När man storstädar även i sitt inre
MINNEN I EN KÖKSLÅDA
-om att kunna gå vidare, när man själv är redo
och om att ta farväl av en tid som betytt så mycket
Det finns en tid för allt,
kunde jag konstatera för ett tag sedan.
Jag städade kökslådor. Hamnade till sist i den understa, där mina DBT-papper legat i alla år. När jag började den terapin ville jag ha mina DBT-papper, manualen och alla arbetsuppgifter lättillgängliga. Såklart att det blev en kökslåda. Mitt i. Alltid där.
I min terapilåda har sedan pappren legat under alla år.
Jag slutade alltså DBT för fyra år sedan.
På 4 år har ingen fått röra dendär lådan.
Inte jag heller.
Trots att jag slutat den terapin.
Trots att själva DBT-manualen flyttats.
Men alla terapiuppgifter. Läxor. Mål. Avtal. Hälsningar från andra i gruppen.
Det mesta har legat där orört.
Nu suckade jag åt jättehögen med papper.
Började beta av.
Lusläste.
Log åt en del minnen.
Slängde.
Brände en del direkt i vår spis.
Det var bara en handfull som jag ville ha kvar.
Dagen efter att jag städat ur lådan frågade maken om det var jobbigt att gå igenom pappren.
Jag tittade förvånat på honom, som om han sagt nåt riktigt underligt.
För nej, det var inte jobbigt.
Inte nu längre.
Jag var nöjd över den extra lådan.
Men det tog fyra år att kunna gå igenom högen.
Jag har inte ens tvingat mig till det, utan bara låtit det vara.
Vissa saker behöver få ta sin tid.
Det var svårt att sluta DBT.
Jag förlorade min egenterapeut, som jag då tyckte var min räddare. För när man slutade den terapin skulle man automatiskt sluta hos sin egenterapeut. Jag var inte alls redo. Frågan är om jag någonsin egentligen hade blivit det. Min egenterapeut var den som bar mig när jag själv inte klarade det. Vem skulle nu bära mig?
Jag förlorade gruppen, så mitt i allt var jag inte ens DBT:are. Även om vi sågs sporadiskt, om vårt illamående var det enda som kanske förenade oss, så var gruppen viktig för mig. Den hade blivit en plats dit jag fick komma precis som jag var. En fristad där det var okej att vara sig själv, oavsett hur man mådde den dagen. Vad var jag nu då, bakom depressionen och utan en fristad?
Det var rörigt ett bra tag efter att jag slutat DBT.
Det tog kanske två år av förvirring.
Det gick inte alls bra i början.
Småningom landade jag hos en annan terapeut som fick mig att börja inse ett och annat.
En ny identitet började ta form, stöpas om - och formas till att bli "frisk".
Jag gjorde många misstag. Men jag lärde mig till slut att lita på att mitt eget jag bär.
Min egenterapeut finns ju kvar. Hen var inte totalt borta, som jag då tyckte. Men hen räddar andra nuförtiden. Bär upp andra. Hen skulle aldrig bära mig för evigt. Det var inte menat så.
Jag räddade slutligen mig själv. Jag bär mig själv nu.
Jag började hitta andra platser att få vara mig själv på. Det var inte bara i gruppen som jag kunde landa, utan det finns fler ställen. Men i mitt hjärta bär jag gruppterapin som den plats där jag för första gången vågade visa mitt dåligmående utåt. Jag behövde det då. Jag behöver det inte längre. Jag har nog inte behövt det på ett bra tag.
Igår kunde jag äntligen ta farväl av vissa konkreta minnen från en kaotisk tid.
Jag är en annan i dagsläget.
Jag växte vidare. Rotade mig djupare.
Men vissa saker behöver helt enkelt få ta tid.
Utan att ens försöka stressas fram.
För till sist kommer man dit ändå.
Jag konstaterar att allt har sin tid.
Det var min DBT-tid.
Nu ligger mina finbestick i kökslådan.
Dagliga rutiner när det inte alls finns någon energi
"Stig upp ur sängen, klä på dig, börja dagen, oavsett om du sedan ligger på soffan resten av dagen!"
Dethär är något som min forna terapeut alltid påpekade åt mig under den djupa depressionsperioden (alltså åren 2015-16).
Och dethär är också en sak som jag alltid gjorde. Hur omotiverad, trött, ledsen, ångestfylld eller hatisk till att börja en ny dag jag än kände mig. Jag steg upp. Duschade. Klädde på mig. Varje dag. Oavsett.
Och det var inte utan kamp vissa dagar när allt var betydelselöst. Att då försöka motivera sig till att ta hand om sig själv var ganska tungt.
Men jag lyssnade på hennes ord. Och steg upp, klädde mig, började dagen. Ibland låg jag många timmar på soffan, men jag började i varje fall en ny dag med att stiga upp.
På avdelningen såg jag till att alltid duscha varje dag, för att det var något som jag alltid gjort när jag mådde bra. Det var en morgonrutin som fått mig att känna att jag började dagen. Det var också en rutin som jag benhårt höll fast vid. Jag orkade knappt lyfta shampoflaskan vissa dagar, för jag var så trött. Jag sov ofta vidare direkt efteråt i början. Men jag utmanade mig själv till att verkligen försöka.
Varför?
För att det är jätteviktigt att fortsätta ta hand om sig själv, trots att man mår dåligt. Och det är också något som mycket lätt lämnar när man är riktigt, riktigt deprimerad.
Ja, man orkar.
Ja, man kan.
Man kanske inte orkar allt.
Man kanske inte kan göra allt.
Men man kan göra något.
Det kommer åtminstone inte att göra det värre.
Det kanske till och med känns som en bra sak att ha gjort, då efteråt.
Denhär listan har jag översatt och snott från crazyheadcomics på instagram, för den är så himla bra! Spara den, printa ut den, klistra upp den, modifiera den enligt eget tyckte och läs den de dagar det känns som svårast eller de dagar när du bara är så himla trött. Kika sedan in på dethär instagram-kontot, för hon gör så otroligt talande bilder om psykisk ohälsa/hälsa.
I virrvarret av känslostormar
DEN STÄNDIGA BERG- OCH DALBANAN
AV KÄNSLOR
-Om hur det är att leva med känslor som ständigt växlar
och går från noll till hundra på sekunder
INLEDNING
Jag har alltid haft väldigt starka känslor, även om det inte alltid syns utåt. Det som märks är oftast just bara toppen av isberget. Dethär är fortfarande något som är tungt och tar energi av mig i vardagen, trots att jag numera är ganska duktig på att reglera mina känslor och inte låta dem styra mig. Men att lyckas hålla de största, inre känslostormarna i schack behöver ju inte betyda att det på något vis skulle vara mindre känsloladdat inombords. Nej, det stormar nog emellanåt, även om jag kan styra båten.
De starka känsloväxlingarna är nog det symtom på emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag fortfarande kämpar mest med. Dehär snabba humörväxlingarna är också något som jag tänkte förklara närmare i dethär blogginlägget.
Vad innebär det? Hur känns det inombords?
Det finns även personlighetsdraget högkänslighet som gör att personen regerar starkt på händelser i omgivningen. Att vara högkänslig är att helt enkelt vara ganska känslig. Det är absolut ingen sjukdom, utan något jämförbart med att vara envis eller blyg.
Att leva med emotionell instabilitet innebär då, jämfört med att vara högkänslig, att vara känslosam deluxe. Det ställer till större problem i vardagen, på grund av de ageranden som kan följa på känslostormarna. Det leder till mycket stark inre smärta.
Jag tycker själv att min egentillverkade linje ger en ganska bra överblick av styrkan på känsloreaktioner hos både "vanliga", högkänsliga och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom:
EN BERG- OCH DALBANA I KÄNSLOR
Jag brukar likna mina egna känslostormar för en ständig åktur i barnberg- och dalbanan. Mina svängningar har blivit både mindre och lätthanterliga, men likväl finns de ständigt där. Men om jag tidigare ständigt åkte i en vanlig berg- och dalbana, måste jag säga att barnens berg- och dalbana är behagligare.
Känslorna åker alltså upp och ned, upp och ned i en mycket hög hastighet. Det kittlar i magen och man skriker av lycka, man blundar, håller hårt fast sig och känner hur knogarna vitnar när man krampaktigt håller i räcket framför sig. Man kastas åt sidorna, det skakar och vibrerar undertill, vinden får håret att flyga, ögonen blir torra och mitt i allt är man upp och ned, för att i nästa stund bli inbromsad för att åkturen är över.
Men felet är att man aldrig stiger av karusellen när man åkt klart. Man bara pausar och hinner andas ut innan nästa åkpass tar vid. Sedan rycker det till och man blir tvungen att göra sig beredd på ännu en känslostorm. Och ifall man åker väldigt många rundor under en dag, är det ju ganska klart att det finns risk för att vagnen man sitter i faktiskt börjar brinna så småningom, helt enkelt av överhettning.
Men bland har också jag ett behagligt lugn i mig. Då är det precis som om jag skulle hittat ett annat slags stabilitet, som jag inte lyckas med under de dagar eller stunder när känslorna vibrerar. För jag är inte alltid känslosam.
De dagarna jag känner dethärt lugnet står min vagn stilla på perrongen och jag ser över min berg- och dalbana. Jag kan till och med bygga lite fler fästen och lägga till någon planka här och där i karusellen. Jag vågar mig på att stiga upp ur vagnen och titta runt mig, blickar ut på omgivningen. Ler, höjer händerna till en segergest och tänker att livet är så fridfullt här nere. Jag putsar vagnen, kollar så fästena sitter ordentligt, klappar om den lite. Men jag är alltid beredd, för ingen vet när berg- och dalbanan är redo att starta igen. Den kör på lite som den vill.
TREDJE GRADENS KÄNSLOBRÄNNSKADOR
Marsha Linehan, forskare, terapeut och grundaren till dialektisk beteendeterapi, brukar likna emotionell instabilitet vid att vara drabbad av tredje gradens brännskador på 90 % av kroppen. Dethär gör att den minsta lilla beröring eller rörelse skapar smärta åt personen. Liknelsen är ett försök att beskriva hur känslig emotionellt instabila personer faktiskt är. Allt känns, oavsett hur försiktig omgivningen än är.
Men jag vill också poängtera något som jag tycker glöms bort lite i denhär liknelsen:
Det finns ju trots allt då fortfarande 10 % av huden som faktiskt är frisk eller till och med mer hårdhudad än vanlig hud. Det är också därför som allt faktiskt inte gör ont eller berör. Det råkar träffa de mer hårdhudade delarna.
Så en emotionellt instabil kan faktiskt reagera helt som andra. Vi gör faktiskt oftast det. Det är bara vid stressituationer som de starka känslorna löper amok och kan orsaka problem för den drabbade! (Men däremot kan det ju hända att personen ofta utsätter sig för dåliga val som skapar stress - men det är en annan grej)...
HUR DET KÄNNS ATT LEVA MED STARKA KÄNSLOR UR MITT EGET PERSPEKTIV
Jag har väldigt starka känslor, men det märks sällan utåt. Jag har under åren blivit ganska bra på att behärska mig. Jag har väl egentligen aldrig agerat utåt, utan snarare inåt. Men jag kan känna mig superglad, nästan som ett slags eufori över att leva och få uppleva allt underbart, för att i nästa stund komma ned i ett känsloläge där jag är trött, irriterad, inte alls vill fullfölja de planer jag nyss gjort upp och där jag tycker att livet nog är bra meningslöst och trist. Egentligen tycker jag inte det, men just då känner jag så.
Får jag bara hämta andan en stund kan det hända att jag faktiskt hinner pausa och landa i mellanläget när jag inte känner speciellt mycket, utan är mig själv utan att känslorna styr. Då när jag inte åker berg- och dalbana, utan hinner bygga och se över min vagn. Numera befinner jag mig oftast där, men tar ett par åkturer per dag till de båda ytterlägena.
-DE SMÅ DETALJERNA UTLÖSER KÄNSLORNA
Det är ofta de små detaljerna som utlöser en känsloreaktion. Det kan vara en blick från någon annan, eller att någon säger något i ett fel tonläge, eller ett felaktig ord i en mening. Min make kan stå som ett frågetecken när jag plötsligt blir jättearg eller jätteledsen. Ofta kan han inte förstå vad som fått mig att reagera så starkt, eftersom det ju inte hänt något riktigt katastrofalt. Men är jag redan lite irriterad eller besviken kan det vara en liten detalj som får mig att reagera riktigt starkt.
Jag tror att det är viktigt för andra att förstå att det faktiskt sällan är de stora händelserna som gör att personer med emotionell instabilitet reagerar. Jag reagerar på alla små detaljer, som andra faktiskt kanske inte ens märker av. Det är också därför omgivningen inte riktigt hänger med i svängarna.
Därför tror jag att omgivningen upplever det som att man är en drama queen, som gör en alldeles för stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse. För delvis har de ju rätt. Visst reagerar man oproportioneligt på en del saker - men det betyder inte att ens reaktioner inte skall tas på allvar. Det finns alltid en orsak bakom. Det är ju såhär jag känner just då.
Jag har numera kommit så långt att jag faktiskt kan skratta åt eländet ibland. Det är befriande och gör att jag får lite perspektiv på saker. Men när jag är mitt i allt känslovirrvarr, då bränner det som eld inombords. Det är verkligt. Det känns precis så starkt som jag säger. Men jag vill inte trippas på tå kring, för jag tål. Konstigt nog. Jag tål väldigt, väldigt mycket.
"Jag har lyckats tämja mitt känslomonster
till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon".
-KÄNSLOVIRRVARRET
Faktiskt kan jag sällan förklara varför jag är så arg eller så ledsen. Jag är ofta faktiskt både arg och ledsen, och dendär felaktiga blicken har jag inte ens själv tänkt att orsakade min reaktion. Givetvis finns det någon annan orsak, men dethär tonläget eller dendär blicken gör att allting faller över mig. Och då menar jag verkligen att allt - alla problem jag någonsin haft, har och kommer att ha, tas upp på en gång.
När jag förklarar vad som gör mig ledsen eller arg kan jag börja med den faktiska orsaken, men sedan snabbt övergå till att prata om något helt annat som också gör mig minst lika ledsen. Det blir ett riktigt känslovirrvarrr inombords. Jag tänker i nutid, dåtid och framtid - samtidigt. Jag oroar mig över allt, är ledsen för hur saker som hänt blivit och är arg på orättvisor.
Så nej, det behöver inte vara någon stor katastrof som gör att jag reagerar väldigt starkt. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
ATT LÅTA KÄNSLORNA GÅ NED INNAN MAN KAN REDA UPP TANKARNA
Nu går jag inte så starkt in i en känsla längre- utan det har mattats av- men för att lättare ge en bild av hur det kan vara så utgår jag nu från mig själv några år bakåt i tiden:
När jag är mitt uppe i en känsla, löns det sällan att fråga mig varför jag är så ledsen eller arg. Oftast har jag inget svar. Jag har ingen aning. Jag är oftast så upprörd att jag inte ens kan fundera på orsaken. Jag behöver snarare tid att lugna ned mig. Jag vill faktiskt inte prata - för att jag vet att jag är så upprörd att det inte leder till något bra. Jag slår helt bakut. Kan inte styra över vad jag säger. Svamlar. Pratar om allt möjligt på en gång. Jag vill vara ensam. Jag behöver få vara det. Däremot kanske någon annan behöver en kram, eller bara någon som sitter bredvid. Det är så individuellt.
Efter ett tag så kan jag prata om det på ett vettigare sätt. Då kan jag förklara hur det började, varför jag blev så upprörd och vad som ligger bakom. Jag vet att min man många gånger tycker att dethär är frustrerande, eftersom han är praktiskt lagd och gärna vill ta tag i saker på direkten. Men det fungerar inte alls för mig. Jag behöver tid.
Någon som är väldigt upprörd kan inte tänka logiskt. Då är det bara känslorna som styr. Därför behöver personen lugna ned sig innan det går att hjälpa hen.
För jag kan behöva hjälp med att trassla ut detdär nystanet av tankar som jag har. Eftersom jag dragit upp alla världens katastrofer i min ilska och ledsenhet, är det jättebra att någon annan hjälper till att nysta upp känslogarnet och hitta själva kärnan. Hitta vad som faktiskt gör mig så känslosam, just nu. Det är inte alltid så att jag automatiskt hittar det själv, utan istället går jag omkring och är känslosam i långa perioder - utan att veta varför.
När jag slutligen hittat själva kärnan till min känsloreaktion brukar jag kunna återgå till ett normalt känsloläge igen. Då först lugnar jag mig. Då kan jag göra vad som behövs för att lösa situationen. Jag har inga problem med att lösa situationen, utan det är snarare själva vägen dit som kan bli väldigt trasslig, omständlig och svajig.
"Att vakna och känna sig som en drottning – och gå till sängs och vilja dö.
Och sedan pendla i humöret kanske fem gånger däremellan."
Citat av Predag Petrovic
ATT VARA KÄNSLOSAM ÄR INTE BARA NEGATIVT
Jag vill ändå påpeka att jag tycker om min känslighet. Jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Min känslighet gör att jag många gånger ser detaljer och känner av känslor som inte andra märker. När jag stiger in i ett rum lägger jag först märke till atmosfären, hur stämningen är. Jag ser petitesserna. De små glimtarna. Sedan lägger jag märke till de större sakerna.
Tack vare dethär är jag ganska djupsinnig, bryr mig inte så mycket om det ytliga och synliga, funderar över samband och orsaker.
Utan dethär skulle jag knappast ägna mig åt de intressen jag tycker om. Jag skulle väl inte heller ha de åsikter och principer som jag står fast vid. Jag skulle ju inte vara jag utan min känslighet.
Ja, jag tycker om min känslighet.
Även om den är lite svår att styra emellanåt. Men som med allt annat så blir man bättre genom att öva.
Jag har lyckats tämja mitt känslomonster till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon. Den lyder inte alltid, men ofta tar den med med på livets detaljnivå. Den gör att jag uppskattar det lilla i livet.
Det krävdes många slagsmål innan monstret blev en liten filur, men även läskiga monster minskar om man tar ut dem i ljuset och lär sig att lyssna på dem.
Vad säger ditt wisemind?
ATT KUNNA LYSSNA PÅ SIN INRE RÖST
-"VAD SÄGER DITT WISEMIND?"
Vi utsätts ständigt för massor av valmöjligheter, stora som små. Små beslut som vi faktiskt nästan ständigt behöver ta oss an. Det har faktiskt funnits en tid i mitt liv när jag inte kunnat välja nästan något själv utan att tveka. Att gå till glassdisken i affären kunde bli ett stort ångestmoment. Det fanns alltför många glassorter, alltför många val, och jag var så fruktansvärt rädd att det skulle kännas fel efteråt. Så ibland slutade det faktiskt med att jag inte alls tog någon glass, för det blev så råddigt i mitt huvud att tanken på glass inte längre ens var lockande. Som tur är har jag numera lärt mig att lyssna inåt. På magkänslan.
För hur futtiga beslut det än handlar om så är det ju faktiskt magkänslan, vår inre kompass, som styr våra val. Om den inte finns blir vardagen lätt väldigt ångestfylld. Hur väljer man när man inte lärt sig lyssna inåt?
Dessutom har jag också insett att man inte kan lägga ned hela sin själ i varje beslut man gör här i livet. Ska man välja en glass så kan man inte göra det till ett lika stort beslut som sitt yrkesval. Men det hände sig faktiskt förut att det kunde kännas som ett sådant livsavgörande beslut, trots att det handlade om någon petitess.
WISEMIND - DIN INRE KOMPASS
När jag gick DBT jobbade vi väldigt mycket med en färdighet som kallas för Wisemind. Det är en av grundfärdigheterna för att alls kunna jobba vidare i terapin och med sig själv. Det är också den färdigheten som bättre gjort att jag lärt mig välja, och välja bort, något i mitt liv. Varje beslut jag gör är inte längre livsavgörande, såsom det tidigare kunde bli bara för att jag skulle välja en glassort.
För att kunna ta ett beslut som känns rätt i stunden behöver man lita på sin inre röst, som de flesta inte ens behöver leta efter i alla vardagssituationer. Det går automatiskt, för att man känner sig själv så bra. Men har man emotionellt instabilt personlighetssyndrom är det lätt hänt att man inte alls övat upp förmågan att lyssna på vad som känns rätt för en själv. Ens eget själv är så otydligt. Det gör också att man lätt gör precis som andra i ens närhet, eller gör något på ren impuls. Med en instabil självbild, som gör att man inte riktigt vet vem man är eller vad man vill, kan det vara otroligt svårt att faktiskt ta ett vanligt vardagsbeslut. Vad vill jag äta idag? Vilken uppgift skall jag göra med? Skall jag göra dethär eller detdär idag?
Men det är såklart inte enbart personer med EIPS som har problem att veta vad man faktiskt vill just nu. Det är så lätt hänt att man tappar bort sig själv i det virrvarr av alla valmöjligheter som erbjuds idag. Vi erbjuds så många alternativ nuförtiden att det kan kännas helt omöjligt att veta vad man vill med sitt liv. Vad vill jag, egentligen? Är dethär något som jag själv faktiskt vill uppnå, eller försöker jag göra vad jag tror förväntas av mig? Eller är det bara andras önskan jag försöker uppfylla?
Wise mind kan beskrivas som vår inre magkänsla. Intuition. Instinkt. Föraning. När man bara vet att något är rätt.
Är du bra på att lyssna på din inre magkänsla? Om inte, så tänkte jag förklara hur man med hjälp av färdigheten Wisemind inom Dialektisk beteendeterapi bättre kan förstå och hitta den.
Bild lånad härifrån.
För att hitta sin egen inre visshet (wise mind) behöver man hitta medelvägen mellan sin målinriktade röst (reasonable mind) och sin känslostyrda röst (emotion mind).
