Visa alla inlägg skrivna augusti 2021
Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS
QUIET BORDERLINE
- om att ha "högfungerande borderline"
Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier.
Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen.
VAD ÄR QUIET BORDERLINE?
Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket.
Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra.
Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper:
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt)
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)
Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline.
Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.
VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?
Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.
Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:
-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar
En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.
Lånad bild från nån Facebook-sida.
6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE
-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner.
-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer.
-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.
-Svårigheter att sätta ord på känslor
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.
-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.
-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.
Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.
VAD JAG SJÄLV TYCKER
Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.
När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.
VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV
Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt.
Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen.
Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords.
Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.
Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.
Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden.
Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.
Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.
.
Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?
Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi
FÖRELÄSNING VIA ZOOM
Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.
Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå.
Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet.
Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!
Är det skamfyllt att gå i terapi?
ÄR DET SKAMFYLLT ATT GÅ I TERAPI?
Bild lånad, Pixabay
MÅNGA GÅR I TERAPI NÅGON GÅNG I LIVET
Enligt en artikel från Yles hemsida från februari 2021 går över 50 000 finländare i psykoterapi. I artikeln framkommer inte hur de räknat siffrorna. Det kan hända att de enbart tagit med den rehabiliterande psykoterapin som erbjuds av den privata marknaden och ersätts av Fpa. Det skulle i så fall betyda att siffrorna är ännu högre om man räknar med alla dem som har en samtalskontakt inom den allmänna vården. Därtill finns det de som betalar helt själv för sin terapi. Oavsett så tycker jag att du skall smaka på dendär siffran.
50 000 personer.
Det är alltså många som regelbundet besöker ett terapirum för att prata om något i deras liv som gör att de mår dåligt. En av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa är depression, ångest och utmattning.
"Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i."
...ÄNDÅ ETT SKAMFYLLT DISKUSSIONSÄMNE
Men hur ofta hör du egentligen vid kaffebordet om någon som berättar att hen skall besöka sin terapeut idag?
"Nej, men jag kan tyvärr inte ses den tiden, för jag skall på terapi just då"
"Jag måste tyvärr sluta tidigare från jobbet idag, för jag skall till min terapeut"
"Jag hade ett väldigt intressant samtal med min terapeut alldeles nyligen...."
Jag gissar att du inte heller hört dethär samtalet särskilt ofta, om du inte diskuterat tillsammans med någon nära vän. Däremot pratar vi med lätthet om att vi skall besöka läkaren senare idag, för att vi har problem med ryggen, magen eller någon muskel i armen. De fysiska åkommorna är det inga problem att ta upp tillsammans med kollegor och vänner, men när det kommer till psykisk ohälsa tystnar vi ofta. Då är vi plötsligt inte alls lika bekväma, och istället väljer vi kanske tystnaden eller en vit lögn.
VARFÖR ÄR DET SVÅRT ATT SÄGA ATT MAN GÅR I TERAPI?
Är det viktigt för oss att visa upp en lyckad fasad utåt och låtsas må bra inför vår omgivning? Kanske delvis. För vi vill ju själva också att våra liv skall vara stabila och bra. Vi vill ju gärna vara lyckliga jämt.
Men det finns också något annat som gör det svårt att säga att man går i terapi. Att berätta att man har en terapikontakt gör en sårbar. Att berätta att man går i terapi är fortfarande i viss mån skamfyllt och lite tabubelagt. Rädslan för vad andra skall tycka och tänka om en gör att man hellre undviker det samtalsämnet. Kanske är man rädd för att bli dömd som en svag person, en opålitlig arbetskompis eller en konstig vän. Att blotta svagheter är absolut förenat med rädsla för vad omgivningen skall tycka. Att gå i terapi och öppna upp om det allra innersta är så personligt.
