Visa alla inlägg skrivna juni 2021
Nej, ångest tar inte sommarsemester
Bild lånad härifrån.
Midsommaren står för dörren. Många av oss väntar mycket på att sommaren skall inledas på allvar. Juli anses bland många vara sommarens magiska månad.
Naturen är grönskande, blommande och varm. Solen hettar, vattnet svalkar våra tår och vi får en helt annan känsla av frihet denhär ljusa årstiden. Plötsligt känns allt möjligt.
Vi är många som ser fram emot semestertider eller de lediga helgerna, där vi kan njuta av villaliv, terrassgrillningar, badande på stranden och utekvällar tillsammans med familjen och vännerna. Det är nu som vi skall vara som mest lyckliga. Det är nu vi har chansen att satsa hundra procent på att bara ha roligt.
Eller?
SOMMAR BETYDER INTE AUTOMATISKT LYCKA
Sommaren är inte stressfri och lycklig för alla. Om man lider av psykisk ohälsa är juli ofta en tyngre månad, då psykiatrin och den övriga vården kör på sommarresurser. Det betyder i många fall fyra veckor utan terapi, utan det psykologiska stödet som man är van vid. Det betyder ensamhet, där man ofta tvingas brottas med svårigheterna alldeles själv. Plötsligt är man tvungen att gå ensam med alla tankar och problem i fyra veckor, trots att man inte alls känner sig redo.
Men även om man inte lider av psykisk ohälsa kan sommaren kännas kravfylld och ge en lätt ångestkänsla. För det är ju nu som man skall vara så fruktansvärt lycklig hela tiden.
Vi loggar in på sociala medier och ser andra som åkt på en dyr sommarsemester, vilket vi själva inte har råd med. Vi ser de perfekta strandkropparna, vilket gör att vi skäms för hur vi själva ser ut. Vi ser hur andra fixar allt som de inte hunnit med och tar sig an nya projekt, medan vår egen ork knappt räcker till att vika in tvätten i garderoben. Vi ser villaliv och fester, medan vi bor i en höghuslägenhet i storstan utan möjlighet till sommarstuga. Vi ser lyckliga barn gå hand i hand, medan våra egna vildingar håller på att riva huset och enbart är osams med varandra.
Plötsligt känner vi oss ensammare än någonsin.
Och vi känner oss så misslyckade med våra fjuttiga små sommarplaner.
Nej, ångesten tar aldrig sommarsemester.
Den finns där alla dagar, oavsett hur gärna man än vill slippa den.
Den finns där trots solen, värmen, grönskan och terapeutens sommarsemester.
Den finns där trots dyra semesterplaner, fester, villaliv och sommarstugor.
Nej, ångesten väljer aldrig tidpunkt.
Absolut nyaste bilden på mig.
HUR JAG SJÄLV KAN KÄNNA INFÖR SOMMAREN
Jag lever i dagsläget ett relativt ångestfritt liv, i mina egna ögon mätt, och jag älskar sommaren. Det är den årstid när jag mår som bäst, tack vare ljuset och solen.
Men ändå kan jag känna en liten klump i bröstet när terapeutens semester närmar sig, trots att jag vet att jag mår okej och absolut klarar av att ta hand om mig själv. För även om jag vet dethär, så minns kroppen ändå hur det varit tidigare. Jag hade många somrar svårt att orka själv, och denhär känslan och rädslan väcks alltid till liv om somrarna. Det spelar ingen roll hur bra jag än mår i dagsläget, för rädsla och ångest är sällan rationell. Klumpen finns där och min kropp minns alltför bra hur dåligt det varit tidigare.
Jag är rädd att jag skall falla och börja må jättedåligt, just precis när terapeuten är på semester och det mesta håller sommarstängt.
Jag är rädd för att bli deprimerad eller väldigt ångestfylld, och inte kunna ha terapeuten att bolla tankarna med när jag som mest skulle behöva det. Istället skulle jag ju då behöva gå omkring med den känslan i flera veckor.
Jag är rädd för att plötsligt stå på egna ben, även om jag vet att jag är tillräckligt stark i dagsläget.
Jag är rädd för att det ju ändå kan hända något som gör att jag börjar må jättedåligt, så jag oroar mig i förtid.
Jag medger att jag är lite obekväm med att skriva ut rädslorna, för jag inser ju själv hur onödigt det är att oroa sig över sådant som jag faktiskt inte vet om det ens kommer inträffa. Och som faktiskt högst troligt inte händer.
Bild lånad.
Dessutom blir det inte lättare av att jag loggar in på sociala medier och ser leende människor och lyckliga undertexter till bilderna. Även om jag förstår att en bild och en kort text inte berättar något om verkligheten, matas jag ständigt med intryck av att allas liv är så perfekt lyckliga och ångestfria. Jag ser vältränade strandkroppar och stora fester. Jag ser egentligen allt det som jag inte har, och som jag från början inte ens eftersträvade i mitt liv - men plötsligt skulle jag ändå behöva just det, för människorna på bilderna ser ju så lyckliga ut. För vem vill inte ha en lycklig och helt underbar sommar?
Jag är också väldigt duktig på att lägga stora krav på mig själv. Jag anser att jag borde göra så fruktansvärt mycket under sommaren. Jag borde maxa lyckan så att den är på hundra varje solig sommardag.
Känner du igen dig i något av dethär?
De senaste åren har jag ändå blivit bättre på att se sommaren för vad den faktiskt är. En vacker årstid, visst. Men också något som kan innebära en helt vanlig vardag och en väldigt stor stress.
I sommar försöker jag att ta dagen som den kommer. Jag har diverse graviditetskrämpor som gör att jag inte orkar eller kan göra så jättemycket som innehåller mycket aktivitet. Mina barn är rastlösa mest hela tiden, såklart. De är ju barn. Och jag har bestämt att de skall vara hemma med mig. Ibland är det en jättebra kombination, ibland känns det som en katastrof.
