Pamelaheader

Visa alla inlägg skrivna 2021

Att lära sig leva med borderline

Skrivet av Pamela Lundberg 01.03.2021 | 3 kommentar(er)

 borderlineDel 5.

ATT LÄRA SIG LEVA MED EIPS

 

Jag har ju tidigare skrivit att borderline inte något som går att bota, eftersom det ju inte heller är en sjukdom. Det går ju helt enkelt inte att "bota en personlighet".
MEN - Man kan bli friskförklarad från diagnosen. Eftersom det är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar psykiska hälsan, kan man ju också lära om sina reaktionsmönster och -handlingar. Det betyder att man kan ändras så pass mycket att man inte längre uppfyller kriterierna för att ha kvar diagnosen.

Dethär kommer att bli det sista inlägget i denna temaserie om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (även om jag såklart kommer fortsätta skriva inlägg som tangerar temat).
Här nedan har jag samlat mina egna tankar kring syndromet, och sådant som jag själv lärt mig längs vägen.

Obs! Här kom ihåg att dethär är mina högst personliga tankar som inte är baserade på fakta, utan mestadels på egen erfarenhet.

pamela2020Erfarenhetsexpertseminariet våren 2020.
Genuint glad.

ÄR EIPS NÅGOT KRONISKT?

Personligen är jag tudelad till om man kan bli "botad" från borderline.
Man kan lära sig reagera annorlunda.
Man kan hantera livet annorlunda.
Men likväl kommer jag att få leva med min HYPERKÄNSLIGHET.

Man kan lära sig att leva med emotionellt instabilt personlighetssyndrom, så pass att livet inte består av ett ständigt psykiskt lidande. Man kan skapa ett liv som är tillräckligt värt att leva. Det behöver inte alltid betyda att man är helt fri från de symtom som karaktäriserar EIPS, utan att man helt enkelt kan hantera dem på ett sätt som gör att man kan ha ett tillräckligt bra liv, trots allt.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli helt fri från mina drag av EIPS.
Det är något som jag kommer bli tvungen att kämpa med att kontrollera under resten av mitt liv.
Däremot så har jag lärt mig att hantera mig själv, så att jag med de rätta verktygen ändå lyckas hålla mig ovanför ytan. Mestadels.
Men helt fri blir jag aldrig.
Jag kommer ha lättare och svårare skov.
Men jag kan leva med det, nu när jag har tillräckligt med personliga verktyg.

 

ÄR EIPS NÅGOT SOM GÅR I SKOV?

Jag tycker personligen att borderline går i SKOV.
Min förra terapeut brukar säga att personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom för det mesta INTE har symtom. Det är när livet krisar som symtomen märks. De har alltså symtom IBLAND. Jag håller med henne.

Jag har perioder när jag inte har några symtom alls, eller symtom som är hanterbara.
Då kan jag känna att jag har hyfsad balans i mitt känsloliv. Jag störtdyker inte i någon riktigt djup svacka, och jag är inte heller flygande högt och älskar livet.
Det är en rätt behaglig vardagslunk.
Mina reaktioner är inte så starka.
Min tunna hud känns inte så skör.

Sedan kommer det perioder när jag har svårt att orka med vardagen.
Jag får tvinga mig att ta itu med det som skall göras, och utöver det orkar jag ingenting.
Jag reagerar starkt på varje motgång. Huden är så tunn. Jag faller avgrundslöst. Min själ gör ont, det brinner inuti.
Jag kastas rakt ut i en berg- och dalbana som håller för hög hastighet. Jag hinner inte värja mig för upp- och nedgångarna. Jag är mer in i min egen värld, mera frånvarande.
De perioderna använder jag mig mycket av DBT-färdigheter. Jag behöver helt enkelt bara försöka stå ut, utan att göra nåt värre. Ibland hamnar jag ändå rakt in i en depression.

Men jag vet att dehär perioderna går om. De gör ju alltid det.
Jag behöver inte vara sjukskriven. Jag mår bättre av att hålla rutiner. Jag klarar numera av att jobba även under de tyngre perioderna.

IMG 20201010 002401 174Bra dag v.s sämre dag varvas ofta.

NÄR LIVET BLIR EN STÄNDIG KRIS

Problemet är att eftersom personer med EIPS är väldigt känsliga, så reagerar vi starkt på väldigt mycket. Vi reagerar mycket starkare än vad andra gör. Det tar även i allmänhet väldigt lång tid för oss att komma ned med känslorna igen och kunna lugna ned oss så pass att vi når normalläge igen.

Ibland kan det därför kännas som om mitt liv består av ständiga kriser.
Om det inte är det ena, så är det det andra.
Det behöver inte vara stora livsomvälvande svårigheter som jag står inför, utan det kan också handla om något som jag lämnat att fundera på. Något helt oväsentligt. Någon detalj som blir en stor sak för mig.

Jag har lärt mig att skratta åt mina egna reaktioner numera.
Inte just när jag befinner mig mitt i det, men när känslorna väl börjar gå tillbaka till normalläge.
Jag har även några få i min närhet som brukar se det dramatiska över mina reaktioner. De kan till och med få mig att inse hur jag överreagerat på någon småsak och tillsammans kan vi även skratta åt det. De förminskar inte mina svårigheter, men de känner mig så bra att de vet när de kan få mig att skratta, så att även jag börjar kunna gå ned i känsla igen.

Men jag kan inte påstå att det är lätt när mitt liv blir en ständig kris. För jag hinner ju precis gå ned till normalläge och känna stabilitet, innan nästa starka känsloreaktion kommer. Då har jag igen reagerat på något väldigt kraftfullt. Ibland vet jag inte ens själv vad som egentligen utlöst en känsla. Min reaktion kommer liksom tidigare än vad jag själv alltid hinner med.

Psykporten har en väldigt beskrivande bild av just denhär känsligheten:

epavakaa img 4
Bild lånad från Psykportens infosida om Instabilitet.

LÄRA SIG KÄNNA IGEN SINA EGNA TRIGGERS.

Jag vet numera ganska bra vad som får mig ur balans.
Det har gjort att jag kan hantera känslostormarna bättre.
Till exempel kan jag numera bryta dissociationer. Jag stannar inte i overklighetskänslorna längre, utan försöker tvinga mig ur dem. Jag har även sätt att kunna få en dag som är värd att leva, trots att jag har stark ångest och mår väldigt dåligt.

Jag reagerar ofta starkt på mycket, men jag kan numera välja hur jag hanterar känslostormarna. Det får mig att känna som om det trots allt är jag som har kontrollen över mitt liv. Det är jag som styr. Det är jag som väljer hur jag gör med de starka känslorna.
Det kända citatet på denhär bilden beskriver det rätt bra:

dance in the rain

HITTA ETT EXTRA SKYDD FÖR SIN TUNNA HUD

Jag har blivit tvungen att skapa ett sådant liv där mina symtom är relativt minimala, för att jag inte ska gå helt sönder .
Jag har blivit tvungen att välja bort personer, tillställningar och jobb jag har brunnit för. En del sådana beslut har varit väldigt svåra att göra, eftersom jag så gärna velat välja annorlunda. Men, jag måste utgå från vad som får mig att må bäst i längden. Och det har absolut inte varit varken roligt eller lätt alla gånger - ibland har jag kört mig totalt ned i ångestträsket för att jag så envist försökt hålla mig kvar och tänkt att det ska gå.

Det har absolut inte blivit bättre av min envishet. Jag kan helt enkelt inte ha triggande personer eller en triggande omgivning runt mig - oavsett hur mycket jag tycker om dem eller hur gärna jag än vill vara kvar just där. Inte i detta skede i varje fall.
Jag har inte alltid ens själv varit medveten om vad som triggat mig, utan ganska aktivt förnekat det. Det har ibland krävts att andra verkligen lagt ned foten och bestämt sagt åt mig att jag måste ändra på något nu, annars kommer jag krascha igen.

Jag har hunnit sitta nedåtlutand i en fåtölj hos min terapeut och gråtit i panik för att allting gör så fruktansvärt ont inombords att det känns som jag inte står ut. Jag har känt mig totalt maktlös och miserabel över mitt eget liv, eftersom jag inte kunnat erkänna den förändring som jag behövt göra för att må bra. Min terapeuts svar på det var: "Berätta om dehär stunderna också, Pamela. När allting känts svart. Hur svårt det är ibland. Berätta om dem när du blivit erfarenhetsexpert".

Jag behöver rutiner, struktur och stabila personer i min vardag.
Jag behöver även få vara kreativ ibland.
Jag behöver helt enkelt väldigt mycket lugn i min omgivning, för att det ofta stormar inombords.

