Visa alla inlägg skrivna februari 2022
Att återvända
"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".
DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.
När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände.
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.
IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.
I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad.
Här står jag, ett par år senare.
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade.
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt.
Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.
Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.
Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills.
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär.
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten.
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med.
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över.
Jag hoppas mina ord kommer räcka till.
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.
Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom.
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig.
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter.
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna.
Tillbaka till vardagen.
Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit.
Där stod jag. Trots allt. Efter allt.
Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan.
Att få leva sin dröm och föreläsa om sina erfarenheter
Igår höll jag en föreläsning för blivande utvecklingspsykologer. Jag är så glad att tekniken höll - internetanslutningen höll ihop och mina egna torftiga kunskaper om datakunskap räckte alldeles väl för att jag skulle få powerpointen att funka. Bilden hängde inte ens sig. Även om jag blev lite ställd där ett tag, eftersom bilden släpade efter. Jag har inte använt Zoom så jätteofta, så vet inte riktigt exakt hur det kan se ut. Jag lyckades dessutom hålla tidtabellen. Dethär är ju något som vi redan under vår utbildning till erfarenhetsexperter blev lärda. Se till att håll tiden. Vad du än gör, dra inte över.
En av mina närmsta vänner skickade igår en viktig påminnelse åt mig. "Vet du själv vilket jobb du faktiskt gjort? Dethär var ju din dröm för inte så länge sedan. Tänk att du nu får hålla på med det som du drömt om. Fattar du själv att du faktiskt kommit dit nu?"
Nej, jag har egentligen inte tagit in det. Jag kan faktiskt inte helt ta in vilken sjujädra resa jag gjort på bara några år. Att jag kan berätta om det som varit, och som inte längre är. Kan man någonsin egentligen ta in det? "Vi får komma ihåg att påminna varandra" skrev min vän.
Ja, vi får göra det.
Påminn era vänner. Påminn hur mycket hen kämpat, hur långt hen kommit.
Vi gör alla en egen livsresa, som ständigt får nya mål. Därför är det så fruktansvärt lätt att man faktiskt glömmer varifrån man startade. Istället ser vi bara vart vi vill. Vi ser nya mål. Vi ser en lång väg dit, och hur stenig den känns. Vi ser att vi står en bit ifrån, för där vi nu står finns inte längre målet. Där vi nu står har vi ju redan nått fram.
Påminn era vänner ibland att titta bakåt. Påminn varann om alla de steg som faktiskt lett fram till där ni nu står.
Ta ett djupt andetag och känn in känslan av att ha lyckats. Le.
Här står ni, på stället som för ett tag sedan kändes ouppnåeligt. Sträck på er.
Ta in det, känn på det med fingertopparna, våga vara stolta.
Såhär såg det ut bakom kameran igår. Bokhögar är bra till det mesta. Bloggen har nog kommit lite i andrahand den senaste tiden, eftersom jag förberett föreläsningen de korta stunder lillen sover. Av nån anledning vaknar nämligen alltid småbarn precis när man skall börja göra något eget projekt. Så det tar alltid väldans tid att lyckas få till en föreläsning eller ett blogginlägg. Mina barn har aldrig varit sådana som sovit i timtal själva. Här satsar vi ofta på powernaps. Dessutom har jag också prioriterat promenader de stunder mina skolflickor inte är hemma. Så därför kommer blogginläggen med mer fördröjning än vad jag faktiskt tänkt.
Jag är nöjd med gårdagens föreläsning.
Där försöker jag själv sätta punkt. I mitt huvud försöker jag alltid ständigt förbättras. Jag är sällan nöjd, utan funderar hela tiden på vad som gick mindre bra, om det finns något som kan tas bort och om det är något som skulle behöva läggas till. Funderar på felen istället för det som flöt på superbra.
Det jag också fick lära mig på utbildningen är nämligen att bakom varje duktig föreläsare står ofta timtal av övning och förberedelse. Det är inte så att den kända föreläsaren bara går upp på scen och drar fram orden till sin föreläsning. Det är minutiös övning. Omprövningar, testningar och nya försök, att med kritisk blick kunna syna sig själv. Ja, om man vill vara bra alltså. Och om man tillhör den skaran vars puls är uppe i hundraåttio minuterna innan. Där man vill ha förberett innan.
Därför glömmer jag ibland att först sätta punkt. Som med det mesta vi kämpat med länge. Men det behöver man också. Berömma.
Jag är nöjd. Punkt.
Men konstigt nog är det dethär jag älskar. Förberedandet, funderandet, virrandet innan man hittar den röda tråden, ihopklippandet av powerpointsen, tillbakablickandet. Att skapa mening ur det som en gång var min smärta. Den rädda, ensamma tonåringen i mig får äntligen en röst. Hon pratar rakt ur buken, med kraft och eld i blicken. Jag pratar för att tonåringen i mig aldrig vågade berätta hur det kändes inombords. Nu kan hon prata utan skam. 
Men jag längtar efter att få se människorna jag pratar till. Längtar efter svettiga föreläsningssalar fyllda med parfymdoft och mummel. Igår fick mina lyssnare i bakgrunden se vår råddiga bokhylla, fylld till bredden med böcker, foton och en stor trägiraff jag köpt på loppis för nåt år sedan, som aldrig riktigt hittat sin plats här hemma. Den kan falla och göra ont med sin tyngd, där den balanserar på sina smala träben.
Idag känner jag mig urholkad, mör. Jag är glad att vi förbereddes på den känslan redan under utbildningen. "Ni kommer att känna er som en urvriden disktrasa följande dag" var vår lärares ord. Det är ju nämligen min historia som jag mentalt går igenom varje gång jag berättar. Det är smärta, svärta, ångest och djupa slukhål. Det är ju också förbättring och återhämtning, men att resa bakåt tar kraft och energi. Det drar upp minnen som gör ont. "När ångesten tar över livet" handlar om att vad som händer när den glada fasaden faller, men också hur jag gjort för att kunna börja leva ett liv som är värt att leva igen. Att resa sig ur svärtan.
Gråten är alltid varit nära dagen efter jag föreläst. Jag får upp minnesbilder som jag glömt. Känslor som varit. Jag reser mentalt tillbaka i tiden och spolar den framåt under en timme. Det är omtumlande, mörbultande. Det är klart det känns. Och det ska få kännas. Nästa vecka kommer jag också få vara erfarenhetsexpert och berätta, i ett projekt som känns så fint och spännande.
Jag lever min dröm nu.
Jag har nått ända hit nu. In till drömmen.
När är man egentligen frisk från psykisk ohälsa?
VAD INNEBÄR DET ATT VARA ÅTERHÄMTAD/ FRI FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-Eller hur man enligt olika teoretiska synsätt kan anses vara återhämtad från emotionellt instabilt personlighetssyndrom
Psykiatrin har klassat emotionellt instabilt personlighetssyndrom som en störning i den psykiska hälsan, vilken påverkar funktionsförmågan i hög grad. De symtom man har orsakar smärta och svårigheter i vardagen. Svårigheterna kan också för en del få väldiga konsekvenser. Men störd? Njae.
Jag själv ogillar benämningen störning. Det låter som något fult. Något som är fel jämfört med hur andra människor fungerar. Något som inte går att reparera. Något trasigt. Ordet störning är väldigt nedsättande. Därför är det inte heller konstigt att det finns en stor skam kring denhär diagnosen. Egentligen är ju EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person. Därför tycker jag att syndrom är ett ord som beskriver problematiken mycket bättre. Det har inte en negativ klang.
Här tänkte jag titta närmare på hur man inom psykiatrin anser att man är frisk/ återhämtad från psykisk ohälsa. Jag tyckte nämligen att det var jätteintressant när jag hittade instagram-kontot @catherenelcsw och hon tog upp de olika synsätten. (I övrigt också ett väldigt informativt konto på engelska om man vill lära sig mer om EIPS).
Nu kommer jag i huvudsak att utgå från emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men dethär kan bra passa in på även en del andra diagnoser. Däremot inte på alla - till exempel NPF-diagnoser handlar om något helt annat.
Så mina frågor är egentligen:
Tidigare trodde man EIPS är något kroniskt. Något som inte går att behandla.
I dagsläget sägs det att man visst kan bli frisk från borderline.
Jag själv säger att jag lever ett tillräckligt bra liv, trots mina drag av emotionell instabilitet. Att jag har ett liv som är värt att leva.
Men vad menar psykiatrin egentligen, när de pratar om att man kan bli frisk?
Är man frisk när man inte uppfyller kriterierna till en diagnos?
Eller är man frisk om man har ett liv som är bra?
Och vad innebär det då att ha ett liv värt att leva?
För att kunna svara på frågan om huruvida man faktiskt kan bli frisk från EIPS, behöver man först veta vad återhämtad/frisk faktiskt innebär. Dethär kan faktiskt se lite olika ut, beroende på vilket synsätt man använder sig av. Här kommer fyra av dem.
Inspiration från Instagram-kontot @catherenelcsw
Här kommer en liten kort förklaring till vad dehär synsätten innebär:
1. BOTAD
Termen botad är ett väldigt oeffektivt sätt att se på återhämtning. Dethär innebär nämligen att man antingen har psykisk ohälsa eller så har man det inte. Antingen är man sjuk eller frisk.
Det är ett väldigt svartvitt synsätt, som egentligen inte alls funkar om man tittar på EIPS. Borderline är redan i sig är ju en väldigt flytande diagnos. EIPS är inte något som man antingen har eller inte har. Det är mer komplicerat än så.
Kan man ens någonsin helt bli botad från sina personlighetsdrag, alltså få dem att helt försvinna?
2. KLINISKT ÅTERHÄMTAD
Kliniskt återhämtad innebär att man inte längre uppfyller fem eller fler av de kriterier man från början haft när man fått diagnosen EIPS. Fördelen med dethär synsättet är att de flesta med diagnosen EIPS därmed blir friskförklarade. Efter ett antal år kommer många inte längre uppfylla fem kriterier, utan kanske bara två eller tre. Det är däremot ett bra synsätt om man vill föra statistik.
Nackdelen med synsättet är att man fortfarande kan uppfylla ett par symtom på EIPS - och de symtomen fortfarande är förödande för den egna hälsan. Dethär innebär ju att man kan ha ett självskadebeteende och en impulsivitet som resulterar i självmordsförsök; eller extrema humörsvängningar som resulterar i starka overklighetskänslor.
Är man då fortfarande återhämtad? Ja, nog enligt detta synsätt.
3. SJUKDOM SOM KOMMER I SKOV
Enligt dethär synsättet är skoven av EIPS något som kommer och går under livet. Emotionell instabilitet är alltså något som man alltid kommer att ha, men det är inte säkert att man just i stunden har symtom. Dethär är ju givetvis ett mindre hoppfullt synsätt, eftersom det innebär att EIPS är något som man kommer att få leva med resten av livet.
Dethär är enligt mig själv ett vettigt sätt att se på diagnosen. Vissa kommer faktiskt att bli helt återhämtade, men för andra kommer det faktiskt att se ut såhär. Man kommer ha skov där man lider kraftigt.
4. FUNKTIONELL ÅTERHÄMTNING
Funktionell återhämtning innebär att man inte längre styrs av sina symtom på EIPS. Fördelen är att det faktiskt är upp till individen själv att anse när man är återhämtad. Synsättet utgår alltså inte från att kriterierna enligt DSM/ICD inte längre uppfylls, utan utgående från hur man själv ser på sin återhämtning. Nackdelen är ju att dethär synsättet gör att återhämtning från EIPS blir helt omöjligt att studera i forskningssyfte. Alla med EIPS definierar ju sin egen återhämtning olika.
Exempel på funktionell återhämtning:
-Ha självmordstankar någon gång i månaden, men inte agera på dem
-Behålla ett jobb
-Klara av sin ekonomi
-Kunna hantera relationer på ett bra sätt
-Skriva ned sina tankar i en dagbok när man är arg, istället för att skicka arga sms
"Egentligen är ju diagnosen EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person".
HUR JAG SER PÅ TILLFRISKNANDE
Jag märker att jag utgår från två synsätt när jag själv säger att jag har ett liv värt att leva och att jag inte anser mig vara sjuk.
Nu pratar jag helt utifrån mig själv, så en annan person med EIPS kan tycka att dethär är helt galet.
Jag tycker att synsättet om funktionell återhämtning är det bästa sättet att se på allt tillfrisknande. När man själv tycker att man har ett liv som är värt att leva, när man lever ett gott liv utgående från egna förutsättningar - ja, då är man välmående och frisk.
Men jag anser likväl att EIPS är något som går i skov för mig. Samma sak med återkommande depressioner. Vissa perioder lider jag mer, och har starkare symtom. Då kan jag också känna mig sjuk. Andra perioder känner jag mig återhämtad, frisk, välmående. Så jag lever med det, men jag har ett bra liv ändå.
Exempel på min egna funktionella återhämtning, utgående från EIPS-kriterier:
-Hanterar min ångest, den är inte utom kontroll --> Tar tag i den, samtidigt som jag accepterar att den är där
-Har inte lika starka humörsvängningar - inte lika djupa och långa dalar
-Kan bryta overklighetskänslor och komma tillbaka ganska fort
-Inte längre samma känslokaos inom mig
-Accepterar att mina symtom finns där, fortsätter med vardagen ändå
.
Hur ser ni på dethär med återhämtning från psykisk ohälsa?
Hurdana framsteg har ni gjort, utgående från synsättet funktionell återhämtning?
Tycker ni att man kan vara frisk även om man lever med en diagnos?
.
I nästa inlägg skall jag fundera lite mer på vad det innebär att ha ett liv som är värt att leva enligt mig själv. Vad har jag i mitt liv, som gör att jag anser mig ha ett bra liv?