Pamelaheader

Visa alla inlägg skrivna 2021

Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. heart 1192662 1920

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 


ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

27.10.2016Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 


Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

FB IMG 1516564403509Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:


"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"


Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 


Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   IMG 20210620 105226

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

vandra

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

vardagenOktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. 
I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

FB IMG 1566038856010Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

IMG 20201010 002401 174De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

FB IMG 1514065171106
Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner,
mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS

Skrivet av Pamela Lundberg 19.08.2021

QUIET BORDERLINE 

- om  att ha "högfungerande borderline"
composing 2391033 1920

Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier. 

Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen. 

 

VAD ÄR QUIET BORDERLINE?

Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket. 

Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra. 

Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper: 
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt) 
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)

Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline. 

Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.

psychology 4420030 1920

VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?

Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.

Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:

-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället 
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan 
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar

En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.

FB IMG 1494140108444Lånad bild från nån Facebook-sida.

 

6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE

-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner. 

-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer. 

-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.

IMG 20210111 002953 654

-Svårigheter att sätta ord på känslor 
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.

-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.  

-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.

 Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.

IMG 20210203 141044

VAD JAG SJÄLV TYCKER

Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.

När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.

VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV

Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt. 

Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen. 

Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords. 

Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.

Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.

Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden. 

Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.

Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.

.

Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?

 


Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi

Skrivet av Pamela Lundberg 10.08.2021 | 2 kommentar(er)

 

FÖRELÄSNING VIA ZOOM

Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.

Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå. 

Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet. 

Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!

EIPS angesthantering och DBT 8.9.2021


Är det skamfyllt att gå i terapi?

Skrivet av Pamela Lundberg 04.08.2021 | 2 kommentar(er)

ÄR DET SKAMFYLLT ATT GÅ I TERAPI?

psychology 531071 1920

Bild lånad, Pixabay

MÅNGA GÅR I TERAPI NÅGON GÅNG I LIVET
Enligt en artikel från Yles hemsida från februari 2021 går över 50 000 finländare i psykoterapi. I artikeln framkommer inte hur de räknat siffrorna. Det kan hända att de enbart tagit med den rehabiliterande psykoterapin som erbjuds av den privata marknaden och ersätts av Fpa. Det skulle i så fall betyda att siffrorna är ännu högre om man räknar med alla dem som har en samtalskontakt inom den allmänna vården. Därtill finns det de som betalar helt själv för sin terapi. Oavsett så tycker jag att du skall smaka på dendär siffran.

50 000 personer.

Det är alltså många som regelbundet besöker ett terapirum för att prata om något i deras liv som gör att de mår dåligt. En av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa är depression, ångest och utmattning.

"Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i."

...ÄNDÅ ETT SKAMFYLLT DISKUSSIONSÄMNE
Men hur ofta hör du egentligen vid kaffebordet
om någon som berättar att hen skall besöka sin terapeut idag?

"Nej, men jag kan tyvärr inte ses den tiden, för jag skall på terapi just då"
"Jag måste tyvärr sluta tidigare från jobbet idag, för jag skall till min terapeut"
"Jag hade ett väldigt intressant samtal med min terapeut alldeles nyligen...."

Jag gissar att du inte heller hört dethär samtalet särskilt ofta, om du inte diskuterat tillsammans med någon nära vän. Däremot pratar vi med lätthet om att vi skall besöka läkaren senare idag, för att vi har problem med ryggen, magen eller någon muskel i armen. De fysiska åkommorna är det inga problem att ta upp tillsammans med kollegor och vänner, men när det kommer till psykisk ohälsa tystnar vi ofta. Då är vi plötsligt inte alls lika bekväma, och istället väljer vi kanske tystnaden eller en vit lögn. 

27.5.2016

VARFÖR ÄR DET SVÅRT ATT SÄGA ATT MAN GÅR I TERAPI?
Är det viktigt för oss att visa upp en lyckad fasad utåt
och låtsas må bra inför vår omgivning? Kanske delvis. För vi vill ju själva också att våra liv skall vara stabila och bra. Vi vill ju gärna vara lyckliga jämt.
Men det finns också något annat som gör det svårt att säga att man går i terapi. Att berätta att man har en terapikontakt gör en sårbar. Att berätta att man går i terapi är fortfarande i viss mån skamfyllt och lite tabubelagt. Rädslan för vad andra skall tycka och tänka om en gör att man hellre undviker det samtalsämnet. Kanske är man rädd för att bli dömd som en svag person, en opålitlig arbetskompis eller en konstig vän. Att blotta svagheter är absolut förenat med rädsla för vad omgivningen skall tycka. Att gå i terapi och öppna upp om det allra innersta är så personligt.

Många är troligen också lite rädda för att de skall få alltför personliga följdfrågor om man berättar att man skall besöka terapeuten. Ibland tänker omgivningen inte på att bara för att man berättar att man går i terapi behöver det inte alls betyda att man är villig eller redo att berätta hela historien bakom. Även om någon berättar att hen går i terapi, är det inte alls säkert att hen vill diskutera anledningen till det. Jag tror ju att omgivningen gör det av nyfikenhet, oro eller intresse. Men för en person som är sårbar och mitt i en terapiprocess kan det bli svårt att tackla alltför personliga frågor. Då är det lättare att tiga om allt.

FRÅGA INTE VARFÖR, UTAN FRÅGA HUR DET GÅR
Om någon berättar att hen går i terapi brukar jag försöka
fokusera på andra sätt att visa att jag bryr mig och att jag är beredd att lyssna om så behövs. Man behöver inte fråga orsaken till att terapikontakten finns, utan man kan ställa helt andra frågor. "Tycker du att du haft nytta av terapin? Har du en terapeut som du tycker att du har bra kontakt med?" är två frågor som är lättare att svara på. Sedan är det upp till den andra vad hen vill berätta. 

"Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt i väntrummet till terapeutens mottagning"

Jag, som ung vuxen

4.7.2016Gammal bild från 2016.

JA, SKAMMEN ÄR OCKSÅ MIN
Men jag skall erkänna en sak. Jag är inte heller alltför bekväm med att berätta i alla sociala sammanhang att jag gått och går i terapi. Och då har jag ändå en blogg som i huvudsak är inriktad på psykisk ohälsa, och ett instagram-konto där jag skriver om hur jag i dagsläget mår. Likväl vill orden "jag går i terapi" ibland fastna i halsen och bli svåra att uttala. Det finns ett motstånd i mig som hellre skulle vilja säga att allting är jättebra. Jag kan känna dendär tröskeln av skam, och tvingas ofta ta sats för att komma över den. Även om jag valt att gå ut i offentligheten med min historia. Det är så mycket lättare att säga att man har en läkartid. Är det inte konstigt hur en gammal vana kan vara så inrotad? Och hur svårt det ibland kan vara att säga vissa saker högt? 

Jag började går i terapi när jag var 16 år. Jag gick i gymnasiet och var livrädd för att någon skulle få reda på denna fruktansvärda hemlighet. I början vägrade jag till och med berätta för föräldrarna, och det var enbart skolsköterskan som visste om det. Med tanke på att jag ännu behövde skjuts till min terapi, som låg på en annan ort, var dethär ingen långsiktig lösning. De fick ganska snabbt reda på det, men ännu många år senare var det enbart någon vän som visste om dethär hemska. Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i. Att jag mådde dåligt skulle förbli en hemlighet för all tid och evighet.
En stor rädsla var att möta någon annan patient i väntrummet som skulle råka känna igen mig. Jag tänkte aldrig på att de ju faktiskt var i samma situation som jag själv. Jag kunde inte fokusera på något annat än min egen skam för att befinna mig på en psykiatrisk mottagning. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt och väntade.