 

ATT TA HAND OM SIN BORDERLINE

Jag använder mig mycket av DBT-färdigheter när jag har mina sämre dagar.
Jag sysslar mycket med medveten närvaro (mindfulness) och kreativitet.
En annan ångestlindring för mig är skrivandet. Att forma ord och se dem bli nåt konkret till pappers. Få ut känslan och lägga den synlig i text.

När jag mådde som sämst åren 2015-2016 fick jag tvinga mig att stiga upp varje dag.
Ibland fick jag gå och sova efter att jag fört barnen till dagis. Men jag försökte ta mig till gymmet och träffa vänner. Jag försökte att varje dag göra EN sak som fick mig att må bra.
Jag försökte göra sånt jag mådde bra av I LÄNGDEN.
Och för att skapa ett liv värt att leva så måste man bort från självdestruktiviteten. Min väg blev genom träningen.
Varannan dag åkte jag till gymmet under de 1,5 år som jag var sjukskriven då. Det gav struktur och ett sammanhang. Träningen minskade ångest. Varje gång jag går in till gymmet släpper min ångest nästan av sig själv. Gymmet är min frizon än idag. Där trivs jag, bland svett och vikter.

traning2

ATT KUNNA ACCEPTERA MIN KÄNSLOMÄSSIGA INSTABILITET

Jag har numera börjat kunna acceptera att jag funkar såhär.
Jag har starka humörsvängningar. Jag är tunnhudad, men ändå jättestark.
Jag gillar min sensitivitet, även om jag vill bli bättre på att hantera den.
Jag behöver definitivt lära mig att dramatiska reaktioner inte gör mig någon nytta. Jag har nämligen en tendens att bli uttråkad när det är för lugnt inom mig, och på så vis lyckas skapa kaos.

 

ATT VARA SÅ MYCKET MER ÄN SIN DIAGNOS

Numera ser min vardag rätt vanlig ut.
Jag hade inte kunnat skriva det för bara 5-6 år sedan. Ibland glömmer jag att det faktiskt är så kort tid sedan jag mådde så fruktansvärt.
För min vardag har ändå sett relativt vanlig ut i 4 år nu.
Men jag kommer aldrig att ta det för givet. Hälsa är något man ständigt behöver ge näring för att bibehålla.

Jag har ett värdefullt liv.
Ett innehållsrikt liv.
Ett liv värt att leva.
Familj, vänner, jobb, intressen - och ja, lite borderline ibland.

Jag har en uppsjö verktyg att ta till för att få livet att göra mindre ont när det är som värst.
Resten av dagarna lever jag ett vanligt Svensson-liv.

Och det är viktigt att betona, igen och igen. Bara för att man lever med en diagnos behöver det INTE betyda att man är exakt som diagnosen beskrivs i litteratur och media.
Jag är då verkligen bara mig själv.

 efe59296d24e34db117dfe535575549eBild lånad från Pinterest.

TILL ER SOM ÄR DRABBADE

Kom ihåg,
Du är inte din borderline.
Låt den inte styra dig ned i avgrunden.
Det går att ha ett bra liv, trots den eviga berg-och-dalbanan som humörsvängningarna medför.

Får du DBT?
Ta tillvara varje hemläxa, använd färdigheterna dagligen och ta bort alla triggers som du har runt dig. Föremål, människor, tankar - och sväng om.
Gå bort från dem. Se dig inte om.
Det är enda sättet att få ett liv värt att leva.

Du måste SKAPA det livet själv.
Du är en krigarsjäl.
Du kan, för jag kunde.


Om psykmediciner och mina val

Skrivet av Pamela Lundberg 22.02.2021 | 4 kommentar(er)

borderline

Del 4.

Medicinering

 

Jag har grubblat en del på huruvida jag alls ska ta upp psykmediciners varande eller icke-varande här på bloggen. Men eftersom jag redan skrivit ett inlägg om olika terapiformer, så vill jag ändå flyta fram dethär viktiga temat. För terapi och medicin går i bästa fall hand i hand.

medsNågra av alla de mediciner jag testat genom åren...

TOTALA ANTALET FINLÄNDARE SOM ÄTER MEDICIN MOT PSYKISK OHÄLSA
Jag är inte ensam om att äta mediciner för psykisk ohälsa i dethär landet. År 2019 visade statistiken nämligen, enligt Yle, att över
400 000 finländare äter antidepressiva mediciner på grund av depression. År 2020 hade antalet ökat ytterligare enligt en annan artikel på Yle:s hemsida.
Tänk er då det totala antalet personer som äter något preparat som är ordinerat för psykisk ohälsa. Alltså om man skulle räkna in även annan medicinering mot psykisk ohälsa, som till exempel antipsykotiska preparat, lugnande mediciner och sömnmediciner. Antagligen skulle siffran öka ytterligare.

DU ÄR ALLTSÅ INTE ENSAM
Jag vill främst med dehär siffrorna visa att det är väldigt många människor som har någon sorts medicinering för sin psykiska ohälsa. Om du råkar vara en av dem så är du alltså definitivt inte ensam.
Jag tror ändå att man kan känna sig rätt ensam, eftersom ingen ju direkt går runt och pratar om att man har en daglig medicinering mot psykisk ohälsa. Därför tror jag att ämnet behöver lyftas fram. Det är precis lika mycket okej att äta medicin för sin psykiska ohälsa som för fysiska åkommor.

ENBART EN DISKUSSION KRING MEDICINERING RENT GENERELLT
Jag har ändå funderat lite extra på
hur jag skall formulera detta inlägg och vad jag faktiskt skall ta upp.
Dethär skall INTE bli en diskussion kring huruvida psykmediciner behövs eller vilka mediciner som funkar bäst, för det är så individuellt. De frågorna överlämnar jag gladeligen till läkarkåren och andra professionella.
Jag kommer inte att diskutera olika mediciner vid namn, utan rent generellt.
Jag hoppas också att ni lämnar bort medicinnamn om ni väljer att kommentera (vilket ni gärna får!).

DISKUTERA MED LÄKARE
Jag anser att man själv måste ta ställning till om man är villig att pröva på medicinering, i samråd med en psykiater. Det är också med läkaren som man skall diskutera vilken medicin som kan tänkas fungera bäst.

Det jag däremot kan säga är att det kan hända att man blir tvungen att pröva ett flertal olika sorter innan man hittar en medicin som passar. Det är en tung process, men i slutänden kan det vara just en medicin som förbättrar livskvalitén.
Många insättningar och nedtrappningar av mediciner är väldigt jobbiga. Ibland är läkare alldeles för dåliga med att påpeka dethär. Man mår dåligt, både fysiskt och psykiskt. Man har konstiga symtom, som beror på att kroppen inte vant sig med förändringen. Det kan kännas som att det aldrig kommer att gå över, men det gör det.

 

INGEN MEDICIN MOT EMOTIONELLT INSTABILT PERSONLIGHETSSYNDROM

Det finns ingen medicin som enkom är avsedd för emotionellt instabilt personlighetssymtom. Det är ju ingen sjukdom. Alla med den diagnosen äter inte läkemedel.

Däremot kan mediciner nog lindra en del svåra symtom som diagnosen EIPS ger. En person med EIPS har ju starka känslor och kan uppleva till exempel outhärdlig ångest, ensamhet, nedstämdhet och irritation. Det säger sig självt att det kan vara tungt att leva ett vardagligt liv med dessa humörsvängningar.
I bästa fall kan medicinering skapa en extra skyddshinna mot livet, så att man inte konstant behöver få själsliga brännskador bara genom att leva ett vardagligt liv. Vissa symtom kan lindras en aning.

Dessutom är det vanligt att personer med EIPS har en samsjuklighet med andra diagnoser, alltså att man även har andra psykiatriska diagnoser. Det kan till exempel vara bipolär sjukdom, ADHD, ätstörningar, depression och ångestsyndrom eller missbruk. Då behöver man ju eventuellt även hjälp och medicinering för det.
Jag har ju till exempel generaliserat ångestsyndrom och återkommande depressioner. Det är också främst för det som jag ätit mediciner.

julfest2016

Här är jag finklädd inför en julfest år 2016. Jag var sjukskriven sedan ett år, hade en djup depression som jag börjat ta mig upp ur och jag hade ett flertal mediciner varje dag. Jag var i viss mån övermedicinerad och väldigt avtrubbad. Trots det mådde jag fruktansvärt dåligt och hade stark ångest.