Den målinriktade inre rösten fokuserar främst på målet du skall uppnå. Den tar inte alls känslorna i beaktande, utan är väldigt känslokall. Den är ambitiös och vill med all kraft lyckas med det du tänkt dig. När man enbart lyssnar på den målinriktade inre rösten har man fokus på att lösa problemen som står i vägen för att man skall uppnå sina mål. Till exempel behöver man vara målinriktad när man med all kraft vill ha högsta betyg i något ämne. Då stänger man av känslan av hur pressad och stressad man känner sig, och ser till att plugga så att man faktiskt skall uppnå högsta betyg, oavsett vilken tid och energi det tar av en själv.
Den känslostyrda inre rösten är mera inriktad på nuet, och här är det enbart dina känslor som styr. Man ser enbart de tankar som just nu finns inom en, och målet som man skulle uppnå försvinner. Man låter passivt saker vara precis som de är, och istället känner man de känslor som finns inom en. Till exempel när man har ett prov i skolan som känns helt omöjligt att klara av, och man är så upptagen av känslorna av misslyckande och värdelöshet att man inte ens försöker plugga vidare. Man gräver ned sig i sina känslor och låter dem helt styra ens val.
Wise mind, eller inre visshet, är balansen mellan dedär två motpolerna. Helt enkelt den gyllene medelvägen. Man släpper sina krav på att till varje pris uppnå sina mål, men samtidigt försöker man ändå helhjärtat att arbeta mot de mål man ställt upp. Det handlar alltså om att hitta den väg som är bäst för en själv just nu. Då man både lyssnar på hjärtat och hjärnan. Dethär kan till exempel betyda att man fortsätter att plugga och gör så gott man kan, även om man accepterar det faktum att man kanske inte kommer att få högsta betyg i ämnet denhär gången.
En av de mest vanliga frågorna jag fick under min DBT-terapi var nog "Vad säger ditt Wisemind?". Och ju mer jag övade på att försöka väga ihop både den målinriktade och den känslostyrda rösten, desto lättare blev det att faktiskt kompromissa mellan de två. Att hitta den inre rösten gjorde att jag så småningom vågade börja ta beslut, för att de kändes som de rätta utifrån de förutsättningar jag hade just då. Det betyder inte att jag alltid gillade de beslut jag tog, men jag insåg att jag i längden hade mest nytta av att hitta en balans mellan känslor och ambition.
Vad säger ditt förnuft? Vad säger känslorna? Hur förenar du dem till en bra balans i vågskålen?
ATT HITTA BALANSEN MELLAN DET MÅLINRIKTADE OCH DET KÄNSLOSTYRDA INOM OSS
Att hitta balansen mellan det målinriktade och det känslostyrda inom oss innebär bland annat att:
-Både göra det som behövs i stunden
och helt och fullt uppleva det som pågår just nu.
Du kanske behöver få något gjort, som du inte alls vill - men som ändå behöver göras. Likväl ser du till att du också känner de känslor som det medför. Du kanske hatar att behöva sitta på dethär mötet, men likväl dyker du upp eftersom du vet att det är viktigt. Ändå tillåter du dig att känna att det är fruktansvärt jobbigt och tråkigt.
-Både tillåta dig att ha en stark önskan om något annat än det som är nu
och kunna acceptera det du har i ditt liv nu, oavsett hur det ser ut.
Du kanske önskar att ditt liv såg annorlunda ut, att depressionen inte skulle ha taget om dig - men likväl accepterar du att läget ser ut som det gör just nu. Att det är jättetungt och jobbigt, att du har känslan av att vilja ge upp. Men likväl se att det är så det är, just nu, och att du har möjlighet att bli frisk om du fortsätter framåt.
VAD VI BEHÖVER KUNNA VÄLJA - OCH VÄLJA BORT
Vi utsätts för ständiga val under en dag. Redan från morgonen kan vi välja att stiga upp ur sängen, eller ligga kvar. Vi väljer kläder, morgonmål och vad vi vill göra under dagen. De flesta har dethär så inbyggt att det inte känns som små, konstanta val, men det är det. Tänk er bara exemplet där jag själv skulle välja glassort. Även ett litet beslut kan bli så fruktansvärt svårt att ta tag i, ifall man inte är i kontakt med sin inre röst eller vet hurdana behov man har just i stunden.
Men för de flesta av oss är det ändå lätt att kunna välja de positiva sakerna, som får oss att må bra. Det svåra är snarare att välja bort. Många kör på fullt med späckade scheman hela veckorna, vilket såklart så småningom gör att man känner sig helt slut.
Men jag pratar egentligen om något helt annat just nu än våra fullspäckade scheman och problemen med att kunna tacka nej för att hitta luckor i sin kalender.
Jag pratar nu mera om valen man har när man befinner sig djupt inne i psykiskt illamående. Valen som man ständigt måste orka välja för att kunna skapa sig ett liv värt att leva. Valen som leder till förändringar. Att kunna välja nya tankemönster, nya vanor - och att kunna välja bort sådant som faktiskt får en att må sämre, sådant som till och med triggar igång ens eget illamående.
Jag har tvingats välja bort människor som jag tyckt om och jobb där jag trivts, enbart för att skydda mig själv och min känslighet. För jag triggas väldigt lätt, vilket gör att jag själv automatiskt faller tillbaka i dåliga mönster - trots att jag kanske bara enbart lyssnat på hur andra väljer att leva sina liv. Jag har medvetet valt bort sådant som triggar min egen psykiska ohälsa. För när man varit i det psykiska mörkret länge blir det till slut något som man faktiskt automatiskt dras till. Det har varit tryggheten i så många år. Det är det enda man känner till - och det sunda, vanliga livet börjar känns fruktansvärt skrämmande och främmande.
För ja, det kan absolut bli en trygghet att inte göra något åt sin situation och istället fortsätta att må dåligt, i hopp om att någon annan skall rädda en bort därifrån. Men den räddaren kommer aldrig, för det är bara du som kan ta dig ur ditt illamående. Därför har jag aldrig ångrat att jag tagit avstånd från en del människor och situationer - men jag sörjer likväl det faktum att jag behövt ta dehär besluten. Jag saknar en del personer, som jag tycker om - men som jag inte kan ha kontakt med eftersom jag lätt dras med i det destruktiva. Jag saknar en del jobb som jag verkligen brinner för - men som jag inte varit redo att ta mig an än, eftersom mitt eget illamående legat i så nära rent tidsmässigt att jag inte haft tillräckligt med avstånd än.
Och det har absolut inte varit lätt att välja bort - det är först när jag insett att jag håller på att gå under rent mentalt som jag gjort dethär valen. Då när jag fallit ned i en ångestgrop eller är mitt i ett riktigt dåligt EIPS-skov. Jag har också delvis klarat av att ta avstånd tack vare min terapeut, som varit väldigt sträng med att jag måste göra dehär besluten. För hon har insett vad som behöver göras mycket tidigare än jag själv. För ibland är det jättebra att ha någon som man litar på, som ser situationen från utsidan, och som blir förbannad på att man ständigt utsätter sig för sådant som faktiskt får en att må sämre. Ibland räcker det inte med sin egen inre röst, utan man kan behöva någon som argt pekar att man väljer fel väg, innan man själv börjar inse vad man håller på med. Någon som är ens eget Wisemind, när man själv tappat riktningen.
Det svåra är många gånger inte att välja, utan att kunna välja bort.
Men det behöver man också kunna göra för att skapa ett liv värt att leva, trots psykisk ohälsa.
Det som upprätthåller ekorrhjulet, som inte hjälper en - men som likväl blivit så inrotat att man tror man behöver dethär.
Maj 2018.
HUR JAG SJÄLV VALDE
Här är ett inlägg från mitt Instagram-konto, skrivet ungefär år 2017. Här skriver jag just om hur det känns att tvingas välja bort sådant som så länge varit en viktig del av mitt liv. Där ingick faktiskt även depressionen, hur galet det än må låta. Men den hade nästan blivit ett med mig själv vid det laget, en trygghet som jag hakade fast mig vid. Något som jag ständigt kände att jag behövde anstränga mig för att välja bort. Då hade jag bara påbörjat processen att välja bort triggers i mitt liv. Jag visste vad som behövde göras, men var inte riktigt klar att faktiskt rent konkret göra det. I det skedet behövde jag också välja livet varje dag, depressionen var på den nivån.
"Att ständigt välja. Det är vad jag försöker just nu. Det är väldigt lätt att välja de positiva sakerna i livet. Familjen, vännerna, jobbgemenskapen, fritidsintressen. Doften av liljekonvalj, jordgubbssmaken, höstluften, sommarvärmen, sandstranden. De fina sakerna. Helheten, men också småsakerna.
Det svåra kan vara att välja bort. Att välja bort det man blivit så van med att det förlikas som vardag. Med det sagt vill jag ändå påpeka att man oftast VILL välja bort det dåliga, det som i långa loppet inte kommer göra nytta. Men när man levt med det på nära håll så länge, nu pratar jag år, är det jättesvårt. Jättejättesvårt. Den platsen har självkritiska tankar och ångest i mitt liv. Det är inte bara att bryta tankemönster och vanor, det handlar om att ständigt påminna sig om att dethär ska inte finnas i mitt liv längre. En del dagar går det jättebra, andra känns det fruktansvärt hopplöst.
Det svåra är att hjärnan ständigt, likt en magnet, dras till det välbekanta. Och jag måste aktivt, ständigt, ta mig bort därifrån. En del dagar är det lätt, andra är det en kamp som jag förlorar innan jag ens börjat. Att då inse att livet är värt så mycket, trots smärtan, är väldigt trösterikt. Vissa dagar vinner man, andra dagar måste man bara leva trots att det är svårt.
Varje dag ska jag välja aktivt nu. Varje dag ska jag välja lyckan. För lycka är ett val. Lycka kan vara att acceptera att livet är som det är just nu. Lycka kan vara att se hur långt man kommit. Lycka kan vara att se vad man har att kämpa för. Lycka är att se småsaker som får en att le.
Lycka är att man får välja. Jag väljer.
Livet. (Trots att det gör ont ganska ofta)."
Bilden är snodd från dethär Twitter-kontot.
Dethär citatet sitter faktiskt på vårt kylskåp, som en ständig påminnelse om att jag skall använda mig av Wisemind när ångesten tar över (alltså välja att använda mig av DBT-färdigheter istället för att bara ge upp). Dessutom är det en komisk påminnelse. Det är nästan så att jag faktiskt ser både DBT-grundaren Marsha Linehan framför mig när jag behöver dethär citatet som mest, eftersom också hon själv led av EIPS i sin ungdom och har tagit fram alla DBT-färdigheter på basen av vad hon själv hade behövt.
Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi
FÖRELÄSNING VIA ZOOM
Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.
Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå.
Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet.
Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!
Att minska ångest: Citat som en källa till hopp och tröst
Dagens TIPP-färdighet: Distrahera
CITAT SOM EN KÄLLA TILL HOPP OCH TRÖST
Introducerar en ny tema-serie på min blogg, som jag tänker skriva lite nu som då: DAGENS TIPP-FÄRDIGHET.
