul. Jag kommer inte tillbringa delar av den på sjukhus. En väldig lättnad har börjat forma sig inom mig. Jag känner att jag kommit så långt nu.
Jag var så slutkörd då, så orkeslös, så tom. Nu har jag börjat känna det som om jag nyss vaknat efter att ha sovit i ett år, och liksom förvirrat undrar "vad hände?". Nånstans känner jag att jag kommit ur det värsta. Varje gång jag snubblar reser jag mig snabbare. Min terapeut säger att jag är mer levande nu. Jag skrattar äkta skratt. Jag ler. Jag orkar mer. Jag har mål.
De senaste gångerna jag gått på sjukhusområdet (där finns alltså oxå poliklinikerna) tittar jag upp på det som en gång var mitt fönster i mitt rum på avdelningen, och känner att det var en annan tid. Att det inte är jag längre.
Och jag fylls av tacksamhet att jag kommer orka fira jul på riktigt år. Med pynt, pepparkaksbak, glögg, vilda barn, presentpapper och skratt. Där vill jag landa. I det som är livet. Det är något som bubblar i mig. Jag tror det är livsglädje. Jag kommer vinna denhär kampen. Jag har delvis vunnit redan, bara genom att sluta skämmas. Tydligen kan man vara stolt deprimerad. Nu säger jag inte att allt är bra, utan att jag är på väg. En liten bit på väg. Jag har stigit bort från min trygga plats och riktigt vill se, känna, höra något annat. Det är stort. Så stort att det är värt att fira med glögg.

"Och när du rest dig
vänd dig inte om
ty det finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom"
-Jonas Gardell"

03072016Juli 2016

 

TERAPI

Jag har gått MÅNGA år i terapi. Dock har huvudorsaken till terapi inte enbart varit depression. I och med de andra diagnoserna har jag haft en del annat att behandla.

Terapi har varit helt livsnödvändigt för mig. Det ger ett extra stöd att orka i vardagen. Jag har lärt mig att hantera mitt humör, fått livsviktiga insikter och verktyg som gör livet hanterbart även när det känns svårt.
Jag har gått i samtalsterapi, både privat via FPA och via sjukvården. Och i DBT, dialektisk beteendeterapi. Däremot har tyngdpunkten vid DBT varit att behandla mina drag av EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom). Mina svårigheter att hantera känslor har delvis gjort att jag gång på gång utvecklat depressioner och levt med ständig ångest - men i terapin hittade jag också verktyg att hantera sådant. Samsjuklighet vid EIPS är väldigt vanligt, och därför behövs en terapiform som är anpassad för alla svårigheter EIPS kan innebära. En "vanlig" depression behandlas därför inte med DBT, även om det finns otroligt bra verktyg som i den terapin som alla vårdare borde lära ut till personer med psykisk ohälsa.

Jag har haft turen att få terapeuter som jag klickat med. Jag vet att alla inte har en turen, men jag vet att alla kommer att hitta en terapeut som man fungerar med bara man orkar byta och inte ger upp. De tre jag gått längst hos (inräknat den jag nu har) har kämpat med mig. Ibland har de verkligen ställt hårda krav. Ibland har jag varit helt hopplös och vägrat ta in vad de försökt säga åt mig. Ibland har jag blivit fruktansvärt arg på dem, men aldrig gett upp terapin. I slutänden har jag ändå alltid litat på dem. För de har gjort det för min skull. 

När jag just kommit från avdelningen (år 2015) var jag ännu djupt nere i den värsta depressionen jag någonsin haft. Jag fick då gå TVÅ gånger i veckan till min dåvarande terapeut i många månader. Det är inte vanligt inom allmänna sjukvården. Men tack vare det klarade jag av att vara hemma. Jag är helt säker på att jag hade blivit inlagd igen utan den lösningen. Jag klarade mig just och just hemma. Det är jag henne evigt tacksam för. För det behövs verkligen terapeuter som ser till klientens eget behov, inte enbart följer den allmänna standarden för hur vården skall göra.

mental health 3337026 1920Bild härifrån.