 

HUR JAG UPPLEVT MEDICINERING

ÅR AV LETANDE EFTER RÄTT MEDICINERING
Jag har testat otaliga psykpreparat genom åren. Mediciner som i bipacksedlarna varit avsedda för än det ena, än det andra. En del mediciner har inte ens varit avsedda för psykiska sjukdomar, men används ändå ibland just för det ändamålet. Många gånger har jag känt mig som en försökskanin, men det är tyvärr ofta det man blir tvungen att vara när man testar psykmediciner. Försök och misstag. Nya preparat, nya utvärderingar. Tyvärr slipper man sällan den karusellen.

Jag fick mina första antidepressiva när jag var 17 år gammal. Jag ville själv testa medicinering, för jag trodde ju att termen lyckopiller innebar att alla mina symtom skulle försvinna om jag bara tog dendär tabletten varje dag. Så funkar det ju givetvis inte. Jag blev inte lyckligare. Jag fick eventuellt lite, lite symtomlindring.

Jag har sedan dess i princip gått igenom hela listan av antidepressiva läkemedel. En klok läkare sa en gång att det numera inte är någon större vits med att jag testar fler av dem, för bättre nytta än såhär lär jag ändå inte få. Det finns helt enkelt ingen medicin som skulle göra mig helt symtomfri. Det finns det ju sällan.

Det tog verkligen ÅR av testning innan jag hittade en antidepressiv som visade sig ge lite bättre effekt än de andra jag prövat. Här gäller det att också våga tro på sin magkänsla - om läkaren vill ordinera något som du inte riktigt tror är rätt för dig, ifrågasätt och diskutera. Fundera. Lita på dig själv och vad som passar just dig. I bästa fall har man en läkare som lyssnar och som är villig att diskutera alternativ.



20170818 135905
År 2016 när jag ännu hade svart hår.

VAR JAG NU STÅR
En del mediciner har hjälpt mig lite.
Andra har inte hjälpt något alls.

Nu har jag en bra kombination av mediciner. Som funkar just nu.
Under mina två riktigt djupa depressioner har jag tvingats byta ut all medicinering, eftersom det är som om medicinernas effekt helt plötsligt slutat och de inte alls längre fungerat. Så givetvis lever jag med en viss rädsla att det skall hända igen (även om jag i dagsläget har så mycket mer färdigheter och verktyg att ta till).

Jag behöver kapa mina humörsvängningar, så att dalarna inte blir så djupa.
Det är största nyttan jag har av psykmediciner. Mer stabilitet.

Det finns trots det nackdelar, som med all medicinering.
Jag blir seg och trött av dem. Jag orkar inte lika mycket, för att segheten inte riktigt släpper alla dagar.
Jag behöver sova fler timmar per natt än annars för att alls orka följande dag.
Och jag har gått upp i vikt. Ett slags medicinpluffsighet.


OM STARKA BIVERKNINGAR
En del mediciner har fått mig att må RIKTIGT dåligt.
Deras biverkningar har varit så starka att jag tvingats avsluta dem.
Men jag är också väldigt medicinkänslig. Dethär är också väldigt individuellt. Jag reagerar ofta negativt på mediciner, framförallt med en omåttlig trötthet.

I gymnasiet hade jag en medicin som jag blev ofantligt trött av. Jag hade fullt sjå att hålla mig varken på lektionerna, och alltför ofta satt jag och slumrade till några sekunder när jag var som tröttast. (Sedan bidrog ju självklart det faktum att jag var uppe till mitt i nätterna den perioden). Jag blev även självdestruktivare av den. Det säger ju sig självt att det inte går att äta en sådan medicin.

En annan medicin gav mig en stark allergisk reaktion, vilket gjorde att jag blev tvungen att ta kortison som motreaktion. Det kliade och kliade och kliade i mina händer och fötter. Jag trodde att jag skulle bli galen på nätterna innan jag började inse att det var medicinen som orsakade dethär. Jag blev rödflammig av den både på händer, öron och ställen på armarna.

Ett tag år 2016 var jag som en zombie, för att jag fick lite väl hög dosering (vilket jag kanske behövde den korta tiden, då just när jag riktigt kraschat, för att hålla mig vid liv). Men även här var det ett försök att trappa upp medicinen för att se ifall jag skulle ha nytta av det.

OM NEDTRAPPNINGAR
Jag har trappat upp och trappat ned många mediciner genom åren. De flesta förändringar har gått ganska okej, även om det varit jobbigt.
Det finns däremot två mediciner som nästan golvat mig under nedtrappningen.


20161017 153420Under nedtrappningen  år 2016.

Mitt allra mest tudelade beslut var att lyssna på en läkare som ordinerade lugnande medicin åt mig. Dethär var år 2016, jag var nyss utskriven från den psykiatriska avdelningen där de avslutat just den medicineringen.

Läkaren sa att min kropp behövde få pausa och återhämta sig, eftersom den var alldeles dödstrött av all ångest jag gått omkring med i flera månader. Hjärnan behövde vila för att kunna återhämta sig.
Jag var ändå väldigt tveksam, för jag kände till risken med denhär typen av mediciner. Men läkaren hade absolut rätt - jag hade inte klarat mig utan dem. Jag hade garanterat blivit inlagd igen om jag inte fått en medicinering som hjälpte direkt. Då var jag dessutom så sjuk att jag inte var mig själv. Jag hade så stark ångest och självmordstankar. Jag behövde något som skulle hålla mig vid liv. Därför ordinerade läkaren dem. I dagsläget hade jag troligen vägrat ta emot dem, men det är lätt att vara efterklok.

Jag åt dem bara ett par månader, innan det bestämdes att jag skulle sluta med dem. Det är ändå alltför lång tid, eftersom kroppen blir beroende av denhär typen av medicinering. Jag kan lätt säga att jag mådde alldeles förskräckligt under de veckor jag trappade ut dem. Men jag insåg att jag ska gå igenom dethär helvetet, för denhär medicinen gör mig inget gott. Därför stod jag ut.
(Observera att det är stor skillnad på att ta dehär medicinerna enligt läkarordination och att missbruka dem! Jag har aldrig missbrukat, även om de i viss mån är beroendeframkallande när man väl vill sluta, eftersom kroppen vant sig vid dem).

Jag skrev ju att jag inte tänkte diskutera enskilda mediciner, men jag vill ändå höja ett varningens finger kring lugnande mediciner, de så kallade benzodiazepinerna. Jag åt en mild sort, och en mycket liten dos. Ändå förstår jag fullt ut människor som inte klarar av att trappa ned dom, för det är tufft. Det är rent ut sagt ett helvete.
Men det går.

Lugnande mediciner behövs ibland, under de mest kritiska perioderna.
Men de skall vara en sista utväg.
En absolut sista utväg.
För kroppen vänjer sig snabbt vid dem, och att trappa ned dem är bortom hemskt.
Mitt råd är att fundera många, många gånger innan.
Jag behövde dem under dendär riktigt mörka perioden. Idag är jag glad för den personliga erfarenhet jag har av denhär typen av medicinering. Och jag är tacksam för att läkaren höll mig vid liv - för depressionen var på den nivån vid den tidpunkten.

20161016 173005Också en bild från år 2016:s nedtrappning.

Min största seger förra året var att jag lyckades trappa ned en medicin som jag använt i flera år.
Jag mådde väldigt dåligt under de månader jag trappade ned, eftersom det är konstaterat att denhär medicinen kan ge starka nedtrappningssymtom. (Det var ändå ingen lugnande medicin). Värst var den starka ångesten jag hade. Jag blev tvungen att sjukskriva mig när det var som värst, för jag fungerade inte alls.

Men nu är den nedtrappad, jag mår likadant som när jag åt den (vilket betyder att jag ju inte behöver den längre) och i samma veva hittade jag en helt nygammal hobby. Jag började nämligen måla akrylmålningar för att distrahera bort ångesten som kom vid nedtrappningen. Där fick jag alltså en början på en av mina numera stora hobbyer.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag någonsin skulle klara av att trappa ned just denhär medicinen, eftersom jag haft så stor nytta av den. Men ibland är min envishet en stor tillgång. Om jag har bestämt mig för något så gör jag det bara.

OM MINA VAL
Jag lever. Genom åren har psykmediciner gjort att jag helt enkelt överlevt.
Tack vare mina mediciner mår jag ganska okej idag.
Jag ångrar ingenting, för faktum är att jag inte hade levt idag om jag inte hade haft mediciner.

Det finns inga piller i världen som skulle göra dig helt lycklig.
Det finns inte ens piller som helt botar din sjukdom.
Det finns däremot medicinering som kan underlätta dina symtom.

Man får helt enkelt väga fördelarna och nackdelarna med varandra.
Där finns svaret för om just man själv behöver ha medicin.

Jag har gjort mitt beslut. I samråd med läkare och terapeut såklart.
I dagsläget har jag tankar på att eventuellt trappa ned ytterligare en medicin, men det vill jag diskutera med min läkare först.


