Visa alla inlägg skrivna september 2022
Motion för att förebygga vinterdepression
ATT FÖREBYGGA VINTERDEPRESSION
-Om motion som en viktig ångestdämpare och
en förebyggande aktivitet vid årstidsbunden depression
Mina barn gjorde såhär fina mandalas utomhus.
NACKDELARNA MED HÖSTMÖRKRET
Imorgon visar kalendern på första oktober, och med viss rädsla märker jag hur varje vecka sakta blir lite mörkare.
För mig som har årstidsbunden depression blir det mörka en stor kompakt vägg som kommer emot en varje år.
Men iår har jag större förutsättningar för att kunna mota undan den värsta nedstämdheten. Det skall faktiskt nästan bli intressant att se hur jag kommer att må iår, med rätta mediciner och ingen baby blues efter graviditeten.
Men årstidsbundna depressioner är likväl inget som man kan "rycka upp sig från" eller "tänka positivt".
Det handlar om en nedstämdhet som bara kommer, oavsett.
Det är något med detdär novembermörkret som gör mig mer än låg.
Det är något med avsaknaden av sol och de korta dagarna.
Det är tyvärr mer invecklat än att försöka se framåt, mot vintersolens strålar i mitten på februari.
Det handlar inte heller om att avsky hösten, för det gör jag inte.
Jag älskar hösten. Rutinerna, färgerna, kyliga morgnar.
Det är mer komplicerat än vad jag själv riktigt förstår.
VARA HÄR I NUET
Eftersom jag har förmånen att kunna få vara hemma ännu ett år med vår lilleman satsar jag på långa promenader.
Dendär ljusterapilampan jag har kan jag bara glömma att hinna sitta vid just nu.
Så jag satsar på vanligt utomhusljus.
Även regntunga dagar.
Ibland svänger jag in på någon enslig skogsväg, tar bort hörlurarna ur öronen och pausar poddlyssnandet.
Jag koncentrerar mig istället på att titta runt mig och verkligen försöka se de små detaljerna.
Färgen på löven, lummigheten under granarna, skiftningarna i det gråa diset på himlen.
Sedan skiftar jag fokus och koncentrerar mig på alla ljud runtomkring mig.
Jag lyssnar på knarret under skorna, på blåsten, på fåglarnas läten. På det som inte hörs från början.
Jag går inte jättelänge så, utan ett par tio minuter räcker för att jag skall känna mig återhämtad från alla dagens intryck.
Men det är rofyllt, lugnt. Återhämtande. Gör att jag faktiskt bara är. Här.
MOTION SOM ÅNGESTDÄMPARE
Det bästa sättet att förebygga årstidsbunden depression är att se till att gå ut varje dag samt att motionera.
I höst har jag verkligen möjlighet att satsa på den biten.
Jag har använt motion som ångestdämpare i tillräckligt många år nu för att min kropp direkt skall bli lugn när den får röra på sig.
Låter det konstigt? Tjae, jag hade inte trott på det tidigare, men det är numera mitt konstaterande.
Direkt jag går ut på en rask promenad eller styrketränar går min ångestnivå sakta nedåt. Inte så att den behöver försvinna helt, men så att den sjunker. Så fysisk aktivitet är faktiskt jättejätteviktig även när man mår dåligt!
Fysisk aktivitet kan dessutom vara en jättebra familjeaktivitet. En avkoppling. En energihöjare. Listan kan göras lång!
Jag brukar gå ut med lilleman direkt de större barnen åkt till skolan. Eftersom fysisk aktivitet får mig att må bättre och ger mig mer energi, har jag den energin med mig hela dagen. Så om du är sjukskriven/hemma vill jag verkligen tipsa om att gå ut direkt från morgonen. Jag hatar det mörka molniga fram tills att jag kommit mig ut och inser att det ju inte var så grått och trist som det verkade vara från utsikten i fönstret. Jag mår absolut bättre, även dagar när jag är trött.
BETEENDEAKTIVERING
För att inte hamna i negativa tankebanor och öka ångestnivån ännu mer tror jag att det är jätteviktigt att satsa på beteendeaktivering. Alltså att öka på mängden aktiviteter som tidigare gjort dig glad, trots att det inte alls känns bättre för stunden.
Man kan inte bara tänka sig ur dåligmående, utan man måste GÖRA.
Ibland faktiskt livet ut, för att inte falla tillbaka.
Att börja med något litet, som att gå en promenad samma tid varje dag, är något som alla mår bra av.
Också något som alla klarar av - man kan ju anpassa sträckan enligt måendet.
Det är först nu när jag är äldre som jag förstått att naturen ger väldigt mycket inre kraft åt en.
Jag fick leta ett tag, men nu hittar också jag lugnet utomhus.
NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Jag brukar börja känna av mörkret först när klockan vrids om till vintertid, men iår har jag en ettåring att ta hand om samt kommer jag gå en kurs som jag ser jättemycket fram emot.
Dagarna kommer inte att ha för många timmar. Jag kommer snarare att bli tvungen att planera för att få ihop det.
Att våga söka till en ny kurs eller börja med ett nytt fritidsintresse gör också att man kan börja må bättre.
Alla behöver vi ha mål för att kunna orka se framåt.
Jag mår faktiskt oftast bättre när jag har ganska fullt upp, trots att för mycket program vill göra att jag har dagar när jag är helt orkeslös och bara vill sova. Det är en ganska svår balansgång, men jag tycker ändå att jag blivit bättre på att lära mig leva med den begränsade energin. Det gäller att planera bra.
UT I NATUREN
I dethär inlägget finns bilder där åtmistone jag ser färgskiftningarna som finns i naturen. Himlen, skogen, löven, i diset, i ljuset och i mörkret. Bilderna är inte rättvisa verkligheten, men jag vill ge er lite höstinspiration. Mäktig är den, hösten.
Jag mår bra just nu. Ifall det blev luddigt.
Hoppas att ni kan njuta av hösten utomhus!
I virrvarret av känslostormar
DEN STÄNDIGA BERG- OCH DALBANAN
AV KÄNSLOR
-Om hur det är att leva med känslor som ständigt växlar
och går från noll till hundra på sekunder
INLEDNING
Jag har alltid haft väldigt starka känslor, även om det inte alltid syns utåt. Det som märks är oftast just bara toppen av isberget. Dethär är fortfarande något som är tungt och tar energi av mig i vardagen, trots att jag numera är ganska duktig på att reglera mina känslor och inte låta dem styra mig. Men att lyckas hålla de största, inre känslostormarna i schack behöver ju inte betyda att det på något vis skulle vara mindre känsloladdat inombords. Nej, det stormar nog emellanåt, även om jag kan styra båten.
De starka känsloväxlingarna är nog det symtom på emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag fortfarande kämpar mest med. Dehär snabba humörväxlingarna är också något som jag tänkte förklara närmare i dethär blogginlägget.
Vad innebär det? Hur känns det inombords?
Det finns även personlighetsdraget högkänslighet som gör att personen regerar starkt på händelser i omgivningen. Att vara högkänslig är att helt enkelt vara ganska känslig. Det är absolut ingen sjukdom, utan något jämförbart med att vara envis eller blyg.
Att leva med emotionell instabilitet innebär då, jämfört med att vara högkänslig, att vara känslosam deluxe. Det ställer till större problem i vardagen, på grund av de ageranden som kan följa på känslostormarna. Det leder till mycket stark inre smärta.
Jag tycker själv att min egentillverkade linje ger en ganska bra överblick av styrkan på känsloreaktioner hos både "vanliga", högkänsliga och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom:
EN BERG- OCH DALBANA I KÄNSLOR
Jag brukar likna mina egna känslostormar för en ständig åktur i barnberg- och dalbanan. Mina svängningar har blivit både mindre och lätthanterliga, men likväl finns de ständigt där. Men om jag tidigare ständigt åkte i en vanlig berg- och dalbana, måste jag säga att barnens berg- och dalbana är behagligare.
Känslorna åker alltså upp och ned, upp och ned i en mycket hög hastighet. Det kittlar i magen och man skriker av lycka, man blundar, håller hårt fast sig och känner hur knogarna vitnar när man krampaktigt håller i räcket framför sig. Man kastas åt sidorna, det skakar och vibrerar undertill, vinden får håret att flyga, ögonen blir torra och mitt i allt är man upp och ned, för att i nästa stund bli inbromsad för att åkturen är över.
Men felet är att man aldrig stiger av karusellen när man åkt klart. Man bara pausar och hinner andas ut innan nästa åkpass tar vid. Sedan rycker det till och man blir tvungen att göra sig beredd på ännu en känslostorm. Och ifall man åker väldigt många rundor under en dag, är det ju ganska klart att det finns risk för att vagnen man sitter i faktiskt börjar brinna så småningom, helt enkelt av överhettning.
Men bland har också jag ett behagligt lugn i mig. Då är det precis som om jag skulle hittat ett annat slags stabilitet, som jag inte lyckas med under de dagar eller stunder när känslorna vibrerar. För jag är inte alltid känslosam.
De dagarna jag känner dethärt lugnet står min vagn stilla på perrongen och jag ser över min berg- och dalbana. Jag kan till och med bygga lite fler fästen och lägga till någon planka här och där i karusellen. Jag vågar mig på att stiga upp ur vagnen och titta runt mig, blickar ut på omgivningen. Ler, höjer händerna till en segergest och tänker att livet är så fridfullt här nere. Jag putsar vagnen, kollar så fästena sitter ordentligt, klappar om den lite. Men jag är alltid beredd, för ingen vet när berg- och dalbanan är redo att starta igen. Den kör på lite som den vill.
TREDJE GRADENS KÄNSLOBRÄNNSKADOR
Marsha Linehan, forskare, terapeut och grundaren till dialektisk beteendeterapi, brukar likna emotionell instabilitet vid att vara drabbad av tredje gradens brännskador på 90 % av kroppen. Dethär gör att den minsta lilla beröring eller rörelse skapar smärta åt personen. Liknelsen är ett försök att beskriva hur känslig emotionellt instabila personer faktiskt är. Allt känns, oavsett hur försiktig omgivningen än är.
Men jag vill också poängtera något som jag tycker glöms bort lite i denhär liknelsen:
Det finns ju trots allt då fortfarande 10 % av huden som faktiskt är frisk eller till och med mer hårdhudad än vanlig hud. Det är också därför som allt faktiskt inte gör ont eller berör. Det råkar träffa de mer hårdhudade delarna.
Så en emotionellt instabil kan faktiskt reagera helt som andra. Vi gör faktiskt oftast det. Det är bara vid stressituationer som de starka känslorna löper amok och kan orsaka problem för den drabbade! (Men däremot kan det ju hända att personen ofta utsätter sig för dåliga val som skapar stress - men det är en annan grej)...
HUR DET KÄNNS ATT LEVA MED STARKA KÄNSLOR UR MITT EGET PERSPEKTIV
Jag har väldigt starka känslor, men det märks sällan utåt. Jag har under åren blivit ganska bra på att behärska mig. Jag har väl egentligen aldrig agerat utåt, utan snarare inåt. Men jag kan känna mig superglad, nästan som ett slags eufori över att leva och få uppleva allt underbart, för att i nästa stund komma ned i ett känsloläge där jag är trött, irriterad, inte alls vill fullfölja de planer jag nyss gjort upp och där jag tycker att livet nog är bra meningslöst och trist. Egentligen tycker jag inte det, men just då känner jag så.
Får jag bara hämta andan en stund kan det hända att jag faktiskt hinner pausa och landa i mellanläget när jag inte känner speciellt mycket, utan är mig själv utan att känslorna styr. Då när jag inte åker berg- och dalbana, utan hinner bygga och se över min vagn. Numera befinner jag mig oftast där, men tar ett par åkturer per dag till de båda ytterlägena.
-DE SMÅ DETALJERNA UTLÖSER KÄNSLORNA
Det är ofta de små detaljerna som utlöser en känsloreaktion. Det kan vara en blick från någon annan, eller att någon säger något i ett fel tonläge, eller ett felaktig ord i en mening. Min make kan stå som ett frågetecken när jag plötsligt blir jättearg eller jätteledsen. Ofta kan han inte förstå vad som fått mig att reagera så starkt, eftersom det ju inte hänt något riktigt katastrofalt. Men är jag redan lite irriterad eller besviken kan det vara en liten detalj som får mig att reagera riktigt starkt.
Jag tror att det är viktigt för andra att förstå att det faktiskt sällan är de stora händelserna som gör att personer med emotionell instabilitet reagerar. Jag reagerar på alla små detaljer, som andra faktiskt kanske inte ens märker av. Det är också därför omgivningen inte riktigt hänger med i svängarna.
Därför tror jag att omgivningen upplever det som att man är en drama queen, som gör en alldeles för stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse. För delvis har de ju rätt. Visst reagerar man oproportioneligt på en del saker - men det betyder inte att ens reaktioner inte skall tas på allvar. Det finns alltid en orsak bakom. Det är ju såhär jag känner just då.
Jag har numera kommit så långt att jag faktiskt kan skratta åt eländet ibland. Det är befriande och gör att jag får lite perspektiv på saker. Men när jag är mitt i allt känslovirrvarr, då bränner det som eld inombords. Det är verkligt. Det känns precis så starkt som jag säger. Men jag vill inte trippas på tå kring, för jag tål. Konstigt nog. Jag tål väldigt, väldigt mycket.
"Jag har lyckats tämja mitt känslomonster
till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon".
-KÄNSLOVIRRVARRET
Faktiskt kan jag sällan förklara varför jag är så arg eller så ledsen. Jag är ofta faktiskt både arg och ledsen, och dendär felaktiga blicken har jag inte ens själv tänkt att orsakade min reaktion. Givetvis finns det någon annan orsak, men dethär tonläget eller dendär blicken gör att allting faller över mig. Och då menar jag verkligen att allt - alla problem jag någonsin haft, har och kommer att ha, tas upp på en gång.
När jag förklarar vad som gör mig ledsen eller arg kan jag börja med den faktiska orsaken, men sedan snabbt övergå till att prata om något helt annat som också gör mig minst lika ledsen. Det blir ett riktigt känslovirrvarrr inombords. Jag tänker i nutid, dåtid och framtid - samtidigt. Jag oroar mig över allt, är ledsen för hur saker som hänt blivit och är arg på orättvisor.
Så nej, det behöver inte vara någon stor katastrof som gör att jag reagerar väldigt starkt. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
ATT LÅTA KÄNSLORNA GÅ NED INNAN MAN KAN REDA UPP TANKARNA
Nu går jag inte så starkt in i en känsla längre- utan det har mattats av- men för att lättare ge en bild av hur det kan vara så utgår jag nu från mig själv några år bakåt i tiden:
När jag är mitt uppe i en känsla, löns det sällan att fråga mig varför jag är så ledsen eller arg. Oftast har jag inget svar. Jag har ingen aning. Jag är oftast så upprörd att jag inte ens kan fundera på orsaken. Jag behöver snarare tid att lugna ned mig. Jag vill faktiskt inte prata - för att jag vet att jag är så upprörd att det inte leder till något bra. Jag slår helt bakut. Kan inte styra över vad jag säger. Svamlar. Pratar om allt möjligt på en gång. Jag vill vara ensam. Jag behöver få vara det. Däremot kanske någon annan behöver en kram, eller bara någon som sitter bredvid. Det är så individuellt.
Efter ett tag så kan jag prata om det på ett vettigare sätt. Då kan jag förklara hur det började, varför jag blev så upprörd och vad som ligger bakom. Jag vet att min man många gånger tycker att dethär är frustrerande, eftersom han är praktiskt lagd och gärna vill ta tag i saker på direkten. Men det fungerar inte alls för mig. Jag behöver tid.
Någon som är väldigt upprörd kan inte tänka logiskt. Då är det bara känslorna som styr. Därför behöver personen lugna ned sig innan det går att hjälpa hen.
För jag kan behöva hjälp med att trassla ut detdär nystanet av tankar som jag har. Eftersom jag dragit upp alla världens katastrofer i min ilska och ledsenhet, är det jättebra att någon annan hjälper till att nysta upp känslogarnet och hitta själva kärnan. Hitta vad som faktiskt gör mig så känslosam, just nu. Det är inte alltid så att jag automatiskt hittar det själv, utan istället går jag omkring och är känslosam i långa perioder - utan att veta varför.
När jag slutligen hittat själva kärnan till min känsloreaktion brukar jag kunna återgå till ett normalt känsloläge igen. Då först lugnar jag mig. Då kan jag göra vad som behövs för att lösa situationen. Jag har inga problem med att lösa situationen, utan det är snarare själva vägen dit som kan bli väldigt trasslig, omständlig och svajig.
"Att vakna och känna sig som en drottning – och gå till sängs och vilja dö.
Och sedan pendla i humöret kanske fem gånger däremellan."
Citat av Predag Petrovic
ATT VARA KÄNSLOSAM ÄR INTE BARA NEGATIVT
Jag vill ändå påpeka att jag tycker om min känslighet. Jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Min känslighet gör att jag många gånger ser detaljer och känner av känslor som inte andra märker. När jag stiger in i ett rum lägger jag först märke till atmosfären, hur stämningen är. Jag ser petitesserna. De små glimtarna. Sedan lägger jag märke till de större sakerna.
Tack vare dethär är jag ganska djupsinnig, bryr mig inte så mycket om det ytliga och synliga, funderar över samband och orsaker.
Utan dethär skulle jag knappast ägna mig åt de intressen jag tycker om. Jag skulle väl inte heller ha de åsikter och principer som jag står fast vid. Jag skulle ju inte vara jag utan min känslighet.
Ja, jag tycker om min känslighet.
Även om den är lite svår att styra emellanåt. Men som med allt annat så blir man bättre genom att öva.
Jag har lyckats tämja mitt känslomonster till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon. Den lyder inte alltid, men ofta tar den med med på livets detaljnivå. Den gör att jag uppskattar det lilla i livet.
Det krävdes många slagsmål innan monstret blev en liten filur, men även läskiga monster minskar om man tar ut dem i ljuset och lär sig att lyssna på dem.