Pamelaheader

Visa alla inlägg skrivna 2021

Arbetsrehabilitering, egenvård och kreativitet -hjälp ur depression

Skrivet av Pamela Lundberg 14.06.2021

 129297683 425020425301150 56288454222348242 n

"Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp".

Skrivet maj 2018

Del 3.
Fortsättning från förra inlägget.

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt förra inlägg om de stödinsatser och behandlingar som hjälpt mig upp ur depressionerna. Som du kanske märker är det ganska likt det inlägg som handlat om hur jag började kunna hantera min emotionella instabilitet, men det är för att diagnoserna och verktygen går väldigt in i varandra.
Här har jag också valt att dela med mig av anteckningar som jag skrivit under de åren under/efter min djupa depression. Jag tycker det är viktigt att få en inblick i hur man som deprimerad tänker, eftersom jag inte i dagsläget kan beskriva det lika bra. Jag är ju inte mitt i stormen längre. Men när dehär anteckningarna är skrivna var jag definitivt det.

 

ARBETSREHABILITERING

Från år 2015 var jag sjukskriven i över 1,5 år. Jag klarade inte av att jobba, men den långa pausen gjorde det också jättesvårt att komma tillbaka till arbetslivet. Till slut fick jag känslan av att jag aldrig kommer att kunna arbeta igen, eftersom jag ju mådde dåligt. I det skedet jag insåg det hade jag ändå kommit mig upp ur den djupa depressionen och terapin hade börjat ge resultat. Ändå var jag bombsäker på att jag inte var redo att ta mig ut i arbetslivet igen. 

Men eftersom FPA också har en gräns för hur länge de ger sjukersättning, blev det istället tal om att jag skulle behöva sjukpension. Det låter dramatiskt, men i själva verket skulle det ha varit samma sak som en sjukskrivning- men med ett annat namn. För det var ändå aldrig tal om att jag inte skulle börja jobba igen, utan frågan var bara när. Tanken var att sjukskrivningen skulle förlängas ännu någon månad. 

Men jag blev inte beviljad sjukpension, eftersom jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk. Det krävs trots allt väldigt mycket för att man skall kunna gå över den gränsen, trots läkarintyg och diagnoser. FPA vill hellre att andra insatser görs. Då minns jag att jag var arg och ledsen, för jag såg mig inte arbetsför. Jag förstod inte hur FPA kunde neka ett läkarintyg.

Jag blev inte alltså inte beviljad pension, utan arbetsrehabilitering. Det är jag ändå glad för i dagsläget. Jag insåg att det var dags att försöka komma tillbaka till jobbet, trots att jag varken ville eller kände mig redo. I själva verket tror jag faktiskt att jag aldrig hade blivit redo om inte Fpa hade börjat ställa krav.
Jag hade varit hemma så länge att jag var säker på att jag inte dög till något längre. Jag hade inget självförtroende angående yrkeslivet längre, och jag hade helt tappat bort min yrkesroll. Jag såg mig inte som en människa som kunde arbeta. Jag hade helt glömt den rollen.

team 386673 1920Bild lånad härifrån.

Jag ville så fruktansvärt gärna återgå till mitt gamla jobb under rehabiliteringen, vilket inte alls uppskattades av beslutsfattarna. De ville att jag skulle välja en annan arbetsplats, trots att jag insisterade på att det ju inte hade varit jobbet som gjort mig sjuk. Av någon anledning var de inte alls övertygade om den saken. Men jag fick som jag ville - men då beviljades jag bara 3 månaders rehabilitering istället för 6 månader som de i vanliga fall ger. 
Men jag var envis och bestämd, så jag tog det erbjudandet. Jag ville tillbaka till mina gamla kollegor, min bekanta arbetsplats och de brukare jag kände. Och jag är säker på att det också var det bästa för mig. Jag kände till rutinerna på det jobbet och jag trivdes ju där. 

De första 2,5 månaderna var tunga. Jag var trött. Jag var inte van vid så mycket intryck. Jag orkade inte. Jag hade ångest. Jag var uppgiven. Jag kände att jag aldrig kommer att klara dethär. Jag ville mest av allt ge upp.
Ändå fortsatte jag och valde att gå dit varje dag. 
Jag behövde inte delta i arbetsuppgifterna på samma sätt, utan jag fick jobba mer med sysselsättning av brukare och att fungera lite som en hjälpande hand. Men småningom började jag hitta min vårdarroll igen, och valde själv att delta mer och mer. 

Tack vare rehabiliteringen hittade jag tillbaka till arbetslivet. Jag insåg att jag ju faktiskt KAN jobba. Jag var fortfarande en bra vårdare. Jag mådde inte bra ännu, men jag mådde så pass bra att jag faktiskt klarade av att arbeta. Och jobbet gav mig mer energi igen. Det gav mig en till meningsfull sysselsättning, jämfört med att bara gå hemma och må dåligt. 

Så efter 3 månader med arbetsrehabilitering valde jag att börja arbeta igen, precis som vanligt. Jag ville vara en del av kollegiet igen. Och framförallt förstod jag att jag inte behöver må 100 % bra för att kunna vara en bra arbetstagare.
För när jag kommer till jobbet ställer jag om fokus, då lämnar jag mina egna problem utanför dörren när jag går in. Istället är jag enbart en vårdare. Givetvis är det inte så svartvitt, givetvis har jag sämre dagar som alla andra - men i det stora hela axlar jag yrkesrollen framför min privata roll när jag stiger in på jobbet. Och min yrkesroll mår bra och är bra på det hon gör. 

ANTECKNING FRÅN 25 FEBRUARI 2017:
"Jag har funderat mycket på dethär med återhämtning. En av mina terapeuter sa sist att jag nog aldrig kommer att bli återställd. Först kändes det otroligt kränkande, för vad är det för vits att kämpa om man aldrig blir återställd? Men sen tänkte jag om. För visst har hon rätt. Jag kommer aldrig bli återställd. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag var innan. Jag kommer att ha ohälsan i bagaget och ha den med mig.
MEN; det betyder inte att jag inte kan bli återhämtad. Jag kommer inte bli den jag varit, men jag kommer att ha vuxit och ändrats och blivit starkare. Jag kommer att ha dessa erfarenheter med mig och emellanåt tampas med dem, men de kommer inte att sluka mig och de kommer inte att styra mig. De kommer vara med mig, men de kommer att vara en styrka i många sammanhang.
Jag kommer bli den jag vill bli. Jag vill inte återgå. Jag vill växa. Och att tro att jag inte kommer få tampas med ångest är väl att tro för mycket. Den går inte bort sådär bara, men den går att hantera.
Men visst finns det en del i mig som tänker att frisk, ja, det är ju som det var innan. Visst har ju mycket av de typiska depressionstankarna försvunnit i och med att jag blev fri från depressionen. Och jag kan inte fatta att jag tänkt så som jag gjorde. Som tur är.
Men med ångest känns det svårare. Den är djupare, denna GAD. Svårare att särskilja vanlig oro från överoro -som det känns nu, mitt i processen. Och återställd? Vad innebär det?"

IMG 20180509 113907I maj 2018 hade jag jobbat ett helt år, utan en enda sjukskrivning på grund av mitt psykiska mående. Jag var, och är ännu, stolt över den segern. Jag hade också valt att börja på läroavtal, så vid sidan om jobbet var jag också studerande.

 

ANTECKNING FRÅN 18 MAJ 2018:
"Vet ni, det slog mig idag att jag har jobbat i ett år nu, sedan jag var sjukskriven läänge. Ett ÅR. Jag har inga sjukdagar (förutom ett par VAB-dagar). Framförallt har jag inga sjukdagar som beror på psyket. Inte heller frånvaro från skolan. Och ja, jag tänker vara stolt. Jag har HALVA utbildningen klar. Jag får semester iår, en riktig ledighet som inte beror på sjukskrivning eller mammaledighet. Utan på att jag jobbat. Och för alla som mått dåligt vågar jag nog påstå att det inte är en självklarhet. Det är en lycka att få jobba igen, för sjukskriven vill ingen vara.
Jag trodde aldrig jag skulle fixa att jobba igen, och jag trodde aldrig att jag skulle klara det i kombination med skola, intensiv terapi och småbarnsliv. Men det gör jag. Och det går faktiskt (oftast) bra.
Det har inte varit lätt. Det är inte lätt. Speciellt inte i de perioder jag mår lite sämre, som nu. Även om det bara är fråga om dagar numera så är det tuffa dagar. Men det går - för att det SKA gå. För vad har jag för val? Lägga mig ned och ge upp - eller välja att fortsätta trots att det känns tungt? Jag fortsätter.
Med dethär vill jag bara säga att det är värt att fortsätta kämpa. För det kommer en dag då man får insikten om att "oj, jag fixar det ju faktiskt".
Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.

Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp.
För kan jag resa mig igen kan oxå du. Det går. Välj - och fortsätt framåt.
Och jag ska njuta lite av insikten ett tag innan jag beger mig till jobbet. Jag kan ju. Alla kan så mycket mer än man tror."

checklist 2589418 1920Bild lånad härifrån.

KORTSIKTIGA OCH LÅNGSIKTIGA MÅL

I terapin lärde jag mig att det var viktigt att lägga upp både kortsiktiga och långsiktiga mål, för att göra livet meningsfullt. Mina kortsiktiga mål var bland annat att ta mig genom ångestdagarna (se rubriken egenvård).

Men jag kände ändå att jag behövde något större mål, något som var bara för min egen skull och inte för familjen. Något som jag kunde lägga en del tid och energi på, för att längre fram uppnå det jag ville. 

Mitt första långsiktiga mål råkade falla sig ganska naturligt. Det var inget jag planerade, utan det bara blev så. Jag hade länge sagt att jag ville ha närvårdarkompetens, men efter min avklarade examen i utvecklingspsykologi var jag studietrött och hade absolut ingen lust att direkt haka på en till utbildning. Så åren gick.. Men nu, år 2018, råkade det finnas en möjlighet på jobbet att påbörja utbildningen via läroavtal. Så jag tog chansen och hakade på. 
Jag var absolut inte säker på om det var en bra idé, för jag hade ju just kommit tillbaka från min långa sjukledighet. Jag hade dessutom småbarn och gick i en intensiv terapi två dagar i veckan. Jag hade ingen aning om ifall jag skulle hinna, eller om jag ens skulle orka hålla alla bollar i luften som det krävdes för att få vardagen att flyta. Jag var ju fortfarande inte i bästa skick psykiskt heller, utan ganska sårbar.

Men det gick. Många gånger var jag trött, många gånger var det kämpigt. Men jag ville ändå fortsätta - för jag påminde mig ständigt om varför jag faktiskt gjorde dethär. Jag ville ha närvårdarkompetensen. Det var mitt långsiktiga mål, och tack vare att jag satt upp det konkreta målet såg jag till att inte ge upp. 

I början var jag många gånger arg och frustrerad över att tvingas göra skoluppgifter som jag aldrig skulle ha någon nytta av. Jag tyckte att det var tidsslöseri, för jag visste ju redan vid dethär laget vad jag behövde i mitt yrke.
Min terapeut gav mig då ett gott råd, som jag brukar ta fram när jag måste göra något som känns som totalt bortkastad tid:

"Ta tag i dina uppgifter nu, oavsett hur meningslösa de är. Dehär uppgifterna är bara något som måste göras för att du skall nå ditt långsiktiga mål. Tänk inte så mycket, utan bara gör dem. Kom ihåg ditt långsiktiga mål. Uppgifterna är bara något som skall göras för att du skall nå dit". 

NRVARDAREÅr 2019 vid dimissionen. Mitt första långsiktiga mål var uppnått.

EGENVÅRD

RUTINER

När jag var yngre suckade jag åt råden om regelbundna rutiner, äta rätt, tillräckligt med sömn, frisk luft och fysisk aktivitet. Jag trodde inte det skulle funka. Såklart gjorde jag ingetdera av råden.
Det var dumt.
För det är SUPERVIKTIGT.

Inget av dethär har hjälpt mig att bli kvitt depressionerna eller mitt dåligmående i övrigt.
Men de har lindrat.
Jag har dåligt tålamod, så när jag förut testade så funkade det inte, eftersom jag följde råden när det passade mig. Men man behöver ju göra det till rutin och under en lång period. Resten av livet.

Jag har definitivt mindre ångest när jag tränar regelbundet. Numera kan jag träna som ångestlindring, för min kropp blir lugnare direkt. Dessutom har jag definitivt haft nytta av att ha småbarn (nåja, barn numera), för det gjorde automatiskt att jag följde deras rutiner med mattider, frisk luft, aktiviteter och sömn. Det var inte bara viktigt för dem, utan faktiskt också för min egen återhämtning. 

ANTECKNING FRÅN 12 MAJ 2016:
"Jag trotsar min psykiska ohälsa varje dag. Stiger upp, är närvarande med barnen och njuter av dem och deras uppfinningsrikedom, gymmar för att jag vet att det är återhämtning, träffar vänner för att de får mig att le äkta leenden, planterar i trädgården (!!) för att det ger själaro, gör mindfulness-övningar och andra terapirelaterade uppgifter.
Nåt jag lärt mig med tiden är att det gäller att trotsa känslan inombords. Jag måste fortsätta leva, för att det gör tillfriskningen så mycket snabbare. Jag mår inte bättre av att bara ligga i sängen. Det gör jag oxå ibland, har två såna dagar bakom mig, när jag inte gjort nåt utom sovit då barnen är på dagis. Men idag har jag mer kämparglöd. Jag klarade av ett möte som jag tyckte var tungt, för att jag bara måste vara där.
Varför skriver jag dethär?
Jo, för er i samma sits.
Livet är värt att kämpa för, så kämpa. Gör en sak per dag som hör vanliga livet till.
Gör fler om du klarar det.
Ångesten lättar kanske inte, men det gör den inte heller genom att ligga kvar i sängen.
Stig upp, ät, duscha.
Rutiner är bra, för det gör att man håller fast vid livet på ett helt annat sätt.
Gå till din terapi, oavsett i vilket skick du är i.
Låt inte ångesten dra över dig, trotsa den. Trotsa den varje sekund om det är så. För det är ju inte den som ska vinna.
Och de dagar den vinner, försök på nytt nästa dag. Det ska jag göra. Idag ska jag försöka igen."

rock 4239769 1920Bild lånad härifrån.

HITTA VERKTYG

Jag använder mig av DBT-färdigheter när jag mår riktigt dåligt (se inlägget om Självhjälp när ångesten är som värst). Jag vet nu vad som hjälper mig. Det gör att ångesten känns hanterbar. Jag kan styra den, och inte tvärtemot.

Det betyder inte att ångesten helt försvinner genast, utan att jag kan fortsätta leva livet, trots att jag inte mår så jättebra. Tidigare lät jag bara ångesten ta över mig, eftersom jag inte visste hur jag skulle styra den.
DBT-färdigheter är inte enda lösningen, men för mig har det passat. Det finns så mycket annat att välja mellan. Det viktiga är att man inte bara ger upp och låter ångesten vinna. Här behöver man hitta vad som fungerar för en själv.

tippBild lånad härifrån.

ANTECKNING FRÅN 28 januari 2017:
"I och med att jag är "långt över ytan" som min ena terapeut uttryckte det har de denna vecka utmanat mig över gränsen. Jag vet att det är vad som behövs; men det är jättesvårt och jobbigt. Att det sitter i kroppen.
"Du måste använda dbt-färdigheter, du kan ju inte gå omkring med ångest i bröstkorgen. Det blir ju jobbigt, va?".
Jo. Även om jag är så van med MYCKET högre ångest, så dethär räknar jag ju som lite. Ja, men denna vecka har varit jobbig. Skitjobbig. Känner mig fruktansvärt sönder och hatar att nån går och petar på det som gör mest ont. Även om det är vägen ut så är det ju inte så lätt under tiden. Hatar GAD extra mycket idag. Även om jag nu fattar orsaken. Äntligen. Och dessa dbt-färdigheter ja... Jag försöker men hittar ingen som är riktigt rätt just nu. Tack och lov får jag fokusera på familjen i helgen."

 

EGENTID

Som småbarnsförälder har jag länge varit noga med att ta mig egen tid. Det var en av orsakerna till att jag föll så djupt, för att jag aldrig hann ta hand om mig själv. Den egna tiden gör jag bara sånt jag tycket om, för min skull. Ensam.
Inget städande och plockande.

Jag behöver ensamtid, där jag kan få tid att bearbeta vardagen. Andra behöver det sociala. En del får energi av att umgås med andras, andra av att vara ensam. Alla behöver både och, men olika mycket.
Känn efter vad du behöver. Det viktiga är att ta sig tiden och faktiskt känna att det är okej.
För jag är en så mycket bättre mamma efteråt. Då har jag ny energi igen.

För mig har gymmet länge varit en sådan frizon, där jag fått ladda energi och bara släppa alla tankar. Men när Coronan kom har jag småningom tillbringat allt mindre tid där, och satsat på hemmaträning. Tyvärr är inte det riktigt samma sak, men småningom kommer jag säkert ta ett nytt gymkort. 

För ett tag sedan, när jag hade mycket ångest på grund av att jag trappade ned en medicin, började jag måla igen. Det var tänkt att jag skulle måla en målning. Men jag märkte att målandet också är en otrolig frizon för mig. Jag glömmer alla tankar, all ångest. Jag får sådan energi av att måla och försvinner oftast in i min egen bubbla, där jag glömmer både tid och rum. Ångesten inom mig släpper. Jag har börjat hitta min egen stil nu, och kommer definitivt att fortsätta med denhär nya hobbyn.

Några av de målningar jag hunnit göra:
Tyvärr har jag inte så bra kamera, så det är svårt att få fram de rätta färgerna.

IMG 20201012 103058IMG 20200925 161158IMG 20201027 111819IMG 20210210 110951

PRATA
Jag har ett par vänner som jag vet att jag kan prata med om vad som helst.
Jag har min man.
Jag har en terapeut jag litar fullkomligt på.
Jag har personer som jag kan skriva med om jag känner att jag behöver stöd av någon i liknande sits.

Men när jag mår riktigt dåligt drar jag mig automatiskt undan lite. Jag har insett att jag helst pratar med min terapeut, som inte är lika nära som familjen och vännerna i sådana lägen. Det är lättare med någon som har ett avstånd.
Eller så skriver jag. Anteckningar på datorn, gammal hederlig handskriven dagbok eller inlägg på bloggen eller Instagram. Bara att få skriva ned tankar och känslor gör mycket.   

 

GE ALDRIG UPP
När jag mådde som sämst var mitt mantra ändå aldrig att aldrig ge upp. Jag brukade googla på inspirerande citat som jag sparade i telefonen, just för att kunna läsa dem när allt kändes hopplöst. För oavsett hur dåligt det än kändes, så har jag ändå inte velat ge upp. Vi får bara ett liv, så oavsett vad behöver man stanna kvar här. Det kommer en tid när allt inte känns lika svart. 

Dethär är ett citat som hänger
på kylskåpet hemma hos oss:

haag

Behandling och stödinsatser som tagit mig upp ur depressionerna

Skrivet av Pamela Lundberg 30.05.2021

129297683 425020425301150 56288454222348242 n Del 3.

 

"Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt.
Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt.
Det bara blev.
En depression som lamslog."

Skrivet 26 maj 2016

BEHANDLING del 1/ 2

Jag tänker här utgå enbart från mina personliga erfarenheter. Det betyder inte att andra metoder är sämre eller bättre. Vi är alla olika. Vi har olika behov av stödinsatser. Dethär är endast min väg ut ur depressionerna. Det har inte varit någon snabb process någon av gångerna. Det tar tagit tid. Mycket tid. Jag har gjort många bakslag under min resa, och velat ge upp oräkneliga gånger. Men jag har alltid valt att fortsätta kämpa framåt.

Jag kommer mestadels att utgå från den djupa depression jag fick för 6 år sedan, eftersom det är efter den som jag på allvar kunnat börja hantera mitt mående och använda mig av sådant som jag lärt mig genom åren. Men jag pratar även kort om hur jag försökt tackla depressioner enda sedan jag var 17 år. Det mesta är sammanvävt i en enda text.

Jag har redan berättat ganska mycket om hurdan behandling jag fått i inläggen som handlar om emotionell instabilitet. Därför tänkte jag dela med mig av instagram-texter som jag skrivit under den djupa depressionen jag hade, för att ge lite mer förståelse för hur det kan vara att vara riktigt djupt nere i depressionsträsket. 
Jag vill också med dehär anteckningarna visa hur tungt och svårt det faktiskt är att komma ur en depression. Det är många bakslag, otroligt många dagar av ångest och en stor frustration för att man inte mår bättre direkt. Men de visar också på något positivt - att det går att må bättre. Oavsett hur svart och mörkt det än är så går det att börja må bättre. Det finns det många som kan vittna om. Jag minns känslan när jag skrivit dehär anteckningarna, men de tillhör ändå en helt annan tid. Idag mår jag så mycket bättre, även under mina tunga dagar.

När du läser dagboksanteckningarna från år 2016-2017, kom ihåg att de är väldigt färgade av hur sjuk jag faktiskt var de åren. Jag var riktigt i början av DBT-terapin när dehär är skrivna. Jag tampades med många känslor på samma gång, både med hopp om att må bättre men också med stora hopplöshetskänslor över hur dåligt jag mådde.

directory 466935 1920 1Bild härifrån.

 HUR DET VARIT FÖR MIG

SJUKHUSVÅRD

Jag har varit inskriven på sjukhus vid ett tillfälle. Då var jag inskriven på psykiatrisk avdelning i 6 veckor.  De sista två hade jag dock permissioner, så jag var egentligen hemma. Sjukhusvistelsen är inget jag skäms för, utan tycker var något jättebra. Sjukhusperioden blev min vändpunkt. Egentligen kunde jag inte falla så mycket djupare, eftersom jag i princip redan låg på bottnen. Men jag upplevde att jag äntligen blev tagen på allvar. Det var också där jag bestämde mig för att jag inte fick falla djupare. Jag ville uppåt. 

Om jag hade fått hjälp tidigare hade jag troligen inte behövt sjukhusvård, men jag är absolut inte bitter eller arg på vården. Det råkade bara bli så, och nu blev det äntligen rätt. Det var som sagt det allra bästa, att jag faktiskt till slut kraschade rejält - för det fick mig att börja ändra på sådana saker i mitt liv som inte alls var bra för mig, till exempel att jag försökte dölja hur jag mådde. Nu behövde jag verkligen hitta sunda lösningar som fungerade för mig. De gamla hade ju inte varit särskilt bra. I dagsläget är jag glad att det blev som det blev. Det är inte alltid heller lätt för vården att hitta passande vård, utan det är också ett experimenterande från deras sida. Det fanns ingen som inte ville hjälpa mig, men de åtgärder som togs innan räckte helt enkelt inte till.

Även om jag mådde fruktansvärt dåligt också när jag blev utskriven från sjukhuset, så hade jag fått både ett medicinbyte och en terapikontakt i öppenvården, som jag redan på avdelningen fick träffa och få ett ansikte på. Jag hade fått sova och vila upp mig. Jag hade pratat många timmar med olika vårdare om varför det blivit som det blivit. Några av vårdarna, speciellt en, fick jag väldigt bra kontakt med och med henne kände jag mig både sedd och lyssnad på. Tillsammans med henne kunde jag också börja skratta lite, från hjärtat, igen. För ett tag kunde jag inte ens le utan att ansiktet kändes förlamat. Det var så välbehövligt att äntligen få någon inom vården att prata med, varje dag. 

hutski2I bakgrunden skymtar byggnaden där alla avdelningar finns.

ANTECKNING FRÅN 23 MAJ 2016:
"Dårhus är kanske ett föråldrat begrepp, men tyvärr klingar Roparnäs inte bättre i mångas öron. Det är lite ett skräckord blandat med förtjusning. Något skrämmande, obekant. Jag kan de korridorerna. Vet hur maten smakar, hur sängarna känns, hur vårdarna ser ut och hur människor samlas i dagsalen för korta möten.
Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt. Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt. Det bara blev. En depression som lamslog. Och de människor jag mötte där var lika vanliga som mig. Bara lite söndriga i kanterna just då. Platsen var inte alls skrämmande, bara behaglig. Och jag kom ut lite helare på andra sidan.
Nu går jag inte i de korridorerna längre, det var ett tag sen, men terapin ligger i intilliggande byggnad. Nu gör det inte ont att komma hit längre. Det är vad det är.
Jag kommer aldrig glömma en del människomöten där. Aldrig glömma den hjälp jag fick. Och aldrig, aldrig säga orden "det händer inte mig" - för det vet man aldrig.
Och jo. Jag hade gjort samma beslut igen. Frivilligt intagen. För att bli hel. (Jag skäms inte, men just nu går jag över min bekvämlighetzon och blir lite rädd att publicera detta, så återstår att se om det får vara kvar. Det är ändå en lång väg kvar, trots att jag är långt på väg jämfört med där och då)."

hutskiPoliklinikens byggnad på området.

ANTECKNING FRÅN 27 NOVEMBER 2016:
"Första advent. Jag har tänkt mycket på att jag faktiskt kommer att vara hemma denna jul. Jag kommer inte tillbringa delar av den på sjukhus. En väldig lättnad har börjat forma sig inom mig. Jag känner att jag kommit så långt nu.
Jag var så slutkörd då, så orkeslös, så tom. Nu har jag börjat känna det som om jag nyss vaknat efter att ha sovit i ett år, och liksom förvirrat undrar "vad hände?". Nånstans känner jag att jag kommit ur det värsta. Varje gång jag snubblar reser jag mig snabbare. Min terapeut säger att jag är mer levande nu. Jag skrattar äkta skratt. Jag ler. Jag orkar mer. Jag har mål.
De senaste gångerna jag gått på sjukhusområdet (där finns alltså oxå poliklinikerna) tittar jag upp på det som en gång var mitt fönster i mitt rum på avdelningen, och känner att det var en annan tid. Att det inte är jag längre.
Och jag fylls av tacksamhet att jag kommer orka fira jul på riktigt år. Med pynt, pepparkaksbak, glögg, vilda barn, presentpapper och skratt. Där vill jag landa. I det som är livet. Det är något som bubblar i mig. Jag tror det är livsglädje. Jag kommer vinna denhär kampen. Jag har delvis vunnit redan, bara genom att sluta skämmas. Tydligen kan man vara stolt deprimerad. Nu säger jag inte att allt är bra, utan att jag är på väg. En liten bit på väg. Jag har stigit bort från min trygga plats och riktigt vill se, känna, höra något annat. Det är stort. Så stort att det är värt att fira med glögg.

"Och när du rest dig
vänd dig inte om
ty det finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom"
-Jonas Gardell"

03072016Juli 2016

 

TERAPI

Jag har gått MÅNGA år i terapi. Dock har huvudorsaken till terapi inte enbart varit depression. I och med de andra diagnoserna har jag haft en del annat att behandla.

Terapi har varit helt livsnödvändigt för mig. Det ger ett extra stöd att orka i vardagen. Jag har lärt mig att hantera mitt humör, fått livsviktiga insikter och verktyg som gör livet hanterbart även när det känns svårt.
Jag har gått i samtalsterapi, både privat via FPA och via sjukvården. Och i DBT, dialektisk beteendeterapi. Däremot har tyngdpunkten vid DBT varit att behandla mina drag av EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom). Mina svårigheter att hantera känslor har delvis gjort att jag gång på gång utvecklat depressioner och levt med ständig ångest - men i terapin hittade jag också verktyg att hantera sådant. Samsjuklighet vid EIPS är väldigt vanligt, och därför behövs en terapiform som är anpassad för alla svårigheter EIPS kan innebära. En "vanlig" depression behandlas därför inte med DBT, även om det finns otroligt bra verktyg som i den terapin som alla vårdare borde lära ut till personer med psykisk ohälsa.

Jag har haft turen att få terapeuter som jag klickat med. Jag vet att alla inte har en turen, men jag vet att alla kommer att hitta en terapeut som man fungerar med bara man orkar byta och inte ger upp. De tre jag gått längst hos (inräknat den jag nu har) har kämpat med mig. Ibland har de verkligen ställt hårda krav. Ibland har jag varit helt hopplös och vägrat ta in vad de försökt säga åt mig. Ibland har jag blivit fruktansvärt arg på dem, men aldrig gett upp terapin. I slutänden har jag ändå alltid litat på dem. För de har gjort det för min skull. 

När jag just kommit från avdelningen (år 2015) var jag ännu djupt nere i den värsta depressionen jag någonsin haft. Jag fick då gå TVÅ gånger i veckan till min dåvarande terapeut i många månader. Det är inte vanligt inom allmänna sjukvården. Men tack vare det klarade jag av att vara hemma. Jag är helt säker på att jag hade blivit inlagd igen utan den lösningen. Jag klarade mig just och just hemma. Det är jag henne evigt tacksam för. För det behövs verkligen terapeuter som ser till klientens eget behov, inte enbart följer den allmänna standarden för hur vården skall göra.

mental health 3337026 1920Bild härifrån.

ANTECKNING FRÅN 22 APRIL 2017:
"Fast inombords strids det mycket just nu. Jag faller under vattenytan, hostar och snörvlar, och tar mig tillbaka upp, simmar och skrattar och ler mot solen, för att sen dimpa igen. Flera gånger samma dag. Det är tröttsamt. Kämparglöden tryter, men återvänder oxå. Jag vet inte vad som gör att det är såhär just nu, men så är det bara. Men ska ha en bra helg.
Min terapeuts ord i telefon igår gör att jag hittade motivationen igen. För att gå DBT är skitjobbigt, för man måste jobba och ändra och vara motiverad då man tappat bort det. Men hon drar mig åt rätt håll. Varje gång. Men är bara så trött på att det aldrig kan vara lätt. Nej. Känslor är inte lätta. Men de måste få finnas."

ANTECKNING FRÅN 6 JUNI 2016:
"Det finns en skrämmande del av ångest. Man vänjer sig vid den. Sakta tar den över och blir ens vardag. Och när den inte finns där känns det som om något skulle saknas. Även om man hatar ångesten är den tillika som ett beroende. Den ska finnas där för att man ska känna sig levande. För vad är man utan den, när den varit en så stor del av en så länge?
Ibland lyckas min terapeut verkligen leverera käftsmällar. Välbehövda sådana dock. Sådana som får en att tänka efter. Ärligt sagt så hatar jag det, för att det gör så ont. Tillika älskar jag rakhet. Sanning som inte är inlindad i bomull, utan på gränsen till provocerande. Det får en att tänka till. Och så sant det är. Att ångesten som tär en också när en. En ond cirkel.
Jag får redskapen, men tydligen är jag inte så bra på att använda dem som jag trott. Det är inte så lätt att lära om sig. Om jag ska vara ärlig är jag tillika skiträdd. Att börja på nåt främmande och lämna det trygga. Oavsett hur dåligt den trygga ångesten än får mig att må."

ANTECKNING FRÅN 12 SEPTEMBER 2016:       
"Hon som står där bredvid. Hon som gör beslut som jag ogillar, men som i längden är de rätta för mig. Hon som skaffar läkartid trots att den borde vara först i november, hon som pratar med de andra terapeuterna för min skull. Hon som vägrar se mig falla mer, utan vill jag ska fortsätta uppåt. Är så glad att jag råkade få just henne som egenterapeut. Är så glad att hon vägrar ge med sig då jag bara vill lägga mig ned och ge upp, utan pushar mig ännu mera nära gränsen. Utmanar mer då jag vill mindre. Ja, jag är tacksam."

pill 4897529 1920Bild härifrån.

MEDICINERING

Jag har ätit medicin hela mitt vuxna liv. Jag har testat MÅNGA olika psykmediciner. De flesta har inte hjälpt. En del har gjort mig sjukare.
En har jag fått en kraftig allergisk reaktion av, där jag blev tvungen att ta kortisontabletter. Ett tag var jag lite väl övermedicinerad, men det kanske också behövdes just då. Andra har varit en mardröm att avsluta, när jag väl velat det.

Varje medicinbyte är otroligt tungt.
Nu har jag haft en kombo som funkar ganska okej. De tar inte bort symtomen, men det lindras.
Just nu håller jag på att försöka bli medicinfri, men utan att ha några krav på att det skall lyckas. Det går om det går. Det återstår att se i vinter, som ju är den värsta årstiden för mig. Men nu har jag i varje fall trappat ned 2 av 3 mediciner. Och det känns bra. Nu ska jag låta kroppen vila lite innan jag börjar försöka trappa ned den sista.

Men när jag fått mina djupa depressioner är det enda som hjälpt att ändra medicineringen. Då hjälper inte terapi. Då mår jag för dåligt för att ta in såna samtal. Så medicin är nåt jag lärt mig acceptera. Jag har definitivt behövt mediciner. Och de har räddat mig upp ur de värsta depressionerna.

20170114 090949Januari 2017

ANTECKNING FRÅN 2 JANUARI 2017:
"Före jul städade jag ur hyllan där jag förvarar dagslägets mediciner. Jag har bytt väldigt mycket under 2016. Där fanns fem olika psykpreparat jag inte längre använder. Fem. Som jag trappat upp och sen trappat ned. Ingen effekt på mitt mående.
Likaså har oxå nästan hela 2016 gått i en enda medicindimma. Det har jag inte fattat förrän nu, nu när dimman lättat. Men det faktum att jag varit övermedicinerad har oxå varit en tillfällig räddning. Då när jag började få domingar i tungan och ansiktet blev det nedtrappning. Annars hade jag inte heller klagat. Är man längst ner har man glömt bort vad som är vanligt och vad som är för avtrubbad.
Jag fixade att trappa ned lugnande, och det är bland det starkaste jag gjort med småbarnsliv emellan. För många dagar var det rent fysiskt ett helvete. I slutet av de 6 veckorna var jag så slut. Man ska inte trappa ned så snabbt, även om det "är normaltakt". Jag avråder. Men det fattar jag ju nu först. Efter detta har jag inte sagt så mycket om medicinen, men visst har jag haft abstinenssymtom mycket längre än så. Jag har varit jätteirriterad och blivit det för minsta lilla - något som inte hör till min personlighet. Nu har det äntligen släppt, men det tog alltså flera månader. Och de minnesproblem jag kände i samma veva har oxå lagt sig. Som tur är.
Jag håller som bäst på att trappa ur en annan medicin oxå, som bara hängt med trots att jag tjatat om att den är värdelös. Jag tror oxå att jag mår så bra att jag inte behöver däckas av en medicin till natten för att kunna sova. För det är vad den gjort med mig. Däckat mig. Gjort mig seg följande förmiddag. Inte alls funkat som antidepressiv. Hittills har det inte varit några större problem att sänka dosen. Nästa gång avslutar jag den. Jag förstår att sjukvården aldrig menat däcka mig såhär - men det kan bli så.
Happy pills finna tyvärr inte. Bara dämpande piller. Tyvärr dämpar de mycket mer än bara sjukdomar. De dämpar ibland hela individen. Fast det var nog det som jag behövde för att orka just då. Det som räddade blev till sist en dämpare. Men nu är jag så glad att andra säger att jag är mer levande än på mycket länge. Tack och lov. Och dedär fem preparaten får snart en kompis."

 Notis: Jag håller inte riktigt med allt jag skrivit i dethär inlägget, men jag publicerar det ändå i dess ursprungliga form, för det var ju så jag tänkte år 2017.

teddy 562960 1920Bild härifrån.

SJUKSKRIVNING

När jag blev väl blev sjukskriven år 2015 hade jag i flera månader kämpat för att försöka orka jobba. De sista dagarna hade jag riktigt stark ångest på jobbet och jag var yr och hörde inte riktigt vad andra kollegor pratade om. Ändå försökte jag benhårt att hålla mig fast i arbetslivet - för att jag kände att det ju är något som förväntas av mig. Att vara sjukskriven för psykisk ohälsa var för mig förknippat med stor skam. Det var helt enkelt något som var helt omöjligt. 

Den kontaktperson som jag hade på hälsovårdscentralen hade många gånger påpekat att jag eventuellt skulle behöva en sjukskrivning. Hon sa att jag när som helst kunde ringa henne om det visade sig att jag inte klarade av att jobba, så skulle jag bli sjukskriven direkt. Men inte ens hennes ord om att "det finns andra som blir sjukskrivna mycket tidigare" lyssnade jag på. Då hade det redan konstaterats att jag hade en djup depression. Jag vågade inte. Jag var så rädd för vad andra skulle tycka om mig. Jag ville inte vara så svag. 

Men någonstans tog det stopp. Det brukar ju göra det. Den dag jag ringde henne med gråten i halsen kände jag mig så rädd, för jag hade aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa tidigare i mitt liv. Däremot hade det funnits perioder när jag definitivt hade behövt det, som vid den djupa depression jag hade som 19-åring. Men jag var inte redo att berätta för arbetsgivare eller närstående om hur jag mådde. När jag väl vågat ringa kontaktpersonen på HVC och fick ett sjukintyg i handen kände jag lättnad. Jag visste att dethär var det enda rätta jag kunde göra. 

Däremot hade jag inte tänkt att den sjukskrivningen på en månad skulle bli förlängd många gånger. Det slutade med att jag var sjukskriven i 1,5 år. Jag minns ännu att jag även vid inskrivningen till sjukhuset hade svårt att acceptera hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag sa bekymrat åt vårdarna på avdelningen att "men min sjukskrivning tar ju slut och jag skall ju jobba imorgon". Såklart avstyrde de det hela och hjälpte mig genom att säga hur jag skulle göra, för mitt huvud kunde inte längre ta in hur jag skulle lösa problemet. Det var alldeles för omtumlande.

Min sjukskrivning var definitivt ingen semester. Jag var hemma för att jag mådde så dåligt att jag inte klarade av att arbeta. Jag gick inte bara hemma för att det var roligt. Jag hatade att vara sjukskriven. Men jag kunde omöjligt jobba. Istället såg jag till att försöka börja må bättre. Det betyder därför att jag inte stannade hemma hela dagarna eller ständigt låg på soffan. Utan jag försökte få vardagen att rulla. De timmar barnen var på dagis var viktig egentid. Jag motionerade, började gå på gym, gick i terapi och såg till att göra saker som jag mådde bra av, såsom att träffa vänner eller gå på loppis. Men bara för att man gör sådana saker betyder det inte att man är arbetsför. Däremot betyder det att man försöker hitta saker som man mår bra av, för att komma tillbaka till livet igen. 

Sen när jag väl började jobba igen upplevde jag att alla trodde att problemen var lösta. Så funkar det tyvärr inte. Men jag mådde så pass bra att jag ändå kunde återvända till arbetslivet. Det var också en viktig delkomponent för mig i processen som krävdes för att komma tillbaka till livet.

(Jag kommer att återkomma till mina erfarenheter av sjukskrivning och mina åsikter kring det i ett enskilt inlägg, för jag märker att jag har så mycket jag vill få fram).

20170414 135728April 2017.

ANTECKNING FRÅN 2 APRIL 2017:
"Nu märker jag att det är svårt att erkänna att det är tungt. Det är svårt för att jag jobbar. Att jag kan klara jobbet bra och ändå själv vara i obalans. Det ena utesluter inte det andra. Det gör det ju vanligtvis inte. Men visst är det lättare att vara öppen när man är sjukskriven. Varför?
För att jag så hjärtans gärna vill att det ska vara så rosenskimrande.
För att jag vill säga att "det är jättebra" när nån frågar.
Jag vill svara att jag begravt allt dåligmående nu och att det flyter på.
Visst flyter det. Samtidigt som det inombords inte riktigt gör det.
Och jag känner att alla förväntar sig detdär svaret "jättebra". Främst jag själv.
Och för att komma ur det gäller det ju att erkänna för sig själv.
Så nej, det är inte jättebra. Det är rörigt inombords. Och jag vet att det känns som en neverending story att skriva så. Jag blir trött på det. För att andra förväntar sig ett avslut. Så funkar det tyvärr inte.
Det är bakslag på bakslag som möjliggör frammarsch. Så funkar psykisk ohälsa. Inte direkt som nåt benbrott som läker och sedan är det bra. Och vi måste sluta skämmas. Det är väl okej leva ett vanligt liv trots ohälsa?"

.

 I nästa inlägg kommer jag att fortsätta på samma tema, och ta upp vad arbetsrehabilitering och egenvård betytt för mig i processen att komma upp ur den djupa depressionen.


Att leva med en djup depression

Skrivet av Pamela Lundberg 22.05.2021 | 1 kommentar(er)

 

129297683 425020425301150 56288454222348242 n

 

 

DEL 2.

"Jag släppte inte kontrollen, utan jag tappade den"

OM DE DJUPA DEPRESSIONERNA

Jag kommer i dethär inlägget att fokusera på svår depression. Jag pratar om de djupa depressionerna, som är samma sak som benämningen svår depression.
Jag vill i huvudsak försöka berätta hur det kan kännas att vara riktigt djupt deprimerad. Jag har alltid kunnat få vardagen att fungera åtminstone hyfsat, trots att jag haft lätta eller medelsvåra depressioner. Men de två djupa depressionerna jag haft i mitt liv har verkligen totalt golvat mig. Jag tycker inte om att använda ordet sjuk, men under de gångerna är det exakt rätt benämning. Jag har varit väldigt sjuk, för en djup depression gör verkligen så att hela livet sätts på undantag. Det enda som finns är en svart och konstant smärta.

Kom ändå ihåg att även om jag upplevt det såhär, så betyder det inte att alla som är djupt deprimerade upplever det på samma sätt. Även om mycket säkert överensstämmer, finns det även annat som upplevs annorlunda eller helt främmande av andra. 

 

DJUP DEPRESSION SOM 19-ÅRING

39667 121908030866697 1161344554Jag ungefär år 2006. Första och andra året på universitetet.

PRESSADE MIG FÖR MYCKET I SKOLAN
När jag var 19 år fick jag för första gången en depression som riktigt tog över livet.
Jag hade fått för mig att skriva min kandidatavhandling ett år tidigare än de andra klasskamraterna, och det tog hårt på mig när jag insåg att jag inte klarade av det. Jag var egentligen inte alls redo att skriva den, framförallt för att jag hade så stor prestationsångest. Men jag trodde att jag skulle känna mig lyckad om jag lyckades skriva den ett år tidigare än vad som var inplanerat i studierna.

Då förstod jag mig inte riktigt på det akademiska skrivandet, för de forskningsrapporter jag använde mig av kändes som hebreiska. Jag förstod inte heller hur man skulle kunna skriva en uppsats baserat på forskningsresultat som inte gav så mycket resultat. Jag tog mig an ett ganska svårt ämne dessutom, direkta självskadebeteenden, och på den tiden fanns det dåligt med böcker och lättlästa fakta om ämnet. Det fanns inte någon klar definition av begreppet - men jag skulle prompt ha det ämnet. 

Jag ville dessutom ha högsta vitsordet.

Det slutade med att jag fick sådan prestationsångest att jag omöjligt kunde ta tag i uppsatsen. Jag hittade vetenskapliga artiklar, men det flimrade framför ögonen när jag läste och jag förstod inte vad det stod i dem. 
Och jag kunde definitivt inte få ned ett ord i word-programmet. 

Deadlinen för uppsatsen kom. 
Och gick. 
Jag fick ingen förlängning, trots att jag först försökte mig på det.

Jag som alltid presterat hade inte klarat av det denhär gången.
Plötsligt hade jag misslyckats, som jag då såg det.
Jag föll rejält.
Det svartnade totalt.

(Jag måste tillägga att jag skrev kandidatavhandlingen följande läsår, i samma ämne - och klarade det galant. Så det var enbart prestationsångesten och kraven på mig själv som orsakat så onödig press och stress).

66792 1197226293

DE KÄNSLOR JAG KÄNDE
Jag hade mycket ångest, så svår att jag tänkte att jag ju kommer dö av dethär. Det gjorde ont i bröstkorgen, det kändes som om jag fick anstränga mig att andas. Jag minns att jag låg på sängen om dagarna och väntade på att min sambo (nuvarande man) skulle komma hem från jobbet. Jag stirrade på minutvisarna på klockan på väggen och hoppades på att tiden skulle snabbspolas, så att det snart skulle bli natt. När min man kom hem försökte jag visa upp ett gladare jag även åt honom. 

Jag gjorde inget inget annat än panikgrät när jag var hos min dåvarande terapeut. Jag orkade inte prata, och kunde inte säga vad som var fel eller hur det kändes. Jag såg plötsligt ingen mening med att leva. Det gick över huvud taget inte att bearbeta något, för jag mådde alltför dåligt. Hon frågade om jag behövde mer hjälp än hon kunde ge mig. Jag sa blankt nej, jag ville inte någon skulle veta. Jag ville inte tro att det var så dåligt att jag skulle behöva sjukhusvård.

64063 1211539871

Den sommaren tvingade jag mig att sommarjobba. Jag gick emot rekommendationen om att jag skulle vara sjukskriven. Jag minns nästan ingenting, bara att det var svart. På nåt vis lyckades jag sköta jobbet, men jag borde varit sjukskriven. Jag grät mellan klientbesöken i hemservicen.
Jag kunde inte ens glädjas åt festivalen där mitt favoritband spelade. Det var bara extra tungt att försöka ta sig dit. Jag bara längtade efter att få gå hem, för jag såg ingen glädje i att vara där. Jag som alltid hade drömt om att få se detdär bandet live. Jag var bara så trött. 

Det var sommar, sol och värme. Min favoritårstid. Och jag kunde inte alls känna något annat än ångest.
Jag minns ett tillfälle när jag och sambon var ute med en båt. Han fiskade, medan jag låg i fören och tittade på. Vädret var perfekt. Det var strålande solsken, inte ett moln på himlen och inte som en endaste liten vindpust. Jag låg där i fören och tänkte att "jag dör nu. Jag dör för att jag inte kan andas, varför måste jag koncentrera mig på att andas? Hur skall jag överleva?"

TILLFRISKNADE
Men det blev inte värre den gången. Efter ett par månader började jag må bättre. Jag bytte medicin och hittade en sort som passade mig ganska okej. Jag accepterade det faktum att jag inte lycktas skriva kandidatavhandlingen denhär gången. Jag fortsatte att visa utåt att allt var bra, som om inget hänt av den djupa depressionen.

Jag hade fortfarande inga verktyg att ta till för att hantera misslyckanden och svårigheter i livet, som vi alla förr eller senare kommer råka ut för. Men min depression gick från svår till medelsvår, och livet kunde därmed fortsätta att halta fram.
Jag var däremot fri från depression när jag gick sista året på universitetet. Dethär var ett slags försmak av djup depression, för nästa gång skulle den bli ännu djupare och vara mycket längre.

 

 DJUP DEPRESSION SOM 29-ÅRING

pamela05redigerad

ÅREN INNAN KRASCHEN
Som 25-åring var jag äntligen fri från depression. Jag hade ett par år när jag mådde ganska bra. Jag trodde faktiskt att jag var helt återställd och aldrig mer skulle bli deprimerad.

Under de åren hann jag bli klar med studierna samtidigt som jag jobbade. Jag bytte jobb, förlovade och gifte mig, flyttade tillbaka till hemkommunen, byggde hus, flyttade in och fick våra två barn som har en åldersskillnad på 1 år och 3 månader.

Allt dethär hann jag på 4 ÅR (!!).
Jag ville inte stanna upp, för det var ju bra nu.
Det fanns så mycket jag ville hinna med. Och jag visste också någonstans att jag djupt inombords inte mådde så jättebra, men jag tryckte undan de känslorna genom att ständigt ha fullt upp. Jag ville inte hinna känna efter. Jag ville bara köra full fart framåt. Jag trodde nämligen det var så man skulle göra för att kunna må bra. Att ständigt ha något på gång, som fyller hela vardagen.

Och jag hittade ständigt nya prestationer som skulle vara perfekta. Var det inte skolan, så var det bröllopet, eller så var det jag själv som mamma. Jag ville vara perfekt, för jag trodde att jag skulle må bra då. Jag trodde jag skulle bli nöjdare med mig själv. Så under de första två åren som mamma pressade jag mig väldigt hårt. 

ATT BÖRJA LANDA I DET SOM ÄR
Första gången jag hann landa lite efter de intensiva åren var då jag började jobba igen efter mammaledigheten. Det var egentligen egentligen inte riktig paus, men det kunde ha blivit en början på en ny vardag. Men jag maxade föräldraskap och jobb från dag till kväll. Såklart att jag blev trött.

Det var egentligen ett helt vanligt samtal mellan en arbetskollega och mig som gjorde att mina undantryckta känslor kom upp till ytan. Vi pratade om en händelse som påverkat hen, och som gjort att hen varit sjukskriven en tid. Det hade alltså ingenting med mig själv att göra, men något inuti mig träffades ändå av detdär samtalet. Det berörde och rörde om inuti mig.
Jag minns det ännu som ett bubbel inombords, där jag satt i kansliet på en snurrstol. Det var som om den vackra fasad jag byggt upp plötsligt rämnade, och de känslor jag tryckt undan kom upp till ytan igen. Marken under mig försvann där och då. Exakt i det ögonblicket.

Och jag föll handlöst.

ÅNGEST SOM EN NY KÄNSLA
På bara någon månad blev jag så djupt deprimerad att jag knappt orkade duscha. Allting var en extra ansträngning.
Jag hade ENORM ångest. Den lyste i ögonen på mig.
Det var tungt att andas. Tungt att laga mat. Tungt att städa. Tungt att alls röra någon muskel.

20151211 093812På Instagram skrev jag ännu inget om psykisk ohälsa år 2015.
Men denhär närbilden talar om hur dåligt jag mådde. Det var en början på mitt skrivandet.
Men texten till bilden blev istället:
"Dagens känsla: Trött. #kaffetajm"

Jag kunde inte koncentrera mig på att se ett tv-program, jag bara stirrade framför mig. Förstod inte vad programmet handlade om. Bilderna flimrade förbi, ljuset från tv-rutan bländade och gjorde ont. 
Jag kunde inte läsa böcker längre. Jag förstod inte vad jag läste. 

Jag tappade matlusten. Tappade smaksinnet. Maten smakade ingenting, det var som att tugga luft med lite motstånd.
Jag sov dåligt. Vaknade ofta. Och när jag väl vaknade bultade hjärtat hårt, hårt. Jag somnade med stark ångest, och jag vaknade med lika stark ångest. Den dunkade inombords. Den fanns med mig konstant.

Jag tittade ofta på klockan, för att räkna ned en timme i taget. 'En timme till måste jag orka'.
Ångesten exploderade, blev helt utom kontroll.
Jag blev sur när andra påstod att ångest inte är en känsla, utan att det finns något annat bakom. För mig så var ångesten definitivt en känsla - det var det enda jag kände om dagarna. Jag var varken glad eller ledsen. Jag hade bara stark ångest. 

GRÄNSER SOM SUDDADES UT
De i min närhet såg. Min man försökte hjälpa på alla sätt och vis. Mina vänner fick samtal och sms från mig där jag uppriktigt sa att jag inte orkar mer. Jag mådde så dåligt att jag inte längre förstod att det inte är okej att lägga ett sådant ansvar på vännerna. För de blev rädda. Men mina gränser suddades ut och jag tyckte att det var helt normalt att uttrycka sig så. Jag förstod verkligen inte hur stor oro jag skapade åt dem.

Jag tänkte inte längre klart. Jag hade starka självmordstankar, men som tur var så visste jag någonstans att de hörde ihop med depressionen. Att tankarna inte var jag. Men jag var jätterädd för tankarna, och jätterädd för vad jag skulle göra med dem. Jag ville absolut inte dö, utan jag ville bara slippa ifrån den enorma smärtan och ångesten som jag kände inombords. De tankar och känslor som jag då kände var helt obekanta för mig, de var verkligen inte jag. Det var helt sjukdomen som hade tagit över.

Det enda jag orkade var att ta hand om barnen. Det har alltid varit min styrka. Men jag orkade inte ta hand om mig själv. Jag vet ännu inte i dagsläget hur jag lyckades med det, men jag bara gjorde det. Det var så extremt viktigt att jag gick över stock och sten för den uppgiften, som alla föräldrar gör. 
Men jag var ett tomt skal.

Jag släppte inte kontrollen, utan jag tappade den.

13.06.2016

ATT INTE ENS VÅGA BERÄTTA HUR MAN MÅR ÅT VÅRDPERSONAL
I början vågade jag inte berätta allt ens åt mina läkare hurdan vårdhistorik jag hade - jag sa aldrig nåt om min EIPS-diagnos. Jag var rädd att bli dömd. Jag trodde att jag skulle vara utdömd resten av livet om jag fick en sådan diagnos i mina HVC-papper. Så jag sa inget. Det gjorde ju att läkarna inte riktigt förstod mina kraftiga reaktioner.

Och läkarna förstod först absolut inte hur djupt deprimerad jag var. De såg bara att jag var sminkad, fixad, hade fina kläder, var vältalig. De tittade på det yttre och tyckte inte att jag passade in i bilden av någon som är riktigt djupt deprimerad.
Jag fick höra att jag inte ens skulle orka bry mig om mitt utseende om jag mådde så dåligt - men för mig var det extremt viktigt att kunna fixa till mig, trots att jag mådde så otroligt dåligt. Jag kopplade ihop det med ett vanligt liv, och att orka fixa till sig blev så viktigt för mig när jag inte orkade med något annat. Jag ville ha något kvar som kopplade ihop mig med det vanliga livet. För mig blev det sminket. 

SLUTLIGEN TAGEN PÅ ALLVAR
Jag blev slutligen sjukskriven. Jag orkade såklart inte mer och min fasad föll långsamt mer och mer. 
Jag valde slutligen att lägga in mig på avdelning. Som tur var hade jag en öppenvårdskontakt på HVC som förstod hur dåligt jag mådde. Jag behövde mer hjälp än vad öppenvården kunde ge.

Då hade jag ingen terapeut-kontakt, ingen ordentlig psykiater-kontakt, ingen vårdplan och ingen medicinering som fungerade över huvud taget. Jag var inom den vanliga hälsovården, och var inte ens i kö till specialsjukvården. Den privata terapeut jag hunnit besöka ett par gånger kunde inte fortsätta ta emot mig, för jag var i så dåligt skick. Dessutom hade hen inte tillräckligt med lediga tider, utan bara strötider att ge. 
Och jag kunde omöjligt göra ett medicinbyte  hemma med två småbarn som krävde sitt. Det är tungt och jobbigt att byta medicin, och jag var i sådant dåligt skick att jag inte kunde riskera att må ännu sämre - för då hade jag inte längre kunnat ta hand om barnen. 

SLUTENVÅRDEN RÄDDADE MIG
Jag fick slutligen ett erbjudande om en remiss till slutenvården. Med stor osäkerhet kring om de ens skulle ta emot mig, för att jag eventuellt ännu mådde för bra - som allmänläkaren sa. 
Men slutenvården förstod.
Så jag blev inskriven på psykiatrisk avdelning. 
Frivilligt. 

20151218 115316Inne på avdelningen. Då fanns ett "telefonrum", så man fick inte ha med sina mobiler jämt.
De förvarades i ett låst skåp, så man fick sitta där och använda telefonen.
I dagsläget är det inte så längre. Men jag tyckte det var så skönt att slippa vara uppkopplad jämt. 

Jag har aldrig varit djupare än då. Men avdelningsvård var det bästa som hänt. Då svängde det.
De tog mig på allvar. De började se över mina mediciner. Och framförallt, det fanns personal som brydde sig och som inte släppte mig innan jag fått en ordentlig öppenvårdskontakt.

På avdelningen sas att det inte var konstigt att jag hade kraschat. Vem som helst i min sits hade gjort det. Jag hade gjort ALLT på 4 år, utan att stanna upp. Även positiva förändringar behöver bearbetas. När jag väl stannade upp lite föll jag helt handlöst för att jag inte kunde hantera mina känslor.

.

I nästa inlägg kommer jag att berätta lite om hur jag tog mig tillbaka till livet igen, vilka tanke- och handlingssätt jag förändrade och vad som fick mig att må bättre igen.


Att leva med återkommande depressioner

Skrivet av Pamela Lundberg 13.05.2021 | 2 kommentar(er)

 

129297683 425020425301150 56288454222348242 n

DEL 1. 

HUR MAN KAN KATEGORISERA DEPRESSIONER

-och hur jag själv skulle beskriva
mina depressioner 

INLEDNING
Jag kommer att göra en miniserie om hur det är att leva med återkommande depressioner. Jag vet inte riktigt hur många inlägg det kommer att bli än, men åtminstone några.  Jag skall försöka gå på djupet in i vad en depression är och hur det känns, mestadels från mina egna personliga erfarenheter.

Den som vill ha mera fakta om depression i allmänhet hittar det lätt på nätet. Men jag känner ändå att jag vill göra en kort sammanfattning av problematiken och hur vården delar in olika typer av depressioner. Det kommer bli lättare för dig att hänga med även i min berättelse om det finns något slags bakgrundsinformation att relatera till. 

Så jag kommer i dethär inlägget att ge lite fakta om depression och hur det kan yttra sig. Kom ändå ihåg att alla dessa förklaringar är förenklingar och generaliseringar. En depression kan se ut på så många olika sätt, beroende på personen. Det är väldigt individuellt hurdana symtom man har, vilket du även kommer att märka i min berättelse. Dethär kan också leda till att vården känner sig lite förvirrad, för det är inte alltid lätt att veta exakt vad det är fråga om. 

LEENDE DEPRESSION
Leende depression är ett begrepp som används för att beskriva personer som döljer sin depression genom att le. Dethär är alltså ingen psykiatrisk diagnos. En person med leende depression ser glad ut på utsidan men kämpar med känslor av nedstämdhet och hopplöshet inombords. Det är faktiskt ett nytt begrepp även för mig, men jag tycker definitivt att det är värt att nämna. Jag råkade faktiskt läsa om det när jag letade fakta till dethär inlägget.

När man tänker på en person med depression ser man lätt någon som alltid är ledsen och aldrig skrattar. Att det skulle synas utåt att personen är deprimerad. Men det är definitivt en felvinkling av hur en depression är. Det är helt enkelt alldeles för enkelt. Ibland är det definitivt så, men långt ifrån alltid.
Visst kan personer med depression skratta och ha roligt ibland. Och en del är faktiskt otroligt duktiga på att se glada och välmående ut gentemot omgivningen, så pass att hen helt kan dölja sin ohälsa bakom leendet. Dethär passar definitivt in på mig.
Om ni tittar på bilderna här nedan så tänker ni knappast att jag är djupt deprimerad på den första, och ännu har en medelsvår depression på den andra. Det är nästan så att det syns bättre när jag faktiskt mådde lite bättre, men då är det enbart hårfärgen som talar för det.

barnen sma redigerad2015, svår (djup) depression - men leende.

8.7.2016Juli 2016, medelsvår depression.

OLIKA GRADER AV DEPRESSION
Depression är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa. Den är även en av de sjukdomar i västvärlden som är mest kostsam, eftersom den ofta orsakar sjukskrivningar.
Depression tillhör sjukdomsgruppen förstämningssyndrom, där även bland annat dystymi och bipolär depression ingår. Inom vården pratar man om egentlig depression, men jag kommer för enkelhetens skull att skriva enbart depression. Egentlig depression delas in i lätt, medelsvår och svår depression, beroende på hur stor funktionsnedsättning den orsakar. Här har jag gjort upp en väldigt förenklad beskrivning av de olika symtomen, enligt graden av depression:

graderavdepression

TYPISKA SYMTOM PÅ DEPRESSION
Jag tror att många säkert känner till åtminstone en del av de typiska symtomen vid depression, men jag vill ändå lista dem även här. Jag kommer själv att utgå från denhär listan när jag beskriver mina egna symtom lite senare. 

teckenpadepression

OLIKA TYPER AV DEPRESSION
Förutom att dela in egentlig depression i tre olika grader, finns även melankoli som tilläggsdiagnos till svår depression. Det är den svåraste formen av djup depression. Den kännetecknas bland annat av tidiga uppvaknanden, totalt ointresse för omvärlden och en depressivitet som är värst på morgonen (morgonångest). Jag vet tyvärr inte hur vanligt det är inom vården att använda sig av denhär tilläggsdiagnosen. 

För att anses ha återkommande depressioner behöver man enbart ha haft två egentliga depressioner. Man skall alltså ha varit symtomfri mellan de episoderna. En person med dystymi har lätt att drabbas av depressioner. Det blir som en dubbeldepression, där den vanliga depressionen tar över dystymin.

En depression kan ses som kronisk ifall man haft symtom i mer än två år och man inte har haft någon symtomfri period under den tiden. Man kan dock bli frisk även från kroniska depressioner. Själva ordet är lite missanvisande, eftersom det ju lätt uppfattas som om det är något som kommer att finnas med resten av livet. Men så är det inte. Men depressionen anses ändå ha pågått under en så lång tidsperiod att den kan benämnas kronisk. 

En del depressioner har alltså fått en egen benämning, eftersom de särskiljer sig lite från varandra och den typiska egentliga depressionen. Här nedan har jag listat även några andra former av depression. 
En annan form av depression som jag inte listat här nedan är utmattningssyndrom, vilket orsakas av långvarig psykisk och fysisk stress och som leder till utmattning. Den diagnosen finns numera listad i ICD-10, men är fortfarande inte en medicinsk diagnos.  

andratyperavdepression

EN SAMMANFATTNING AV HUR DET ÄR FÖR MIG

DYSTYMI
Jag lider av dystymi, som troligen är något som jag delvis kommer att få kämpa med resten av livet. Jag har sällan varit helt symtomfri en längre tid, utan har en tendens att se allt genom jämngråa glasögon. Men symtomen är lätta. Det går att leva med. Jag har även bättre perioder då jag inte alls märker av det, även om det finns med i bakgrunden. Eftersom jag ändå lätt dras med i glädje och andra positiva känslor, är inte mitt liv jämngrått. 
Det är lite svårt att helt och hållet utesluta min emotionella instabilitet, som gör att humöret svajar. Så jag har lite svårt att enbart se mig själv utifrån depressionssymtomen. Men jag kan se det som ett konstant halvdeprimerat känslosvall.

MEDELSVÅRA DEPRESSIONER eller
ÅRSTIDSBUNDEN DEPRESSION?
Jag har haft ganska många medelsvåra depressioner. Då blir symtomen starkare, men jag kan ändå leva som vanligt för det mesta, t.ex. jobba och pyssla med mina fritidsintressen. Mitt vardagsliv påverkas inte utåt sett, även om jag inombords tycker att allt är grått och trist, stundvis svart. Jag brukar ändå inte ge efter för motivationsbristen, utan tvinga mig att fortsätta som förut. Jag mår bättre av det. Men det blir svårare att orka hålla kontakten med vänner. Där räcker sällan orken till. 

Jag har aldrig fått diagnosen årstidsbunden depression, men egentligen tror jag att jag många av de medelsvåra depressioner jag haft egentligen kan kopplas samman med årstidsväxlingarna. Jag mår bra på våren och sommaren, men mot hösten och vintern vill jag drabbas av depression. Dethär är egentligen något som jag kommit att tänka på de senaste åren, men när jag haft något läkarbesök har just prat om diagnoser inte varit det väsentliga. Jag tror inte att det spelar så stor roll egentligen - huvudsaken är ju att jag vet om det själv.
Min läkare sa faktiskt vid senaste läkarbesöket att jag borde försöka testa köpa en ljusterapilampa till hösten, ifall det eventuellt skulle lindra lite. Jag hade tänkt det i redan förra hösten, men kände mig inte tillräckligt övertygad om att testa. Iår skall jag däremot göra det.

Jag har definitivt haft "vanliga" medelsvåra depressioner i mitt liv. Men de senaste åren verkar det likväl ofta bero bara på att det är höst och vinter. Det känns som om mörkret utomhus skall gräva sig in i mig. Jag avskyr verkligen dedär kolmörka vinterdagarna. Jag mår så dåligt av dem.
Som du märker är allting inte heller riktigt svartvitt i diagnosernas värld. Ibland kan det faktiskt vara lite svårt att veta vad som faktiskt är vad. Men som sagt är det inte så stor skillnad i dethär fallet, för mina symtom är ändå samma oavsett om det är fråga om vanlig depression eller årstidsbunden depression. Däremot skiljer ju sig orsaken. En årstidsbunden depression kommer oftast komma tillbaka varje år, eftersom den beror på årstidsväxlingarna. Det är då också lite knepigare att få bukt på.

20170114 133452Januari 2016. Medelsvår depression.

DJUPA DEPRESSIONER
Jag har haft två djupa depressioner. Det är dem jag tänkte berätta mera om i nästa inlägg. Första gången jag drabbades av en djup depression var jag 19 år gammal. Jag studerade på universitetet, bodde ihop med min pojkvän (nuvarande man) och tyckte att jag hade det rätt bra. Men plötsligt bara föll jag, helt handlöst. Jag klarade av att sommarjobba, men det var enbart med envishet. Jag mådde så dåligt. Jag vägrade bli inlagd på avdelning, trots att min dåvarande psykolog frågade om jag behövde sådan hjälp, för jag ville fortfarande låtsas som om allt var bra utåt.

Min andra djupa depression fick jag som 29-åring. Alltså för 6 år sedan. Den gången kraschade jag totalt. Så djupt nere har jag aldrig varit, varken före eller efter. Så djupt ner hoppas jag att jag aldrig mer faller. Hela jag försvann in i en dimma, som jag inte minns alltför mycket av. Det var som att befinna sig i ett nattsvart hål. Då lade jag frivilligt in mig. Det var så fruktansvärt mycket ångest.
Och nu efteråt har jag insett att min krasch delvis berodde på att jag hann göra så mycket positivt i 4 år innan. Det hände så mycket och så omvälvande saker i mitt liv, som jag aldrig hann varken bearbeta eller njuta av. Det var alltid något nytt, stort på gång. Felet var att jag aldrig hann stanna upp, så jag blev väl nog delvis utbränd. Jag var delvis så troligt trött.

DEPRESSIONERNAS BÖRJAN
Jag började få ångest som 12-åring, men då förstod jag inte vad det var. Det är först nu jag förstått att det kanske var vad jag kände. Jag minns tydligt att det ibland kändes som om jag hade ett stort tomrum inombords, eller något som var svart och svårt. Men det fladdrade bara förbi i snabba ögonblicksbilder. Det känslan stannade aldrig kvar tillräckligt länge för att jag skulle ha hunnit känna igen den. Det är först i vuxen ålder jag insett dethär. Jag har ju alltid varit en känslomänniska, som ju personer med emotionell instabilitet är, och det bäddade ju för en känslighet även för depression och ångest. Jag skriver för övrigt definitivt under att EIPS delvis är medfött, för jag har alltid haft svårt att reglera känslor.

Det var i högstadiet jag blev deprimerad. Jag berättade aldrig det åt någon. Jag nekade på alla frågor. Jag tänkte att det går om. Jag ville vara "normal". På den tiden talades det inte om terapi och dåligtmående som nu. Det fanns inte ens en skolkurator. Jag kommer ju från en jätteliten by. Dethär var dessutom i början av 2000-talet. Jag intalade mig så hårt att dethär var normalt att jag faktiskt trodde på det själv. Jag tänkte att om jag bara skärper mig och ser till så att känslan försvinner, då försvinner den faktiskt av sig själv. Det gjorde den ju givetvis inte.

Så jag gick med depressionen i många år utan att få hjälp, vilket jag också tror är orsaken till att den blivit så kronisk i mitt liv. Mitt liv har formats av depressioner i olika grader, och mina depressioner har definitivt smugit sig in i min personlighet, eftersom det pågått så länge. Men jag har numera allt mer kunnat börja skilja på min personlighet och depressionen. Jag har accepterat att jag fungerar såhär, även om jag givetvis ständigt jobbar för att kunna må hyffsat bra nästan jämt. Jag kan rycka på axlarna och tänka att det är såhär, även om det under vinterhalvåret givetvis är tyngre. Jag har mina sätt att kunna må bra fast jag mår dåligt numera.

IMG 20200619 135050Sommaren 2020. Inte deprimerad.

I nästa inlägg tänkte jag berätta mer om hur det känts att vara inne i en djup depression, för det är definitivt i dem som min personlighet försvunnit och depressionen talat rakt ut. Jag har tänkt och tyckt saker som jag absolut inte skulle ha gjort om jag inte skulle ha varit djupt deprimerad och så sjuk.
Jag gillar inte att använda ordet sjuk, men de två gånger då jag befunnit mig i en djup depression... Då har jag definitivt varit sjuk. Det har definitivt inte varit jag, utan det har varit sjukdomen som talat. Jag har nästan svårt att själv förstå att en del tankar som jag faktiskt haft, och som har varit så starka. De känns nämligen så främmande och inte-jag numera, när jag mår så mycket bättre. 

Min största rädsla i dagsläget är definitivt att drabbas av en djup depression på nytt. Det finns inget så skrämmande som att stå där mitt i stormen. Men i dagsläget ser jag varningstecknen, och vet hur jag skall göra för att avvärja en del symtom. Jag faller inte handlöst som jag gjort innan. Men rädslan, den kommer nog delvis alltid finnas i mig. För den smärtan vill jag aldrig uppleva på nytt.

 


Att vara förälder med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 03.05.2021 | 2 kommentar(er)

 ATT VARA FÖRÄLDER MED PSYKISK OHÄLSA

-Om att gå in i en djup depression samtidigt som barnen var 1 och 2 år gamla

 

I dethär inlägget kommer jag att fokusera på hur det kan kännas att vara förälder, samtidigt som man lider av psykisk ohälsa. Jag kommer främst att utgå från min erfarenhet av att vara småbarnsförälder och samtidigt drabbas av en djup depression.

couple 6081153 1280Bild lånad härifrån.

 ATT VARA FÖRÄLDER MED DAGENS KRAV

Det finns stora krav på hur man skall vara en perfekt förälder i dagens samhälle. Som småbarnsförälder skall man gärna skall sköta hemmet prickfritt och sysselsätta barnen, samtidigt som man själv tränar 5 gånger i veckan och umgås med andra föräldrar med en kopp kaffe i handen. Barnen skall dessutom ha minst en fritidsaktivitet redan i ganska tidig ålder. Om man ser till att laga ekologisk mat från grunden, ser till att hemmet ser ut som ett klipp ur en inredningstidning och hittar på roliga pyssel med barnen ses det som något beundransvärt. 

Men hur många finns det som uppfyller alla dagens kriterier för hur en bra förälder är, om man utgår från dessa krav? 
Ibland är det är ändå jättesvårt att inte dras med i de outtalade förväntningarna som finns när man ser andra småbarnsföräldrar på Instagram och i bloggvärlden. Det är lätt att falla i denhär duktighets-fällan. 

Om man, precis som jag, har en liten perfektionist som bor inom en, blir det lätt rätt stora krav om man skall uppfylla alla krav som finns lite underförstått i medierna. Även om man ju vet att de flesta bilder inte visar hela sanningen så dras man nästan omedvetet med i förväntningarna på perfektion. Även om det inte finns några perfekta föräldrar. Absolut inte. Vi har alla våra tillkortakommanden och svårigheter, som det alltför sällan berättas om i sociala medievärlden.

hands 105455 1280Bild lånad härifrån.

ATT VARA FÖRÄLDER MED PSYKISK OHÄLSA

Jag tror att det finns en stor rädsla att prata om sin psykiska ohälsa när man är förälder. Dethär gör ju att det är svårt att berätta att man mår dåligt för omgivningen. Det finns så otroligt mycket rädslor med att vara förälder med psykisk ohälsa. För hur kommer andra att tänka och reagera på att du mår dåligt, när du ju dessutom har barn att ta hand om? Kommer andra automatiskt att tänka att du är en förälder som inte kan ta hand om mina barn, eftersom du lider av psykisk ohälsa? Kommer du dömas bara enligt din psykiska ohälsa, eller ses du verkligen som den person som du faktiskt i grunden är?

Jag vet att jag är en tillräckligt bra mamma, trots att jag har mina diagnoser. 
Att ha en psykiatrisk diagnos betyder inte automatiskt att man är en dålig förälder. Det betyder att man har egna problem, ja. Men vilken förälder brottas inte med det, mer eller mindre?  Är det inte psykiska problem så kan det vara en fysisk sjukdom, ekonomiska svårigheter, sociala begränsningar eller något helt annat. Alla har vi något som vi kämpar med. Ingen går genom livet helt problemfri.

Alla har vi begräsningar som i någon mån faktiskt kommer att påverka våra barn, både positivt men också negativt. Men det betyder ju inte automatiskt att man är en dålig förälder. Om man gör så gott man kan för barnets bästa kommer man väldigt långt. Man är trots allt bara människa, ingen superhjälte. Det viktiga är inte hurdana svårigheter vi har, utan att vi försöker lära oss tackla dem på bästa sätt så att inte barnen lider. Det finns så många bra lösningar som fungerar om man vågar ta hjälp och tänka utanför ramen. 

Det viktigaste att komma ihåg är nog: Ingen förälder är perfekt, men de flesta är faktiskt okej.

IMG 20201228 113348Vinter 2020.
Jag och mina flickor.

HUR DET VARIT FÖR MIG

KRAVEN
När jag fick mina barn, åren 2013 och 2014, mådde jag det bästa som jag gjort på många år. Jag såg mig till och med som "frisk" från depressionen jag lidit av i flera år. Det gjorde ju också att jag faktiskt vågade tro att jag skulle bli en bra förälder. Och det var jag också, men jag hade väldigt stora krav på hur jag skulle vara som förälder. Jag har ju som sagt varit perfektionist. Jag ville vara en perfekt mamma. Jag jobbade väldigt hårt för det också. 

TRÖTTHETEN
Men det säger sig själv att om man skaffar barn med 1,3 års mellanrum kommer den första småbarnstiden att vara tuff. Jag klarade den rätt bra. Någonstans kände jag att jag var ganska trött, men jag hann faktiskt inte fundera på det desto mera. Det var så fullt upp med vardagen.
Jag minns att jag till slut tänkte att "nu har jag klarat av en till dag" när jag gick och sova. I dagsläget skulle mina varningsklockor börja ringa vid sådana tankar, men det gjorde de inte då. Jag förstod faktiskt inte hur trött jag var. Jag förstod inte heller att jag långt inuti inte mådde så jättebra. Jag hann aldrig fundera på den biten.  Jag ville inte ens kännas vid sådana känslor, utan tryckte snabbt undan dem. 

INGEN EGENTID, INGEN EGEN ÅTERHÄMTNING
Jag glömde också bort en väldigt viktig del i föräldraskapet - mig själv.
Jag gav mig aldrig tid för mig själv. Jag lämnade i princip alla hobbyn, all egentid och alla intressen. Jag hann inte. Jag hade fullt upp med att försöka vara supermamma. Jag passade på att sova då barnen vilade middag, det var jag noga med. Jag trodde att det räckte med sömn som återhämtning. Jag tränade dessutom en timme en gång i veckan helt själv. Det var min egentid.

Men för en person som behöver mycket egentid att reflektera räckte ju inte dethär på långa vägar. Jag hade behövt ge mig så mycket mer. Jag hade behövt ge mig tid att bara vara, att skriva och måla och läsa böcker. Att promenera helt själv. Att nångång gå på loppis helt i lugn och ro. Att nångång träffa vänner helt ensam. Helt enkelt att våga lämna barnen i någon annans händer några timmar i veckan. Det är ju inte jättelätt med så små barn, men visst hade jag kunnat fixa det ibland. Men mitt mamma-samvete sa att det inte var okej. 

BÖRJADE JOBBA IGEN FÖR TIDIGT
Jag började jobba när yngsta var ungefär ett år. Jag hade ett jobb som innebar kvällsskiften och nattjobb. Jag valde att ha barnen hemma på förmiddagarna, enda tills jag själv for på jobb. Först då lämnade jag dem på dagis. Då behövde de bara vara där 1-2 timmar. Var jag ledig var givetvis de lediga. 

Det var nog också dethär som gjorde att jag kraschade så rejält några månader efter det. För när jag for på jobb hade jag redan gett allt här hemma i många timmar. Sen skulle jag jobba 7 timmar och kom hem efter kl 21.30. Samma sak följande dag. Ingen egentid. Ingen återhämtning. 

barnen sma redigeradÅr 2015.
Jag och mina barn (2 år och 1 år).
Sista bilden på mig innan min krasch.
Även om jag ler, lyser mina ögon tomma.
Såhär kan också en djup depression se ut.

ATT GÅ IN I EN DJUP DEPRESSION MED TVÅ SMÅ BARN PÅ 1 OCH 2 ÅR

PERSONLIG KRASCH
Givetvis kraschade jag. 
(Jag kommer berätta mera om dethär i en bloggserie om depression som jag snart skall börja skriva).

Jag blev sjukskriven från mitt jobb. Men det hjälpte inte. 
Jag fick mediciner, men de fungerade 
inte .
Jag fick en samtalskontakt via HVC, men det räckte inte. 
Jag hade inga verktyg att ta till själv för att kunna hantera den ångest jag kände inombords. 
Jag föll handlöst. 
Det blev svart. 

INLÄGGNINGEN
Det som hände sedan är en är en lång och knagglig historia. 
Jag fick till slut min remiss till specialsjukvården, tyvärr för sent. Då var jag redan i så dåligt skick att jag i princip var ett tomt skal.
Så jag valde slutligen att frivilligt lägga in mig på en sluten psykiatrisk avdelning. Jag tog det erbjudande jag fick.
Det enda jag kände inombords var ångest. Dag som natt.

Det var nog det tyngsta, och mest vettiga beslut, jag gjort i hela mitt liv. Mitt hjärta höll på att gå sönder när jag visste att jag skulle bli tvungen att vara på sjukhuset och inte vara tillsammans med barnen. Jag var förkrossad. Samtidigt visste jag att jag måste göra dethär för deras skull, för i det skick som jag var då så var jag ingen bra mamma. Jag var ett vandrande tomrum.

ATT VARA PÅ SJUKHUS, UTAN BARNEN
Men att inte kunna vara tillsammans med dem gjorde hjärtskärande ont. Det var fruktansvärt n
är de gick ut från avdelningen efter att ha besökt mig och dörren stängdes och gick i lås. Kvar stod jag å andra sidan och kunde inte följa med hem. Det fick mig att gråta hejdlöst varje gång. Men samtidigt orkade jag inte mycket under de permissioner jag hade. Min energinivå var nästintill på noll. Jag visste att jag behövde vara på sjukhuset just då, för att kunna pausa hela livet och få lite ork tillbaka.
Jag visste att barnen hade det bra hemma med pappan. Och jag visste att de hade andra viktiga personer i deras närhet. De skulle klara sig superbra även utan mig ett tag. Och jag kunde få hjälp. Ändå kändes det som hjärtat skulle gå sönder.

20160402 184548År 2016. 
Ett par månader efter sjukhuset.
Djupt deprimerad, men på väg uppåt.

HUR JAG KLARADE AV TIDEN EFTER KRASCHEN NÄR JAG VÄL KOM HEM

Jag har alltid klarat av att ta hand om mina barn, oavsett hur dåligt jag mått.
Det har alltid varit min styrka - men också det som gjorde att vården inte förstod i hur dåligt skick jag faktiskt var. Jag klarade ju vardagen, trots att jag var djupt deprimerad. 
Mammarollen försvann inte ens då jag mådde som sämst. Jag orkade egentligen inte med nåt - utom att ta hand om barnen.
För att det alltid varit prioritet ett.
Det går före allt annat.
Det har gått före min förmåga att orka ta hand om mig själv helt fullt.
Jag vet inte riktigt hur jag klarat av det under den tiden jag mådde som sämst, men det var bara något jag blev tvungen göra. Jag var bestämd med att det skulle gå, för mammarollen är inget jag kunde lägga på paus. Och sånt som jag måste göra så har jag alltid klarat av. Man är trots allt så mycket starkare än man tror. På något konstigt vis gick det. 

VAD JAG ÄNDRADE PÅ FÖR ATT KLARA VARDAGEN

DAGISTIDER
När jag kom hem från avdelningen började mina barn vara på dagis ett par timmar varje dagMin kloka vän sa bestämt att jag måste göra så nu, utan att ha dåligt samvete. 
Såklart hade jag
 jättedåligt samvete för dethär, för jag var ju "bara" hemma. Jag kände ju att jag borde ha haft barnen hemma då... Men det var ju en dum tanke - jag var ju hemma för att jag var sjukskriven och behövde få återhämta mig. Det var ingen semester.

EGENTID, DÄR JAG SKULLE GÖRA NÅGOT FÖR MIN EGEN ÅTERHÄMTNING
Och i och med det beslutet fick jag ett par timmar mitt på dagen då jag kunde göra precis vad jag ville. Jag bestämde att jag under de timmarna absolut inte skulle göra några hushållssysslor eller annat som hörde till hemmet. De timmarna skulle vara min egentid. De timmarna fick jag göra vad jag ville med, bara jag såg till att det var för min skull. I början sov jag mycket. Då kunde jag tillåta mig krascha helt ett par timmar. Jag kunde släppa fram illamåendet. Och jag hade mycket terapi den perioden. 
Men jag började även småningom att gå på gym, skriva, träffa vänner och gå på loppis.  Det var sådana saker som gav mig energi, som i slutänden gjorde att jag hade energi att ta hand om barnen på nytt när de kom hem från dagis. Och jag började orka mer igen, eftersom energin sakta kom tillbaka.

ATT KUNNA ORKA IGEN FULLT UT

Känslan när jag plötsligt märkte att jag orkade ha barnen hemma en hel dag utan att det var något problem var häftig. Det är cirka 2 år sedan, så det är inte så lång tid sedan dess. Men plötsligt kunde jag välja igen. Plötsligt orkade jag igen. Jag satt på terrassen och läste medan mina barn lekte i lekstugan. Jag hade aldrig tillåtit mig att ens göra det tidigare, för jag krävde full närvaro konstant tillsammans med barnen. Men jag var ju faktiskt närvarande, och de hade roligt tillsammans.

Men det tog flera år innan jag kom till det skedet att jag orkade en hel dag.
Och om jag skall jämföra, så har jag inte lika mycket energi att hushålla med i dagens läge. Den är mycket mera begränsad än förr, men det har jag accepterat. Jag planerar helt enkelt in saker utifrån min nuvarande energinivå. Jag planerar inte in många olika aktiviteter per dag.

Mina barn och min man har alltid varit den stora moroten till att jag faktiskt orkade ta mig igenom den djupa depressionen. Utan deras närvaro och glädje hade det varit så mycket svårare att orka kämpa. Men nu kämpade jag inte bara för mig själv, utan jag kämpade för att barnen skulle få en gladare mamma igen. För deras skull stod jag ut med den fruktansvärda ångesten inombords. För deras skull gjorde jag val som var hjärtskärande men nödvändiga. För deras skull hade jag inget annat val än att gå framåt.

HUR JAG TÄNKER OM PÅVERKAN TILL BARNEN I DAGSLÄGET 

Jag vet ju inte hur mina barn kommer att påverkas i framtiden av att ha en förälder med psykisk ohälsa. Jag tänker sällan på det numera. Jag har mer konstaterat att barn formas och påverkas av föräldrar, men mer än så kan jag inte veta. Mer än så kan ingen veta, oavsett hur bra man än mår.
Det jag vet är att jag kan lära dem hur viktigt det är att prata om känslor. Jag har också lätt att prata med dem om problem och svårigheter, eftersom jag är van att prata djupare saker och diskutera allt. Jag ser mina erfarenheter som en styrka i mitt föräldraskap. Jag har sett livet från den riktigt svarta sidan, och jag känner igen varningstecknen. Både för mig själv, men även på andra.

family hand 1636615 1280Bild lånad härifrån.

MINA TIPS TILL FÖRÄLDRAR MED PSYKISK OHÄLSA I LIKNANDE SITS

-TA HJÄLP AV MÄNNISKOR RUNTOMKRING DIG. DU BEHÖVER INTE KLARA AV ALLT SJÄLV!
Ta hjälp av dina närmaste. Tvinga dig inte att klara allt, när du knappt klarar av dig själv.
Mitt nätverk har givetvis gjort att jag orkat vara en bra mamma.
Min man har många gånger fått bära det större oket här hemma. Föräldrar, syskon och vänner har hjälpt till. Barnen har alltid haft ett stort nätverk runt sig. DET tror jag är viktigt, speciellt om man mår dåligt. Man behöver andra som avlastar. Barnen behöver andra personer i sitt liv, som inte är djupt deprimerade.

-SÄNK KRAVEN!
Det behöver inte vara superstädat och maten behöver inte vara hundra procent egengjord varje dag. Känn efter vad du orkar med och hur du kan prioritera. Innan ville jag alltid ha superstädat när vänner hälsade på - det lät jag bli senare. Mina bekanta fick komma till ett helt vanligt småbarnshem. Ibland var det stökigt, och jag tyckte det var jättejobbigt att visa andra det. Men man vänjer sig. Mina bekanta kom ju för att hälsa på oss, inte granska hur välstädat vi har det. Tumma på din egen perfektion, för den gör ingen nytta.

-DAGIS/BARNPASSNING ÄR INTE NÅGOT DÅLIGT!
Om du har haft barnen hemma tillsammans med dig, fundera på om du verkligen orkar det på heltid. Det är faktiskt helt okej att barnen är på dagis, trots att du är hemma och sjukskriven! Kom ihåg att du behöver ta hand om dig själv för att kunna vara en bra förälder. Jag hade jättesvårt med att ha barnen på dagis när de var små, och det var så dumt! För mina barn trivdes verkligen där. Det var bara mitt dåliga samvete som sa att jag var en dålig förälder som gjorde så.

-GÖR SAKER SOM FÅR DIG ATT MÅ BRA/BÄTTRE
Både på kort sikt, men även sådant som påverkar dig på lång sikt. Allteftersom jag började repa mig från värsta kraschen började jag försöka göra saker som fick mig att må bra. För då fick jag ny energi och mådde bättre - och blev alltså en bättre mamma. Idag ser jag till att fortfarande få egentid. Jag tar hand om mig själv för att vara en bra mamma. Så jag gör sånt JAG tycker om. Det ger ju mig så mycket mer energi i vardagen.

Barn är rätt bra på att sysselsätta sig själva. Men de behöver närhet och genuint intresse från föräldrarna. Och även om du känner att du inte orkar, så planera in roliga saker tillsammans med dem då och då. De behöver det - och du behöver det.
Vår familj började vandra längs vandringsleder, för i grunden så behövde jag känna lugnet av skogen, och vara närvarande i nuet. Det tvingade jag mig att göra även dåliga dagar. I slutänden mådde jag bättre efteråt. Och barnen älskar det.

-PRATA ÖPPET MED BARNEN
Jag har aldrig försökt dölja att jag mår dåligt. Men jag har ändå en förmåga att stänga in jobbiga känslor när det behövs, vilket jag tycker är bra. Barnen skall givetvis inte behöva veta allt, de skall inte bli ditt bollplank när du mår dåligt och de skall inte behöva känna att de har ansvar över dig.

Förklara kort om de är tillräckligt stora, för då behöver de förklaringar till att du mitt i allt kanske beter dig helt annorlunda än du gjort innan. Berätta att det inte är deras fel. Berätta att du får hjälp för dethär. Berätta att de alltid kan prata med om saken, även med andra vuxna. De skall inte känna att dethär är en familjehemlighet som de behöver dölja. 
Om dina barn är små, som mina var, kommer de inte kunna förstå. De är i nuet, de behöver inte långa förklaringar. De behöver kramar och närhet. Vardagsrutiner. Trygghet. 

Mina barn är så stora nu att de märker de dagar som jag mår sämre. Egentligen märks det mest på att jag inte har så mycket energi att göra saker eller att jag är mer irriterad. De vet inte desto mer, men småningom kommer de få veta. 
De vet att jag går i terapi, även om de inte riktigt förstår innebörden. De känner till ord som ångest och att 'det är en dålig dag'. Jag vill det ska vara okej att visa att man är ledsen eller har en dålig dag. De ska kunna våga visa känslor. Ha känslokunskap. Men i dagsläget mår jag så bra att de inte behöver veta, för jag är inte djupt deprimerad och mitt mående är ändå relativt bra. Det är inte akut dåligt. Om det skulle bli så igen, då skulle jag förklara kort och lätt för dem.

-HÅLL FAST I VARDAGSRUTINER
Det är jätteviktigt att barnen har vardagsrutiner som hela familjen följer, trots att du egentligen inte orkar. I längden så är dethär jättebra även för dig själv. Du behöver också hålla fast vid rutiner. Du mår bättre av det än att enbart ligga på soffan. 

 -KRAMAS OCH FINNS TILL FÖR DEM
Även om du kanske inte orkar följa med på varje fritidsaktivitet, eller hitta på roliga saker tillsammans med dem lika ofta, så är trots allt grundtryggheten viktigast. Krama dina barn. Berätta hur mycket de betyder för dig. Ha myskväll. Fråga hur deras dag varit. Fråga om deras tankar. Visa att du fortfarande är intresserad och bryr dig om dem. 


Att vara anhörig - Gästinlägg av min man

Skrivet av Pamela Lundberg 16.04.2021 | 3 kommentar(er)

ANHÖRIGPERSPEKTIVET

-ATT VARA ANHÖRIG TILL NÅGON MED PSYKISK OHÄLSA


hearts 1450300 1920Bild härifrån.

De anhöriga och deras perspektiv är ofta något som ofta glöms bort när någon lider av psykisk ohälsa. Ofta är den psykiatriska vården, framförallt när det gäller vuxenpsykiatrin, helt inriktad mot den drabbade personen. Det säger ju sig själv att det är det absolut viktigaste, men de anhöriga kan känna sig åsidosatta och bortglömda i hela rehabiliteringsprocessen. För det är inte bara den enskilda som påverkas av psykisk ohälsa, det är även den övriga familjen och bekantskapskretsen. 

Osäkerheten kring hur man skall förhålla sig till sin anhöriga är otroligt stor. Vad kan man fråga? Vad skall man svara för att inte göra måendet ännu värre? Är det bättre att inte fråga alls? Vad kan jag göra för att få hen att må bättre? Vågar jag alls ställa några krav?

Dessutom lever de anhöriga med en ständig oro. Hur mår den drabbade idag? Hur skall det bli i framtiden? Kommer hen någonsin att må bättre? Kommer hen att ta livet av sig? Hurdant ansvar har jag? Hur skall jag själv orka? Vågar jag leva mitt eget liv precis som vanligt?

De anhöriga kan känna sig ensamma och handfallna, speciellt om de inte alls får någon information alls. I många fall är det bra om vården även tar med de anhöriga i rehabiliteringen, vilket enligt min egen erfarenhet har blivit bättre (här vet jag att erfarenheterna skiljer sig från varandra!). 

GÄSTINLÄGG AV MIN MAN CHRISTER 

-Ur en anhörigs perspektiv

 

IMG 20191020 113452

*Detta är en GÄSTPOST av min man, som även publicerats på min instagram*.
Dethär är helt hans egen text och egna upplevelser.

 

Christer:

"Det talas ofta och mer och mer om personer som lider av psykisk ohälsa, men det är dock väldigt sällan som anhöriga till personer med psykisk ohälsa kommer på tal. Som anhörig blir man drabbad, vare sig man vill eller inte. Hur och i vilken omfattning man drabbas är dock från fall till fall. 

Hösten år 2015 blev min fru sjuk, riktigt sjuk. Jag gick från en stabil vetskap om att hon lider av psykisk ohälsa som hon hanterar, till att se det förvärras. Efter en månad med en snabb försämring tvingades jag köra min fru till sjukhuset sent en kväll då inget annat hjälpte.
Det förändrade mig.
Det förändrar vilken stark personlighet som helst, oavsett hur stark man tror att man är.

Frun var intagen på psykiatriskt sjukhus med en energinivå på noll och kvar stod jag med barnen 1 och 2 år gamla.
Det som jag kände var rädsla. Jag var så otroligt rädd. Jag har ALDRIG - varken före eller efter den kvällen känt en sådan rädsla.

-Vad skulle jag ta mig till?
-Hur skulle det gå med frun?
-Kommer hon någonsin att bli bra?
-Kommer hon att vara sjuk resten av livet?
-Hur skulle jag klara mig ensam?
-Hur skulle barnen påverkas?
-Kommer barnen att få det svårt?
-När får jag reda på mera om hennes tillstånd?
-Hur ska jag kunna berätta för vår bekanta om att frun är på mentalsjukhus?

Jag kände mig som världens mest ensamma människa just då. Men, som tur var fanns det nära bekanta som stöttade upp mig.
Personer jag kunde ringa och diskutera med.
Personer som kom på besök och gav mig stöd och möjlighet till diskussion.
Personer som var mer insatta i ämnet psykisk ohälsa.
Personer som lugnade, stöttade, tröstade.

Det blev 5 veckors konstant oro och rädsla innan hon äntligen kom hem från sjukhuset.
De veckorna förändrade mig, byggde en del av grunden till den person jag är idag.
Den personliga förändringen gick inte mot det sämre - utan istället till det bättre, med en klarare insikt.
Men det krävdes tid för att inse, att acceptera.

Jag fick efteråt en helt annan syn på bl.a. psykisk ohälsa, mentalsjukvården och mycket i dagliga livet.
Jag fick en annan syn på vad jag vill prioritera i livet och vad som faktiskt är av vikt.

Det stora negativa som ännu sitter kvar trots flera år med en fru med stabilare och bättre mående är dock oron.
Fast jag innerst inne vet att min Pamela är stabilare och lärt sig hantera mående så behövs det inte mycket svängningar i hennes mående före jag blir orolig. 

-Kommer det att bli som hösten 2015 igen?
-Hur allvarliga svackor kommer hon ha i mående framöver?
-Kommer kan det kanske bli ännu svårare än hösten 2015 nästa gång hon får en sämre måendeperiod?

Dessa frågor ställer jag mig själv varje gång Pamela har en period med dåligare mående. 
För det är just perioder som det handlar om, speciellt för mig som närstående.

Vissa perioder är bra.
Det märks inget speciellt på Pamela och vi har ett Svensson-liv.
Det behöver inte vara - enligt mina mått mätt - mycket som behöver hända. Plötsligt är Pamela inne i en period med dåligare mående. 

.. Och JA - en närstående påverkas. Jag påverkas.

Mina arbetskamrater på jobbet kan - om de kopplar mitt humör till Pamelas mående avläsa exakt hur dåligt hon mår. Men också tvärtom.
Mår Pamela bra så syns det också på mitt humör. 

Jag känner mig idag så väldigt erfaren efter det jag upplevt genom att vara närstående till en person med psykisk ohälsa. 
Det jag, vi och familjen klarat av och fått något sånär stabilitet i. 

Men jag tror aldrig att jag kommer ifrån den djupt rotade oron.
Aldrig någonsin om jag skall vara ärlig, efter det vi var med om 2015. 

Jag har själv gått i terapi för att hantera rädslan, vilket har gett mig en stabil grund. Men hur stabil grund man än tror sig stå på så svajar det nog till då ens närstående och livskamrat mår dåligt.
Det gör det alltid, och kommer alltid att göra. 

Men det är väl så kärlek till sina närstående fungerar.

/Christer"

 

IMG 20200620 194207Bild från sommaren 2020.

PARTERAPI

Nu måste jag inflika att i vårt fall har min man alltid varit delaktig i min terapi, speciellt under de åren när jag mådde som sämst. Vi har även tillsammans gått i parterapi i flera år, inte för att vårt äktenskap var dåligt, utan för att vi skulle få bättre förståelse och insyn i hur den andra kände.
När jag var djupt deprimerad kändes det som om vår förståelse för den andras upplevelser inte alls räckte till. Vi var så inne i vår egen oro. Och vi har trots det varit tillsammans sedan gymnasietiden, och känner varandra utan och innan.

Jag hade en väldigt bra egenterapeut vid den tidpunkten, som bestämt sa att "nu skall ni gå i parterapi". Hon såg ett behov som vi själva inte ens förstod att vi hade.
Vi tyckte ju nämligen inte själva att det var nödvändigt. Vi var otroligt skeptiska, men bestämde oss för att ändå gå dit dedär första gångerna. Sedan insåg vi ju själva hur bra det faktiskt var. Vi hade mycket att bearbeta tillsammans - min djupa depression som ledde till slutenvård hade ju inte bara påverkat mig själv, utan även min man.

Vi gick båda med stor oro och rädsla, men kunde inte ta in den andras perspektiv, eftersom vi var så upptagna av våra egna känslor. Vi pratade hemma, men det är ändå inte riktigt samma sak. I parterapin kunde vi öppna upp på ett helt annat sätt, med två terapeuter som hjälpte oss att bredda förståelsen för varandra.

Våra barn var så små då, att de inte förstod vad som hände under den perioden. Men jag tror ju att om man har äldre barn, är det viktigt att också göra deras röst hörd. Då fungerar ju familjeterapi lite liknande. 

Jag har ju alltid tänkt att man skall vara på gränsen till att skiljas eller ha större konflikter för att gå i parterapi, men så behöver det ju inte alls vara! Vi gick till och med mycket längre i parterapin än det mest akuta skedet, för vi tyckte att det var så himla bra och utvecklande! 
Jag vet att det är långt ifrån alla som ges möjlighet att få gå i parterapi, men om chansen finns är det absolut att rekommendera. 

I dagsläget är min man största stöttare. Han stödjer mig fullständigt i mitt beslut att berätta min historia öppet och han var den som var mest stolt på min föreläsning vid avslutningsseminariet när jag blev klar erfarenhetsexpert. Han hejar på mig när jag själv är tveksam till att publicera något. Han vet att jag brinner för dethär, även om han innan parterapin var rädd att en öppenhet skulle kunna skada mig. Han har helt ändrat åsikt. Han vet att det gjort mig starkare.

Vi vet dessutom att mina sämre perioder går över. Vi klarar oss, och kan hantera det tillsammans. men även på egen hand, genom att ta hand om oss själva på bästa sätt. Vi ger aldrig upp vårt eget liv för att helt stötta den andra. Även om oron såklart finns där.

 


Att skapa ett liv värt att leva del 3

Skrivet av Pamela Lundberg 07.04.2021

 

att forebygga

Del 4.

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD
- Att skapa ett liv värt att leva

(Inlägg 3 av 3 i ett uppdelat inlägg)
 

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mina två föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det tredje och sista om hur man kan skapa ett liv värt att leva.

 

TREDJE SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

wellness 594163 1280Bild härifrån.

TA HAND OM DITT INRE GENOM ATT TA HAND OM DIN KROPP

Dethär må vara uttjatat, men det FUNKAR. När du använder dig av dessa knep kommer du även att minska din känslomässiga sårbarhet, vilket i längden kan resultera i mindre ångest och ett bättre mående. Det tar tid att genomföra livsstilsförändringar som hjälper dig att må bättre, så det gäller att inte ge upp direkt efter en vecka. Och det krävs också att du gör dem dagligen, inte bara när det passar dig själv.  Det gäller att få in dem till rutiner, så att du inte ens tänker på att du gör dethär för att må bra både fysiskt och psykiskt. Det bara är självklarheter som hör till livet.
Däremot vet jag också att det är sådant som lätt faller bort när man mår väldigt psykiskt dåligt. Så därför tänkte jag repetera hur man tar hand om sin kropp på bästa sätt:

1. Behandla fysiska sjukdomar
    Se till att ta hand om din kropp! Gå till läkaren när det behövs. Ta de mediciner som du får utskrivet, men bara enligt den ordinerade dosen. Var aktsam till att träna om det gör ont någonstans i din kropp. Lyssna på dess signaler.

2. Ät balanserat 
    Ät regelbundet, tillräckligt och ur hela kostcirkeln. Unna dig något gott ibland, utan dåligt samvete. Ät lagom - varken för mycket eller för lite. Jag gillar den nya trenden "intutive eating", där man skall utgå från kroppens egna signaler och lära sig att ge den vad den behöver. Det är motsatsen till de ständiga dieterna som vi matas med i medierna. Jag är tyvärr ingen expert på ämnet, men du som är intresserad kan lätt googla fram mer info. 

3. Undvik alkohol och droger
    Låt bli droger och drick måttligt. 

4. Sov lagom mycket
    Sov under regelbundna tider och försök anpassa din sömn enligt ditt eget sömnbehov. En del behöver mycket sömn, andra mindre. 

5. Motionera
    Försök att hitta någon träningsform som du tycker om och som du känner att du mår bra av. Träning är bra för både kroppen och ångestreduceringen. Försök även att få in någon form av träningsrutin som du gör varje vecka. Jag tycker däremot inte att man skall tvinga sig till att träna ett visst antal dagar per vecka - utan träna det som känns rätt för dig. Men det är lättare att börja motionera om man ser till att få in det i sitt veckoschema. Planera in dagar för motion. 

20170712 161910År 2017, sommarpromenad.

MINA KOMMENTARER

När jag var tonåring och ung vuxen suckade jag högt åt dehär tipsen när någon vårdkontakt försökte påpeka att det var viktigt att orka ta hand om sin kropp. Jag tyckte att jag hade alldeles för mycket med mitt psykiska illamående, och jag ville inte ge dehär tipsen en chans. Jag trodde att det bara var något som yrkesmänniskor sa för att de lärt sig dethär på skolbänken när de studerade. Jag var särskilt skeptisk till att motion skulle få mig att må bättre psykiskt. Så jag försökte aldrig. Jag orkade inte vänta på något som eventuellt skulle ge utdelning i framtiden, när jag inte hade ork att ens göra något i nuet. 
Och såhär i efterhand vet jag ju hur dumt det faktiskt var. 

Jag vet i dagsläget att jag behöver få träna regelbundet för att må bättre. Det är lätt att lämna den biten, för att man inte hinner. Men jag vet att jag måste planera in det, för jag har så mycket mindre ångest när jag hinner träna. Dessutom hjälper det mig även kortsiktigt. Ångesten går ner direkt numera.

F46Mk7xZBild härifrån. 

Det krävs balans på alla punkter i livet för att kunna skapa en stadig grund av välbefinnande att stå på. 
Hur bra är du på att följa dehär hälsostrategierna? 
Vilken tycker du är svårast att hålla fast vid i vardagsrulliansen?


Att skapa ett liv värt att leva del 2

Skrivet av Pamela Lundberg 06.04.2021 | 1 kommentar(er)

 

att forebygga

 Del 4. 

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD

- Att skapa ett liv värt att leva
 

(Inlägg 2 av 3 i ett uppdelat inlägg)

 

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det andra.

 

ANDRA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

 

BYGG UPP DIN EGEN KOMPETENS

Gör saker som får dig känna dig kompetent och effektiv. Dethär motverkar känslor av hjälplöshet och hopplöshet.

Ett sätt att göra dethär är att följa dehär fyra stegen:

1. Planera in något varje dag som skapar en känsla av att du har åstadkommit något. 
    Exempel: Diska undan och ha ordning på köksbänken, ta en promenad, var utomhus varje dag, uppdatera ditt CV.

2. Planera något som du vet att du kan lyckas med, inte något som du vet att du kommer att misslyckas med
    Det skall vara svårt och kräva en ansträngning, men det skall fortfarande vara något som är fullt genomförbart. 
   Exempel: Skriv klart en skoluppgift, gå till ett gym och anmäl dig till ett träningspass (nåja, just nu är det ju inte lägligt, men när vi inte ständigt brottas med Corona)

3. Öka svårighetsgraden steg för steg
    Om den första uppgiften är för svår, gör något som känns lättare nästa gång. 
    Exempel: Skriv klart bara halva skoluppgiften. Träna hemma. 

4. Sök en utmaning
   Om uppgiften är för lätt, försök att öka på svårighetsgraden. Det skall kräva lite av dig själv. 
   Exempel: Gör två skoluppgifter. Anmäl dig till en hel kurs i valfri motionsform. 

If the plan doesnt work change the plan but never the goal.... Best Quotes SuccessBild härifrån.

MINA KOMMENTARER

Jag tror att det är jätteviktigt att man känner att man åstadkommer något för dagen, oavsett på vilken nivå det än är. När jag var djupast nere i min depression kände jag till sist att jag inte kunde någonting och att jag inte längre åstadkom något med mitt liv. Jag var sjukskriven och på gränsen till att behöva sjukhusvård i flera månader. Då blev dethär väldigt viktigt för mig - att kunna känna att jag åtminstone orkat genomföra EN sak under dagen. Egentligen så gjorde jag ju så mycket mera, i och med att jag ju tog hand om barnen och hushållet - men min känsla var att jag bara gick hemma och degade bort mitt liv.

Min kompentens led mycket under de månaderna. Så jag lade upp små mål som jag skulle göra när barnen var på dagis. Just att träna, träffa nån vän eller att gå på loppis (för att ta mig ut och få miljöombyte). Ibland var mitt mål bara att jag skulle göra terapiläxan, eller skriva dagbok. Men det kändes ändå som jag gjort något för mitt eget mående, och det var väldigt viktigt för mig själv. Att jag inte bara satt bort sjukskrivningen utan att försöka göra något åt måendet. 

Ett annat exempel är när jag väl började jobba efter ett och ett halvt år som sjukskriven. Tack vare arbetsrehabilitering och väldigt mycket järnvilja lyckades jag återvända till arbetslivet. Det var jättesvårt, eftersom jag varit sjukskriven så pass länge att jag inte längre trodde att jag skulle klara av att jobba. Jag såg mig helt arbetsoförmögen, vilket är lätt hänt när man varit hemma så pass länge. Men det gick. Det gick så pass bra att jag efter rehabiliteringen återvände till arbetslivet, och har stannat där sedan dess. Jag känner ännu att det är något av det svåraste jag kunde göra just efter en så lång sjukskrivning, och något av det bästa. Och ja, det fick mig att kunna känna mig kompetent igen. Jag hittade tillbaka till en viktig del som fallit bort från mig.


IMG 20180509 1139072018.
Jag hade jobbat ett helt år
efter sjukskrivningen.
Det var stort.

Att skapa ett liv värt att leva

Skrivet av Pamela Lundberg 05.04.2021

att forebygga

Del 4.

 

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD

- Att skapa ett liv värt att leva

 
(Inlägg 1 av 3 i ett uppdelat inlägg)

 

Går det att lära sig att leva ett liv som ibland begränsas till ångest? 
Kan man anse att man har ett tillräckligt gott liv, trots att man dagligen har ångest? 
Hur skapar man ens ett liv värt att leva, trots ångest?

Mitt svar är ett bestämt och klart JA på de båda första frågorna.
Det går att leva ett liv som är värt att leva, trots ångest eller annan psykisk ohälsa. Det finns givetvis inga klara svar på hur man skall göra det, eftersom det är en komplex fråga.
Ingen väg mot ett sådant liv är rak och lättillgänglig, utan för det mesta är den smala stigen väldigt stenig och lerig. Många gånger kommer du att gå vilse, tappa bort dig, bli tvungen att gå tillbaka och leta efter stigen på nytt eller trampa rakt ned i ett djupt hål och fastna med foten. Många gånger kommer du att skrika högt av ilska för att ingenting känns rätt, för att alla otaliga timmar du stretat fram på den hopplösa stigen inte ger de snabba resultat som du önskat och för att du inte hittar dendär gläntan du från början sökte. Det är absolut inte lätt, utan det är snarare en inre process. 

Nu tänkte jag prata om hur man kan handskas med ångest som finns där, trots otaliga terapitimmar där man bearbetat sig själv. När man gjort förändringar. När livet är bra - men där man även mår dåligt.
När ångesten likväl finns där som en slöja över livet.

Likväl så hävdar jag ju att jag har ett liv som jag älskar att leva.
Inte varje dag, men tillräckligt.
Trots att jag har underliggande ångest. 
Dethär är delvis tack vare de knep jag nu kommer berätta om.

VAR MAN NU BEFINNER SIG PÅ ÅNGESTSKALAN

angestskala0 25

Jag kommer att ta upp tre jätteviktiga, konkreta punkter, som man kan ha nytta av om man känner sig missnöjd, ångestfylld eller uttråkad i sitt liv. Dessa tips fungerar bra vid hantering av ångest - men vid mycket låg ångest.
Här behöver ångestnivån vara mycket hanterbar än sådan ångest som jag tidigare skrivit om. Den skall vara som en liten gnagande oro inombords eller som ett missnöje, där man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är för något som orsakar känslan. Dehär tipsen fungerar inte om man har skyhög ångest. Då skall man istället ta till de sätt att hantera ångesten som jag beskrivit i del 2.
Dehär tipsen jag nu delar med mig av kräver att ångesten ligger på en nivå mellan 0-25

Jag har delat upp detta inlägg i tre delar, eftersom det annars kommer bli så långt och innehålla så mycket text att det blir lite väl tungt att ta in allt på en gång. De andra två inläggen kommer att publiceras på tisdag och onsdag, men hör allesammans ihop. 

 

FÖRSTA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

 

ATT SAMLA PÅ POSITIVA KÄNSLOR

PÅ KORT SIKT:
Gör positiva saker som är möjliga JUST NU. Gör minst en sak som du tycker om varje dag! Och undvik att undvika det, oavsett hur du mår. Bara gör, för man mår bättre efteråt och på sikt.

Försök att vara medvetet närvarade under de positiva händelserna. Ägna din uppmärksamhet fullt ut på den positiva händelsen och delta helhjärtat i det som händer. Släpp alla orostankar, katastroftankar och negativa tankar. Bara var i stunden. Försök också att värdesätta det lilla, de små vardagsdetaljerna som är så viktiga och som vi oftast bara tar för givet. 

Här är några exempel på positiva händelser:
-Att lyssna på musik
-Att gå på bio eller se en film hemma
-Att ligga i solen
-Att skratta
-Att läsa tidningar
-Att syssla med en hobby 
-Att umgås med vänner
-Att planera en dags aktiviteter
-Att minnas ett vackert landskap
-Att minnas kärleksfulla personers ord och handlingar
-Att bära uppseendeväckande kläder
-Att gå och simma
-Att klottra och rita massa krumelurer
-Att fundera på vad man skulle vilja köpa
-Att sjunga högt hemma
-Att tänka "Jag är en bra person"
-Att brodera eller sy
-Att flirta
-Att ge en present till någon
-Att laga god mat
-Att vandra i naturen
-Att diskutera böcker
-Att dricka morgonkaffet och läsa tidningen
-Att titta på mina barn (som leker)
-Att ta en tur med bilen
-Att planera en semesterresa
-Att göra klart en uppgift
-Att fiska
-Att skriva brev eller dagbok
-Att dansa
-Att gå på picknick
-Att klä upp sig
-Att köpa något exklusivt (parfym, golfbollar,...)
-Att få massage
-Att bada bastu
-Att tända levande ljus
-Att tänka "Jag är en person som klarar av saker"
-Att gå till frisören
-Att spela sällskapsspel
-Att mejla med en vän
-Att arbeta i trädgården
-Att titta på månen eller stjärnorna
-Att möblera om
-Att vara med i en förening eller göra frivilligarbete
-Att ta hand om mina husdjur
-Att utöva en lagsport
-Att arbeta utomhus (hugga ved, så, skörda)
-Att göra klart något som jag är stolt över
-Att reflektera över hur mycket jag utvecklats
-Att göra något spontant

IMG 20210114 095653Jag gillar promenader i iskallt väder.

MINA KOMMENTARER: 

Då jag mådde som sämst, var djupt deprimerad, för ett par år sedan (den storyn kommer småningom) uppskattade jag ingenting. Allting var bara tröttsamt och svart. Jag hade ingen som helst energi och jag blev trött av alla intryck så fort jag försökte göra något större. Jag tror att jag tänkte alldeles för stort. Jag krävde alldeles för mycket, och såg inte det lilla i vardagen som också fick mig att må bra.

När jag insåg att det trots allt fanns små, små saker att uppskatta i vardagen började jag också se glädjen i det lilla. Ibland bara satt jag med barnen, som då ännu var blöjbarn, i deras rum och tittade på dem när de lekte. Jag behövde inte göra desto mer för att de skulle vara nöjda, och jag märkte själv att jag satt och log åt deras funderingar och eviga matlagningskurser åt dockorna. Det gav mig ett lugn att inse att deras verklighet var så trygg och lycklig. Jag såg till att motverka min depression med barnaskratt och leenden. 

Och jag började iaktta världen och vardagen. Vad fanns det i den som var vackert? Det lilla. Och det lilla fick mig att le. Stjärnorna, sommarregnet, solen, att dricka te och tända levande ljus. Jag var så deprimerad att jag helt enkelt glömt att uppskatta det lilla. Så jag såg till att börja lägga märke till det igen. På lång sikt började jag ju såklart att må bättre av att ta tillvara vardagen igen.

Efter en tid insåg jag även att jag inte kommer att må bättre av att sova bort livet. Så jag såg till att stiga upp och göra EN sak per dag som skulle vara positiv för mig. För mig var det ofta gymmet. Och jag kan inte påstå att jag alltid tyckte att det var meningsfullt och roligt att packa träningsväskan och köra mot Vasa. Men jag gjorde det ändå - för jag visste att jag skulle må bättre efteråt. I början lyckades jag inte ta mig till gymmet de dagar jag planerat. Ibland lade jag mig i sängen och sov när jag lämnat barnen på dagis, för jag kunde inte förmå mig att komma mig iväg. Nästa dag försökte jag på nytt. Och på nytt. Småningom blev det en självklarhet i mitt liv. Något som gav betydelse också på längre sikt.

Jag började även gå inom denhär listan som är baserad på DBT-manualen. I den finns det dock 225 olika tips, men jag har tagit upp dem som jag själv tycker bäst om. Givetvis ska man också fylla på listan med sådant som man själv tycker passar in i ens liv och som gör en lycklig. Som du märker är det enkla saker, som är genomförbara även hur psykiskt trött man än är. Ju mer jag blev medveten om hur det lilla, enkla kan skapa lyckokänslor och inre lugn, desto mer började jag kunna se och värdesätta det. Att göra en sak varje dag som jag mår bra av har varit ett mantra.
De små sakerna gjorde att jag började må bättre även på lång sikt. Jag fyllde ju mina dagar med fler positiva saker, som i förlängningen gjorde mig lyckligare.

Och det skall inte förväxlas med prestationer, "dethär borde jag ju nog göra nu, eftersom alla andra gör det". Nej, dethär skall vara för din egen skull. Utan prestationskrav på att visa upp en perfekt yta på Instagram eller annan social media.

Quotefancy 382829 3840x2160Lånad bild härifrån.

ATT SAMLA PÅ POSITIVA KÄNSLOR

PÅ LÅNG SIKT:
Gör förändringar i livet så att du även i framtiden har positiv saker att se fram emot. Se till att skapa ett liv som du själv tycker är värt att leva. Välj ett mål du vill uppnå, och jobba för det. Se till att skapa positiva saker som kommer att ske först i framtiden. 


SÅHÄR KAN DU TÄNKA NÄR DU VILL SKAPA POSITIVA KÄNSLOR PÅ LÅNG SIKT
Med några få steg kan du lättare komma på vad som skulle kunna skapa dig ett liv som är meningsfullt:

1. Undvik att undvika. 
    Skjut inte upp ditt mål att samla positiva känslor på lång sikt. Det blir inte lättare imorgon eller om en vecka. Börja fundera redan nu. 

2. Ta reda på hurdana värden som är viktiga för dig i ditt liv.
     Exempel: Att vara produktiv, att tillhöra en grupp, att vara vältränad, att ha ett spännande liv fyllt med händelser, att behandla andra väl, att uppnå saker i livet, att ha inflytande och makt över andra, att ta hand om dina relationer.

3. Välj ett värde som du vill jobba med just nu.
     Fråga dig själv: Vad är betydelsefullt för mig att jobba med just nu?
     Exempel: Att ha ett spännande liv fyllt med relationer.

4. Sätt upp mål som har med dethär värdet att göra. 
     Fråga dig: Vilka konkreta mål kan jag ha som hjälper mig att uppnå dethär värdet i mitt liv?
     Exempel: Att skaffa mig ett meningsfullt jobb, att ha mer kontakt med mina vänner, att boka in olika evenemang som gör att det händer spännande saker i mitt liv. 

5. Välj ett mål att arbeta med nu.
    Det kan vara bra att skriva ned för- och nackdelar med de mål man vill uppnå, om man känner sig osäker på valet av livsvärde. 
    Exempel: För- och nackdelar med att hitta ett mål där jag känner att jag gör något meningsfullt. Är det just dethär jag vill mest av allt just nu? 

6. Skapa delmål som gör att du småningom kan uppnå ditt mål. 
    Fråga dig: Vilka små steg kan jag göra för att uppnå mitt huvudsakliga mål? 
    Exempel: Leta efter arbetsplatser som låter intressanta, titta vilka lediga jobb det finns, lämna in arbetsansökningar till intressanta företag och organisationer, uppdatera eller skriv ett nytt CV, ta reda på hurdan arbetsplats det faktiskt är dit du kommer att ansöka. 

7. Börja med att ta ett steg i taget. 
    Exempel: Sök på internet efter lediga arbeten och kolla runt i din bekantskapskrets om du vet att någon verkar ha ett intressant jobb.  

 
IMG 20190531 103958Ett mål: klar närvårdare, 2019.

MINA KOMMENTARER

Jag har åtminstone i tanken funderat på vad jag skulle vilja göra med liv den närmsta framtiden. Jag tycker om att utvecklas och märker att jag mår bra av att ha ett fast mål som jag kan jobba med under en längre tid för att uppnå. Det ger mitt liv mening. Efter att jag gått DBT och rehabiliterat tillbaka mig själv till arbetslivet kände jag att jag verkligen behöver något som ger mitt liv mening. Givetvis har jag familj och fritidsintressen, men jag kände att jag ville jobba med något mer specifikt också. 

Ett av mina mål har varit att bli klar närvårdare. Det blev jag för ungefär två år sedan. Jag har sagt det i många år att jag måste göra mig behörig (bättre lön för samma arbete jag redan gjorde, ett till yrke, yrkestiteln), men jag har skjutit upp det på framtiden. När jag ännu gick i DBT-terapi började jag till slut på läroavtal. Det var tröttsamt att ha ett jobb, familj, småbarn och ett mående som inte alls var bra - och dessutom påbörja en utbildning. Jag hade svårt att acceptera att jag skulle bli tvungen att göra massa meningslösa kurser och uppgifter i skolan, som jag aldrig skulle ha nytta av i mitt jobb. Jag tyckte att det var så totalt slöseri med tid och energi.

Min DBT-terapeut gav mig då ett svar, som jag sedan dess haft med mig när något känts totalt meningslöst att göra för att uppnå mitt mål: "Nu får du bara acceptera att dehär kurserna, tenterna och hemuppgifterna skall göras för att du skall uppnå det mål du ställt upp för dig - nämligen att bli klar med studierna. Bit ihop och gör klart uppgifterna. Beta av dem även om det känns meningslöst, för i slutänden kommer de att göra så att du uppnår ditt huvudsakliga mål".

Jag vill ju gärna att mina mål skall bli klara direkt, och på mitt sätt. Men oftast funkar det ju inte så. Det krävs ofta att man tar tag i sådant som känns tröttsamt och meningslöst - men för att nå det huvudsakliga målet så behövs det helt enkelt göras. Så gör dem. Det krävs små steg för att nå fram till målet. Man kan inte ta ett jättekliv utan att falla platt fall. Var strategisk. Du lär dig rätt mycket om du väljer att vara öppen för nya saker.

Ett annat mål har varit att bli klar erfarenhetsexpert, som jag velat bli i många år - men det har inte varit rätt tidpunkt. Men sedan dök kursen upp exakt vid rätt tillfälle, och för snart ett år sedan blev jag klar. Mitt kommande mål hör ihop med det. Jag vill börja föreläsa om mina egna erfarenheter. Men som vi alla vet så sätter Coronan stopp för det. Därför brukar jag nappa på små delmål som tar mig framåt och ger mig övning, till exempel intervjuer eller att blogga. Jag vet att det kommer att komma ett tillfälle när det känns rätt. Nu är det inte så.

Genom att ha planer som enbart berör mitt eget liv och utveckling, får jag också så mycket energi och livslust som jag tar med mig hem till familjen. 

Kom ihåg att det är viktigt att ha drömmar, och att skapa sådana drömmar som också går att uppfylla på längre sikt. Det kommer göra livet värt att leva även i svåra stunder. 

 Quotefancy 4674580 3840x2160Bild lånad härifrån.

 


Tankesätt som kan användas för att acceptera svåra situationer

Skrivet av Pamela Lundberg 27.03.2021

 

radikal acceptans

Del 3.

Jag hanterar vid behov ångest genom att ta till de färdigheter som jag nämnt i de tidigare inläggen under samma tema. Det senaste inlägget handlade om hur man genom konkreta verktyg aktivt kan jobba för att minska ångesten, eller åtminstone känna att man har kontroll över ångesten.

I dethär inlägget kommer jag istället att fokusera på hur man kan försöka ändra sitt tankesätt, så att man lättare kan acceptera och leva med ångesten eller den jobbiga situation som man befinner sig i. Dethär behövs när man inte direkt kan lösa problemet som ger en ångest.

För faktum är att det inte finns någon snabblösning på varken ångestproblematik eller andra psykiska problem. Det krävs ofta mycket jobb under väldigt lång tid för att man skall börja må bättre. Många gånger har jag själv haft väldigt svårt att acceptera dethär. Jag har så gärna velat kunna trycka på en knapp, som direkt skulle ta bort alla problem direkt. Men det har aldrig fungerat så... Min ångest/depression/psykiska ohälsa har stegvis och väldigt långsamt blivit hanterbarare. Det har därför underlättat att kunna hitta verktyg som gjort att jag kunnat acceptera ångesten när mitt liv inte varit så som jag velat. Det är de dagar eller perioder när ångesten härjar och inget av det jag gör hjälper för att lindra ångesten. Ångesten finns likväl där, lika outhärdlig och svart.

ÖVA FÖR ATT BLI BÄTTRE

Jag måste ändå påpeka att de verktyg som jag nu kommer att skriva om, att vända sinnetradikal acceptans och villighet inte är något som man kanske direkt kommer att kunna förstå eller lära sig. Men ju mer man övar desto lättare blir det! Att kunna förändra sitt tankesätt tar definitivt mycket längre tid och kräver mer övning än de tidigare konkreta verktygen jag gav, som direkt får ned ångesten eller gör att man fokuserar på annat. Men ibland så kan man också behöva kunna acceptera smärtan även i tanken, för att kunna stå ut med dagen.

Tro mig- jag kämpar ännu periodvis med att klara av dehär färdigheterna. Vissa dagar fungerar det inte alls, medan det sedan nästa dag kan kännas lättare. Och jag blir ännu tvungen att läsa igenom de papper jag har om dehär övningarna när jag mår som sämst, för det är som om jag då plötsligt helt glömmer vad jag redan lärt mig. Vid sådana tillfällen är det bra att repetera, för jag brukar då lättare kunna få det att fungera i just den situationen.

Det verktyg jag nu kommer skriva om kan låta lite flummigt och konstigt till att börja med, men radikal acceptans är definitivt en färdighet som jag själv haft stor nytta av många gånger. Det gäller först att försöka ta sig in i själva tankesättet, och det kan ta ett tag.

FB IMG 1501078820910Bild lånad från okänt Instagram-konto.

SYFTET MED ÖVNINGARNA

Syftet med dehär tre övningarna är att kunna klara av att leva ett liv som inte är det liv som man egentligen vill ha. Alltså till exempel att tvingas ha stark ångest och inte ens komma sig utanför dörren, trots att sommarvärmen och solen berättar att man i vanliga fall hade gått till stranden en sådan här dag. Eller att inse att man är så deprimerad och mår så dåligt idag att man inte orkar jobba, utan knappt kommer sig för att duscha. Eller när något mycket ledsamt inträffat, som gör att man känner att man går under av sorg och ledsenhet - men som man inte heller kan göra något åt, eftersom sådana händelser inträffar i livet. 

Dehär övningarna kommer inte att få dig att må bättre annat än på kort sikt, men huvudsyftet är också att ge lindring mitt i de svåra krissituationerna när det känns som mest hopplöst. 

 

NÄR OCH HUR JAG SJÄLV ANVÄNDER ÖVNINGARNA

När jag kom i kontakt med DBT-färdigheterna radikal acceptans, att välja väg (eller vända sinnet som det heter i DBT) och villighet tyckte jag att det var en lättnad. Det fanns faktiskt något som man kunde göra för att försöka acceptera att livet är som det är, och ändå försöka förändra det till det bättre eller åtminstone kunna leva vidare, trots smärtan. Jag tror ju att man måste kunna acceptera sin egen livssituation för att även kunna orka göra en förändring. 

När jag haft som mest ångest har jag många gånger desperat hatat att livet är som det är. Att det skall vara så svårt och omöjligt att leva med ångest. Då har jag haft jättestor nytta av dedär tre tankesätten. Jag har kunnat släppa taget om de krav jag haft att livet skall bli superbra direkt, och helt enkelt kunnat konstatera att ja, jag har ångest. Ja, jag mår jättedåligt just nu. Ja, mitt liv är inte så bra just nu. Den acceptansen har gjort att jag fått ett inre lugn. Att det faktiskt är okej ändå. Att det är som det är just nu, och det måste jag leva med. Då har jag också lättare orkat ta tag i de olika krisfärdigheter som jag berättade om i tidigare inlägg. 

 

ATT VÄNDA SINNET

away 1019745 1920Bild lånad härifrån.

NÄR ANVÄNDER JAG ÖVNINGEN "ATT VÄNDA SINNET"?

Jag brukar använda mig av tankeövningen "att vända sinnet" när jag har sämre perioder. Det kan till exempel vara när jag känner att jag bara till sova bort dagen, istället för att försöka göra något som får mig att må bättre. Eller när jag har så förlamande stark ångest att jag inte riktigt känner mig närvarande i verkligheten, och det gör att jag inte alls vill försöka må bättre, utan bara sitta och stirra rakt framför mig tills det går över. 

Jag använder mig alltså av att välja väg när jag själv känner att jag kört fast och står på samma ställe och trampar, i exakt samma ångestgrop som för någon dag sedan. När jag känner mig riktigt fastlåst i egna tankar, och blir helt handlingsförlamad. Då när jag känner att jag vill ge upp för att jag inte står ut med smärtan, men inte heller kan göra något för att lösa den direkt. När smärtan bara finns med mig och jag inte kan lösa problemet nu med detsamma. 

 

HUR BRUKAR JAG TÄNKA I SÅDANA SITUATIONER?

Då brukar jag tänka på hurdana val jag faktiskt har just då. Jag brukar se det lite som att stå framför ett vägskäl, där jag antingen kan välja att göra något som eventuellt får mig att må bättre i stunden eller också välja att faktiskt stå kvar och inte göra något alls. För man har faktiskt alltid ett eget val, trots att det inte känns så. 

Jag kan välja att inte acceptera att jag mår jättedåligt just nu. Jag avvisar då verkligheten från hur den på riktigt ser ut just nu. Det gör att jag känner mig fastlåst och inte kan göra något över huvud taget. 
Jag kan också välja att acceptera att jag mår jättedåligt just nu. Då leder det mig in på en annan väg, där jag accepterar att verkligheten ser ut som den gör just då. Då är det som om jag slutar kämpa emot min egen vardag. Den blir lättare att hantera. Jag känner mig inte fastlåst. När jag väljer väg mot acceptans av situationen har jag fortfarande inte accepterat, men jag har valt den vägen som leder dit.


ATT VÄNDA SINNET STEG FÖR STEG

1. Lägg märke till att du inte accepterar. Leta inombords efter tankar som "Varför just jag?", "Varför händer dethär?", "Jag står inte ut med dethär", "Det borde inte vara såhär!". Leta efter ilska, bitterhet, irritation. Skriv ned vad du observerade. Vad hade du svårt att acceptera?
2. Fatta ett inre beslut om att acceptera verkligheten som den är.
3. Gör det igen, igen och igen. Ta ett nytt beslut om att du accepterar läget varje gång du kommer till vägskälet där du antingen avvisar verkligheten eller accepterar den.
4. Gör upp en plan för hur du nästa gång skall upptäcka att du håller på att glömma bort att acceptera verkligheten. 


directory 466935 1920Bild lånad härifrån.

 EXEMPEL PÅ HUR JAG SJÄLV VÄNDER SINNET, STEG FÖR STEG

1. Jag lägger märke till att jag inte accepterar. Jag blir ofta irriterad och arg på mig själv för att jag mår dåligt igen, för jag tycker ju att jag borde ha tagit mig ur det för länge sedan. Jag börjar se mig som ett offer, tänker att jag inte kan göra något åt att jag har ångest - utan vill att andra skall lösa problemet åt mig och ta bort ångesten från mig. Jag vill inte göra det själv, för jag börjar tycka att det känns för svårt och omöjligt. Jag märker att jag börjar älta och må ännu sämre, och istället för att försöka acceptera läget tänker jag hur orättvist det är, och att någon annan minsann får rädda mig ur dethär nu, för jag orkar och vill inte göra något åt det. Det slutar med att jag mår ännu sämre. Jag känner mig fastlåst och handlingsförlamad.
2. Jag brukar se ett vägskäl framför mig, där jag antingen kan välja att fortsätta må såhär fruktansvärt dåligt, eller där jag kan välja att acceptera att jag mår såhär just nu och att det trots det är jag själv som måste göra något åt det. I förlängningen brukar acceptans leda till att jag får mer energi att stå ut eller till och med börjar se att jag ju faktiskt har flera alternativ till hur jag kan lösa problemet, eller åtminstone lindra ångesten på kort sikt. Oftast med krisfärdigheter. 
3. Jag väljer att acceptera att jag har en sämre period nu gång på gång. Jag måste acceptera att jag har stark ångest. Och jag kan tvingas göra det MÅNGA gånger under samma dag. Varje gång jag accepterar, desto lättare blir det också att ta till färdigheter som gör att ångesten minskar i stunden. 
4. Jag märker numera att jag ofta glömmer bort att acceptera de gånger jag börjar tänka att jag inte kan ta mig ur ångesten själv, utan att någon måste rädda mig ur den. Jag blir låst och tänker bara på hur jobbigt det är, hur mycket jag lider och hur jag inte står ut. Jag har övat så mycket att jag numera brukar börja inse att jag gör mig själv en björntjänst då. Mina varningsklockor börjar ofta ringa - men ibland krävs det också att min terapeut säger till på skarpen. Så min plan är att observera när jag börjar tänka just sådär, och slå på varningsklockorna om att det är dags att börja vända sinnet.

 

RADIKAL ACCEPTANS

aware 1353780 1920Bild lånad härifrån.

Radikal acceptans är en av de färdigheter i DBT som jag tycker allra mest om, men som jag likväl har en hatkärlek till. Det är ingen lätt färdighet, eftersom jag tvingas acceptera sådant som jag absolut inte vill acceptera. Till exempel stark ångest eller att något som jag så gärna velat göra inte blir av eller blir totalt misslyckat. 

Ibland använder jag mig av bara radikal acceptans.
Ibland använder jag mig av radikal acceptans tillsammans med de andra sätten att hantera ångest.

 

 

VAD ÄR RADIKAL ACCEPTANS?

Radikal acceptans kan användas vid de tillfällen när smärtsamma händelser och känslor uppstår i ditt liv, och du absolut inte kan göra något för att förhindra det. Du befinner dig alltså i en sådan situation som där du inte vill vara, men du kan likväl inte göra något åt problemet. Radikal acceptans handlar egentligen rätt och slätt just om att acceptera verkligheten som den ser ut just nu.

Radikal acceptans innebär att man slutar kämpa emot verkligheten, slutar vara arg för att livet ser ut som det gör just nu och helt enkelt släpper taget om den bitterhet man känner.
Verkligheten är exakt som den är, oavsett om du vill det eller inte. Den är varken bättre eller sämre. Den bara är.

Livet är värt att leva trots smärtan och ångesten. Påminn dig att "det är som det är". 
Men vägrar du acceptera den så leder det bara till mer smärta.

MEN trots att livet är som det är, kan man faktiskt delta helt och fullt i livet.
Man gör vad som behövs.
Där är de tidigare sätten att hantera ångest också bra.

Jag kan tycka det är en lättnad att bara ta ett djupt andetag och acceptera att ångesten finns där. På så vis får jag kontrollen igen att hantera den.

Linehan Quote Acceptance is the only way out of hellMitt favoritcitat. 
Bilden lånad härifrån.

VAD BEHÖVER MAN ACCEPTERA?

Exempelvis blir man tvungen att acceptera att vänner kan svika och försvinna ut ur ens liv, att någon anhörig är allvarligt sjuk eller har dött, att man inte kom in på den utbildning man drömt om, att man är tvungen att vara sjukskriven just nu på grund av psykisk ohälsa eller att ens livskamrat nyligen lämnat en. 

Det behöver dock inte vara livsomvälvande saker som man behöver acceptera, utan det finns även mängder av små motgångar i vardagen som man ständigt får lov att radikalt acceptera. Det kan vara att man inte fick biljetter till drömkonserten, att man råkat bli sjuk just när det är julfest på jobbet eller att man glömt bort att barnen skulle på födelsedagskalas just idag och de är väldigt besvikna (och man känner sig som den sämsta föräldern någonsin).

 

1575566379974                                   Bilden lånad från Instagram, ni ser kontot.

VARFÖR ACCEPTERA VERKLIGHETEN?

Ingenting kommer att ändras om man avvisar verkligheten. Det som hänt finns fortfarande kvar.
Men om man vägrar att acceptera det som hänt kommer smärtan att förvandlas till djupt lidande. Bitterhet, ilska, sorg, skam och andra djupa känslor.

Radikal acceptans leder ofta till en ledsenhet över situationen, men efteråt känner man ett djupare lugn inom sig. Dessutom, om man inte fortsätter framåt kommer man bara att hamnar i samma situation igen. Man måste verkligen våga brännas för att inte brinna upp. Smärta är en del av livet.

KOM IHÅG ATT:
Icke-accepterad smärta = Lidande.
Accepterad smärta = Livet är värt att leva, trots smärtan. 

genomeldencitat

HUR MAN KAN TRÄNA PÅ RADIKAL ACCEPTANS

Exempel:
-Observera att du kämpar emot verkligheten ("Det borde inte vara såhär")
-Påminn dig om att verkligheten är som den är, och att den inte går att förändra ("Dethär är vad som hänt")
-Påminn dig om orsakerna till det som skett. Se vad som hänt och som lett fram till att du just nu befinner dig i denhär situationen ("Det är såhär saker och ting skett")
-Skriv ner alla argument som du skulle ha om du redan accepterat det som hänt. Agera sedan som om du redan accepterat
-Tillåt dig att känna besvikelse ledsenhet och sorg
-Erkänn för dig själv att livet kan vara värt att leva, även de gånger det är smärtsamt


EXEMPEL PÅ EN BRA ÖVNING:

IMG 20210322 114206Ur boken Dialektisk beteendeterapi: Arbetsblad för färdighetsträning.
Marsha Linehan, 2016.

ETT EXEMPEL FRÅN MIN EGEN VARDAG

Jag har riktigt nyligen blivit tvungen att acceptera att i princip ALLA foton vi har från år 2016 har försvunnit från datorn. Jag satt nämligen och sorterade alla foton årsvis, för att kunna överföra dem till en extern hårddisk samt en ny dator. Plötsligt gör jag något alldeles förhastat, läser inte riktigt varningsmeddelandet som kommer upp, utan trycker ok.

Då inser jag att jag tagit bort alla foton, förutom tre. I panik fortsätter jag ändra alla foton, vilket man absolut inte ska göra om man vill hitta raderade foton. Jag har försökt återskapa fotona, och vi har även fört hårddisken till en firma, för att se om de skulle lyckas hitta fotona. Ingenting. Nada.

I princip alla bilder är borta, bara ett fåtal lyckades jag hitta. För av någon anledning har jag bara haft sparat dem på en dator, trots att jag har haft kopior från alla andra år på minnesstickor.
Det betyder att fotona från barnens födelsedagar år 2016 är borta. Ena dotterns skidpremiär är borta. Andra högtider. Alla minnen, från ett år som jag inte minns särskilt bra själv, eftersom jag var så djupt deprimerad. Helt raderat.

Innan jag gick DBT skulle ett sådant här missöde varit en stor katastrof för mig. Det skulle ha varit världens undergång. Jag skulle ha fortsatt att leta i timtal efter fotona, ältat mitt handlande och känt att hela livet är förstört nu, det är ingen vits att ens leva, eftersom jag inte ens klarar av att sortera foton utan att radera dem. Jag skulle ha ägnat dagar åt självhatiska tankar. Jag skulle ha tyckt att allt är meningslöst och inte brytt mig om sådant som jag annars tycker om. Jag skulle inte fått göra något roligt, för jag skulle känt att jag behöver straffas.

Och det händer ju sådana här missöden med jämna mellanrum. Så katastroferna har avlöst varann innan jag gick DBT. När jag väl skulle ha kommit över dethär, skulle troligen något nytt snart dykt upp som jag inte hade kunnat hantera om jag inte gått DBT. Min problemlösningsförmåga var panikartad, hatisk och otroligt oeffektiv.

I dagsläget, med terapin i bakfickan, är jag otroligt besviken och ledsen. Men jag har insett att jag helt enkelt måste acceptera det faktum att fotona är borta. Jag har några få foton kvar. Dessutom har jag drösvis med foton från alla andra åren när barnen var som yngst. Mina barn har kanske inte lika mycket foton att titta tillbaka på år 2016, men de har massor från andra år.
Såhär går det ibland. Jag kan helt enkelt inte göra något åt det. Och jag har lärt mig att man skall spara foton på flera ställen även innan man börjar gå och ändra i mappar...

IMG 20200907 114741

 VILLIGHET

När man radikalt accepterar livet precis som det är i stunden, behöver man ibland använda sig av villighet. Det innebär att man helt och fullt väljer att delta i livet. Man gör precis vad som behövs i varje situation. Och man gör det helhjärtat.
Till exempel måste man välja att leva vidare, trots att en nära vän svikit en, något dött eller man har ångest varje dag. 

Motsatsen till villighet kallas inom DBT för egensinne
Det kan vara:
-Att man vägrar göra de förändringar som behövs 
-Att man ger upp
-Att man handlar helt tvärtemot till det som faktiskt fungerar
-Att man vägrar stå ut med det som finns i stunden

 

HUR MAN KAN TA SIG AN VILLIGHET

1. Observera att du är egensinnig. 
2. Acceptera radikalt att du är egensinnig och att du kanske handlar utifrån det. 
3. Fråga dig själv: "Vad är det som känns så hotfullt?" "Vad är på riktigt det mest effektiva just nu?"

22.08.2016

EXEMPEL PÅ FÄRDIGHETEN VILLIGHET I MITT LIV

Jag är ofta egensinnig när jag inte får som jag vill eller när något som jag länge velat uppnå inte lyckas. Min första tanke är då att helt ge upp och aldrig försöka på nytt. I värsta fall kan jag ha stark ångest och vara jätteledsen, så pass att jag inte bryr mig om att ta dendär promenaden jag tänkt göra eller träffa vänner. Jag kan vägra acceptera att det inte gick som jag ville just denhär gången, och jag låser mig helt i den tanken. Då ser jag absolut inga andra lösningar. 

När jag de gångerna använder mig av villighet märker jag själv efter ett tag att jag är så totalt fastlåst vid att jag misslyckats, att jag inte ens kan se några andra alternativ. Då blir jag tvungen att bara acceptera att jag gör så. Jag observerar (punkt 1). Jag tvingas acceptera att jag är egensinnig och handlar utifrån det, alltså att jag är fastlåst i tanken (punkt 2)
Efteråt brukar jag börja fundera på vad som egentligen är det mest effektiva att göra just nu (punkt tre). Oftast kan det vara att tvinga sig att ta dendär promenaden ändå, och fortsätta med livet. Ta tag i livet helt enkelt.
Därefter brukar jag inse att det finns fler alternativ, och försöka problemlösa. Hur gör jag istället, när det inte blev som jag från början tänkt? Kan jag göra annorlunda? Gör det något att jag faktiskt inte lyckades denhär gången? Går det att försöka på nytt? Vill jag försöka på nytt, eller vill jag göra något annorlunda?

fortsattlevaandacitat

MINA KOMMENTARER

Det går att lära sig leva sig ett liv som är värt att leva, trots svåra känslor, ångest och psykisk ohälsa. 
Det går att lära sig hantera det outhärdliga. 
Det är det absolut svåraste som finns, men varje gång man försöker blir man bättre på det. 
Mitt liv är tillräckligt bra, även om jag många gånger brottas med psykisk ohälsa eller svåra tankar. 
Jag har ett tillräckligt bra liv. Inte ett perfekt liv utan svårigheter, men ett liv som är värdefullt.

Livet är fyllt av smärta, men det kan trots allt vara ett liv värt att leva.

Ett tillräckligt bra liv. Ett liv som är värdefullt.
Ett liv som är det enda livet vi får. 
I nästa inlägg kommer jag att prata om hur man kan bygga upp ett sådant liv, på lång sikt.