Visa alla inlägg skrivna januari 2021
Varför prata öppet om psykisk ohälsa?
Men det pratas ju redan så mycket om psykisk ohälsa i medier?
Jag började skriva om min egna psykiska ohälsa via Instagram redan år 2016. Jag ville vara med och förändra attityden kring det tabu som fortfarande finns i samhället.
Visst talas det allt mer om psykisk ohälsa.
Visst har vi blivit allt mer vana med att personer i vår närhet är sjukskrivna och lider av psykisk ohälsa.
Visst läser och hör vi allt mer information om psykisk ohälsa i medierna, men ofta är informationen väldigt ensidig och likadan. Media glömmer bort att ohälsa kan se ut på så många olika sätt, oavsett om man råkar ha samma diagnos som den andre på pappret. Allas personliga erfarenheter och upplevelser skiljer sig åt.
Visst hör man allt mer om psykisk ohälsa. Men det är ofta generaliseringar. Ord.
Förenklingar.
Jag vill visa människan bakom.
Varför är det då så svårt att prata om psykisk ohälsa?
Att höra om andra som mår dåligt eller att läsa fakta om psykisk ohälsa är också något annat än att faktiskt prata om psykisk ohälsa.
Att dela med sig eller att våga fråga vidare när någon i vår närhet drabbats.
Att öppna upp, slå ned spärrar och peta luften ur dessa tabun.
Det är rejält mycket svårare.
Det kan vara jättesvårt att verkligen prata om ohälsa. Oavsett om det kallas depression, ångest, utmattning, personlighetsstörning, bipolaritet, schizofreni, ätstörning, ospecificerat syndrom som passar in under psykisk ohälsa, eller ett syndrom som inte helt uppfyller diagnoskriterierna.
Det är svårt att prata om psykisk ohälsa för att det överlag är svårt att prata om svåra känslor.
Misslyckaden.
Besvikelser.
De gulnande kanterna.
Ärren.
Skrivfelen.
Allt som inte är perfektion och sockersött och vackert.
Allt det som inte är.
Allt det som skaver.
Varför valde jag att vara öppen om min psykiska ohälsa på sociala medier?
Jag började berätta om min personliga erfarenhet kring psykisk ohälsa för att jag själv behövde det.
Jag ville berätta för min egen skull.
Jag ville ändra min egen attityd till mitt dåligmående.
Jag behövde sluta skämmas inför mig själv.
Jag ville berätta för den tonåring som en gång i tiden var jag.
Den tonåring som kände sig ensammast i världen och var livrädd för att någon skulle få reda på hur hon mådde.
Den tonåring som var livrädd för att bli dömd utifrån depressionen. I en liten by i början av 2000-talet var tröskeln att prata om psykisk ohälsa skyhög. Den benämningen existerade knappt, i varje fall inte i alldagligt prat.
Den tonåringen visade upp en glad fasad för att passa in och inte bli stämplad.
Innan år 2016 hade jag tigit om mitt mående i så många år och försökt dölja den biten av mig själv. Det var enbart några få utvalda som visste om hur jag egentligen mådde. Men när jag kraschade rejält i slutet av 2015 insåg jag att jag måste förändra den biten, för det hade inte varit till någon nytta för mig. Jag hade inte ens vågat berätta för min nya läkare om min tidigare diagnos emotionell instabilitet. Min egen rädsla, skam och tystnad hade till slut gjort att jag hamnade på en psykiatrisk avdelning på grund av en mycket svår depression.
Så med darrande hand började jag skriva små, korta inlägg om min depression på Instagram.
Jag var livrädd för att bryta min egen, frivilliga tystnad. Men eftersom tystnadens pris krävde att jag själv gick under som person, bestämde jag mig för att bryta mig loss.
Men när jag befann mig där, i ett ångestladdat mörker i slutet av 2015, kände jag att jag inte längre ville dölja hur jag mådde. Det var en så stor del av mig, som jag behövde få berätta om.
Varför fortsätter jag att berätta om min problematik?
När jag småningom blev friskare och tog mig ur den djupa depressionen insåg jag att jag ville fortsätta berätta min historia. Det kanske kan hjälpa någon annan. För så fel och ensam som jag kände mig under min tonårstid skall ingen annan behöva känna sig. För varje ord jag berättar, blir min inre tonåring mindre ensam.