88511 1183655039Jag som cirka 19 år?

Som tur är har den skammen försvunnit. Men det tog faktiskt väldigt många år. Jag kan bli lite sorgsen när jag tänker på mitt unga vuxna jag, vars största rädsla i väntrummet var att bli igenkänd av någon annan. Jag ställde till och med in vidare läkarbesök på en mottagning för att jag inte gillade stället. Exakt det ställe jag i dagsläget går på, kan tilläggas. Men då, som väldigt ung och väldigt skör, var det mycket rädsla över att någon skulle få reda på att jag mådde dåligt som styrde mina val.

OM ATT GÅ MÅNGA ÅR I TERAPI
Idag vet jag att jag är aningen för mycket terapiad. Det talas det inte heller särskilt ofta om. Alltså om personer som gått i terapi i så många år att de delvis blivit terapeutiserade. När jag för första gången fick höra om dethär av min terapeut blev jag faktiskt förvånad. Vaddå för mycket terapi? Men det är sant. Man kan faktiskt gå så länge i terapi att även det blir mindre bra. Man har blivit så analyserad av ofta flertalet terapeuter att man egentligen plockat sönder bitarna för mycket. Man har överanalyserat allt och lärt sig att terapi är en del av livet. Det blir en trygghet, och det blir svårt att vara utan något stöd vid sin sida. Jag har dessutom en stark rädsla att bli övergiven, som många andra med emotionell instabilitet. Jag har mycket svårt att inse att personer kommer försvinna ur mitt liv.

Givetvis är långa terapier inget som någon eftersträvar, varken patienten eller terapeuterna. Men längs vägen råkar det bli så. Det är en konstig sanning. Å andra sidan behöver en del terapi i många år, medan det för andra räcker med en kortare tid. Utan mina terapeuter som jag haft hade jag inte suttit här idag. Jag hade aldrig klarat av mina tvära humörsvängningar, djupa ångest och återkommande depressioner på egen hand. Jag har behövt många år i terapi. Så är det bara. Oavsett om jag råkat bli terapeutiserad på vägen - och tvingas börja pussla ihop de sönderanalyserade bitarna till en helhet.
Dethär är dock lite knepigt, och kanske något jag kommer skriva mer om i ett annat inlägg - för en person med emotionell instabilitet har ofta inte heller en klar självbild, vilket gör att man behöver hitta det. Helhetsbilden skiftar, försvinner och ändras så att det är svårt att ens veta vem man är. NU har jag börjat landa och lär mig acceptera vad som faktiskt är jag.

12.10.2016

BARA ETT VANLIGT VÅRDBESÖK - I VISS MÅN
Det lustiga med terapi är att det egentligen är som vilket
läkarbesök eller besök hos sjukskötare som helst. I ett mottagningsrum finns besöksfåtöljer som man sitter i (oftast mittemot varandra), terapeutens arbetsbord och eventuellt lite trevligare inredning än den spartanska som finns hos en vanlig läkare. Skillnaden är att terapeuten inte är där för att ge dig svaren på alla dina problem, utan du själv som skall lära dig att ha en dialog och relation med dig själv.
En annan skillnad är också givetvis att du blottar hela din tankevärld och innersta oro, som du kanske inte ens delat med någon annan i din närhet. Samtidigt som du gör det vet du egentligen ingenting om den person som sitter mitt emot dig. Du vet hens namn, yrke och kanske någon annan detalj. Och visst kan det kännas väldigt konstigt och skamfyllt att berätta om sina innersta tankar även för en terapeut. Någon du egentligen inte känner. Ändå är det just det man behöver.

 

"Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull".

ATT BARA SÄGA SOM DET ÄR
Numera har jag lärt mig att ta jag sats, dra ett djupt andetag och försöka säga att "jag går i terapi" lika neutralt som om jag skulle på ett helt vanligt läkarbesök. Även om det inte är lika neutralt ens för mig själv. Men jag vägrar ge mig på den punkten. Det skall bli naturligt att säga. För ingen skall behöva skämmas för att man går i terapi. Jag har valt att vara öppen för att försöka få bort skammen även hos andra.

Istället borde man ju vara stolt för att man gör sig själv den tjänsten och gör allt för att hjälpa sig själv. Det är styrka att våga erkänna för sig själv att man behöver hjälp och inte kommer att klara dethär på egen hand. Jag vet att det blivit mycket bättre sedan 2000-talet, då jag själv började min terapiresa. Men jag vet också att det inte alltid är lätt.

Kanske du som läser dethär gått i terapi. Kanske du rentav gör det nu.
Jag vill bara påminna dig om att det är okej att gå i terapi. Det är okej att säga att man gör det också. 
Du behöver inte skämmas. 
Du är en av över 50 000 finländare. Absolut inte ovanlig på något vis. 
Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull.


Att minska ångest: Citat som en källa till hopp och tröst

Skrivet av Pamela Lundberg 19.07.2021

 

Dagens TIPP-färdighet: Distrahera

CITAT SOM EN KÄLLA TILL HOPP OCH TRÖST

 

Introducerar en ny tema-serie på min blogg, som jag tänker skriva lite nu som då: DAGENS TIPP-FÄRDIGHET. 
Här kommer jag ta upp enskilda tips på hur man kan minska ångesten. För att få en bättre helhetsbild läs inlägget om självhjälp när ångesten är som värst. I denna temaserie fördjupar jag mig bara i de enskilda sätten att hantera ångest. Man behöver alltså ta till fler sätt att hantera ångest för att få ned den ordentligt. Det hjälper enbart i stunden - det är alltså inga tips som man skall använda sig av för att hantera ångest och svårigheter i längden.


angestskala50 75.jpg

Var på ångestskalan jag brukar använda mig av denna färdighet.

När jag mådde som sämst för ett par år sedan brukade jag ofta sysselsätta mig med att leta efter peppande citat på internet.
I DBT, dialektisk beteendeterapi, skulle man antagligen säga att jag hade det som en form av distraktion när jag mådde riktigt dåligt. Det är alltså en färdighet man kan använda för att överleva kriser. Min ångestnivå låg ungefär på 50-75 av min hundragradiga skala. Då ville jag ha något som distraherade mig så pass att ångesten inte skulle bli värre. Jag behövde något som gjorde att jag stod ut i stunden när det var svårt.

Dethär är alltså inte något som kommer att minska ångesten i det långa loppet, men tillfälligt kan man minska ångesten genom dethär sättet att distrahera sig själv. Det löser inga problem, men kan ge en själv andrum att orka tillfälligt - så att man inte tar till andra, mer negativa sätt att hantera dåligmående eller bara stannar kvar i ångesten i timtal.

Att leta efter citat på internet var ett enkelt sätt att distrahera sig själv. Jag kunde till och med ligga halvt ihopkrupen under täcket och ändå använda mig av denhär färdigheten. Givetvis skall man väl inte sitta i timtal och leta, men en liten stund kan ändå underlätta.

Jag brukade ofta ta fram mobilen när jag låg i sängen under de ångestskoven. Ibland brukade jag känna det som om jag aldrig skulle orka stiga upp och göra något som skulle göra att jag kom mig ur ångestbubblan. Min kropp kändes låst av ångest. Men efter att ha distraherat mig ett litet tag med att leta efter citat som inger hopp brukade jag ändå känna något slags ny styrka. Jag hann distrahera bort ångesten så pass att jag kunde komma på något ytterligare som gjorde att jag skulle må bättre igen (ibland var det så enkelt som att komma upp ur sängen). Att leta fram peppande citat är bra, men givetvis behöver man fortsätta att få ned ångesten även efter det.