Men vi har en sommar. En utan krav, för det går helt enkelt inte. Det är bara att acceptera.
Bild lånad härifrån.
FRÅGOR JAG BRUKAR STÄLLA MIG SJÄLV
när ångesten eller kraven tar över tankarna
När sommaren börjar kännas för kravfylld och ångestfylld brukar jag även försöka
FUNDERA ÖVER NÅGON AV DEHÄR FRÅGORNA:
-Vad är det som gör att jag mår dåligt?
-Vad är jag mest rädd för?
-Vad är det som känns svårt och jobbigt?
-Finns det något som jag kan göra för att hjälpa mig själv att må bättre just nu?
-Behöver jag faktiskt ha likadana sommarplaner som de jag nyss såg på sociala medier? Är det faktiskt ens något jag egentligen behöver för att må bra? Vill jag faktiskt ens göra dedär aktiviteterna själv, eller är det bara för att jag sett någon annan ha skoj?
-Måste jag ha en perfekt sommarkropp för att kunna ha roligt på stranden?
-Vad tycker jag om att göra på sommaren? Och framförallt, vad vill jag göra just nu?
-Vad skulle jag verkligen vilja göra i sommar, om jag ser till min egen budget?
-Måste jag göra allt som jag planerat, eller kan något av det faktiskt vänta?
Bild lånad härifrån.
ÄNDRA TANKESÄTT
för att acceptera din egen verklighet
VAD OROAS DU FÖR INFÖR SOMMAREN?
Jag tycker att det är lättare att sätta ord på vad jag är rädd för, istället för att gå omkring med en gnagande oro. Det är till och med ännu bättre att skriva ned det i korta punkter. Det tydliggör ännu mer. Och då kan jag dessutom se på rädslan helt ur andra synvinklar. Jag kan se att min rädsla faktiskt inte är särskilt realistisk, utan mest bara en rädsla. Jag brukar leta efter motsatsen till varje enskild rädsla. Och inse att verkligheten kanske landar någonstans däremellan, om ens det. Sällan händer ju det värsta som vi oroar oss för.
Dessutom brukar jag leta efter fakta. Stämmer det som jag är rädd för alls in på verkligheten?
Och om det inte gör det, måste jag försöka skuffa undan rädslan och medge att jag absolut inte har en aning om hur framtiden blir. Jag skall bara vara orolig för sådant som faktiskt är skäl att oroa sig för. Jag brukar påminna mig om vad som faktiskt är fakta, och vad som inte är det.
Jag brukar även försöka bryta mina tankemönster när jag märker att jag börjar ställa orimliga krav eller få för mycket ångest. Jag brukar försöka argumentera med mina egna tankar - hitta alternativa sätt att se på tankarna.
Till exempel inser jag ju att jag faktiskt inte har behov av stora fester, villaliv eller dyra semesterresor för att må bra. Även om mina tankar från början kan börja längta efter sådant.
TANKAR SOM BRUKAR GE MIG TRÖST:
-Jag får må dåligt, trots att det är sommar. Det är okej. Så är min verklighet just idag.
-Jag behöver inte fira midsommar traditionsenligt om jag inte vill. Det är bara en helt vanlig dag, med alltför maxade krav.
-Alla kroppar ser olika ut, och jag behöver inte vara vältränad för att visa mig i simkläder.
-Min terapeut kommer tillbaka från semester om fyra veckor. Jag har alla verktyg inom mig, som gör att jag klarar mig utan henne. Hon försvinner ingenstans. Hon har bara lite ledigt. Det behöver jag också.
-Sociala media berättar inget om den verklighet som finns bakom leenden och glada tillställningar.
-Jag får sänka kraven och njuta av sommaren på mitt sätt. Man behöver inte maxa allting.
SE DET LILLA I DET STORA
för att hitta guldkanter på sommaren
Jag har tidigare alltid uppskattat de mest stora sommarplanerna jag haft. Jag har sett sommaren höra ihop med festivaler, resor och evenemang. Det är det enda jag faktiskt sett. Att man måste ha något stort att se fram emot för att det skall bli en bra sommar.
Men de senaste åren har jag insett att sommaren, och livet, handlar om så mycket mer. Det är ju det lilla, enkla, som jag faktiskt uppskattar och mår bäst av. Det behöver inte kosta mycket, och det ger sällan stora krav.
NÅGRA ENKLA AKTIVITETER SOM JAG SJÄLV TYCKER HÖR IHOP MED SOMMAREN:
-Äta glass utomhus
-Bada
-Sitta på en brygga och meta
-Läsa deckare i en solstol
-Äta goda sallader och grilla
-Träffas med vänner och bara slappa i solen. Dricka kaffe, äta jordgubbar och prata om livet
-Plocka bär
-Plantera och böka med händerna i jorden
-Plocka blommor
-Ta ut radion/musiken och lyssna på det utomhus
-Lyssna på sommarprat från radion
-Gå ut, blunda, lyssna på sommarvinden, känn efter hur sommaren doftar, se hur det grönskar. Lyssna, se, hör. Använd dina sinnen och verkligen ta in sommaren på alla nivåer.
Bild från år 2018.
GÖR DET DU MÅR BRA AV OCH HÅLL DINA RUTINER
Med dethär vill jag säga att sommaren inte behöver innehålla program och tillställningar jämt. Det viktiga är att man gör det som man själv mår bra av. Oftast hör det faktiskt inte ihop med de krav som vi upplever att man borde uppfylla om somrarna. Dessutom mår vi oftast bäst när vi fortsätter att hålla våra egna, vanliga rutiner så gott det går.
Nej, ångest och psykisk ohälsa tar inte sommarsemester.
Gör vad du kan och orkar.
Något annat behöver du faktiskt inte.
Streta inte emot verkligheten, för då blir det bara tyngre.
Om du mår dåligt, så mår du dåligt. Punkt.
