Pamelaheader

Visa alla inlägg skrivna september 2021

Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 27.09.2021 | 1 kommentar(er)

 

STIGMAT ATT VARA SJUKSKRIVEN
FÖR PSYKISK OHÄLSA

 

Obs! Texten handlar i huvudsak om åren 2015-2017. I dagsläget har jag redan varit tillbaka i arbetslivet några år. 

Jag pratar främst om de negativa konsekvenserna av långtidssjukskrivningen här nedan - även om det ju också fanns bra saker med att bara sjukskriven. Jag hade aldrig klarat av att INTE vara sjukskriven. Jag behövde det absolut. Tack vare sjukskrivningen kunde jag ju fokusera på mig själv och på att försöka bli frisk igen. Jag var totalt arbetsoförmögen efter min krasch. Men jag gissar att alla vet varför man behöver en sjukskrivning, så därför skriver jag mest om det som blev svårt med att inte kunna jobba som vanligt.
68710680 158550381869678 7374049852575052867 n

VÄGEN TILL SJUKSKRIVNING
I slutet av år 2015 blev jag sjukskriven för psykisk ohälsa för första gången i mitt liv. Det som jag trodde skulle bli någon veckas frånvaro från jobbet visade sig bli ett och ett halvt år sjukledigt. Maxdagarna fylldes, och efter det beviljades inte sjukpension utan arbetsrehabilitering (kan återkomma till det i ett annat inlägg). 

År 2015 hade jag hela hösten kämpat för att försöka hålla mig kvar i arbetslivet. Jag ville verkligen inte bli sjukskriven för något så pinsamt som psykisk ohälsa, som jag på den tiden tyckte. Jag hade svårt att acceptera att jag skulle vara hemma för en åkomma som inte syntes utåt. Jag trodde att andra skulle uppfatta mig som lat och som att jag bara överdrev, för att jag istället skulle få vara ledig.
Jag ville inte heller låta det psykiska illamåendet gå så långt att jag tvingades ge upp yrkeslivet. Jag, som ju hade klarat av studier och många års jobb sida vid sida med den psykiska ohälsan. Varför skulle jag nu mitt i allt inte klara av det?
Så jag fortsatte jobba många veckor, trots att hälsovården oroat påpekade att jag skulle behöva få vara hemma. Jag hade då just gått in i en djup depression och orkade knappt ta hand om mig själv. Men jobba, det skulle jag. Och när jag har bestämt mig för en sak, brukar jag vägra ge efter i min envishet.

Jag insåg nog någonstans att det inte var vettigt att driva sig såhär nära stupet bara för att jag var för rädd för vad det innebar att bli sjukskriven, men jag kunde ändå inte tillåta mig att vara hemma. På den tiden tänkte jag att jag får blir sjukskriven om jag har något fysiskt problem, men absolut inte för att själen mår dåligt. Jag ville vara en som var tillräckligt stark för att klara av jobbet, trots den psykiska ohälsan. Så som det alltid varit. Tanken på att tvingas berätta för min chef och mina arbetskamrater varför jag inte kunde jobba gav mig en sådan enorm skamkänsla. Jag kunde bara inte. På den tiden var min psykiska ohälsa inget jag pratade högt om, eller egentligen över huvud taget pratade om. Jag kunde helt enkelt inte acceptera fakta - att jag mådde enormt dåligt. 

Min kontaktperson på hälsovårdscentralen kunde ju givetvis inte sjukskriva mig med tvång, även om hon påpekade att "det finns andra som är sjukskrivna med även lättare problematik än du. Du har en svår depression och mycket nedsatt arbetsförmåga". Hon fick mig slutligen att gå med på en överenskommelse - den dagen jag kände att jag inte orkade jobba mer skulle jag ringa henne direkt, så skulle jag få sjukledigt på momangen. 
Givetvis var det skönt att veta att den möjligheten fanns, men jag trodde ändå inte att jag skulle ringa ett sådant samtal till henne. Jag trodde att jag även skulle orka denhär gången. Jag hade ju tidigare klarat av tyngre perioder, trots att jag jobbat (och även då skulle behövt sjukledigt, men det insåg jag inte då). Jag tror ju att hon redan visste att det var en tidsfråga innan jag skulle stupa, men jag kunde inte alls tänka åt det hållet. Det var så totalt omöjligt. Jag var ju stark?

4.7.2016År 2016.

På jobbet gick jag omkring som i en dimma. Bokstavligt talat. Jag tyckte att hela världen var så suddig. Det var precis som om jag fått jättedålig syn. Jag såg världen med utsuddade konturer. Jag kände bara en stor ångestklump som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Jag hade fullt upp med att försöka hålla den under kontroll. Jag gjorde allt på rutin. På något vis klarade jag av mitt jobb, trots att jag inte ens mindes vad jag själv sagt för fem minuter sedan. Jag hade till och med svårt att höra vad andra sa på jobbet vid den tidpunkten. Jag hängde inte längre med i diskussioner vid kaffepauserna. Deras ord bara flög rakt över mitt huvud, som ett konstant mummel i bakgrunden till den dånande ångesten.

Men en dag tog det stopp.
Och jag ringde detdär samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle göra. 
"Jag skulle nog kanske behöva sjukledigt", hulkade jag fram mellan tårarna, "jag orkar inte mer nu, jag är så fruktansvärt slutkörd". Jag hade haft nattskifte, var nyss hemkommen och satt i sängen och bara grät. Någonstans där hade min ork runnit ut, och det enda som kvarstod var en enorm trötthet och uppgivenhet. Det var totalstopp. Det fanns inget kvar. Efter ett samtal med min man, som sa att jag skall göra som det känns bäst, insåg jag att det enda som fanns framför mig var en stor, hög betongvägg. Jag orkade knappt med vardagen längre, så givetvis klarade jag ju inte heller av att jobba. Men den insikten var svår att acceptera för någon som är högpresterande. 
Min kontaktperson på hälsovårdscentralen sa i telefon att hon bara skulle prata med läkaren och återkom ganska direkt. Läkaren skrev sjukintyget direkt. Jag behövde inte ens åka dit, för de visste vid dethär laget hur läget såg ut. När jag fick höra de orden lättade lite av den stora press som jag känt den senaste tiden, eftersom jag insåg att jag inte skulle behöva kämpa för att orka ta mig till jobbet. Jag kunde lite slappna av när jag insåg att jag skulle få lämna åtminstone det kravet.

 

ATT BLI SJUKSKRIVEN FÖR PSYKISK OHÄLSA
När jag sedan hade ringt min chef insåg jag att denhär stora rädslan för att bli sjukskriven för psykisk ohälsa hade varit så felaktig som den bara kunde bli.  Hon var enormt stöttande och förstående. Det var ingen katastrof, ingenting hade ändrats - för jag hade gått omkring med känslan av att världen går under om jag sjukskriver mig. 
Jag tror ju att det finns en sådan hög arbetsmoral hos oss finländare att vi många gånger nästan hellre går under själva än sjukskriver oss. Vi vill vara duktiga, in i det sista. Det är ju fint att värdesätta sitt jobb - men det borde inte heller gå så långt som det gjorde för mig. Jag var inte en sämre människa bara för att jag mådde psykiskt dåligt. Jag var sjuk, lika sjuk som någon med fysiska åkommor. En svår depression slår totalt ut en människa. Man upphör att vara sig själv, eftersom den sjukdomen helt tar över. Det hade jag inte kunnat ta in tidigare. Jag drev mig helt enkelt över trötthetsgränsen bara för att jag ville visa mig duktig och nyttig. Jag ville inte vara någon som gav upp - som jag på den tiden trodde andra skulle se min sjukskrivning som. 

När jag var färdig med de två samtalen kunde jag för första gången lägga mig ned och känna hur enormt slutkörd jag faktiskt var. Jag var som en urvriden trasa. Den sista energin jag hade tvingat mig försöka upprätthålla rann helt av mig. Det fanns inte mycket annat kvar än ett skal av mig. Jag vet inte riktigt än idag vart jag for, men jag vet att en svår depression kan urholka en människa tills det inte finns mycket mer än ångest kvar. Min man brukar säga att det inte fanns mycket av min gamla personlighet kvar vid den tidpunkten.

I början fick jag två veckors sjukskrivning och trodde på allvar att jag skulle komma tillbaka efter det. Sedan fick jag en månad, som förnyades. Och på mitt första läkarbesök i öppenvården fick jag åtminstone ett halvt år. Minnet sviker lite där - det kan till och med ha varit ännu längre.
Att få en sådan lång sjukskrivning var jättejätteviktigt! Jag fick det i två omgångar. Då kunde jag faktiskt släppa stressen och pressen det innebar med alla korta sjukskrivningar, och faktiskt fokusera på min egen hälsa. Efteråt blev det några månader i taget, för att det började bli aktuellt med jobbtänkande och framtidsplaner.

3.6.2016År 2016.

Jag har varit sjukskriven även senare för psyket, men då under kortare perioder. Den senaste gången berodde det enbart på att jag trappade ned en medicin, vars utsättningssymtom var bland annat stark ångest. Jag har däremot insett att det är bättre att sjukskriva sig i tid, oavsett orsak, för då blir återhämtningen så mycket kortare. Även om jag tycker det är motigt att bli sjukskriven, oavsett för vad, så känner jag i dagsläget bättre till var min gräns går. Jag skulle inte längre pressa mig över den - för det är verkligen inte värt det. 

Det handlar inte om att vara svag eller stark bara för att man klarar av att jobba. Man är inte sämre om man behöver sjukskrivning, även om jag vet att ens egna tankar ofta går den vägen. I slutänden handlar det ju faktiskt om att inte vara dumdristig - om den psykiska ohälsan är så pass nedsatt att man inte kan koncentrera sig på jobbet behöver man faktiskt pausa. Det finns inget som går före hälsan. Återhämtningen blir bara jobbigare och längre. 

ATT MÖTAS AV TYSTNAD ELLER BORTVÄNDA BLICKAR
En sjukskrivning för psykisk ohälsa är ju egentligen samma som en för fysiska problem. Ändå är det så mycket mer stigmatiserande och skamfyllt. Det är så lätt att berätta åt arbetskollegan att man har ont i armen, att foten krånglar eller att ryggen värker. Men skall man plötsligt berätta att man är sjukskriven för djup depression eller svår ångest blir det som att tvingas klättra över en jättemur. Det är svårt att berätta om psykisk ohälsa för kollegor. Det händer fortfarande än idag att jag får ta ett extra andetag innan jag nämner något sådant åt kollegor eller bekanta - och då vet ju redan i princip nästan alla min historia. Likväl kräver det lite extra av mig för att jag skall kunna säga det högt. 

Jämför skillnaden med när man berättar att man är sjukskriven för en fysisk åkomma - då möts man ofta av frågor om hur man mår, hurdan hjälp man fått och när man tror att man är återställd. Jag har ofta upplevt att omgivningen inte vågar fråga vidare när det gäller psykisk ohälsa.
Jag är medveten om att alla inte tycker att det är något problem att berätta att man är sjukskriven för psykisk ohälsa, men för mig har det nog alltid varit ett stigma. Orsaken till dethär är nog att jag ofta mötts av tystnad. Det blir väldigt svårt att berätta om psykisk problematik om omgivningen helt nonchalerar eller bara säger "jaha".

Efter tiden på avdelningen började jag ärligt berätta åt alla varför jag var sjukskriven. Det sa jag inte åt alla före det. Men då valde jag att vara total ärlig - för min egen skull. Jag ville inte tvingas skämmas längre. Jag möttes av mycket förståelse - men också ofta av tystnad och bortvända blickar. Nej, jag kan inte riktigt säga än idag att jag tycker att det var lätt. Speciellt om man själv skäms inför sig själv, vilket jag gjorde på den tiden, gör det ont att ignoreras. Den egna skammen blir ännu större när man märker omgivningens reaktioner. Då tolkade jag det som att jag var fel. I dagsläget skulle jag inte reagera lika mycket, eftersom jag vet att det snarare beror på okunskap hos andra. Men då var jag så mycket mera känslig, när jag var mitt uppe i allt.
 
Jag insåg då att jag hellre föredrog att människor inte frågade om de faktiskt inte var beredda på svaret. Varje bortvänd blick eller pinsam tystnad förstärker lite känslan av att det är något fel om man lider av psykisk ohälsa. Även om jag ju såklart insåg att det ju inte är så. Det är ju inget man väljer. Men möts man av sådana reaktioner är det inte heller så konstigt att man skäms för att erkänna en sjukskrivning för psykisk ohälsa. För man vet att det finns en risk att andra inte vet hur de skall tackla dethär, vilket ju gör att det är så mycket enklare att bara mumla fram någon ursäkt som att man är förkyld eller har haft influensa. 

HUR BEKANTA I OMGIVNINGEN REAGERADE 
När jag hade varit hemma väldigt länge redan visste ju nästan alla varför jag var sjukskriven. Dethär kunde många gånger också leda till ganska sårande situationer i vardagen, som jag tror att ingen utom jag tänkte på. Många, många i min närhet visste inte riktigt längre hur de skulle småprata med mig när vi sågs. Nu syftar jag alltså inte på de i min allra närmaste vänkrets, med dem har jag alltid kunnat prata om hur jag mår. Nu syftar jag enbart på bekanta

Under den långa tid jag var sjukskriven uppfattade jag det många gånger som att andra även var rädda för att fråga mig personligen hur jag mådde. De ville antagligen inte tränga sig på. Istället sa min man ofta åt mig att andra hade frågat honom om just dethär. Jag tyckte många gånger att dethär också var lite sårande och konstigt. Jag kände ju att jag hellre svarade på den frågan själv, än att min man skulle göra det. Jag hade faktiskt hellre sett att de frågade mig direkt.

Däremot kan jag förstå att det finns en vissa osäkerhet kring att ta upp andras psykiska ohälsa. Man är helt enkelt rädd att trampa någon på tårna. Man är rädd för att personen skall tycka att man lägger sig i. Man vill inte tränga sig på. Man vet inte riktigt hurdan reaktion man kommer att få. Dethär är såklart svårare om personen inte ingår i den närmaste vänkretsen. Men jag tror att det ofta uppskattas mer om man frågar någon personligen, än går via anhöriga. Då visar man att man bryr sig, medan om man går via anhöriga  uppfattas frågorna mest som nyfikenhet.

22.6.2016År 2016. 
Minnen från den tiden är nästan lika suddiga och otydliga som bilderna.
Dethär är bildmässigt beskrivningen av min djupa depression.
En konstant dimma över livet,

JOBBETS SOCIALA SIDOR FÖLL BORT
Men jag kunde också tycka att det var svårt att veta vad jag riktigt själv skulle berätta om min vardag. Detdär småpratet om att jobbet går bra eller att man har fullt upp med jobbet försvann. Och jag kunde ofta stå där och känna mig lite obekväm - för vad skulle jag riktigt småprata om? Hur det gått på senaste terapin? Hur jag knappt kommit mig upp ur sängen den senaste tiden?

Faktum är ju att en så viktig del av livet föll bort när jag var sjukskriven så länge. Inte bara småpratet, utan också jobbkompisar som man dagligen mötte på jobbet. Ett sammanhang som man var en del av. En uppgift som man skulle fullfölja tillsammans med de andra. Detdär sociala sammanhanget som man ofta tar för givet. Jag var trots allt 29 år, mitt i arbetsåren. Det var en stor förlust. En viktig del som togs ifrån mig.

I början tänkte jag ju inte på det på det viset. Jag mådde alltför dåligt. Men ju friskare jag blev, desto mer började jag inse att andra hade en sådan vardag, som jag inte var del av. Ett naturligt socialt sammanhang. Jag gick ju mest omkring hemma för mig själv. Det är en stor skillnad. Framförallt eftersom jag inte heller mådde bra - så att orka hitta andra sociala sammanhang var oftast för tungt. Återigen, här var faktiskt gymmet min räddning! Där kunde jag vara anonym, där behövde jag inte orka vara social - men jag hade ändå ett socialt sammanhang runt mig. Jag hade bekanta ansikten som ofta också tränade samma tider som jag själv. Jag var inte helt isolerad, även om jag var ensam på gymmet. 

ATT KUNNA ÅTERGÅ TILL JOBBVARDAGEN - ELLER ATT NÄSTAN HAMNA UTANFÖR
Något annat som visade sig vara jättesvårt var att återgå till arbetslivet. Småningom ville jag inte längre. Jag var aldrig redo. Jag mådde ju fortfarande dåligt, och när jag hade gått hemma i över ett år hade jag helt tappat bort saknaden efter jobbet. Det var ju något som jag inte längre var en del av. Jag tillhörde inte arbetslivet - och jag hade helt glömt bort det behovet. 

Min känsla var att jag inte längre hade någon tillhörighet i jobblivet. Jag trodde inte längre på mig själv. Mitt självförtroende var totalt nollat, så långt på bottnen det bara kunde gå att komma. "Hur skulle jag kunna jobba, jag som mådde dåligt? Det var nog inget för mig..."  gick mina tankar. Jag trodde på allvar att jag aldrig skulle klara av att jobba igen. 

Det var absolut inte heller någon lätt återgång till jobbet, men tack vare arbetsrehabilitering fick jag ändå in en fot igen. Jag tänker inte skriva mer om det i dethär inlägget, men vill verkligen lyfta fram hur viktigt det är att sådan verksamhet finns. För att komma in i arbetslivet efter en lång sjukskrivning eller ett långt uppehåll av annan orsak kan faktiskt vara totalt omöjligt annars. Det finns så mycket tvivel och rädslor att det slutligen kan bli en omöjlighet, trots att man likväl vill. 

70538310 132152674813845 4369347648687496373 nBild lånad från Instagram-kontot crazyheadcomics.

 

VÅGA VISA ATT DU BRYR DIG, TROTS ATT NI BARA ÄR BEKANTA
Har ni tänkt på att en av de allra vanligaste frågorna vi frågar när vi träffar någon bekant/vän är "hur det går på jobbet"? Det måste verkligen vara en av de vanligaste samtalsämnena. Såklart - vi spenderar ju nästan halva vår tid på jobbet.
Om någon är sjukskriven för en fysisk åkomma frågar vi helt naturligt om hur återhämtningen går.
Men vad händer då när en person är långtidssjukskriven för psykisk ohälsa?
Precis - det blir direkt svårare att veta vad man riktigt skall småprata om. Det var i varje fall min känsla många gånger. Vad skall man nu prata om, när du inte ens jobbar?

Men det är okej att fråga.
Om man är sjukskriven för psykisk ohälsa uppskattar man omtanke lika mycket som man gör det ifall man har någon fysisk åkomma. Att fråga är helt enkelt att visa att man bryr sig. 

text 1318198 1920

...MEN VÄLJ HUR DU FRÅGAR
Däremot tycker jag att man kan välja vad man frågar och när man faktiskt gör det.
Speciellt om det inte handlar om en nära vän - då tycker jag att man skall våga fråga tunga och jobbiga frågor rakt ut. Men om det är en bekant eller arbetskollega man inte känner lika bra behöver man kanske inte gå lika djupt, speciellt i början av samtalet. Tänk på att personen kanske faktiskt inte vill förklara desto mer ingående om den bakomliggande orsaken till sjukskrivningen. Säger personen att den är sjukskriven för depression eller ångest - kräv inte desto djupare förklaringar. Om personen vill berätta mer så kommer den att göra det. 

Däremot är det alltid okej att fråga den bekanta hur läget är, om sjukskrivningen känns okej, om personen får tillräckligt med stöd. Precis som vid vilken annan fysisk sjukdom som helst. Det finns många sätt att fråga och visa att du bryr dig - men utan att kräva att personen skall öppna upp sig om privata detaljer. 
Dessutom tycker jag inte att man behöver fråga orsaken till en sjukskrivning, oavsett vilken, på allmänna platser. Jag har fått frågan i byabutiken. Det blir väldigt pinsamt när man tvingas försöka komma med ett svar, som man kanske inte vill att alla skall höra. De flesta berättar ändå spontant om de känner att de vill, utan att man frågar orsaken. Om de inte nämner något om orsaken till sjukskrivningen, kan det helt enkelt bero på att de inte vill berätta just nu. Vissa dagar orkar man inte, medan det andra dagar känns mer okej att dela med sig. Så bara för att du fick ett hummande till svar en gång, betyder det inte att det är så nästa gång. 

Kom också ihåg att arbetsoförmåga inte 
syns utåt. Var därför beredd på att du kanske inte alltid får det det svar du tänkt dig, ifall du frågar. Var medveten om att det lika bra kan bero på psykisk ohälsa såsom fysiska bekymmer. Var därför beredd på svaret, för den sjukskrivna kommer garanterat att märka att du tycker det är ett obekvämt samtalsämne ifall du flackar med blicken eller blir tyst. Ge istället lika hoppfulla kommentarer om återhämtning som du skulle gjort om det handlat om fysiska problem. 


*Och - återigen vill jag påpeka att dethär
är mina personliga upplevelser. Det är inte fakta eller verklighet för alla med psykisk ohälsa. Varje person är unik. Det betyder att andra inte med säkerhet känner igen något ur min berättelse, trots att vi suttit i liknande sits.*

 

 


Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. heart 1192662 1920

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 


ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

27.10.2016Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 


Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

FB IMG 1516564403509Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:


"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"


Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 


Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   IMG 20210620 105226

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

vandra

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

vardagenOktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. 
I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

FB IMG 1566038856010Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

IMG 20201010 002401 174De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

FB IMG 1514065171106
Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner,
mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)