Faktum är att en del av dedär citaten tröstade mig. Jag brukade spara dem i mobilen, så småningom hade jag en hel drös av fina citat som gav mig tröst när jag behövde det. 

Jag har inte längre kvar mappen med citat som jag hade i min forna mobil, för så småningom när jag började må bättre ändrades även de citat som jag tyckte om. De blev ljusare, och var inte lika dystra som de kunde vara i början. Då kände jag också att det var dags att plocka bort och radera. Jag kände inget när jag läste citaten, förutom hur det varit när det var som värst. Men jag har ändå hittat ett par favoriter från tidigare:

(Alla bilderna är tagna från andra sidor, men jag har inga desto mer hänvisningar till ursprungskällorna förutom det som står i bilderna).

2091399FB IMG 1484428720393FB IMG 1488793362458FB IMG 1489831683917FB IMG 1502738456409FB IMG 1508749906622FB IMG 1514314556062FB IMG 1529956419425

Har ni något något citat som ger er extra hopp och styrka? Ni får gärna skriva ned dem i kommentarsfältet!


Att hantera ångest genom att bli mer närvarande i nuet

Skrivet av Pamela Lundberg 10.07.2021 | 1 kommentar(er)

Mindfulness

Lånad bild.

MINDFULNESS - ATT VARA NÄRVARANDE I NUET


En av de viktigaste grundstenarna i DBT, dialektisk beteendeterapi, är att lära sig tillämpa mindfulness, alltså medveten närvaro. I gruppterapin började och avslutade vi alltid varje session med just en mindfulness-övning, vilket visar på vikten av att just lära sig den färdigheten.
De senaste åren har det börjat talas om just mindfulness lite var och varannan stans. Det finns otaliga böcker i ämnet och mycket fakta på internet. Mindfulness har blivit en trend, men jag tycker å andra sidan att det är en väldigt bra trend. 

Mindfulness är ett av de verktyg som jag haft mest nytta av sedan jag själv gick i DBT. Det har ändrat mitt liv så pass mycket att jag i korthet skall försöka göra ett blogginlägg om det, eftersom det egentligen är ett väldigt lätt sätt att lära sig att leva i nuet, just i denhär stunden

Jag anser det vara en så pass viktig grundsten i ångesthantering och att lära sig uppskatta vardagens enkla småsaker, som vi ofta missar i allt det stora att jag faktiskt tatuerat in en mindfulness-symbol på min högra handled. Den är en påminnelse för mig om hur man kan hantera ångest på ett effektivt sätt. Något jag själv alltid vill komma ihåg att använda.

IMG 20210708 130223
Mindfulness handlar för mig inte om avancerade meditationsövningar eller yoga-rörelser, utan om att kunna stanna upp i sitt inre och se var man befinner sig exakt i den sekunden. Sedan kan man givetvis göra alla möjliga mindfulness-övningar som integrerar både yoga och meditation, men eftersom jag gillar det simpelt föredrar jag själva grundide'n bättre. Det skall gå att göra var som helst, och helt utan att någon annan ens märker av det.

"Det bästa vapnet mot stress är vår förmåga
att välja en tanke framför en annan."
-WILLIAM JAMES

 

NÅGRA GRUNDLÄGGANDE FAKTA OM MINDFULNESS

SYFTET MED ATT UTÖVA MEDVETEN NÄRVARO
-Minska lidande och öka glädje. Du blir bättre på att uppskatta små vardagsdetaljer som man lätt missar när man är mitt uppe i all jäkt, ångest eller stress.
-Bli bättre på att styra ditt eget medvetande och din uppmärksamhet. Du bli bättre på att sortera bort ovälkommna tankar, och lär dig fokusera på vad som faktiskt är viktigt just nu - nuet. Det enda vi har är ju egentligen denhär stunden. Inte dåtiden, inte framtiden, utan just exakt nu.
-Uppleva verkligheten som den är. Verkligheten är varken bättre eller sämre än det som vi lägger märke till just nu. Verkligheten bara är. Exakt så som stunden ser ut. 

När man mår dåligt är man ofta så uppe i sina egna tankar och känslor att man glömmer bort var man faktiskt befinner sig i stunden. Mindfulness hjälper en att landa i verkligheten, och att sluta vara så uppe i dåligmåendet. Det har lärt mig inse att även om jag mår dåligt inombords, så pågår livet faktiskt utanför ångesten.
Mindfulness har hjälpt mig hitta ut ur ångesten och vidga perspektivet till att även låta livet finnas med i de svåra stunderna. Jag är inte bara ångest då, utan jag lever ju faktiskt även i de stunderna. Mindfulness för mig handlar om att lära sig hitta ut ur ångesten, stressen och oron, och hitta tillbaka till verkligheten igen. Den som finns utanför alla känslor och tankar. Det ger mig en paus från ångest, oro och stress, så att jag börjar fokusera på annat.

mindset 743166 1920

Bild härifrån.

HUR SKALL MAN DÅ BLI MINDFUL I NUET?
När man är fullt närvarande i nuet behöver man egentligen bara kunna tre grundläggande verktyg. Det är alltså en av de tre sakerna som listas nedan som du skall fokusera på för att vara mindful. Välj en av dem, och koncentrera dig på att göra bara det. Du kommer antagligen att märka att det är lättare att observera än att beskriva eller delta. Jag gillar mest att observera, eftersom det är enkelt. Dessutom måste man ÖVA för att lära sig vara mindful. Man har inte nytta av det direkt, men småningom kommer du inse att det är ett bra verktyg.

Jag tyckte i början att dethär med mindfulness var jättefånigt, och jag förstod inte i början varför vi alltid höll på med dethär i gruppterapin. Men småningom har jag lärt mig att uppskatta enkelheten i att kunna stanna upp, eftersom de inre känslorna (oftast ångest för min del) minskar radikalt när jag gör något av dethär. Det handlar alltså i korthet om att välja vad man fokuserar på i nuet, för att kunna vara mer närvarande i stunden. 
Det är inte flummigt, men det kräver att man under lång tid gör det så pass ofta att det nästan blir en vana. Alltid när jag får mycket ångest börjar jag nästan automatiskt att observera vad som finns runt mig. Det är konkret och lugnar mig, medan ångesten samtidigt går ned, eftersom jag får annat att tänka på. 

EORR42jW4AAHO8PLånad bild.

TRE SÄTT ATT VARA MINDFUL:

OBSERVERA

HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT OBSERVERA:
*Vad kan du observera i din omgivning?
Tänk på att använda alla dina sinnen, men ett i taget.
  -Vad ser du? Vad hör du? Vilka lukter känner du? Hur känns det på din kropp (trycker det någonstans, hur är kroppen placerad, hur känns det på huden)? Hurdana smaker känner du?
*Var uppmärksam endast på nuet, både i omgivningen men också inombords. Observera tankar som kommer, men låt dem också gå lika snabbt. Stanna inte kvar i funderingar som kommer, låt dem passera. Lägg märke till alla känslor som uppstår och sjunker undan likt vågor på havet. 

