Visa alla inlägg skrivna juli 2022
Nya insikter om att ständigt utvecklas som person
ATT VÅGA VÄXA OCH VÄLJA ANNORLUNDA
-om böcker, bokgenrér och
insikten att något annat än psykisk ohälsa regerar i mitt liv
Min bästa återhämtning nu är, förutom promenader, att läsa böcker. Jag har ju alltid läst - men jag läser ganska långsamt, så särskilt många böcker per år har det aldrig blivit. Särskilt mycket tid för det har jag heller inte haft.
Men nu läser jag konstant. Varje dag. Totalt mer än en timme. Flera timmar.
Jag kollar inte på Netflix eller tv över huvud taget. Min hjärna orkar inte riktigt hänga med. Jag vill bara ha det tyst och lugnt runtomkring mig.
Så jag läser på eftermiddagen när lillen tar en längre eftrermiddagslur. Och sen fortsätter jag på kvällen, ibland alldeles för sent.
Visst skulle jag slippa dra en egen eftermiddagstupplur om jag inte var uppe så sent, men den ovanan sitter i. De stora flickornas telefontid öppnas inte före mitt på dagen, och då man ser inte mycket av dem. Så just nu funkar det bra.
(För jag blev för irriterad när de började morgonen med telefonspelande, så vi ändra det).
Och läsning, det är min återhämtning.
Läser just nu. Fashineras över berätartekniken, meningarna, ordvalen.
Det har också hänt något det senaste året.
Tidigare har jag alltid bara läst självbiografier och böcker som på något plan handlar om psykisk ohälsa. Tunga sådana, sådana som bränt sig fast på huden och skapat en obehagskänsla i maggropen. Som beskrivit just den smärta jag känt.
Men sedan jag var gravid ville jag inte alls ta mig an de riktigt tunga ämnena. Visst läser jag sådant som relaterar till ämnet, men jag väljer ändå böcker på ett helt annat sätt.
Och jag läser helt vanliga deckare, helt vanliga romaner.
Det har inte hänt på många år.
Det är precis som om jag själv är redo att avsluta ett kapitel i mitt liv där verkligen allt handlat om psykisk ohälsa.
Det gör ju inte det längre.
I mitt liv finns så mycket annat, som mer och mer börjat få plats.
Också ifråga om genré på böcker.
Jag fashineras inte längre av ämnet psykisk ohälsa på samma smärtsamma sätt, utan jag dras till böcker med bakomliggande budskap och författare som skriver vackert. Jag älskar beskrivningar, detaljer, det komplexa. Temat finns oftast alltid där bakom, som det ofta gör i böcker, men inte på samma uppenbara sätt som tidigare.
Ibland vill jag bara roas. Underhållas. Läsa något för att läsa, utan någon större mening.
Bara läsa något som för stunden är roligt.
Läsa för läsandets skull.
För mig är dethär en jättestor förändring. I en så liten detalj som bokläsning.
Jag hungrar efter något nytt.
Jag behöver nämligen inte längre gå djupt in i all smärta.
Jag vill inte.
Jag orkar bara inte, jag är urbota trött på det.
Jag lever redan emellanåt med en sådan smärta , och jag behöver inte längre gotta mig i den även de stunder jag mår bra.
Ärligt sagt så kan jag inte.
Jag vill skydda mig själv. Precis som jag behövt välja bort en del jobb, en del människor, en del evenemang för att jag inte skall triggas, har jag nu också förstått att jag kan välja bort och välja in i litteraturen.
Jag behöver inte trigga mig längre.
Jag håller sakta på växa ur en roll som funnits med mig i så många år.
En så liten förändring som bokval har fått mig att inse att man faktiskt kan välja att inte jämt, jämt läsa om smärta.
Jag vill få in andra vinklar, nya ord, nya betraktelser. Se hur man kan skriva utan att nämna det uppenbara.
Jag vill läsa om ämnet, men ändå om nåt annat. Karaktärer. Påhittade, knasiga, galna, egensinniga karaktärer som inte finns på riktigt.
Framförallt, så har något bara hänt.
Något som inte går att beskriva med ord, men som gör att jag väljer annorlunda.
Också i något så simpelt som bokval.
Jag har förändrats på ett sådant plan att jag inte ens saknat terapin under sommaren.
