Visa alla inlägg skrivna december 2022
Minska ångest och stress i julhelgen
Känns de kommande juldagarna ångestladdade?
Känns det som du måste prestera fram småprat och julmys?
Hör du till dem som tycker att julen är extra jobbig och svår - av någon orsak?
Mår du dåligt och julens glädje känns nästan overklig eller som ett hån mot dig?
Nu börjar julhelgen på allvar närma sig, och den kan för många kan vara både ångestladdad och obekväm. Julen har ju en tendens att göra att man börjar känna stora krav på hur de kommande dagarna borde se ut. Vi skall inte bara ha ett överfullt julbord och specialinslagna paket med vackra snören, utan vi skall kanske också träffa och umgås med människor som vi inte har så mycket gemensamt med, eller så känner vi oss tvungna att vara glada utåt trots en inre ledsenhet.
Julen kan kännas som en ensammaste tiden, trots att man befinner sig mitt i en folksamling. När man inte riktigt orkar, när allting känns overkligt, när det gör ont inombords men man befinner sig mitt i glädjen och glittret.... Då kan det känns svårt. Jättesvårt.
Här kommer några enkla tips som kan underlätta, och som du redan nu kan planera att använda ifall de kommande dagarna känns extra tuffa:
1. TÄNK PÅ FÖRHAND UT EN PERSON SOM KAN GE STÖD
Ifall du skall på släktmiddag och råkar ha någon där som du litar fullt ut på kan du tillsammans med hen göra upp en egen handlingsplan. Det kan ju hända att också hen behöver någon att bolla sin stress och ångest med. Det är alltid lättare att ha någon runt sig som vet exakt hur man mår, och som kan finnas där ifall det blir riktigt jobbigt.
Hur kan ni stödja varandra ifall ångesten blir ohanterlig? Vad gör ni om det börjar kännas tungt och svårt?
2. TA EN PAUS
Frisk luft gör gott! Ibland är det enda som behövs att gå ut på trappan en stund och titta på kvällshimlen, ibland kan en kort promenad skingra tankarna. Om det blir riktigt jobbigt kan du planera att ta en 20 minuters promenad eller göra någon annan fysisk aktivitet. Det är ett enkelt sätt att distrahera bort ovälkomna tankar och ångest.
Finns det kanske också andra sätt som du kan använda dig av? Det är faktiskt helt okej att ta en kort spelpaus på mobilen eller datorn mitt i julfirandet. Alla kan behöva en paus ibland.
3. BYT SAMTALSÄMNE
Det finns samtalsämnen som är jobbiga för dig- och det är helt okej att byta ämne. Man behöver inte under julmiddagen svara på frågor om hur till exempel jobbsökandet går.
Svara vänligt och artigt, men kort. Fråga sedan den andra något som du vet att hen är intresserad av. Till exempel hobbier eller specialintressen brukar vara ämnen som alla gärna pratar om.
4. GÅ TILL ETT ANNAT RUM
Nej, du behöver inte kolla ett visst julprogram eller idrottsprogram. Det är helt okej att gå bort och göra något annat om de andra gör något som du tycker är helt ointressant.
Familjen/ släkten/ julfirandet blir ibland för intensivt. Alla behöver ett eget space, ett rum där man tillåts vara ifred en stund. Pyssla med något som du tycker om. Ät lite choklad. Lyssna på musik. Pussla.
5. RING EN VÄN
Hur mycket man än tycker om familje- och släktträffar, så kanske man inte alltid tycker om samtalsämnet. Ibland känner man sig lite ivägen och utanför, för att man inte har något att tala om. Ifall situationen känns jobbig kan du alltid dra dig tillbaka och ringa en vän. Det kan vara bra att förbereda vännen på att ett samtal kanske kommer redan för förhand. Gå sedan tillbaka när du är lugnare/ situationen lugnat sig.
6. FRÅGA AKTIVT
Det kan lönas att tänka ut samtalsämnen redan på förhand! Finns det något i släktingarnas liv som du skulle vilja veta mera om? Det kan till exempel vara någon som börjat med en ny hobby och en annan som börjat på en ny studieplats. Fundera ut enkla samtalsämnen redan nu.
När man redan på förhand tänkt ut färdiga samtalsämnen kommer de definitivt att hjälpa dig ur en jobbig situation - och släktingarna kommer tycka att det är roligt att du är intresserad och frågar om deras liv.
7. VAR HÄR OCH NU
Det är också helt okej att sitta tyst och iaktta alla andra. Man behöver inte prata hela tiden. Titta på julens färger. Känn in de typiska juldofterna. Titta på vad de andra i rummet har för sig.
Välj aktivt bort sociala media om du tycker att du triggas av andras lyckliga, perfekta julfiranden (för en bild berättar aldrig hela sanningen!). Låt bli att logga in helt enkelt. Läs en bok eller en tidning istället.
Kom ihåg att det är helt okej att njuta av julmaten, utan dåligt samvete. Du kommer inte gå upp i vikt bara för att du äter mer under ett par dagar. Lyssna inte på kommentarer som "Oj, nu borde jag nog inte äta mer" och "I januari får man nog börja träna bort domhär julkilona". Bidra inte till vikthets under julen, utan låt även alla få njuta. En del kämpar redan med tankar kring maten och ätandet - så försök att inte vara en som lägger extra tyngd på det ämnet. Njut, ät det som gott. Låt andra äta sin mat utan dåligt samvete.
*
Väldigt snodd bild från nätet.
Och med de orden önskar jag er alla
EN RIKTIGT GOD JUL!
*Alla tipsen är tagna med viss modifikation från mina gamla DBT-terapeuters papper.
Tack för era ovärderliga tips, som nu får allmän spridning!
När man storstädar även i sitt inre
MINNEN I EN KÖKSLÅDA
-om att kunna gå vidare, när man själv är redo
och om att ta farväl av en tid som betytt så mycket
Det finns en tid för allt,
kunde jag konstatera för ett tag sedan.
Jag städade kökslådor. Hamnade till sist i den understa, där mina DBT-papper legat i alla år. När jag började den terapin ville jag ha mina DBT-papper, manualen och alla arbetsuppgifter lättillgängliga. Såklart att det blev en kökslåda. Mitt i. Alltid där.
I min terapilåda har sedan pappren legat under alla år.
Jag slutade alltså DBT för fyra år sedan.
På 4 år har ingen fått röra dendär lådan.
Inte jag heller.
Trots att jag slutat den terapin.
Trots att själva DBT-manualen flyttats.
Men alla terapiuppgifter. Läxor. Mål. Avtal. Hälsningar från andra i gruppen.
Det mesta har legat där orört.
Nu suckade jag åt jättehögen med papper.
Började beta av.
Lusläste.
Log åt en del minnen.
Slängde.
Brände en del direkt i vår spis.
Det var bara en handfull som jag ville ha kvar.
Dagen efter att jag städat ur lådan frågade maken om det var jobbigt att gå igenom pappren.
Jag tittade förvånat på honom, som om han sagt nåt riktigt underligt.
För nej, det var inte jobbigt.
Inte nu längre.
Jag var nöjd över den extra lådan.
Men det tog fyra år att kunna gå igenom högen.
Jag har inte ens tvingat mig till det, utan bara låtit det vara.
Vissa saker behöver få ta sin tid.
Det var svårt att sluta DBT.
Jag förlorade min egenterapeut, som jag då tyckte var min räddare. För när man slutade den terapin skulle man automatiskt sluta hos sin egenterapeut. Jag var inte alls redo. Frågan är om jag någonsin egentligen hade blivit det. Min egenterapeut var den som bar mig när jag själv inte klarade det. Vem skulle nu bära mig?
Jag förlorade gruppen, så mitt i allt var jag inte ens DBT:are. Även om vi sågs sporadiskt, om vårt illamående var det enda som kanske förenade oss, så var gruppen viktig för mig. Den hade blivit en plats dit jag fick komma precis som jag var. En fristad där det var okej att vara sig själv, oavsett hur man mådde den dagen. Vad var jag nu då, bakom depressionen och utan en fristad?
Det var rörigt ett bra tag efter att jag slutat DBT.
Det tog kanske två år av förvirring.
Det gick inte alls bra i början.
Småningom landade jag hos en annan terapeut som fick mig att börja inse ett och annat.
En ny identitet började ta form, stöpas om - och formas till att bli "frisk".
Jag gjorde många misstag. Men jag lärde mig till slut att lita på att mitt eget jag bär.
Min egenterapeut finns ju kvar. Hen var inte totalt borta, som jag då tyckte. Men hen räddar andra nuförtiden. Bär upp andra. Hen skulle aldrig bära mig för evigt. Det var inte menat så.
Jag räddade slutligen mig själv. Jag bär mig själv nu.
Jag började hitta andra platser att få vara mig själv på. Det var inte bara i gruppen som jag kunde landa, utan det finns fler ställen. Men i mitt hjärta bär jag gruppterapin som den plats där jag för första gången vågade visa mitt dåligmående utåt. Jag behövde det då. Jag behöver det inte längre. Jag har nog inte behövt det på ett bra tag.
Igår kunde jag äntligen ta farväl av vissa konkreta minnen från en kaotisk tid.
Jag är en annan i dagsläget.
Jag växte vidare. Rotade mig djupare.
Men vissa saker behöver helt enkelt få ta tid.
Utan att ens försöka stressas fram.
För till sist kommer man dit ändå.
Jag konstaterar att allt har sin tid.
Det var min DBT-tid.
Nu ligger mina finbestick i kökslådan.
Kan man ha ett bra liv, trots psykisk ohälsa?
Tycker du att du har ett bra liv?
Vad är det som gör att just du ser ditt liv som gott?
Vad innebär det att ha ett liv som är värt att leva?
Kan alla uppnå ett gott liv, trots att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa?
Den senaste månaden har jag funderat mycket på vad det innebär att ha ett bra liv, eftersom jag ofta funderar länge på förhand innan jag börjar förbereda en föreläsning (för jag vill ju verkligen det skall komma nåt lärorikt ut av dem!).
Det enda jag helt säkert vet är att ett bra liv kan se helt olika ut, beroende på vem man frågar.
I dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag uppnått ett gott liv.
Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag längtar inte efter något annat, jag längtar inte bort, jag har inga stora saker jag vill förändra.
Jag är på den plats där jag velat vara i många år. Därmed inte sagt att jag inte vill framåt. Men jag har äntligen skapat ett liv som jag skulle kalla för bra. Ett liv som är tillräckligt bra.
Men egentligen har jag aldrig haft ett dåligt liv.
Jag befinner mig inte i en krigszon, jag har inga stora trauman i mitt bagage, min fysiska hälsa har aldrig varit dålig, jag har klarat av de utbildningar jag gått och jag har en fin familj. Trots detta skulle jag ändå säga att mitt liv har kantats av väldigt mycket ångest, som gjort att livskvalitén försvunnit. Jag har haft självmordstankar som orsakats av de djupa depressionerna och livet har ibland känts meningslöst. Jag har aldrig kunnat njuta av det jag haft, för jag har alltid mått så dåligt inombords.
Jag kan inte säga exakt när denhär känslan av hat mot livet och förakt av mig själv övergick till uppskattning av allt fint.
Det kom i små, små steg som först har varit så osynliga att jag inte sett dem förrän jag redan kommit en bra bit framåt.
Men givetvis handlar ju mycket om att min psykiska hälsa förbättrats och att jag mår rätt bra i dagsläget. Jag uppfyller inte kriterierna för depression. Jag tycks äntligen har lyckats börja bromsa den snabba berg- och dalbana som utgörs av mitt humör. Min ångest ligger enbart och pyr, men det är inte lika ofta som den blir till eld och ännu mer sällan blir det en skogsbrand.
Å andra sidan måste jag aktivt, varje dag, se till att ta hand om mig för att inte falla tillbaka. Jag släcker små glödbitar varje dag. Det är ett ständigt jättejobb som tar mycket kraft och energi. Men jag tycker inte illa om det jobbet. Jag har accepterat att det bara är något jag måste göra för att inte falla pladask på marken.
För ett par år sedan ansåg jag att man inte kan ha psykisk ohälsa och samtidigt ett gott liv.
Jag tyckte inte att ett liv med psykisk ohälsa kunde vara bra. Ett liv med psykisk ohälsa var ju rent ut sagt värdelöst. Ett enda långt lidande av smärtan.
Ett bra liv skulle ju dessutom vara perfekt.
Perfekt mamma, perfekt fru, perfekt inrett hem, perfekt kropp enligt idealet smal är lycklig, en fin jobbtitel och evig lycka. En helt omöjlig kombination annat än på lyckliga bilder på sociala media.
Jag förstår att jag tyckte att livet var hemskt, smärtsamt och ibland outhärdligt under depressionsperioderna. Mina tankar förändrades, och det som jag tyckte var helt vettigt och sant just då inser jag ju var depressionen som talade, inte jag. För när man befinner sig riktigt på djupet av mörkret förvrängs hela världsbilden. Då var jag sjuk.
Ett fel som jag gjorde i så många år var att jag gick helt emot mina egna förutsättningar.
Jag ville bli någon som jag inte hade förutsättningar att bli.
Jag ville bli någon annan för att duga. Gärna skulle jag ha velat vara den supersociala, skämtsamma typen som inte hade något psykiskt illamående och som inte var så djuptänkande jämt - den som det är lätt att tycka om. Jag tänkte att om jag bara lyckas bli en sådan person, då kommer jag äntligen att tycka om mig själv.
Oj så fel jag hade. Istället för att ta tillvara på mina kraftresurer försökte jag titta på hur andra gjorde. Men att hela tiden försöka vara något man inte är, äter småningom upp en inifrån.
Jag tror definitivt att alla kan uppnå ett gott liv, trots psykiska diagnoser som kan begränsa. För det är ju inte så att min emotionella instabilitet försvinner någonstans - däremot har jag kunnat börja hantera den så att den inte hindrar mig från att kunna leva ett gott liv. Den finns i bakgrunden och ibland väller det till och med över och lägger allt annat i bakgrunden.
De dagar jag känner att jag är extra känslig undviker jag allt som kan trigga igång ångesten, om det är möjligt.
Ibland trycker jag bort ett poddavsnitt som jag kunde lyssna på under gårdagen hur bra som helst, för att ångestnivån höjs.
En del dagar undviker jag att läsa alltför mycket nyheter, eller se på vissa tv-program som jag annars utan problem kan titta på.
En del dagar är det som om jag triggas av allt, för jag har haft så pass mycket ångest i mitt liv att de känslorna mycket lätt kommer tillbaka.
Jag väljer bort mycket i min vardag för att kunna må bra i mig själv. Det kan ses som en begränsning, men det är tack vare det jag mår bra i dagsläget.
Otaliga gånger genom åren har jag åt olika terapeuter upprepat meningen "men jag vill bli nån annan, för jag tycker inte om mig".
Varje gång har min nuvarande terapeut bestämt sagt åt mig att "du skall vara du".
Jag har tyckt att hon inte har förstått. Jag har tyckt att hon krävt en omöjlighet. Jag trodde aldrig att hon skulle få rätt. Jag kunde inte ta emot hennes ord. De bara rann av mig, som vattendroppar på stål.
Men hon fick rätt. Även om det tog många år.
Småningom hittade jag nämligen fler och fler bitar till pusslet som utgör självidentiteten, som låg bortom den psykiska ohälsan. Det hände egentligen bara av en slump.
Jag blev bara så trött på att försöka blanda in andras pusselbitar i mitt eget. Bitarna passade ju aldrig. Det var aldrig meningen att bitarna skulle vara där från första början.
Jag hittade plötsligt egna bitar, som jag märkte att jag tyckte var rätt fina.
Så jag slutade kasta bort dem.
Jag slängde istället dedär kopiorna som jag försökt skapa utgående från andras pussel.
Dessutom vågade jag också slutligen lägga in de pusselbitar som innehåller psykisk ohälsa och dåligmående.
Jag tycker inte om dem, men de måste få vara där.
Jag har istället för att försöka mota bort min psykiska ohälsa istället valt att försöka ta så bra hand om den som möjligt.
För sanningen är ju, att utan den bakgrunden hade jag ju inte formats till den jag idag är.
Jag tror numera att alla kan få en fungerande vardag som man mår bra i, om man bara lyssnar på de egna förutsättningarna.
Ett gott liv.
Men det kan krävas en del uppoffringar och kraft att inte gå emot sina begräsningar.
Det var först när jag äntligen slutade försöka vara någon annan som jag kunde bli mig själv.
Det var när jag accepterade mina egna begränsningar och började våga se att mitt psykiska dåligmående måste få utlopp istället för att tryckas undan som jag äntligen kunde börja förändra.
Först då kunde jag bli hel.
Mitt eget pussel är ganska komplett nu. Tror jag.
Det fina är att det går att byta ut bitar. Det går att ändra några av dem.
Men kanterna håller ihop nu, trots att man kan byta innehåll.
För ja, jag skall vara jag.
Som har ångesten under kontroll, är djuptänkande och behöver ladda batterierna med ensamtid.
Det är likväl ett tillräckligt gott liv.
Det duger rätt fint.