Exempel på övningar: 
-Ligg på marken och betrakta molnen på himlen
-Plocka upp ett löv, en blomma eller en liten sten. Studera föremålet noggrant för att se alla detaljer. 
-Observera människor som går förbi.
-Lyssna på musik. Välj till exempel att lyssna på antingen texten, tystnaderna mellan ljuden, rytmen eller tempot.
-Andas in och lägg märke till lukter runt omkring dig. När du äter, lägg märke till smakerna. När du lagar mat, lägg märke till dofterna. När du badar eller duschar, lägg märke till doften av tvålen eller schampot. 
-Stryk med en fingernagel över läppen. Avbryt och lägg märke till hur lång tid det tar innan förnimmelserna på läppen avtar. 
-När du promenerar, lägg märke till förnimmelserna av att gå - fötterna som träffar marken och rör sig upp och ned. Gå riktigt långsamt en stund och känn efter hur det känns. Gå riktigt snabbt en stund och se hur det känns. 
-Rör vid ett föremål (väggen, tyget, bordet, ett djur, en person, ...) och lägg märke till strukturen i det du vidrör och hur det känns mot din hud.
-Lägg märke till rörelserna i magen när du andas. När du andas in, vidgas magen för att ta in mer luft i lungorna. När övre halvan av lungorna fylls vidgas även bröstkorgen. När du andas ut, lägg märke till hur bröstkorgen och magen sjunker.
-Lägg märke till tankarna som uppstår inombords. Fråga dig: Varifrån kommer dehär tankarna?
-När oroliga tankar snurrar runt i medvetandet, flytta din uppmärksamhet och känn efter var de känns som starkast i kroppen. 
-Lägg märke till alla sinnesintryck som du uppfattar i stunden. Säg dem tyst för dig själv. "Jag hör...., jag ser...., jag känner....,"
-När en känsla uppstår, lägg märke till den och säg till exempel: "En ledsen känsla uppstår inom mig".


BESKRIVA

HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT BESKRIVA:
*Sätt ord på upplevelsen. När en tanke eller känsla uppstår skall du bekräfta det för dig själv. Till exempel "Nu har jag blivit uppfylld av en ledsen känsla" eller "Nu dök en tanke upp som säger att 'jag inte klarar dethär' ".
*Sätt namn på det du observerar. En tanke skall just vara en tanke, medan en handling skall vara en handling. "Nu har jag en känsla av..." eller "Nu handlade jag genom att.....". 
*Skilj på fakta och egna tolkningar och åsikter. Du skall beskriva enbart fakta. En övning är att fundera över vad du håller på med just nu. Tänk på "vem, vad, när, och var". Till exempel "nu är jag hemma tillsammans med min familj, vi sitter i soffan och ser på film, klockan närmar sig 20 på kvällen".

Exempel på övningar: 
-Sitt någonstans där det passerar mycket folk. Beskriv en sak hos varje person som går förbi.
-Hitta saker i naturen - ett löv, en vattendroppe, en sten, ett träd - och beskriv det så detaljerat du bara kan. 
-Beskriv dina tankar när du upplever en stark känsla: "Jag känner X och jag tänker Y."
-Beskriv så många av dina tankar som du kan medan du upplever en stark känsla.


DELTA

HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT DELTA:
*Engagera dig helt och fullt i en aktivitet i nuet.
Gör ingen åtskillnad mellan dig själv och det som pågår. 
En terapeut sa en gång åt mig att jag skall sjunga högt när jag får overklighetskänslor. Det kändes som en absurd tanke, men det var faktiskt ett av de bästa tipsen jag någonsin fått. Även om jag bara gör det när jag är ensam. Testa! Lägg på musik i bilen fast och kör iväg. Det är totalt omöjligt att kunna vara något annat än närvarande i sången. Ångesten läggs åt sidan den stunden du sjunger, för du kan bara koncentrera dig på en känsla i taget. Jag blir definitivt mer närvarande i nuet.
*Bli ett med det du gör, så pass att du glömmer bort vad du gör. 

Exempel på övningar:
-Rikta din uppmärksamhet till de områden där din kropp är i kontakt med ett föremål (golvet, marken, luften, armstödet, kläderna, ...). Vad gör dethär föremålet för dig? Hur känns det att röra vid föremålet?
-Dansa till musik
-Sjung
-Lyssna engagerat på vad en annan person säger
-Utöva en sport och ägna dig helt och hållet åt den
-Räkna! Räkna fönster i huset, räkna lampor, räkna födelsemärken, räkna bladen på en blomma, räkna alla saker du ser som är blåa/gröna/röda/..., räkna bilar som kör förbi eller räkna ett visst bilmärke. 

dandelion 5178095 1280Bild härifrån.

HUR SKALL MAN DÅ TA MAKTEN ÖVER SINA EGNA TANKAR?
För att man skall kunna vara helt närvarande i nuet när man gör dehär övningarna som jag berättar om, krävs det också att man väljer att bestämma över sina egna tankar. Det finns tre saker som man skall komma ihåg när man gör någon mindfulness-övning, för annars kommer inte dehär övningarna att göra någon nytta. Du skall utgå från att använda dig av alla tre sätten samtidigt.

Dessutom har man nytta av dehär tre sakerna i egentligen allt man gör. Framförallt brukar jag tänka på att handla effektivt när jag inte vet hur jag skall göra i en vardagssituation eller när jag har så mycket ångest att jag inte vet vad jag skall göra av mig själv. Bara att fråga mig själv "Vad är mest effektivt?" brukar göra att jag faktiskt kan ta ett bra beslut. 


TRE SÄTT ATT TA MAKTEN ÖVER EGNA TANKAR:

VAR ICKE-VÄRDERANDE

*Kom ihåg att göra övningarna utan att värdera saker som bra eller dåliga. Se bara fakta. 
*När du märker att du värderar, värdera inte ditt eget värderande. Exempel: När du märker att dina tankar säger dig att dethär är meningslöst och fånigt, döm inte dig själv för att du tänker så. Välj istället att konstatera att "nu var jag dömande". Eller om du märker att du tänker att dethär inte fungerar, konstatera bara att du tänker så och fortsätt med övningen.

Tips på hur man kan byta ut värderande beskrivningar mot konstaterande fakta:
-Beskriv fakta i händelsen eller situationen. Det vill säga ENBART det som du kan observera med dina sinnen.
-Beskriv konsekvenserna av händelsen. Håll dig till fakta.
-Beskriv dina egna känslor inför dessa fakta (kom ihåg att känslor inte är värderanden!)

Exempel på övningar:
-Observera värderande ansiktsuttryck, kroppshållningar och röstlägen (även i ditt inre) hos dig själv. Förändra dem.
-Berätta vad du gjort idag på ett icke-värderande sätt. Berätta bara om vad du observerat direkt. 
-Föreställ dig en person som du är arg på. Försök minnas vad den gjort som gjorde dig arg, och försök se livet hur hens synvinkel. Föreställ dig hens känslor, tankar, tårar, förhoppningar och önskningar. Föreställ dig hens bakgrundshistoria. Föreställ dig att du förstår hen. 

GÖR EN SAK I TAGET
*Ägna din fulla uppmärksamhet åt nuet. Var helt närvarande i ögonblicket. Släpp allt annat som distraherar!
*Gör en sak i taget:
  -när du äter, ät
  -när du promenerar, promenera
  -när du oroar dig, oroa dig
*Släpp allt som distraherar dig. Om du ändå märker att du börjar fundera på annat, gå bara tillbaka till övningen som du gjorde och fortsätt, igen och igen och igen. 

Exempel på övningar:
-Diska, gör te/kaffe, tvätta kläder för hand, städa - och var medveten om varje rörelse du gör. Tänk dig att dethär är det viktigaste du gör i livet. Utför varje rörelse långsamt och medvetet. Följ varje steg du gör uppmärksamt. Var medveten om din egen andning.

HANDLA EFFEKTIVT
*Gör exakt det som behöver göras JUST NU i stunden. Du skall inte fokusera på den situation som du hellre skulle vilja befinna dig i, inte heller den som är mer rättvis eller mer bekväm. Utan just den stunden där du är nu. 
*Agera på det sätt som är mest aktivt, och låt bli att vara passiv. Det är bättre att göra något än att inte alls börja, och bara förbli kvar där du var från början!

