Visa alla inlägg skrivna 2022
Minska ångest och stress i julhelgen
Känns de kommande juldagarna ångestladdade?
Känns det som du måste prestera fram småprat och julmys?
Hör du till dem som tycker att julen är extra jobbig och svår - av någon orsak?
Mår du dåligt och julens glädje känns nästan overklig eller som ett hån mot dig?
Nu börjar julhelgen på allvar närma sig, och den kan för många kan vara både ångestladdad och obekväm. Julen har ju en tendens att göra att man börjar känna stora krav på hur de kommande dagarna borde se ut. Vi skall inte bara ha ett överfullt julbord och specialinslagna paket med vackra snören, utan vi skall kanske också träffa och umgås med människor som vi inte har så mycket gemensamt med, eller så känner vi oss tvungna att vara glada utåt trots en inre ledsenhet.
Julen kan kännas som en ensammaste tiden, trots att man befinner sig mitt i en folksamling. När man inte riktigt orkar, när allting känns overkligt, när det gör ont inombords men man befinner sig mitt i glädjen och glittret.... Då kan det känns svårt. Jättesvårt.
Här kommer några enkla tips som kan underlätta, och som du redan nu kan planera att använda ifall de kommande dagarna känns extra tuffa:
1. TÄNK PÅ FÖRHAND UT EN PERSON SOM KAN GE STÖD
Ifall du skall på släktmiddag och råkar ha någon där som du litar fullt ut på kan du tillsammans med hen göra upp en egen handlingsplan. Det kan ju hända att också hen behöver någon att bolla sin stress och ångest med. Det är alltid lättare att ha någon runt sig som vet exakt hur man mår, och som kan finnas där ifall det blir riktigt jobbigt.
Hur kan ni stödja varandra ifall ångesten blir ohanterlig? Vad gör ni om det börjar kännas tungt och svårt?
2. TA EN PAUS
Frisk luft gör gott! Ibland är det enda som behövs att gå ut på trappan en stund och titta på kvällshimlen, ibland kan en kort promenad skingra tankarna. Om det blir riktigt jobbigt kan du planera att ta en 20 minuters promenad eller göra någon annan fysisk aktivitet. Det är ett enkelt sätt att distrahera bort ovälkomna tankar och ångest.
Finns det kanske också andra sätt som du kan använda dig av? Det är faktiskt helt okej att ta en kort spelpaus på mobilen eller datorn mitt i julfirandet. Alla kan behöva en paus ibland.
3. BYT SAMTALSÄMNE
Det finns samtalsämnen som är jobbiga för dig- och det är helt okej att byta ämne. Man behöver inte under julmiddagen svara på frågor om hur till exempel jobbsökandet går.
Svara vänligt och artigt, men kort. Fråga sedan den andra något som du vet att hen är intresserad av. Till exempel hobbier eller specialintressen brukar vara ämnen som alla gärna pratar om.
4. GÅ TILL ETT ANNAT RUM
Nej, du behöver inte kolla ett visst julprogram eller idrottsprogram. Det är helt okej att gå bort och göra något annat om de andra gör något som du tycker är helt ointressant.
Familjen/ släkten/ julfirandet blir ibland för intensivt. Alla behöver ett eget space, ett rum där man tillåts vara ifred en stund. Pyssla med något som du tycker om. Ät lite choklad. Lyssna på musik. Pussla.
5. RING EN VÄN
Hur mycket man än tycker om familje- och släktträffar, så kanske man inte alltid tycker om samtalsämnet. Ibland känner man sig lite ivägen och utanför, för att man inte har något att tala om. Ifall situationen känns jobbig kan du alltid dra dig tillbaka och ringa en vän. Det kan vara bra att förbereda vännen på att ett samtal kanske kommer redan för förhand. Gå sedan tillbaka när du är lugnare/ situationen lugnat sig.
6. FRÅGA AKTIVT
Det kan lönas att tänka ut samtalsämnen redan på förhand! Finns det något i släktingarnas liv som du skulle vilja veta mera om? Det kan till exempel vara någon som börjat med en ny hobby och en annan som börjat på en ny studieplats. Fundera ut enkla samtalsämnen redan nu.
När man redan på förhand tänkt ut färdiga samtalsämnen kommer de definitivt att hjälpa dig ur en jobbig situation - och släktingarna kommer tycka att det är roligt att du är intresserad och frågar om deras liv.
7. VAR HÄR OCH NU
Det är också helt okej att sitta tyst och iaktta alla andra. Man behöver inte prata hela tiden. Titta på julens färger. Känn in de typiska juldofterna. Titta på vad de andra i rummet har för sig.
Välj aktivt bort sociala media om du tycker att du triggas av andras lyckliga, perfekta julfiranden (för en bild berättar aldrig hela sanningen!). Låt bli att logga in helt enkelt. Läs en bok eller en tidning istället.
Kom ihåg att det är helt okej att njuta av julmaten, utan dåligt samvete. Du kommer inte gå upp i vikt bara för att du äter mer under ett par dagar. Lyssna inte på kommentarer som "Oj, nu borde jag nog inte äta mer" och "I januari får man nog börja träna bort domhär julkilona". Bidra inte till vikthets under julen, utan låt även alla få njuta. En del kämpar redan med tankar kring maten och ätandet - så försök att inte vara en som lägger extra tyngd på det ämnet. Njut, ät det som gott. Låt andra äta sin mat utan dåligt samvete.
*
Väldigt snodd bild från nätet.
Och med de orden önskar jag er alla
EN RIKTIGT GOD JUL!
*Alla tipsen är tagna med viss modifikation från mina gamla DBT-terapeuters papper.
Tack för era ovärderliga tips, som nu får allmän spridning!
När man storstädar även i sitt inre
MINNEN I EN KÖKSLÅDA
-om att kunna gå vidare, när man själv är redo
och om att ta farväl av en tid som betytt så mycket
Det finns en tid för allt,
kunde jag konstatera för ett tag sedan.
Jag städade kökslådor. Hamnade till sist i den understa, där mina DBT-papper legat i alla år. När jag började den terapin ville jag ha mina DBT-papper, manualen och alla arbetsuppgifter lättillgängliga. Såklart att det blev en kökslåda. Mitt i. Alltid där.
I min terapilåda har sedan pappren legat under alla år.
Jag slutade alltså DBT för fyra år sedan.
På 4 år har ingen fått röra dendär lådan.
Inte jag heller.
Trots att jag slutat den terapin.
Trots att själva DBT-manualen flyttats.
Men alla terapiuppgifter. Läxor. Mål. Avtal. Hälsningar från andra i gruppen.
Det mesta har legat där orört.
Nu suckade jag åt jättehögen med papper.
Började beta av.
Lusläste.
Log åt en del minnen.
Slängde.
Brände en del direkt i vår spis.
Det var bara en handfull som jag ville ha kvar.
Dagen efter att jag städat ur lådan frågade maken om det var jobbigt att gå igenom pappren.
Jag tittade förvånat på honom, som om han sagt nåt riktigt underligt.
För nej, det var inte jobbigt.
Inte nu längre.
Jag var nöjd över den extra lådan.
Men det tog fyra år att kunna gå igenom högen.
Jag har inte ens tvingat mig till det, utan bara låtit det vara.
Vissa saker behöver få ta sin tid.
Det var svårt att sluta DBT.
Jag förlorade min egenterapeut, som jag då tyckte var min räddare. För när man slutade den terapin skulle man automatiskt sluta hos sin egenterapeut. Jag var inte alls redo. Frågan är om jag någonsin egentligen hade blivit det. Min egenterapeut var den som bar mig när jag själv inte klarade det. Vem skulle nu bära mig?
Jag förlorade gruppen, så mitt i allt var jag inte ens DBT:are. Även om vi sågs sporadiskt, om vårt illamående var det enda som kanske förenade oss, så var gruppen viktig för mig. Den hade blivit en plats dit jag fick komma precis som jag var. En fristad där det var okej att vara sig själv, oavsett hur man mådde den dagen. Vad var jag nu då, bakom depressionen och utan en fristad?
Det var rörigt ett bra tag efter att jag slutat DBT.
Det tog kanske två år av förvirring.
Det gick inte alls bra i början.
Småningom landade jag hos en annan terapeut som fick mig att börja inse ett och annat.
En ny identitet började ta form, stöpas om - och formas till att bli "frisk".
Jag gjorde många misstag. Men jag lärde mig till slut att lita på att mitt eget jag bär.
Min egenterapeut finns ju kvar. Hen var inte totalt borta, som jag då tyckte. Men hen räddar andra nuförtiden. Bär upp andra. Hen skulle aldrig bära mig för evigt. Det var inte menat så.
Jag räddade slutligen mig själv. Jag bär mig själv nu.
Jag började hitta andra platser att få vara mig själv på. Det var inte bara i gruppen som jag kunde landa, utan det finns fler ställen. Men i mitt hjärta bär jag gruppterapin som den plats där jag för första gången vågade visa mitt dåligmående utåt. Jag behövde det då. Jag behöver det inte längre. Jag har nog inte behövt det på ett bra tag.
Igår kunde jag äntligen ta farväl av vissa konkreta minnen från en kaotisk tid.
Jag är en annan i dagsläget.
Jag växte vidare. Rotade mig djupare.
Men vissa saker behöver helt enkelt få ta tid.
Utan att ens försöka stressas fram.
För till sist kommer man dit ändå.
Jag konstaterar att allt har sin tid.
Det var min DBT-tid.
Nu ligger mina finbestick i kökslådan.
Kan man ha ett bra liv, trots psykisk ohälsa?
Tycker du att du har ett bra liv?
Vad är det som gör att just du ser ditt liv som gott?
Vad innebär det att ha ett liv som är värt att leva?
Kan alla uppnå ett gott liv, trots att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa?
Den senaste månaden har jag funderat mycket på vad det innebär att ha ett bra liv, eftersom jag ofta funderar länge på förhand innan jag börjar förbereda en föreläsning (för jag vill ju verkligen det skall komma nåt lärorikt ut av dem!).
Det enda jag helt säkert vet är att ett bra liv kan se helt olika ut, beroende på vem man frågar.
I dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag uppnått ett gott liv.
Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag längtar inte efter något annat, jag längtar inte bort, jag har inga stora saker jag vill förändra.
Jag är på den plats där jag velat vara i många år. Därmed inte sagt att jag inte vill framåt. Men jag har äntligen skapat ett liv som jag skulle kalla för bra. Ett liv som är tillräckligt bra.
Men egentligen har jag aldrig haft ett dåligt liv.
Jag befinner mig inte i en krigszon, jag har inga stora trauman i mitt bagage, min fysiska hälsa har aldrig varit dålig, jag har klarat av de utbildningar jag gått och jag har en fin familj. Trots detta skulle jag ändå säga att mitt liv har kantats av väldigt mycket ångest, som gjort att livskvalitén försvunnit. Jag har haft självmordstankar som orsakats av de djupa depressionerna och livet har ibland känts meningslöst. Jag har aldrig kunnat njuta av det jag haft, för jag har alltid mått så dåligt inombords.
Jag kan inte säga exakt när denhär känslan av hat mot livet och förakt av mig själv övergick till uppskattning av allt fint.
Det kom i små, små steg som först har varit så osynliga att jag inte sett dem förrän jag redan kommit en bra bit framåt.
Men givetvis handlar ju mycket om att min psykiska hälsa förbättrats och att jag mår rätt bra i dagsläget. Jag uppfyller inte kriterierna för depression. Jag tycks äntligen har lyckats börja bromsa den snabba berg- och dalbana som utgörs av mitt humör. Min ångest ligger enbart och pyr, men det är inte lika ofta som den blir till eld och ännu mer sällan blir det en skogsbrand.
Å andra sidan måste jag aktivt, varje dag, se till att ta hand om mig för att inte falla tillbaka. Jag släcker små glödbitar varje dag. Det är ett ständigt jättejobb som tar mycket kraft och energi. Men jag tycker inte illa om det jobbet. Jag har accepterat att det bara är något jag måste göra för att inte falla pladask på marken.
För ett par år sedan ansåg jag att man inte kan ha psykisk ohälsa och samtidigt ett gott liv.
Jag tyckte inte att ett liv med psykisk ohälsa kunde vara bra. Ett liv med psykisk ohälsa var ju rent ut sagt värdelöst. Ett enda långt lidande av smärtan.
Ett bra liv skulle ju dessutom vara perfekt.
Perfekt mamma, perfekt fru, perfekt inrett hem, perfekt kropp enligt idealet smal är lycklig, en fin jobbtitel och evig lycka. En helt omöjlig kombination annat än på lyckliga bilder på sociala media.
Jag förstår att jag tyckte att livet var hemskt, smärtsamt och ibland outhärdligt under depressionsperioderna. Mina tankar förändrades, och det som jag tyckte var helt vettigt och sant just då inser jag ju var depressionen som talade, inte jag. För när man befinner sig riktigt på djupet av mörkret förvrängs hela världsbilden. Då var jag sjuk.
Ett fel som jag gjorde i så många år var att jag gick helt emot mina egna förutsättningar.
Jag ville bli någon som jag inte hade förutsättningar att bli.
Jag ville bli någon annan för att duga. Gärna skulle jag ha velat vara den supersociala, skämtsamma typen som inte hade något psykiskt illamående och som inte var så djuptänkande jämt - den som det är lätt att tycka om. Jag tänkte att om jag bara lyckas bli en sådan person, då kommer jag äntligen att tycka om mig själv.
Oj så fel jag hade. Istället för att ta tillvara på mina kraftresurer försökte jag titta på hur andra gjorde. Men att hela tiden försöka vara något man inte är, äter småningom upp en inifrån.
Jag tror definitivt att alla kan uppnå ett gott liv, trots psykiska diagnoser som kan begränsa. För det är ju inte så att min emotionella instabilitet försvinner någonstans - däremot har jag kunnat börja hantera den så att den inte hindrar mig från att kunna leva ett gott liv. Den finns i bakgrunden och ibland väller det till och med över och lägger allt annat i bakgrunden.
De dagar jag känner att jag är extra känslig undviker jag allt som kan trigga igång ångesten, om det är möjligt.
Ibland trycker jag bort ett poddavsnitt som jag kunde lyssna på under gårdagen hur bra som helst, för att ångestnivån höjs.
En del dagar undviker jag att läsa alltför mycket nyheter, eller se på vissa tv-program som jag annars utan problem kan titta på.
En del dagar är det som om jag triggas av allt, för jag har haft så pass mycket ångest i mitt liv att de känslorna mycket lätt kommer tillbaka.
Jag väljer bort mycket i min vardag för att kunna må bra i mig själv. Det kan ses som en begränsning, men det är tack vare det jag mår bra i dagsläget.
Otaliga gånger genom åren har jag åt olika terapeuter upprepat meningen "men jag vill bli nån annan, för jag tycker inte om mig".
Varje gång har min nuvarande terapeut bestämt sagt åt mig att "du skall vara du".
Jag har tyckt att hon inte har förstått. Jag har tyckt att hon krävt en omöjlighet. Jag trodde aldrig att hon skulle få rätt. Jag kunde inte ta emot hennes ord. De bara rann av mig, som vattendroppar på stål.
Men hon fick rätt. Även om det tog många år.
Småningom hittade jag nämligen fler och fler bitar till pusslet som utgör självidentiteten, som låg bortom den psykiska ohälsan. Det hände egentligen bara av en slump.
Jag blev bara så trött på att försöka blanda in andras pusselbitar i mitt eget. Bitarna passade ju aldrig. Det var aldrig meningen att bitarna skulle vara där från första början.
Jag hittade plötsligt egna bitar, som jag märkte att jag tyckte var rätt fina.
Så jag slutade kasta bort dem.
Jag slängde istället dedär kopiorna som jag försökt skapa utgående från andras pussel.
Dessutom vågade jag också slutligen lägga in de pusselbitar som innehåller psykisk ohälsa och dåligmående.
Jag tycker inte om dem, men de måste få vara där.
Jag har istället för att försöka mota bort min psykiska ohälsa istället valt att försöka ta så bra hand om den som möjligt.
För sanningen är ju, att utan den bakgrunden hade jag ju inte formats till den jag idag är.
Jag tror numera att alla kan få en fungerande vardag som man mår bra i, om man bara lyssnar på de egna förutsättningarna.
Ett gott liv.
Men det kan krävas en del uppoffringar och kraft att inte gå emot sina begräsningar.
Det var först när jag äntligen slutade försöka vara någon annan som jag kunde bli mig själv.
Det var när jag accepterade mina egna begränsningar och började våga se att mitt psykiska dåligmående måste få utlopp istället för att tryckas undan som jag äntligen kunde börja förändra.
Först då kunde jag bli hel.
Mitt eget pussel är ganska komplett nu. Tror jag.
Det fina är att det går att byta ut bitar. Det går att ändra några av dem.
Men kanterna håller ihop nu, trots att man kan byta innehåll.
För ja, jag skall vara jag.
Som har ångesten under kontroll, är djuptänkande och behöver ladda batterierna med ensamtid.
Det är likväl ett tillräckligt gott liv.
Det duger rätt fint.
En kommande föreläsning om ett gott liv med psykisk ohälsa
KOM MED PÅ FÖRELÄSNING
DEN 22.11 KL 18!
Jag ser jättemycket fram emot denhär föreläsningen, där jag kommer att prata i egenskap av erfarenhetsexpert. Jag tycker det skall bli superkul att få föreläsa - och dethär ämnet är något som jag brinner för och ofta pratar om även här på bloggen. Jag kommer inte prata lika ingående om min historia av dåligmående som jag hittills gjort under mina föreläsningar, utan istället fokusera på "ett liv värt att leva".
Vad betyder det egentligen att ha ett liv gott liv? Kan man ha det trots att man mår dåligt?
Jag delar med mig av mina erfarenheter kring temat och försöker ge konkreta tips på vad som fick mig att ta kontrollen över min psykiska ohälsa.
Såhär skriver FinFami på sin Facebook-hemsida om evenemanget:
"Välkommen på årets evenemang Mentalhälsoveckan till ära i Kronoby 22.11 kl. 18- ca 20.
När psykisk ohälsa stiger in i vårt liv glömmer vi ofta bort att trots krisen som det utlöser finns det ännu saker som är bra i våra liv. Under kvällen kommer vi fokusera på det hur hittar vi det goda när våra liv skuggas av psykisk ohälsa.
Ingen förhandsanmälning krävs men lägg gärna "kommer" på evenemanget på Facebook så vi kan uppskatta med serveringen!
OBS! I år är det bara möjlighet att delta på plats!"
Imorgon kommer det mer information om vad våra föreläsningar handlar om även via samma länk.
Orsaken till att bloggen är lite tyst för tillfället är också att jag håller på att förbereda inför dethär evenemanget. Då brukar blogginläggen få vänta lite på sig.
Jag hoppas vi ses!
En ett års-fotografering fylld med perspektiv
EN ETT ÅRS-FOTOGRAFERING
-Som det var nu, som det var då
Helt plötsligt står jag i en situation där jag varit tidigare, men ändå inte längre är.
Jag ser när jag var riktigt djupt deprimerad.
Samma situation, men ändå en helt annan värld.
Alldeles kristallklart kan jag betrakta den kvinna som var jag för ett par år sedan.
Då när min man brukar beskriva det som att någon hade dragit ned en rullgardin framför mina ögon.
Då när jag handlade nästan likadant, men ögonen var nattsvarta.
Det jag ser nu är ett utifrån-perspektiv.
Plötsligt kan jag se små, små detaljer från hur jag måste sett ut.
Jag ser kvinnan som var jag.
Ser hur trött hon måste varit.
Jag iakttar henne och för första gången kan jag krama om henne.
ETT ÅRS-FOTOGRAFERING PÅ SCHEMAT
Igår var jag på ett års-fotografering tillsammans med lilleman.
Jag har varit lite spänd för att behöva göra dethär ensam, även om vår bebis är hur snäll och gullig som helst. Jag har inte riktigt vetat varför det känts så svårt - tills jag befann mig i samma fotostudio som för 7 år sedan. Ja, så länge sedan är det sedan vi senast var på en ettårs-fotografering.
Nu stod jag där - och insåg varför jag varit så nervös. Det hade ingenting med nuläget att göra.
Det handlade om hur läget såg ut för 7 år sedan.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant nu.
SJU ÅR SEDAN
November 2015 var jag sjukskriven, men min tanke var att jag antagligen skulle tillbaka på jobb sedan. Ja, för man kan ju aldrig veta hur det blir med sjukskrivningar, så det var helt enkelt att ställa in sig på jobb varje gång de började ta slut. Så jag hade ett par dagar kvar att återhämta mig innan eventuell jobbstart.
Jag var trött. Så inbota trött. Men jag ville verkligen genomföra denhär fotograferingen. Det var en sista kraftanstränging. Något som jag skulle genomföra, om jag så skulle stupa på kuppen. Ja, för det var ingen vanlig trötthet. Det var en trötthet från någon som försökt alldeles för länge att hålla upp ett välmående utåt. Som inte sov ordentligt, som inte kände vad maten smakade, som konstant kände hur hjärtat bultade i hjärtgropen och pulsen slog för hårt kring halsen, som fick tvinga sig att stiga upp om morgonen, som inte längre kunde urskilja annat på känsloregistret än ångest - trots att det inte ens är en känsla. Men det var också en kraftansträngning från en mamma som försökte ge barnen allt som hon ville de skulle få, trots att reserverna var tömda. Som så många gånger tidigare gick jag emot mig själv. Vi packade in två småbarn i bilen och åkte iväg.
"Dethär är det sista måstet jag göra - jag måste bara genomföra dethär", var min tanke. Om och om igen.
I dagsläget ter det sig som en lite konstig tanke, för det kommer ju ständigt nya måsten. Men den djupa depressionen gjorde att jag inte kunde se en vecka framåt. Det var så oändligt länge. Så att orka med något extra, hur litet det än var, var övermäktigt. Också en ett års-fotografering som inte tog länge alls. Jag kunde inte längre se att det skulle komma fler måsten. Jag kunde inte längre ta in något.
Jag minns själva fotograferingen som evighetslång. Den bara fortsatte och fortsatte i all evighet.
Jag hade svårt att andas. Blixtarna från kameran. Ljusskenet bländade. Jag hörde hur det knäppte och knäppte. Nya foton lades till på kamerans minne. Nya fotoblixtar lyste upp. En liten trött dotter som vi försökte locka att orka lite till. Typiskt nog hade hon vägrat sova före. Jag stod alldeles intill henne där hon satt upplyft på ett podium. Ständigt beredd ifall hon skulle falla. Världen snurrade. Blixtar, knäppknäpp, klickklick, "heeeej", "titta hääär". Jag som försökte le, försökte vara en bra mamma. Försökte vara den bästa mamman i hela världen. Det var ett enda ljussken, knäppande, hejande. Allting flöt samman till en enda röra. Man ser ju inte motivbilden på en cd-skiva som snurrar. Jag såg inte världen.
När det var över minns jag allting som en suddig händelse. Något som snurrade och snurrade och snurrade, tills det plötsligt tog slut. En trötthet som var så övermäktig att jag inte registrerade vad som riktigt hände.
"Dethär är det sista jag gör - jag måste bara genomföra dethär", hade jag monotont upprepat.
Och jag hade faktiskt också rätt.
Det var den sista prestationen jag gjorde på mycket, mycket länge.
Någon vecka senare kom den definitiva väggen slutligen emot. Låsta dörrar och en obekväm säng. Men det visste jag ju inte där och då.
GÅRDAGEN
Igår befann jag mig alltså i exakt samma fotostudio, med exakt samma fotograf. Precis som för sju år sedan.
Fotograferingen tog inte ens en halvtimme.
Tjoff, tjoff - och sen var det klart. Snabbt och enkelt.
En proffsig fotograf som lyckades få lillen att skratta.
Precis som förra gången.
Allt var exakt likadant - och likväl så olikt.
Det var bara så självklart igår att kunna komma in, ta fotona och sen glatt gå ut ur affären. Så självklart enkelt, även om det var svettigt och krävde en insats. Ändå. Så självklart. Det var det verkligen inte för sju år sedan.
Och vet ni - jag är så tacksam att jag får uppleva sånthär även med friska ögon. Se samma situationer, men i en helt annan värld.
För det ger perspektiv.
Jag börjar förstå mig lite bättre.
Jag börjar se den kvinna som en gång stod där. Hur ofantligt trött hon måste ha varit.
Jag ser henne - och jag ser mig.
Och vet att det finns ett oändligt universum mellan oss.
Och ändå är vi så nära.
Det stod en kvinna på trappan intill terapimottagningen för ett tag sedan.
Jag iakttog henne när jag gick förbi.
Hon såg fräsch ut. Håret uppsatt i en slarvig svans, en lång kappa, mobilen i ena handen.
Men hennes ögon var mina, som de var då.
Mörka, utslocknade, fyllda med ångest.
Så frånvarande hon såg ut.
Precis som om hon skulle befunnit sig i en helt annan värld.
Hennes ansiktsuttryck var utraderat. Slätt, slappt, förlamat, nollställt.
Jag gick förbi mig själv den dagen.
Jag gick förbi och kunde äntligen se hur jag sett ut, då för sju år sedan.
Jag såg annorlunda ut än vad jag trott.
Jag såg sjuk ut.
Jag hade trott att depressionen inte syntes på mig.
Men den syntes visst.
Den fullkomligt lyste.
Jag såg in i kvinnan som var jag.
Sju år senare ser jag mig på trappan.
Vi möttes äntligen, jag och kvinnan som var jag.
Jag kramade henne, log utan att säga något. Nickade.
Och tänker att tack och lov, tack och lov lyser jag igen.
Jag gick förbi kvinnan som stod på trappan till terapimottagningen.
Gick förbi utan att hälsa.
Jag känner henne inte.
Jag har aldrig sett henne förut.
Men i henne kunde jag se mig.
Ser den som kunde varit jag just där och då.
Och det gav perspektiv.
För jag är ju här nu.
Långt borta från då.
Världsdagen för psykisk hälsa - Alla sorger räknas
Världsdagen för psykisk hälsa
-för att fler ska kunna må bättre
Bild tagen från Mieli:s materialbank.
ÅRETS TEMA
Idag är det återigen världsdagen för psykisk hälsa. Det är WHO (Världshälsoorganisationen) som utlyst tionde oktober till världsdagen för psykisk hälsa, för att öka vår medvetenhet kring frågor som berör detta. Årets tema är "alla sorger räknas".
Enligt FN har nästan en miljard människor i världen en psykisk störning. En miljard. Och som det ser ut i världen just nu med alla oroligheter kommer siffrorna knappast att minska, snarare stiga.
WHO anser också att den globala ekonomin skulle öka upp till 1 biljon ifall man skulle kunna minska de förluster i produktivitet som orsakas av depression och ångest. Så förutom allt mänskligt lidande som psykisk ohälsa leder till, syns det också i ländernas ekonomi. Just därför är det så viktigt att inte bara ge vård vid psykisk ohälsa, utan även på att satsa det förebyggande arbetet som är den psykiska hälsan. Det är när vi lär oss bygga upp psykisk hälsa som ohälsa kan förhindras.
I Finland finns organisationen Mieli Rf, som jobbar just för psykisk hälsa, och de tycker att vi ska uppmärksamma denhär dagen genom färgen GRÖN. Bär något grönt. Lys upp med grönt. Dela kampanjens budskap vidare. Framförallt tycker jag att man själv skall fundera över temat delad sorg och oro.
VAR FINNS DIN PLATS, DÄR DU VÅGAR BERÄTTA HUR DU MÅR?
Har du någon i din omgivning som du känner att du kan prata med om känslor och svårigheter?
Vågar du dela svåra tankar, minimala bekymmer och stora orosmoln?
Vågar du sätta dig i orosstolen och öppna upp?
Organisationen Mieli beskriver orosstolen som "ett rum med låg tröskel, där man erbjuds psykiskt stöd i olika situationer. Rummet kan skapas var som helst, antingen konkret eller virtuellt, som en lugn och förtrolig plats för samtal."
Finns en sådan stol för dig? Vågar du sätta dig i den motsatta stolen och bara lyssna på någon annan? Vågar du till och med bjuda in någon annan, utan att hen sagt något om hur hen mår?
Jag tror att vi bara genom att öppna upp våra innersta tankar kan förebygga psykisk ohälsa. Men för att man ska kunna det, måste det ju också finnas en mottagare som vågar lyssna. Alltså en som verkligen vågar sätta sig ned i en orosstol och tar emot någon annan, utan att släta över eller skruva på sig.
År 2018 med både rosa och gröna bandet. "Du är viktig" står det på gröna bandet.
ATT LÄRA SIG ATT VÅGA
Jag själv blev erfarenhetsexpert för att jag ville öppna upp och visa att man också kan prata om svåra saker.
För att jag tänkte att någon ju måste börja. Visst finns det många före mig, och många som efteråt delat sin historia, men likväl så kändes det så. Ensamhetskänslan är nog något som alltid finns med oavsett, eftersom man delar något privat. Jag har lärt mig att tänja på delandet.
Jag sitter faktiskt på min orosstol när jag skriver, för att kanske någon annan skall se och våga öppna upp själv om sina tankar.
För jag har lärt mig att det inte är lätt. Varken för mig själv eller någon annan. Det finns mycket skam kring psykiska bekymmer. Och det finns en öronbedövande tystnad. Trots medias uppmärksamhet kring ämnet. Det är tystnaden finns i vardagen som är det svåra.
Och det är därför just i vardagen som vi kan lära oss bli bättre på att dela känslor, svårigheter och bekymmer.
Min orosstol är offentlig, men din stol kan hitta en helt egen plats.
Någonstans där du kan öppna upp. Sitta ned. Tala ur hjärtat. Vara ärlig.
Då kan du växa. Bli dig. Helna. Få perspektiv.
Tillsammans med den person som kan dela dina bekymmer.
OROSSTOLEN I FULLT DAGSLJUS
Jag kunde påbörja processen att bli hel som person först när jag på allvar började öppna upp om min psykiska ohälsa. Jag hade inte behövt gå så djupt och så länge i mörkret om jag bara hade vågat dela med mig tidigare. Men det var så svårt att dela. Det var så oändligt omöjligt.
Tills jag inte hade något annat val.
Tills jag var riktigt, riktigt sjuk.
Jag skulle behövt lära mig att dela med mig så mycket tidigare. Då, när jag hade mindre bekymmer.
Jag lärde mig dela först när bekymren nått orkanstyrka.
Vi behöver lära oss att dela mer, utan att på förhand döma ut oss själva med att problemet är fjuttigt och litet i jämförelse med andras problematik. Det hjälper ingen att tänka så. Det höjer bara ribban ännu mer om vi behöver prata om ett bekymmer.
Då jag slutligen öppnade upp, slutade vara rädd för stigman, då kunde jag bli hel.
Jag blev helare när jag vågade dela också det mörka.
Det var när mörkret landade i ljuset och blev fullt synligt som jag lärde mig att acceptera och leva även med det mörka .
Just därför måste vi dela.
För att det räddar liv.
Dagliga rutiner när det inte alls finns någon energi
"Stig upp ur sängen, klä på dig, börja dagen, oavsett om du sedan ligger på soffan resten av dagen!"
Dethär är något som min forna terapeut alltid påpekade åt mig under den djupa depressionsperioden (alltså åren 2015-16).
Och dethär är också en sak som jag alltid gjorde. Hur omotiverad, trött, ledsen, ångestfylld eller hatisk till att börja en ny dag jag än kände mig. Jag steg upp. Duschade. Klädde på mig. Varje dag. Oavsett.
Och det var inte utan kamp vissa dagar när allt var betydelselöst. Att då försöka motivera sig till att ta hand om sig själv var ganska tungt.
Men jag lyssnade på hennes ord. Och steg upp, klädde mig, började dagen. Ibland låg jag många timmar på soffan, men jag började i varje fall en ny dag med att stiga upp.
På avdelningen såg jag till att alltid duscha varje dag, för att det var något som jag alltid gjort när jag mådde bra. Det var en morgonrutin som fått mig att känna att jag började dagen. Det var också en rutin som jag benhårt höll fast vid. Jag orkade knappt lyfta shampoflaskan vissa dagar, för jag var så trött. Jag sov ofta vidare direkt efteråt i början. Men jag utmanade mig själv till att verkligen försöka.
Varför?
För att det är jätteviktigt att fortsätta ta hand om sig själv, trots att man mår dåligt. Och det är också något som mycket lätt lämnar när man är riktigt, riktigt deprimerad.
Ja, man orkar.
Ja, man kan.
Man kanske inte orkar allt.
Man kanske inte kan göra allt.
Men man kan göra något.
Det kommer åtminstone inte att göra det värre.
Det kanske till och med känns som en bra sak att ha gjort, då efteråt.
Denhär listan har jag översatt och snott från crazyheadcomics på instagram, för den är så himla bra! Spara den, printa ut den, klistra upp den, modifiera den enligt eget tyckte och läs den de dagar det känns som svårast eller de dagar när du bara är så himla trött. Kika sedan in på dethär instagram-kontot, för hon gör så otroligt talande bilder om psykisk ohälsa/hälsa.
Motion för att förebygga vinterdepression
ATT FÖREBYGGA VINTERDEPRESSION
-Om motion som en viktig ångestdämpare och
en förebyggande aktivitet vid årstidsbunden depression
Mina barn gjorde såhär fina mandalas utomhus.
NACKDELARNA MED HÖSTMÖRKRET
Imorgon visar kalendern på första oktober, och med viss rädsla märker jag hur varje vecka sakta blir lite mörkare.
För mig som har årstidsbunden depression blir det mörka en stor kompakt vägg som kommer emot en varje år.
Men iår har jag större förutsättningar för att kunna mota undan den värsta nedstämdheten. Det skall faktiskt nästan bli intressant att se hur jag kommer att må iår, med rätta mediciner och ingen baby blues efter graviditeten.
Men årstidsbundna depressioner är likväl inget som man kan "rycka upp sig från" eller "tänka positivt".
Det handlar om en nedstämdhet som bara kommer, oavsett.
Det är något med detdär novembermörkret som gör mig mer än låg.
Det är något med avsaknaden av sol och de korta dagarna.
Det är tyvärr mer invecklat än att försöka se framåt, mot vintersolens strålar i mitten på februari.
Det handlar inte heller om att avsky hösten, för det gör jag inte.
Jag älskar hösten. Rutinerna, färgerna, kyliga morgnar.
Det är mer komplicerat än vad jag själv riktigt förstår.
VARA HÄR I NUET
Eftersom jag har förmånen att kunna få vara hemma ännu ett år med vår lilleman satsar jag på långa promenader.
Dendär ljusterapilampan jag har kan jag bara glömma att hinna sitta vid just nu.
Så jag satsar på vanligt utomhusljus.
Även regntunga dagar.
Ibland svänger jag in på någon enslig skogsväg, tar bort hörlurarna ur öronen och pausar poddlyssnandet.
Jag koncentrerar mig istället på att titta runt mig och verkligen försöka se de små detaljerna.
Färgen på löven, lummigheten under granarna, skiftningarna i det gråa diset på himlen.
Sedan skiftar jag fokus och koncentrerar mig på alla ljud runtomkring mig.
Jag lyssnar på knarret under skorna, på blåsten, på fåglarnas läten. På det som inte hörs från början.
Jag går inte jättelänge så, utan ett par tio minuter räcker för att jag skall känna mig återhämtad från alla dagens intryck.
Men det är rofyllt, lugnt. Återhämtande. Gör att jag faktiskt bara är. Här.
MOTION SOM ÅNGESTDÄMPARE
Det bästa sättet att förebygga årstidsbunden depression är att se till att gå ut varje dag samt att motionera.
I höst har jag verkligen möjlighet att satsa på den biten.
Jag har använt motion som ångestdämpare i tillräckligt många år nu för att min kropp direkt skall bli lugn när den får röra på sig.
Låter det konstigt? Tjae, jag hade inte trott på det tidigare, men det är numera mitt konstaterande.
Direkt jag går ut på en rask promenad eller styrketränar går min ångestnivå sakta nedåt. Inte så att den behöver försvinna helt, men så att den sjunker. Så fysisk aktivitet är faktiskt jättejätteviktig även när man mår dåligt!
Fysisk aktivitet kan dessutom vara en jättebra familjeaktivitet. En avkoppling. En energihöjare. Listan kan göras lång!
Jag brukar gå ut med lilleman direkt de större barnen åkt till skolan. Eftersom fysisk aktivitet får mig att må bättre och ger mig mer energi, har jag den energin med mig hela dagen. Så om du är sjukskriven/hemma vill jag verkligen tipsa om att gå ut direkt från morgonen. Jag hatar det mörka molniga fram tills att jag kommit mig ut och inser att det ju inte var så grått och trist som det verkade vara från utsikten i fönstret. Jag mår absolut bättre, även dagar när jag är trött.
BETEENDEAKTIVERING
För att inte hamna i negativa tankebanor och öka ångestnivån ännu mer tror jag att det är jätteviktigt att satsa på beteendeaktivering. Alltså att öka på mängden aktiviteter som tidigare gjort dig glad, trots att det inte alls känns bättre för stunden.
Man kan inte bara tänka sig ur dåligmående, utan man måste GÖRA.
Ibland faktiskt livet ut, för att inte falla tillbaka.
Att börja med något litet, som att gå en promenad samma tid varje dag, är något som alla mår bra av.
Också något som alla klarar av - man kan ju anpassa sträckan enligt måendet.
Det är först nu när jag är äldre som jag förstått att naturen ger väldigt mycket inre kraft åt en.
Jag fick leta ett tag, men nu hittar också jag lugnet utomhus.
NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Jag brukar börja känna av mörkret först när klockan vrids om till vintertid, men iår har jag en ettåring att ta hand om samt kommer jag gå en kurs som jag ser jättemycket fram emot.
Dagarna kommer inte att ha för många timmar. Jag kommer snarare att bli tvungen att planera för att få ihop det.
Att våga söka till en ny kurs eller börja med ett nytt fritidsintresse gör också att man kan börja må bättre.
Alla behöver vi ha mål för att kunna orka se framåt.
Jag mår faktiskt oftast bättre när jag har ganska fullt upp, trots att för mycket program vill göra att jag har dagar när jag är helt orkeslös och bara vill sova. Det är en ganska svår balansgång, men jag tycker ändå att jag blivit bättre på att lära mig leva med den begränsade energin. Det gäller att planera bra.
UT I NATUREN
I dethär inlägget finns bilder där åtmistone jag ser färgskiftningarna som finns i naturen. Himlen, skogen, löven, i diset, i ljuset och i mörkret. Bilderna är inte rättvisa verkligheten, men jag vill ge er lite höstinspiration. Mäktig är den, hösten.
Jag mår bra just nu. Ifall det blev luddigt.
Hoppas att ni kan njuta av hösten utomhus!
I virrvarret av känslostormar
DEN STÄNDIGA BERG- OCH DALBANAN
AV KÄNSLOR
-Om hur det är att leva med känslor som ständigt växlar
och går från noll till hundra på sekunder
INLEDNING
Jag har alltid haft väldigt starka känslor, även om det inte alltid syns utåt. Det som märks är oftast just bara toppen av isberget. Dethär är fortfarande något som är tungt och tar energi av mig i vardagen, trots att jag numera är ganska duktig på att reglera mina känslor och inte låta dem styra mig. Men att lyckas hålla de största, inre känslostormarna i schack behöver ju inte betyda att det på något vis skulle vara mindre känsloladdat inombords. Nej, det stormar nog emellanåt, även om jag kan styra båten.
De starka känsloväxlingarna är nog det symtom på emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag fortfarande kämpar mest med. Dehär snabba humörväxlingarna är också något som jag tänkte förklara närmare i dethär blogginlägget.
Vad innebär det? Hur känns det inombords?
Det finns även personlighetsdraget högkänslighet som gör att personen regerar starkt på händelser i omgivningen. Att vara högkänslig är att helt enkelt vara ganska känslig. Det är absolut ingen sjukdom, utan något jämförbart med att vara envis eller blyg.
Att leva med emotionell instabilitet innebär då, jämfört med att vara högkänslig, att vara känslosam deluxe. Det ställer till större problem i vardagen, på grund av de ageranden som kan följa på känslostormarna. Det leder till mycket stark inre smärta.
Jag tycker själv att min egentillverkade linje ger en ganska bra överblick av styrkan på känsloreaktioner hos både "vanliga", högkänsliga och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom:
EN BERG- OCH DALBANA I KÄNSLOR
Jag brukar likna mina egna känslostormar för en ständig åktur i barnberg- och dalbanan. Mina svängningar har blivit både mindre och lätthanterliga, men likväl finns de ständigt där. Men om jag tidigare ständigt åkte i en vanlig berg- och dalbana, måste jag säga att barnens berg- och dalbana är behagligare.
Känslorna åker alltså upp och ned, upp och ned i en mycket hög hastighet. Det kittlar i magen och man skriker av lycka, man blundar, håller hårt fast sig och känner hur knogarna vitnar när man krampaktigt håller i räcket framför sig. Man kastas åt sidorna, det skakar och vibrerar undertill, vinden får håret att flyga, ögonen blir torra och mitt i allt är man upp och ned, för att i nästa stund bli inbromsad för att åkturen är över.
Men felet är att man aldrig stiger av karusellen när man åkt klart. Man bara pausar och hinner andas ut innan nästa åkpass tar vid. Sedan rycker det till och man blir tvungen att göra sig beredd på ännu en känslostorm. Och ifall man åker väldigt många rundor under en dag, är det ju ganska klart att det finns risk för att vagnen man sitter i faktiskt börjar brinna så småningom, helt enkelt av överhettning.
Men bland har också jag ett behagligt lugn i mig. Då är det precis som om jag skulle hittat ett annat slags stabilitet, som jag inte lyckas med under de dagar eller stunder när känslorna vibrerar. För jag är inte alltid känslosam.
De dagarna jag känner dethärt lugnet står min vagn stilla på perrongen och jag ser över min berg- och dalbana. Jag kan till och med bygga lite fler fästen och lägga till någon planka här och där i karusellen. Jag vågar mig på att stiga upp ur vagnen och titta runt mig, blickar ut på omgivningen. Ler, höjer händerna till en segergest och tänker att livet är så fridfullt här nere. Jag putsar vagnen, kollar så fästena sitter ordentligt, klappar om den lite. Men jag är alltid beredd, för ingen vet när berg- och dalbanan är redo att starta igen. Den kör på lite som den vill.
TREDJE GRADENS KÄNSLOBRÄNNSKADOR
Marsha Linehan, forskare, terapeut och grundaren till dialektisk beteendeterapi, brukar likna emotionell instabilitet vid att vara drabbad av tredje gradens brännskador på 90 % av kroppen. Dethär gör att den minsta lilla beröring eller rörelse skapar smärta åt personen. Liknelsen är ett försök att beskriva hur känslig emotionellt instabila personer faktiskt är. Allt känns, oavsett hur försiktig omgivningen än är.
Men jag vill också poängtera något som jag tycker glöms bort lite i denhär liknelsen:
Det finns ju trots allt då fortfarande 10 % av huden som faktiskt är frisk eller till och med mer hårdhudad än vanlig hud. Det är också därför som allt faktiskt inte gör ont eller berör. Det råkar träffa de mer hårdhudade delarna.
Så en emotionellt instabil kan faktiskt reagera helt som andra. Vi gör faktiskt oftast det. Det är bara vid stressituationer som de starka känslorna löper amok och kan orsaka problem för den drabbade! (Men däremot kan det ju hända att personen ofta utsätter sig för dåliga val som skapar stress - men det är en annan grej)...
HUR DET KÄNNS ATT LEVA MED STARKA KÄNSLOR UR MITT EGET PERSPEKTIV
Jag har väldigt starka känslor, men det märks sällan utåt. Jag har under åren blivit ganska bra på att behärska mig. Jag har väl egentligen aldrig agerat utåt, utan snarare inåt. Men jag kan känna mig superglad, nästan som ett slags eufori över att leva och få uppleva allt underbart, för att i nästa stund komma ned i ett känsloläge där jag är trött, irriterad, inte alls vill fullfölja de planer jag nyss gjort upp och där jag tycker att livet nog är bra meningslöst och trist. Egentligen tycker jag inte det, men just då känner jag så.
Får jag bara hämta andan en stund kan det hända att jag faktiskt hinner pausa och landa i mellanläget när jag inte känner speciellt mycket, utan är mig själv utan att känslorna styr. Då när jag inte åker berg- och dalbana, utan hinner bygga och se över min vagn. Numera befinner jag mig oftast där, men tar ett par åkturer per dag till de båda ytterlägena.
-DE SMÅ DETALJERNA UTLÖSER KÄNSLORNA
Det är ofta de små detaljerna som utlöser en känsloreaktion. Det kan vara en blick från någon annan, eller att någon säger något i ett fel tonläge, eller ett felaktig ord i en mening. Min make kan stå som ett frågetecken när jag plötsligt blir jättearg eller jätteledsen. Ofta kan han inte förstå vad som fått mig att reagera så starkt, eftersom det ju inte hänt något riktigt katastrofalt. Men är jag redan lite irriterad eller besviken kan det vara en liten detalj som får mig att reagera riktigt starkt.
Jag tror att det är viktigt för andra att förstå att det faktiskt sällan är de stora händelserna som gör att personer med emotionell instabilitet reagerar. Jag reagerar på alla små detaljer, som andra faktiskt kanske inte ens märker av. Det är också därför omgivningen inte riktigt hänger med i svängarna.
Därför tror jag att omgivningen upplever det som att man är en drama queen, som gör en alldeles för stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse. För delvis har de ju rätt. Visst reagerar man oproportioneligt på en del saker - men det betyder inte att ens reaktioner inte skall tas på allvar. Det finns alltid en orsak bakom. Det är ju såhär jag känner just då.
Jag har numera kommit så långt att jag faktiskt kan skratta åt eländet ibland. Det är befriande och gör att jag får lite perspektiv på saker. Men när jag är mitt i allt känslovirrvarr, då bränner det som eld inombords. Det är verkligt. Det känns precis så starkt som jag säger. Men jag vill inte trippas på tå kring, för jag tål. Konstigt nog. Jag tål väldigt, väldigt mycket.
"Jag har lyckats tämja mitt känslomonster
till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon".
-KÄNSLOVIRRVARRET
Faktiskt kan jag sällan förklara varför jag är så arg eller så ledsen. Jag är ofta faktiskt både arg och ledsen, och dendär felaktiga blicken har jag inte ens själv tänkt att orsakade min reaktion. Givetvis finns det någon annan orsak, men dethär tonläget eller dendär blicken gör att allting faller över mig. Och då menar jag verkligen att allt - alla problem jag någonsin haft, har och kommer att ha, tas upp på en gång.
När jag förklarar vad som gör mig ledsen eller arg kan jag börja med den faktiska orsaken, men sedan snabbt övergå till att prata om något helt annat som också gör mig minst lika ledsen. Det blir ett riktigt känslovirrvarrr inombords. Jag tänker i nutid, dåtid och framtid - samtidigt. Jag oroar mig över allt, är ledsen för hur saker som hänt blivit och är arg på orättvisor.
Så nej, det behöver inte vara någon stor katastrof som gör att jag reagerar väldigt starkt. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
ATT LÅTA KÄNSLORNA GÅ NED INNAN MAN KAN REDA UPP TANKARNA
Nu går jag inte så starkt in i en känsla längre- utan det har mattats av- men för att lättare ge en bild av hur det kan vara så utgår jag nu från mig själv några år bakåt i tiden:
När jag är mitt uppe i en känsla, löns det sällan att fråga mig varför jag är så ledsen eller arg. Oftast har jag inget svar. Jag har ingen aning. Jag är oftast så upprörd att jag inte ens kan fundera på orsaken. Jag behöver snarare tid att lugna ned mig. Jag vill faktiskt inte prata - för att jag vet att jag är så upprörd att det inte leder till något bra. Jag slår helt bakut. Kan inte styra över vad jag säger. Svamlar. Pratar om allt möjligt på en gång. Jag vill vara ensam. Jag behöver få vara det. Däremot kanske någon annan behöver en kram, eller bara någon som sitter bredvid. Det är så individuellt.
Efter ett tag så kan jag prata om det på ett vettigare sätt. Då kan jag förklara hur det började, varför jag blev så upprörd och vad som ligger bakom. Jag vet att min man många gånger tycker att dethär är frustrerande, eftersom han är praktiskt lagd och gärna vill ta tag i saker på direkten. Men det fungerar inte alls för mig. Jag behöver tid.
Någon som är väldigt upprörd kan inte tänka logiskt. Då är det bara känslorna som styr. Därför behöver personen lugna ned sig innan det går att hjälpa hen.
För jag kan behöva hjälp med att trassla ut detdär nystanet av tankar som jag har. Eftersom jag dragit upp alla världens katastrofer i min ilska och ledsenhet, är det jättebra att någon annan hjälper till att nysta upp känslogarnet och hitta själva kärnan. Hitta vad som faktiskt gör mig så känslosam, just nu. Det är inte alltid så att jag automatiskt hittar det själv, utan istället går jag omkring och är känslosam i långa perioder - utan att veta varför.
När jag slutligen hittat själva kärnan till min känsloreaktion brukar jag kunna återgå till ett normalt känsloläge igen. Då först lugnar jag mig. Då kan jag göra vad som behövs för att lösa situationen. Jag har inga problem med att lösa situationen, utan det är snarare själva vägen dit som kan bli väldigt trasslig, omständlig och svajig.
"Att vakna och känna sig som en drottning – och gå till sängs och vilja dö.
Och sedan pendla i humöret kanske fem gånger däremellan."
Citat av Predag Petrovic
ATT VARA KÄNSLOSAM ÄR INTE BARA NEGATIVT
Jag vill ändå påpeka att jag tycker om min känslighet. Jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Min känslighet gör att jag många gånger ser detaljer och känner av känslor som inte andra märker. När jag stiger in i ett rum lägger jag först märke till atmosfären, hur stämningen är. Jag ser petitesserna. De små glimtarna. Sedan lägger jag märke till de större sakerna.
Tack vare dethär är jag ganska djupsinnig, bryr mig inte så mycket om det ytliga och synliga, funderar över samband och orsaker.
Utan dethär skulle jag knappast ägna mig åt de intressen jag tycker om. Jag skulle väl inte heller ha de åsikter och principer som jag står fast vid. Jag skulle ju inte vara jag utan min känslighet.
Ja, jag tycker om min känslighet.
Även om den är lite svår att styra emellanåt. Men som med allt annat så blir man bättre genom att öva.
Jag har lyckats tämja mitt känslomonster till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon. Den lyder inte alltid, men ofta tar den med med på livets detaljnivå. Den gör att jag uppskattar det lilla i livet.
Det krävdes många slagsmål innan monstret blev en liten filur, men även läskiga monster minskar om man tar ut dem i ljuset och lär sig att lyssna på dem.
Att äntligen vara fri från självhatet
NÄR SJÄLVHATET BLIR VARDAG
Dethär har varit en svår text att skriva som ett blogginlägg. Faktiskt har jag låtit bli att dela den hela sommaren, för jag har tvekat till hur den skall tas emot och hur jag efter dethär skall ses som person. Men samtidigt är jag absolut inte ensam om mina tankar, och det är också därför jag tycker att det är så viktigt att våga prata om sådant som är svårt. Så därför väljer jag nu att publicera några av de tankar som jag brottats med i många år, som känns väldigt personliga och känsliga.
"Jag hatade nog egentligen aldrig mig själv, jag kunde bara inte känna att jag dög till något som människa"
ATT ÄNTLIGEN VARA FRI FRÅN SJÄLVHATET
Det är i början av juni och jag är ute på en helt vanlig långpromenad. Sommarvärlden sluter sig omkring mig där jag vandrar med en sovande bebis i vagnen framför mig. Luften är alldeles lagom varm, böndernas sådd har precis börjat växa till sig på ängarna och jag går omkring i tystnaden. Inga poddar, ingen musik. Jag låter tankarna få virvla alldeles fritt. Tar ingen notis om någon speciell tanke, spinner inte vidare, planerar inget. Låter hjärnan snurra på i sin egen takt.
Och där slår det mig. En nästan förvånade tanke. "Jag hatar inte mig själv längre".
Det får mig att vakna till, stanna upp och backa inombords för att faktiskt kunna snudda vid den om igen. Det låter kanske som en väldigt underlig tanke - men för mig är det väldigt, väldigt stort.
Det är en sanning som gör att jag sträcker på mig och nästan blir tvungen att stolt andas in den insikten.
Jag tillåter mig att våga känna den lilla chocken över att jag faktiskt just konstaterade något som jag i många år känt var helt omöjligt.
Att inte avsky sig själv.
För nej.
Jag känner inget självförakt längre.
Jag har faktiskt inte känt så på väldigt länge. Jag har bara inte tänkt på det tidigare, det har varit något jag bara låtit tyna bort ut i intet. Helt enkelt bara lämnat.
STARKA TANKAR OCH KÄNSLOR
Självhat. Självförakt.
Något som jag vill hävda är mycket vanligt vid psykisk ohälsa. Men också hos personer som inte är drabbade. Något som lätt drabbar den som har en vacklande självbild.
För mig har det nog varit den psykiska ohälsan som skapat detta tankemonster. Det har egentligen skapats på grund av ett psykiskt illamående, och periodvis varit så starkt att jag känt det som ett självhat. Det är inte jättelätt att dela med sig av dehär tankarna, men jag tänker ändå göra det i ett försök att skapa förståelse.
"Vaddå - hur kan man hata sig själv? Är det inte ett väl starkt ord?"
kanske någon undrar.
Ja. Det är ett starkt ord. Det var en stark känsla.
Ett mycket starkt missnöje. Som en brännande ilska riktat mot en själv.
En känsla så stark att det gnistrade om den. Precis som ett sprakande tomtebloss, som slår ljusa gnistor omkring i alla riktningar. Men gnistorna har bara brunnit inombords. Ett förakt som är helt obeskrivbart. En känsla stark att den tagit över allt.
Ord som kunde cirkla runt i huvudet på mig var "ingen tycker om dig", ful, oduglig, dålig, äcklig, onödig, motbjudande, värdelös, bortglömd, tråkig, "ingen framtid"
och en lista som kan göras mycket lång. Precis som på bilden nedan.
Ja, det är ett starkt ord. Men eftersom jag har drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom har också de flesta känslor varit väldigt extrema. Det jag känt har jag känt hundra procent.
Det är först nu, efteråt, som jag insett att det aldrig handlade om rent hat - utan mera om en väldigt dålig självbild.
HUR ALLT BÖRJADE
Jag minns hur dethär självföraktet började i högstadiet när jag började må dåligt. Alltså som 13-åring. Sedan växte det sig allt djupare med åren, i takt med att jag började må sämre.
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde må som alla andra.
För att jag inte mådde bra.
För att jag kände att jag inte dög och räckte till till de höga kraven jag lade på mig själv.
För att jag inte tillhörde de populära, utan hamnade i bottenskrapet.
För egentligen allt som hörde ihop med mig själv som person.