Dialektisk beteendeterapi och samtalsterapi - vad har hjälpt mig?

Skrivet av Pamela Lundberg 15.02.2021 | 1 kommentar(er)

borderline

DEL 3.

DE TERAPIFORMER JAG GÅTT

Vad har hjälpt mig?

 

Det finns väldigt många terapiformer nuförtiden, som är anpassade enligt hurdan problematik som man har. Jag har inte koll på alla till hundra procent, trots att jag själv studerat utvecklingspsykologi. Däremot känner jag till ganska många, tack vare mina studier och eget intresse. Men det spelar ingen roll hur mycket teoretisk kunskap jag än har om dehär terapiformerna - för det är något helt annat att själv ha suttit som patient i dedär olika fåtöljerna. Jag tänker inte gå in på hurdana terapier som erbjuds, eftersom man lätt hittar fakta om dem på internet.

En sak vill jag ändå poäntera:
En terapiform som hjälpt mig behöver inte hjälpa just dig eller din närstående. Det är väldigt individuellt vad man tycker hjälper. Jag  själv har haft stor hjälp av DBT, men det finns också andra som tyckt att det inte hjälpt över huvud taget. Det finns ingen terapiform som skulle vara bättre än andra. Terapiformen skall givetvis passa klientens problematik.
Däremot har de flesta nytta av att gå i terapi!

Dessutom tror jag att något av det viktigaste är att man hittar en terapeut som man känner att man har förtroende för. Jag har haft väldigt tur, för jag har alltid råkat få en terapeut som jag synkat med och som jag vetat att har kämpat för mig, vid min sida. De tre terapeuter jag gått längst hos har jag haft/har (eftersom jag fortfarande går hos den ena) en väldigt nära relation med. Jag kände att jag kunde lita på dem fullständigt. Våra personligheter passade med varandras. De vågade utmana mig så att jag kunde utvecklas.

Däremot vet jag också att många råkar få en terapeut som de inte känner att de har förtroende för eller som de inte alls kommer överens med. Många gånger behöver det inte betyda att terapeuten är dåligt - men man passar helt enkelt inte tillsammans. Förtroendet finns inte där. Då faller även hela terapijobbet. I sådana fall behöver det ju inte vara så att terapi inte hjälper, utan att man behöver hitta en annan terapeut som man funkar bättre tillsammans med. Det kan faktiskt vara svårt att hitta en sådan, men det lönar sig absolut att inte ge upp. I så fall behöver man helt enkelt våga byta.

 pamelaterapiGammal bild, från år 2017 när jag var sjukskriven för djup depression.

MIN PERSONLIGA ERFARENHET AV TERAPI

Jag har gått i terapi länge. MÅNGA år. Då menar jag verkligen långa tider, långt över 10 år.

Jag har i viss mån blivit "överterapeutiserad"  som min nuvarande terapeut brukar säga. Det betyder att jag delvis blivit så sönderplockad i så många år av så många att jag litet tappat bort mig själv i det hela. Alla har haft sina åsikter, jag har lärt mig sönderanalysera det mesta - och slutresultatet kanske gjort att jag blivit ännu mer virrig kring mig själv.
Det är egentligen vad jag i nuläget pysslar med i terapi - jag försöker pussla samman alla de bitar som känns så virriga. Mitt mål med terapin nu är att kunna klara av mina svårigheter själv, utan stöd. När man har EIPS blir man lätt väldigt osäker på den biten, eftersom det kan storma så mycket inombords.

Å andra sidan har jag behövt alla dehär åren i terapi. Jag har växt som person. Jag ser saker på ett helt annat sätt nu. Jag kan hantera min problematik mycket bättre. Jag har ju dessutom inte bara EIPS, utan även återkommande depression och generaliserat ångestsyndrom (men det kommer jag berätta mer om i andra blogginlägg).

HUR TERAPIN SETT UT FÖR MIG:

 

*VANLIG SAMTALSTERAPI

Jag började med vanlig samtalsterapi som 16-åring. Jag gick de första åren på Folkhälsans tonårspoliklinik i Vasa, som numera tyvärr inte finns längre. De första åren gick väldigt mycket ut på att försöka våga lita på min terapeut, eftersom jag ju i flera år inte vågat berätta hur jag mådde åt någon. Jag hade en mur av skam och självförnekelse som jag behövde riva ned. Jag kände ju att jag gick emot mig själv genom att berätta att jag mådde dåligt, eftersom jag ju bestämt mig för att förneka att jag led av psykisk ohälsa även inför mig själv. Det var svårt att våga öppna upp om depressionen, trots att jag ju tillika ville må bättre.
Jag gick senare även i privat psykoterapi i några år, som jag ansökte om via Folkpensionsanstalten. 

Jag bearbetade. Lärde känna mig själv. Jobbade aktivt för att försöka förstå mig själv bättre.
På den tiden hade jag väldigt svårt att berätta om hur jag mådde, men jag har alltid haft väldigt lätt för att skriva. Många terapitimmar gick ut på att jag tog med någon text som jag hade skrivit, som min terapeut sedan läste högt, och som vi sedan diskuterade kring. Då var det mycket lättare att kunna börja prata, när jag redan skrivit ned mina känslor. Så skrivandet har varit väldigt viktigt för mig även i terapisammanhang. Det är även något jag brukar tipsa om åt andra. Skriv eller måla ned känslokaoset om det känns som om du inte får någon början på det muntligt.

Och numera går jag ju alltså också i vanlig samtalsterapi. Där får jag stöd av det för att hantera min hyperkänslighet jag inte riktigt bemästrar på egen hand ännu.

 

*DIALEKTISK BETEENDETERAPI (DBT)

I slutet på år 2015 kraschade jag rejält ned i en riktigt djup depression. Jag hade ingen kontakt med psykiatrin just då. Jag hade haft några år där jag mått ganska bra -  problemet var bara att jag aldrig hunnit stanna upp. Jag hade verkligen lagt min fot på gaspedalen. För när jag äntligen mådde bra ville jag ju göra allt som jag tyckte att jag missat. Det säger ju sig själv att det så småningom säger stopp... Det var just då svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig, inga medicinändringar hjälpte - och jag bara föll.... Till slut befann jag mig frivilligt på en sluten psykiatrisk avdelning för att jag var i så dåligt skick.
Jag fick jättebra hjälp där. Jag hade ett flertal vårdare runt mig som gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag behövde vara där för att helt byta medicin, något som var omöjligt hemma med två småbarn på 2 och 1 år. Och det ledde även till att jag blev beviljad dialektisk beteendeterapi, eftersom EIPS alltid varit min huvudproblematik. Den terapiformen är utformad just för personer med sådan problematik.

Dialektisk beteendeterapi, DBT, var en relativt ny terapiform här år 2016. Jag var en av de första som gick det på svenska i Vasa.
Det förändrade mig.
Äntligen fick jag en handbok som lärde ut strategier som jag behövde för att hantera den enorma ångest jag hade.
Konkreta verktyg i vardagen.

Dialektisk beteendeterapi består av både egenterapi samt gruppterapi, där man lär sig olika färdigheter som hjälper en att hantera vardagen. Jag kommer skriva mer om en del färdigheter så småningom här på bloggen.
Dialektisk beteendeterapi är indelat i fyra olika moduler, i varje finns det en uppsjö med färdigheter som man skall lära sig. I gruppterapin övar man de olika färdigheterna, och man får även hemläxor varje vecka, som gås igenom vid nästa gruppterapi. Meningen är att dehär färdigheterna skall bli så integrerade att man automatiskt börjar använda dem i vardagen. Dethär betyder också att man faktiskt måste vara villig att öva och jobba med de hemläxor man får. I egenterapin ligger fokus mer på den egna problematiken, samt hur man kan använda sig av färdigheterna för att bemästra svårigheterna. Man har även läxor till egenterapin.

dbtmoduler
Mer info om DBT hittas lätt på google. Ett riktigt kort sammandrag finns här.

I 2,5 år övade jag på att lära mig hantera mina drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min egenterapeut och mina två gruppterapeuter brann verkligen för att försöka få oss alla att få ett liv värt att leva. Jag gick ett halvår extra för att jag kände att jag behövde gå igenom färdigheterna ett varv till. På ett år hinner man gå igenom färdigheterna fyra gånger, så här är det repetition som gäller. Det första halvåret mådde jag så pass dåligt att jag inte ens orkade lyssna på vad som sas under gruppterapin, jag bara satt med medan världen snurrade.