Jag insåg under utbildningen till erfarenhetsexpert att det var dags att börja berätta hur det är att leva med emotionellt instabil personlighetsstörning, trots att jag aldrig helt fullt ut kunnat identifiera mig med den diagnosen. Innan dethär har jag alltid bara berättat om depression och ångest. Det har varit så mycket mindre stämplande.
Men bakom en sådan diagnos som EIPS finns människor, som är så otroligt olika. Det finns en högfungerande borderline, som jag själv brukar kalla det.
Det talas sällan om det.
Om nyanserna.
Därför har jag fortsatt berätta.
I dagsläget delar jag gärna och ganska obehindrat med mig av min historia. Visst finns skammen med ibland. Men jag har lärt mig att låta den ligga kvar i bakgrunden. Jag låter den inte ta över längre.
För de hemska trollen försvinner först när man tar ut dem i dagsljus.
Och min inre tonåring?
Hon är äntligen fri.
Och stolt.
En liten välkomstpresentation
Hej på er!
Eftersom jag är ny inom bloggvärlden och även ny bloggare här på Sevendays, tänkte jag börja med att presentera mig själv.
Vem är jag?
Jag heter Pamela Lundberg, fyller 35 år i april och är bosatt i ett gult egnahemshus i Maxmo, Österbotten.
Jag är gift med min ungdomskärlek och tillsammans har vi två döttrar i lågstadieåldern. Vi har två katter och på somrarna har vi några sommarhöns hos oss.
Jag har en magisterexamen i utvecklingspsykologi och är närvårdare. Jag jobbar inom vården. År 2019 gick jag utbildningen till erfarenhetsexpert via Kran Rf, och mina planer är att så småningom ta sådana uppdrag på fritiden. Tyvärr kom ju Coronan och satte stopp för allt - men vi ses förhoppningsvis i en föreläsningssal i framtiden.
På fritiden tycker jag om att gymma och gå promenader med ett bra poddavsnitt i öronen. Jag har även rätt nyligen återupptagit ett gammalt intresse, nämligen att måla tavlor. Jag målar mest med akrylfärg. Tavlorna blir oftast mest abstrakta och känslofyllda. Jag brukar kalla målandet för min egenterapi. Målandet ger utlopp för alla de känslor som finns inombords.
Jag har alltid tyckt om att skriva, men hittills har jag nästan enbart hållit mig till mitt konto på Instagram. Där har jag i flera år öppet skrivit om min psykiska ohälsa. Nu känner jag att den plattformen inte ger tillräckligt med utrymme för de texter som jag vill publicera. Därför känner jag nu att det är dags att börja blogga.
Jag har levt med psykisk ohälsa enda sedan högstadietiden. Diagnoserna har varierat genom åren, men det som jag ständigt brottas med är dragen av emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag har även ständig ångest (GAD, generaliserat ångestsyndom) och återkommande depressioner i varierande svårighetsgrad. Jag har, trots min problematik, ändå ett väldigt vanligt Svensson-liv.
Vad kommer jag blogga om?
Min blogg kommer att fokusera på de egna erfarenheter jag har av psykisk ohälsa. Jag kommer dela med mig av hur min vardag har sett ut och hur den i dagsläget kan se ut. Jag kommer även berätta vad som hjälpt mig att må bättre. Det betyder inte att mina strategier är de enda rätta, eller att de skulle hjälpa just dig. Men de har hjälpt mig framåt, och kan kanske även vara till nytta för någon annan.
Jag vill främst öka förståelsen för psykisk ohälsa och minska det stigma som fortfarande finns kring psykisk ohälsa. Även om det pratas allt mer öppet om ämnet, så finns skammen fortfarande kvar hos många. Psykisk ohälsa beskrivs ofta ganska ensidigt, och därför vill jag visa att det faktiskt kan vara väldigt olika.
Jag kommer att försöka göra särskilda temainlägg om olika psykiatriska diagnoser och även skriva inlägg på basen av era frågor.
Vill du kontakta mig?
Jag blir jätteglad om ni kommer med kommentarer, frågor och berättar för mig vad ni vill att jag skriver om.
Ni får gärna höra av er till min mail!
Jag finns även på Instagram under namnet @pamlundberg
Hoppas att ni fortsätter att läsa och hälsa på här!
/Pamela