Exempel på övningar:
-Fråga dig själv: "Är dethär effektivt?"
-Observera dig själv när du vill börja ha rätt istället för att vara effektiv. Avstå från behovet av att få rätt, och försök istället utgå från det som är mest effektivt

e9bacd5301e79597ec0171e05483e94eLånad bild.

ANDRA BRA ÖVNINGAR
Det finns en hel uppsjö av mindfulness-övningar på internet. Leta efter sådant som du gillar, framförallt på Youtube där man får guidning och en röst som säger vad man skall göra. Det är lättare att börja så.

IMG 20210708 130342

MINDFULNESS I HJÄRNAN
Mindfulness är ett redskap som gör att att man kan forma om sin hjärna. Man kan nämligen lära sig att styra om sina egna tankemönster, som lett till depression och ångest. Vi har nämligen en mängd automatiska tankar, som ofta till slut börjar ses som sanningar. Ett exempel på dethär är tanken "jag är värdelös" eller "jag kan ingenting". Sällan tänker vi ju att dehär tankarna är något som vi lärt vår hjärna att tro. När vi använder oss av mindfulness kan vi börja aktivera delar av hjärnan som vi inte använder. Då kommer småningom nya, sundare tankar att bli automatiserade. 

Jag har inte tänkt orda desto mer om hur hjärnan omformas med mindfulness, men om du är intresserad så vill jag tipsa om Åsa Nilsonnes bok "Mindfulness i hjärnan" (Natur & Kultur, 2016) som tar upp dethär. Boken är lättläst med enkla förklaringar och bra exempel. Absolut värd att läsas!
Dessutom har hon utkommit med en ny bok år 2020, "Mindfulness utan flum", som jag definitivt skall läsa. Hon skriver enkla böcker, som inte kräver förkunskaper eller specialkunskaper i varken psykologi eller psykiatri.


Och kom ihåg:

practice 615657 1280Bild härifrån.


Vill du tipsa om en bra övning eller en bra bok om ämnet? Kommentera gärna här nedan, så får även andra nytta av det!

 


Nej, ångest tar inte sommarsemester

Skrivet av Pamela Lundberg 23.06.2021 | 1 kommentar(er)

 

watercolour 4120925 1280

Bild lånad härifrån.

Midsommaren står för dörren. Många av oss väntar mycket på att sommaren skall inledas på allvar. Juli anses bland många vara sommarens magiska månad.

Naturen är grönskande, blommande och varm. Solen hettar, vattnet svalkar våra tår och vi får en helt annan känsla av frihet denhär ljusa årstiden. Plötsligt känns allt möjligt.
Vi är många som ser fram emot semestertider eller de lediga helgerna, där vi kan njuta av villaliv, terrassgrillningar, badande på stranden och utekvällar tillsammans med familjen och vännerna. Det är nu som vi skall vara som mest lyckliga. Det är nu vi har chansen att satsa hundra procent på att bara ha roligt. 

Eller?

 

SOMMAR BETYDER INTE AUTOMATISKT LYCKA

Sommaren är inte stressfri och lycklig för alla. Om man lider av psykisk ohälsa är juli ofta en tyngre månad, då psykiatrin och den övriga vården kör på sommarresurser. Det betyder i många fall fyra veckor utan terapi, utan det psykologiska stödet som man är van vid. Det betyder ensamhet, där man ofta tvingas brottas med svårigheterna alldeles själv. Plötsligt är man tvungen att gå ensam med alla tankar och problem i fyra veckor, trots att man inte alls känner sig redo. 

Men även om man inte lider av psykisk ohälsa kan sommaren kännas kravfylld och ge en lätt ångestkänsla. För det är ju nu som man skall vara så fruktansvärt lycklig hela tiden.
Vi loggar in på sociala medier och ser andra som åkt på en dyr sommarsemester, vilket vi själva inte har råd med. Vi ser de perfekta strandkropparna, vilket gör att vi skäms för hur vi själva ser ut. Vi ser hur andra fixar allt som de inte hunnit med och tar sig an nya projekt, medan vår egen ork knappt räcker till att vika in tvätten i garderoben. Vi ser villaliv och fester, medan vi bor i en höghuslägenhet i storstan utan möjlighet till sommarstuga. Vi ser lyckliga barn gå hand i hand, medan våra egna vildingar håller på att riva huset och enbart är osams med varandra.
Plötsligt känner vi oss ensammare än någonsin. 

Och vi känner oss så misslyckade med våra fjuttiga små sommarplaner.

Nej, ångesten tar aldrig sommarsemester. 
Den finns där alla dagar, oavsett hur gärna man än vill slippa den. 
Den finns där trots solen, värmen, grönskan och terapeutens sommarsemester. 
Den finns där trots dyra semesterplaner, fester, villaliv och sommarstugor.
Nej, ångesten väljer aldrig tidpunkt.

204995873 10158227856345208 7462083791266620167 nAbsolut nyaste bilden på mig.

 

HUR JAG SJÄLV KAN KÄNNA INFÖR SOMMAREN

Jag lever i dagsläget ett relativt ångestfritt liv, i mina egna ögon mätt, och jag älskar sommaren. Det är den årstid när jag mår som bäst, tack vare ljuset och solen. 

Men ändå kan jag känna en liten klump i bröstet när terapeutens semester närmar sig, trots att jag vet att jag mår okej och absolut klarar av att ta hand om mig själv. För även om jag vet dethär, så minns kroppen ändå hur det varit tidigare. Jag hade många somrar svårt att orka själv, och denhär känslan och rädslan väcks alltid till liv om somrarna. Det spelar ingen roll hur bra jag än mår i dagsläget, för rädsla och ångest är sällan rationell. Klumpen finns där och min kropp minns alltför bra hur dåligt det varit tidigare.

Jag är rädd att jag skall falla och börja må jättedåligt, just precis när terapeuten är på semester och det mesta håller sommarstängt.
Jag är rädd för att bli deprimerad eller väldigt ångestfylld, och inte kunna ha terapeuten att bolla tankarna med när jag som mest skulle behöva det. Istället skulle jag ju då behöva gå omkring med den känslan i flera veckor. 
Jag är rädd för att plötsligt stå på egna ben, även om jag vet att jag är tillräckligt stark i dagsläget. 
Jag är rädd för att det ju ändå kan hända något som gör att jag börjar må jättedåligt, så jag oroar mig i förtid.
Jag medger att jag är lite obekväm med att skriva ut rädslorna, för jag inser ju själv hur onödigt det är att oroa sig över sådant som jag faktiskt inte vet om det ens kommer inträffa. Och som faktiskt högst troligt inte händer.

FB IMG 1484079396409Bild lånad.

Dessutom blir det inte lättare av att jag loggar in på sociala medier och ser leende människor och lyckliga undertexter till bilderna. Även om jag förstår att en bild och en kort text inte berättar något om verkligheten, matas jag ständigt med intryck av att allas liv är så perfekt lyckliga och ångestfria. Jag ser vältränade strandkroppar och stora fester. Jag ser egentligen allt det som jag inte har, och som jag från början inte ens eftersträvade i mitt liv - men plötsligt skulle jag ändå behöva just det, för människorna på bilderna ser ju så lyckliga ut. För vem vill inte ha en lycklig och helt underbar sommar?

Jag är också väldigt duktig på att lägga stora krav på mig själv. Jag anser att jag borde göra så fruktansvärt mycket under sommaren. Jag borde maxa lyckan så att den är på hundra varje solig sommardag. 

Känner du igen dig i något av dethär? 

De senaste åren har jag ändå blivit bättre på att se sommaren för vad den faktiskt är. En vacker årstid, visst. Men också något som kan innebära en helt vanlig vardag och en väldigt stor stress. 

I sommar försöker jag att ta dagen som den kommer. Jag har diverse graviditetskrämpor som gör att jag inte orkar eller kan göra så jättemycket som innehåller mycket aktivitet. Mina barn är rastlösa mest hela tiden, såklart. De är ju barn. Och jag har bestämt att de skall vara hemma med mig. Ibland är det en jättebra kombination, ibland känns det som en katastrof. 
Men vi har en sommar. En utan krav, för det går helt enkelt inte. Det är bara att acceptera.

scale 2635397 1920Bild lånad härifrån.

FRÅGOR JAG BRUKAR STÄLLA MIG SJÄLV
när ångesten eller kraven tar över tankarna

När sommaren börjar kännas för kravfylld och ångestfylld brukar jag även försöka
FUNDERA ÖVER NÅGON AV DEHÄR FRÅGORNA

-Vad är det som gör att jag mår dåligt?

-Vad är jag mest rädd för? 
-Vad är det som känns svårt och jobbigt?
-Finns det något som jag kan göra för att hjälpa mig själv att må bättre just nu?

-Behöver jag faktiskt ha likadana sommarplaner som de jag nyss såg på sociala medier? Är det faktiskt ens något jag egentligen behöver för att må bra? Vill jag faktiskt ens göra dedär aktiviteterna själv, eller är det bara för att jag sett någon annan ha skoj?
-Måste jag ha en perfekt sommarkropp för att kunna ha roligt på stranden?

-Vad tycker jag om att göra på sommaren? Och framförallt, vad vill jag göra just nu?
-Vad skulle jag verkligen vilja göra i sommar, om jag ser till min egen budget? 
-Måste jag göra allt som jag planerat, eller kan något av det faktiskt vänta?

rethinking 4060505 1920Bild lånad härifrån.

ÄNDRA TANKESÄTT
för att acceptera din egen verklighet

VAD OROAS DU FÖR INFÖR SOMMAREN?

Jag tycker att det är lättare att sätta ord på vad jag är rädd för, istället för att gå omkring med en gnagande oro. Det är till och med ännu bättre att skriva ned det i korta punkter. Det tydliggör ännu mer. Och då kan jag dessutom se på rädslan helt ur andra synvinklar. Jag kan se att min rädsla faktiskt inte är särskilt realistisk, utan mest bara en rädsla. Jag brukar leta efter motsatsen till varje enskild rädsla. Och inse att verkligheten kanske landar någonstans däremellan, om ens det. Sällan händer ju det värsta som vi oroar oss för. 

Dessutom brukar jag leta efter fakta. Stämmer det som jag är rädd för alls in på verkligheten?
Och om det inte gör det, måste jag försöka skuffa undan rädslan och medge att jag absolut inte har en aning om hur framtiden blir. Jag skall bara vara orolig för sådant som faktiskt är skäl att oroa sig för. Jag brukar påminna mig om vad som faktiskt är fakta, och vad som inte är det.

Jag brukar även försöka bryta mina tankemönster när jag märker att jag börjar ställa orimliga krav eller få för mycket ångest. Jag brukar försöka argumentera med mina egna tankar - hitta alternativa sätt att se på tankarna.
Till exempel inser jag ju att jag faktiskt inte har behov av stora fester, villaliv eller dyra semesterresor för att må bra. Även om mina tankar från början kan börja längta efter sådant.  

TANKAR SOM BRUKAR GE MIG TRÖST:

-Jag får må dåligt, trots att det är sommar. Det är okej. Så är min verklighet just idag.
-Jag behöver inte fira midsommar traditionsenligt om jag inte vill. Det är bara en helt vanlig dag, med alltför maxade krav. 
-Alla kroppar ser olika ut, och jag behöver inte vara vältränad för att visa mig i simkläder. 
-Min terapeut kommer tillbaka från semester om fyra veckor. Jag har alla verktyg inom mig, som gör att jag klarar mig utan henne. Hon försvinner ingenstans. Hon har bara lite ledigt. Det behöver jag också. 
-Sociala media berättar inget om den verklighet som finns bakom leenden och glada tillställningar. 
-Jag får sänka kraven och njuta av sommaren på mitt sätt. Man behöver inte maxa allting.

IMG 20190811 193315

SE DET LILLA I DET STORA
för att hitta guldkanter på sommaren

Jag har tidigare alltid uppskattat de mest stora sommarplanerna jag haft. Jag har sett sommaren höra ihop med festivaler, resor och evenemang. Det är det enda jag faktiskt sett. Att man måste ha något stort att se fram emot för att det skall bli en bra sommar.

Men de senaste åren har jag insett att sommaren, och livet, handlar om så mycket mer. Det är ju det lilla, enkla, som jag faktiskt uppskattar och mår bäst av. Det behöver inte kosta mycket, och det ger sällan stora krav. 

NÅGRA ENKLA AKTIVITETER SOM JAG SJÄLV TYCKER HÖR IHOP MED SOMMAREN:
-Äta glass utomhus
-Bada
-Sitta på en brygga och meta
-Läsa deckare i en solstol
-Äta goda sallader och grilla
-Träffas med vänner och bara slappa i solen. Dricka kaffe, äta jordgubbar och prata om livet
-Plocka bär
-Plantera och böka med händerna i jorden
-Plocka blommor
-Ta ut radion/musiken och lyssna på det utomhus
-Lyssna på sommarprat från radion
-Gå ut, blunda, lyssna på sommarvinden, känn efter hur sommaren doftar, se hur det grönskar. Lyssna, se, hör. Använd dina sinnen och verkligen ta in sommaren på alla nivåer.

20180602 191254Bild från år 2018.

GÖR DET DU MÅR BRA AV OCH HÅLL DINA RUTINER

Med dethär vill jag säga att sommaren inte behöver innehålla program och tillställningar jämt. Det viktiga är att man gör det som man själv mår bra av. Oftast hör det faktiskt inte ihop med de krav som vi upplever att man borde uppfylla om somrarna. Dessutom mår vi oftast bäst när vi fortsätter att hålla våra egna, vanliga rutiner så gott det går.

Nej, ångest och psykisk ohälsa tar
inte sommarsemester. 
Gör vad du kan och orkar. 
Något annat behöver du faktiskt inte. 
Streta inte emot verkligheten, för då blir det bara tyngre. 
Om du mår dåligt, så mår du dåligt. Punkt.
Det behöver ju inte betyda att du inte skulle kunna hitta aktiviteter som du mår bättre av. 
Man får se film en hel dag i soffan trots strandvädret. Man får skippa alla utomhusfester. Man behöver inte resa. Man behöver egentligen inte göra något annat än bara vara. 

Istället för att önska dig en jättebra fortsättning på sommaren, vill jag hellre önska dig att ha en sommar

tree 276014 1920 Bild lånad härifrån.

Och om du mår akut jättedåligt, så sök hjälp. Det finns hjälp även på sommaren! Det finns alltid jour på sjukhusen.

 


En krokig väg uppåt ur en djup depression

Skrivet av Pamela Lundberg 19.06.2021 | 1 kommentar(er)

129297683 425020425301150 56288454222348242 n

Del 4.

Dethär är det avslutande inlägget i min temaserie om depressioner. Här har jag samlat några av mina påminnelser och insikter som inte riktigt passat in i de föregående inläggen. Det handlar främst om hur omtumlande själva processen framåt, upp ur en djup depression, kan kännas. Det är sådant som jag själv hade velat att andra påpekat åt mig när jag själv mådde som sämst.

 

EN KROKIG VÄG UPPÅT

Återhämtning efter en depression är inte en spikrak väg uppåt. Det är en lång process, som framförallt tar TID. Det tog mig ett år att komma upp ur den djupa depressionen. Det tog ännu fler år att bli fri från medelsvår depression. Det var många bakslag, och små, små, nästan osynliga steg framåt. Jag märkte knappt av framstegen själv. Det kändes som om jag helt tiden stod på samma plats och bara trampade.

Så därför vill jag påpeka: Låt det ta tid. Det ska ta tid. Det går inte att bestämma dig att det ska vara bra och efter beslutet bli en ny människa. Det viktigaste är att du kämpar vidare. Terapi tar tid innan den ger resultat, medicin tar tid att verka, egna insikter behöver mogna och du behöver ändra livet så att det som orsakat depressionen inte ges lika mycket utrymme. Acceptera tiden hellre än att kämpa mot den. 

Jag brukar likna vägen tillbaka till ett tillräckligt gott liv som att tvingas gå på de mest igenvuxna stigarna man hittar i skogen.
Något av det svåraste med depressioner och annan psykisk ohälsa är att vägen framåt sällan är en rak, nylagd asfaltsväg. Istället består vägen mest av olika stigar, den ena mer ojämn och oframkomlig än den andra. Det finns sällan enbart en stig, och det är svårt att välja rätt. Det är snarare en chansning. Ofta får man också backa, och gå tillbaka därifrån man just börjat. Man snubblar, man slår sig, man stiger rakt ned i en vattenpöl, man bränner sig på brännässlor och får granarnas kvistar rakt i ögonen. Ibland förstår man inte hur man ens skall komma levande därifrån.
Många gånger kommer man att vilja ge upp, många gånger kommer man sitta ned och gråta för att man känner sig helt vilsen i skogen, och lika många gånger kommer man vara arg för att det inte finns något slut på denhär oändliga vägen. 
Och sen, plötsligt en dag, inser man att man ju faktiskt hittat ut. Man inser att man tagit flera steg ut ur den mörka skogen, trots att man kanske inte ens märkt det från början. 

1.10.2016Bild från år 2016.

Dehär texten är ett exempel på hur svårt och ångestladdat det är när man är mitt i en depression. Men jämför jag med nutiden inser jag ju att mycket har hänt oändligt mycket sedan jag skrev denhär trötta texten i november 2016.

ANTECKNING FRÅN 1 NOVEMBER 2016
"Det är tungt just nu. Jättetungt. Sådär som november. Mörkt, regnigt och med få ljusa stunder. Jag har som uppgift att försöka hålla i vardagen denna vecka. Ångestmonstret skriker så högt att jag inte riktigt hör alltid nu. Ska laga lasagne och hämta barnen från dagis, äta mat och mysa med dem. Ska leva i vardagen även om jag inte riktigt andas just nu. Hur var det man gjorde? Your heart will heal itself.. (Antar det är alla medicinförändringar som gör dethär nu, men jisses vad jobbigt då det sparkar på ett psyke som redan ligger, så mycket lättare med fysiska symtom då)."

problem 98377 1920Bild lånad härifrån.

KONTROLLERA DEPRESSIONEN,
istället för att den har all kontroll

Marsha Linehan, professor och grundare till terapin Dialektisk beteendeterapi, skriver i sin självbiografi "Building a life wort living" att många deprimerade ofta anser att de inte kan kontrollera sin depression. Istället intalar man sig att "det är något fel på mig". Man tror inte längre att det hjälper att göra förändringar i sitt liv, eftersom man ändå kommer att må lika dåligt. Känner du igen dig?

Jag kan i varje fall relatera mycket till den offerrollen. När jag mådde som sämst hade jag ingen ork att förändra något i mitt liv, men inte heller när orken återkom förstod jag att det faktiskt var jag själv, och enbart jag själv, som kunde förändra mitt mående. Det tog ett bra tag innan jag började förstå att jag faktiskt kan göra mycket själv för att må bättre. Jag hade mycket hellre velat att någon skulle ta bort min smärta och min ångest. Jag ville faktiskt att någon skulle ta hand om mig och göra allting bra. Men tyvärr fungerar inte tillfrisknande på det viset.

En depression är inte okontrollerbar och omöjlig att komma ur. Det är oftast bara en tanke. Enligt Linehan handlar vi ofta på ett sådant sätt att vi i slutänden blir deprimerade. Givetvis är vi inte medvetna om det själva, men vi blir likväl deprimerade av något i vårt liv. Men det hjälper inte att vara dömande mot sig själv och intala sig att man "skall rycka upp sig och sluta vara deprimerad". Istället behöver vi hitta det som från början gjort att vi börjat må dåligt, och hitta bättre strategier som fungerar i vårt liv. Låter dethär flummigt?

Egentligen inte. Men det är givetvis inte så lätt att hitta den bakomliggande orsaken till att man blir deprimerad. Sådant tar tid och ofta behöver man gå i terapi för att komma fram till orsaken. 

Anledningen till att jag föll så djupt ned i en depression år 2015 var delvis att jag körde slut på all energi jag hade.  Jag hade hunnit med alldeles för stora livsomställningar på för kort tid. Jag är dessutom extremt känslig, så jag behöver mycket tid att bearbeta saker, både bra och dåliga. Jag hade dessutom inga verktyg att hantera min känslighet eller mina humörsvängningar. En annan orsak var att jag ständigt försökte dölja mitt dåliga mående för andra, vilket tog mycket energi och skapade stor skam för mig själv.
Dethär är givetvis bara exempel, men sådant som påverkade mig till att slutligen drabbas av en djup depression.

choice 2692575 1920Bild lånad härifrån.

EN BRA DAG ELLER ETT BRA LIV?

En depression går inte om genast, utan är ofta en lång process. Något som hjälpte mig framåt när allting kändes hopplöst svart och jag bara ville ge upp och ligga kvar i sängen hela dagen var att fundera på denhär frågan: Vill du ha en bra dag eller ett bra liv?

Jag insåg att jag ju faktiskt hade två val. Jag kunde ha en "bra" dag och välja att ligga kvar i sängen, undvika livet och det som gjorde ont för stunden. Jag har alltid haft en tendens att sova bort ångesten. Eller så kunde jag välja att stiga upp ur sängen, trots ångesten och känslan av att inte vilja leva, och faktiskt delta i livet. Jag kunde duscha, åka till gymmet eller träffa vänner - även om det kändes svårt och känslan sa att jag skulle stanna under täcket. 

Att kunna skapa ett liv utan depression kräver att man själv aktivt tar steg framåt och ser till att man inkluderar sådana aktiviteter och händelser som gör att du ler och gör att du känner dig glad. Man behöver ge sig själv positiva ögonblick varje dag. Man behöver också försöka undvika sådant som orsakar depression och ledsenhet. 

Om jag hade valt att ligga kvar i sängen varje dag hade jag definitivt känt mig ledsen och mer deprimerad efter ett tag. Jag brukade nämligen ofta få känslan av att jag bara sov bort mitt liv och inte gjorde något vettigt. Men när jag istället försökte ta mig till gymmet, många gånger med ångestkänsla och ledsenhet, blev jag ändå gladare och mer tillfreds. Jag mådde bättre av att kunna skapa en annan känsla i kroppen genom att träna och det kändes dessutom som om jag gjort något vettigt med min dag. 

Så jag brukade tänka att det var viktigare att ha ett bra liv än en bra dag. Jag visste att träning bidrog till ett bra liv för mig i längden, även om det gjorde att min dag kändes jobbig och svår i början (eftersom jag ju inte alls hade någon lust att träna).

Jag lyckades inte alltid komma mig upp ur sängen de dåliga dagarna. Men allt oftare. Jag valde att vara självsnäll med mig de dagarna, och inte döma mig för att jag inte orkade kämpa. Istället gav jag mig tillåtelse att ligga kvar, och försöka på nytt följande dag. 

Än idag har jag dagar då jag är ledsen och har ångest, trots att jag inte ens hittar någon ordentlig anledning till dem. Det bara är dåligt. Det har vi ju alla, men på grund av min emotionella instabilitet känns min ledsenhet bottenlös och ångesten enorm. Men jag brukar försöka acceptera de dåliga dagarna och se dem enbart som dagar. Mitt liv är inte dåligt bara för att jag har dåliga dagar. Jag vet att det svänger, för det gör det alltid.

Jag har gjort upp en lista på saker som får mig att må bättre de sämre dagarna. Jag brukar försöka göra minst en av dem, även om jag helst av allt inte vill göra något alls. I min lista finns mina hobbier:
-Måla tavlor
-Träna
-Göra något med händerna - pyssla i trädgården, måla, plocka bär
-Skriva dagbok
-Gå på loppisar
-Vandra med familjen

Vad hittar du på din egna personliga lista?sunset 1815991 1920Bild lånad härifrån.

Jag har också insett att jag kan ha ett bra liv, och ändå vara deprimerad. För att citera Marsha Linehan själv i sin självbiografi:
"Jag har lärt mig att jag kan vara deprimerad och ändå gå till jobbet. Jag har accepterat att jag är deprimerad just nu, men att jag likväl kan fungera i världen. Lär dig att acceptera att du kan vara deprimerad och ändå ha ett liv. Och att du fortfarande kan vara tillräckligt bra. 
Jag kan ha en riktigt dålig dag och ändå gå ut och promenera med mina hundar. Och jag kan tycka om det. Man behöver lära sig att hitta ett liv som är värt att leva. Det betyder att man vet att man eventuellt är ledsen och deprimerad, men det betyder att man ändå kan uppskatta saker i sitt liv".


ANTECKNING FRÅN 11 OKTOBER 2016:
"Dagens fråga hittade jag bland mina dbt-papper: "Vill du en bra dag eller ett bra liv?". Jag väljer det sistnämnda, alltså får jag lov att ha överseende med de dåliga dagarna. Ändå fortsätta välja livet, ända fortsätta förändra till det bättre, ändå ifrågasätta valen och ändå radikalt försöka acceptera mig själv.
Idag är en bättre dag än igår, en dag då känslorna inte finns på utsidan och totalt styr mig. Sådana dagar är det lättare att se klart. Det är såna dagar då det är lätt att se att vad man borde göra för att förändra gårdagens ångest och panik, men ändå kommer jag mig inte för det för jag är så känslostyrd just då. Jag ser bara rakt fram såna gånger. Ser bara den eviga tunneln och inte de stigar det finns att välja. Jag vill ha ett bra liv, men därför måste jag välja att göra det bästa av dagen. Och det känns svårt, nästintill omöjligt ibland. Men det ska gå. Jag ska lära mig. Jag vill ha ett bra liv, utan depression och ångest. Idag vill jag ha en bra dag."
sunrise 1670979 1920Bild lånad härifrån.

ATT VAKNA UPP UR EN DEPRESSION

Jag har aldrig haft någon specifik tidpunkt för när mina depressioner slutat. Det har varit en långsam process, som jag knappt märkt av den första tiden. Jag har kunnat vakna upp en morgon och insett att "hey, det är ju inte längre jobbigt och ångestfyllt att stiga upp och påbörja en ny dag. Jag har inte tyckt att det varit tungt på ganska länge nu, så det betyder ju att jag faktiskt mår bättre". Det är en mäktig känsla att inse att man kommit en bra bit på vägen.

Att inse att man inte är deprimerad längre, eller att man åtminstone mår mycket bättre, har alltid varit väldigt omvälvande för mig. Det har känts som om jag mitt i allt kom ut ur den mörka skogen, eller att jag plötsligt befinner mig på andra sidan tunneln, eller att jag bestigit ett berg och nu kan blidka nedåt. Det har varit en stor inre seger och lättnad, men också väldigt förvirrande och konstigt. För hur hände det? När började jag leva igen, och när kunde jag sluta kämpa med att enbart överleva? Och vem är jag numera, utan depressionen på mina axlar?

Det har känts som om man plötsligt vaknat upp efter att ha sovit väldigt länge. Jag vet aldrig varit jag for, eller hur jag hamnade på andra sidan. Jag ha bara vetat att jag mitt i allt stått där med insikten om att jag ju inte är djupt deprimerad längre.

Det tar faktiskt ett tag att vänja sig med det nya. För när man är mitt i en depression så glömmer man lätt hur livet är utan dåligmående. Man börjar se det som något personlighetsdrag, även om det absolut inte är det. Och man förändras också efter en depression. Man är en annan människa efteråt, med en ny erfarenhet. Man blir aldrig densamma.
Det känns ibland skrämmande att ha förändrats, för att det är så nytt. Man behöver tid att vänja sig även med den förändringen. Man behöver bli vän med sitt nya jag. 

FB IMG 1494140143940Bild lånad från Facebook.

ANTECKNING FRÅN 18 DECEMBER 2016:
"Många gånger den senaste tiden har jag fått känslan av att nyss ha vaknat, efter att ha varit nedsövd under en lång tid. Plötsligt har världen klarnat och jag ser färger och tydliga former igen. Jag känner mig levande, men lite nyvaken.
Efter att jag trappat ut benson och trappat ned annat blev världen så mycket mer äkta. Min terapeut säger att hon aldrig sett mig så levande som nu, och det har hon ju inte heller. Min nära vän säger att jag är en totalt annan människa nu, nu då jag inte enbart sitter apatisk och stirrar framför mig.
Det tog ett år. Ett jävligt tungt år. 365 dagar av totalt mörker. Och lite till.
Jag vet inte vart jag for, eller var jag varit. Men inte här. Definitivt inte här. Och jag for så djupt att jag faktiskt glömt mycket. Det är suddigt. Visst har jag delvis varit neddrogad av psykmediciner, men själen slukades oxå med i den avgrund en djup depression är.
Men jag är vaken nu. Jag kan känna känslor på riktigt nu, utan medicindimman.
Vet ni vad det bästa är? Att kunna skratta. Helhjärtat, spontant och totalt utan besinning. Att vakna utan ångest. Att se på julkalendern med sina barn och bara få gosa tillsammans med dom. Att diska, hämta posten, pulka med barnen, träna, träffa vänner, skingra grälande barn ifrån varann, tvätta kläder, laga mat,... och märka att man orkar. Märka att dethär är livet. Att man lever, inte bara överlever."

IMG 20200425 135637

Och den personen som kommit ut på andra sidan är en helt annan person än den som från början blev deprimerad. Man ser världen på ett helt nytt sätt. Man förändras. Man bär erfarenheten med sig. Man bär alltid depressionen med sig, även om man kommit ur den. Jag kommer kanske aldrig att bli helt återställd, men jag har sätt som gör att jag kan hantera livet helt annorlunda nu. Jag har ett alldeles tillräckligt gott liv, ett liv värt att leva. 


Matt Haig beskriver det så bra i sin bok "Skäl att fortsätta leva":

depressionANVAND2

Du får gärna hör av dig om det är något särskilt som du skulle vilja att jag tog upp angående återkommande depressioner eller depressioner överlag. Du får även önska inlägg kring något annat du funderar på. 

 

P.s. Tack för alla härliga kommentarer och mail jag får av er! Det värmer i hjärtat att veta att ni läser, berörs, känner er mindre ensamma och finner ny styrka av min blogg.