ANTECKNING FRÅN 22 APRIL 2017:
"Fast inombords strids det mycket just nu. Jag faller under vattenytan, hostar och snörvlar, och tar mig tillbaka upp, simmar och skrattar och ler mot solen, för att sen dimpa igen. Flera gånger samma dag. Det är tröttsamt. Kämparglöden tryter, men återvänder oxå. Jag vet inte vad som gör att det är såhär just nu, men så är det bara. Men ska ha en bra helg.
Min terapeuts ord i telefon igår gör att jag hittade motivationen igen. För att gå DBT är skitjobbigt, för man måste jobba och ändra och vara motiverad då man tappat bort det. Men hon drar mig åt rätt håll. Varje gång. Men är bara så trött på att det aldrig kan vara lätt. Nej. Känslor är inte lätta. Men de måste få finnas."

ANTECKNING FRÅN 6 JUNI 2016:
"Det finns en skrämmande del av ångest. Man vänjer sig vid den. Sakta tar den över och blir ens vardag. Och när den inte finns där känns det som om något skulle saknas. Även om man hatar ångesten är den tillika som ett beroende. Den ska finnas där för att man ska känna sig levande. För vad är man utan den, när den varit en så stor del av en så länge?
Ibland lyckas min terapeut verkligen leverera käftsmällar. Välbehövda sådana dock. Sådana som får en att tänka efter. Ärligt sagt så hatar jag det, för att det gör så ont. Tillika älskar jag rakhet. Sanning som inte är inlindad i bomull, utan på gränsen till provocerande. Det får en att tänka till. Och så sant det är. Att ångesten som tär en också när en. En ond cirkel.
Jag får redskapen, men tydligen är jag inte så bra på att använda dem som jag trott. Det är inte så lätt att lära om sig. Om jag ska vara ärlig är jag tillika skiträdd. Att börja på nåt främmande och lämna det trygga. Oavsett hur dåligt den trygga ångesten än får mig att må."

ANTECKNING FRÅN 12 SEPTEMBER 2016:       
"Hon som står där bredvid. Hon som gör beslut som jag ogillar, men som i längden är de rätta för mig. Hon som skaffar läkartid trots att den borde vara först i november, hon som pratar med de andra terapeuterna för min skull. Hon som vägrar se mig falla mer, utan vill jag ska fortsätta uppåt. Är så glad att jag råkade få just henne som egenterapeut. Är så glad att hon vägrar ge med sig då jag bara vill lägga mig ned och ge upp, utan pushar mig ännu mera nära gränsen. Utmanar mer då jag vill mindre. Ja, jag är tacksam."

pill 4897529 1920Bild härifrån.

MEDICINERING

Jag har ätit medicin hela mitt vuxna liv. Jag har testat MÅNGA olika psykmediciner. De flesta har inte hjälpt. En del har gjort mig sjukare.
En har jag fått en kraftig allergisk reaktion av, där jag blev tvungen att ta kortisontabletter. Ett tag var jag lite väl övermedicinerad, men det kanske också behövdes just då. Andra har varit en mardröm att avsluta, när jag väl velat det.

Varje medicinbyte är otroligt tungt.
Nu har jag haft en kombo som funkar ganska okej. De tar inte bort symtomen, men det lindras.
Just nu håller jag på att försöka bli medicinfri, men utan att ha några krav på att det skall lyckas. Det går om det går. Det återstår att se i vinter, som ju är den värsta årstiden för mig. Men nu har jag i varje fall trappat ned 2 av 3 mediciner. Och det känns bra. Nu ska jag låta kroppen vila lite innan jag börjar försöka trappa ned den sista.

Men när jag fått mina djupa depressioner är det enda som hjälpt att ändra medicineringen. Då hjälper inte terapi. Då mår jag för dåligt för att ta in såna samtal. Så medicin är nåt jag lärt mig acceptera. Jag har definitivt behövt mediciner. Och de har räddat mig upp ur de värsta depressionerna.

20170114 090949Januari 2017

ANTECKNING FRÅN 2 JANUARI 2017:
"Före jul städade jag ur hyllan där jag förvarar dagslägets mediciner. Jag har bytt väldigt mycket under 2016. Där fanns fem olika psykpreparat jag inte längre använder. Fem. Som jag trappat upp och sen trappat ned. Ingen effekt på mitt mående.
Likaså har oxå nästan hela 2016 gått i en enda medicindimma. Det har jag inte fattat förrän nu, nu när dimman lättat. Men det faktum att jag varit övermedicinerad har oxå varit en tillfällig räddning. Då när jag började få domingar i tungan och ansiktet blev det nedtrappning. Annars hade jag inte heller klagat. Är man längst ner har man glömt bort vad som är vanligt och vad som är för avtrubbad.
Jag fixade att trappa ned lugnande, och det är bland det starkaste jag gjort med småbarnsliv emellan. För många dagar var det rent fysiskt ett helvete. I slutet av de 6 veckorna var jag så slut. Man ska inte trappa ned så snabbt, även om det "är normaltakt". Jag avråder. Men det fattar jag ju nu först. Efter detta har jag inte sagt så mycket om medicinen, men visst har jag haft abstinenssymtom mycket längre än så. Jag har varit jätteirriterad och blivit det för minsta lilla - något som inte hör till min personlighet. Nu har det äntligen släppt, men det tog alltså flera månader. Och de minnesproblem jag kände i samma veva har oxå lagt sig. Som tur är.
Jag håller som bäst på att trappa ur en annan medicin oxå, som bara hängt med trots att jag tjatat om att den är värdelös. Jag tror oxå att jag mår så bra att jag inte behöver däckas av en medicin till natten för att kunna sova. För det är vad den gjort med mig. Däckat mig. Gjort mig seg följande förmiddag. Inte alls funkat som antidepressiv. Hittills har det inte varit några större problem att sänka dosen. Nästa gång avslutar jag den. Jag förstår att sjukvården aldrig menat däcka mig såhär - men det kan bli så.
Happy pills finna tyvärr inte. Bara dämpande piller. Tyvärr dämpar de mycket mer än bara sjukdomar. De dämpar ibland hela individen. Fast det var nog det som jag behövde för att orka just då. Det som räddade blev till sist en dämpare. Men nu är jag så glad att andra säger att jag är mer levande än på mycket länge. Tack och lov. Och dedär fem preparaten får snart en kompis."

 Notis: Jag håller inte riktigt med allt jag skrivit i dethär inlägget, men jag publicerar det ändå i dess ursprungliga form, för det var ju så jag tänkte år 2017.

teddy 562960 1920Bild härifrån.

SJUKSKRIVNING

När jag blev väl blev sjukskriven år 2015 hade jag i flera månader kämpat för att försöka orka jobba. De sista dagarna hade jag riktigt stark ångest på jobbet och jag var yr och hörde inte riktigt vad andra kollegor pratade om. Ändå försökte jag benhårt att hålla mig fast i arbetslivet - för att jag kände att det ju är något som förväntas av mig. Att vara sjukskriven för psykisk ohälsa var för mig förknippat med stor skam. Det var helt enkelt något som var helt omöjligt. 

Den kontaktperson som jag hade på hälsovårdscentralen hade många gånger påpekat att jag eventuellt skulle behöva en sjukskrivning. Hon sa att jag när som helst kunde ringa henne om det visade sig att jag inte klarade av att jobba, så skulle jag bli sjukskriven direkt. Men inte ens hennes ord om att "det finns andra som blir sjukskrivna mycket tidigare" lyssnade jag på. Då hade det redan konstaterats att jag hade en djup depression. Jag vågade inte. Jag var så rädd för vad andra skulle tycka om mig. Jag ville inte vara så svag. 

