Visa alla inlägg skrivna april 2022
Vardagen som fick mig att komma ur post-partum depressionen
VAD GJORDE JAG SJÄLV FÖR ATT MÅ BÄTTRE?
Om min egenvård
Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att min postpartum depression gick över relativt snabbt tack vare att jag påbörjade min medicinering, som redan i många år hjälpt mig. Tack vare den tycks jag alltjämt ligga på en stabil, okej nivå. Men det tog ju ändå någon vecka av jobbiga insättningssymtom innan den alls gav effekt (ja, fy sjutton vad hemska insättningssymtomen kan vara!), och därefter några veckor till innan jag landade i mig själv igen. Ja, och därtill även ännu en tid innan jag började känna igen mig själv igen efter allt som varit.
Jag började med att helt enkelt minska kraven. Tog bort allt extra som tog mycket energi den första tiden. Plockade bort tills det bara fanns ett par saker jag gjorde per dag, förutom all tid framför tv:n. Där matade jag bebisen, där landade jag när bebisen sov, där myste jag med övriga familjen.
Så det första tipset höll jag bara första tiden, de andra håller jag mer eller mindre även i dagsläget. Lite beroende på vad jag behöver.
VI BARA VAR
Jag införde ganska strikta rutiner för både mig själv och familjen den första tiden. Det var så omtumlande med en ny krabat i familjen, och det kändes så kaotiskt när vi föräldrar inte riktigt hann med vardagssysslorna. Så vi bestämde att vi avsäger oss alla besök, alla kompisbesök, allt extra. Det skulle bara vara vi fem. Flickornas fritidsaktiviteter fortsatte nog som vanligt, men inget annat. Småningom började det kännas roligt med besök, när jag inte hade ångest och grät helt utan orsak.
Jag tror att det gjorde gott åt oss alla. Vi var bara hemma. Gjorde läxor, var med bebin, kollade tv, hade alltför mycket skärmtid, hängde. Jag skötte bebin, min man tog hand om stora flickorna och egentligen allt annat de första veckorna. Småningom orkade jag börja laga läxor med flickorna igen. Jag orkade började fylla diskmaskinen, laga mat och tvätta. I början satt jag mest vid tv:n och orkade ingenting annat än ta hand om bebin. I dagsläget känner jag mig återställd. Nu orkar jag, nu är det snarare att jag inte alltid hinner med allt jag skulle vilja.
PROMENADER
Jag började promenera varje dag för att få både motion och frisk luft. I början korta promenader, för jag hade ju inte kunnat röra mig på många månader. Det tog ett tag innan foglossningen helt försvann. Och det tog ännu längre för att få upp grundkonditionen. Dethär är ju också en orsak till att jag velat röra på mig - jag har haft en ganska okej grundkondition tidigare. Nu kände jag inte alls igen min kropp. Såhär sex månader efteråt börjar det kännas bättre, men min rygg är fortfarande i ganska dåligt skick. Men eftersom det blev en så lång paus i träningen tar det också lång tid att komma tillbaka. I dagsläget har jag kört ett par träningspass hemma, och det har känts bra. Korta pass på en halvtimme med vikter gillar jag bäst. (Det har tyvärr blivit paus med det nu, eftersom vi fick corona).
Jag har orkat börja promenera ännu mer nu. Både längre och oftare. Jag måste vila ibland, men ungefär fem dagar i veckan promenerar jag. Sedan slänger jag in ytterligare ett kort träningspass en dag. Men mer orkar inte min kropp just nu. Jag kan inte styrketräna flera gånger i veckan. Så man behöver verkligen lyssna på sin kropp. Dethär är något jag försöker lära mig nu. Jag vet att jag gärna bara kör på för att jag vill få snabba resultat, eller bara av ren vana. Men nu försöker jag faktiskt se vad jag faktiskt orkar.
Men promenader gör att jag är på så mycket bättre humör resten av dagen. Därför skulle jag gärna gå varje dag. Men jag behöver nån vilodag från det också. Jag lägger på min favoritpodd i ena örat och lyssnar efter bebisgråt i det andra. Det är nog därför promenaderna är så roliga också. För att jag får lyssna på P3-dokumentär samtidigt. Jag har inte riktigt fastnat för ljudböcker.
SOVA MIDDAG
Jag började sova middag varje dag.
I början kändes dethär som en otrolig katastrof, som om hela dagen var förstörd. Jag hade SÅN ångest när klockan började närma sig eftermiddag, för jag visste att det skulle bli mörkt ute. Då kändes det som om dagen var slut. Det var ofta då jag hade mest ångest. Jag visste ju att jag skulle behöva sova. Men sova behövde jag. Lillen var uppe var tredje timme de första månaderna. Så jag tvingade mig att vila på eftermiddagarna, hur jobbigt det än kändes.
Nu har nog min egen ork kommit tillbaka, för jag är inte sådär utmattad som jag var i början. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt slutkörd. En orsak var säkert att jag ju sovit dåligt under den halva graviditeten. Jag hade ganska mycket sömn att ta igen. Nu jag har fortsatt att sova middag med honom, för att det är så mysigt att krypa intill honom en stund. Jag har fortsatt för att jag kunnat och mått bra av det. Jag har nämligen varit pigg resten av dagen då.
Det är nog bara de senaste veckorna som jag insett att det inkräktar på nattsömnen, så nu försöker jag avvänja mig. Jag har tänkt börja försöka läsa böckerna på eftermiddagarna, istället för de sena kvällar. För jag behöver den egentiden, den tystnaden, någongång under dagen. Men hittills har det oftast slutat med att jag ändå vilat en stund.
EGENTID
Jag plockar aldrig dagtid. Jag städar aldrig dagtid. Jag gör inga hushållsysslor dagtid. När flickorna är i skolan är det mig själv och lillen som är i fokus. Jag satsar på promenader och lek med pojken. Förmiddagen när lillen sover är också den tidpunkt då jag kan blogga, eller öva på föreläsningar, eller göra egentligen lite vad jag vill. Om han sover. Ibland sover han 45 minuter, ibland två timmar, ibland bara en halvtimme. Men det är min tid. Då satsar jag på mig själv. Och dethär är den stora skillnaden mot när jag var mammaledig sist. Nu satsar jag också på mig själv - och det gör att jag mår bra. Jag behöver få vara annat än mamma också, så därför har jag valt att hålla föreläsningar och lite sånt även som mammaledig.
Flickorna kommer hem med taxi, och tar mellanmål. Sedan ser de tv och går kanske ut. Ensamma. Det har varit vår lösning. Då hinner jag sova och de behöver ändå inte vara på eftis. De är nöjda med dethär, annars skulle de givetvis fått vara på eftis också.
Men hushållssysslorna, de får vara till eftermiddagen/kvällen. Och vi prioriterar verkligen. Det är leksaker framme då vi går och sover. Det är dammigt i hörnen. Det är sand på golvet. Det är prylar lite varstans. Men de hålls nog där, för följande dag dras de ändå fram. Däremot är disken fixad, flaskorna diskade och tvätten på tork varje kväll. Det är det enda vi inte tummar på.
När han ännu var så liten att han kunde sova tätt intill, ihopkrupen i min famn.
RUTINER
Ungefär såhär ser vår dag ut, som nedan. Dag efter dag. Nästan jämt, även om jag i dagsläget nog orkar och vågar göra undantag. Men jag vet också att alla mår bra av rutiner, framförallt lillen, så även om jag tycker det är halvtråkigt ibland så håller vi vårt schema nästan jämt. Tiderna är ungefärliga. Dessutom varierar lillens sovtider ganska rejält mot kvällen numera. Ibland sover han 3 gånger, ibland 4 gånger. Just nu är han i nåt mellanläge där han småningom kommer klara sig med bara tre sovturer, om han bara skulle ta lite längre tupplurer än dedär powernapsen han pysslar med mellanåt.
7.20 Väckning
Morgonmål för alla
9.00 Promenad, alternativt blogga
Lillen sover
10.30 Duscha, fixa sig
Lillen vaknar senast nu
11.00 Lunch för lillen och mig
12.00 Lillen sova
Jag sover, eller läser
13.15 Flickorna kommer hem, tar mellanmål, sysselsätter sig själva
14-15 Jag stiger upp, lillen vaknar oftast 15-tiden
Mellanmål för lillen. Mellanmål för mig, och KAFFE!
15.00 Läxläsning med flickorna, en i taget
Den andra tar hand om lillebror
16.00 Påbörja mat, vika tvätt, sortera, plocka
Flickorna har skärmtid (telefon, platta) först nu
16.30 Middag
17.00 Lillen sova
17.30 Maken kommer hem, om han har lång dag
18.00 Lillen vaknar
Flickorna åker på fritidsaktivitet (2 ggr/vecka), alternativt gör nåt med maken, t.ex går ut
19.15 Lillen sova
19.45 Kvällsmål för flickorna och mig, kvällssysslor
19.45 Lillen väcks senast nu
20.00 Lillen kvällsmål
21.00 Godnatt för alla barn
Jag läser böcker
Ibland känns det verkligen som om vi bara äter och sover. Mer spännande är det inte.
MED ETT ENDA MÅL; UPPÅT
Jag kan ärligt säga att jag inte hade klarat av den första tiden sådär bra om jag inte redan innan gått igenom ett antal depressioner. Det har ju gjort att jag redan vet vad som hjälper mig när det blir sådär nattsvart. Denhär gången var det dessutom en lite annan form av depression, som orsakades av allt hormonkaos och trötthet.
När det kändes som vågor av nattsvart ångest vällde över mig såg jag till att fundera över vad jag behövde just nu - som också i längden skulle göra att jag skulle komma ur depressionen snabbare. För upp skulle jag, fort. Och om det inte gick, så skulle dagarna ändå bli så uthärdliga som det bara gick. Jag tvingade mig att bara acceptera att det var såhär nattsvart just nu. Det var det svåraste, sen visste jag redan ganska långt vad jag behövde.
Jag hade tur, för det svängde snabbt denhär gången. Men visst fick jag också kämpa mig till det. Jag var så rädd att inte komma ur det, men det gjorde jag. Och nu trivs jag så bra med att vara hemma. Vår lilleman blir 6 månader nästa vecka - och denhär gången måste jag klyschigt säga att tiden går alltför snabbt. Jag njuter, inte varje stund, inte varje dag - men väldigt mycket. Det är precis som det ska vara just nu.
Grundstenarna till ett bättre psykiskt mående
VAD INNEHÅLLER ETT GOTT LIV?
-Sådant som kan hjälpa till att skapa
ett liv värt att leva
Ett liv värt att leva innebär för mig att ha en meningsfull sysselsättning, rutiner, fritidsaktiviteter och sociala relationer som skapar en känsla av sammanhang. När man har balans och trivs med dethär, har man en väldigt bra grund att stå på. Dethär är de grundstenar som hjälpte mig själv tillbaka till vardagen igen.
Sedan vill jag ändå påpeka att dethär är själva grundstenarna i att må bra - sådant som man själv kan försöka börja med för att skapa det liv som man vill ha. Dethär är inte på något vis allt som gör ett liv värt att leva, men dethär är konkreta saker som man kan göra. Sedan behöver man eventuellt också se bakåt och bearbeta saker som gjort att man hamnat där man är, samt hitta alternativ till det som gör att man inte mår bra. Alltså göra viktiga förändringar.
Men i dethär inlägget fokuserar jag på grundstenarna, som gjorde att jag själv kunde bygga upp en fungerande vardag igen. De grundstenar som skapar en förutsättning att ha ett liv värt att leva.
-RUTINER
är nog det absolut viktigaste, och jättesvårt, när man är djupt deprimerad och vill försöka komma tillbaka till en fungerande vardag. Det gäller nog egentligen all psykisk ohälsa. Rutiner är också något som vi behöver ha i vardagen. Ofta har vi det utan att ens tänka på det. Det bara funkar. Men när man mår dåligt blir dethär något som ofta lämnar. Då funkar verkligen inte dethär.
Då man mår dåligt vill man inte stiga upp ur sängen om morgonen, för vad spelar det för roll? Man vill sova jämt. Man bryr sig inte om att äta, eller äter alldeles för mycket, och man äter lite när som helst. Man kommer sig inte för att gå utanför dörren och motion är något som inte orken räcker till för. Man svarar inte i telefon eller på meddelanden från vänner. Man slutar följa med världsnyheterna. Man går helt in i sin egen bubbla av illamående.
Såhär i efterhand är jag tacksam att mina flickor var små när jag blev djupt deprimerad. Dethär gjorde nämligen att jag faktiskt inte hade möjlighet att bara lämna i sängen. Jag blev tvungen att stiga upp, laga mat, skjutsa till dagis, vara utomhus med barnen och lägga dem när det blev kväll. Nej, jag orkade inte - men jag hade inget val. Jag fick tvinga mig att orka. Med en stor ångestklump i bröstet tvingade jag mig att fortsätta.
Och faktiskt så orkar man mer än man tror. Man kan trots att det känns som om man inte orkar.
Givetvis sov jag mycket, framförallt när barnen var på dagis ett par timmar om dagen. Givetvis lämnade jag i sängen - men inte när barnen var med. Och för mig gjorde nog dethär att återhämtningen blev så mycket snabbare. För jag blev tvungen att hålla vardagsrutinerna. Därför vet jag också hur otroligt viktigt dethär är!
Så försök att hitta rutiner.
Sov och ät på vanliga tider. Samma tider varje dag.
Se till att duscha, byta till rena kläder, borsta tänder.
Laga ordentlig, varm mat.
Gå ut en gång per dag.
Hitta någon motionsform som du mår bra av.
Läs nyheter.
Bryt rutinerna ibland och gör sådant som du tidigare tyckte om att göra, till exempel bio, teater, simhallssbesök. Gå fastän du inte vill, fastän det inte spelar någon roll längre, för du kommer må bättre av det efteråt.
Jag klarade inte av dethär varje dag år 2016. Långt ifrån. I början klarade jag bara av en del av dethär varje dag. Småningom fick jag in fler saker. Jag tillät mig att må dåligt och bara sova när barnen var på dagis om det var en sådan dag. Men jag hade alltid som mål att försöka göra något jag mådde bra av de timmarna - träna, läsa böcker, gå i second hand-affärer, åka till gymmet. Om jag inte lyckades en dag försökte jag på nytt följande dag. Jag gav aldrig upp. För det fanns inget som hette 'ge upp'. Jag hade inget annat val än att fortsätta försöka.
Och i längden så gjorde också alla dedär rutinerna att jag mådde bättre. Depressionen lättade. Och jag insåg att jag behövde rutiner för att ha ett liv som är värt att leva, för ingen mår bra av att bara ta dagen som den kommer jämt.
Idag vet jag också att jag vill ha rutiner i mitt liv, även om jag ju egentligen lever ett ganska orutinerat liv i och med att jag har treskiftesjobb. Men också med det livet kan man skapa rutiner. Men det är såklart lättare om man har ett dagsjobb.
När jag mår bra kan jag tumma på en del rutiner, men de dagar jag mår dåligt går jag tillbaka till ett mera bestämt dagsprogram.
-EN MENINGSFULL SYSSELSÄTTNING
kan vara att ha ett jobb eller studier som man trivs med. Om man är pensionär kan det vara någon annan sysselsättning som känns meningsfull. Känslan av att ha en uppgift i livet är viktig. Känslan av att få jobba med något man tycker om är också viktig.
Jag jobbar i dagsläget bara deltid. Jag skulle inte orka jobba fulltid, eftersom jag har treskiftesjobb. Min kropp och mitt huvud orkar inte mer än deltid, eftersom arbetsdagarna ständigt växlar. Dethär innebär givetvis en sämre inkomst. Men för att jag skall må bra skall jag inte jobba mer än vad jag orkar. Då spelar pengar ingen roll. Då lever man enligt sin inkomst helt enkelt. Det är definitivt lättare att anpassa livet enligt mindre pengar än att pressa sig övertrött. Visst svider det ibland, eftersom man inte kan unna sig lika mycket - men det går.
Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag har alltid tyckt om att jobba med personer som har en intellektuell funktionsnedsättning. Den livsglädje jag ser hos dem gör också att jag själv ler inombords. Tack vare dehär personerna har jag lärt mig helt nya synsätt på livet. De utmanar mitt sätt att se på saker, och ger mig helt nya perspektiv. Jag skrattar varje dag där och får jag kramar varje gång jag går till jobbet. Det är inte alla förunnat.
Att ha ett jobb man trivs med är ju livsviktigt, eftersom man ju i princip tillbringar halva sitt vakna dygn på jobbet. Inget jobb är någonsin värt titeln eller inkomsten om man faktiskt inte mår bra där. Man kanske inte brinner för sitt jobb varje dag, men tillräckligt ofta. Man behöver ha roligt på jobbet. Man kan behöva byta många gånger. Man kan behöva se nytt för att utvecklas. Man kan behöva byta tillbaka. Inget är statiskt i jobbvärlden. Fortsätt leta om du inte hittat rätt.
-FRITIDSAKTIVITETER
låter som något självklart, men det är inte alltid det. Det är inte jättelätt att hitta något som man verkligen brinner för. Ibland får man faktiskt leta - och ibland hittar man det av en ren tillfällighet. Gör det du tycker om - inte det som andra är intresserade av.
Något som hjälpt mig jättemycket är att göra något konkret, med händerna. Det finns något terapeutiskt med att skapa. Att gå in i en sådan process, att bara låta händerna göra något och tankarna flyga är helande. Ju smutsigare desto bättre, brukar jag tänka när jag har svart jord under naglarna eller när kläderna och väggen är fulla med akrylfärg. Då mår jag som bäst, då känns livet fullkomligt. När man klottrar, skapar, fyller.
Skriv, måla, påta i jorden, plocka bär, klyv ved, bygg eller snickra något.
-SOCIALA RELATIONER
är jätteviktigt för att ha ett liv som är värt att leva. Vi behöver familjen - och kom ihåg att en familj är något man kan skapa själv, inte alltid något som kommer med blodsbanden - och vänner. Vi behöver få prata om hur vi mår över en kaffekopp eller ett vinglas. Vi behöver få andras perspektiv för att kunna se utanför vår egen lilla bubbla. Vi behöver skratta så tårarna rinner, bara sitta och slötitta på tv tillsammans utan att säga ett ord och dela upplevelser med andra.
Ingen är stark ensam. Alla behöver vi ha någon. En del har många vänner, medan andra bara ett fåtal. Det är inte mängden som spelar roll, utan det är kvalitén.
Jag har fått lära mig acceptera att jag är en introvert person. Det betyder att jag tankar energi när jag får vara ensam och skapa. Efter en dag på jobbet kan mitt sociala behov vara fyllt. Min man är precis tvärtemot - han tankar energi genom att umgås med människor. Han behöver fylla på sin dagliga sociala dos även efter arbetet. Han pratar och känner många människor, medan jag inte känner lika många och inte alltid har ork att diskutera med bekanta. Jag kan vara lika social som honom - men inte alltid. För det tar mer energi, så jag behöver ladda batterierna i min ensamhet.
Inget är bättre eller sämre - även om jag kan tycka att jag är så mycket tråkigare. Det stämmer ju inte, men av någon anledning tror jag alltid att alla supersociala människor är så mycket lyckligare och har ett så mycket intressantare liv. Så är det ju absolut inte. Det handlar bara om att vi har olika sociala behov. Dessutom - har ni tänkt på att utåtriktade personer ofta funkar jättebra tillsammans med introverta?
-MÅL OCH DELMÅL
gör att livet blir mer hanterbart och gör att vi har något att se fram emot. En framtid utan mål känns ganska snabbt rätt mörk. Vad skall man då kämpa för? Vad har man då att se fram emot? Man behöver något att se fram emot!
Välj något som du drömmer om. Ett realistiskt ett. Fundera på hurdana delmål du behöver för att kunna nå dit. Ta ett steg. Börja någonstans.
Hitta evenemang som du vill gå på. Boka in dem.
