Pamelaheader

Visa alla inlägg skrivna oktober 2021

Ljusterapilampa för att bota vinterdepressionen

Skrivet av Pamela Lundberg 31.10.2021

 

FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA VID ÅRSTIDSBUNDNA DEPRESSIONER

 

IMG 20210929 103316526 HDR

Jag har länge misstänkt att jag har årstidsbundna depressioner, även om jag fortfarande inte har det fastställt till pappers (jag tycker inte heller att det är nödvändigt att det ens skall stå i min journal - huvudsaken är ju att jag vet om det själv!). Varje höst börjar jag må sämre, och det känns som om mörkret utanför kommer inkrypande i varje vrå inom mig. Väggarna kommer närmare och ju kortare de ljusa dagarna blir desto sämre mår jag. Jag har mest lust att gå och sova redan 17-tiden när det är som mörkast, för då står jag inte ut med denhär krypande känslan inom mig. Jag får en sådan otroligt låg energinivå, det är som om all kraft rinner ur mig. Jag sover oftast också mycket mer. Det handlar oftast om mera lindriga symtom på depression, till skillnad från de återkommande depressionerna som ger mycket starkare symtom. Men det känns ändå lite som om jag skulle gå i ide varje år. 


LÄKARREKOMMENDATION
Jag tycker egentligen att höstarna är jättefina och mysiga, men den känslan vill ändå mattas av just för att jag märker av dehär symtomen. Den värsta tiden för mig är mellan november och februari. Men det går nog enda till början av maj innan jag återfått den energi och pigghet som jag oftast har under sommaren.  Jag mår oftast som bäst just under våren och sommaren, även om det vill svänga en hel del då också. Men just dehär symtomen jag nu pratar om brukar ge med sig under det ljusa halvåret. 

Inga mediciner hjälper mot denhär mörkerkänslan. Hittills har jag faktiskt inte hittat något som skulle underlätta nämnvärt, varken att vara utomhus de ljusa timmarna eller att motionera (som är några tips på hur man kan förebygga SAD). 

Min läkare rekommenderade redan för två år sedan att jag skulle köpa en ljusterapilampa. Men jag var skeptisk. Jag tyckte det kändes som bortkastade pengar, ifall det sen skulle visa sig att det inte funkade. Förra hösten tänkte jag köpa en, men jag kom mig aldrig för att göra det. Jag bara sköt upp det. Dethär är ett typiskt symtom för mig på hösten - att jag inte riktigt orkar ta tag i saker som inte är riktigt nödvändiga. 
Det är lite omtvistat ifall denhär behandlingen faktiskt hjälper, för forskningsmässigt är resultaten lite tvetydiga. Jag tror det helt enkelt är väldigt olika från person till person. Tidigare erbjöds ju behandlingen även via psykiatriska polikliniker, men jag vet faktiskt inte om något sjukhus ännu använder sig av denhär metoden. 

Dessutom jobbar jag skiftesjobb, så jag har haft lite svårt att veta hur jag faktiskt skall få in en rutin på att använda en sådan lampa. Helst skall man ju använda dem på morgonen - men jag har omöjligt kunnat få ihop det med ett morgonskifte som börjar kl 07 (för jag är extremt morgontrött och känner mig inte sugen på att stiga upp ännu en timme tidigare för att sitta vid en lampa) eller en vaknatt (för då går man ju och sover på morgonen). 

Men nu när jag faktiskt är mammaledig och har tid på morgnarna efter att de större barnen åkt till skolan, bestämde jag mig för att ge ljusterapilampan en chans. Jag har ju dessutom trappat ned så många mediciner att jag inte har någon antidepressiv, så rädslan över att bli deprimerad har legat över mig extra starkt nu i höst. 


HUR VALDE JAG LAMPA?
Jag beställde min via nätet, för jag är inte säker på att de finns att få tag på i en fysisk affär i Vasa sådär bara. Då kunde jag också lite jämföra priser och faktiskt välja bland ett större sortiment. Egentligen lär det inte vara någon skillnad på hur lampan ser ut, så länge den är tillräckligt stark (10 000 lux). Men jag ville ha en som kan stå på bordet, en lite större modell. Jag gillade även formen på denhär. Så därför blev det just denna. Dessutom tycker jag att det är rätt bra att det syns hur länge jag suttit vid den - det tänds små gröna lampor på lampfoten varje 15:de minut. Så det är lätt att veta hur länge man suttit vid den. 
HUR FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA?
Man kan variera hur länge man vill sitta framför lampan (mellan 1/2 - 2 timmar). Jag har valt att sitta en timme varje dag. Det betyder då att jag skall ha lampan 30 centimeter ifrån mig. I början hade jag tänkt sitta bara 1/2 timme, för att det är tidssparande, men då kräver det att man skall sitta med lampan väldigt upptryckt i ansiktet - och det gav ett väldigt starkt, nästan obehagligt sken. Jag kanske försöker mig på det sedan då babyn fötts, ifall det visar sig att jag inte hinner sitta en timme åt gången. Ljuset är mest behagligt om man skulle sitta två timmar, men för mig börjar det kännas lite väl länge. Men det är ändå superbra att man kan välja själv!

Helst skall man sitta vid lampan på morgonen, och gärna varje dag i början. Ifall jag har annat brukar jag lämna bort det helt den dagen, och på helgerna har jag också oftast pausat (speciellt ifall jag redan suttit de andra dagarna). Det står i bruksanvisningen att man kan använda den när som helst under dagen, förutom på kvällarna - eftersom det stör sömnen. Men jag har då alltid hört att det helst ska vara direkt på morgonen, så det brukar jag köra på. Då får man också det gjort.

Fördelen med lampan är att man kan göra annat under tiden som man använder den. Jag sitter oftast vid datorn och skriver blogginlägg eller svarar på mail. Jag har också testat att läsa böcker, men ljuset gör att jag inte tyckt att det varit riktigt behagligt. Man behöver alltså inte sitta och titta in i lampan en timme, utan låta den vara på vid sidan om, medan man själv kan göra annat. Man skall ändå försöka titta in i den med jämna mellanrum.

140856 Eckhart Tolle Quote Instead of fighting the darkness you bring inBild lånad härifrån.

TYCKER JAG ATT LAMPAN HJÄLPER?
Ja. Jag gör faktiskt det. Jag är nästan förvånad själv. Jag ångrar absolut inte att jag köpt en. Jag har inte använt lampan i så många veckor, men jag tycker ändå att jag är mycket piggare och inte känner dethär obehaget att mörkret kryper sig in i varje vrå inombords. Såklart märker jag att jag suckar när mörkret infaller tidigare varje kväll, men det är ändå som om det skulle hänt något, som om en liten skillnad uppenbarat sig. Det går egentligen inte riktigt att sätta fingret exakt på vad som hänt, bara att något hänt. Precis som det ofta känns när man hittat en medicin som funkar, men man inte riktigt kan förklara hurdan nytta den gör. Bara att något är annorlunda. Det skall bli intressant att se hur det känns efter en månad, när det börjar bli mitten på november. 

TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ ATT SKAFFA EN LJUSTERAPILAMPA
-Fundera på hurdan modell som passar dig. Vill du ha en som kan stå på ett bord eller någon mindre som är lätt att förflytta? Det finns även modeller som nästan ser ut som en vanlig platta. 
-Var noga med att den har tillräckligt med lux! Det krävs 10 000 lux för att lampan skall ge effekt. Kolla noga så att det inte är en wake-up-lampa, för det är inte samma sak. Utseendemässigt är de väldigt lika.
-På en del modeller står det att "produkten är certifierad av läkarvetenskapen". Jag satsade på en sådan för att vara säker på att det är just en lampa som kan klassas som en ljusterapilampa. 
-Få in en rutin på när du använder den, annars lämnar det lätt (i varje fall för mig, för det är ju inte det roligaste jag vet - men jag ser det som en behandling som jag behöver för att må bättre).
-Sitt vid den varje dag för bäst effekt. Helst på morgonen för att få effekt av den under hela dagen.
-Sitt helst så att lampans ljus träffar ögonen snett från sidan och även ovanifrån.
-Vänj dig gradvis med lampljuset. Börja med till exempel 15 minuter första dagen och utöka sedan tiden tills du uppnått rätt behandlingstid. Om man direkt sitter en timme är risken stor att man får huvudvärk och ont i ögonen. Jag kan känna av dethär ännu i dagsläget, trots att jag använt den några veckor. 

-----

 P.s. Jag är mitt i babybubblan just nu, med en 6 dagars bebis som är alldeles ljuvlig. Den 25 oktober kom lilleman till världen.
Dethär är ett inlägg jag hunnit knåpa ihop tidigare - men jag skall uppdatera er på bebisfronten och livet lite senare när vi landat lite mer. 


Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 38

Skrivet av Pamela Lundberg 20.10.2021

 

GRAVIDITETSTANKAR I VECKA 38

Eftersom det var ovanligt många som gillade mitt senaste inlägg om graviditetstankar, så kommer jag fortsätta att uppdatera er lite smått om hur jag mår såhär i nuläget. 

pregnant woman g0ccaaeb3e 1920Bild från Pixabay.


Idag går jag in i graviditetsvecka 38, och jag som trott hela tiden att bebin kommer att komma mycket tidigare är väldigt förvånad. 
Och uppgiven.
(Jag kommer inte publicera någon magbild. Jag har aldrig gillat att ta magbilder på mig själv. Känner mig bara obekväm). 

Bebin ligger fortfarande väldigt högt upp. Den trycker rakt på mina revben, samtidigt som jag har mycket sammandragningar och det också trycker neråt. Dethär gör att andningen påverkas, och det börjar bli svårt att äta utan at må illa. Det finns helt enkelt inte plats för mer än bebin där. Jag har svårt att gå och stå längre än korta stunder, men det har också blivit svårt att kunna sitta längre, för det börjar också fort göra ont. Jag kan inte luta mig bakåt, för då påverkas andningen. Så jag sitter rak som en pinne. Jag kan dessutom nästan bara sova på en sida, så nätterna är inte heller direkt roliga. Ibland blir jag yr eller har tyngre med andningen. Jag vaknar stel och trött. 
Jag tror att det delvis är så mycket tyngre än mina andra graviditeter eftersom bebin ligger i vidöppen hjässbjudning. Alltså hen ligger med huvudet ner, men med ansiktet vänt mot min mage -istället för mot ryggen, som är det vanligaste. Och att den inte sjunkit ned tillräckligt. Den har inte heller huvudet vinklat i det mest optimala läget. 

Och nu märker jag att mitt psyke börjar ta stryk. Att gå med värk och inte kunna ens sitta längre stunder börjar ta ut sin rätt. Jag mår faktiskt ganska dåligt psykiskt just nu - men det är just för att det är så otroligt tungt rent fysiskt. Det har varit tungt så länge nu, för jag blev ju sjukskriven redan en månad innan mammaledigheten började. Redan då blev foglossningen alltför besvärlig för att jag skulle kunna gå längre sträckor. När jag passerade dag 37+3 var det precis som om luften gick ur mig. Ena dottern är född just den dagen, och jag har alltid hoppats att denhär krabaten skall komma tidigare. Min andra dotter är också född tidigare än beräknat, kan tilläggas - och nu börjar jag bli rädd att jag kommer att gå över tiden. 
Jag har ändå kunnat stå ut och känna mig rätt positiv fram tills dess, men nu är jag mest deppig. Det blir väldigt långa dagar. Väldigt mycket soffläge. Och för min mentala hälsa är det inte alls bra.

Jag vet att det finns många som har en mycket tyngre graviditet än vad jag har. Jag har lärt mig att man inte skall jämföra. Är det tungt så är det tungt. Oavsett vad det gäller. 
Såklart påverkar det också att jag faktiskt är utan medicinering.  Jag har inte vant mig vid det heller riktigt - även om det är något som jag tänker hålla fast vid ännu. Det finns ingen dämpning av känslorna, och att både vara gravid och ha en släng av EIPS gör ju att humöret påverkas mer än kanske hos andra gravida. Nog i dethär höstvädret, som jag också mår dåligt av.
Men jag tycker ändå inte att jag är i behov av medicin - för det är ju främst det fysiska som ställer till det. Här väljer jag faktiskt att lita på mig själv, trots att jag kan känna mig ifrågasatt om varför jag inte vill påbörja medicinering direkt efteråt. Min terapeut och psykiater håller samma linje som jag själv, men från de andra instanserna kan jag känna att de är oroliga (givetvis förstår jag till viss del, för att de inte har hand om den vården).


IMG 20200328 191055 245

Jag fick nyss veta att jag får åka till mödrapolikliniken nästa vecka. Jag har väl inga direkta förhoppningar på att de kommer att påskynda förlossningen, eftersom både mina och bebins värden är bra. Men de kommer ändå att kolla lite hur bebin ligger och sedan diskutera vidare med mig. Om inget hänt innan besöket så kommer jag själv föreslå igångsättning. Man kan ju alltid försöka. Så pass bra känner jag mig själv att när jag når en sånhär gräns när det bara är stopp, så måste något ändras ganska direkt. Annars blir jag ännu mer i psykisk obalans, och det kan leda till att jag sjunker djupare in i en depression. För jag har inte ett jättehögt försvar mot depressioner, med tanke på att jag haft flertalet tidigare. Jag känner också en större oro denhär gången, eftersom bebin ligger som den ligger. Det känns inte jättetryggt med tanke på förlossning, när jag hela tiden tänkt att den kommer svänga sig rätt långt innan. Jag tror att oron kommer släppa den dag jag faktiskt åker till förlossningen, för jag har aldrig känt mig rädd då. Jag har mera känt mig trygg och tyckt att jag har det under kontroll. Det är mera "tänk om"-tankar jag har nu, som är ganska typiskt mig.  

Så jag hoppas helhjärtat att bebin snart kommer, både för att min kropp och knopp är trötta, men också för att vi såklart vill träffa hen som vi väntat på så länge nu. Allt är klart rent praktiskt. BB-väskan är packad nästan helt klar (en del grejer som telefon och laddare går ju inte att packa ned), allt är tvättat och fixat, det mesta är inhandlat och storasyskonen pysslar för fullt teckningar och pyssel som bebisen skall få.

En del saker har jag medvetet inte köpt, eftersom jag tänkte att flickorna får inhandla det tillsammans med maken så länge jag är på BB. Jag vet att de kommer att uppskatta det. Annars blir det lätt väldigt mycket nallar åt bebin i present, och dem har vi i överflöd. För presenter vill de ge. Så de skall få köpa reflex, regnskydd och solskydd till vagnen. Det tycks inte finnas något att dra över denhär vagnen, så ett solskydd lär få bli snöskydd i vinter.
Vaggan skall de också få bädda innan bebin kommer hem - för med tre katter löns det inte att göra det på förhand. Jag har en stor plastpåse över madrassen just nu, och ändå hörde jag prassel inatt när den ena katten var där. Egentligen kommer jag säkert samsova även med denhär bebisen, men dagtid behövs eventuellt vaggan. Om inte annat så är den en fin inredningsdetalj.

Och även om det känns väldigt tungt just nu så finns det också en del av mig som är förväntansfull inför förlossningen och som ser så fram emot att få komma hem med en ny familjemedlem. Bara för att det tyngre överväger just nu så ser jag nog det positiva och det spännande ännu. Jag är som sagt inte deprimerad, även jag får väldigt liknande symtom på grund av det fysiska. 

 


Idag infaller World Mental Health Day

Skrivet av Pamela Lundberg 10.10.2021

 

DAGEN FÖR MENTAL HÄLSA

-World mental health day

den 10 oktober

 

Mental Health Awareness Day 3Bild lånad härifrån.

Idag är det Världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day). Den infaller alltid den 10 oktober varje år och syftet med den är att öka medvetenheten kring frågor som är kopplade till psykisk hälsa i hela världen. Årets tema är "Alla unga har ett ovärderligt inre!”, där man vill betona ungas psykiska hälsa. Jag vill även uppmärksamma hur psykisk ohälsa påverkar oss alla i samhället.

Här kommer en kort lista som visar på hur utbredd psykisk ohälsa faktiskt är i vårt land:
-Psykiska ohälsa försämrar livskvaliteten i större utsträckning än många fysiska sjukdomar.
-Psykisk ohälsa är den största av sjukdomsgrupperna som orsakar arbetsoförmåga.
-En av de vanligaste psykiska störningarna är depression.
-Åtminstone 5 procent av den vuxna befolkningen lider årligen av allvarlig depression.
-Årligen görs 27 000 ansökningar om sjukdagpenning i anknytning till depression.
-Årligen beviljas 3 500 personer invalidpension på grund av en depressionssjukdom.
-Ungefär 20–25 procent av ungdomarna lider av någon psykisk störning och det är de vanligaste hälsoproblemen bland skolelever och unga vuxna. 
-Var sjätte person någon gång under sitt liv funderat på självmord. 
-Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland 15–19-åringar. 

Källor: THL samt Sotkanet.

10/10. Dagen för mental hälsa.
En viktig påminnelse om att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk.
Att det är okej att inte vara okej.
Och att det är okej att säga det högt.

fear gd9c774e7c 1280

Institutet för hälsa och välfärd, THL, har listat dessa punkter som viktiga för att man skall ha en god psykisk hälsa:
*God självkänsla
*Känsla av kontroll över livet
*Optimism 
*En meningsfull sysselsättning
*Förmåga att skapa tillfredsställande sociala relationer
*Förmåga att möta motgångar

Tycker du att listan är komplett? Finns det något du vill fylla på med? Jag tycker i varje fall att den är rätt okej. 

VAD MÅR DU BRA AV IDAG?
För någon som lider eller har haft psykisk ohälsa är det viktigt att orka mata sig själv med sådant som ger ny energi. Att lära sig att ta hand om sig själv. Hitta nya vägar, nya strategier, andra verktyg.