Men någonstans tog det stopp. Det brukar ju göra det. Den dag jag ringde henne med gråten i halsen kände jag mig så rädd, för jag hade aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa tidigare i mitt liv. Däremot hade det funnits perioder när jag definitivt hade behövt det, som vid den djupa depression jag hade som 19-åring. Men jag var inte redo att berätta för arbetsgivare eller närstående om hur jag mådde. När jag väl vågat ringa kontaktpersonen på HVC och fick ett sjukintyg i handen kände jag lättnad. Jag visste att dethär var det enda rätta jag kunde göra. 

Däremot hade jag inte tänkt att den sjukskrivningen på en månad skulle bli förlängd många gånger. Det slutade med att jag var sjukskriven i 1,5 år. Jag minns ännu att jag även vid inskrivningen till sjukhuset hade svårt att acceptera hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag sa bekymrat åt vårdarna på avdelningen att "men min sjukskrivning tar ju slut och jag skall ju jobba imorgon". Såklart avstyrde de det hela och hjälpte mig genom att säga hur jag skulle göra, för mitt huvud kunde inte längre ta in hur jag skulle lösa problemet. Det var alldeles för omtumlande.

Min sjukskrivning var definitivt ingen semester. Jag var hemma för att jag mådde så dåligt att jag inte klarade av att arbeta. Jag gick inte bara hemma för att det var roligt. Jag hatade att vara sjukskriven. Men jag kunde omöjligt jobba. Istället såg jag till att försöka börja må bättre. Det betyder därför att jag inte stannade hemma hela dagarna eller ständigt låg på soffan. Utan jag försökte få vardagen att rulla. De timmar barnen var på dagis var viktig egentid. Jag motionerade, började gå på gym, gick i terapi och såg till att göra saker som jag mådde bra av, såsom att träffa vänner eller gå på loppis. Men bara för att man gör sådana saker betyder det inte att man är arbetsför. Däremot betyder det att man försöker hitta saker som man mår bra av, för att komma tillbaka till livet igen. 

Sen när jag väl började jobba igen upplevde jag att alla trodde att problemen var lösta. Så funkar det tyvärr inte. Men jag mådde så pass bra att jag ändå kunde återvända till arbetslivet. Det var också en viktig delkomponent för mig i processen som krävdes för att komma tillbaka till livet.

(Jag kommer att återkomma till mina erfarenheter av sjukskrivning och mina åsikter kring det i ett enskilt inlägg, för jag märker att jag har så mycket jag vill få fram).

20170414 135728April 2017.

ANTECKNING FRÅN 2 APRIL 2017:
"Nu märker jag att det är svårt att erkänna att det är tungt. Det är svårt för att jag jobbar. Att jag kan klara jobbet bra och ändå själv vara i obalans. Det ena utesluter inte det andra. Det gör det ju vanligtvis inte. Men visst är det lättare att vara öppen när man är sjukskriven. Varför?
För att jag så hjärtans gärna vill att det ska vara så rosenskimrande.
För att jag vill säga att "det är jättebra" när nån frågar.
Jag vill svara att jag begravt allt dåligmående nu och att det flyter på.
Visst flyter det. Samtidigt som det inombords inte riktigt gör det.
Och jag känner att alla förväntar sig detdär svaret "jättebra". Främst jag själv.
Och för att komma ur det gäller det ju att erkänna för sig själv.
Så nej, det är inte jättebra. Det är rörigt inombords. Och jag vet att det känns som en neverending story att skriva så. Jag blir trött på det. För att andra förväntar sig ett avslut. Så funkar det tyvärr inte.
Det är bakslag på bakslag som möjliggör frammarsch. Så funkar psykisk ohälsa. Inte direkt som nåt benbrott som läker och sedan är det bra. Och vi måste sluta skämmas. Det är väl okej leva ett vanligt liv trots ohälsa?"

.

 I nästa inlägg kommer jag att fortsätta på samma tema, och ta upp vad arbetsrehabilitering och egenvård betytt för mig i processen att komma upp ur den djupa depressionen.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar