Visa alla inlägg skrivna oktober 2022
En ett års-fotografering fylld med perspektiv
EN ETT ÅRS-FOTOGRAFERING
-Som det var nu, som det var då
Helt plötsligt står jag i en situation där jag varit tidigare, men ändå inte längre är.
Jag ser när jag var riktigt djupt deprimerad.
Samma situation, men ändå en helt annan värld.
Alldeles kristallklart kan jag betrakta den kvinna som var jag för ett par år sedan.
Då när min man brukar beskriva det som att någon hade dragit ned en rullgardin framför mina ögon.
Då när jag handlade nästan likadant, men ögonen var nattsvarta.
Det jag ser nu är ett utifrån-perspektiv.
Plötsligt kan jag se små, små detaljer från hur jag måste sett ut.
Jag ser kvinnan som var jag.
Ser hur trött hon måste varit.
Jag iakttar henne och för första gången kan jag krama om henne.
ETT ÅRS-FOTOGRAFERING PÅ SCHEMAT
Igår var jag på ett års-fotografering tillsammans med lilleman.
Jag har varit lite spänd för att behöva göra dethär ensam, även om vår bebis är hur snäll och gullig som helst. Jag har inte riktigt vetat varför det känts så svårt - tills jag befann mig i samma fotostudio som för 7 år sedan. Ja, så länge sedan är det sedan vi senast var på en ettårs-fotografering.
Nu stod jag där - och insåg varför jag varit så nervös. Det hade ingenting med nuläget att göra.
Det handlade om hur läget såg ut för 7 år sedan.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant nu.
SJU ÅR SEDAN
November 2015 var jag sjukskriven, men min tanke var att jag antagligen skulle tillbaka på jobb sedan. Ja, för man kan ju aldrig veta hur det blir med sjukskrivningar, så det var helt enkelt att ställa in sig på jobb varje gång de började ta slut. Så jag hade ett par dagar kvar att återhämta mig innan eventuell jobbstart.
Jag var trött. Så inbota trött. Men jag ville verkligen genomföra denhär fotograferingen. Det var en sista kraftanstränging. Något som jag skulle genomföra, om jag så skulle stupa på kuppen. Ja, för det var ingen vanlig trötthet. Det var en trötthet från någon som försökt alldeles för länge att hålla upp ett välmående utåt. Som inte sov ordentligt, som inte kände vad maten smakade, som konstant kände hur hjärtat bultade i hjärtgropen och pulsen slog för hårt kring halsen, som fick tvinga sig att stiga upp om morgonen, som inte längre kunde urskilja annat på känsloregistret än ångest - trots att det inte ens är en känsla. Men det var också en kraftansträngning från en mamma som försökte ge barnen allt som hon ville de skulle få, trots att reserverna var tömda. Som så många gånger tidigare gick jag emot mig själv. Vi packade in två småbarn i bilen och åkte iväg.
"Dethär är det sista måstet jag göra - jag måste bara genomföra dethär", var min tanke. Om och om igen.
I dagsläget ter det sig som en lite konstig tanke, för det kommer ju ständigt nya måsten. Men den djupa depressionen gjorde att jag inte kunde se en vecka framåt. Det var så oändligt länge. Så att orka med något extra, hur litet det än var, var övermäktigt. Också en ett års-fotografering som inte tog länge alls. Jag kunde inte längre se att det skulle komma fler måsten. Jag kunde inte längre ta in något.
Jag minns själva fotograferingen som evighetslång. Den bara fortsatte och fortsatte i all evighet.
Jag hade svårt att andas. Blixtarna från kameran. Ljusskenet bländade. Jag hörde hur det knäppte och knäppte. Nya foton lades till på kamerans minne. Nya fotoblixtar lyste upp. En liten trött dotter som vi försökte locka att orka lite till. Typiskt nog hade hon vägrat sova före. Jag stod alldeles intill henne där hon satt upplyft på ett podium. Ständigt beredd ifall hon skulle falla. Världen snurrade. Blixtar, knäppknäpp, klickklick, "heeeej", "titta hääär". Jag som försökte le, försökte vara en bra mamma. Försökte vara den bästa mamman i hela världen. Det var ett enda ljussken, knäppande, hejande. Allting flöt samman till en enda röra. Man ser ju inte motivbilden på en cd-skiva som snurrar. Jag såg inte världen.
När det var över minns jag allting som en suddig händelse. Något som snurrade och snurrade och snurrade, tills det plötsligt tog slut. En trötthet som var så övermäktig att jag inte registrerade vad som riktigt hände.
"Dethär är det sista jag gör - jag måste bara genomföra dethär", hade jag monotont upprepat.
Och jag hade faktiskt också rätt.
Det var den sista prestationen jag gjorde på mycket, mycket länge.
Någon vecka senare kom den definitiva väggen slutligen emot. Låsta dörrar och en obekväm säng. Men det visste jag ju inte där och då.
GÅRDAGEN
Igår befann jag mig alltså i exakt samma fotostudio, med exakt samma fotograf. Precis som för sju år sedan.
Fotograferingen tog inte ens en halvtimme.
Tjoff, tjoff - och sen var det klart. Snabbt och enkelt.
En proffsig fotograf som lyckades få lillen att skratta.
Precis som förra gången.
Allt var exakt likadant - och likväl så olikt.
Det var bara så självklart igår att kunna komma in, ta fotona och sen glatt gå ut ur affären. Så självklart enkelt, även om det var svettigt och krävde en insats. Ändå. Så självklart. Det var det verkligen inte för sju år sedan.
Och vet ni - jag är så tacksam att jag får uppleva sånthär även med friska ögon. Se samma situationer, men i en helt annan värld.
För det ger perspektiv.
Jag börjar förstå mig lite bättre.
Jag börjar se den kvinna som en gång stod där. Hur ofantligt trött hon måste ha varit.
Jag ser henne - och jag ser mig.
Och vet att det finns ett oändligt universum mellan oss.
Och ändå är vi så nära.
Det stod en kvinna på trappan intill terapimottagningen för ett tag sedan.
Jag iakttog henne när jag gick förbi.
Hon såg fräsch ut. Håret uppsatt i en slarvig svans, en lång kappa, mobilen i ena handen.
Men hennes ögon var mina, som de var då.
Mörka, utslocknade, fyllda med ångest.
Så frånvarande hon såg ut.
Precis som om hon skulle befunnit sig i en helt annan värld.
Hennes ansiktsuttryck var utraderat. Slätt, slappt, förlamat, nollställt.
Jag gick förbi mig själv den dagen.
Jag gick förbi och kunde äntligen se hur jag sett ut, då för sju år sedan.
Jag såg annorlunda ut än vad jag trott.
Jag såg sjuk ut.
Jag hade trott att depressionen inte syntes på mig.
Men den syntes visst.
Den fullkomligt lyste.
Jag såg in i kvinnan som var jag.
Sju år senare ser jag mig på trappan.
Vi möttes äntligen, jag och kvinnan som var jag.
Jag kramade henne, log utan att säga något. Nickade.
Och tänker att tack och lov, tack och lov lyser jag igen.
Jag gick förbi kvinnan som stod på trappan till terapimottagningen.
Gick förbi utan att hälsa.
Jag känner henne inte.
Jag har aldrig sett henne förut.
Men i henne kunde jag se mig.
Ser den som kunde varit jag just där och då.
Och det gav perspektiv.
För jag är ju här nu.
Långt borta från då.
Världsdagen för psykisk hälsa - Alla sorger räknas
Världsdagen för psykisk hälsa
-för att fler ska kunna må bättre
Bild tagen från Mieli:s materialbank.
ÅRETS TEMA
Idag är det återigen världsdagen för psykisk hälsa. Det är WHO (Världshälsoorganisationen) som utlyst tionde oktober till världsdagen för psykisk hälsa, för att öka vår medvetenhet kring frågor som berör detta. Årets tema är "alla sorger räknas".
Enligt FN har nästan en miljard människor i världen en psykisk störning. En miljard. Och som det ser ut i världen just nu med alla oroligheter kommer siffrorna knappast att minska, snarare stiga.
WHO anser också att den globala ekonomin skulle öka upp till 1 biljon ifall man skulle kunna minska de förluster i produktivitet som orsakas av depression och ångest. Så förutom allt mänskligt lidande som psykisk ohälsa leder till, syns det också i ländernas ekonomi. Just därför är det så viktigt att inte bara ge vård vid psykisk ohälsa, utan även på att satsa det förebyggande arbetet som är den psykiska hälsan. Det är när vi lär oss bygga upp psykisk hälsa som ohälsa kan förhindras.
I Finland finns organisationen Mieli Rf, som jobbar just för psykisk hälsa, och de tycker att vi ska uppmärksamma denhär dagen genom färgen GRÖN. Bär något grönt. Lys upp med grönt. Dela kampanjens budskap vidare. Framförallt tycker jag att man själv skall fundera över temat delad sorg och oro.
VAR FINNS DIN PLATS, DÄR DU VÅGAR BERÄTTA HUR DU MÅR?
Har du någon i din omgivning som du känner att du kan prata med om känslor och svårigheter?
Vågar du dela svåra tankar, minimala bekymmer och stora orosmoln?
Vågar du sätta dig i orosstolen och öppna upp?
Organisationen Mieli beskriver orosstolen som "ett rum med låg tröskel, där man erbjuds psykiskt stöd i olika situationer. Rummet kan skapas var som helst, antingen konkret eller virtuellt, som en lugn och förtrolig plats för samtal."
Finns en sådan stol för dig? Vågar du sätta dig i den motsatta stolen och bara lyssna på någon annan? Vågar du till och med bjuda in någon annan, utan att hen sagt något om hur hen mår?
Jag tror att vi bara genom att öppna upp våra innersta tankar kan förebygga psykisk ohälsa. Men för att man ska kunna det, måste det ju också finnas en mottagare som vågar lyssna. Alltså en som verkligen vågar sätta sig ned i en orosstol och tar emot någon annan, utan att släta över eller skruva på sig.
År 2018 med både rosa och gröna bandet. "Du är viktig" står det på gröna bandet.
ATT LÄRA SIG ATT VÅGA
Jag själv blev erfarenhetsexpert för att jag ville öppna upp och visa att man också kan prata om svåra saker.
För att jag tänkte att någon ju måste börja. Visst finns det många före mig, och många som efteråt delat sin historia, men likväl så kändes det så. Ensamhetskänslan är nog något som alltid finns med oavsett, eftersom man delar något privat. Jag har lärt mig att tänja på delandet.
Jag sitter faktiskt på min orosstol när jag skriver, för att kanske någon annan skall se och våga öppna upp själv om sina tankar.
För jag har lärt mig att det inte är lätt. Varken för mig själv eller någon annan. Det finns mycket skam kring psykiska bekymmer. Och det finns en öronbedövande tystnad. Trots medias uppmärksamhet kring ämnet. Det är tystnaden finns i vardagen som är det svåra.
Och det är därför just i vardagen som vi kan lära oss bli bättre på att dela känslor, svårigheter och bekymmer.
Min orosstol är offentlig, men din stol kan hitta en helt egen plats.
Någonstans där du kan öppna upp. Sitta ned. Tala ur hjärtat. Vara ärlig.
Då kan du växa. Bli dig. Helna. Få perspektiv.
Tillsammans med den person som kan dela dina bekymmer.
OROSSTOLEN I FULLT DAGSLJUS
Jag kunde påbörja processen att bli hel som person först när jag på allvar började öppna upp om min psykiska ohälsa. Jag hade inte behövt gå så djupt och så länge i mörkret om jag bara hade vågat dela med mig tidigare. Men det var så svårt att dela. Det var så oändligt omöjligt.
Tills jag inte hade något annat val.
Tills jag var riktigt, riktigt sjuk.
Jag skulle behövt lära mig att dela med mig så mycket tidigare. Då, när jag hade mindre bekymmer.
Jag lärde mig dela först när bekymren nått orkanstyrka.
Vi behöver lära oss att dela mer, utan att på förhand döma ut oss själva med att problemet är fjuttigt och litet i jämförelse med andras problematik. Det hjälper ingen att tänka så. Det höjer bara ribban ännu mer om vi behöver prata om ett bekymmer.
Då jag slutligen öppnade upp, slutade vara rädd för stigman, då kunde jag bli hel.
Jag blev helare när jag vågade dela också det mörka.
Det var när mörkret landade i ljuset och blev fullt synligt som jag lärde mig att acceptera och leva även med det mörka .
Just därför måste vi dela.
För att det räddar liv.
Dagliga rutiner när det inte alls finns någon energi
"Stig upp ur sängen, klä på dig, börja dagen, oavsett om du sedan ligger på soffan resten av dagen!"
Dethär är något som min forna terapeut alltid påpekade åt mig under den djupa depressionsperioden (alltså åren 2015-16).
Och dethär är också en sak som jag alltid gjorde. Hur omotiverad, trött, ledsen, ångestfylld eller hatisk till att börja en ny dag jag än kände mig. Jag steg upp. Duschade. Klädde på mig. Varje dag. Oavsett.
Och det var inte utan kamp vissa dagar när allt var betydelselöst. Att då försöka motivera sig till att ta hand om sig själv var ganska tungt.
Men jag lyssnade på hennes ord. Och steg upp, klädde mig, började dagen. Ibland låg jag många timmar på soffan, men jag började i varje fall en ny dag med att stiga upp.
På avdelningen såg jag till att alltid duscha varje dag, för att det var något som jag alltid gjort när jag mådde bra. Det var en morgonrutin som fått mig att känna att jag började dagen. Det var också en rutin som jag benhårt höll fast vid. Jag orkade knappt lyfta shampoflaskan vissa dagar, för jag var så trött. Jag sov ofta vidare direkt efteråt i början. Men jag utmanade mig själv till att verkligen försöka.
Varför?
För att det är jätteviktigt att fortsätta ta hand om sig själv, trots att man mår dåligt. Och det är också något som mycket lätt lämnar när man är riktigt, riktigt deprimerad.
Ja, man orkar.
Ja, man kan.
Man kanske inte orkar allt.
Man kanske inte kan göra allt.
Men man kan göra något.
Det kommer åtminstone inte att göra det värre.
Det kanske till och med känns som en bra sak att ha gjort, då efteråt.
Denhär listan har jag översatt och snott från crazyheadcomics på instagram, för den är så himla bra! Spara den, printa ut den, klistra upp den, modifiera den enligt eget tyckte och läs den de dagar det känns som svårast eller de dagar när du bara är så himla trött. Kika sedan in på dethär instagram-kontot, för hon gör så otroligt talande bilder om psykisk ohälsa/hälsa.