I början tyckte jag DBT var ett skämt. Under det första halvåret kändes allting svårt. Jag var arg och frustrerade för att det ju inte alls funkade - där pratades om mindfulness (leva i nuet), stå ut med svåra känslor och genomleva stark ångest med kallduscher, intensiv motion eller andningsövningar. Jag förstod ingenting av terapins uppbyggnad.
Jag fattade inte varför jag skulle lära mig dethär, och när jag väl testade så tyckte jag inte att färdigheterna hjälpte.
Jag tyckte det var flumm. Jag kan inte säga att jag direkt brydde mig heller, eftersom jag var så djupt deprimerad.

Tills vi gjorde en mindfulness-övning i gruppen.
Och min ångest sjönk. Jag var bara där, exakt i den stunden, i den övningen.
Jag minns exakt hur jag hörde terapeutens ord genom mina slutna ögonlock, hur min hjärna tog in orden och bara lyssnade. Det fanns inget annat än hennes röst och de orden hon sa. Och min kropp reagerade med att falla ihop, vila i fåtöljen där jag satt. Ett lugn spred sig inuti mig. Det var ett ögonblick när ångesten jag nyss haft i kroppen gav efter och försvann.
Och jag insåg att det kanske ändå är nån mening med alla dessa fåniga övningar i medveten närvaro.

Det tog ca 1,5 år innan jag på allvar lärde mig använda färdigheterna i mitt liv.
Innan dess kändes det många gånger hopplöst.
Men sen bara funkade det. För att jag övat så rysligt mycket - för DBT funkar inte om man inte satsar stenhårt på hemläxorna.
Man måste våga förändra sitt beteendemönster.

exmpelpafardighetExempel på en av mina favoritfärdigheter i den DBT-manual som jag har.

DBT-färdigheter är än idag min räddning de dagar livet gör för ont.
Jag använder färdigheterna ofta.
Många går automatiskt nu. De som handlar om att reglera stark ångest tar jag till under mina sämre perioder.  Jag vet numera också vad som brukar fungera bäst för mig.
En del färdigheter behöver jag sällan numera. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jag brukade göra, för det är så pass länge sedan jag använt mig av dem. Ibland slår jag till och med upp i boken och letar färdigheter.
Det finns också färdigheter som jag oftast gör automatiskt numera, utan att ens tänka på att det är färdigheter. De handlingsstrategierna hör till livet och vardagen helt naturligt.
Andra färdigheter har jag aldrig haft nytta av.

Man behöver hjärntvätta sig själv med nya vanor.
Och min ångest idag är så mycket mer hanterbar jämfört med innan.

terapirumEtt foto från när jag ännu gick i DBT och från det rum där vi hade vår gruppterapi. 
Här satt vi oftast i fåtöljgruppen.
Det var bäst att komma tidigt, för ni ser ju vilka stolar man annars fick lov att sitta på. De skarpa.

I gruppen fick jag möta andra med liknande svårigheter.
Jag saknar ännu den gemenskap som fanns bland oss ~tio deltagare och två terapeuter. Deltagarantalet varierade ju lite, eftersom en del blev klara med sin terapi eller valde att sluta, och nya personer började.

För första gången satt jag bland andra som även hade liknande problematik som mig och jag fick vara precis som jag var. Jag behövde inte prata om jag inte orkade det den dagen. Det var ingen som dömde mig, för vi visste allihopa hur det kan kännas. Man var okej oavsett hur man mådde.
Vi skrattade. Vi hade otroligt roligt ibland. Och ibland var det ångest och tårar och tystnad. Men i förståelse. Vi var alla där av samma anledning. Det fanns ett särskilt band mellan oss, även om en del av oss inte umgicks annat än i gruppen.

Men det finns såklart en lite mörkare sida av att samla tio personer med liknande svårigheter i samma rum.
Man dras lätt med i andras självdestruktivitet, trots att vi aldrig fick prata om sådant med varandra, varken på terapin eller på fritiden. Ändå förstår man. Ändå vet man. Ändå dras man lätt med helt omedvetet. Det är en nackdel.
Jag valde själv att mestadels umgås med gruppen bara i terapirummet, för att undvika denhär självdestruktiva dragningen. Och det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag. Jag valde att göra så för att skydda mig själv.

Varje gruppterapi var uppbyggd på samma sätt. Inledning, genomgång av förra veckans färdigheter och läxor, kaffepaus samt efteråt genomgång av den nya färdigheten och läxan. Varje kaffepaus fick vi kaffe och smörgåsar samt frukter. Till slut blev vi så ivriga att vi fick kaffe även direkt vi kom dit, för våra terapeuter var så omtänksamma. (Dessutom hade en del av oss väldigt lång väg till terapin, eftersom man kan komma från hela sjukvårdsdistriktet just för att få DBT på svenska). Dendär kaffepausen stärkte definitivt gruppsammanhållningen. Där kunde vi prata om annat än terapin. Där pratade vi om vardagliga saker.

Än idag, ett par år senare, saknar jag ibland gruppgemenskapen. Det var en rolig, speciell tid.

 

SUMMARIUM

Jag har haft jättestor hjälp av DBT, och eftersom den terapiformen inte är så jättebekant för många så berättar jag ofta om den. Dessutom innehåller DBT så många färdigheter som även andra, utan EIPS eller ens andra psykiska svårigheter, har nytta av. DBT innehåller många färdigheter som vem som helst skulle må bra av att känna till och använda sig av i vardagen.

Men jag har absolut behövt båda terapiformerna. Samtalsterapi har gett mig djupare förståelse för mig själv, medan DBT har gett mig de konkreta verktygen jag behöver för att hantera vardagen.

Ingen terapi är bättre än den andra.
De har bara olika syfte.

hutskiSåhär ser alla korridorer ut vid den psykiatriska poliklinik jag går. Ungefär som vid alla hälsovårdscentraler. 
Mer skrämmande eller exotiskt blir det inte..

(Egentligen får man inte fota, hehe).

Huvudkriterierna för diagnosen EIPS

Skrivet av Pamela Lundberg 11.02.2021 | 1 kommentar(er)

borderline
Del 2.

Huvudproblematiken

I detta inlägg har jag tänkt gå djupare in på hur diagnos-manualen DSM ser på diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom. (DSM är en förkortning av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som är läkarnas diagnosverktyg).
Jag skall försöka att i korthet förklara vad det innebär att ha ett personlighetssyndrom och vilka kriterier man behöver uppfylla för att få diagnosen EIPS.
Därefter har jag tänkt berätta hur jag personligen upplever mina symtom.

 

Vad är ett personlighetssyndrom?

Vår personlighet är en samling av våra tankar, känslor och beteenden som kännetecknar oss själva. Personlighet beskriver hur vi agerar, tänker, känner och relaterar till oss själva och vår egen omgivning. Även om vi alla har en alldeles egen personlighet som skiljer oss från andra människor, så finns det ändå ett visst gemensamt mönster för oss alla. Vi tänker, känner och reagerar ofta rätt lika. Tänk bara på hur vi reagerar när vi förlorat någon närstående, eller när vi blir riktigt skrämda eller glada.

En person som har ett personlighetssyndrom anses ha avvikande och oflexibla personlighetsdrag, vilket leder till ett stort lidande för personen. Dessutom leder ett personlighetssyndrom ofta till en nedsatt förmåga att hantera relationer, både på det sociala planet samt yrkesmässigt. Ett personlighetssyndrom är ett mönster av beteenden som har funnits med under en längre tid. Dethär är viktigt att komma ihåg, eftersom vi alla säkert någon gång uppfyller kriterierna för någon diagnos.

Det finns ett flertal olika personlighetssyndrom, varav ett är just emotionellt instabil personlighetsstörning. Observera att bara för att svårigheterna anses vara inkluderade i vår personlighet betyder det inte att de inte går att förändra. EIPS behöver inte vara en livslång kamp, för med rätt behandling kan problemen reduceras och diagnosen kan i bästa fall bli avskriven.

 

Vad är emotionellt instabilt personlighetssyndrom?

I diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom ingår nio kriterier. (I länken finns fördjupande fakta för dem som vill läsa en längre förklaring). Förutom de allmänna kriterierna för personlighetssyndrom behöver man uppfylla fem eller fler av kriterierna nedan för att anses ha diagnosen.

De nio kriterierna är:

1. Rädsla att bli övergiven
2. Kraftiga humörsvängningar
3. Impulsivitet
4. Problem med ilska
5. Återkommande självmordsförsök eller självskadebeteende
6. Mönster av instabila och intensiva relationer
7. Kronisk tomhetskänsla
8. Instabil självkänsla
9. Stressrelaterade paranoida tankar eller dissociativa symtom

Den som har emotionellt instabil personlighetsstörning har problem inom tre huvudområden: Instabilitet i känslolivet, impulsivitet och relationsproblematik.

Denhär bilden tycker jag ger en rätt bra bild över de typiska svårigheterna:

1 6bVDXKe2hHHp7Z2SZMNd7A
Bilden lånad härifrån.

Jag måste här poäntera en viktig sak:
Eftersom man enbart måste uppfylla fem av de nio kriterierna här ovan, betyder det att det finns över 100 olika varianter på emotionellt instabilt personlighetssyndrom.  I praktiken kan alltså två personer som har borderline enbart ha två kriterier gemensamt. Problematiken kan alltså vara väldigt olika hos personer med diagnosen!

Vi som har diagnosen är i själva verket helt olika individer, även om vi har en del gemensamma svårigheter. När man läser om borderline i media och i faktaböcker låter det lätt som om en person har alla dessa symtom på en gång. Så behöver det absolut inte vara.

 

En linje som visar personers känslighet

Jag själv brukar se borderline utgående från en uppritad linje, som mäter hur känslig man är.
En vanlig person befinner sig någonstans i mitten på linjen.
När man går lite längre till höger hittar man personlighetsdraget HSP (högkänslig personlighet, som är ett karaktärsdrag och ingen diagnos!).
När man går ännu längre till höger hittar man borderline - de personer utan skyddshud, där alla reaktioner känns och bränner som eld.

kansloreaktionslinje

Jag tror att de flesta med emotionellt instabil personlighetsstörning är väldigt känsliga individer, som reagerar på det mesta i omgivningen - oavsett om det då är bra eller dåliga saker som händer i deras liv.  EIPS medför även starka känsloreaktioner som svar. Vi reagerar utan filter, som om varje vardagshändelse skulle vara det bästa eller det sämsta som någonsin hänt oss - och då kan det bara handla om något sådant som att mjölken är slut och vi inte orkar gå till affären och köpa mer.

Marsha Linehan, grundare av DBT, pratar om denhär känsligheten såhär:

citatmarsha

Vad är då egentligen skillnaden mellan EIPS-känslor och vanliga känslor?

Jag skulle säga att det är INTENSITETEN i känslorna.
Vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom känner så djupt och så intensivt.

En person utan EIPS kan vara glad, ledsen, irriterad och arg under en dag. Alla upplever vi många känslor under de vakna timmarna.

En person med EIPS kan vara sprudlande glad och nästan flyga på moln, vara så ledsen att den hatar allt och bara vill dö för att den inte klarar av ångesten (obs, det är en intensiva TANKAR jag syftar på nu, tankar som inte alls ens är tänkta att skrida till handling), känna en total inre tomhet utan några känslor alls, vara så irriterad och arg att det riktigt bränner inombords - en del har svårt att kontrollera det och får aggressionsutbrott. De upplever alla känslor så starkt att det till slut blir ett känslokaos.


Det är också SNABBHETEN.
Humöret för en person med EIPS pendlar mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna. Och det går i en rasande fart - tänk er hur snabbt ett åkdon i berg- och dalbanan far fram.
Snabbt.

pamela15

Hur ser då mina symtom ut?

Även om jag skrev det redan i förra blogginlägget, så måste jag framhålla det även nu: Jag har ingen typisk EIPS. Därför tycker jag också att det är så viktigt att kunna berätta hur livet kan se ut som högfungerande borderline.

-I RELATIONER

Jag har inte jättestora problem med relationer. Knappast direkt värre än andra. Jag tycker att jag har ganska lätt att komma överens med människor, och jag hamnar inte i första taget i konflikt med andra. Jag har inte problem med att kontrollera min ilska.

Jag har varit tillsammans med min man i över 15 år.
Jag har vänner.
Jag kan behålla relationer.
Min uppfattning om en person växlar inte riktigt från beundran till hat på nolltid.

Däremot är jag jätterädd för att bli övergiven. Jag tror människor ska lämna mig, utan orsak, bara för att jag är jag. En irrelevant rädsla som bara finns. Dethär är nog en av de svårigheter som jag tampas mycket med. Det gör att det tar lång tid för mig att på allvar öppna mig och känna ett djupare förtroende för någon.

-MED IMPULSIVITET

Jag är inte impulsiv. Verkligen inte.
Jag har till exempel aldrig haft problem med missbruk eller pengaslöseri, som bilden ger som exempel på impulsiva beteenden.
Jag gör sällan nåt utan att tänka på konsekvenserna.

Jag har haft självskadebeteenden, men aldrig riktigt grova.
Jag har aldrig gjort självmordsförsök.

Jag har däremot haft mycket starka självmordstankar, då under mina två riktigt djupa depressioner.
När jag mår riktigt dåligt får jag ännu tankar på att jag inte vill leva, även om jag absolut inte vill dö. Tankarna är snarare en automatisk reaktion på den starka ångest jag då känner, än att det skulle vara desto mer genomtänkt. Eftersom jag kan ha väldigt starka fysiska symtom vid ångest är det inte heller konstigt att tankarna söker fram snabblösningar på hur man snabbt skall slippa ur mörkret. Och det är ju en himla tur att tankar bara är tankar, och de försvinner rätt snabbt.

- MED INSTABILITET I KÄNSLOLIVET

Det huvudområde som orsakar mest lidande för mig är nog instabiliteten i känslorna. Det är nog dethär som tar mycket av min energi och gör mig mest trött.

*ALLTID EN NY KRIS PÅ GÅNG
Jag har kraftiga och starka humörsvängningar.
Mitt humör är en ständig berg-och-dalbana. Ibland är humöret samma i nån dag, ibland växlar det ofta. Mitt humör kan gå från superbra och svindlande glad till jättedåligt och bottendjup ångest på någon sekund. Den djupa ångesten kan sitta i i dagar. Humöret går såhär lite beroende på vad som händer under dagen, eller ibland helt av sig själv, utan någon riktig märkbar orsak.

*HYGGLIG BALANS --> KATASTROF
Jag balanserar alltid mellan hygglig balans och total katastrof.
Mitt känsloliv går från balanserat välmående till total katastrofkänsla. På någon sekund. Tack vare viss hjälp av mediciner och stor hjälp av DBT-färdigheter kan jag kapa de flesta djupa dalar och alltför höga toppar. Och tack och lov har jag människor i min närhet som orkar ta emot alla ständiga, små katastrofer som dyker upp i mitt liv. En katastrof kan vara allt från ett personligt misslyckande till något så vardagligt som att ett möte jag länge sett fram emot blir ändrat och uppskjutet. Det kan även vara ändrade planer för dagen eller att något inte blir riktigt som jag hoppats på.

*HYPERKÄNSLIG
Men jag är fortfarande hyperkänslig. Jag reagerar på allt och inget.
Mitt liv är i princip en ständig kris. Är det inte det ena, så är det det andra.
Jag känner av minsta lilla känslovibb som någon annan sänder ut. Dethär tycker jag däremot är positivt. Jag är VÄLDIGT empatisk. Jag känner ofta in det som inte sägs.
Det går lite i skov, men periodvis är jag väldigt så känslig. Då är det alltid nya kriser som avlöser varandra, oftast småsaker som jag hakat upp mig på. Dethär gör att min värld tillfälligt faller samman. Allt svartnar och det finns ingen lösning. Ja, tills jag lugnat mig och inser det överdramatiska i det hela. Oftast kan jag fnissa åt det själv en stund senare, bara någon annan eller jag själv får mig att inse att jag nog igen reagerat lite väl dramatiskt.

*OVERKLIGHETSKÄNSLOR
Det är ändå extremt tungt att hela tiden pendla i humör. Jag hinner inte alltid själv med.
Och de djupa dalarna är så djupa. Så mycket ångest. När det är som värst får jag overklighetskänslor. Jag stänger av till viss del. Min terapeut brukar säga att det märks genom att jag blir väldigt frånvarande och ofta sluter mig helt. Det känns lite som att befinna sig i en bubbla, dit ingen kan nå - men där jag inte heller riktigt når omvärlden. Dissociation är obehagligt, men som tur är händer det mig inte särskilt ofta. Om jag är väldigt nervös inför något eller väldigt psykiskt pressad kan det dock hända att världen tonas ut. Jag kan ändå delvis ta mig tillbaka från dethär och fungera normalt.

*TOMHETSKÄNSLA
Jag har även en ständig, kronisk tomhetskänsla inombords. Det är som ett stort, svart hål i mig som aldrig riktigt kan fyllas, oavsett vad jag gör eller hur mycket jag än försöker. Vissa dagar tänker jag inte särskilt mycket på det, men en del dagar ekar det ofantligt tomt i mig. Egentligen finns det ingen orsak till denhär tomheten. Den bara är. Den är nog något som jag kommer att få leva med.