Jag har aldrig känt att jag duger som jag är.
Jag har ständigt strävat efter att prestera ännu bättre, alltid lagt ribban ännu högre.
Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd och tillfreds, trots att absolut ingen annan ställt dehär kraven på mig. Men även om ingen har ställt sådana krav på mig - har jag själv alltid tävlat med mig själv. Precis som man bör, sägs det ju. Oavsett vad det gällt så har jag känt att det jag åstadkommit inte dugit.
Alltid gjorde jag något fel. Även när jag fick dedär högsta skolvitsorden eller lyckades uppnå något annat jag velat så har jag alltid känt att jag borde ha gjort ännu bättre. "Nog hade jag väl kunnat göra det liiite bättre, va?"
Jag har velat vara bäst på allt - men inte för att göra omgivningen nöjd, utan för att jag själv tänkt att jag på det viset skall känna mig tillräckligt duglig. Jag har alltid själv varit den som velat vara duktig. Jag har tyckt om att känna mig just duktig.
Men duktigheten har aldrig räckt till i mina ögon, utan ribban har alltid kunnat höjas lite, lite.
Jag har alltid krävt det omöjliga av mig.
Jag har krävt total perfektion i allt.
En riktigt gammal bild, skulle säga jag är kanske 18-19 år där?
ATT LÅTA SJÄLVHATET KONTROLLERA LIVET
Många gånger ledde det till oändligt ältande i ungdomen.
Gjorde jag något fel? Sa jag något opassande? Vad tycker de andra egentligen om mig? Vad borde jag ändra på för att bli en intressant person? Sådär gick tankarna, i all oändlighet.
Dehär tankegångarna leder till nervositet över att inte duga. Till överanalyseringar och övertänkande.
Ett ältande som man kan likna vid hjärntvätt. För slutresultatet blev alltid detsamma: "Du duger inte. Du måste bättra dig".
Ältandet tog otroligt mycket energi.
Jag försökte så länge ta kontroll över självhatet genom att förändra mig själv. För då, då skulle jag nog duga.
Jag försökte förändra det jag såg i spegeln.
Jag ändrade åsikt om saker, eftersom jag tyckte att andras argument var bättre än mina.
Jag försökte dölja mitt illamående, för att vara som "alla andra".
Jag försökte få de bästa vitsorden, vara duktigast.
Ingenting som någon annan sa hjälpte.
Inga fina ord, inga positiva kommentarer. Det var som att jag var helt immun.
Positiv feedback bara rann av mig, sköljdes bort lika fort som sanden på fötterna när man badar. Jag tog aldrig det. Lyssnade aldrig helhjärtat. Jag kunde helt enkelt inte, för hatet inombords förmörkade allt ljus som försökte hitta in.
Ja, jag försökte förbättra mig på alla sätt och vis för att duga- men jag hatade mig själv ändå lika djupt och innerligt.
Min simpla hjärttatuering, som numera har några år på nacken, gjorde jag på ena handleden för att alltid bli påmind om att jag duger, att jag är värdefull - och kommatecknet har ju sin egen internationella betydelse (i korthet att man överlevt psykisk ohälsa).
ATT INTE LÄNGRE AVSKY SIG SJÄLV - UTAN ATT VILJA SIG SJÄLV VÄL
Och många år har ju gått. Många, många gånger har jag i terapin upprepat meningen "jag hatar mig själv", speciellt när jag mådde som sämst.
Aldrig har jag kunnat förklara varför.
Aldrig har någon kunnat få mig på andra tankar.
Aldrig har jag ens förstått vad det innebär att inte känna självhat.
Jag kände att självhatet var ett medfött konstaterande. Något som aldrig skulle bli bättre.
Efter att ha levt med ett starkt självhat i många år trodde jag på allvar att jag aldrig skulle upphöra känna såhär. Jag gav faktiskt upp.
Kanske var det precis det jag behövde.
För nu är det början av juni 2022 och jag går min dagliga promenadrunda.
Insikten att jag inte längre hatar mig landar som en stark, mäktig tanke bland alla vardagsfunderingar.
Insikten att jag inte känt så på mycket länge.
Insikten att jag mestadels trivs rätt bra i mig själv känns rätt behaglig.
Missförstå mig rätt, jag älskar mig absolut inte varje sekund.
Jag tycker inte ens om allt med mig själv.
Men hatar?
Nej. Jag hatar inte längre. Jag föraktar inte heller.
Jag vill mig väl.
Det är en märklig känsla. Faktiskt blir jag ibland lite obekväm med den, för den är så pass okänd för mig. Men jag tycker om den.
HUR JAG FÖRÄNDRADE SJÄLVHATET TILL SJÄLVACCEPTANS
Det krävdes att jag slutade kämpa emot mig själv, och började försöka hitta mig själv bland alla skärvor av prestationskrav och normer över hur man skall vara. Jag slutade försöka passa in i en mall där jag omöjligt kunde vara.
I många år hade jag gått HELT emot mina egna förutsättningar, bara för att försöka vara så duktig och omtyckt i andras ögon.
Självhatet slutade först när jag slutade försöka vara någon annan än mig själv. Slutade försöka bli omtyckt av alla. Slutade med att försöka skapa ett liv som anses lyckligt på sociala medier.
Jag började öppna upp om vem jag är. Inte medvetet, men jag började anpassa livet enligt mina förutsättningar.
Försökte lära mig acceptera hur jag fungerar.
Hittade andra sätt att leva som passar mig bättre.
När jag fyllde på jag-bilden med sånt jag tycker om att göra - och gjorde det för att jag genuint tycker om det, inte för att passa in - försvann hatet.
Jag slutade försöka skapa det perfekta livet utåt, och började göra sånt jag själv vill och behöver.
Jag behövde inte längre bevisa att jag passar in, för jag vill inte passa in.
Det enda jag vill är att vara mig själv. Oavsett var det passar.
Och när jag äntligen var mig själv - då slutade jag hata.
Jag började tycka om, uppskatta, acceptera.
Och nu, efter att ha min terapeuti i många år upprepat orden "Du skall vara duuuu, ingen annan!" som ett ständigt mantra, kan jag äntligen förstå vad hon menar.
Jag insåg inte ens det själv, men jag försökte så länge bli någon annan än mig själv, för att bli uppskattad av andra.
Min egen självbild var så svag, eftersom jag i redan så tidiga år börjat må dåligt och inte hann med processen att hitta mig själv. När andra som tonåringar hade fullt upp med att hitta sig själva, hade jag fullt upp med att må dåligt. Så denhär hittande-processen har kommit först de senaste åren.
ATT VÅGA VARA TILLRÄCKLIG
Såklart kommer det dagar och stunder när jag fylls av ett brinnande självhat. Det skulle vara konstigt om det helt skulle försvinna, när jag gått med känslan mer än halva mitt liv.
Skillnaden mot förut är att jag inte längre går in i känslan. Jag känner den, men jag späder inte ut den ännu mer. Jag väljer att bryta den dåliga cirkeln istället. Jag rabblar inte upp allt dåligt med mig själv.
Jag plockar bort sådant som triggar igång självhatet ännu mer. Kan jag inte undvika så väljer jag att åtminstone att inte springa fram och omfamna självhatet ännu mer, vilket jag faktiskt gjort tidigare, eftersom allt som är bekant blir tryggt. Även en känsla av självhat kan kännas trygg. I dagsläget noterar jag att känslan finns. Känner hur smärtsamt det är. Men sugs inte upp, absorberas inte längre. Då går det också om mycket snabbare.
Idag är jag på god väg att våga vara tillräcklig.
I mina egna ögon.
Med misstag, med framsteg.
Jag har alltjämt dugit. Men det mig 36 år att våga säga det högt.
Det tog 36 år för mig att våga tycka om mig själv i varje fall alldeles tillräckligt.
Men nu vet jag att jag gör det.
Jag duger. Jag hatar inte.
Jag har äntligen slutit fred med mig själv.
Nu förstår jag att det omöjliga går.
Jag tycker om mig själv.
I varje fall alldeles tillräckligt.