Många är troligen också lite rädda för att de skall få alltför personliga följdfrågor om man berättar att man skall besöka terapeuten. Ibland tänker omgivningen inte på att bara för att man berättar att man går i terapi behöver det inte alls betyda att man är villig eller redo att berätta hela historien bakom. Även om någon berättar att hen går i terapi, är det inte alls säkert att hen vill diskutera anledningen till det. Jag tror ju att omgivningen gör det av nyfikenhet, oro eller intresse. Men för en person som är sårbar och mitt i en terapiprocess kan det bli svårt att tackla alltför personliga frågor. Då är det lättare att tiga om allt.
FRÅGA INTE VARFÖR, UTAN FRÅGA HUR DET GÅR
Om någon berättar att hen går i terapi brukar jag försöka fokusera på andra sätt att visa att jag bryr mig och att jag är beredd att lyssna om så behövs. Man behöver inte fråga orsaken till att terapikontakten finns, utan man kan ställa helt andra frågor. "Tycker du att du haft nytta av terapin? Har du en terapeut som du tycker att du har bra kontakt med?" är två frågor som är lättare att svara på. Sedan är det upp till den andra vad hen vill berätta.
"Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt i väntrummet till terapeutens mottagning"
Jag, som ung vuxen
Gammal bild från 2016.
JA, SKAMMEN ÄR OCKSÅ MIN
Men jag skall erkänna en sak. Jag är inte heller alltför bekväm med att berätta i alla sociala sammanhang att jag gått och går i terapi. Och då har jag ändå en blogg som i huvudsak är inriktad på psykisk ohälsa, och ett instagram-konto där jag skriver om hur jag i dagsläget mår. Likväl vill orden "jag går i terapi" ibland fastna i halsen och bli svåra att uttala. Det finns ett motstånd i mig som hellre skulle vilja säga att allting är jättebra. Jag kan känna dendär tröskeln av skam, och tvingas ofta ta sats för att komma över den. Även om jag valt att gå ut i offentligheten med min historia. Det är så mycket lättare att säga att man har en läkartid. Är det inte konstigt hur en gammal vana kan vara så inrotad? Och hur svårt det ibland kan vara att säga vissa saker högt?
Jag började går i terapi när jag var 16 år. Jag gick i gymnasiet och var livrädd för att någon skulle få reda på denna fruktansvärda hemlighet. I början vägrade jag till och med berätta för föräldrarna, och det var enbart skolsköterskan som visste om det. Med tanke på att jag ännu behövde skjuts till min terapi, som låg på en annan ort, var dethär ingen långsiktig lösning. De fick ganska snabbt reda på det, men ännu många år senare var det enbart någon vän som visste om dethär hemska. Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i. Att jag mådde dåligt skulle förbli en hemlighet för all tid och evighet.
En stor rädsla var att möta någon annan patient i väntrummet som skulle råka känna igen mig. Jag tänkte aldrig på att de ju faktiskt var i samma situation som jag själv. Jag kunde inte fokusera på något annat än min egen skam för att befinna mig på en psykiatrisk mottagning. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt och väntade.
Jag som cirka 19 år?
Som tur är har den skammen försvunnit. Men det tog faktiskt väldigt många år. Jag kan bli lite sorgsen när jag tänker på mitt unga vuxna jag, vars största rädsla i väntrummet var att bli igenkänd av någon annan. Jag ställde till och med in vidare läkarbesök på en mottagning för att jag inte gillade stället. Exakt det ställe jag i dagsläget går på, kan tilläggas. Men då, som väldigt ung och väldigt skör, var det mycket rädsla över att någon skulle få reda på att jag mådde dåligt som styrde mina val.