Dröm inte bara om en renovering, utan börja spara.
Boka in en resa.
Börja studera.
Att ha mål i livet gör att framtiden direkt känns mer spännande och utmanande. Jag märkte, efter att den djupa depressionen övergått till att vara medelmåttlig, att jag mådde bättre av att ha ett mål i livet.
Jag började ju studera till närvårdare (undersköterska i Sverige) under den perioden. Många gånger var det jättekämpigt. Jag ville ge upp ungefär hundratusen gånger. Men jag gjorde aldrig det. När jag var som mest uppgiven brukade jag tänka på målet. Det var dit jag skulle, så därför gjorde jag dethär just nu. Om jag gav upp skulle jag aldrig komma i mål. Så jag tog ny sats, ändrade lite i planeringen om det behövdes, och fortsatte.
I dagsläget är ju mitt mål mycket relaterat till min mission som erfarenhetsexpert. Men jag har även mindre mål - ta hand om barnen, försöka få in lite egentid, träna min kropp stark igen efter en påfrestande graviditet. Åka på någon miniresa med familjen i sommar. Göra en ny plantering i trädgården så fort det blir sommar. Men just nu kan jag tycka att jag ju faktiskt nått ett av mina huvudmål, att få ett barn till, så jag njuter faktiskt mest av att få vara vid mållinjen. (Det låter ju lite knasigt att säga att ett barn till är ett mål, men det krävdes väldigt mycket delmål för att komma hit).
-BALANS
är det mest realistiska i livet. Ibland är livet tungt, ibland är det vackert, ibland är det äckligt, ibland flygande lätt.
Balans i allt gör att livet i stort blir värt att leva. Om vi jämt försöker uppnå perfektion i allt vi gör blir livet extremt tungt. Här har jag själv en utmaning. Men det skall inte vara perfekt. Det skall vara avskavda kanter, fläckar på matbordet, omaka strumppar i tvättkorgen, sorg och glädje, jobb och fritid. Det är ju de små skavankerna som är det intressanta med oss människor!
Ingen har ett perfekt liv. Låt er inte luras av sociala media.
Jag såg nyligen ett avsnitt av det finlandssvenska livsstilsprogrammet Strömsö, där en gäst sa att hon vill följa sådana konton som visar just bara det vackra och fina. Hon ville inte se skavankerna, för att vi ändå har så mycket av dem i vardagen.
Jag håller inte med. Jag mår så mycket bättre när jag följer Instagram-konton som visar hur en helt vanlig vardag ser ut. Det realistiska, det halvgalna, missödena, felen. Jag älskar konton som visar att min vardag är helt normal. Allas liv är fyllda med imperfektion. Jag vill bli påmind om det även på sociala media, för då känner jag mig mindre ensam och onormal.
Se till att blanda i flödet på Instagram och annan social media - följ också konton som inte visar upp perfekta ytor. Det ger perspektiv.
För mig är balans en lagom dos jobb och en lagom dos fritid. En hel del måsten och göranden, en del fritid och lite dötid.
Om vi jobbar väldigt mycket mår vi inte bra. Men har vi väldigt mycket fritid mår vi faktiskt inte heller bra.
Att hitta en balans i livet är en ständigt pågående process.
Det handlar om att våga säga nej till både måsten och roliga aktiviteter.
Det handlar om att inte överskrida sin egen ork och energinivå.
Det får vi jobba på varje dag. De dagar man är energisk kan man göra mer, men det är också tillåtet att ha dagar när man mest går mellan kylskåpet och soffan.
Balans är att prioritera sig själv så pass att man inte är totalt slut varje kväll. Balans är att vara nöjd över vad man åstadkommit under dagen och även kunna konstatera att man hunnit med något roligt idag.
Balans är att kunna ha rutiner, meningsfull sysselsättning, sociala relationer och mål.
Balans är att uppnå dem någorlunda.
Livet är en balansgång.
Ett liv i någorlunda balans är ett liv som i slutänden blir värt att leva.
.
Och därmed är min miniserie kring temat 'ett liv värt att leva' klar.
Med rätt många inlägg kom jag slutligen till det väsentliga.