Det har aldrig, aldrig hänt tidigare.
Jag har mycket att göra i min vardag, men det är inte hela sanningen.
Jag tror jag håller på att släppa taget.
Jag tror att jag håller på att börja ta in något annat i mitt liv.
Att våga stå på egna ben är en lång process om man snubblat otaliga gånger. Om man aldrig ens riktigt kunnat. Då är terapiberoendet stort, något man desperat håller fast vid för att allt annat känns otryggt och okänt.
Där någonstans står jag.
I en tillväxt.
Med en ny bokvärld att upptäcka.
Sommarångesten - när man borde göra så mycket
SOMMARSTRESSEN
-Vad behöver man egentligen göra under sommaren?
Nu är vi redan i mitten av juli och många har därmed inlett den högt åtråvärda semestern. Eller så har du precis blivit varm i kläderna på ditt nya sommarjobb. En del har ju också faktiskt bara ett evighetslångt sommarlov. Oavsett så befinner vi oss mitt i sommargrönskan. Evenemangen avlöser varandra och många av oss vill säkert ta igen de senaste två somrarnas Corona-restriktioner. Nu fylls åter mångas kalendrar med festivaler, marknader och liknande evenemang.
Sommaren innebär semesterresor, hav, nedkyld öl, festivaler, snapsvisor, sommarstuga, vänner, gemenskap, brunbränd hy och sommarklänningar. Idylliskt och vackert, med ständiga leenden.
Ja, i varje fall om man ser på sociala medier.
Men det är faktiskt för många också månader där ensamheten känns ända in i benmärgen. När man sitter där framför tv:n och scrollar på sociala flöden i telefonen. Man följer andras semester för att kunna känna sig ens lite delaktig. När man känner att man borde göra så mycket mer för att samla på sig tillräckligt med upplevelser.
Sommaren är en tidpunkt när man förväntas vara lycklig. När trycket och pressen för många känns extra svår. När man borde njuta, när man borde åka på semesterresor, när man borde tycka om att vara på stranden, när man borde hitta på många aktiviteter med barnen eller vännerna.
Det finns ett feltänk med hela sommaren.
Man bör ju faktiskt egentligen ingenting. Man behöver inte.
Man kanske inte vill.
Man kanske inte ens har råd. Eftersom priserna skenat iväg den senaste tiden tror jag faktiskt att många känner den lilla stressen av att det inte är lika lätt att kunna unna sig saker.
Jag faller själv ofta i borde-fällan. Jag vill så mycket, men realiteten ser annorlunda ut. Ser man på de vardagsbilder jag laddar upp i dethär inlägget verkar det ju som om vi har massor av saker för oss. Att allt är lycka och vackert. Det är det ju också - men det är bara en del av allt annat.
Som mammaledig småbarnsmamma till två som gärna vill ha program varje dag, samt med en liten som vill ha rutiner, finns det väldigt mycket motsägelser i vardagen. Jag borde göra två olika saker - samtidigt. I varje fall om alla skall vara nöjda.
Dessutom borde jag hinna göra saker jag själv tycker om samtidigt som huset borde tas om hand. De senaste veckorna har det känts som om jag borde göra tusen olika saker samtidigt. Oftast hinner jag knappt med en. Därför har jag bestämt mig för att göra så gott jag kan. Jag hinner inte allt jämt, men jag hinner ibland. Och det är alldeles tillräckligt.
Jag får nu som då påminna mig om min egen överenskommelse med mig själv, för hastigt är jag igen där i borde-tänket. Då suckar jag för mig själv och försöker titta runt mig på vad jag faktiskt åstadkommit idag. Listan brukar bli ganska lång, trots allt.
Ibland blir jag osäker på om jag faktiskt ens vill vara överallt på alla evenemang, eller om jag bara känner mig pressad att delta för att man borde. För att alla andra ser ut att samla på roliga aktiviteter. För att alla andra hinner. För att alla andra.... Ja, listan kan göras lång. Men är det faktiskt så att alla andra gör?
Eller är det så att ett fåtal är med där det händer, vilket är det som vi ser på sociala medier? Medan resten egentligen inte gör något desto mer spännande än är mitt uppe i vardagen?
I dagsläget har jag lärt mig att se förbi alla lyckoinlägg och evenemangslockelser. Men det har tagit många år att inse att allt inte är så lyckoskimrande såsom vissa Instagram-konton ger sken av. Inte hos någon.
Vi skall göra en semesterresa i sommar tillsammans med familjen. Två nätter i Umeå. Där har vi planerat in en sak åt barnen. Resten av tiden kommer vi att bara vara. Strosa runt, gå på caféer, gå i affärer, gå ned till havet. Men fortfarande är det enligt bebisens behov. Han har sina sov- och mattider.
Förra sommaren gjorde vi ingenting. Ingen resa, inga utflykter där det var stora folksamlingar. Jag var höggravid och gjorde allt för att undvika att få covid. Men barnen förstod. De accepterade.
Och faktiskt så var det enda de ville att vara på stranden, bada och äta glass. Det är också det som de iår uppskattar mest.
Grejen med semesterresor är ju att de sällan egentligen är semester. Därför har jag siktat in mig på att ingen av oss kommer att sova tillräckligt under dehär två nätterna. Resor brukar dessutom innebär en del gnäll och diverse moment när man som förälder helst skulle vilja lämna barnen i en lekhage en stund medan man själv lugnar ned sig.
Men visst längtar jag. Jag tycker det skall bli jätteroligt att få visa Umeå åt barnen. Jag tycker det skall bli fint att få vara tillsammans, bara familjen, utan att tvingas fundera på matlagning eller blomvattning. Det skall bli så skönt att komma sig ut och se annat än hemmets fyra väggar. Ja, det blir lätt mycket hemmatid när man är mammaledig. Bara att få strosa runt i en Ica-butik och kolla det svenska utbudet är ju en upplevelse.
Men förutom de två nätterna kommer vi mestadels vara hemma. Kanske leta efter något lokalt, mindre evenemang. Nåt loppis, nån marknad, nåt glasstånd, nån ny strand. Jag lämnar kanske till och med hemma med lilleman, för att han inte orkar vara överallt eller för att det inte passar in i hans sovrutiner.
Jag tror att vi vuxna många gånger är dem som ställer de höga kraven på att barnen måste aktiveras och få resor och dyra utflyktsmål. Såklart de vill, men det går alldeles utmärkt med mindre.
Det är ofta det lilla som de kommer att minnas och uppskatta bäst.
Det är inte de dyra resorna i sig som barnen önskar sig, utan det är den totala närvaron av föräldrarna. Ofta är det precis vad de får under sådana resor - men det kan man också göra bara genom att åka till stranden och låta telefonen lämna hemma.
Minns du själv känslan när sommarlovet stod för dörren?
Oändliga dagar med bad, lek och inga läxor. Glass i solen, jordgubbar och grädde, häng med kompisar, plocka blommor. Simskola, nån utflykt. Kliande myggbett, fuktigt gräs om morgnarna, smutsiga fötter av utomhusspring. De regntråkiga dagarna. Cykla, fiska, åka båt. Och bada ännu mer.
Det är vad jag minns bäst av mina somrar. Inte de stora evenemangen, utan det lilla i vardagen.
Jag minns mest friheten av att ha en oändlig sommar framför sig.
Långa sommarlovsdagar när man fick göra precis vad man ville.
Mitt enda tips är att låta sommaren gå i sin egen takt. Lyssna på vad du vill .
Var där du är, i nuet. Utan att dras med i förväntningar. Du behöver inget alls.
Förutom att påminna dig om att du inte alls måste, om du inte vill eller inte kan.
Stäng av sociala medier och läs en bok.
Gå ut på en promenad i sommargrönskan.
Kasta dig i sjön och känn svalkan mot kroppen.
Besök biblioteket.
Sov i hängmattan.
Ät jordgubbar.
Leta reda på en närliggande strand du aldrig besökt.
Cykla.
Skaffa sommarhöns.
Träna, ät en glass, gå ut på en brygga och lyssna på vattenguppet.
Andas in sommaren.
Ta vara på naturen. Det är den som ger de stora upplevelserna.
Det blir en sommar iår också.
Sopa bort alla sociala förväntningar och landa i vardagen.
Såhär ser det ut just nu - det är varken bättre eller sämre. Du kan bara acceptera.
Det är det enda du behöver.
Sommar.
En evighet när man är liten.
En så liten del av det stora.
Plocka fram barnet i dig och uppskatta det enkla.