Det behöver ju inte betyda att du inte skulle kunna hitta aktiviteter som du mår bättre av.
Man får se film en hel dag i soffan trots strandvädret. Man får skippa alla utomhusfester. Man behöver inte resa. Man behöver egentligen inte göra något annat än bara vara.
Istället för att önska dig en jättebra fortsättning på sommaren, vill jag hellre önska dig att ha en sommar.
Bild lånad härifrån.
Och om du mår akut jättedåligt, så sök hjälp. Det finns hjälp även på sommaren! Det finns alltid jour på sjukhusen.
En krokig väg uppåt ur en djup depression
Del 4.
Dethär är det avslutande inlägget i min temaserie om depressioner. Här har jag samlat några av mina påminnelser och insikter som inte riktigt passat in i de föregående inläggen. Det handlar främst om hur omtumlande själva processen framåt, upp ur en djup depression, kan kännas. Det är sådant som jag själv hade velat att andra påpekat åt mig när jag själv mådde som sämst.
EN KROKIG VÄG UPPÅT
Återhämtning efter en depression är inte en spikrak väg uppåt. Det är en lång process, som framförallt tar TID. Det tog mig ett år att komma upp ur den djupa depressionen. Det tog ännu fler år att bli fri från medelsvår depression. Det var många bakslag, och små, små, nästan osynliga steg framåt. Jag märkte knappt av framstegen själv. Det kändes som om jag helt tiden stod på samma plats och bara trampade.
Så därför vill jag påpeka: Låt det ta tid. Det ska ta tid. Det går inte att bestämma dig att det ska vara bra och efter beslutet bli en ny människa. Det viktigaste är att du kämpar vidare. Terapi tar tid innan den ger resultat, medicin tar tid att verka, egna insikter behöver mogna och du behöver ändra livet så att det som orsakat depressionen inte ges lika mycket utrymme. Acceptera tiden hellre än att kämpa mot den.
Jag brukar likna vägen tillbaka till ett tillräckligt gott liv som att tvingas gå på de mest igenvuxna stigarna man hittar i skogen.
Något av det svåraste med depressioner och annan psykisk ohälsa är att vägen framåt sällan är en rak, nylagd asfaltsväg. Istället består vägen mest av olika stigar, den ena mer ojämn och oframkomlig än den andra. Det finns sällan enbart en stig, och det är svårt att välja rätt. Det är snarare en chansning. Ofta får man också backa, och gå tillbaka därifrån man just börjat. Man snubblar, man slår sig, man stiger rakt ned i en vattenpöl, man bränner sig på brännässlor och får granarnas kvistar rakt i ögonen. Ibland förstår man inte hur man ens skall komma levande därifrån.
Många gånger kommer man att vilja ge upp, många gånger kommer man sitta ned och gråta för att man känner sig helt vilsen i skogen, och lika många gånger kommer man vara arg för att det inte finns något slut på denhär oändliga vägen.
Och sen, plötsligt en dag, inser man att man ju faktiskt hittat ut. Man inser att man tagit flera steg ut ur den mörka skogen, trots att man kanske inte ens märkt det från början.
Bild från år 2016.
Dehär texten är ett exempel på hur svårt och ångestladdat det är när man är mitt i en depression. Men jämför jag med nutiden inser jag ju att mycket har hänt oändligt mycket sedan jag skrev denhär trötta texten i november 2016.
ANTECKNING FRÅN 1 NOVEMBER 2016
"Det är tungt just nu. Jättetungt. Sådär som november. Mörkt, regnigt och med få ljusa stunder. Jag har som uppgift att försöka hålla i vardagen denna vecka. Ångestmonstret skriker så högt att jag inte riktigt hör alltid nu. Ska laga lasagne och hämta barnen från dagis, äta mat och mysa med dem. Ska leva i vardagen även om jag inte riktigt andas just nu. Hur var det man gjorde? Your heart will heal itself.. (Antar det är alla medicinförändringar som gör dethär nu, men jisses vad jobbigt då det sparkar på ett psyke som redan ligger, så mycket lättare med fysiska symtom då)."
Bild lånad härifrån.
KONTROLLERA DEPRESSIONEN,
istället för att den har all kontroll
Marsha Linehan, professor och grundare till terapin Dialektisk beteendeterapi, skriver i sin självbiografi "Building a life wort living" att många deprimerade ofta anser att de inte kan kontrollera sin depression. Istället intalar man sig att "det är något fel på mig". Man tror inte längre att det hjälper att göra förändringar i sitt liv, eftersom man ändå kommer att må lika dåligt. Känner du igen dig?
Jag kan i varje fall relatera mycket till den offerrollen. När jag mådde som sämst hade jag ingen ork att förändra något i mitt liv, men inte heller när orken återkom förstod jag att det faktiskt var jag själv, och enbart jag själv, som kunde förändra mitt mående. Det tog ett bra tag innan jag började förstå att jag faktiskt kan göra mycket själv för att må bättre. Jag hade mycket hellre velat att någon skulle ta bort min smärta och min ångest. Jag ville faktiskt att någon skulle ta hand om mig och göra allting bra. Men tyvärr fungerar inte tillfrisknande på det viset.
En depression är inte okontrollerbar och omöjlig att komma ur. Det är oftast bara en tanke. Enligt Linehan handlar vi ofta på ett sådant sätt att vi i slutänden blir deprimerade. Givetvis är vi inte medvetna om det själva, men vi blir likväl deprimerade av något i vårt liv. Men det hjälper inte att vara dömande mot sig själv och intala sig att man "skall rycka upp sig och sluta vara deprimerad". Istället behöver vi hitta det som från början gjort att vi börjat må dåligt, och hitta bättre strategier som fungerar i vårt liv. Låter dethär flummigt?
Egentligen inte. Men det är givetvis inte så lätt att hitta den bakomliggande orsaken till att man blir deprimerad. Sådant tar tid och ofta behöver man gå i terapi för att komma fram till orsaken.