Här kommer jag ta upp enskilda tips på hur man kan minska ångesten. För att få en bättre helhetsbild läs inlägget om självhjälp när ångesten är som värst. I denna temaserie fördjupar jag mig bara i de enskilda sätten att hantera ångest. Man behöver alltså ta till fler sätt att hantera ångest för att få ned den ordentligt. Det hjälper enbart i stunden - det är alltså inga tips som man skall använda sig av för att hantera ångest och svårigheter i längden.
Var på ångestskalan jag brukar använda mig av denna färdighet.
När jag mådde som sämst för ett par år sedan brukade jag ofta sysselsätta mig med att leta efter peppande citat på internet.
I DBT, dialektisk beteendeterapi, skulle man antagligen säga att jag hade det som en form av distraktion när jag mådde riktigt dåligt. Det är alltså en färdighet man kan använda för att överleva kriser. Min ångestnivå låg ungefär på 50-75 av min hundragradiga skala. Då ville jag ha något som distraherade mig så pass att ångesten inte skulle bli värre. Jag behövde något som gjorde att jag stod ut i stunden när det var svårt.
Dethär är alltså inte något som kommer att minska ångesten i det långa loppet, men tillfälligt kan man minska ångesten genom dethär sättet att distrahera sig själv. Det löser inga problem, men kan ge en själv andrum att orka tillfälligt - så att man inte tar till andra, mer negativa sätt att hantera dåligmående eller bara stannar kvar i ångesten i timtal.
Att leta efter citat på internet var ett enkelt sätt att distrahera sig själv. Jag kunde till och med ligga halvt ihopkrupen under täcket och ändå använda mig av denhär färdigheten. Givetvis skall man väl inte sitta i timtal och leta, men en liten stund kan ändå underlätta.
Jag brukade ofta ta fram mobilen när jag låg i sängen under de ångestskoven. Ibland brukade jag känna det som om jag aldrig skulle orka stiga upp och göra något som skulle göra att jag kom mig ur ångestbubblan. Min kropp kändes låst av ångest. Men efter att ha distraherat mig ett litet tag med att leta efter citat som inger hopp brukade jag ändå känna något slags ny styrka. Jag hann distrahera bort ångesten så pass att jag kunde komma på något ytterligare som gjorde att jag skulle må bättre igen (ibland var det så enkelt som att komma upp ur sängen). Att leta fram peppande citat är bra, men givetvis behöver man fortsätta att få ned ångesten även efter det.
Faktum är att en del av dedär citaten tröstade mig. Jag brukade spara dem i mobilen, så småningom hade jag en hel drös av fina citat som gav mig tröst när jag behövde det.
Jag har inte längre kvar mappen med citat som jag hade i min forna mobil, för så småningom när jag började må bättre ändrades även de citat som jag tyckte om. De blev ljusare, och var inte lika dystra som de kunde vara i början. Då kände jag också att det var dags att plocka bort och radera. Jag kände inget när jag läste citaten, förutom hur det varit när det var som värst. Men jag har ändå hittat ett par favoriter från tidigare:
(Alla bilderna är tagna från andra sidor, men jag har inga desto mer hänvisningar till ursprungskällorna förutom det som står i bilderna).
Har ni något något citat som ger er extra hopp och styrka? Ni får gärna skriva ned dem i kommentarsfältet!
Att hantera ångest genom att bli mer närvarande i nuet
Lånad bild.
MINDFULNESS - ATT VARA NÄRVARANDE I NUET
En av de viktigaste grundstenarna i DBT, dialektisk beteendeterapi, är att lära sig tillämpa mindfulness, alltså medveten närvaro. I gruppterapin började och avslutade vi alltid varje session med just en mindfulness-övning, vilket visar på vikten av att just lära sig den färdigheten.
De senaste åren har det börjat talas om just mindfulness lite var och varannan stans. Det finns otaliga böcker i ämnet och mycket fakta på internet. Mindfulness har blivit en trend, men jag tycker å andra sidan att det är en väldigt bra trend.
Mindfulness är ett av de verktyg som jag haft mest nytta av sedan jag själv gick i DBT. Det har ändrat mitt liv så pass mycket att jag i korthet skall försöka göra ett blogginlägg om det, eftersom det egentligen är ett väldigt lätt sätt att lära sig att leva i nuet, just i denhär stunden.
Jag anser det vara en så pass viktig grundsten i ångesthantering och att lära sig uppskatta vardagens enkla småsaker, som vi ofta missar i allt det stora att jag faktiskt tatuerat in en mindfulness-symbol på min högra handled. Den är en påminnelse för mig om hur man kan hantera ångest på ett effektivt sätt. Något jag själv alltid vill komma ihåg att använda.
Mindfulness handlar för mig inte om avancerade meditationsövningar eller yoga-rörelser, utan om att kunna stanna upp i sitt inre och se var man befinner sig exakt i den sekunden. Sedan kan man givetvis göra alla möjliga mindfulness-övningar som integrerar både yoga och meditation, men eftersom jag gillar det simpelt föredrar jag själva grundide'n bättre. Det skall gå att göra var som helst, och helt utan att någon annan ens märker av det.
"Det bästa vapnet mot stress är vår förmåga
att välja en tanke framför en annan."
-WILLIAM JAMES
NÅGRA GRUNDLÄGGANDE FAKTA OM MINDFULNESS
SYFTET MED ATT UTÖVA MEDVETEN NÄRVARO
-Minska lidande och öka glädje. Du blir bättre på att uppskatta små vardagsdetaljer som man lätt missar när man är mitt uppe i all jäkt, ångest eller stress.
-Bli bättre på att styra ditt eget medvetande och din uppmärksamhet. Du bli bättre på att sortera bort ovälkommna tankar, och lär dig fokusera på vad som faktiskt är viktigt just nu - nuet. Det enda vi har är ju egentligen denhär stunden. Inte dåtiden, inte framtiden, utan just exakt nu.
-Uppleva verkligheten som den är. Verkligheten är varken bättre eller sämre än det som vi lägger märke till just nu. Verkligheten bara är. Exakt så som stunden ser ut.
När man mår dåligt är man ofta så uppe i sina egna tankar och känslor att man glömmer bort var man faktiskt befinner sig i stunden. Mindfulness hjälper en att landa i verkligheten, och att sluta vara så uppe i dåligmåendet. Det har lärt mig inse att även om jag mår dåligt inombords, så pågår livet faktiskt utanför ångesten.
Mindfulness har hjälpt mig hitta ut ur ångesten och vidga perspektivet till att även låta livet finnas med i de svåra stunderna. Jag är inte bara ångest då, utan jag lever ju faktiskt även i de stunderna. Mindfulness för mig handlar om att lära sig hitta ut ur ångesten, stressen och oron, och hitta tillbaka till verkligheten igen. Den som finns utanför alla känslor och tankar. Det ger mig en paus från ångest, oro och stress, så att jag börjar fokusera på annat.
Bild härifrån.
HUR SKALL MAN DÅ BLI MINDFUL I NUET?
När man är fullt närvarande i nuet behöver man egentligen bara kunna tre grundläggande verktyg. Det är alltså en av de tre sakerna som listas nedan som du skall fokusera på för att vara mindful. Välj en av dem, och koncentrera dig på att göra bara det. Du kommer antagligen att märka att det är lättare att observera än att beskriva eller delta. Jag gillar mest att observera, eftersom det är enkelt. Dessutom måste man ÖVA för att lära sig vara mindful. Man har inte nytta av det direkt, men småningom kommer du inse att det är ett bra verktyg.
Jag tyckte i början att dethär med mindfulness var jättefånigt, och jag förstod inte i början varför vi alltid höll på med dethär i gruppterapin. Men småningom har jag lärt mig att uppskatta enkelheten i att kunna stanna upp, eftersom de inre känslorna (oftast ångest för min del) minskar radikalt när jag gör något av dethär. Det handlar alltså i korthet om att välja vad man fokuserar på i nuet, för att kunna vara mer närvarande i stunden.
Det är inte flummigt, men det kräver att man under lång tid gör det så pass ofta att det nästan blir en vana. Alltid när jag får mycket ångest börjar jag nästan automatiskt att observera vad som finns runt mig. Det är konkret och lugnar mig, medan ångesten samtidigt går ned, eftersom jag får annat att tänka på.
Lånad bild.
TRE SÄTT ATT VARA MINDFUL:
OBSERVERA
HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT OBSERVERA:
*Vad kan du observera i din omgivning? Tänk på att använda alla dina sinnen, men ett i taget.
-Vad ser du? Vad hör du? Vilka lukter känner du? Hur känns det på din kropp (trycker det någonstans, hur är kroppen placerad, hur känns det på huden)? Hurdana smaker känner du?
*Var uppmärksam endast på nuet, både i omgivningen men också inombords. Observera tankar som kommer, men låt dem också gå lika snabbt. Stanna inte kvar i funderingar som kommer, låt dem passera. Lägg märke till alla känslor som uppstår och sjunker undan likt vågor på havet.
Exempel på övningar:
-Ligg på marken och betrakta molnen på himlen
-Plocka upp ett löv, en blomma eller en liten sten. Studera föremålet noggrant för att se alla detaljer.
-Observera människor som går förbi.
-Lyssna på musik. Välj till exempel att lyssna på antingen texten, tystnaderna mellan ljuden, rytmen eller tempot.
-Andas in och lägg märke till lukter runt omkring dig. När du äter, lägg märke till smakerna. När du lagar mat, lägg märke till dofterna. När du badar eller duschar, lägg märke till doften av tvålen eller schampot.
-Stryk med en fingernagel över läppen. Avbryt och lägg märke till hur lång tid det tar innan förnimmelserna på läppen avtar.
-När du promenerar, lägg märke till förnimmelserna av att gå - fötterna som träffar marken och rör sig upp och ned. Gå riktigt långsamt en stund och känn efter hur det känns. Gå riktigt snabbt en stund och se hur det känns.
-Rör vid ett föremål (väggen, tyget, bordet, ett djur, en person, ...) och lägg märke till strukturen i det du vidrör och hur det känns mot din hud.
-Lägg märke till rörelserna i magen när du andas. När du andas in, vidgas magen för att ta in mer luft i lungorna. När övre halvan av lungorna fylls vidgas även bröstkorgen. När du andas ut, lägg märke till hur bröstkorgen och magen sjunker.
-Lägg märke till tankarna som uppstår inombords. Fråga dig: Varifrån kommer dehär tankarna?
-När oroliga tankar snurrar runt i medvetandet, flytta din uppmärksamhet och känn efter var de känns som starkast i kroppen.
-Lägg märke till alla sinnesintryck som du uppfattar i stunden. Säg dem tyst för dig själv. "Jag hör...., jag ser...., jag känner....,"
-När en känsla uppstår, lägg märke till den och säg till exempel: "En ledsen känsla uppstår inom mig".
BESKRIVA
HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT BESKRIVA:
*Sätt ord på upplevelsen. När en tanke eller känsla uppstår skall du bekräfta det för dig själv. Till exempel "Nu har jag blivit uppfylld av en ledsen känsla" eller "Nu dök en tanke upp som säger att 'jag inte klarar dethär' ".
*Sätt namn på det du observerar. En tanke skall just vara en tanke, medan en handling skall vara en handling. "Nu har jag en känsla av..." eller "Nu handlade jag genom att.....".
*Skilj på fakta och egna tolkningar och åsikter. Du skall beskriva enbart fakta. En övning är att fundera över vad du håller på med just nu. Tänk på "vem, vad, när, och var". Till exempel "nu är jag hemma tillsammans med min familj, vi sitter i soffan och ser på film, klockan närmar sig 20 på kvällen".
Exempel på övningar:
-Sitt någonstans där det passerar mycket folk. Beskriv en sak hos varje person som går förbi.
-Hitta saker i naturen - ett löv, en vattendroppe, en sten, ett träd - och beskriv det så detaljerat du bara kan.
-Beskriv dina tankar när du upplever en stark känsla: "Jag känner X och jag tänker Y."
-Beskriv så många av dina tankar som du kan medan du upplever en stark känsla.
DELTA
HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT DELTA:
*Engagera dig helt och fullt i en aktivitet i nuet. Gör ingen åtskillnad mellan dig själv och det som pågår.
En terapeut sa en gång åt mig att jag skall sjunga högt när jag får overklighetskänslor. Det kändes som en absurd tanke, men det var faktiskt ett av de bästa tipsen jag någonsin fått. Även om jag bara gör det när jag är ensam. Testa! Lägg på musik i bilen fast och kör iväg. Det är totalt omöjligt att kunna vara något annat än närvarande i sången. Ångesten läggs åt sidan den stunden du sjunger, för du kan bara koncentrera dig på en känsla i taget. Jag blir definitivt mer närvarande i nuet.
*Bli ett med det du gör, så pass att du glömmer bort vad du gör.
Exempel på övningar:
-Rikta din uppmärksamhet till de områden där din kropp är i kontakt med ett föremål (golvet, marken, luften, armstödet, kläderna, ...). Vad gör dethär föremålet för dig? Hur känns det att röra vid föremålet?
-Dansa till musik
-Sjung
-Lyssna engagerat på vad en annan person säger
-Utöva en sport och ägna dig helt och hållet åt den
-Räkna! Räkna fönster i huset, räkna lampor, räkna födelsemärken, räkna bladen på en blomma, räkna alla saker du ser som är blåa/gröna/röda/..., räkna bilar som kör förbi eller räkna ett visst bilmärke.
Bild härifrån.
HUR SKALL MAN DÅ TA MAKTEN ÖVER SINA EGNA TANKAR?
För att man skall kunna vara helt närvarande i nuet när man gör dehär övningarna som jag berättar om, krävs det också att man väljer att bestämma över sina egna tankar. Det finns tre saker som man skall komma ihåg när man gör någon mindfulness-övning, för annars kommer inte dehär övningarna att göra någon nytta. Du skall utgå från att använda dig av alla tre sätten samtidigt.
Dessutom har man nytta av dehär tre sakerna i egentligen allt man gör. Framförallt brukar jag tänka på att handla effektivt när jag inte vet hur jag skall göra i en vardagssituation eller när jag har så mycket ångest att jag inte vet vad jag skall göra av mig själv. Bara att fråga mig själv "Vad är mest effektivt?" brukar göra att jag faktiskt kan ta ett bra beslut.
TRE SÄTT ATT TA MAKTEN ÖVER EGNA TANKAR:
VAR ICKE-VÄRDERANDE
*Kom ihåg att göra övningarna utan att värdera saker som bra eller dåliga. Se bara fakta.
*När du märker att du värderar, värdera inte ditt eget värderande. Exempel: När du märker att dina tankar säger dig att dethär är meningslöst och fånigt, döm inte dig själv för att du tänker så. Välj istället att konstatera att "nu var jag dömande". Eller om du märker att du tänker att dethär inte fungerar, konstatera bara att du tänker så och fortsätt med övningen.
Tips på hur man kan byta ut värderande beskrivningar mot konstaterande fakta:
-Beskriv fakta i händelsen eller situationen. Det vill säga ENBART det som du kan observera med dina sinnen.
-Beskriv konsekvenserna av händelsen. Håll dig till fakta.
-Beskriv dina egna känslor inför dessa fakta (kom ihåg att känslor inte är värderanden!)
Exempel på övningar:
-Observera värderande ansiktsuttryck, kroppshållningar och röstlägen (även i ditt inre) hos dig själv. Förändra dem.
-Berätta vad du gjort idag på ett icke-värderande sätt. Berätta bara om vad du observerat direkt.
-Föreställ dig en person som du är arg på. Försök minnas vad den gjort som gjorde dig arg, och försök se livet hur hens synvinkel. Föreställ dig hens känslor, tankar, tårar, förhoppningar och önskningar. Föreställ dig hens bakgrundshistoria. Föreställ dig att du förstår hen.
GÖR EN SAK I TAGET
*Ägna din fulla uppmärksamhet åt nuet. Var helt närvarande i ögonblicket. Släpp allt annat som distraherar!
*Gör en sak i taget:
-när du äter, ät
-när du promenerar, promenera
-när du oroar dig, oroa dig
*Släpp allt som distraherar dig. Om du ändå märker att du börjar fundera på annat, gå bara tillbaka till övningen som du gjorde och fortsätt, igen och igen och igen.
Exempel på övningar:
-Diska, gör te/kaffe, tvätta kläder för hand, städa - och var medveten om varje rörelse du gör. Tänk dig att dethär är det viktigaste du gör i livet. Utför varje rörelse långsamt och medvetet. Följ varje steg du gör uppmärksamt. Var medveten om din egen andning.
HANDLA EFFEKTIVT
*Gör exakt det som behöver göras JUST NU i stunden. Du skall inte fokusera på den situation som du hellre skulle vilja befinna dig i, inte heller den som är mer rättvis eller mer bekväm. Utan just den stunden där du är nu.
*Agera på det sätt som är mest aktivt, och låt bli att vara passiv. Det är bättre att göra något än att inte alls börja, och bara förbli kvar där du var från början!
Exempel på övningar:
-Fråga dig själv: "Är dethär effektivt?"
-Observera dig själv när du vill börja ha rätt istället för att vara effektiv. Avstå från behovet av att få rätt, och försök istället utgå från det som är mest effektivt
Lånad bild.
ANDRA BRA ÖVNINGAR
Det finns en hel uppsjö av mindfulness-övningar på internet. Leta efter sådant som du gillar, framförallt på Youtube där man får guidning och en röst som säger vad man skall göra. Det är lättare att börja så.
MINDFULNESS I HJÄRNAN
Mindfulness är ett redskap som gör att att man kan forma om sin hjärna. Man kan nämligen lära sig att styra om sina egna tankemönster, som lett till depression och ångest. Vi har nämligen en mängd automatiska tankar, som ofta till slut börjar ses som sanningar. Ett exempel på dethär är tanken "jag är värdelös" eller "jag kan ingenting". Sällan tänker vi ju att dehär tankarna är något som vi lärt vår hjärna att tro. När vi använder oss av mindfulness kan vi börja aktivera delar av hjärnan som vi inte använder. Då kommer småningom nya, sundare tankar att bli automatiserade.
Jag har inte tänkt orda desto mer om hur hjärnan omformas med mindfulness, men om du är intresserad så vill jag tipsa om Åsa Nilsonnes bok "Mindfulness i hjärnan" (Natur & Kultur, 2016) som tar upp dethär. Boken är lättläst med enkla förklaringar och bra exempel. Absolut värd att läsas!
Dessutom har hon utkommit med en ny bok år 2020, "Mindfulness utan flum", som jag definitivt skall läsa. Hon skriver enkla böcker, som inte kräver förkunskaper eller specialkunskaper i varken psykologi eller psykiatri.
Och kom ihåg:
Bild härifrån.
Vill du tipsa om en bra övning eller en bra bok om ämnet? Kommentera gärna här nedan, så får även andra nytta av det!
Arbetsrehabilitering, egenvård och kreativitet -hjälp ur depression
"Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp".
Skrivet maj 2018
Del 3.
Fortsättning från förra inlägget.
Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt förra inlägg om de stödinsatser och behandlingar som hjälpt mig upp ur depressionerna. Som du kanske märker är det ganska likt det inlägg som handlat om hur jag började kunna hantera min emotionella instabilitet, men det är för att diagnoserna och verktygen går väldigt in i varandra.
Här har jag också valt att dela med mig av anteckningar som jag skrivit under de åren under/efter min djupa depression. Jag tycker det är viktigt att få en inblick i hur man som deprimerad tänker, eftersom jag inte i dagsläget kan beskriva det lika bra. Jag är ju inte mitt i stormen längre. Men när dehär anteckningarna är skrivna var jag definitivt det.
ARBETSREHABILITERING
Från år 2015 var jag sjukskriven i över 1,5 år. Jag klarade inte av att jobba, men den långa pausen gjorde det också jättesvårt att komma tillbaka till arbetslivet. Till slut fick jag känslan av att jag aldrig kommer att kunna arbeta igen, eftersom jag ju mådde dåligt. I det skedet jag insåg det hade jag ändå kommit mig upp ur den djupa depressionen och terapin hade börjat ge resultat. Ändå var jag bombsäker på att jag inte var redo att ta mig ut i arbetslivet igen.
Men eftersom FPA också har en gräns för hur länge de ger sjukersättning, blev det istället tal om att jag skulle behöva sjukpension. Det låter dramatiskt, men i själva verket skulle det ha varit samma sak som en sjukskrivning- men med ett annat namn. För det var ändå aldrig tal om att jag inte skulle börja jobba igen, utan frågan var bara när. Tanken var att sjukskrivningen skulle förlängas ännu någon månad.
Men jag blev inte beviljad sjukpension, eftersom jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk. Det krävs trots allt väldigt mycket för att man skall kunna gå över den gränsen, trots läkarintyg och diagnoser. FPA vill hellre att andra insatser görs. Då minns jag att jag var arg och ledsen, för jag såg mig inte arbetsför. Jag förstod inte hur FPA kunde neka ett läkarintyg.
Jag blev inte alltså inte beviljad pension, utan arbetsrehabilitering. Det är jag ändå glad för i dagsläget. Jag insåg att det var dags att försöka komma tillbaka till jobbet, trots att jag varken ville eller kände mig redo. I själva verket tror jag faktiskt att jag aldrig hade blivit redo om inte Fpa hade börjat ställa krav.
Jag hade varit hemma så länge att jag var säker på att jag inte dög till något längre. Jag hade inget självförtroende angående yrkeslivet längre, och jag hade helt tappat bort min yrkesroll. Jag såg mig inte som en människa som kunde arbeta. Jag hade helt glömt den rollen.
Bild lånad härifrån.
Jag ville så fruktansvärt gärna återgå till mitt gamla jobb under rehabiliteringen, vilket inte alls uppskattades av beslutsfattarna. De ville att jag skulle välja en annan arbetsplats, trots att jag insisterade på att det ju inte hade varit jobbet som gjort mig sjuk. Av någon anledning var de inte alls övertygade om den saken. Men jag fick som jag ville - men då beviljades jag bara 3 månaders rehabilitering istället för 6 månader som de i vanliga fall ger.
Men jag var envis och bestämd, så jag tog det erbjudandet. Jag ville tillbaka till mina gamla kollegor, min bekanta arbetsplats och de brukare jag kände. Och jag är säker på att det också var det bästa för mig. Jag kände till rutinerna på det jobbet och jag trivdes ju där.
De första 2,5 månaderna var tunga. Jag var trött. Jag var inte van vid så mycket intryck. Jag orkade inte. Jag hade ångest. Jag var uppgiven. Jag kände att jag aldrig kommer att klara dethär. Jag ville mest av allt ge upp.
Ändå fortsatte jag och valde att gå dit varje dag.
Jag behövde inte delta i arbetsuppgifterna på samma sätt, utan jag fick jobba mer med sysselsättning av brukare och att fungera lite som en hjälpande hand. Men småningom började jag hitta min vårdarroll igen, och valde själv att delta mer och mer.
Tack vare rehabiliteringen hittade jag tillbaka till arbetslivet. Jag insåg att jag ju faktiskt KAN jobba. Jag var fortfarande en bra vårdare. Jag mådde inte bra ännu, men jag mådde så pass bra att jag faktiskt klarade av att arbeta. Och jobbet gav mig mer energi igen. Det gav mig en till meningsfull sysselsättning, jämfört med att bara gå hemma och må dåligt.
Så efter 3 månader med arbetsrehabilitering valde jag att börja arbeta igen, precis som vanligt. Jag ville vara en del av kollegiet igen. Och framförallt förstod jag att jag inte behöver må 100 % bra för att kunna vara en bra arbetstagare.
För när jag kommer till jobbet ställer jag om fokus, då lämnar jag mina egna problem utanför dörren när jag går in. Istället är jag enbart en vårdare. Givetvis är det inte så svartvitt, givetvis har jag sämre dagar som alla andra - men i det stora hela axlar jag yrkesrollen framför min privata roll när jag stiger in på jobbet. Och min yrkesroll mår bra och är bra på det hon gör.
ANTECKNING FRÅN 25 FEBRUARI 2017:
"Jag har funderat mycket på dethär med återhämtning. En av mina terapeuter sa sist att jag nog aldrig kommer att bli återställd. Först kändes det otroligt kränkande, för vad är det för vits att kämpa om man aldrig blir återställd? Men sen tänkte jag om. För visst har hon rätt. Jag kommer aldrig bli återställd. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag var innan. Jag kommer att ha ohälsan i bagaget och ha den med mig.
MEN; det betyder inte att jag inte kan bli återhämtad. Jag kommer inte bli den jag varit, men jag kommer att ha vuxit och ändrats och blivit starkare. Jag kommer att ha dessa erfarenheter med mig och emellanåt tampas med dem, men de kommer inte att sluka mig och de kommer inte att styra mig. De kommer vara med mig, men de kommer att vara en styrka i många sammanhang.
Jag kommer bli den jag vill bli. Jag vill inte återgå. Jag vill växa. Och att tro att jag inte kommer få tampas med ångest är väl att tro för mycket. Den går inte bort sådär bara, men den går att hantera.
Men visst finns det en del i mig som tänker att frisk, ja, det är ju som det var innan. Visst har ju mycket av de typiska depressionstankarna försvunnit i och med att jag blev fri från depressionen. Och jag kan inte fatta att jag tänkt så som jag gjorde. Som tur är.
Men med ångest känns det svårare. Den är djupare, denna GAD. Svårare att särskilja vanlig oro från överoro -som det känns nu, mitt i processen. Och återställd? Vad innebär det?"
I maj 2018 hade jag jobbat ett helt år, utan en enda sjukskrivning på grund av mitt psykiska mående. Jag var, och är ännu, stolt över den segern. Jag hade också valt att börja på läroavtal, så vid sidan om jobbet var jag också studerande.
ANTECKNING FRÅN 18 MAJ 2018:
"Vet ni, det slog mig idag att jag har jobbat i ett år nu, sedan jag var sjukskriven läänge. Ett ÅR. Jag har inga sjukdagar (förutom ett par VAB-dagar). Framförallt har jag inga sjukdagar som beror på psyket. Inte heller frånvaro från skolan. Och ja, jag tänker vara stolt. Jag har HALVA utbildningen klar. Jag får semester iår, en riktig ledighet som inte beror på sjukskrivning eller mammaledighet. Utan på att jag jobbat. Och för alla som mått dåligt vågar jag nog påstå att det inte är en självklarhet. Det är en lycka att få jobba igen, för sjukskriven vill ingen vara.
Jag trodde aldrig jag skulle fixa att jobba igen, och jag trodde aldrig att jag skulle klara det i kombination med skola, intensiv terapi och småbarnsliv. Men det gör jag. Och det går faktiskt (oftast) bra.
Det har inte varit lätt. Det är inte lätt. Speciellt inte i de perioder jag mår lite sämre, som nu. Även om det bara är fråga om dagar numera så är det tuffa dagar. Men det går - för att det SKA gå. För vad har jag för val? Lägga mig ned och ge upp - eller välja att fortsätta trots att det känns tungt? Jag fortsätter.
Med dethär vill jag bara säga att det är värt att fortsätta kämpa. För det kommer en dag då man får insikten om att "oj, jag fixar det ju faktiskt".
Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp.
För kan jag resa mig igen kan oxå du. Det går. Välj - och fortsätt framåt.
Och jag ska njuta lite av insikten ett tag innan jag beger mig till jobbet. Jag kan ju. Alla kan så mycket mer än man tror."
Bild lånad härifrån.
KORTSIKTIGA OCH LÅNGSIKTIGA MÅL
I terapin lärde jag mig att det var viktigt att lägga upp både kortsiktiga och långsiktiga mål, för att göra livet meningsfullt. Mina kortsiktiga mål var bland annat att ta mig genom ångestdagarna (se rubriken egenvård).
Men jag kände ändå att jag behövde något större mål, något som var bara för min egen skull och inte för familjen. Något som jag kunde lägga en del tid och energi på, för att längre fram uppnå det jag ville.
Mitt första långsiktiga mål råkade falla sig ganska naturligt. Det var inget jag planerade, utan det bara blev så. Jag hade länge sagt att jag ville ha närvårdarkompetens, men efter min avklarade examen i utvecklingspsykologi var jag studietrött och hade absolut ingen lust att direkt haka på en till utbildning. Så åren gick.. Men nu, år 2018, råkade det finnas en möjlighet på jobbet att påbörja utbildningen via läroavtal. Så jag tog chansen och hakade på.
Jag var absolut inte säker på om det var en bra idé, för jag hade ju just kommit tillbaka från min långa sjukledighet. Jag hade dessutom småbarn och gick i en intensiv terapi två dagar i veckan. Jag hade ingen aning om ifall jag skulle hinna, eller om jag ens skulle orka hålla alla bollar i luften som det krävdes för att få vardagen att flyta. Jag var ju fortfarande inte i bästa skick psykiskt heller, utan ganska sårbar.
Men det gick. Många gånger var jag trött, många gånger var det kämpigt. Men jag ville ändå fortsätta - för jag påminde mig ständigt om varför jag faktiskt gjorde dethär. Jag ville ha närvårdarkompetensen. Det var mitt långsiktiga mål, och tack vare att jag satt upp det konkreta målet såg jag till att inte ge upp.
I början var jag många gånger arg och frustrerad över att tvingas göra skoluppgifter som jag aldrig skulle ha någon nytta av. Jag tyckte att det var tidsslöseri, för jag visste ju redan vid dethär laget vad jag behövde i mitt yrke.
Min terapeut gav mig då ett gott råd, som jag brukar ta fram när jag måste göra något som känns som totalt bortkastad tid:
"Ta tag i dina uppgifter nu, oavsett hur meningslösa de är. Dehär uppgifterna är bara något som måste göras för att du skall nå ditt långsiktiga mål. Tänk inte så mycket, utan bara gör dem. Kom ihåg ditt långsiktiga mål. Uppgifterna är bara något som skall göras för att du skall nå dit".
År 2019 vid dimissionen. Mitt första långsiktiga mål var uppnått.
EGENVÅRD
RUTINER
När jag var yngre suckade jag åt råden om regelbundna rutiner, äta rätt, tillräckligt med sömn, frisk luft och fysisk aktivitet. Jag trodde inte det skulle funka. Såklart gjorde jag ingetdera av råden.
Det var dumt.
För det är SUPERVIKTIGT.
Inget av dethär har hjälpt mig att bli kvitt depressionerna eller mitt dåligmående i övrigt.
Men de har lindrat.
Jag har dåligt tålamod, så när jag förut testade så funkade det inte, eftersom jag följde råden när det passade mig. Men man behöver ju göra det till rutin och under en lång period. Resten av livet.
Jag har definitivt mindre ångest när jag tränar regelbundet. Numera kan jag träna som ångestlindring, för min kropp blir lugnare direkt. Dessutom har jag definitivt haft nytta av att ha småbarn (nåja, barn numera), för det gjorde automatiskt att jag följde deras rutiner med mattider, frisk luft, aktiviteter och sömn. Det var inte bara viktigt för dem, utan faktiskt också för min egen återhämtning.
ANTECKNING FRÅN 12 MAJ 2016:
"Jag trotsar min psykiska ohälsa varje dag. Stiger upp, är närvarande med barnen och njuter av dem och deras uppfinningsrikedom, gymmar för att jag vet att det är återhämtning, träffar vänner för att de får mig att le äkta leenden, planterar i trädgården (!!) för att det ger själaro, gör mindfulness-övningar och andra terapirelaterade uppgifter.
Nåt jag lärt mig med tiden är att det gäller att trotsa känslan inombords. Jag måste fortsätta leva, för att det gör tillfriskningen så mycket snabbare. Jag mår inte bättre av att bara ligga i sängen. Det gör jag oxå ibland, har två såna dagar bakom mig, när jag inte gjort nåt utom sovit då barnen är på dagis. Men idag har jag mer kämparglöd. Jag klarade av ett möte som jag tyckte var tungt, för att jag bara måste vara där.
Varför skriver jag dethär?
Jo, för er i samma sits.
Livet är värt att kämpa för, så kämpa. Gör en sak per dag som hör vanliga livet till.
Gör fler om du klarar det.
Ångesten lättar kanske inte, men det gör den inte heller genom att ligga kvar i sängen.
Stig upp, ät, duscha.
Rutiner är bra, för det gör att man håller fast vid livet på ett helt annat sätt.
Gå till din terapi, oavsett i vilket skick du är i.
Låt inte ångesten dra över dig, trotsa den. Trotsa den varje sekund om det är så. För det är ju inte den som ska vinna.
Och de dagar den vinner, försök på nytt nästa dag. Det ska jag göra. Idag ska jag försöka igen."
Bild lånad härifrån.
HITTA VERKTYG
Jag använder mig av DBT-färdigheter när jag mår riktigt dåligt (se inlägget om Självhjälp när ångesten är som värst). Jag vet nu vad som hjälper mig. Det gör att ångesten känns hanterbar. Jag kan styra den, och inte tvärtemot.
Det betyder inte att ångesten helt försvinner genast, utan att jag kan fortsätta leva livet, trots att jag inte mår så jättebra. Tidigare lät jag bara ångesten ta över mig, eftersom jag inte visste hur jag skulle styra den.
