Visa alla inlägg skrivna 2023
Dags att rocka sockorna!
ROCKA SOCKORNA!
21 mars är
Internationella Downs syndrom-dagen
År 2017 rockade jag och flickorna såhär!
När mitt första studieår började närma sitt slut, för många år sedan nu, letade jag fram en gammal telefonkatalog (!) och började leta alternativa jobbplatser som behövde sommarjobbare. Jag hade redan jobbat två år inom hemservice och kände att jag ville testa på något helt nytt, gärna på något åldringshem eller boende av något slag.
Sagt och gjort, jag började ringa runt till helt okända ställen för mig som låg i Vasa. De flesta hade redan sommarjobbare som funnits i huset i många år. Andra svarade aldrig. Nu gällde det att försöka hitta ett ställe som över huvud taget ville träffa mig. Det var ju inte lika lätt för 20 år sedan, för då lämnade man ju inte in sin arbetsansökan via nätet. Kontaktuppgifterna var inte heller lika tydliga i tryckt form.
Ett nummer gick till ett boende för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det stället råkade dessutom finnas nästan på gångavstånd från vår dåvarande studiebostad i Vasa. Jag hade absolut ingen erfarenhet av ett sådant jobb, men tyckte att det skulle vara mycket givande. När de dessutom eventuellt hade en sommarjobbsplats ledig ännu bestämde jag mig för att försöka nappa den platsen.
Och så kom det då sig att jag halkade in på den arbetsbransch där jag fortfarande finns. Stället är inte längre detsamma, men jag jobbar fortfarande med personer som har någon form av intellektuell funktionsnedsättning.
Screenshot från Yle Areena. Där finns Olof films dokumentärserie "Som alla andra" som definitivt är värd att kolla in!
Idag är jag tacksam över att få jobba med människor som har en intellektuell funktionsnedsättning, för de har berikat mitt liv på så många sätt. De har lärt mig så mycket om livet. Framförallt att se glädjen även i vardagen, i det lilla, enkla. Att det ibland är de små framstegen som är värda att belysa. Att det finns så mycket glädje och skratt i vardagen.
Idag är det världsdagen för Downs syndrom. Det har blivit en rolig kampanj som syns i media i och med Rocka Sockorna-jippot. Det enda man behöver göra är att ta på sig olika par av sockor på fötterna.
Jag skulle dock vilja utvidga kampanjen lite för min egen del. Jag rockar sockorna för allas lika värde, inte bara personer med intellektuell funktionsnedsättning, utan även för personer med någon form av olikhet som kan uppfattas annorlunda än samhällsnormen. För vet ni vad?
Vi är lika.
Inom oss alla finns samma känslor, samma behov och så mycket som vi kan lära av varandra!
De bara uttrycks lite olika.
Tänk så fint, va?
För vi skall inte vara lika. Vi skall vara oss själva.
Små fötter år 21 mars 2016.
Idag rockar jag sockorna, för att alla är lika värda.
Låt oss hylla olikheter!
Roligheter i vardagen
TVÅ ROLIGA VARDAGSHÄNDELSER
Det är sällan jag känner en sådan idétorka när det kommer till bloggteman, men hela januari har jag känt mig så oändligt trött på mörkret och vintern att det varit riktigt stopp på all skrivlust. Januari har nog varit den tyngsta månaden på länge, där jag riktigt tappat energin.
Därför är det så skönt att märka att ljuset börjar återvända nu. Att det dessutom känns lite vår med fågelkvitter och en temperatur runt noll kan jag inte klaga alltför mycket på, även om det må vara för tidigt än. Just nu är det precis vad jag behövt. Bara att kunna gå ut efter klockan 15 och ändå mötas av solen gör gott för min själ.
TUMISTID MED MAKEN
För två helger sedan var jag och maken över till Umeå på en dagskryssning. Jag hade inte varit från lillen en hel dag innan det, så det var med viss nervositet jag lämnade över ansvaret. Egentligen visste jag ju att det skulle gå jättebra, för han är ju varken blyg eller speciellt svårskött.
För ja, jag behövde dethär.
Jag och maken behövde dethär.
Lilleman och jag behövde dethär.
Men nog hann jag ju göra en övernoggrann lista trots det... Nu känns den ju nog lite väl pinsam, hehe.
Vi har faktiskt alltid passat på att göra någon liten miniresa någonstans just under januari-febaruari. I vanliga fall har vi alltid övernattat en eller två nätter på hotell, men denhär gången blev det en heldag istället. Denhär traditionen är något som vi hållit fast vid ända sedan flickorna var små, eftersom det är välbehövligt att kunna tillbringa tid med partnern också utan barnen ibland. Jag har uppskattat att kunna äta i lugn och ro, men framförallt just att bara få vara tillsammans med min bästa vän i livet. Vi brukar satsa på shopping, mat, och bowling eller bio eller vad som nu faller oss in. Det behövs absolut! Iår hann vi ju inte med annat än shopping i Umeå, men jag är i vart fall nöjd.
Maken hade dessutom bokat frukost åt oss på båten. Att få börja med att äta i lugn och ro hör ju inte till vardagen just nu.
Det jag tycker mest om är att verkligen hinna diskutera lite allt möjligt annat än just vardagsrumban. För det är så lätt att man glömmer bort varann mitt i alla rutiner, framförallt när barnen är små. För man pratar om barnen. Man pratar om hur man skall få ihop veckan, vem som skall köra vart, vad vi skall äta för mat - och sedan är båda upptagna på varsitt håll för att få ihop det. Känner du som småbarnsförälder igen dig?
Det är just för att hinna se varann lite mer som vi brukar satsa på en miniresa. Inga långa och lyxiga resor, för själva vitsen med allt har ju egentligen varit att kunna pausa vardagen lite. Lägga undan föräldrarollen en liten stund och bara vara.
FÖRELÄSNING FÖR UTVECKLINGSPSYKOLOGISTUDERANDEN
Jag har även hållit en föreläsning för studeranden i utvecklingspsykologi på Åbo Akademi i Vasa nu i början av februari. Jag har ju själv studerat det ämnet, så det är extra roligt att kunna få möjlighet att bidra med något rent konkret åt de nya. Iår fick jag ju dessutom vara på plats i en vanlig föreläsningssal, så innan blev jag tvungen att gå en liten rundtur i byggnaden. Det finns så mycket fina minnen från denhär tiden, och jag har faktiskt inte varit till universitetet sedan jag blev klar för elva år sedan. Lite hade ändrats, men faktiskt inte jättemycket.
Jag tycker väldigt mycket om att föreläsa för studerande och vårdpersonal. Jag känner att jag har något att ge som inte böcker och fakta kan förmedla. Jag tror det är väldigt viktigt att kunna ge en bild av hur psykiskt illamående kan se ut i riktiga livet, för böckerna ger ju oftast en så förenklad bild av något som är mycket mer komplicerat än så. Speciellt dethär med att en diagnos kan yttra sig så olika för olika personer - och bakom den finns det ju fortfarande dessutom en människa med många friska sidor. Dessutom kommer det alltid en del frågor och kommentarer efteråt, vilket jag själv tycker är intressant.
LYX I DEN GRÅA VARDAGEN
Hela januari och början av februari gått åt till vardagsrumban. Jag har läst väldigt mycket den senaste tiden, men att orka skriva något när man själv är rätt tillplattad inombords har inte riktigt funkat. Jag har inte tänkt pressa mig heller, för jag har behövt få rå om mig själv. Jag hoppas att min egen ork återkommer i takt med att dagarna blir längre, för jag har ju nog lite kommande blogginlägg i planerna.
I övrigt har mina flickor eventuellt börjat gilla att baka. Åtminstone denna helg. Jag som inte tycker det är jätteroligt att baka försöker lära upp barnen istället. Återstår att se om intresset håller i sig. Idag kunde vi i varje fall ha söndagsfika efter lördagsfikan.
För om nu vintern ännu håller oss i ett fast grepp så tycker jag definitivt att vi skall satsa på lite mer vardagslyx. Enkla saker, som en fika med familjen eller vännerna kan pigga upp en annars lite halvgrå dag.
Sen får vi hoppas på ett mycket soligt febuari!
En tröttsam start på året
ETT GRÅTT JANUARI
Jag gissar att jag knappast är ensam om att tycka att januari hittills varit en tröttsam månad. December var mörkt, men då är det likväl så mycket annat som upptar vardagen. Men att januari skulle vara såhär grådaskigt och halvgrått börjar verkligen tära. Solen har ju verkligen inte synts till alltför ofta den senaste tiden. Jag tror att många håller med mig om att det börjar kännas segt nu, dethär mörkret. Jag började känna av mörkret redan i december, men det är först nu som det börjat tryta på mina krafter.
Jag hade ju trott att jag helt skulle slippa märka av årstidsdepressionen iår, eftersom hösten var så toppen. Oktober och november var energifyllda månader, vilket det inte brukar vara. Men de var så soliga och fina att jag inte tänkte att de var två av de jobbigare månaderna. Därför är jag lite förvånad om jag skall snubbla på mållinjen, för redan nu börjar ju dagarna vara längre. Men jag skulle behöva mycket solljus och framförallt mycket mer dagsljus just nu. Jag drömmer mig redan bort till våren när man kan tillbringa mycket tid utomhus med vår lilla kille, som kommer att kunna springa mer fritt när han inte är påbyltad som en Michelin-gubbe.
EN ALLMÄN LÅGHET, MEN INGEN DEPRESSION
Nej, jag är INTE deprimerad. Det är långt ifrån hur det brukar vara. Det är jag tacksam för. Men jag känner mig låg, orkeslös, trött och utan motivation. En känsla av att allt är tråkigt och väldigt grått. Och jag har inte motivation eller lust att hitta på något heller. Det är precis som om januaris grådaskighet lagt en grå slöja runt mig.
Jag har ju ganska lätt att falla in i dehär milda tecknen på depression, och i vanliga fall brukar det skrämma mig. Jag brukar alltid oroa mig för att det skall bli värre. Men faktiskt så är jag inte rädd iår, även om jag tycker att det är jobbigt. Jag försöker snarare acceptera att jag funkar såhär. Jag blir ganska låg denhär årstiden, för att det korta dagsljuset vi har just nu inte räcker till för mig. Jag har ju en ljusterapilampa, men det finns inte en chans i världen att jag skulle ha möjlighet att använda den iår när vi har en ettåring här hemma, som klättrar och plockar i allt. Därför tänker jag att jag får göra det bästa av situationen.
Jag är ute så mycket jag kan, jag motionerar det jag orkar och hinner, samt planerar in roliga saker i min kalender. Dessutom läser jag väldigt mycket böcker, när barnen somnat, för det är ett intresse som jag faktiskt hinner hålla vid liv just nu. Det må vara motigt, men det enda sättet att övervinna en depression är att ta makten över den innan den lägger sig som ett täcke över livet.
Jag har ju också förmånen att få vara hemma med mina busar. Även om det är tjatigt, ensamt och tråkigt emellanåt så är dethär en tid som jag värdesätter väldigt mycket. Och även om vår lilleman är överallt och gör konstant nya hyss, så är han så fruktansvärt rolig just nu. Vi får skratta många gånger per dag åt honom, för han vill verkligen vara med och försöka lära sig allt. Dammsuga, göra eld i spisen och spola på toan - men resultatet blir ju skrattretande gulligt.
VILOLÄGE
Jag tror heller inte att det skadar att lägga sig lite i viloläge ett tag. Det är ju inte heller en hel vinter kvar innan ljuset återvänder, så det känns helt överkomligt. Om en månad kommer årstiden kännas helt annorlunda. Då börjar solen värma lite smått och dendär förväntan att "det kommer en vår iår igen" börjar infinna sig. Kanske det ibland är bara bra att vila upp hjärnan, logga ut från de ständiga kommande roligheterna och bara låta vardagen rulla i segt takt? Jag tror definitivt det är bra efter det stressiga december. Vi har ju det bästa framför oss sett i årstider- vårvintern, våren, sommaren.
Och idag visade den ju sig, solen.
Snart kommer nog energin tillbaka, den med. 