Anledningen till att jag föll så djupt ned i en depression år 2015 var delvis att jag körde slut på all energi jag hade. Jag hade hunnit med alldeles för stora livsomställningar på för kort tid. Jag är dessutom extremt känslig, så jag behöver mycket tid att bearbeta saker, både bra och dåliga. Jag hade dessutom inga verktyg att hantera min känslighet eller mina humörsvängningar. En annan orsak var att jag ständigt försökte dölja mitt dåliga mående för andra, vilket tog mycket energi och skapade stor skam för mig själv.
Dethär är givetvis bara exempel, men sådant som påverkade mig till att slutligen drabbas av en djup depression.
Bild lånad härifrån.
EN BRA DAG ELLER ETT BRA LIV?
En depression går inte om genast, utan är ofta en lång process. Något som hjälpte mig framåt när allting kändes hopplöst svart och jag bara ville ge upp och ligga kvar i sängen hela dagen var att fundera på denhär frågan: Vill du ha en bra dag eller ett bra liv?
Jag insåg att jag ju faktiskt hade två val. Jag kunde ha en "bra" dag och välja att ligga kvar i sängen, undvika livet och det som gjorde ont för stunden. Jag har alltid haft en tendens att sova bort ångesten. Eller så kunde jag välja att stiga upp ur sängen, trots ångesten och känslan av att inte vilja leva, och faktiskt delta i livet. Jag kunde duscha, åka till gymmet eller träffa vänner - även om det kändes svårt och känslan sa att jag skulle stanna under täcket.
Att kunna skapa ett liv utan depression kräver att man själv aktivt tar steg framåt och ser till att man inkluderar sådana aktiviteter och händelser som gör att du ler och gör att du känner dig glad. Man behöver ge sig själv positiva ögonblick varje dag. Man behöver också försöka undvika sådant som orsakar depression och ledsenhet.
Om jag hade valt att ligga kvar i sängen varje dag hade jag definitivt känt mig ledsen och mer deprimerad efter ett tag. Jag brukade nämligen ofta få känslan av att jag bara sov bort mitt liv och inte gjorde något vettigt. Men när jag istället försökte ta mig till gymmet, många gånger med ångestkänsla och ledsenhet, blev jag ändå gladare och mer tillfreds. Jag mådde bättre av att kunna skapa en annan känsla i kroppen genom att träna och det kändes dessutom som om jag gjort något vettigt med min dag.
Så jag brukade tänka att det var viktigare att ha ett bra liv än en bra dag. Jag visste att träning bidrog till ett bra liv för mig i längden, även om det gjorde att min dag kändes jobbig och svår i början (eftersom jag ju inte alls hade någon lust att träna).
Jag lyckades inte alltid komma mig upp ur sängen de dåliga dagarna. Men allt oftare. Jag valde att vara självsnäll med mig de dagarna, och inte döma mig för att jag inte orkade kämpa. Istället gav jag mig tillåtelse att ligga kvar, och försöka på nytt följande dag.
Än idag har jag dagar då jag är ledsen och har ångest, trots att jag inte ens hittar någon ordentlig anledning till dem. Det bara är dåligt. Det har vi ju alla, men på grund av min emotionella instabilitet känns min ledsenhet bottenlös och ångesten enorm. Men jag brukar försöka acceptera de dåliga dagarna och se dem enbart som dagar. Mitt liv är inte dåligt bara för att jag har dåliga dagar. Jag vet att det svänger, för det gör det alltid.
Jag har gjort upp en lista på saker som får mig att må bättre de sämre dagarna. Jag brukar försöka göra minst en av dem, även om jag helst av allt inte vill göra något alls. I min lista finns mina hobbier:
-Måla tavlor
-Träna
-Göra något med händerna - pyssla i trädgården, måla, plocka bär
-Skriva dagbok
-Gå på loppisar
-Vandra med familjen
Vad hittar du på din egna personliga lista?
Bild lånad härifrån.
Jag har också insett att jag kan ha ett bra liv, och ändå vara deprimerad. För att citera Marsha Linehan själv i sin självbiografi:
"Jag har lärt mig att jag kan vara deprimerad och ändå gå till jobbet. Jag har accepterat att jag är deprimerad just nu, men att jag likväl kan fungera i världen. Lär dig att acceptera att du kan vara deprimerad och ändå ha ett liv. Och att du fortfarande kan vara tillräckligt bra.
Jag kan ha en riktigt dålig dag och ändå gå ut och promenera med mina hundar. Och jag kan tycka om det. Man behöver lära sig att hitta ett liv som är värt att leva. Det betyder att man vet att man eventuellt är ledsen och deprimerad, men det betyder att man ändå kan uppskatta saker i sitt liv".
ANTECKNING FRÅN 11 OKTOBER 2016:
"Dagens fråga hittade jag bland mina dbt-papper: "Vill du en bra dag eller ett bra liv?". Jag väljer det sistnämnda, alltså får jag lov att ha överseende med de dåliga dagarna. Ändå fortsätta välja livet, ända fortsätta förändra till det bättre, ändå ifrågasätta valen och ändå radikalt försöka acceptera mig själv.
Idag är en bättre dag än igår, en dag då känslorna inte finns på utsidan och totalt styr mig. Sådana dagar är det lättare att se klart. Det är såna dagar då det är lätt att se att vad man borde göra för att förändra gårdagens ångest och panik, men ändå kommer jag mig inte för det för jag är så känslostyrd just då. Jag ser bara rakt fram såna gånger. Ser bara den eviga tunneln och inte de stigar det finns att välja. Jag vill ha ett bra liv, men därför måste jag välja att göra det bästa av dagen. Och det känns svårt, nästintill omöjligt ibland. Men det ska gå. Jag ska lära mig. Jag vill ha ett bra liv, utan depression och ångest. Idag vill jag ha en bra dag."