 

Summering:

Mitt känslokaos märks inte så mycket utåt. Där har jag haft tur.
Jag kan leva ett vanligt liv.
Det stormar bara i mitt inre, men jag agerar inte på känslorna.

 

 *
Lämna gärna en kommentar om det är något ni vill säga eller har något ni funderar över!
I nästa inlägg tänkte jag skriva lite mer om de terapier jag gått, främst om Dialektisk beteendeterapi (DBT).

 


Emotionellt instabilt personlighetssyndrom

Skrivet av Pamela Lundberg 06.02.2021

borderline

Del 1. Inledning.

Jag kommer att dela in min berättelse i ett flertal olika inlägg, för att ni alls ska ha en chans att orka läsa. Ni som följt mig på Instagram kommer känna igen texterna till en viss del, men nu kan jag äntligen skriva lite djupare och längre.

 

Att ha drag av Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS).
Eller helt enkelt att vara högfungerande borderline.

 

En högfungerande variant av diagnosen

Jag måste börja med att poängtera två viktiga saker:

1. Jag har enbart DRAG av diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Det innebär att jag inte helt uppfyller kriterierna. Jag har inte "renodlad borderline". Det gör att mina symtom eventuellt är lite annorlunda än en person som helt uppfyller kriterierna.
Jag brukar kalla mina symtom för "högfungerande borderline". Jag tycker att det beskriver mig väldigt bra. Jag lever ett helt vanligt liv. Symtomen märks inte så mycket utåt i de flesta sammanhang, men inombords märker jag nästan alltid av känslokaoset. Det är dock min egen benämning på mina svårigheter och ingen definition som psykiatrin använder sig av.

2. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är INGEN SJUKDOM.
Obs! Det är extremt viktigt att komma ihåg!
Själva diagnosen är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar den psykiska hälsan. 
I varierande svårighetsgrad.
Det är egentligen sådana personlighetsdrag som alla kan ha. Skillnaden är att hos en person med borderline blir personlighetsdragen EXTREMA. De blir till ett stort lidande för personen ifråga. De negativa känslorna är mera på ytan. Man reagerar outhärdligt starkt på sånt som andra inte ens uppfattar eller ser som småsaker.

En stämplande diagnos

Jag fick min diagnos emotionellt instabil personlighetsstörning när jag var 19 år gammal, alltså för över 15 år sedan. Då behövde jag få en diagnos på pappret, eftersom jag var på väg att söka mig till privat psykoterapi som understöds av Fpa. För att det alls skall vara möjligt att bli beviljad terapi som ersätts av Fpa kräver de ett läkarutlåtande, där även diagnoserna är tydligt utskrivna. Jag har aldrig gjort någon större psykiatrisk utredning, men diagnosen har hängt kvar under alla år.
Så medan läkaren i korthet berättade att hon hade lagt den diagnosen åt mig, tittade hon upp från sitt papper och tillade: "Du passar ju inte riktigt in i denhär diagnosen, men det är ju trots allt den som beskriver dig bäst...". Jag själv tyckte mest att det var bra att äntligen få ett namn på mina svårigheter, eftersom jag aldrig tyckt att depression beskrev den smärta som jag kände inom mig.
Jag var lättad, till en början. Det virrvarr av känslotumult jag kände inom mig hade faktiskt ett namn.

När jag sedan började läsa på om diagnosen där hemma blev jag istället fruktansvärt rädd och kände mig nästan kränkt. Jag var helt säkert på att jag skulle bli stämplad om någon fick reda på dethär, så jag bestämde mig för att aldrig berätta att jag hade EIPS.
Inte åt någon, förutom min nuvarande man.
Jag studerade ju själv utvecklingspsykologi vid den tidpunkten, så jag visste ju att det ansågs vara en tyngre diagnos, eftersom den sågs som svårbehandlad. Jag visste också att personer med borderline i medier ofta beskrivs som manipulativa, överdramatiska och ständigt uppmärksamhetssökande. Jag läste även i media om att borderline-patienters självmordsförsök och självskadebeteenden leder till konstanta sjukhusvistelser och att vårdpersonal tycker att denna patientgrupp är tung att jobba med.

Jag kände inte igen mig i dedär fördomarna. Alls.

En diagnos med många namn

Jag hade som 19-åring aldrig hört talas om emotionellt instabil personlighetsstörning tidigare, för vid den tidpunkten var det en rätt ny benämning på den diagnosen. Tidigare har psykiatrin pratat om borderline personlighetsstörning, eller enbart borderline. I dagsläget har man igen ändrat namnet, och numera kallas den emotionellt instabilt personlighetssyndrom.

Jag gillar inte riktigt benämningen borderline, eftersom det enligt mig refererar till just den stämpel som jag vägrar ha i min panna. Men ibland använder också jag det ordet, för att det helt enkelt är kort och lättanvänt. De flesta som läst något litet psykiatri känner dessutom igen den benämningen. Men om man googlar borderline kommer man tyvärr lätt in på självskadesidor eller sidor som beskriver personer med den diagnosen som mycket psykiskt sjuka. Det är också anledningen till att jag till exempel aldrig använder den hashtaggen på Instagram. Det finns tyvärr helt enkelt så mycket skit på internet.

Jag föredrar nog det nyaste namnet, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Men jag skriver ibland personlighetsstörning, helt enkelt för att det också ännu används. Jag tycker att syndrom ändå är mer passande än störning. Det är mycket mindre stämplande. Jag pratar ibland enbart om förkortningen EIPS. Så jag kommer högst troligt att blanda alla benämningarna rätt fritt här på bloggen.

Alla dehär benämningarna på diagnosen är alltså korrekta. De refererar till exakt samma syndrom. Däremot är en del av benämningar mer negativt laddade än andra.

En diagnos jag vägrar skämmas för längre

Jag har tänkt berätta hur det är för mig att leva med de svårigheter som EIPS medför. Oftast läser man om dem som är värst drabbade, de med stora svårigheter. Därför vill jag nyansera upp bilden lite.
Man kan även vara drabbad, trots att svårigheterna inte är lika synliga utåt.

Först alldeles nyligen blev jag själv redo att börja prata högt om diagnosen.
Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle börja föreläsa om hur det är att leva med depression och kronisk ångest när vi inledde vår erfarenhetsexpertutbildning. Men något hände under utbildningens gång. Jag började inse att jag måste få berätta om högfungerande EIPS. Jag vill försöka hitta lite fler nyanser än de som oftast dyker upp i mediehavet.

"Jag kommer nog aldrig att våga berätta om denhär diagnosen offentligt, men jag kan ju berätta dethär för er", sa jag åt de andra deltagarna på erfarenhetsexpertutbildningen och ryckte lite trött på axlarna. "Jag vågar helt enkelt inte". 
Det sa jag bara för lite mer än ett år sedan.
Det var också den åsikten jag haft enda sedan jag fick diagnosen för väldigt många år sedan.
En av de andra deltagarna tittade då på mig och nickade lite tyst för sig själv. Såg fundersam ut. Lutade sig lite framåt på bordet, där han hade papper och penna. Som om han vägde orden han nu tänkte säga.
"Hördu, Pamela..... Jag tror nog du kommer att våga", sa han allvarligt och med bestämdhet. Hans blick var helt övertygad. "Om jag vågar berätta om min diagnos, då vågar nog du också".

En släng borderline

Just i det ögonblicket log jag bara lite åt hans ord och viftade snabbt undan dem. Men just den meningen vägrade försvinna från mitt medvetande. För han hade ju alldeles rätt. Varför skulle jag inte kunna berätta? Vad var jag rädd för?
Kanske var det dags att sluta skämmas nu och ge mig själv lite upprättelse för alla år jag stampat på mig själv?
Kanske var det dags att börja prata högt om det jag skämdes mest för?

Efter några dagar satte jag mig vid datorn och började skriva på en text som senare skulle bli början till den inre resa jag nu gjort.
För det var verkligen en resa att börja försöka hitta ord på allt det som jag redan länge stämplat som förbjudet att prata om.
Och medan jag knapprade ned tre sidor text i ett Word-dokument insåg jag att jag faktiskt behövde få berätta dethär.
För min inre 15-åring som inte vågade.
För min egen skam under alla dessa år.
För alla de som ännu inte kan berätta.

I ett försök att bryta det stigma och den skam som finns kring diagnosen har jag tänkt dela med mig lite av hur det är att leva med högfungerande EIPS. Jag vet hur skammen bränner, för jag känner den ofta själv.
Men jag vägrar låta skammen ta plats längre.
Jag är ju inte min diagnos.

Jag är precis samma människa som jag alltid varit.
Även om jag råkar ha en släng borderline.