DBT-färdigheter är inte enda lösningen, men för mig har det passat. Det finns så mycket annat att välja mellan. Det viktiga är att man inte bara ger upp och låter ångesten vinna. Här behöver man hitta vad som fungerar för en själv.
Bild lånad härifrån.
ANTECKNING FRÅN 28 januari 2017:
"I och med att jag är "långt över ytan" som min ena terapeut uttryckte det har de denna vecka utmanat mig över gränsen. Jag vet att det är vad som behövs; men det är jättesvårt och jobbigt. Att det sitter i kroppen.
"Du måste använda dbt-färdigheter, du kan ju inte gå omkring med ångest i bröstkorgen. Det blir ju jobbigt, va?".
Jo. Även om jag är så van med MYCKET högre ångest, så dethär räknar jag ju som lite. Ja, men denna vecka har varit jobbig. Skitjobbig. Känner mig fruktansvärt sönder och hatar att nån går och petar på det som gör mest ont. Även om det är vägen ut så är det ju inte så lätt under tiden. Hatar GAD extra mycket idag. Även om jag nu fattar orsaken. Äntligen. Och dessa dbt-färdigheter ja... Jag försöker men hittar ingen som är riktigt rätt just nu. Tack och lov får jag fokusera på familjen i helgen."
EGENTID
Som småbarnsförälder har jag länge varit noga med att ta mig egen tid. Det var en av orsakerna till att jag föll så djupt, för att jag aldrig hann ta hand om mig själv. Den egna tiden gör jag bara sånt jag tycket om, för min skull. Ensam.
Inget städande och plockande.
Jag behöver ensamtid, där jag kan få tid att bearbeta vardagen. Andra behöver det sociala. En del får energi av att umgås med andras, andra av att vara ensam. Alla behöver både och, men olika mycket.
Känn efter vad du behöver. Det viktiga är att ta sig tiden och faktiskt känna att det är okej.
För jag är en så mycket bättre mamma efteråt. Då har jag ny energi igen.
För mig har gymmet länge varit en sådan frizon, där jag fått ladda energi och bara släppa alla tankar. Men när Coronan kom har jag småningom tillbringat allt mindre tid där, och satsat på hemmaträning. Tyvärr är inte det riktigt samma sak, men småningom kommer jag säkert ta ett nytt gymkort.
För ett tag sedan, när jag hade mycket ångest på grund av att jag trappade ned en medicin, började jag måla igen. Det var tänkt att jag skulle måla en målning. Men jag märkte att målandet också är en otrolig frizon för mig. Jag glömmer alla tankar, all ångest. Jag får sådan energi av att måla och försvinner oftast in i min egen bubbla, där jag glömmer både tid och rum. Ångesten inom mig släpper. Jag har börjat hitta min egen stil nu, och kommer definitivt att fortsätta med denhär nya hobbyn.
Några av de målningar jag hunnit göra:
Tyvärr har jag inte så bra kamera, så det är svårt att få fram de rätta färgerna.
PRATA
Jag har ett par vänner som jag vet att jag kan prata med om vad som helst.
Jag har min man.
Jag har en terapeut jag litar fullkomligt på.
Jag har personer som jag kan skriva med om jag känner att jag behöver stöd av någon i liknande sits.
Men när jag mår riktigt dåligt drar jag mig automatiskt undan lite. Jag har insett att jag helst pratar med min terapeut, som inte är lika nära som familjen och vännerna i sådana lägen. Det är lättare med någon som har ett avstånd.
Eller så skriver jag. Anteckningar på datorn, gammal hederlig handskriven dagbok eller inlägg på bloggen eller Instagram. Bara att få skriva ned tankar och känslor gör mycket.
GE ALDRIG UPP
När jag mådde som sämst var mitt mantra ändå aldrig att aldrig ge upp. Jag brukade googla på inspirerande citat som jag sparade i telefonen, just för att kunna läsa dem när allt kändes hopplöst. För oavsett hur dåligt det än kändes, så har jag ändå inte velat ge upp. Vi får bara ett liv, så oavsett vad behöver man stanna kvar här. Det kommer en tid när allt inte känns lika svart.
Dethär är ett citat som hänger på kylskåpet hemma hos oss:
Att skapa ett liv värt att leva del 2
Del 4.
ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD
- Att skapa ett liv värt att leva
(Inlägg 2 av 3 i ett uppdelat inlägg)
Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det andra.
ANDRA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT
BYGG UPP DIN EGEN KOMPETENS
Gör saker som får dig känna dig kompetent och effektiv. Dethär motverkar känslor av hjälplöshet och hopplöshet.
Ett sätt att göra dethär är att följa dehär fyra stegen:
1. Planera in något varje dag som skapar en känsla av att du har åstadkommit något.
Exempel: Diska undan och ha ordning på köksbänken, ta en promenad, var utomhus varje dag, uppdatera ditt CV.
2. Planera något som du vet att du kan lyckas med, inte något som du vet att du kommer att misslyckas med
Det skall vara svårt och kräva en ansträngning, men det skall fortfarande vara något som är fullt genomförbart.
Exempel: Skriv klart en skoluppgift, gå till ett gym och anmäl dig till ett träningspass (nåja, just nu är det ju inte lägligt, men när vi inte ständigt brottas med Corona)
3. Öka svårighetsgraden steg för steg
Om den första uppgiften är för svår, gör något som känns lättare nästa gång.
Exempel: Skriv klart bara halva skoluppgiften. Träna hemma.
4. Sök en utmaning
Om uppgiften är för lätt, försök att öka på svårighetsgraden. Det skall kräva lite av dig själv.
Exempel: Gör två skoluppgifter. Anmäl dig till en hel kurs i valfri motionsform.
Bild härifrån.MINA KOMMENTARER
Jag tror att det är jätteviktigt att man känner att man åstadkommer något för dagen, oavsett på vilken nivå det än är. När jag var djupast nere i min depression kände jag till sist att jag inte kunde någonting och att jag inte längre åstadkom något med mitt liv. Jag var sjukskriven och på gränsen till att behöva sjukhusvård i flera månader. Då blev dethär väldigt viktigt för mig - att kunna känna att jag åtminstone orkat genomföra EN sak under dagen. Egentligen så gjorde jag ju så mycket mera, i och med att jag ju tog hand om barnen och hushållet - men min känsla var att jag bara gick hemma och degade bort mitt liv.
Min kompentens led mycket under de månaderna. Så jag lade upp små mål som jag skulle göra när barnen var på dagis. Just att träna, träffa nån vän eller att gå på loppis (för att ta mig ut och få miljöombyte). Ibland var mitt mål bara att jag skulle göra terapiläxan, eller skriva dagbok. Men det kändes ändå som jag gjort något för mitt eget mående, och det var väldigt viktigt för mig själv. Att jag inte bara satt bort sjukskrivningen utan att försöka göra något åt måendet.
Ett annat exempel är när jag väl började jobba efter ett och ett halvt år som sjukskriven. Tack vare arbetsrehabilitering och väldigt mycket järnvilja lyckades jag återvända till arbetslivet. Det var jättesvårt, eftersom jag varit sjukskriven så pass länge att jag inte längre trodde att jag skulle klara av att jobba. Jag såg mig helt arbetsoförmögen, vilket är lätt hänt när man varit hemma så pass länge. Men det gick. Det gick så pass bra att jag efter rehabiliteringen återvände till arbetslivet, och har stannat där sedan dess. Jag känner ännu att det är något av det svåraste jag kunde göra just efter en så lång sjukskrivning, och något av det bästa. Och ja, det fick mig att kunna känna mig kompetent igen. Jag hittade tillbaka till en viktig del som fallit bort från mig.
2018.
Jag hade jobbat ett helt år
efter sjukskrivningen.
Det var stort.
Att skapa ett liv värt att leva
Del 4.
ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD
- Att skapa ett liv värt att leva
(Inlägg 1 av 3 i ett uppdelat inlägg)
Går det att lära sig att leva ett liv som ibland begränsas till ångest?
Kan man anse att man har ett tillräckligt gott liv, trots att man dagligen har ångest?
Hur skapar man ens ett liv värt att leva, trots ångest?
Mitt svar är ett bestämt och klart JA på de båda första frågorna.
Det går att leva ett liv som är värt att leva, trots ångest eller annan psykisk ohälsa. Det finns givetvis inga klara svar på hur man skall göra det, eftersom det är en komplex fråga.
Ingen väg mot ett sådant liv är rak och lättillgänglig, utan för det mesta är den smala stigen väldigt stenig och lerig. Många gånger kommer du att gå vilse, tappa bort dig, bli tvungen att gå tillbaka och leta efter stigen på nytt eller trampa rakt ned i ett djupt hål och fastna med foten. Många gånger kommer du att skrika högt av ilska för att ingenting känns rätt, för att alla otaliga timmar du stretat fram på den hopplösa stigen inte ger de snabba resultat som du önskat och för att du inte hittar dendär gläntan du från början sökte. Det är absolut inte lätt, utan det är snarare en inre process.
Nu tänkte jag prata om hur man kan handskas med ångest som finns där, trots otaliga terapitimmar där man bearbetat sig själv. När man gjort förändringar. När livet är bra - men där man även mår dåligt.
När ångesten likväl finns där som en slöja över livet.
Likväl så hävdar jag ju att jag har ett liv som jag älskar att leva.
Inte varje dag, men tillräckligt.
Trots att jag har underliggande ångest.
Dethär är delvis tack vare de knep jag nu kommer berätta om.
VAR MAN NU BEFINNER SIG PÅ ÅNGESTSKALAN
Jag kommer att ta upp tre jätteviktiga, konkreta punkter, som man kan ha nytta av om man känner sig missnöjd, ångestfylld eller uttråkad i sitt liv. Dessa tips fungerar bra vid hantering av ångest - men vid mycket låg ångest.
Här behöver ångestnivån vara mycket hanterbar än sådan ångest som jag tidigare skrivit om. Den skall vara som en liten gnagande oro inombords eller som ett missnöje, där man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är för något som orsakar känslan. Dehär tipsen fungerar inte om man har skyhög ångest. Då skall man istället ta till de sätt att hantera ångesten som jag beskrivit i del 2.
Dehär tipsen jag nu delar med mig av kräver att ångesten ligger på en nivå mellan 0-25.
Jag har delat upp detta inlägg i tre delar, eftersom det annars kommer bli så långt och innehålla så mycket text att det blir lite väl tungt att ta in allt på en gång. De andra två inläggen kommer att publiceras på tisdag och onsdag, men hör allesammans ihop.
FÖRSTA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT
ATT SAMLA PÅ POSITIVA KÄNSLOR
PÅ KORT SIKT:
Gör positiva saker som är möjliga JUST NU. Gör minst en sak som du tycker om varje dag! Och undvik att undvika det, oavsett hur du mår. Bara gör, för man mår bättre efteråt och på sikt.
Försök att vara medvetet närvarade under de positiva händelserna. Ägna din uppmärksamhet fullt ut på den positiva händelsen och delta helhjärtat i det som händer. Släpp alla orostankar, katastroftankar och negativa tankar. Bara var i stunden. Försök också att värdesätta det lilla, de små vardagsdetaljerna som är så viktiga och som vi oftast bara tar för givet.
Här är några exempel på positiva händelser:
-Att lyssna på musik
-Att gå på bio eller se en film hemma
-Att ligga i solen
-Att skratta
-Att läsa tidningar
-Att syssla med en hobby
-Att umgås med vänner
-Att planera en dags aktiviteter
-Att minnas ett vackert landskap
-Att minnas kärleksfulla personers ord och handlingar
-Att bära uppseendeväckande kläder
-Att gå och simma
-Att klottra och rita massa krumelurer
-Att fundera på vad man skulle vilja köpa
-Att sjunga högt hemma
-Att tänka "Jag är en bra person"
-Att brodera eller sy
-Att flirta
-Att ge en present till någon
-Att laga god mat
-Att vandra i naturen
-Att diskutera böcker
-Att dricka morgonkaffet och läsa tidningen
-Att titta på mina barn (som leker)
-Att ta en tur med bilen
-Att planera en semesterresa
-Att göra klart en uppgift
-Att fiska
-Att skriva brev eller dagbok
-Att dansa
-Att gå på picknick
-Att klä upp sig
-Att köpa något exklusivt (parfym, golfbollar,...)
-Att få massage
-Att bada bastu
-Att tända levande ljus
-Att tänka "Jag är en person som klarar av saker"
-Att gå till frisören
-Att spela sällskapsspel
-Att mejla med en vän
-Att arbeta i trädgården
-Att titta på månen eller stjärnorna
-Att möblera om
-Att vara med i en förening eller göra frivilligarbete
-Att ta hand om mina husdjur
-Att utöva en lagsport
-Att arbeta utomhus (hugga ved, så, skörda)
-Att göra klart något som jag är stolt över
-Att reflektera över hur mycket jag utvecklats
-Att göra något spontant
Jag gillar promenader i iskallt väder.
MINA KOMMENTARER:
Då jag mådde som sämst, var djupt deprimerad, för ett par år sedan (den storyn kommer småningom) uppskattade jag ingenting. Allting var bara tröttsamt och svart. Jag hade ingen som helst energi och jag blev trött av alla intryck så fort jag försökte göra något större. Jag tror att jag tänkte alldeles för stort. Jag krävde alldeles för mycket, och såg inte det lilla i vardagen som också fick mig att må bra.
När jag insåg att det trots allt fanns små, små saker att uppskatta i vardagen började jag också se glädjen i det lilla. Ibland bara satt jag med barnen, som då ännu var blöjbarn, i deras rum och tittade på dem när de lekte. Jag behövde inte göra desto mer för att de skulle vara nöjda, och jag märkte själv att jag satt och log åt deras funderingar och eviga matlagningskurser åt dockorna. Det gav mig ett lugn att inse att deras verklighet var så trygg och lycklig. Jag såg till att motverka min depression med barnaskratt och leenden.
Och jag började iaktta världen och vardagen. Vad fanns det i den som var vackert? Det lilla. Och det lilla fick mig att le. Stjärnorna, sommarregnet, solen, att dricka te och tända levande ljus. Jag var så deprimerad att jag helt enkelt glömt att uppskatta det lilla. Så jag såg till att börja lägga märke till det igen. På lång sikt började jag ju såklart att må bättre av att ta tillvara vardagen igen.
Efter en tid insåg jag även att jag inte kommer att må bättre av att sova bort livet. Så jag såg till att stiga upp och göra EN sak per dag som skulle vara positiv för mig. För mig var det ofta gymmet. Och jag kan inte påstå att jag alltid tyckte att det var meningsfullt och roligt att packa träningsväskan och köra mot Vasa. Men jag gjorde det ändå - för jag visste att jag skulle må bättre efteråt. I början lyckades jag inte ta mig till gymmet de dagar jag planerat. Ibland lade jag mig i sängen och sov när jag lämnat barnen på dagis, för jag kunde inte förmå mig att komma mig iväg. Nästa dag försökte jag på nytt. Och på nytt. Småningom blev det en självklarhet i mitt liv. Något som gav betydelse också på längre sikt.
Jag började även gå inom denhär listan som är baserad på DBT-manualen. I den finns det dock 225 olika tips, men jag har tagit upp dem som jag själv tycker bäst om. Givetvis ska man också fylla på listan med sådant som man själv tycker passar in i ens liv och som gör en lycklig. Som du märker är det enkla saker, som är genomförbara även hur psykiskt trött man än är. Ju mer jag blev medveten om hur det lilla, enkla kan skapa lyckokänslor och inre lugn, desto mer började jag kunna se och värdesätta det. Att göra en sak varje dag som jag mår bra av har varit ett mantra.
De små sakerna gjorde att jag började må bättre även på lång sikt. Jag fyllde ju mina dagar med fler positiva saker, som i förlängningen gjorde mig lyckligare.
Och det skall inte förväxlas med prestationer, "dethär borde jag ju nog göra nu, eftersom alla andra gör det". Nej, dethär skall vara för din egen skull. Utan prestationskrav på att visa upp en perfekt yta på Instagram eller annan social media.
Lånad bild härifrån.
ATT SAMLA PÅ POSITIVA KÄNSLOR
PÅ LÅNG SIKT:
Gör förändringar i livet så att du även i framtiden har positiv saker att se fram emot. Se till att skapa ett liv som du själv tycker är värt att leva. Välj ett mål du vill uppnå, och jobba för det. Se till att skapa positiva saker som kommer att ske först i framtiden.
SÅHÄR KAN DU TÄNKA NÄR DU VILL SKAPA POSITIVA KÄNSLOR PÅ LÅNG SIKT
Med några få steg kan du lättare komma på vad som skulle kunna skapa dig ett liv som är meningsfullt:
1. Undvik att undvika.
Skjut inte upp ditt mål att samla positiva känslor på lång sikt. Det blir inte lättare imorgon eller om en vecka. Börja fundera redan nu.
2. Ta reda på hurdana värden som är viktiga för dig i ditt liv.
Exempel: Att vara produktiv, att tillhöra en grupp, att vara vältränad, att ha ett spännande liv fyllt med händelser, att behandla andra väl, att uppnå saker i livet, att ha inflytande och makt över andra, att ta hand om dina relationer.
3. Välj ett värde som du vill jobba med just nu.
Fråga dig själv: Vad är betydelsefullt för mig att jobba med just nu?
Exempel: Att ha ett spännande liv fyllt med relationer.
4. Sätt upp mål som har med dethär värdet att göra.
Fråga dig: Vilka konkreta mål kan jag ha som hjälper mig att uppnå dethär värdet i mitt liv?
Exempel: Att skaffa mig ett meningsfullt jobb, att ha mer kontakt med mina vänner, att boka in olika evenemang som gör att det händer spännande saker i mitt liv.
5. Välj ett mål att arbeta med nu.
Det kan vara bra att skriva ned för- och nackdelar med de mål man vill uppnå, om man känner sig osäker på valet av livsvärde.
Exempel: För- och nackdelar med att hitta ett mål där jag känner att jag gör något meningsfullt. Är det just dethär jag vill mest av allt just nu?
6. Skapa delmål som gör att du småningom kan uppnå ditt mål.
Fråga dig: Vilka små steg kan jag göra för att uppnå mitt huvudsakliga mål?
Exempel: Leta efter arbetsplatser som låter intressanta, titta vilka lediga jobb det finns, lämna in arbetsansökningar till intressanta företag och organisationer, uppdatera eller skriv ett nytt CV, ta reda på hurdan arbetsplats det faktiskt är dit du kommer att ansöka.
7. Börja med att ta ett steg i taget.
Exempel: Sök på internet efter lediga arbeten och kolla runt i din bekantskapskrets om du vet att någon verkar ha ett intressant jobb.
Ett mål: klar närvårdare, 2019.
MINA KOMMENTARER
Jag har åtminstone i tanken funderat på vad jag skulle vilja göra med liv den närmsta framtiden. Jag tycker om att utvecklas och märker att jag mår bra av att ha ett fast mål som jag kan jobba med under en längre tid för att uppnå. Det ger mitt liv mening. Efter att jag gått DBT och rehabiliterat tillbaka mig själv till arbetslivet kände jag att jag verkligen behöver något som ger mitt liv mening. Givetvis har jag familj och fritidsintressen, men jag kände att jag ville jobba med något mer specifikt också.
Ett av mina mål har varit att bli klar närvårdare. Det blev jag för ungefär två år sedan. Jag har sagt det i många år att jag måste göra mig behörig (bättre lön för samma arbete jag redan gjorde, ett till yrke, yrkestiteln), men jag har skjutit upp det på framtiden. När jag ännu gick i DBT-terapi började jag till slut på läroavtal. Det var tröttsamt att ha ett jobb, familj, småbarn och ett mående som inte alls var bra - och dessutom påbörja en utbildning. Jag hade svårt att acceptera att jag skulle bli tvungen att göra massa meningslösa kurser och uppgifter i skolan, som jag aldrig skulle ha nytta av i mitt jobb. Jag tyckte att det var så totalt slöseri med tid och energi.
Min DBT-terapeut gav mig då ett svar, som jag sedan dess haft med mig när något känts totalt meningslöst att göra för att uppnå mitt mål: "Nu får du bara acceptera att dehär kurserna, tenterna och hemuppgifterna skall göras för att du skall uppnå det mål du ställt upp för dig - nämligen att bli klar med studierna. Bit ihop och gör klart uppgifterna. Beta av dem även om det känns meningslöst, för i slutänden kommer de att göra så att du uppnår ditt huvudsakliga mål".
Jag vill ju gärna att mina mål skall bli klara direkt, och på mitt sätt. Men oftast funkar det ju inte så. Det krävs ofta att man tar tag i sådant som känns tröttsamt och meningslöst - men för att nå det huvudsakliga målet så behövs det helt enkelt göras. Så gör dem. Det krävs små steg för att nå fram till målet. Man kan inte ta ett jättekliv utan att falla platt fall. Var strategisk. Du lär dig rätt mycket om du väljer att vara öppen för nya saker.
Ett annat mål har varit att bli klar erfarenhetsexpert, som jag velat bli i många år - men det har inte varit rätt tidpunkt. Men sedan dök kursen upp exakt vid rätt tillfälle, och för snart ett år sedan blev jag klar. Mitt kommande mål hör ihop med det. Jag vill börja föreläsa om mina egna erfarenheter. Men som vi alla vet så sätter Coronan stopp för det. Därför brukar jag nappa på små delmål som tar mig framåt och ger mig övning, till exempel intervjuer eller att blogga. Jag vet att det kommer att komma ett tillfälle när det känns rätt. Nu är det inte så.
Genom att ha planer som enbart berör mitt eget liv och utveckling, får jag också så mycket energi och livslust som jag tar med mig hem till familjen.
Kom ihåg att det är viktigt att ha drömmar, och att skapa sådana drömmar som också går att uppfylla på längre sikt. Det kommer göra livet värt att leva även i svåra stunder.
Bild lånad härifrån.