Bild lånad härifrån.
ATT VAKNA UPP UR EN DEPRESSION
Jag har aldrig haft någon specifik tidpunkt för när mina depressioner slutat. Det har varit en långsam process, som jag knappt märkt av den första tiden. Jag har kunnat vakna upp en morgon och insett att "hey, det är ju inte längre jobbigt och ångestfyllt att stiga upp och påbörja en ny dag. Jag har inte tyckt att det varit tungt på ganska länge nu, så det betyder ju att jag faktiskt mår bättre". Det är en mäktig känsla att inse att man kommit en bra bit på vägen.
Att inse att man inte är deprimerad längre, eller att man åtminstone mår mycket bättre, har alltid varit väldigt omvälvande för mig. Det har känts som om jag mitt i allt kom ut ur den mörka skogen, eller att jag plötsligt befinner mig på andra sidan tunneln, eller att jag bestigit ett berg och nu kan blidka nedåt. Det har varit en stor inre seger och lättnad, men också väldigt förvirrande och konstigt. För hur hände det? När började jag leva igen, och när kunde jag sluta kämpa med att enbart överleva? Och vem är jag numera, utan depressionen på mina axlar?
Det har känts som om man plötsligt vaknat upp efter att ha sovit väldigt länge. Jag vet aldrig varit jag for, eller hur jag hamnade på andra sidan. Jag ha bara vetat att jag mitt i allt stått där med insikten om att jag ju inte är djupt deprimerad längre.
Det tar faktiskt ett tag att vänja sig med det nya. För när man är mitt i en depression så glömmer man lätt hur livet är utan dåligmående. Man börjar se det som något personlighetsdrag, även om det absolut inte är det. Och man förändras också efter en depression. Man är en annan människa efteråt, med en ny erfarenhet. Man blir aldrig densamma.
Det känns ibland skrämmande att ha förändrats, för att det är så nytt. Man behöver tid att vänja sig även med den förändringen. Man behöver bli vän med sitt nya jag.
Bild lånad från Facebook.
ANTECKNING FRÅN 18 DECEMBER 2016:
"Många gånger den senaste tiden har jag fått känslan av att nyss ha vaknat, efter att ha varit nedsövd under en lång tid. Plötsligt har världen klarnat och jag ser färger och tydliga former igen. Jag känner mig levande, men lite nyvaken.
Efter att jag trappat ut benson och trappat ned annat blev världen så mycket mer äkta. Min terapeut säger att hon aldrig sett mig så levande som nu, och det har hon ju inte heller. Min nära vän säger att jag är en totalt annan människa nu, nu då jag inte enbart sitter apatisk och stirrar framför mig.
Det tog ett år. Ett jävligt tungt år. 365 dagar av totalt mörker. Och lite till.
Jag vet inte vart jag for, eller var jag varit. Men inte här. Definitivt inte här. Och jag for så djupt att jag faktiskt glömt mycket. Det är suddigt. Visst har jag delvis varit neddrogad av psykmediciner, men själen slukades oxå med i den avgrund en djup depression är.
Men jag är vaken nu. Jag kan känna känslor på riktigt nu, utan medicindimman.
Vet ni vad det bästa är? Att kunna skratta. Helhjärtat, spontant och totalt utan besinning. Att vakna utan ångest. Att se på julkalendern med sina barn och bara få gosa tillsammans med dom. Att diska, hämta posten, pulka med barnen, träna, träffa vänner, skingra grälande barn ifrån varann, tvätta kläder, laga mat,... och märka att man orkar. Märka att dethär är livet. Att man lever, inte bara överlever."
Och den personen som kommit ut på andra sidan är en helt annan person än den som från början blev deprimerad. Man ser världen på ett helt nytt sätt. Man förändras. Man bär erfarenheten med sig. Man bär alltid depressionen med sig, även om man kommit ur den. Jag kommer kanske aldrig att bli helt återställd, men jag har sätt som gör att jag kan hantera livet helt annorlunda nu. Jag har ett alldeles tillräckligt gott liv, ett liv värt att leva.
Matt Haig beskriver det så bra i sin bok "Skäl att fortsätta leva":
Du får gärna hör av dig om det är något särskilt som du skulle vilja att jag tog upp angående återkommande depressioner eller depressioner överlag. Du får även önska inlägg kring något annat du funderar på.
P.s. Tack för alla härliga kommentarer och mail jag får av er! Det värmer i hjärtat att veta att ni läser, berörs, känner er mindre ensamma och finner ny styrka av min blogg.
Arbetsrehabilitering, egenvård och kreativitet -hjälp ur depression
"Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp".
Skrivet maj 2018
Del 3.
Fortsättning från förra inlägget.
Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt förra inlägg om de stödinsatser och behandlingar som hjälpt mig upp ur depressionerna. Som du kanske märker är det ganska likt det inlägg som handlat om hur jag började kunna hantera min emotionella instabilitet, men det är för att diagnoserna och verktygen går väldigt in i varandra.
Här har jag också valt att dela med mig av anteckningar som jag skrivit under de åren under/efter min djupa depression. Jag tycker det är viktigt att få en inblick i hur man som deprimerad tänker, eftersom jag inte i dagsläget kan beskriva det lika bra. Jag är ju inte mitt i stormen längre. Men när dehär anteckningarna är skrivna var jag definitivt det.
ARBETSREHABILITERING
Från år 2015 var jag sjukskriven i över 1,5 år. Jag klarade inte av att jobba, men den långa pausen gjorde det också jättesvårt att komma tillbaka till arbetslivet. Till slut fick jag känslan av att jag aldrig kommer att kunna arbeta igen, eftersom jag ju mådde dåligt. I det skedet jag insåg det hade jag ändå kommit mig upp ur den djupa depressionen och terapin hade börjat ge resultat. Ändå var jag bombsäker på att jag inte var redo att ta mig ut i arbetslivet igen.