 

 

 

 

 


Varför prata öppet om psykisk ohälsa?

Skrivet av Pamela Lundberg 29.01.2021 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

pamela2 2Men det pratas ju redan så mycket om psykisk ohälsa i medier?

Jag började skriva om min egna psykiska ohälsa via Instagram redan år 2016. Jag ville vara med och förändra attityden kring det tabu som fortfarande finns i samhället.

Visst talas det allt mer om psykisk ohälsa.
Visst  har vi blivit allt mer vana med att personer i vår närhet  är sjukskrivna och lider av psykisk ohälsa.
Visst läser och hör vi allt mer information om psykisk ohälsa i medierna, men ofta är informationen väldigt ensidig och likadan. Media glömmer bort att ohälsa kan se ut på så många olika sätt, oavsett om man råkar ha samma diagnos som den andre på pappret. Allas personliga erfarenheter och upplevelser skiljer sig åt.
Visst hör man allt mer om psykisk ohälsa. Men det är ofta generaliseringar. Ord.
Förenklingar.
Jag vill visa människan bakom.

Varför är det då så svårt att prata om psykisk ohälsa?

Att höra om andra som mår dåligt eller att läsa fakta om psykisk ohälsa är också något annat än att faktiskt prata om psykisk ohälsa.
Att dela med sig eller att våga fråga vidare när någon i vår närhet drabbats.
Att öppna upp, slå ned spärrar och peta luften ur dessa tabun.
Det är rejält mycket svårare.

Det kan vara jättesvårt att verkligen prata om ohälsa. Oavsett om det kallas depression, ångest, utmattning, personlighetsstörning, bipolaritet, schizofreni, ätstörning, ospecificerat syndrom som passar in under psykisk ohälsa, eller ett syndrom som inte helt uppfyller diagnoskriterierna.

Det är svårt att prata om psykisk ohälsa för att det överlag är svårt att prata om svåra känslor.
Misslyckaden.
Besvikelser.
De gulnande kanterna.
Ärren.
Skrivfelen.
Allt som inte är perfektion och sockersött och vackert.
Allt det som inte är.
Allt det som skaver.

Varför valde jag att vara öppen om min psykiska ohälsa på sociala medier?

Jag började berätta om min personliga erfarenhet kring psykisk ohälsa för att jag själv behövde det.
Jag ville berätta för min egen skull.
Jag ville ändra min egen attityd till mitt dåligmående.
Jag behövde sluta skämmas inför mig själv.

Jag ville berätta för den tonåring som en gång i tiden var jag.
Den tonåring som kände sig ensammast i världen och var livrädd för att någon skulle få reda på hur hon mådde.
Den tonåring som var livrädd för att bli dömd utifrån depressionen. I en liten by i början av 2000-talet var tröskeln att prata om psykisk ohälsa skyhög. Den benämningen existerade knappt, i varje fall inte i alldagligt prat.
Den tonåringen visade upp en glad fasad för att passa in och inte bli stämplad.

Innan år 2016 hade jag tigit om mitt mående i så många år och försökt dölja den biten av mig själv. Det var enbart några få utvalda som visste om hur jag egentligen mådde. Men när jag kraschade rejält i slutet av 2015 insåg jag att jag måste förändra den biten, för det hade inte varit till någon nytta för mig. Jag hade inte ens vågat berätta för min nya läkare om min tidigare diagnos emotionell instabilitet. Min egen rädsla, skam och tystnad hade till slut gjort att jag hamnade på en psykiatrisk avdelning på grund av en mycket svår depression.

Så med darrande hand började jag skriva små, korta inlägg om min depression på Instagram.
Jag var livrädd för att bryta min egen, frivilliga tystnad. Men eftersom tystnadens pris krävde att jag själv gick under som person, bestämde jag mig för att bryta mig loss.
Men när jag befann mig där, i ett ångestladdat mörker i slutet av 2015, kände jag att jag inte längre ville dölja hur jag mådde. Det var en så stor del av mig, som jag behövde få berätta om.

Varför fortsätter jag att berätta om min problematik?

När jag småningom blev friskare och tog mig ur den djupa depressionen insåg jag att jag ville fortsätta berätta min historia. Det kanske kan hjälpa någon annan. För så fel och ensam som jag kände mig under min tonårstid skall ingen annan behöva känna sig. För varje ord jag berättar, blir min inre tonåring mindre ensam.

Jag insåg under utbildningen till erfarenhetsexpert att det var dags att börja berätta hur det är att leva med emotionellt instabil personlighetsstörning, trots att jag aldrig helt fullt ut kunnat identifiera mig med den diagnosen. Innan dethär har jag alltid bara berättat om depression och ångest. Det har varit så mycket mindre stämplande.
Men bakom en sådan diagnos som EIPS finns människor, som är så otroligt olika. Det finns en högfungerande borderline, som jag själv brukar kalla det.
Det talas sällan om det.
Om nyanserna.
Därför har jag fortsatt berätta.

I dagsläget delar jag gärna och ganska obehindrat med mig av min historia. Visst finns skammen med ibland. Men jag har lärt mig att låta den ligga kvar i bakgrunden. Jag låter den inte ta över längre.
För de hemska trollen försvinner först när man tar ut dem i dagsljus.

Och min inre tonåring?
Hon är äntligen fri.
Och stolt.


En liten välkomstpresentation

Skrivet av Pamela Lundberg 29.01.2021

 Pamela forstaHej på er!

Eftersom jag är ny inom bloggvärlden och även ny bloggare här på Sevendays, tänkte jag börja med att presentera mig själv.

Vem är jag?

Jag heter Pamela Lundberg, fyller 35 år i april och är bosatt i ett gult egnahemshus i Maxmo, Österbotten.
Jag är gift med min ungdomskärlek och tillsammans har vi två döttrar i lågstadieåldern. Vi har två katter och på somrarna har vi några sommarhöns hos oss.

Jag har en magisterexamen i utvecklingspsykologi och är närvårdare. Jag jobbar inom vården. År 2019 gick jag utbildningen till erfarenhetsexpert via Kran Rf, och mina planer är att så småningom ta sådana uppdrag på fritiden. Tyvärr kom ju Coronan och satte stopp för allt - men vi ses förhoppningsvis i en föreläsningssal i framtiden.

På fritiden tycker jag om att gymma och gå promenader med ett bra poddavsnitt i öronen. Jag har även rätt nyligen återupptagit ett gammalt intresse, nämligen att måla tavlor. Jag målar mest med akrylfärg. Tavlorna blir oftast mest abstrakta och känslofyllda. Jag brukar kalla målandet för min egenterapi. Målandet ger utlopp för alla de känslor som finns inombords.

Jag har alltid tyckt om att skriva, men hittills har jag nästan enbart hållit mig till mitt konto på Instagram. Där har jag i flera år öppet skrivit om min psykiska ohälsa. Nu känner jag att den plattformen inte ger tillräckligt med utrymme för de texter som jag vill publicera. Därför känner jag nu att det är dags att börja blogga.

Jag har levt med psykisk ohälsa enda sedan högstadietiden. Diagnoserna har varierat genom åren, men det som jag ständigt brottas med är dragen av emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag har även ständig ångest (GAD, generaliserat ångestsyndom) och återkommande depressioner i varierande svårighetsgrad. Jag har, trots min problematik, ändå ett väldigt vanligt Svensson-liv.

Vad kommer jag blogga om?

Min blogg kommer att fokusera på de egna erfarenheter jag har av psykisk ohälsa. Jag kommer dela med mig av hur min vardag har sett ut och hur den i dagsläget kan se ut. Jag kommer även berätta vad som hjälpt mig att må bättre. Det betyder inte att mina strategier är de enda rätta, eller att de skulle hjälpa just dig. Men de har hjälpt mig framåt, och kan kanske även vara till nytta för någon annan.

Jag vill främst öka förståelsen för psykisk ohälsa och minska det stigma som fortfarande finns kring psykisk ohälsa. Även om det pratas allt mer öppet om ämnet, så finns skammen fortfarande kvar hos många. Psykisk ohälsa beskrivs ofta ganska ensidigt, och därför vill jag visa att det faktiskt kan vara väldigt olika.

Jag kommer att försöka göra särskilda temainlägg om olika psykiatriska diagnoser och även skriva inlägg på basen av era frågor.

Vill du kontakta mig?

Jag blir jätteglad om ni kommer med kommentarer, frågor och berättar för mig vad ni vill att jag skriver om.
Ni får gärna höra av er till min mail!

Jag finns även på Instagram under namnet @pamlundberg

Hoppas att ni fortsätter att läsa och hälsa på här!

/Pamela