Visa alla inlägg skrivna december 2021
Tips till anhöriga från både den närstående och drabbades perspektiv
TIPS TILL ANHÖRIGA SOM HAR NÅGON NÄRSTÅENDE SOM LIDER AV PSYKISK OHÄLSA
-BÅDE UR EN ANHÖRIGS OCH EN DRABBADS PERSPEKTIV
Dethär inlägget är riktat till dig som är anhörig till någon med psykisk ohälsa. Du kan vara en familjemedlem, men även en vän eller en släkting. Min make och jag har samlat lite tips till just dig, utifrån våra egna perspektiv.
Inlägget har vi skrivit helt skilt från varandra. Jag har bett min make skriva den första delen. Det är därmed också helt hans ord, liksom hans erfarenheter och åsikter. Samma sak som att mina åsikter och erfarenheter är helt mina egna. Ni kommer ändå att märka att trots att vi skrivit ned våra tankar helt själva, så hör ändå våra tips ihop till en helhet.
TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MIN MAKES PERSPEKTIV
Utgående från anhörigperspektivet
Skrivet av min make Christer
"Jag skriver detta ur mitt eget perspektiv grundat på erfarenheter från sena hösten 2015 och framåt, då psykiska hälsan för min frun störtdök, landade – och sedan skulle byggas stabilt igen.
Jag har sagt det förut – och jag tvekar inte att säga det igen. Då ens närståendes psykiska hälsa brakar samman känner man sig själv som närstående väldigt liten och hjälplös. Det var i stort just det jag kände hösten 2015, då den något sånär stabila vardagen ändrades och framdeles handlade om osäkerhet och rädsla. Rädsla för hur det skall bli, hur man ska göra, vad jag vågar säga. Det fanns så mycket mer frågetecken än kunskap den tiden.
Nu när jag i december 2021 ser tillbaka så känner jag att jag genomgått något som gjort både mig och min fru starkare.
Nedan följer några punkter som jag personligen har lärt mig under resan som närstående:
-Som närstående till någon som första gången plötsligt drabbas av svår mental ohälsa är du som närstående rädd och osäker. Det är inget att skämmas för. Du kommer att vara rädd och osäker, men det är enligt mig helt naturligt.
Jag försökte själv först visa en fasad där jag som anhörig hade läget under kontroll – men den glansbilden fick jag riva ganska snabbt. Det är helt okej att vara osäker och rädd.
För mig hjälpte rådgörande och diskussioner med personer som förstod sig bättre på ämnet. De var guld värda för mig i det skedet då jag inte visste vad som var på gång och vad som komma skall.
-Jag brottades med mycket oro för att vi snabbt skulle hitta den rätta hjälpen åt min fru. Eftersom min frus tillstånd hösten 2015 var dåligt så gick vägen via akutremiss från läkaren på den lokala hälsovårdsstationen direkt till den psykiatriska avdelningen till Roparnäs. Vi hade inte insett vart det var på väg. Min fru började vara för trött för att söka hjälp, och jag trodde det skulle bli bättre av sig själv.
I efterskott inser jag att den som är svårt ansträngd med psykisk ohälsa inte har den ork som behövs för att söka den behövliga hjälpen.
-När avdelningsvården för min fru var över började tiden att bygga upp ett mående igen. Det blev mycket sjukskrivning, test av mediciner och otaliga timmar terapi.
Ifall du som närstående råkar ut för detta så är mitt råd att acceptera att det kommer att ta tid. Det kommer att ta väldigt lång tid. Det är bara att acceptera.
I början trodde jag personligen att fruns mående skulle vara uppbyggt på 2-3 månader, men där fick jag en lärpeng. Faller man djupt så tar det tid. Räkna med år istället för månader. Acceptera.
-Alla som brottas med psykisk ohälsa reagerar olika. Du skall som närstående inte när rehabiliteringen börja tro att du behöver ge dagliga råd och anvisningar på just hur din närstående skall göra för att må bättre.
En grund som jag lärt mig är att finnas till för personen. Lyssna.
Jag var i början själv snabb med att ge mina råd, men i efterskott hade jag gjort tillräckligt med att bara lyssna och finnas till för henne.
-Min fru har en terapeut som hon under sjukdomstiden och senare gått till med jämna mellanrum.
Jag är inte min frus terapeut. Hon har en sakkunnig till hjälp från vådens sida. Det har jag fått lära mig om och om igen, många gånger då jag försökt leka terapeut.
-Att vara närstående till en person med svår eller långvarig psykisk ohälsa är tungt. Det är påfrestande. Det kan inte förskönas på något sätt.
Som närstående är det viktigt att du tar hand om dig själv både fysiskt och psykiskt för att orka finnas där för den sjuka. Missköter du dig själv och inte tar dig tid att hämta energi så har du heller ingenting att ge.
Ta hand om dig själv som närstående.
-Det är viktigt att redan i ett relativt tidigt skede i sjukdomen helt acceptera att det även för den närstående kommer att ändras om i rutinerna framöver. Detta har jag som aktiv person fått lära mig den hårda vägen många, många gånger. Bokar jag in för mycket fritidsaktiviteter eller familjeaktiviteter som sedan går ut över min frus ork - så kommer ett bakslag i fruns mående. Alltid.
Livet kan för den sjuke inte accelerera mot ett gott mående snabbare än rehabiliteringen går. Acceptera. "
TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MITT EGET PERSPEKTIV
Utgående från de drabbades perspektiv
1. Våga fråga, utan att bli för påträngande
Det som jag uppskattat mest av allt är att veta att min man alltid funnits där. Han har fortsatt att fråga, och vi har kunnat diskutera mitt mående. Men min man har också lärt sig att jag ibland faktiskt inte alls vill prata. Han har lärt sig att acceptera att jag just då inte orkar, eller faktiskt inte vill, diskutera hur jag mår. Han har lärt sig att acceptera det och ta ett steg tillbaka. Men jag har samtidigt alltid vetat att jag när som helst kan berätta hur det känns, och att han finns där de gånger när jag bara vill ha en kram.
2. Våga lyssna, utan att kunna ge svar
Det viktigaste för mig är att min man och de vänner jag velat att anförtro mig åt alltid vågat lyssna på mig. De har kunnat ta emot mina svar om hur dåligt jag mått just då, och istället för att ge uppmuntrande pårop har de frågat vidare eller bara suttit tysta. Jag har aldrig krävt att de skall lösa min situation, utan det är ju jag som skall göra det. De behöver inte ha svaren på mina problem, de behöver inte ens lösningar eller tröstande ord.
Ibland är ett lyssnande öra så mycket bättre än ord som "det kommer att bli bra", "du är så stark så du klarar det nog", "försök att göra något roligt så mår du bättre", "ja, men du mår ju bättre nuförtiden jämfört med för några månader sedan". Sådana ord ger mig mera en känsla av att personen inte vill lyssna på vad jag säger, och jag känner mig snarare tillplattad.
Stå ut med att inte ha några lösningar som svar, för det har du troligen inte. Om jag verkligen känner att jag behöver sådana råd så frågar jag.
3. Hjälp gärna, men ta inte över vården
Min man var i början så orolig att han helt ville ta hand om dig. Han ville gärna vara terapeut, pappa, man och praktisk hjälpare samtidigt. Tyvärr är det ingen bra kombination. Släpp kravet på att du som anhörig skall fungera som terapeut åt din anhöriga. Den anhöriga har en vårdkontakt av en anledning. Lita på att hen får den hjälpen hen behöver där. Våga stå bredvid och stödja, men tyvärr så kan du inte göra din anhöriga frisk. Hjälp hellre till med det praktiska, samtidigt som du är en lyssnare. Laga mat, städa, ta hand om barnen. Beroende på hur dåligt din anhöriga mår, lite olika hjälp med vardagen behöver hen.
Och våga blanda dig i vården när du märker att det inte fungerar som det ska! Den som mår dåligt orkar inte framhäva sin rätt att få hjälp och tampas med byråkratin. Där har du en viktig roll. Min man började blanda sig i min vård när han märkte att jag inte fick rätt hjälp, utan att jag bara blev sämre och sämre. Han stred för att jag skulle få en remiss till slutenvården, eftersom jag tyvärr hann bli i så dåligt skick innan läkare i allmänvården förstod hur dålig jag faktiskt var.
4. Våga ställ krav, men lyssna på vad din anhöriga klarar av
Det är helt okej att pusha din anhöriga till att ta hand om sig själv. Uppmuntra hen att ta promenader, träna, träffa vänner, laga mat och ta hand om hushållet. Kom dock ihåg att orken kan variera väldigt mycket från dag till dag, så lyssna på din anhöriga. Fråga vad hen behöver hjälp med. Fråga om hen vill ta en promenad med dig eller hitta på något roligt. Utmana och försök pusha i lagom mån (oftast vill man ju inte göra något alls som djupt deprimerad), men acceptera ändå ett nej. Föreslå en annan dag, så hinner din anhöriga förbereda sig mentalt på det.
5. Fortsätt att höra av dig, trots att du inte får någon respons
Om man mår jättedåligt så orkar man inte höra av sig till vänner och anhöriga. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag helt glömmer bort mina anhöriga. De finns ofta i mina tankar, men steget till att orka höra av sig kan vara för stort. Så fortsätt att höra av dig även om personen ifråga inte svarar eller aldrig själv hör av sig. Det finns inget mer värmande än några ord via whatsapp eller ett kort telefonsamtal.
En julhelg utan krav och stress?
EN MINDFUL JULHELG
-Ett inlägg om stress, krav och perfektionism som julen ofta medför;
och om att försöka vara i nuet
Bild lånad härifrån.
Årets stressigaste storhelg är på antågande. På Instagram lyser julstjärnor i fönstren, julborden är uppdukade och stämningen är på topp. Det vackert och redigerat. Det är fina vinklar, poserande leenden och lösa prylar som plockats bort ur bilden och slängts lite längre bort i något hörn där de inte syns. Det är så mycket mer än en lycklig ögonblicksbild på sociala medier.
I bästa fall är julen en fin högtid, då nära och kära samlas runt dukade bord. Vi återser släktingar, uppdaterar läget och myser bland all dämpad belysning och ljus. För andra går julen i ensamhetens tecken. Då utanförskapet bränner lite extra i hjärtat. Då ekonomin sätter gränser för vad man kan åstadkomma. Då när man kanske bara hade velat ha en enda trygg vuxen runt sig. Julen är så väldigt mycket för så många, och jag kommer bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Något annat har jag inte. Men jag glömmer inte att det finns de som faktiskt har det riktigt tungt just nu. De får vi absolut inte får glömma, varken i jul eller någon annan dag.
För mig består julen av traditioner, julpynt, god mat och alldeles för mycket choklad. En ganska vanlig Svensson-jul med andra ord. Men storhelgerna är alltid lite extra svåra även för mig. Jag har egentligen inte någon orsak till det. Jag bara känner kravet på att vara lycklig. På perfektion. På att verkligenheten är precis som på bild. Och därför har jag ofta redan som tonåring känt dendär tomheten inom mig, som emellanåt gapar inombords. Detdär slukhålet. Dendär djupa ångestkänslan.
Men julen består ju också av irritation på mannen, barn som skriker och bråkar sinsemellan i väntan på tomten, granen som barrar, julblomman som fäller sina blad på golvet, sand på golvet, mat som bränns vid, och en stressad mamma som försöker serva och fixa för att få dagen att vara så fin som möjligt för alla inblandade.
Bild lånad härifrån.
Julen, liksom allt annat, behöver inte vara fulländad för att vara tillräckligt bra.
Julen 2016 klädde vi julgranen under min första permis från den psykiatriska avdelningen. Jag var idel lågor över att få pynta den tillsammans med barnen. En halvtimme senare var jag totalt slutkörd. Det snurrade i mitt huvud av alla intryck. Jag hade stirrat in i en grågul vägg i en veckas tid, och kom ut till verklighetens klara ljud och ljus. Jag minns att jag tänkte att dethär är inte möjligt, att man inte kan bli så slutkörd av att klä en julgran. Men det kan man. Jag tyckte det var skrämmande, för det är nåt jag alltid älskat. Jag blir alltid lika ivrig som ett barn. Men nu satt jag efteråt i soffan och kom mig inte för att göra nåt. Det fanns ingen energi. Jag var så fruktansvärt trött.
Och det minnet bär jag hädanefter med mig under julhelgen varje år.
Att det inte är en självklarhet att orka.
Att man kan vara så slutkörd att man knappt klarar av att hänga upp julgranspynt.
Det känns konstigt att det ju faktiskt bara är ett par år sedan. Och att jag redan följande jul orkade utan problem. Det är tur att det går att komma ur depressioner. Att det går att komma igen. Resa sig. Att det inte är omöjligt.
Julgranspyntande år 2017.
Bara du kan skapa nya, fina stunder.
Och då menar jag inte lyckobilden vi målat upp i huvudet, utan det som för stunden skapar lyckokänslor inombords.
Gör det som känns bra för dig.
Om en sak alltid är svår, fundera hur du kan göra annorlunda - och gör det istället.
Småheter är tillräckligt viktiga, men ofta känns de banala i jämförelse med de glada bilder vi ser på sociala media. Jag mår bra av att se julen genom barnens ivriga ögon. De kräver inga vackra inlägg på Instagram, de vill ha gemenskap och tillhörighet.
Jag kommer äta det jag tycker om, vila, andas frisk luft utomhus tillsammans med de stora barnen och bebismysa med nykomlingen. Dessutom kommer jag njuta av att få ha maken hemma i ett par dagar och kunna dela på ansvaret. Mer än så kommer jag inte hinna med en två månaders baby som helst vill vara i famnen. Men mer än så behöver jag ju faktiskt inte heller göra.
"Njut av de små ögonblicken; insup dofter, intryck, ljud.
Var ett med vad som händer. "
Dessutom vill jag påminna om att vara i nuet. Vägra lyssna på tankar som säger att "alla andra har så mycket mer".
Nej, de har inte det.
Men de gör det bästa av stunden de har.
Och om det inte går?
Andas, gör nåt som distraherar dig bort från jobbiga tankar.
Det blir bättre.
Denhär DBT-färdigheten tycker jag är en bra påminnelse:
Bild lånad härifrån.
Denhär övningen är bra att ha i bakfickan de närmsta dagarna. Det är tusen saker som ska fixas och klaffa för allihop. Och även om den sista meningen definitivt är överdriven; så lätt försvinner inga bekymmer eller stressigheter; så hittar jag ändå styrkan att fortsätta med det jag höll på med - lite mer medveten om nuet, lite lugnare, lite mer fokuserad genom att bli mer medveten om nuet.
Och kom ihåg:
Det är inte som på bilderna i sociala medier.
Julafton är egentligen bara en dag.
Det är inte så fint, det är nog mest kaos.
Och vet du vad?
Det är precis som det ska vara.
Det är nuet.
En stund.
Allt blandat. Känslor som svävar.
Och det viktigaste av allt; känns det jobbigt, döm dig inte för dessa känslor.
Det är okej att det känns jobbigt och att man mår dåligt även på julafton.
Försök att planera in små steg och delmål för att klara dagen.
Andas, se dig omkring.
Andas.
Ta in det lilla. Detaljerna. Gå på gräsrotsnivå istället för att försöka få allt perfekt.
Det är det lilla som ger upplevelser.
Just nu är allting precis okej.
Det är inte mer än dethär. Inte mindre.
Det bara är.
.
Jag önskar er läsare en mindful jul!
Tack för att ni läser och kommenterar. Tack för alla mail ni skickar. Tack för alla fina ord som jag får när ni stannar mig på gatan eller i affären. Tack för alla hälsningar som jag får via maken och andra släktingar och vänner. Tack för alla livsberättelser ni delar med er av. Det betyder väldigt mycket för mig och jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång!
Början till depression efter förlossningen
BÖRJAN TILL EN DEPRESSION EFTER FÖRLOSSNINGEN
- ELLER BARA RESULTATET AV LÅNGVARIG TRÖTTHET?
Det blev en ganska abrupt paus i mitt berättande om graviditeten efter att jag nått vecka 38. Jag hann nämligen aldrig längre än så, för den 25 oktober föddes äntligen vår lillkille. I vecka 38+5, precis som mellansystern. Förlossningen gick jättebra, även om det blev en ganska intensiv och snabb vistelse på förlossningsavdelningen. Vi hann vara där 1,5 timmar innan killen är född, och hela förlossningen är räknad till 2,5 timmar. Så det gick snabbt. Jag hann inte riktigt med där. Killen mådde jättebra redan från start, och gör det fortsättningsvis. Nu har han redan blivit över en månad och verkar bli en lugn pojke.
Den 13 oktober, så extremt trött...
TIDEN RUNT VECKA 38
Men jag tänkte backa bandet lite, till början av vecka 38. Då jag skrev den senaste uppdateringen. För då var jag trött. Jättetrött, rent fysiskt. Jag är knappast ensam om att känna såhär när man inleder vecka 38+0 (alltså vecka 39 i Sverige) i en graviditet. Min kropp hade värk och ont lite varstans. Jag orkade inte sitta vid bordet och laga läxorna med flickorna längre än en timme innan det började göra outhärdligt ont. Jag kunde varken gå, sitta eller ligga utan värk. Jag sov dåligt, för jag kunde bara sova på en sida. Annars blev jag yr. Efter en sådan natt känns kroppen ganska mör. Den sista veckan kunde jag inte äta ordentligt, för det fanns liksom inget rum i magen förutom åt bebisen. Det tryckte konstant uppåt revbenen, och ibland hade jag tungt att andas för att bebin tryckte på lungorna. De sista dagarna låg jag mest på soffan, för det gjorde allt mer ont att sitta.
När gråten fastnade i halsen på den veckans rådgivningsbesök (vecka 37) beslöts det att det var dags att göra något, med tanke på att det fysiska hade börjat påverka min psykiska hälsa allt mer negativt. Jag mådde inte längre bra inombords, och är glad att jag togs på allvar. Jag fick en tid till mödrapolikliniken följande vecka, alltså i vecka 38. Jag var inställd på att bli tvungen att argumentera rejält för att bli tagen på allvar och för att kunna bli igångsatt, eftersom alla fysiska värden var toppen.
Men vi möttes av en jättefin läkare, som inte ifrågasatte att remissen gjorts på basen av mitt eget psykiska mående. Jag är övertygad om att jag hade fått min igångsättning, men det visade sig att det aldrig behövdes. När jag kom till mödrapolikliniken kunde läkaren bara konstatera att förlossningen redan var mer än i startgroparna. Jag hade mina aningar att något var på gång redan innan vi åkte till mödrapolikliniken, men eftersom jag hade haft starka förvärkar i flera dagar vågade jag inte riktigt tro det själv. För säkerhets skulle fick jag en remiss till förlossningen följande dag, för ifall det skulle visa sig att inget hände spontant skulle de sätta igång förlossningen senast då. När vi väl kom till BB ett par timmar senare hann vi vara där i 1,5 timme innan lillkillen är född. Själva förlossningen tog sammanlagt 2,5 timmar enligt pappren, så slutligen gick det väldigt snabbt.
När vi kom till mödrapolikliniken denhär eftermiddagen var det inget tal om hur pass dåligt jag mådde, varför jag hade fått remissen, att det var bäst för bebin att förlossningen skulle starta spontant eller att man inte brukar starta förlossningen på basen av att mamman inte längre mår psykiskt bra - sådana farhågor jag hade haft när vi kom dit. Jag är så van att bli ifrågasatt, eftersom det sällan syns på mitt yttre hur jag mår inombords. Men läkaren frågade inget sådant, utan det var bara tal om att kolla hur bebin låg för att sedan kunna gå vidare. Underförstått fanns det alltså redan en förståelse för att remissen inte gjorts på för lösa grunder, utan jag togs på allvar redan där. Det känns fint att även det psykiska måendet tas på allvar och kan vara ett argument för eventuell igångsättning sådana här gånger. Även om det i journalen i Kanta står att "mamman ser välmående ut utåt" - vilket ju också är sant. Utåt sett kan man se väldigt välmående ut, trots att det inre mår dåligt.
På BB med en nästan nyfödd liten guldpojke. Upplevde alla lyckokänslor som finns!
EFTER FÖRLOSSNINGEN
Jag mådde som alla andra på BB och den första tiden hemma. Jag var så underbart lycklig och kunde inte slita blicken från lillkillen. Men det svajade också i humöret och tårarna var nära, precis som vid typisk baby blues. Jag har haft ganska stark baby blues de föregående graviditeterna, även med medicinering, så jag tänkte att det var helt normalt. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten, så nu var jag helt medicinfri. Jag var därför beredd på extra starka humörsvängningar. Den sista tabletten till natten valde jag att inte ta på BB, för att den var enbart för sömnen. Jag ville klara mig utan även den. Vi åkte hem och jag var precis sådär lyckorusig som många andra nyblivna mammor är.
Men andra veckan hemma märktes de första tecknen på att mitt svajande humör kanske inte bara är vanlig baby blues. Det blev liksom inte lättare, utan det blev värre. Jag var såklart beredd på att det kunde bli så. Ändå drogs mattan under fötterna på mig när det faktiskt hände. Och när jag som mest behöver medicin, då får jag alltid för mig att jag verkligen inte behöver något sådant. Det är som om min hjärna inte längre kan ta in att jag mår dåligt vid sådana tillfällen. Så det var faktiskt min man som fick mig övertygad om att dethär inte är baby blues, utan att det är något som håller på att gå djupare än så.
Jag kunde börja gråta mitt i allt, och kunde inte sluta längre. Jag hade ingen aning om varför jag grät, jag var inte direkt ledsen. Det är ett tecken på att jag är i obalans. Jag är inte den som gråter i första taget, måste jag ju påpeka.
Jag fick också svårt att sova och vila dagtid, trots att jag behövde det. Jag hade så starka orostankar att jag fick ångest och de började mala i huvudet direkt jag lade mig ned på kudden. Jag oroade mig över i princip allt. Över barnen och hur de mådde, över hur vi skulle få ihop vardagen nu, över döden (eftersom vi hade ett dödsfall i vår nära släkt var det naturligt att sådana funderingar kom - men de blev lite väl orealistiska), över hur jag skulle hinna vika tvätten, över hur jag skulle få tid för alla barnen - ja, över i princip ALLT. Såklart blev det ju omöjligt att sova. När jag lade huvudet på kudden kom en mängd orostankar som jag inte tänkte annars. Jag försökte en mängd DBT-verktyg, men denhär gången kunde de inte stoppa gråten. Verktygen och knepen fungerade inte riktigt.
Det var givetvis mycket naturliga orsaker som spelade in. Baby blues, dålig nattsömn eftersom babyn är uppe x antal gånger ännu, hormoner som skenade, en stor omställning med en ny familjemedlem - och det faktum att jag redan under graviditeten varit jättetrött och länge sovit jättedåligt.
Bilden hämtad från denna hemsida.
EN SKÖRHET FÖR DEPRESSION
Men - det finns ju också en skörhet för depression. Jag som haft flera sådana. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten. Det är en stor risk efteråt, för det har inte riktigt funkat tidigare gånger heller. Jag reagerar så starkt på alla intryck och händelser, och det vill starta igång en enda lång känslomässig berg- och dalbana som slutligen accelererar alldeles för hårt och håller på att krascha in i en vägg. Och efter en förlossning skenar ju hormonerna redan av sig själva.
Så även om jag så gärna vill vara medicinfri, så ska jag inte vara det. Inte nu i varje fall. Som tur är så har jag en vårdkontakt som fungerar. Så jag ringde min terapeut och hon kunde konsultera läkare. Jag är tacksam att jag inte behövde närvara under något läkarsamtal för att få tillstånd att påbörja medicinering, för jag ville bara vara hemma med familjen just då. Som alla nyblivna mammor. Jag hade inte orkat ta mig dit heller. Och eftersom jag innan graviditeten hittat en medicinering som fungerade, var det också lätt att återinsätta en del av dem.
Så jag påbörjade två mediciner jag haft tidigare. Inga upptrappningar, utan direkt till lämpliga doser. Men det kändes rätt, för jag vågade inte vänta och se längre. Jag behövde snabb effekt av medicinerna. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Jag ville verkligen inte falla ned i en djup depression. Och jag har inte heller fallit så djupt. Symtomen har dämpats.
Jag har ännu ångest, men på en sådan nivå att den är hanterbar. Jag tror att det beror på dålig nattsömn. Och den biten kan jag tyvärr inte påverka nu. För vi har bestämt att jag ändå tar nätterna med lillen, medan min man sköter om hushållet och tar mer ansvar för de större barnen. Det är ingen vits att vi båda är genomtrötta, för då funkar inte vardagen. Jag är tacksam för att jag kunde knyta an till lilleman direkt, trots allt. Känna alla mammakänslor. Jag vet att alla inte kan det under sånahär omständigheter. Därför tror jag inte heller att det var en början på typisk post-partum depression.
"Jag tror att man behöver fundera på vad som man själv behöver
i just den livssituation som man befinner sig i".
BACK TO BASICS
När jag nu var mitt i rädslan att eventuellt drabbats av en förlossningsdepression funderade jag mycket på vad jag själv kunde göra för att må bättre. Eller kunde jag alls påverka?
Och mitt svar blev ja. Visst kan jag göra ganska mycket för att själv må bättre. Jag insåg att det var dags att gå back to basics, precis om jag brukar påminna andra att är viktigt när man mår dåligt. Ifall man har de grundläggande fysiska behoven i balans, är det lättare att få ett stabilt mående. Genom att ta hand om sin kropp minskar man nämligen den inre känslomässiga sårbarheten. Så jag försökte, och försöker fortfarande, ta hand om mig själv genom att följa några av de DBT-råd som finns i manualen:
1. Behandla sjukdomar
Ta hand om min kropp. Alltså ta min medicin, som jag insett att jag behöver ha just nu.
2. Äta balanserat
Regelbundet, och varken för lite eller för mycket.
3. Sova lagom mycket
Sova middag varje dag, och så fort lillen somnar om kvällarna går även jag och sover (vi har en kvällspigg gosse).
4. Motionera
Ta promenader varje dag. Så fort jag har ork kommer jag uppta styrketräningen (men det blir ju tidigast om två månader, för det rekommenderas att man inte börjar med det förrän tre månader efter en förlossning).
Jag tror även att man behöver fundera på vad som man själv behöver i just den livssituation som man befinner sig i. Jag har satsat på regelbundenhet och på att skala av alla andra måsten. Jag har inte träffat vänner eller bekanta sedan förlossningen, för jag har helt enkelt inte orkat. Igår var första gången en vän hälsade på. Jag har också valt att, förutom ett enda Prisma-besök, bara vara hemma. Lillen har alltså på riktigt bara åkt bil tre gånger i sitt liv än. Hem från BB, till rådgivningen en gång och sedan till Prisma i Vasa ett snabbvarv (som jag i efterhand insåg att jag lika bra kunde lämnat bort). Vi har bara varit hemma - för det är vad jag behövt.
Trygghet, regelbundenhet, inga aktiviteter. Först nu börjar jag känna att jag eventuellt skulle kunna börja röra på mig lite mer.
I början ville jag inte sova middag, äta eller gå ut på en kort promenad. Men då har jag istället försökt att helt enkelt handla tvärtemot till vad tankarna sagt. Istället för att lyssna på tankarna har jag betonat undvik att undvika. Jag insåg nämligen att det inte hjälper mig att undvika eller bara lämna bort sådant som jag behöver, utan istället behöver jag närma mig och börja göra sådant som jag vet att jag i längden kommer må bättre av.
Jag tror att det har varit bra även för de större barnen att vi bara varit hemma nu en tid. De har också varit trötta efter den stora omställningen att plötsligt ha en liten bebis i huset. De har haft sina fritidsaktiviteter, men kompishäng har vi nästan helt skippat fram till nu.
GOOD ENOUGH
Om ni tycker att mina mål låter som ganska omöjliga med en liten bebis, så har ni alldeles rätt. Jag äter ibland havregrynsgröt eller någon proteinjoghurt på stående fot och så fort det bara går att få ned, istället för hemgjord mat vid matbordet. Jag äter lite för ofta smörgåskex (min nya besatthet!) och godis, istället för lagom och nyttigt. Men jag satsar på att ändå regelbundet äta. Sömnen blir som den blir. Den är upphackad med 2-3 timmars sömn åt gången. Men jag sover så mycket det går. Jag försöker promenera varje dag, men bland prioriterar jag sömnen och har jag helt enkelt ingen lust så jag låter bli. Men jag njuter av de promenader jag tar, speciellt eftersom jag inte kunnat röra på mig under stora delar av graviditeten. Jag vill betona att dethär är vad jag försöker uppnå varje dag, men sedan kommer ju såklart verkligheten emellan.
Jag vill alltså slå ett slag för uttrycket good enough. Jag tror inte att man behöver göra något intill perfektion, men det är bra att tänka på att dehär fyra punkterna är viktiga att ha någorlunda i balans för att man skall må bra. Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om jag inte hade uppnått alla mål, men numera har jag insett att det går att variera och ändra lite enligt hur det råkar bli. Huvudsaken är att man lyckas någorlunda med att ta hand om sin kropp. Det räcker för att man skall skapa en bättre grund för ett psykiskt välbefinnande. Något som jag däremot aldrig slarvar med är att ta min medicin. Den punkten är lätt att uppnå, och också det som jag mest behöver nu för att må bättre.
"Men jag mår ganska okej nu -
tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett så tidigt skede".
Jag har satsat på promenader, eftersom de ger mig energi.
Snöfrost på ögonfransar, frisk luft, möjligheten att gå efter månader av foglossning.
IDAG
Jag är mycket stabilare nu än för bara någon vecka sedan. Den hysteriska gråten kommer inte längre, utan jag har ett lugn i mig själv. Jag tror inte heller att jag har riktigt rätt medicindos ännu, eftersom den är lägre än vad den var innan jag blev gravid. Men jag har fått en början som ändå fått mig att må bättre. Däremot tror jag att jag småningom behöver diskutera dethär med läkare. Det är ändå lite svårt att säga om det är för liten medicindos eller om det bara är den extremt upphackade sömnen som skapar ångest. Jag tror nämligen på det sistnämnda, vilket småningom kommer lösa sig av sig själv när lillen börjar sova lite längre pass. Och det borde ju bli inom en snar framtid. Men jag kämpar ganska mycket med att försöka få tillräckligt med sömn.
Men jag mår ändå ganska okej nu - tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett tidigt skede denhär gången. Jag orkar göra allt mer sysslor hemma. Jag har fått in en rutin och struktur igen, även om vår vardag känns kaos emellanåt. Men den som säger att de tre första månaderna med ett nyfött spädbarn är något annat än kaos och försök att få ihop vardagen tror jag faktiskt inte på. Det är kaos. Det är en vardag utan rutiner för bebisen. Det blir helt enkelt som det blir. Det är stressade föräldrar som försöker hinna få ihop allas scheman, läxor, matlagning, tvättberg. Men det är också en himla stor lycka. Tänk att han är här, vår lilleman.
Jag vet inte om jag drabbats av en post-partum depression, en vanlig depression eller om det bara är resultatet av långvarig trötthet. Eller om det är november-mörkret, skenande hormoner eller stora medicinförändringar under året. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det är vad det är. Huvudsaken är att jag tror att jag lyckats vända det.
Jag vill dela med mig av denhär kampen, för jag VET att jag inte är ensam om att drabbas av dåligtmående efter en förlossning. Jag har tvekat, och inte orkat - men om vi inte delar med oss, hur ska vi då kunna känna oss mindre ensamma?