Att orka när man egentligen inte orkar är dränerande. När man öppnar ögonen på morgonen och inte ser någon vits med att stiga upp. När kylskåpet ekar tomt men man inte har energi att åka till affären. När det råder ett konstant novembermörket i själen. När det är omöjligt att ta upp telefonen och ringa en vän, för det är alldeles tomt i huvudet. När man inte ser någon mening med att leva längre.
Då man likväl vet att man måste orka.
Varje dag.

Att prata om psykisk ohälsa räddar liv.
Att betona psykisk hälsa förebygger.
Att veta att man inte är ensam gör en mindre ensam.
Att prata högt om svåra saker är en livsviktig början.

Idag påminns jag om att det går att skapa ett liv värt att leva, trots att man kämpar med psykisk ohälsa. Att det går att resa sig även från en sådan mental krasch där hela ens jag uppslukades i ett mörkt hål. Att man kan övervinna psykiskt illamående med rätt hjälp och rätta verktyg.

Ingen är ett hopplöst fall, dömd att leva i ständigt mörker. Låt aldrig någon få dig att tro det. Det går att resa sig igen. Men då behövs också tillräckligt med resurser, tillräckligt med vårdmöjligheter och tillräckligt många som vågar fråga "hur mår du, egentligen?".

Jag är okej idag.
Tillräckligt.
Enligt mina förutsättningar.
Men jag har också varit långt ifrån okej. 
Djupt nere.

Ge aldrig upp, för det finns en tid när även din resa kommer dit, till att livet är tillräckligt bra.


Här kommer en mycket viktig bild om hur våra tankar kan spela oss ett spratt. Vad som ständigt matas in i vårt huvud via sociala media vs. vad vi kanske på djupet faktiskt behöver:

41381175 262123117651455 8007510532173178453 nLånad bild.


Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 36

Skrivet av Pamela Lundberg 06.10.2021 | 1 kommentar(er)

 

TANKAR OM MITT PSYKISKA MÅENDE
UR ETT GRAVIDITETSPERSPEKTIV

 

Jag har medvetet valt att inte göra min blogg till något som fylls med vardagligheter, eftersom syftet med bloggen redan från början varit att fokusera på inlägg som handlar mer om psykisk hälsa/ ohälsa. Men när jag nu går in i vecka 36 i graviditeten vet jag ju samtidigt att min fritid den kommande framtiden kommer att vara ganska fylld med just småbarnsliv och babybubbla. När som helst kan ju babyn faktiskt komma! (Även om den kan dra ut det lite till, för den ligger fortfarande i sätesläge/tvärläge - jag har tid till svängning denna vecka). Därför skall jag också försöka att nu som då kika in och även uppdatera lite på den fronten.
Jag antar att en del är lite nyfikna på hur det kommer att se ut, med tanke på min historik med psykisk ohälsa. Ifall ni tycker dethär är värt att läsa om, får ni gärna klicka gilla på hjärtat i slutet av inlägget, så vet jag ifall dethär alls är något som ni vill läsa om :).

birth gd9fea95aa 1280Bild från Pixabay.

EN ORO ÖVER ATT BLI DEPRIMERAD IGEN
Ärligt sagt så är jag lite spänd över hur det kommer att gå. En bebis vet jag att jag klarar, men det är snarare mitt eget mående i det förflutna som skapar en liten oro. Jag tror ju att jag kommer att klara av det jättebra. Det måste jag ju utgå från. Men såklart finns oron där i bakgrunden, för jag är så medveten om hur snabbt man kan gå in i en depression. Jag vet ju också att risken för mig är högre, eftersom jag har återkommande depressioner. 
Det positiva är att jag nuförtiden har massor av verktyg att ta till ifall symtomen kommer. Jag har kunskapen om vad som jag behöver mest för att stoppa depressioner i tid. Jag har också förändrats väldigt mycket som person om man jämför med för något år sedan. Jag står på en mycket stadigare grund. Jag har hittat mig själv allt mer. Så förutsättningarna är helt annorlunda när jag jämför. Men jag tror inte jag skulle bli kvitt oron helt oavsett hur jag skulle göra. 

Jag tror ju tillika att det är ganska bra, eftersom jag är mera beredd i så fall. Jag är mest rädd för att bli deprimerad. Dragen av EIPS har jag ju haft nästan hela mitt liv, så de ingår liksom mer eller mindre automatiskt. De kommer troligen inte heller att förvärras. Det är under kontroll. Men jag är ganska säker på att jag lider av SAD (seasonal affective disorder, alltså årstidsbundna depressioner) och senhösten/vintern är alltid den värsta tiden. Då när mörkret kommer och fram till mitten av februari någon gång, när dagarna sakta börjar bli längre och de vackra vinterdagarna börjar visa sig på allvar. Först då börjar denhär känslan av att väggarna buktar inåt av mörkret att småningom försvinna.

Och jo, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för att babybubblan infaller just nu, när det börjar bli som mörkast. Iår har jag införskaffat en ljusterapilampa, på min läkares inrådan. Jag har inte använt den så länge ännu, så återkommer säkert till ett blogginlägg om det småningom. Jag tycker ändå att jag känner mig mer energisk när jag använder den (så pigg man nu är som höggravid...).

När mina flickor var bebisar mådde jag helt okej. Jag åt en antidepressiv medicin, men gick inte i terapi längre. Jag hade inte kontakt med vården alls angående psyket. Det behövdes inte heller. Det gick bra. Jag hade händerna överfulla och hade över huvud taget inte alls fokus på mig själv (vilket jag faktiskt nog borde ha prioriterat liiite bättre). 

IMG 20210602 100232Sommar 2021. Betydligt piggare än nu ;)

ANGÅENDE MEDICINERING UNDER GRAVIDITETEN
Jag vet att dethär med medicinering under en graviditet väcker en del negativa känslor hos en del - så därför vill jag framhålla att inget är rätt eller fel, men att det är jätteviktigt att acceptera någon annans val. Dethär är mitt val, som jag diskuterat mycket tillsammans med både läkare och terapeut. Med det sagt tänker jag inte säga mer om det rent alltmänt ;). 
Jag vill bara tillägga att man inte behöver skämmas ifall man äter psykmediciner under graviditeten. Lita på din magkänsla - om du mår bättre av det så lyssna på magkänslan. Det är viktigare att må bra under graviditeten, både för din och babyns skull. 

I dagsläget har jag en behovsmedicin som jag tar till natten, för att jag sover så dåligt. Det är en med tröttande inverkan, men ingen traditionell sömnmedicin. Jag har lägsta dosen av den, och den är inget som kommer att påverka babyn negativt. Jag skulle få ta högre dos, men jag väljer istället att ha lite sämre sömn nu en tid. Det känns ändå rätt okej. Jag har försökt lämna bort den, men det slutar med att jag efter ett par dagar är så otroligt trött och slutkörd att jag inte orkar göra något om dagarna. Så det är inget alternativ, för att åka in slutkörd redan till förlossningen är ingen bra idé. 

Däremot är det faktiskt den enda medicinen jag har i dagsläget. Och det är häftigt!
Jag har ätit en medicin tidigare som absolut inte passar om man är gravid, så redan ett år innan jag blev gravid planerades hur jag skulle trappa ned den. Jag väntade likväl ganska länge efter att jag fått okej från läkaren, för det var den medicinen som hjälpt mig mest efter min krasch. Utan den hade jag inte kommit mig tillbaka. Så jag trodde inte jag skulle kunna vara utan den. Men jag tänkte att jag testar att trappa ned. Om det inte går, så då är det inte meningen att jag skall bli gravid heller. 
Det tog många veckor att trappa ned den, och det var ett litet helvete i sig. I efterhand har jag förstått att det är många som återgår till den ursprungliga dosen, för de klarar inte av utsättningssymtomen. Däremot så märkte jag ganska snabbt att när ångesten (som var ett utsättningssymtom) började klinga av, så mådde jag exakt likadant som innan. Alltså lika bra.
Så dethär är en medicin som jag faktiskt inte ens behövde längre. Den hade bara lämnat på. När den väl var nedtrappad mådde jag faktiskt precis som när jag ätit den. Så jag är ju jätteglad att jag faktiskt vågade - för nu kunde jag bli gravid, och hade dessutom en medicin mindre. 

Sedan har jag ytterligare trappat ned de två andra medicinerna jag haft. (Ingen enskild medicin vill ge tillräcklig effekt åt mig, så det behövs en kombo). Det märks nog lite mer. Jag mår kanske inte riktigt lika bra sedan jag avslutade den sista, men det behövde göras innan förlossningen. Medicinerna har varit okej att äta under graviditeten, men läkaren ville att jag helst avslutar dem nu i slutet. Det svåra är ju att avgöra om mitt humör är sämre för att jag är gravid - alla gravidhormoner och krämpor gör ju verkligen sitt! - eller om jag faktiskt behöver medicin. Mina humörsvängningar är definitivt starkare, jag pendlar mycket mer i humöret. Jag är också så lättirriterad. Är mera nere. Ja, ni hör ju, det kan lika bra vara på grund av graviditeten som på grund av EIPS. Däremot är jag inte deprimerad, som tur är. 

Mitt humör påverkas ju också jättemycket av att min kropp rent fysiskt stretar emot. Jag har sådan foglossning att det inte längre går att ens gå ut på promenader utan att jag ligger i soffan och har ont resten av kvällen. Eftersom motion är extremt viktigt för att jag skall ha mindre ångest, är dethär läget tungt. Bara att ta sig upp ur sängen gör ont. Jag vet egentligen inte riktigt om jag ska stå, sitta eller ligga emellanåt - för allting är obekvämt, gör ont eller gör så att andningen påverkas (eftersom bebin ligger så högt upp). Jag LÄNGTAR verkligen tills jag får hålla babyn i mina armar, för såhär påverkad av en graviditet har jag aldrig varit tidigare. Det är enbart en plåga just nu. Turligt nog mår ju bebisen bra. 
 

self esteem ga13d071c5 1280Bild från Pixabay


RADIKAL ACCEPTANS AV LÄGET
Jag har kommit fram till att jag helt enkelt bara måste använda mig av radikal acceptans, alltså att jag helt enkelt måste acceptera att det är som det är just nu. Det är vad jag vill. Jag kommer inte ta fler mediciner i nuläget, utan vänta ut läget. Jag måste helt enkelt våga leva lite i ovisshet just nu. Mina symtom kanske går om av sig själv efter att jag landat lite i bebisbubblan. Men det kan också hända att jag kommer att börja med någon medicin igen efter förlossningen. Jag tror ju någonstans att det är så det kommer att bli. Men före det vill jag testa hur det är att vara utan medicin. Jag har ätit medicin i hela mitt vuxna liv, så denhär pausen då jag får ta emot alla starka känslor utan dämpningar är bara nyttigt för mig. Inte alltid lätt, men välbehövligt. Det är verkligen humörsvängningar deluxe.

Sedan vad som händer efter förlossningen kan jag inte fundera över nu. Men jag vet att jag i dagsläget har både en terapeut och en läkare vid min sida, som jag kan kontakta ifall jag skulle börja må sämre. Det är alltså ingen orsak att jag oroar mig - för jag har tillgång till hjälp av sådana som faktiskt känt mig i många år. Det gör mig också lugn just nu. Jag står inte ensam, och det finns reservplaner. Däremot får jag helt enkelt lov att leva med framtidsoron. Den får vara där som ett litet, men inte alltför stort, orosmoln på min axel. Det kan jag inte göra särskilt mycket åt, för det hör liksom till GAD. 

Men i det stora hela så hanterar jag mitt mående ganska okej just nu.  Dessutom kvarstår det ju faktiskt så liiite av graviditeten nu! Flickorna har fötts runt vecka 37-38, så det förväntas inte att jag kommer gå fulla veckor nu heller. Det är i varje fall det som håller orken upp nu, att det inte är så länge kvar. För rent fysiskt står jag inte ut länge till. Och såklart vill ju veta vem som finns därinne - vi har valt att inte veta om det är en pojke eller flicka, så allt kommer bli en stor överraskning.

 


Min väg tillbaka till arbetslivet efter en långtidssjukskrivning

Skrivet av Pamela Lundberg 04.10.2021

 

INTE FULLT ÅTERSTÄLLD,
MEN INTE HELLER ICKE-ARBETSFÖR

Om att bli beviljad yrkesinriktad rehabilitering istället för fortsatt sjukskrivning

 

*Denhär texten är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg "Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa".*           20180816 095631

"Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person".

 

AVSLAG PÅ SJUKDAGPENNING
Under min långa sjukskrivning (år 2015--->) var jag sjukskriven i ett och ett halvt år. I sträck. Utan pauser. År 2017 närmade jag mig alltså de maxdagar för sjukdagpenning som Folkpensionsanstalten här i Finland beviljar. Men jag kände mig ändå inte arbetsför. Jag mådde fortfarande dåligt efter den djupa depressionen, även om den hade övergått till att bli medelsvår. Min krasch hade varit så djup att jag inte längre kände mig redo för arbetslivet. Min läkare gick med på att försöka skriva ännu ett läkarintyg, men sa väldigt tvekande att han "inte alls är säker på att dethär kommer att bli godkänt".

FPA har särskilda kriterier för att bevilja sjukskrivningar, som jag inte längre är särskilt väl insatt i. Men när man nått maxdagarna ansöker man inte längre om sjukdagpenning, utan om sjukpension. Det betyder inte att man kommer att vara pensionär resten av livet, utan det är också något som man kan återgå till arbetslivet med. Egentligen skiljer det sig inte mycket från vanlig sjukskrivning, i varje fall i mitt fall, förutom att det visade på att jag var långtidssjukskriven. 

Men att få sjukpension för psykisk ohälsa är inte lätt. Det är höga kriterier för att få det att gå igenom. Det räcker inte alltid med intyg från läkare, där de beskriver svårigheterna och räknar upp diagnoserna. Det beror helt på vilken diagnos man råkar ha. Jag hade då EIPS och generaliserat ångestsyndrom på läkarintyget.

När jag fick hem brevet från FPA och öppnade det kände jag paniken stiga i kroppen. 
Avslag. 
"Din arbetsförmåga är inte tillräckligt nedsatt för att FPA skall godkänna din ansökan". 
Jag var alltså inte tillräckligt sjuk för att beviljas sjukperson. 
Jag hade psykisk ohälsa, men den ansågs inte vara tillräckligt funktionsnedsättande för att jag skulle vara helt icke-arbetsför.
Och även om läkaren hade varnat mig för dethär, så hade jag ändå trott att det skulle gå igenom. Jag trodde att en läkare, som kände mig, hade tillräckligt mycket att säga till om. Jag var nästintill chockad. För vad skulle jag nu göra? 


DE NYA ALTERNATIVEN
Jag hade jättesvårt att acceptera dethär beslutet. Jag kände mig förnedrad och inte lyssnad på. Som om FPA inte alls förstod hur mycket min psykiska ohälsa fortfarande påverkade min vardag. Jag var arg och ledsen på samma gång. Med tanke på hur EIPS kan orsaka svårigheter att reglera känslor så kändes det verkligen som om FPA drog undan mattan under fötterna på mig. Som om de ville att jag skulle falla tillbaka, nu när jag äntligen hade börjat kunna stå upprätt. Jag hade mest lust att bara ge upp och sluta kämpa för att försöka må bättre, för det kändes så himla tungt. Jag hade så svårt att kunna acceptera att dethär inte var ett bakslag. Det var mina tankar just då, även om jag i efterhand har insett att det bara var mina egna tolkningar. 

Jag hade väl egentligen tre alternativ:
1. Jag kunde börja jobba som vanligt igen (men eftersom jag inte hade haft fast anställning när jag blev sjukskriven, så hade jag inte heller ett arbete att direkt gå tillbaka till - så jag behövde i så fall börja söka jobb). 
2. Jag kunde överklaga beslutet, vilket högst troligen bara skulle ge ännu ett avslag och förlänga min ångest.
3. Jag kunde välja att få sysselsättningsfrämjande yrkesrehabilitering, som jag redan automatiskt blivit beviljad i samband med beslutet. 

Jag valde alternativ tre, även om jag verkligen inte alls ville. Men jag behövde ju trots allt få in pengar, och att direkt återgå till arbetslivet skulle inneburit en totalchock, något jag inte hade klarat av. 

20181219 160006December 2018. Hade återgått till arbetslivet på riktigt. Ännu en tent avklarad i skolan.


EN EGEN YRKESCOACH
I samband med att jag blev beviljad yrkesrehabiliteringen fick jag samtidigt en egen coach, som skulle hjälpa mig att hitta en arbetsplats där jag kunde utföra min rehabilitering. Jag kan inte direkt säga att jag är nöjd med den hjälp jag fick, för någon vidare handledning var det tyvärr inte. Hon ansåg att jag själv skulle ge förslag på arbetsplatser där jag kunde tänka mig att jobba - något som var ännu svårare på den tiden, eftersom jag enbart var utbildad utvecklingspsykolog och det inte finns ett specifikt yrkesområde just för oss. Det kan också hända att det var därför jag fick så lite handledning av coachen - hon hade inte en aning om vad min utbildning innebär. 

Jag visste själv att jag ville tillbaka till min gamla arbetsplats. Jag tyckte om mina arbetskamrater där och jag hade trivts med det jobb jag gjorde. De som beviljat rehabiliteringen var däremot inte alls nöjda med dethär alternativet. De ville att jag skulle hitta en helt ny arbetsplats. Än idag har jag lite svårt att förstå den tankegången. Det var ju nämligen inte jobbet som gjort mig sjuk och fått mig att krascha, vilket de tycktes tro. Av någon anledning accepterade de inte det faktum att jag inte blivit utbränd på min arbetsplats. Därför tyckte de också att det var ett fruktansvärt dåligt alternativ.
 
Jag själv visste ju att den gamla arbetsplatsen var min chans att faktiskt komma tillbaka till arbetslivet. Det var förutom ett ställe jag trivdes på även en arbetsplats där jag kunde alla rutiner och kände alla, både personal och boende. Min krasch har gjort att jag fortfarande i dagsläget har svårt för förändringar och jag vill helst ha det ganska inrutat. Då var det ännu viktigare. Jag ville bara gå tillbaka till något jag kunde någorlunda, inte till ett ställe som var helt nytt för mig. Jag ville ha det gamla, trygga.
Jag hade absolut inte klarat av alla intryck och nya arbetsuppgifter som en helt främmande arbetsplats hade erbjudit. Jag hade gått under. Jag är tvärsäker än idag att en sådan process hade gjort återgången till arbetslivet väldigt tung och svår, om inte omöjlig. 

Så jag tjatade. Jag vidhöll bestämt att jag vill till just den arbetsplatsen som jag redan föreslagit. Jag sa att om det alternativet inte går, så måste KEVA (som beviljat rehabiliteringen) hitta en jobbplats som de anser lämplig - för jag visste inte. Jag fick aldrig några förslag. 

Men jag fick slutligen igenom min vilja - men med bestämda villkor. 
Om jag valde att göra min arbetsrehabilitering på gamla arbetsplatsen skulle jag bara få sex veckors rehabiliteringspenning. Mer än så vägrade de betala ut. I vanliga fall beviljas en sådan rehabilitering för minst 3 månader. Så det var absolut inte lång tid - men jag godkände det med lättnad. För en gångs skull lyssnade jag på min magkänsla som sa att dethär var det rätta alternativet. Jag svalde känslan av att de lite ville straffa mig för att jag inte följde deras rekommendation.


EN SVÅR ÅTERGÅNG
År 2017 tog jag mina första stapplande steg tillbaka till arbetslivet. I sex veckor fick jag alltså möjlighet att vara på mitt gamla jobb. Innan hade jag alltså varit anställd som vårdbiträde, där jag i princip gjorde samma uppgifter som en närvårdare - men där jag saknade själva behörigheten. Meningen var att jag snarare skulle jobba med sysselsättning av de boende än att vara i vården. Jag hade alltså inte ansvar för något, utan jag var som en extra resurs. Jag assisterade vid matsituationer, gick på promenader och samtalade med de boende. Pysslade med sådant som de tyckte om.

Jag fick ganska långt justera mina arbetstider. Jag hade inte jobbat fulltid innan sjukskrivningen, så jag hade inte det kravet på mig. Jag började med mindre timmar i veckan, och skulle försöka utöka så mycket som möjligt upp till 75%:s arbetstid. Då var jag ganska nära det jag jobbat innan. Men jag fick lite friare tyglar av KEVA, eftersom jag bara hade sex veckor på mig. 

I början hatade jag varje arbetsdag. Jag ville inte. Det var en enda lång plåga. Jag blev så översköljd av intryck att det tog andan ur mig. Jag blev så trött av de få timmar jag var där. Jag hade ingen motivation att ens gå dit. Jag hade ingen tilltro till att jag var duktig. 

Men jag gick. Varje dag gick jag dit, oavsett hur mycket ångest jag hade. Jag ville bara få undanstökat dehär sex veckorna och sedan återgå till sjukskrivning, för jag tyckte absolut inte att jag klarade av dethär. 


ATT VARA UTANFÖR ARBETSLIVET 1,5 ÅR
Såhär i efterhand har jag insett att det var mycket nära att jag faktiskt skulle förblivit sjukskriven i kanske resten av mitt liv. Det händer något med en människa när man är sjukskriven under lång tid och bara är hemma.

Man tappar helt tron på att man faktiskt kan tillföra arbetslivet något. 

Jag trodde på fullt allvar att eftersom jag mådde psykiskt dåligt så var jag en värdelös arbetstagare. Jag trodde inte längre att arbetslivet var något för mig. Jag trodde inte att någon ens skulle vilja anställa mig. Jag hade dessutom glömt hur det kändes att ingå i ett jobbsammanhang, med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Jag vågade inte ens längre hoppas på att jag skulle klara av det, för jag kände mig så dålig och värdelös redan som det var. 

Och ju längre tiden gick, desto längre bort från arbetslivet kom jag mig. Jag glömde bort hur viktig den biten varit för mig.

Jag inser ju nu i efterhand att jag aldrig skulle känt mig tillräckligt återställd om jag lyssnat på min inre röst. Oavsett när min sjukdagpenning skulle ha blivit avslagen så skulle jag aldrig varit redo att återgå till jobblivet. Jag skulle aldrig känt mig redo att återvända. Det blev en så hög mur mellan mig och arbetslivet. Och ju längre tiden gick, desto högre blev den. 


20180904 135553September 2018. 
Många gånger var kombinationen jobb, studiedagar och småbarnsliv otroligt tröttsamt. Som synes. Men 
det var värt det. 


BITAR SOM FÖLL PÅ PLATS
Ännu mitt inne i rehabiliteringsperioden trodde jag ännu inte att jag skulle återvända till arbetslivet direkt efteråt. Jag såg snarare bara nattsvart på framtiden. Men bara de sista två veckorna hände något med mig. Den förlamande tröttheten som jagat mig under de tidigare fyra veckorna var borta. Jag gick inte längre omkring som i en dimma. Arbetsuppgifterna flöt på ett helt annat sätt, och tog inte all energi ur mig.
Jag började hitta min gamla jobbidentitet igen. Den som helt försvunnit under den tid jag varit sjukskriven. Jag insåg att dethär ju var roligt, och något som jag tyckte om. Något som jag faktiskt hade saknat. Jag deltog mer och mer i vården, även om jag inte behövde det. Men jag ville själv. För det var min jobbidentitet som vaknat till liv. Jag blev den glada kvinna som jag faktiskt varit på mitt jobb innan kraschen. Jag lämnade ångesten på utsidan när jag kom till jobbet - och kunde istället fokusera på mitt jobb. 

I samma veva fick jag reda på att det skulle komma en ledig tjänst till boendet. Min spontana idé var att jag skulle börja gå på läroavtal till närvårdare, nu när det faktiskt fanns en chans till det (för då behövdes en ledig tjänst som jag kunde få). Jag var absolut inte säker på att jag skulle klara av det - att både börja studera och jobba 75% efter så lång tid som sjukskriven. Dessutom med två små barn hemma. Men jag ville verkligen dethär. Och som tur var så var min chef villig att låta mig försöka. 

Det blev också slutligen min väg tillbaka till arbetslivet. Tack vare en påtvingad arbetsrehabilitering fick jag känna att jag ju faktiskt hade något att tillföra arbetslivet - och framförallt att jag ju faktiskt klarade av det. Och tack vare läroavtalet fick jag nu möjlighet att jobba med det jag trivdes med, samtidigt som jag nu kunde bli behörig närvårdare om något år. 

Det var inte lätt alla gånger, speciellt inte med tanke på att mina barn också var relativt små vid denhär tiden. En del dagar tvingade jag mig att orka, en del dagar kändes hopplöst svarta och fulla med ångest. En del dagar var jag obotligt trött. Men jag gav aldrig upp. Jag visste att även om jag hade ångest nu så skulle jag må bättre av att gå till skolan eller jobbet. Så jag steg över den bit av muren som fanns kvar, drog ett djupt andetag och fortsatte se målet som jag hade lagt upp för mig själv. 

Jag fick i början mycket stöd av mina terapeuter, som peppade mig när jag själv tvekade till om dethär verkligen var något jag skulle klara av. Mitt självförtroende var nere på bottnen när det gällde det mesta. Och deras positiva ord var egentligen det enda som krävdes för att jag skulle orka kämpa lite till. Så lite behövs egentligen för att ge någon annan ny energi att fortsätta om den tvekar.

Efter ett år kunde jag se tillbaka och inse att jag faktiskt inte hade en enda sjukdag som berodde på mitt psykiska mående. Det var en vinst, en jättestor seger för någon som nästan hade gett upp tanken på att någonsin återvända till arbetslivet. 

IMG 20180509 113907Maj 2018. 
Ett år efter att jag återgått till jobbet igen - och insåg att jag inte hade en enda sjukskrivningsdag
som berodde på psykisk ohälsa. Det var en stor seger.


LIVSVIKTIG REHABILITERING
Såhär i efterhand är jag enormt tacksam för att jag inte blev beviljad sjukpension, för det hade bara skjutit upp återgången till arbetslivet ännu längre och gjort det ännu svårare att komma tillbaka. Tack vare den yrkesinriktade arbetsrehabiliteringen fick jag en chans att få in en fot i arbetslivet igen, utan att pressas av för stora krav som ett vanligt arbetsavtal skulle ha gjort. Nu hade jag fått chansen att bli en del av arbetslivet igen. Få in de rutiner som krävs för att klara av ett arbete.

Det absolut viktigaste var nog att få möjlighet att bara ingå i ett jobbsammahang igen. Inse att jag saknat gemenskapen som kollegerna ger och det behov som vi alla har - att ha en uppgift i livet.
Rehabiliteringsprocessen var absolut inte optimal, det var mycket som inte funkade, tack vare krångligt pappersarbete - men slutresultatet blev ändå bra.

Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person. Därför vill jag visa hur viktigt det faktiskt är att man erbjuds yrkesinriktad rehabilitering. Den kan se ut på många olika sätt, men är en otroligt viktig del av återgången till arbetslivet/ chansen att få in en fort i arbetslivet. Den må kosta samhället en del pengar - men den räddar också människor från att bli helt utanför.
Det är så otroligt lätt att hamna mellan stolarna, mellan sjukskrivning/arbetslöshet och arbetsliv. Därför är det också så jätteviktigt att rehabiliterande tjänster finns - och att man kan få dem utan att behöva kämpa för sin rätt, för när man befinner sig på bottnen, fylld av självtvivel, tror man inte längre alls på sin egen förmåga. Då skulle man inte heller orka kämpa för att få rehabilitering.

Jag trodde ju själv att jag kunde återvända till arbetslivet först när jag var helt återställd. Det var en tanke som behövde en del modifikation. Jag behövde absolut ta mig ur den djupa depressionen jag hade för att kunna jobba. Jag hade inte kunnat börja tidigare än vad jag gjorde. Men jag hade inte heller blivit återställd lika fort om jag inte återgått till arbetslivet i det skedet. Faktum är att också återgången till arbetslivet gjorde att jag fick en till bit tillbaka av mitt jag. Blev återhämtad. Och dessutom -  jag insåg först senare att jag aldrig skulle återgå till att vara samma person igen. Jag skulle inte bli återhämtad så som jag först trodde - genom att gå tillbaka till den jag varit. Jag bar ju nu helt nya erfarenheter med mig.

Bara för att man mår dåligt behöver det inte heller betyda att man är totalt icke-arbetsför. Det hade jag trott. Men jag hade fruktansvärt fel. Jag må ha mina psykiska svårigheter, men det betyder inte automatiskt att jag inte kan sköta mitt jobb. Min jobbidentitet mår bra och trivs. Vi har ju alla olika roller i vårt liv, varav jobbrollen är en av dem. Och den kan vara jätteduktig även om man lider av psykiska problem. De följs inte alltid åt. De krockar inte ens alltid.
När jag jobbar har jag min yrkesidentitet, som lämnat de personliga problemen på utsidan av dörren när jag gick in till min arbetsplats. Men det hade jag glömt bort när jag var sjuk (jag anser att jag var sjuk i svår depression, för den tog verkligen över mitt liv - men jag är definitivt inte sjuk i EIPS, även om det ställer till problem ibland).

FB IMG 1508749906622                                                                                             Snodd bild, vet tyvärr inte varifrån.

Har du fått yrkesrehabilitering? Vad tyckte du om det? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.