OM ATT GÅ MÅNGA ÅR I TERAPI
Idag vet jag att jag är aningen för mycket terapiad. Det talas det inte heller särskilt ofta om. Alltså om personer som gått i terapi i så många år att de delvis blivit terapeutiserade. När jag för första gången fick höra om dethär av min terapeut blev jag faktiskt förvånad. Vaddå för mycket terapi? Men det är sant. Man kan faktiskt gå så länge i terapi att även det blir mindre bra. Man har blivit så analyserad av ofta flertalet terapeuter att man egentligen plockat sönder bitarna för mycket. Man har överanalyserat allt och lärt sig att terapi är en del av livet. Det blir en trygghet, och det blir svårt att vara utan något stöd vid sin sida. Jag har dessutom en stark rädsla att bli övergiven, som många andra med emotionell instabilitet. Jag har mycket svårt att inse att personer kommer försvinna ur mitt liv.
Givetvis är långa terapier inget som någon eftersträvar, varken patienten eller terapeuterna. Men längs vägen råkar det bli så. Det är en konstig sanning. Å andra sidan behöver en del terapi i många år, medan det för andra räcker med en kortare tid. Utan mina terapeuter som jag haft hade jag inte suttit här idag. Jag hade aldrig klarat av mina tvära humörsvängningar, djupa ångest och återkommande depressioner på egen hand. Jag har behövt många år i terapi. Så är det bara. Oavsett om jag råkat bli terapeutiserad på vägen - och tvingas börja pussla ihop de sönderanalyserade bitarna till en helhet.
Dethär är dock lite knepigt, och kanske något jag kommer skriva mer om i ett annat inlägg - för en person med emotionell instabilitet har ofta inte heller en klar självbild, vilket gör att man behöver hitta det. Helhetsbilden skiftar, försvinner och ändras så att det är svårt att ens veta vem man är. NU har jag börjat landa och lär mig acceptera vad som faktiskt är jag.
BARA ETT VANLIGT VÅRDBESÖK - I VISS MÅN
Det lustiga med terapi är att det egentligen är som vilket läkarbesök eller besök hos sjukskötare som helst. I ett mottagningsrum finns besöksfåtöljer som man sitter i (oftast mittemot varandra), terapeutens arbetsbord och eventuellt lite trevligare inredning än den spartanska som finns hos en vanlig läkare. Skillnaden är att terapeuten inte är där för att ge dig svaren på alla dina problem, utan du själv som skall lära dig att ha en dialog och relation med dig själv.
En annan skillnad är också givetvis att du blottar hela din tankevärld och innersta oro, som du kanske inte ens delat med någon annan i din närhet. Samtidigt som du gör det vet du egentligen ingenting om den person som sitter mitt emot dig. Du vet hens namn, yrke och kanske någon annan detalj. Och visst kan det kännas väldigt konstigt och skamfyllt att berätta om sina innersta tankar även för en terapeut. Någon du egentligen inte känner. Ändå är det just det man behöver.
"Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull".
ATT BARA SÄGA SOM DET ÄR
Numera har jag lärt mig att ta jag sats, dra ett djupt andetag och försöka säga att "jag går i terapi" lika neutralt som om jag skulle på ett helt vanligt läkarbesök. Även om det inte är lika neutralt ens för mig själv. Men jag vägrar ge mig på den punkten. Det skall bli naturligt att säga. För ingen skall behöva skämmas för att man går i terapi. Jag har valt att vara öppen för att försöka få bort skammen även hos andra.
Istället borde man ju vara stolt för att man gör sig själv den tjänsten och gör allt för att hjälpa sig själv. Det är styrka att våga erkänna för sig själv att man behöver hjälp och inte kommer att klara dethär på egen hand. Jag vet att det blivit mycket bättre sedan 2000-talet, då jag själv började min terapiresa. Men jag vet också att det inte alltid är lätt.
Kanske du som läser dethär gått i terapi. Kanske du rentav gör det nu.
Jag vill bara påminna dig om att det är okej att gå i terapi. Det är okej att säga att man gör det också.
Du behöver inte skämmas.
Du är en av över 50 000 finländare. Absolut inte ovanlig på något vis.
Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull.