Visa alla inlägg skrivna mars 2022
5 månader efter en förlossningsdepression
I december skrev jag ett blogginlägg om min post-partum depression, som jag vill kalla den ångest som jag drabbades av redan på BB när lillen föddes i oktober. För baby blues var det inte. Gråten och ångesten bara fortsatte, och blev bara värre och värre. Så även om jag inte fick någon officiell diagnos, är jag ändå rätt säker på att det handlade om en depression.
Nu, fem månader efteråt, känner jag att jag är mig själv igen. Jag har egentligen mått ganska bra redan i tre och en halv månad, men jag har ändå inte känt mig redo att säga det högt. Jag har varit rädd att det skall komma något bakslag. Det har nästan känts för bra för att vara sant, eftersom depressionen och ångesten försvann så snabbt denhär gången. Men det gjorde den.
Jag tänkte berätta om vad som hjälpte mig upp. Dethär är det första inlägget, för jag har ju en tendens att skriva lite långt. Här tänker jag främst fokusera på det som verkligen var det viktigaste för mig - att jag började ta medicin igen. Jag hade inte något som behövde bearbetas. Jag vill dock inte riktigt klara mig utan mediciner.
Kom ihåg att dethär är min historia. Jämför inte i tid - alla kommer tillbaka olika snabbt.
MEDICIN SOM HJÄLPTE
Orsaken till att jag började må bättre så snabbt är i huvudsak att jag började äta medicinen igen.
Jag hade ju helt nollat all medicin den sista graviditetstiden. När nu alla varningssignaler började blinka två veckor efter förlossningen var det alltså ganska lätt att veta vilka mediciner jag behövde. Så nu kunde min terapeut kontakta en läkare, som ordinerade dem på nytt. Jag behövde inte träffa läkaren, eftersom det redan var inplanerat att jag kunde återuppta medicineringen på nytt ifall det skulle behövas. Därför gick det med ett telefonsamtal. Jag är tacksam för att jag inte behövde åka iväg till ett läkarbesök när jag var nyförlöst. Jag hade ingen ork, ville bara vara hemma. Så det var jag själv som föredrog en sådan lösning. Jag visste att orsaken till depressionen var att jag inte hade någon medicin alls, och är känslig - så när hormonerna gick bananas efter förlossningen reagerade jag.
Jag har numera en lägre dos på medicinerna än vad jag hade före graviditeten, vilket har varit en dos som jag stått på i flera år. Jag trappade aldrig upp dem riktigt så högt. Det verkar dessutom vara så att jag faktiskt klarar mig på den dos jag nu har. En av medicinerna är en sådan att jag får justera dosen ganska fritt. Nu när våren kommer har jag försökt plocka bort den som jag tagit på dagen, och det verkar faktiskt som att jag inte behöver den.
Min terapeuts tanke är att jag kanske behöver en lite högre dos vintertid, för att orka med mörkret. Sedan kan jag alltid till våren minska dosen, eftersom jag mår bättre under det halvåret. Jag tittade lite skeptiskt på henne när hon sa detta, men nu när jag funderat lite låter det som en bra idé. Det är ju alltid lite tungt att ändra doseringar, men om jag å andra sidan mår bra under våren och sommaren så behöver jag ju inte ta medicin i onödan.
De första två veckorna efter att jag börjat med medicinerna igen var tunga. Jag trappade inte alls upp, som ju rekommenderas, utan jag började med rätt dos direkt. Speciellt den antidepressiva vill ge mer ångest när man börjar med den. Jag ville ha full effekt snabbare, så därför bestämde jag mig ändå för att börja på en högre dos - vilket i början troligen gav mer ångest. Men jag stod inte ut med tanken att det skulle gå flera extra veckor innan jag var på rätt dos. Läkaren tyckte också att dethär var okej, med tanke på att det inte är bra att vara deprimerad med en två veckors bebis heller. Jag skulle ju också orka knyta an till lillen.
Min man hade som tur pappaledigt de första tre veckorna. Jag tog hand om lillen, han tog hand om i princip allt annat. Och nu om någonsin behövde jag verkligen honom vid min sida. Jag ville inte ens vara ensam längre stunder, för jag tyckte att ångesten blev värre då.
I och med att jag började ta medicin igen tvingades jag sluta amma direkt. För mig var det ingen big deal. Det var faktiskt ganska skönt att slippa ta beslutet själv. Jag har ändå aldrig haft bra amningsupplevelser, och efter att verkligen ha kämpat alldeles för mycket med amningen med den förstfödda, har amningen alltid varit ett trauma. Tyvärr. Så att jag tvingades gå över till ersättning gjorde inte mig något, för jag hade ändå inte ammat länge denhär gången heller. Jag mår bättre av att flaskmata - och i längden gör dethär ju att också mina bebisar mått bra. Men, nu blev det alltså ett slut på det på grund av medicinerna.
Efter de första två veckorna med ångest som biverkning av medicinerna hände plötsligt något. Inte så att jag en dag vaknade och var mig själv igen, utan det kom smygande. Jag grät inte längre helt utan orsak. I början kunde jag börja gråta mitt i allt i soffan, trots att jag minuten innan hade mått helt bra. Jag skrattade dessutom själv lite, för jag hade ingen aning om varför det var såhär dåligt. Men när gråten sedan kom kunde det vara svårt att få den att ebba ut.
Ångesten som kommit till eftermiddagarna försvagades också. Jag kunde vara ensam på kvällarna (för i början sa jag åt min man att han måste vara hemma då, jag klarar inte av ångesten och barnen samtidigt). Jag började sova på eftermiddagarna, utan att tankarna började rusa i huvudet så fort jag lade ned huvudet på kudden. Jag var lugnare, tryggare, mera mig själv (så mycket sig själv som man nu är i all trötthet och alla förändringar). Jag orkade lite, lite mer.
Och sen blev jag sakta mig själv igen. Ganska snabbt faktiskt, sett på det såhär i efterhand. Främst tack vare att jag slutade envisas med att vara utan medicin. För jag behöver den för att må bra.
MEN TERAPIN DÅ?
Jag hade regelbunden kontakt med min terapeut, trots att jag inte träffade henne förrän lillen var 3 månader. Dethär var också en jättestor trygghet. Jag visste att hon fanns där, trots att jag inte hade någon träff inbokad. Hennes ord gjorde ofta att jag kämpade vidare. Det gjorde att jag kände mig trygg och sedd av psykiatrin, trots att jag inte ens gick dit när det var som mest tungt.
Jag hade ärligt sagt ingen ork att ta mig till terapin när lillen var alldeles nyfödd. Min hjärna hade inte orkat med någon terapi. Jag ville verkligen bara vara hemma - men jag behövde ändå min terapikontakt. Det handlade mycket om att stå ut fram tills dess att medicinerna började verka. Det visste jag, det visste hon. För jag behövde få vara hemma med familjen. Så vi hade ofta kontakt när det var som värst.
ATT RIDA UT STORMEN
Jag hoppades att medicinen skulle hjälpa något när den väl började verka, men jag var faktiskt inte säker på hur mycket nytta jag nu skulle ha av den. Jag visste inte om jag skulle bli tvungen att justera doser, hur tungt det skulle bli, om medicinerna alls skulle bita. Jag var ärligt sagt livrädd - för jag såg framför mig det skräckscenario där jag skulle må jättejättedåligt under hela lillens första år.
Hade allt raserats nu? Var jag tillbaka på noll? Hur skulle jag orka ta hand om barnen om jag mådde såhär?
Jag var också otroligt besviken på att jag inte fick må bra nu, när jag under en så lång tid hade känt att livet var under kontroll. Jag är så urbota trött på depressioner. Jag hade varit så stolt över att äntligen vara medicinfri.
Men jag vägrade lägga mig platt och bara slukas. Jag bestämde mig för att surfa på ångesten och besvikelsen, tills den långsamt ebbade ut.
Jag skulle ta kontrollen denhär gången.
Jag skulle våga lita på att jag faktiskt klarar dethär. Inte skrämmas av alla tankar som jag visste depressionen medför.
Tänkte att jag varit med om dethär förr - och att jag känner vägen upp nu, då jag gått den ett par gånger.
Fram tills dess skulle jag bara ha rutinerna i fokus.
Fram tills dess skulle jag bara ta en dag åt gången.
Och jag såg hela tiden målet framför mig.
En mamma som mår tillräckligt bra.
Jag visste också någonstans att jag ju faktiskt har alla verktyg jag behöver nu.
Nu hade jag alla chanser att faktiskt börja använda mig av alla färdigheter på nytt som jag fått i mina terapier. Skillnaden är att jag testat alla knep som finns redan tidigare och vet vad som får mig att må bättre. Jag vet hur jag skall ta mig upp, för jag har gjort dethär förut. Jag hade alla knep framför mig - det svåra var att orka använda mig av det jag redan visste.
Min höjdpunkt under dagen blev vagnpromenaden på förmiddagen. Det lilla blev det som jag såg fram emot varje dag. Då när jag kom mig ut i ljuset, friska luften och tystnaden. Det var min lilla egentid. Det blev så enormt viktigt för mig. Det var precis som om det handlade om liv och död huruvida jag kom mig ut om dagarna eller inte. Jag skulle ut. Om jag inte gjorde nåt annat, så skulle jag åtminstone göra dethär för min skull.
Jag mådde så otroligt bra av att kunna röra på mig igen, även om det inte var långa promenader i början. Jag har ju tränat regelbundet i många år, så att inte ens kunna ta en promenad utan att ha ont under graviditeten gjorde inte att jag mådde bättre. Det var en fantastisk känsla att kunna ströva längs vägarna och verkligen kunna promenera smärtfritt. Dessutom var dethär ju enda chansen till någon slags egentid den första tiden.
IDAG
Jag mår bra idag. Jag har mera humörsvängningar, för att jag har mindre medicindos. Jag tycker ändå att det går. Det är vår, det är ljust - dethär är definitivt mitt halvår. Jag uppskattar att vara mammaledig på ett helt annat sätt denhär gången. Jag tänker "vilken lyx". Den tanken slog mig aldrig när jag var hemma med flickorna. Då var jag trött och ovan. I dagsläget har jag en helt annan grund att stå på än under tidigare mammaledigheter. Jag är en helt annan människa. Är äldre, har mer erfarenhet. Har två stora flickor som är mina extra händer emellanåt. Har tittat hem i mitt inre, även om det stormar.
Jag hann inte heller falla så djupt denhär gången, eftersom jag tog tag i det så snabbt. Ju snabbare jag tog tag i det, ju snabbare kom jag mig upp. Min egen motivation tror jag hjälpt mycket. Jag förberedde mig på strid. Det var verkligen jag krigade mot alla depressionstankar. Tidigare har jag rullat runt på bottnen i evigheter, för att jag inte visste vad som kunde få mig att må bättre. Till sist blev också det ett slags vardag och trygghet. Nu ville jag bara upp, upp, upp.
Något som jag också prioriterat högt nu är att ha ett liv utanför mammalivet. Jag har haft en hel del uppdrag som erfarenhetsexpert, och det har känts så skönt att för en stund gå ur småbarnsbubblan och kunna bara vara Pamela. Det gjorde jag aldrig under mammaledigheten med flickorna. Nu vet jag att jag behöver det.
Jag kommer skriva mer om vad som fick mig att må bättre senare. När jag fick mina mediciner i balans igen hade jag ändå en stabil grund igen.
För tack och lov hjälpte medicinerna. Tack och lov hade jag en terapikontakt. Tack och lov hjälpte rutinerna. Tack och lov hjälpte min egen erfarenhet.
Tack och lov.
För jag tar aldrig det för givet.
Vad innebär det att ha ett liv värt att leva?
VAD INNEBÄR
'ETT LIV VÄRT ATT LEVA'?
Jag skriver ofta att jag nuförtiden har ett liv som är värt att leva.
Men jag vet att jag egentligen aldrig förklarat närmare vad jag menar med det.
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök nu.
Det finns ju inga rätta svar på vad ett bra liv är.
Alla måste utgå från vad man själv mår bra av, och var man befinner sig i livet.
Så mitt perspektiv är från en snart 36-årig småbarnsmamma, husägare, landsbo med fast deltidsanställning. En ganska introvert tänkare som älskar att skriva och som trivs hemma.
Ett tillräckligt gott liv för mig innehåller ett liv som är fyllt av berg-och dalbanor, målande, ångestmoln på axeln, stressiga morgnar, terapitider, småbarnsliv, skjutsar till och från barnens tidsaktiviteter, läxläsning med barnen, den eviga frågan vad man skall laga för mat idag, vagnpromenader, slötittande på Netflix-serier, terrasshäng, bokläsning, konstanta diskussioner om barnens skärmanvändning, kompisfika och fredagsmys.
Jag hade en gång ett liv som faktiskt inte innehöll mycket mer än ångest. Visst klarade jag någorlunda de måsten som vardagen innehöll, men ändå var allt en ständig kamp mellan ångesten och mig. Ångesten drog orken ur mig, och i slutet av dagen var det den som överskuggat allt.
Och det finns också en tid då jag satt på en sluten psykiatrisk avdelning och hade bestämda mattider, sovtider, fikatider.
En vardag där ångesten helt tagit över.
Därför är jag så tacksam över att kunna ha en fungerande vardag i dagsläget.
Det är för mig ett liv som är bra.
Ett tillräckligt gott liv är en lagom dos av både glädje och smärta. Ibland dominerar det ena, ibland det andra. Men i slutänden blir det ändå en balans på alltihopa. Inte varje dag, inte varje vecka eller ens varje period i livet. Men sett i det stora hela.
Ett tillräckligt gott liv är för mig varken eller, det är både och.
Ett liv värt att leva är att äntligen kontrollera ångesten, istället för att den styr mig.
För mig innebär ett liv värt att leva helt enkelt ett liv som är i balans.
Ett gott liv är inte de höga topparna eller de djupa dalarna.
Ett gott liv är en fungerande vardag.
En ständig balans mellan måsten och fritid.
Sedan är det ju givetvis ett plus om livet får bestå av sprudlande lycka emellanåt.
Och framförallt - de tunga perioderna skall man kunna bära utan att helt gå under själv av tyngden.
Man skall småningom komma ut på andra sidan smärtan. Man lämnar inte kvar där.
Och när man kommer ut på andra sidan gör man det utan att känna sig helt söndrig.
Ett bra liv handlar ganska långt om att acceptera sina egna personliga egenskaper, förstärka det man tycker om och välja bort sådant som tar energi. Acceptera att livet inte är lätt, utan många gånger är kämpigt och ganska kasst. Att fylla vardagen med sådant man tycker om och att klara av att göra sådant som man faktiskt måste göra.
Det låter lätt, va? Tjae.
När jag i årsskiftet 2015-2016 satt på den låsta psykiatriska avdelningen visste jag inte längre vad jag skulle göra för att kunna må bra igen. Det kändes som om jag befann mig i ett djupt hål, där det kompakta mörkret var tjockt och obehagligt. Jag visste inte vart jag skulle gå, för vart jag än vände blicken var det lika svart.
Det fanns inte en enda ljusglimt. Det fanns bara ångest.
Jag såg ju att livet pågick utanför min ångestbubbla, men jag kunde bara se på. För när jag försökte sträcka mig ut till världen insåg jag att den låg alldeles för långt borta för att jag skulle nå dit.
Och jag hade ingen ork att gå. Mina ben bar inte längre. Mina armar hängde tungt längs kroppen.
Jag orkade knappt andas.
Bild lånad härifrån.
Det tog flera år att bygga upp livet igen. Det var inget som hände plötsligt.
Jag blev fri från den djupa depressionen i något som snarare kan beskrivas som långsamt, sedan plötsligt.
Precis som Elizabeth Wurtzel en gång skrev i sin självbiogafi 'Prozac nation'.
Det var så små steg att jag själv ofta inte såg dem. Det var oftast något man kan likna vid myrsteg.
Det var bara kompakt mörker, lite lättnad, och mörker igen. Så höll det på ett par år. Lite bättre, dåligt, lite bättre, jättedåligt, lite bättre.
Men en sommardag år 2020 satt jag på terrassen i solgasset med en bok i handen och tittade upp på mina barn, som lekte lekstugan femtio meter bort. Jag hade ledig dag från jobbet. På bordet framför mig fanns två halvt urdruckna saftglas och glasspapper. En kaffekopp. Rester av vårt eftermiddagsfika. Jag hade hämtat barnen från förskolan och dagis. Det var en helt vanlig dag. Och jag insåg just det - att det är en helt vanlig dag.
Känslan som infinner sig när jag slås av den tanken. Jag inser att något stort hänt.
"Jag är ute på andra sidan av depressionen nu".
Det har gått tillräckligt lång tid för att jag faktiskt skall våga lita på att mina ben bär nu. Det är ingen tillfällighet. Det är vardag.
Jag orkar ha barnen själv nu. Ser fram emot våra lediga eftermiddagar tillsammans. Utan att tänka på det har jag bara gjort det som jag känt att jag orkar. Dethär var en omöjlighet för bara ett par år sedan.
Och plötsligt inser jag att jag, utan att ha märkt det tidigare, sitter mitt i vardagen igen.
Jag kom i mål.
Jag kom ut.
Med mycket små steg.
Och för att jag vågade förändra.
Och sedan, plötsligt.
Det är svårt att må bra igen efter att man levt med psykisk ohälsa i många år.
Det är svårt för att man vänjer sig vid den inre smärtan.
Smärtan tar över livet och blir något välbekant, tryggt.
Den slår ut ens egen personlighet och dikterar reglerna.
Man accepterar småningom att smärtan hör till ens personlighet.
Den läggs till och blir något naturligt, precis som skrattet och humorn blir ångesten livet.
Förlamande ångest som gör att man inte vill leva.
Det är nästan omöjligt att inse det när man är mitt i det, men depressionen ljuger.
Du är inte värdelös. Situationen är inte omöjlig att ta sig ur. Det kommer alltid alltid att vara såhär.
Det är depressionen som är ful och äcklig.
Det är smärtan som har tagit över livet.
Och det är skrämmande nog bara du själv som kan ta kontrollen tillbaka igen.
Det tar år.
Det gör ont.
Det är bakslag, framsteg, och ytterligare bakslag.
Man överlever, men inte mer än så.
Men långsamt, sedan plötsligt
står man där och inser att smärtan inte styr längre
och att man faktiskt lever, snarare än överlever.
Det är för mig ett liv som är värt att leva.
Artikel från Svenska Yle
Artikel om mig från Svenska Yle
Läs den här.
Jag har figurerat ganska mycket i media den senaste tiden. Det bara råkade komma en artikel om mig på Expressens hemsida nästan samtidigt som Minidokumentären om mig släpptes på Yle Arenan.
Idag kom artikeln om mig på Yles hemsida som är skriven som en fortsättning på Minidokumentären. Artikeln tangerar samma tema, men här kommer man även lite djupare in på mina känslor och vad som hjälpte mig när det var som värst. Resten finns här på bloggen.
Jag älskar verkligen bilderna i artikeln som Kati har tagit av oss! Jag brukar inte gillar bilder på mig själv, men titta så fin denhär bilden är (Jo, det var svinkallt och jag höll på frysa ihjäl medan vi filmade vid sjukhusområdet, där bilden är tagen):
Men nu har jag faktiskt inte något mer projekt på kommande som jag vet om. Det blev ganska intensiva veckor i och med att jag också förberett för en föreläsning som jag hade innan filmningen och intervjun. DJag är fortfarande så glad för att jag får pyssla med dethär. Som jag säger i artikeln så växer min lilla tonåring varje gång. Hon behöver inte vara tyst längre, och det har definitivt varit min räddning.
I övrigt mår jag också bra av att ha andra projekt än bara "hemmalivet". Något som bara är mitt. En dag under filmningen gick vi ut till min lilla målarvrå och det var faktiskt första gången jag rörde pensel och akrylfärg på ett par månader. Oj så jag saknar det! Jag har inte målat sedan lillen föddes, och inte heller under den sista tiden jag var gravid. Men småningom skall jag nog köpa lite nya canvas-tavlor och försöka hinna måla lite. Hittills har jag faktiskt inte orkat.
Jag mår däremot ganska okej. Det går upp och ned, men den senaste veckan har jag inte haft en enda dag som måendet svängt mycket. Det börjar ju bli vår, och då brukar jag börja må bättre än vintertid.
Jag skall återkomma till en uppdatering om de första månaderna som mammaledig.
Men nu vågar jag faktiskt säga det högt också: Jag är inte deprimerad.
Jag föll ju efter graviditeten, men jag reste mig väldigt snabbt tack vare medicinering och strikta rutiner. Sen har det bara flutit på. Lillen hänger med på i princip alla projekt jag gör. Under Expressens intervju var han vaken och lekte. Oftast är han nämligen ganska förnöjd.
En minidokumentär om mig från Svenska Yle
"Jag är så mycket mer än min diagnos"
-En minidokumentär om min resa
Idag släpptes äntligen den minidokumentär på Yle Arenan där jag är med.
Jag har inte sett slutresultatet förrän nu, så jag har själv gått och väntat i två veckor med spänd förväntan.
Jag kan ju bara berätta, men hur slutresultatet sen blir har jag inte kunnat påverka.
Programmet heter "Livet - Berättelser från Svenskfinland" och är en ny tv-serie som Svenska Yle gör. Det kommer att sändas på Yle fem ett antal gånger denna vecka, och finns även tillgängligt på Arenan. Direktlänken dit hittar ni här.
Det borde gå att titta på programmet via länken även utomlands.
SÄNDNINGAR i TV:
må 7.3.2022 17.45 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 10.10 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 17.25 TV Finland
lö 12.3.2022 19.50 Yle Teema Fem
Screenshot från Yle Arenan.
Jag har riktigt nyss själv tittat på programmet, och ler åt mina gulliga barn. Flickorna tyckte dethär med tv-inspelning var jättespännande. Lillkillen skötte sig exemplariskt och vi lyckades faktiskt tajma in filmandet under hans sovtider. Ja, de stunder han inte själv är med alltså.
Jag tycker att det är jättekonstigt att se mig själv, det måste jag erkänna. Jag tänker ju såklart på sådant som andra inte gör. Såhär 4 månader efter en graviditet är det väl inte alltför lätt att inte vara självkritisk. Men om jag bortser från sådana onödiga tankar så är jag otroligt nöjd med slutresultatet.
Det ryms inte med mycket på åtta minuter, så de har ändå lyckats fånga min berättelse på ett fint sätt.
Det är så vackert filmat.
Ja, jag är stolt och glad!
Fotot på när jag mådde som sämst är alltid lite svårt att se. Men jag ändå blivit vanare med att se bilden eftersom jag också har med den under mina föreläsningar. Men när jag ser byggnaderna där jag en gång var inlagd på avdelningen känns det. Mina ögon tåras.
Det känns så himla fint att kunna gå där, sådär cirka 7 år senare, och ta in vilken resa jag faktiskt gjort.
Från den hålögda kvinnan med mörk blick som syns på fotot till mig själv i dagsläget är som totalt olika personer.
Men båda är jag.
Tack och lov är det milsvida skillnad på den som var och den som är.
.
Jag kan inte helt ta bort mina svårigheter. Jag kommer troligen aldrig att bli helt symtomfri, aldrig helt "frisk".
Jag kan inte ta bort mörkret i mig. Jag kan inte ta bort det djupa hålet.
Men jag har lärt mig att se runt det.
Jag fokuserar på det som finns runtomkring.
Mina styrkor.
Jag har byggt upp skyddsvallar kring den kroniska tomheten inombords.
Jag ser på det som finns runtomkring hålet i bröstkorgen, för kring det finns så mycket mer.
Varje vecka ser jag till att fylla kalendern med sådant som ger mig sinnesro,
sådant som jag brinner för
och knep som gör att jag står ut när det känns extra svårt.
Jag har lärt mig att göra tvärtemot när känslan säger att jag skall ge upp,
istället säger jag "kom an bara".
För man orkar mer än man tror.
Man kan lära sig att leva med det mesta, men det krävs att man gör det varje dag, resten av livet.
Det är min hemlighet.
Inga snabblösningar, utan sådant som håller.
Det är många som hjälpt mig på min resa.
Ni vet vilka ni är.
Tack, från hela mitt hjärta.
Bild lånad från Yle.
Denhär berättelsen är till dig som mår dåligt.
Till dig som är rädd att söka hjälp.
Till dig som inte fått rätt hjälp än.
Till dig som lider i det tysta.
Till dig som känner att smärtan aldrig kommer gå över.
Till dig som känner att du dör av ångest.
Till dig som känner att det inte finns någon mening med livet.
Till dig vill jag bara säga:
Allt går.
Fortsätt gå. Kryp när du måste. Stanna upp en stund om du måste vila.
Ta ny sats, gör om. Gör nytt.
Våga göra små förändringar.
Dina knän är fulla av skrapsår och fötterna värker.
Jag vet. Jag har också varit där.
Allt går, för att du kan.
En dag
står också du där
på andra sidan
och kan konstatera att allt går. Även det tyngsta.
Du kommer också att komma ut på andra sidan.
För jag är precis som dig.
Lika svag,
lika stark.
Och min resa
den fortsätter.
Din med.
Ge aldrig upp.
Livet är värt att levas.
Vad kan man göra åt orostankar om kriget?
MINSKA DINA OROSTANKAR
-vad kan man göra åt orostankar om kriget?
KATASTROFTANKAR OCH ORO
Vi har varit bortskämda med att tycka att Europa är en relativt trygg plats att bo på.
Fram tills för ett par dagar sedan.
Jag tror inte att någon av oss kommer undan orostankar just nu.
Krig är förfärligt, tragiskt, sorgligt. Äckligt och hemskt.
Det gör ont i hjärtat att se och höra om de som drabbats.
Det är precis som om luften gått ur mig en aning. Det är både maktlöshet och rädsla.
Det känns väldigt konstigt att skriva om eget liv, eller hur man bemästrar psykisk ohälsa, när det finns så mycket hemskheter i världen just nu. Det känns svårt att fokusera på något annat. Alla mina egna projekt känns nästan meningslösa.
Det känns nästintill orättvist att bara leva som vanligt, när man är så väl medveten om vad som pågår ute i Europa just nu.
Men jag tänker inte skriva mer än så om mina egna orostankar, för jag tror att vi alla känner likadant.
Jag tänker bespara er.
Istället tänkte jag ge lite tips på hur man kan bemästra oron.
Jag har gjort upp en egen lista på hur man kan minska sina orostankar just nu. Den är inspirerad av lite olika sidor. Men jag vill ändå skriva om det även här, för jag vet själv hur viktigt det är just nu.
1. BEHÅLL EGNA RUTINER
Dethär är den absolut viktigaste punkten just nu! Lev precis som vanligt.
Vi kan inte pausa vårt eget liv för hemskheterna. Det må låta hårt, men vi behöver också ta hand om oss själva.
För vi kan inte göra annat.
I vårt land råder fred. Vi har en vanlig vardag. Vi har jobb, skola och fritidsintressen. Vi behöver rutinerna just nu.
Givetvis skall man inte förneka orostankarna, men man skall inte heller låta dem ta över.
Du får känna glädje, utan skam och skuld, trots allt som händer.
2. MINSKA NYHETSFLÖDET
Vi svämmas verkligen över av nyheter om kriget just nu. Det finns uppdateringar i mobilen, på tv:n, i datorn. Bilder och filmer delas via sociala medier. Det är ett konstant flöde.
Mitt råd, som jag själv fick av min terapeut, är att stänga av. Titta inte.
Det handlar inte om att förneka verkligheten, utan om att skydda sig själv. Speciellt om man är känslig så går dehär bilderna in i ryggmärgen och stannar kvar på näthinnan.
Man behöver inte titta på allt. Det är inte meningen att du själv skall slukas helt.
Håll dig uppdaterad max en eller två gånger per dag.
Och var lugn; du kommer nog hållas uppdaterad om läget även om du inte följer med nyheterna.
Dethär har jag väldigt svårt med själv just nu, eftersom jag så gärna vill veta vad som händer. Jag skall definitivt försöka stänga av mer. Det betyder inte att jag inte bryr mig, utan att jag vill skydda min egen känslighet.
En sak som är viktig att komma ihåg är att allt inte heller stämmer som visas. Det finns en del bilder och klipp som inte alls hör till kriget, utan är tagna ur deras rätta situation. Det är nästan omöjligt att veta vad allt som faktiskt är nytt, även för stora nyhetsbyråer. Så var kritisk! Kolla varifrån källan kommer.
3. LEV I NUET
Nuet är allt vi har. Stanna upp och se vad allt du har.
Ta vara på den vackra vårvintern vi har. Gå ut, promenera i skogen och på isen. Skida och åk slalom. Hör på fågelkvittret.
Naturen helar.
4. ANDNINGSÖVNINGAR
När orostankarna går över och blir till katastoftankar kan det vara bra att försöka lugna ned sig själv genom olika andningsövningar. De är enkla sätt att komma tillbaka till nuet och få tankarna att sluta snurra i huvudet. Här är en jättenkel övning som man kan göra var som helst, utan att det ens märks. Kom ihåg att man skall UPPREPA övningen många gånger för att den skall hjälpa. Fortsätt ett bra tag.
5. HJÄLP TILL
Jag tror att de flesta av oss har ett behov av att inte bara stå vid sidan och titta på, utan också att hjälpa till.
Det är skönt att kunna göra något rent konkret.
Donera pengar till organisationer. Det finns många hjälporganisationer på plats.
Det finns även många privatpersoner som samlar in vinterkläder och hygienartiklar i närheten. Kolla med dem vad som behövs. Via sociala media syns många dylika insamlingar.
Ifall du tillhör skaran småbarnsföräldrar och samlar på Libero-blöjkoder:
Det finns möjlighet att skänka 5 euro till Rädda barnen varje gång du uppnått ett visst antal bonuspoäng. Istället för någon egen bonuspresent är dethär ett sätt att hjälpa.
6. PRATA MED ANDRA
Diskutera tankarna tillsammans med familjen och vännerna. Tillsammans blir oron lite mindre.
Fråga också hur de känner det. Spräck orosbubblan genom att prata.
Kom ihåg att också diskutera med barnen.
Kolla hur de mår. Fråga om deras tankar. Fråga om deras oro. De ser också nyhetsflödet. De hör oss vuxna tala. Men alla är inte tillräckligt gamla för att kunna vara kritiska och hantera sådan information som kan vara skrämmande.
.
EN NORMAL REAKTION PÅ EN HEMSK SITUATION
En sak skall vi ju i varje fall komma ihåg:
Oron är absolut naturliga reaktioner på en väldigt hemsk situation!
Man är inte ensam om att gå omkring med katastoftankar.
Men på något sätt så måste vi ändå leva vidare i vår vardag.
Trots hemskheter, trots oron.
Det är det enda vi kan göra.
Ta hand om varann.
P.s. Jag kommer att skriva vidare om min vardag och dela tankar om psykisk ohälsa. Det är vad jag kan göra i dethär läget. Fortsätta.