Men eftersom FPA också har en gräns för hur länge de ger sjukersättning, blev det istället tal om att jag skulle behöva sjukpension. Det låter dramatiskt, men i själva verket skulle det ha varit samma sak som en sjukskrivning- men med ett annat namn. För det var ändå aldrig tal om att jag inte skulle börja jobba igen, utan frågan var bara när. Tanken var att sjukskrivningen skulle förlängas ännu någon månad.
Men jag blev inte beviljad sjukpension, eftersom jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk. Det krävs trots allt väldigt mycket för att man skall kunna gå över den gränsen, trots läkarintyg och diagnoser. FPA vill hellre att andra insatser görs. Då minns jag att jag var arg och ledsen, för jag såg mig inte arbetsför. Jag förstod inte hur FPA kunde neka ett läkarintyg.
Jag blev inte alltså inte beviljad pension, utan arbetsrehabilitering. Det är jag ändå glad för i dagsläget. Jag insåg att det var dags att försöka komma tillbaka till jobbet, trots att jag varken ville eller kände mig redo. I själva verket tror jag faktiskt att jag aldrig hade blivit redo om inte Fpa hade börjat ställa krav.
Jag hade varit hemma så länge att jag var säker på att jag inte dög till något längre. Jag hade inget självförtroende angående yrkeslivet längre, och jag hade helt tappat bort min yrkesroll. Jag såg mig inte som en människa som kunde arbeta. Jag hade helt glömt den rollen.
Bild lånad härifrån.
Jag ville så fruktansvärt gärna återgå till mitt gamla jobb under rehabiliteringen, vilket inte alls uppskattades av beslutsfattarna. De ville att jag skulle välja en annan arbetsplats, trots att jag insisterade på att det ju inte hade varit jobbet som gjort mig sjuk. Av någon anledning var de inte alls övertygade om den saken. Men jag fick som jag ville - men då beviljades jag bara 3 månaders rehabilitering istället för 6 månader som de i vanliga fall ger.
Men jag var envis och bestämd, så jag tog det erbjudandet. Jag ville tillbaka till mina gamla kollegor, min bekanta arbetsplats och de brukare jag kände. Och jag är säker på att det också var det bästa för mig. Jag kände till rutinerna på det jobbet och jag trivdes ju där.
De första 2,5 månaderna var tunga. Jag var trött. Jag var inte van vid så mycket intryck. Jag orkade inte. Jag hade ångest. Jag var uppgiven. Jag kände att jag aldrig kommer att klara dethär. Jag ville mest av allt ge upp.
Ändå fortsatte jag och valde att gå dit varje dag.
Jag behövde inte delta i arbetsuppgifterna på samma sätt, utan jag fick jobba mer med sysselsättning av brukare och att fungera lite som en hjälpande hand. Men småningom började jag hitta min vårdarroll igen, och valde själv att delta mer och mer.
Tack vare rehabiliteringen hittade jag tillbaka till arbetslivet. Jag insåg att jag ju faktiskt KAN jobba. Jag var fortfarande en bra vårdare. Jag mådde inte bra ännu, men jag mådde så pass bra att jag faktiskt klarade av att arbeta. Och jobbet gav mig mer energi igen. Det gav mig en till meningsfull sysselsättning, jämfört med att bara gå hemma och må dåligt.
Så efter 3 månader med arbetsrehabilitering valde jag att börja arbeta igen, precis som vanligt. Jag ville vara en del av kollegiet igen. Och framförallt förstod jag att jag inte behöver må 100 % bra för att kunna vara en bra arbetstagare.
För när jag kommer till jobbet ställer jag om fokus, då lämnar jag mina egna problem utanför dörren när jag går in. Istället är jag enbart en vårdare. Givetvis är det inte så svartvitt, givetvis har jag sämre dagar som alla andra - men i det stora hela axlar jag yrkesrollen framför min privata roll när jag stiger in på jobbet. Och min yrkesroll mår bra och är bra på det hon gör.
ANTECKNING FRÅN 25 FEBRUARI 2017:
"Jag har funderat mycket på dethär med återhämtning. En av mina terapeuter sa sist att jag nog aldrig kommer att bli återställd. Först kändes det otroligt kränkande, för vad är det för vits att kämpa om man aldrig blir återställd? Men sen tänkte jag om. För visst har hon rätt. Jag kommer aldrig bli återställd. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag var innan. Jag kommer att ha ohälsan i bagaget och ha den med mig.
MEN; det betyder inte att jag inte kan bli återhämtad. Jag kommer inte bli den jag varit, men jag kommer att ha vuxit och ändrats och blivit starkare. Jag kommer att ha dessa erfarenheter med mig och emellanåt tampas med dem, men de kommer inte att sluka mig och de kommer inte att styra mig. De kommer vara med mig, men de kommer att vara en styrka i många sammanhang.
Jag kommer bli den jag vill bli. Jag vill inte återgå. Jag vill växa. Och att tro att jag inte kommer få tampas med ångest är väl att tro för mycket. Den går inte bort sådär bara, men den går att hantera.
Men visst finns det en del i mig som tänker att frisk, ja, det är ju som det var innan. Visst har ju mycket av de typiska depressionstankarna försvunnit i och med att jag blev fri från depressionen. Och jag kan inte fatta att jag tänkt så som jag gjorde. Som tur är.
Men med ångest känns det svårare. Den är djupare, denna GAD. Svårare att särskilja vanlig oro från överoro -som det känns nu, mitt i processen. Och återställd? Vad innebär det?"
I maj 2018 hade jag jobbat ett helt år, utan en enda sjukskrivning på grund av mitt psykiska mående. Jag var, och är ännu, stolt över den segern. Jag hade också valt att börja på läroavtal, så vid sidan om jobbet var jag också studerande.
ANTECKNING FRÅN 18 MAJ 2018:
"Vet ni, det slog mig idag att jag har jobbat i ett år nu, sedan jag var sjukskriven läänge. Ett ÅR. Jag har inga sjukdagar (förutom ett par VAB-dagar). Framförallt har jag inga sjukdagar som beror på psyket. Inte heller frånvaro från skolan. Och ja, jag tänker vara stolt. Jag har HALVA utbildningen klar. Jag får semester iår, en riktig ledighet som inte beror på sjukskrivning eller mammaledighet. Utan på att jag jobbat. Och för alla som mått dåligt vågar jag nog påstå att det inte är en självklarhet. Det är en lycka att få jobba igen, för sjukskriven vill ingen vara.
Jag trodde aldrig jag skulle fixa att jobba igen, och jag trodde aldrig att jag skulle klara det i kombination med skola, intensiv terapi och småbarnsliv. Men det gör jag. Och det går faktiskt (oftast) bra.
Det har inte varit lätt. Det är inte lätt. Speciellt inte i de perioder jag mår lite sämre, som nu. Även om det bara är fråga om dagar numera så är det tuffa dagar. Men det går - för att det SKA gå. För vad har jag för val? Lägga mig ned och ge upp - eller välja att fortsätta trots att det känns tungt? Jag fortsätter.
Med dethär vill jag bara säga att det är värt att fortsätta kämpa. För det kommer en dag då man får insikten om att "oj, jag fixar det ju faktiskt".
Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp.
För kan jag resa mig igen kan oxå du. Det går. Välj - och fortsätt framåt.
Och jag ska njuta lite av insikten ett tag innan jag beger mig till jobbet. Jag kan ju. Alla kan så mycket mer än man tror."
Bild lånad härifrån.
KORTSIKTIGA OCH LÅNGSIKTIGA MÅL
I terapin lärde jag mig att det var viktigt att lägga upp både kortsiktiga och långsiktiga mål, för att göra livet meningsfullt. Mina kortsiktiga mål var bland annat att ta mig genom ångestdagarna (se rubriken egenvård).
Men jag kände ändå att jag behövde något större mål, något som var bara för min egen skull och inte för familjen. Något som jag kunde lägga en del tid och energi på, för att längre fram uppnå det jag ville.
Mitt första långsiktiga mål råkade falla sig ganska naturligt. Det var inget jag planerade, utan det bara blev så. Jag hade länge sagt att jag ville ha närvårdarkompetens, men efter min avklarade examen i utvecklingspsykologi var jag studietrött och hade absolut ingen lust att direkt haka på en till utbildning. Så åren gick.. Men nu, år 2018, råkade det finnas en möjlighet på jobbet att påbörja utbildningen via läroavtal. Så jag tog chansen och hakade på.
Jag var absolut inte säker på om det var en bra idé, för jag hade ju just kommit tillbaka från min långa sjukledighet. Jag hade dessutom småbarn och gick i en intensiv terapi två dagar i veckan. Jag hade ingen aning om ifall jag skulle hinna, eller om jag ens skulle orka hålla alla bollar i luften som det krävdes för att få vardagen att flyta. Jag var ju fortfarande inte i bästa skick psykiskt heller, utan ganska sårbar.
Men det gick. Många gånger var jag trött, många gånger var det kämpigt. Men jag ville ändå fortsätta - för jag påminde mig ständigt om varför jag faktiskt gjorde dethär. Jag ville ha närvårdarkompetensen. Det var mitt långsiktiga mål, och tack vare att jag satt upp det konkreta målet såg jag till att inte ge upp.
I början var jag många gånger arg och frustrerad över att tvingas göra skoluppgifter som jag aldrig skulle ha någon nytta av. Jag tyckte att det var tidsslöseri, för jag visste ju redan vid dethär laget vad jag behövde i mitt yrke.
Min terapeut gav mig då ett gott råd, som jag brukar ta fram när jag måste göra något som känns som totalt bortkastad tid:
"Ta tag i dina uppgifter nu, oavsett hur meningslösa de är. Dehär uppgifterna är bara något som måste göras för att du skall nå ditt långsiktiga mål. Tänk inte så mycket, utan bara gör dem. Kom ihåg ditt långsiktiga mål. Uppgifterna är bara något som skall göras för att du skall nå dit".
År 2019 vid dimissionen. Mitt första långsiktiga mål var uppnått.
EGENVÅRD
RUTINER
När jag var yngre suckade jag åt råden om regelbundna rutiner, äta rätt, tillräckligt med sömn, frisk luft och fysisk aktivitet. Jag trodde inte det skulle funka. Såklart gjorde jag ingetdera av råden.
Det var dumt.
För det är SUPERVIKTIGT.
Inget av dethär har hjälpt mig att bli kvitt depressionerna eller mitt dåligmående i övrigt.
Men de har lindrat.
Jag har dåligt tålamod, så när jag förut testade så funkade det inte, eftersom jag följde råden när det passade mig. Men man behöver ju göra det till rutin och under en lång period. Resten av livet.
Jag har definitivt mindre ångest när jag tränar regelbundet. Numera kan jag träna som ångestlindring, för min kropp blir lugnare direkt. Dessutom har jag definitivt haft nytta av att ha småbarn (nåja, barn numera), för det gjorde automatiskt att jag följde deras rutiner med mattider, frisk luft, aktiviteter och sömn. Det var inte bara viktigt för dem, utan faktiskt också för min egen återhämtning.
ANTECKNING FRÅN 12 MAJ 2016:
"Jag trotsar min psykiska ohälsa varje dag. Stiger upp, är närvarande med barnen och njuter av dem och deras uppfinningsrikedom, gymmar för att jag vet att det är återhämtning, träffar vänner för att de får mig att le äkta leenden, planterar i trädgården (!!) för att det ger själaro, gör mindfulness-övningar och andra terapirelaterade uppgifter.
Nåt jag lärt mig med tiden är att det gäller att trotsa känslan inombords. Jag måste fortsätta leva, för att det gör tillfriskningen så mycket snabbare. Jag mår inte bättre av att bara ligga i sängen. Det gör jag oxå ibland, har två såna dagar bakom mig, när jag inte gjort nåt utom sovit då barnen är på dagis. Men idag har jag mer kämparglöd. Jag klarade av ett möte som jag tyckte var tungt, för att jag bara måste vara där.
Varför skriver jag dethär?
Jo, för er i samma sits.
Livet är värt att kämpa för, så kämpa. Gör en sak per dag som hör vanliga livet till.
Gör fler om du klarar det.
Ångesten lättar kanske inte, men det gör den inte heller genom att ligga kvar i sängen.
Stig upp, ät, duscha.
Rutiner är bra, för det gör att man håller fast vid livet på ett helt annat sätt.
Gå till din terapi, oavsett i vilket skick du är i.
Låt inte ångesten dra över dig, trotsa den. Trotsa den varje sekund om det är så. För det är ju inte den som ska vinna.
Och de dagar den vinner, försök på nytt nästa dag. Det ska jag göra. Idag ska jag försöka igen."
Bild lånad härifrån.
HITTA VERKTYG
Jag använder mig av DBT-färdigheter när jag mår riktigt dåligt (se inlägget om Självhjälp när ångesten är som värst). Jag vet nu vad som hjälper mig. Det gör att ångesten känns hanterbar. Jag kan styra den, och inte tvärtemot.
Det betyder inte att ångesten helt försvinner genast, utan att jag kan fortsätta leva livet, trots att jag inte mår så jättebra. Tidigare lät jag bara ångesten ta över mig, eftersom jag inte visste hur jag skulle styra den.
DBT-färdigheter är inte enda lösningen, men för mig har det passat. Det finns så mycket annat att välja mellan. Det viktiga är att man inte bara ger upp och låter ångesten vinna. Här behöver man hitta vad som fungerar för en själv.
Bild lånad härifrån.
ANTECKNING FRÅN 28 januari 2017:
"I och med att jag är "långt över ytan" som min ena terapeut uttryckte det har de denna vecka utmanat mig över gränsen. Jag vet att det är vad som behövs; men det är jättesvårt och jobbigt. Att det sitter i kroppen.
"Du måste använda dbt-färdigheter, du kan ju inte gå omkring med ångest i bröstkorgen. Det blir ju jobbigt, va?".
Jo. Även om jag är så van med MYCKET högre ångest, så dethär räknar jag ju som lite. Ja, men denna vecka har varit jobbig. Skitjobbig. Känner mig fruktansvärt sönder och hatar att nån går och petar på det som gör mest ont. Även om det är vägen ut så är det ju inte så lätt under tiden. Hatar GAD extra mycket idag. Även om jag nu fattar orsaken. Äntligen. Och dessa dbt-färdigheter ja... Jag försöker men hittar ingen som är riktigt rätt just nu. Tack och lov får jag fokusera på familjen i helgen."
EGENTID
Som småbarnsförälder har jag länge varit noga med att ta mig egen tid. Det var en av orsakerna till att jag föll så djupt, för att jag aldrig hann ta hand om mig själv. Den egna tiden gör jag bara sånt jag tycket om, för min skull. Ensam.
Inget städande och plockande.
Jag behöver ensamtid, där jag kan få tid att bearbeta vardagen. Andra behöver det sociala. En del får energi av att umgås med andras, andra av att vara ensam. Alla behöver både och, men olika mycket.
Känn efter vad du behöver. Det viktiga är att ta sig tiden och faktiskt känna att det är okej.
För jag är en så mycket bättre mamma efteråt. Då har jag ny energi igen.
För mig har gymmet länge varit en sådan frizon, där jag fått ladda energi och bara släppa alla tankar. Men när Coronan kom har jag småningom tillbringat allt mindre tid där, och satsat på hemmaträning. Tyvärr är inte det riktigt samma sak, men småningom kommer jag säkert ta ett nytt gymkort.
För ett tag sedan, när jag hade mycket ångest på grund av att jag trappade ned en medicin, började jag måla igen. Det var tänkt att jag skulle måla en målning. Men jag märkte att målandet också är en otrolig frizon för mig. Jag glömmer alla tankar, all ångest. Jag får sådan energi av att måla och försvinner oftast in i min egen bubbla, där jag glömmer både tid och rum. Ångesten inom mig släpper. Jag har börjat hitta min egen stil nu, och kommer definitivt att fortsätta med denhär nya hobbyn.
Några av de målningar jag hunnit göra:
Tyvärr har jag inte så bra kamera, så det är svårt att få fram de rätta färgerna.
PRATA
Jag har ett par vänner som jag vet att jag kan prata med om vad som helst.
Jag har min man.
Jag har en terapeut jag litar fullkomligt på.
Jag har personer som jag kan skriva med om jag känner att jag behöver stöd av någon i liknande sits.
Men när jag mår riktigt dåligt drar jag mig automatiskt undan lite. Jag har insett att jag helst pratar med min terapeut, som inte är lika nära som familjen och vännerna i sådana lägen. Det är lättare med någon som har ett avstånd.
Eller så skriver jag. Anteckningar på datorn, gammal hederlig handskriven dagbok eller inlägg på bloggen eller Instagram. Bara att få skriva ned tankar och känslor gör mycket.
GE ALDRIG UPP
När jag mådde som sämst var mitt mantra ändå aldrig att aldrig ge upp. Jag brukade googla på inspirerande citat som jag sparade i telefonen, just för att kunna läsa dem när allt kändes hopplöst. För oavsett hur dåligt det än kändes, så har jag ändå inte velat ge upp. Vi får bara ett liv, så oavsett vad behöver man stanna kvar här. Det kommer en tid när allt inte känns lika svart.
Dethär är ett citat som hänger på kylskåpet hemma hos oss:
