Pamelaheader

Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. heart 1192662 1920

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 


ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

27.10.2016Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 


Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

FB IMG 1516564403509Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:


"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"


Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 


Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   IMG 20210620 105226

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

vandra

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

vardagenOktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. 
I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

FB IMG 1566038856010Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

IMG 20201010 002401 174De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

FB IMG 1514065171106
Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner,
mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS

Skrivet av Pamela Lundberg 19.08.2021 | 1 kommentar(er)

QUIET BORDERLINE 

- om  att ha "högfungerande borderline"
composing 2391033 1920

Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier. 

Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen. 

 

VAD ÄR QUIET BORDERLINE?

Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket. 

Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra. 

Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper: 
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt) 
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)

Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline. 

Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.

psychology 4420030 1920

VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?

Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.

Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:

-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället 
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan 
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar

En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.

FB IMG 1494140108444Lånad bild från nån Facebook-sida.

 

6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE

-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner. 

-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer. 

-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.

IMG 20210111 002953 654

-Svårigheter att sätta ord på känslor 
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.

-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.  

-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.

 Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.

IMG 20210203 141044

VAD JAG SJÄLV TYCKER

Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.

När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.

VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV

Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt. 

Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen. 

Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords. 

Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.

Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.

Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden. 

Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.

Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.

.

Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?

 


Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi

Skrivet av Pamela Lundberg 10.08.2021 | 2 kommentar(er)

 

FÖRELÄSNING VIA ZOOM

Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.

Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå. 

Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet. 

Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!

EIPS angesthantering och DBT 8.9.2021


Att vara anhörig - Gästinlägg av min man

Skrivet av Pamela Lundberg 16.04.2021 | 3 kommentar(er)

ANHÖRIGPERSPEKTIVET

-ATT VARA ANHÖRIG TILL NÅGON MED PSYKISK OHÄLSA


hearts 1450300 1920Bild härifrån.

De anhöriga och deras perspektiv är ofta något som ofta glöms bort när någon lider av psykisk ohälsa. Ofta är den psykiatriska vården, framförallt när det gäller vuxenpsykiatrin, helt inriktad mot den drabbade personen. Det säger ju sig själv att det är det absolut viktigaste, men de anhöriga kan känna sig åsidosatta och bortglömda i hela rehabiliteringsprocessen. För det är inte bara den enskilda som påverkas av psykisk ohälsa, det är även den övriga familjen och bekantskapskretsen. 

Osäkerheten kring hur man skall förhålla sig till sin anhöriga är otroligt stor. Vad kan man fråga? Vad skall man svara för att inte göra måendet ännu värre? Är det bättre att inte fråga alls? Vad kan jag göra för att få hen att må bättre? Vågar jag alls ställa några krav?

Dessutom lever de anhöriga med en ständig oro. Hur mår den drabbade idag? Hur skall det bli i framtiden? Kommer hen någonsin att må bättre? Kommer hen att ta livet av sig? Hurdant ansvar har jag? Hur skall jag själv orka? Vågar jag leva mitt eget liv precis som vanligt?

De anhöriga kan känna sig ensamma och handfallna, speciellt om de inte alls får någon information alls. I många fall är det bra om vården även tar med de anhöriga i rehabiliteringen, vilket enligt min egen erfarenhet har blivit bättre (här vet jag att erfarenheterna skiljer sig från varandra!). 

GÄSTINLÄGG AV MIN MAN CHRISTER 

-Ur en anhörigs perspektiv

 

IMG 20191020 113452

*Detta är en GÄSTPOST av min man, som även publicerats på min instagram*.
Dethär är helt hans egen text och egna upplevelser.

 

Christer:

"Det talas ofta och mer och mer om personer som lider av psykisk ohälsa, men det är dock väldigt sällan som anhöriga till personer med psykisk ohälsa kommer på tal. Som anhörig blir man drabbad, vare sig man vill eller inte. Hur och i vilken omfattning man drabbas är dock från fall till fall. 

Hösten år 2015 blev min fru sjuk, riktigt sjuk. Jag gick från en stabil vetskap om att hon lider av psykisk ohälsa som hon hanterar, till att se det förvärras. Efter en månad med en snabb försämring tvingades jag köra min fru till sjukhuset sent en kväll då inget annat hjälpte.
Det förändrade mig.
Det förändrar vilken stark personlighet som helst, oavsett hur stark man tror att man är.

Frun var intagen på psykiatriskt sjukhus med en energinivå på noll och kvar stod jag med barnen 1 och 2 år gamla.
Det som jag kände var rädsla. Jag var så otroligt rädd. Jag har ALDRIG - varken före eller efter den kvällen känt en sådan rädsla.

-Vad skulle jag ta mig till?
-Hur skulle det gå med frun?
-Kommer hon någonsin att bli bra?
-Kommer hon att vara sjuk resten av livet?
-Hur skulle jag klara mig ensam?
-Hur skulle barnen påverkas?
-Kommer barnen att få det svårt?
-När får jag reda på mera om hennes tillstånd?
-Hur ska jag kunna berätta för vår bekanta om att frun är på mentalsjukhus?

Jag kände mig som världens mest ensamma människa just då. Men, som tur var fanns det nära bekanta som stöttade upp mig.
Personer jag kunde ringa och diskutera med.
Personer som kom på besök och gav mig stöd och möjlighet till diskussion.
Personer som var mer insatta i ämnet psykisk ohälsa.
Personer som lugnade, stöttade, tröstade.

Det blev 5 veckors konstant oro och rädsla innan hon äntligen kom hem från sjukhuset.
De veckorna förändrade mig, byggde en del av grunden till den person jag är idag.
Den personliga förändringen gick inte mot det sämre - utan istället till det bättre, med en klarare insikt.
Men det krävdes tid för att inse, att acceptera.

Jag fick efteråt en helt annan syn på bl.a. psykisk ohälsa, mentalsjukvården och mycket i dagliga livet.
Jag fick en annan syn på vad jag vill prioritera i livet och vad som faktiskt är av vikt.

Det stora negativa som ännu sitter kvar trots flera år med en fru med stabilare och bättre mående är dock oron.
Fast jag innerst inne vet att min Pamela är stabilare och lärt sig hantera mående så behövs det inte mycket svängningar i hennes mående före jag blir orolig. 

-Kommer det att bli som hösten 2015 igen?
-Hur allvarliga svackor kommer hon ha i mående framöver?
-Kommer kan det kanske bli ännu svårare än hösten 2015 nästa gång hon får en sämre måendeperiod?

Dessa frågor ställer jag mig själv varje gång Pamela har en period med dåligare mående. 
För det är just perioder som det handlar om, speciellt för mig som närstående.

Vissa perioder är bra.
Det märks inget speciellt på Pamela och vi har ett Svensson-liv.
Det behöver inte vara - enligt mina mått mätt - mycket som behöver hända. Plötsligt är Pamela inne i en period med dåligare mående. 

.. Och JA - en närstående påverkas. Jag påverkas.

Mina arbetskamrater på jobbet kan - om de kopplar mitt humör till Pamelas mående avläsa exakt hur dåligt hon mår. Men också tvärtom.
Mår Pamela bra så syns det också på mitt humör. 

Jag känner mig idag så väldigt erfaren efter det jag upplevt genom att vara närstående till en person med psykisk ohälsa. 
Det jag, vi och familjen klarat av och fått något sånär stabilitet i. 

Men jag tror aldrig att jag kommer ifrån den djupt rotade oron.
Aldrig någonsin om jag skall vara ärlig, efter det vi var med om 2015. 

Jag har själv gått i terapi för att hantera rädslan, vilket har gett mig en stabil grund. Men hur stabil grund man än tror sig stå på så svajar det nog till då ens närstående och livskamrat mår dåligt.
Det gör det alltid, och kommer alltid att göra. 

Men det är väl så kärlek till sina närstående fungerar.

/Christer"

 

IMG 20200620 194207Bild från sommaren 2020.

PARTERAPI

Nu måste jag inflika att i vårt fall har min man alltid varit delaktig i min terapi, speciellt under de åren när jag mådde som sämst. Vi har även tillsammans gått i parterapi i flera år, inte för att vårt äktenskap var dåligt, utan för att vi skulle få bättre förståelse och insyn i hur den andra kände.
När jag var djupt deprimerad kändes det som om vår förståelse för den andras upplevelser inte alls räckte till. Vi var så inne i vår egen oro. Och vi har trots det varit tillsammans sedan gymnasietiden, och känner varandra utan och innan.

Jag hade en väldigt bra egenterapeut vid den tidpunkten, som bestämt sa att "nu skall ni gå i parterapi". Hon såg ett behov som vi själva inte ens förstod att vi hade.
Vi tyckte ju nämligen inte själva att det var nödvändigt. Vi var otroligt skeptiska, men bestämde oss för att ändå gå dit dedär första gångerna. Sedan insåg vi ju själva hur bra det faktiskt var. Vi hade mycket att bearbeta tillsammans - min djupa depression som ledde till slutenvård hade ju inte bara påverkat mig själv, utan även min man.

Vi gick båda med stor oro och rädsla, men kunde inte ta in den andras perspektiv, eftersom vi var så upptagna av våra egna känslor. Vi pratade hemma, men det är ändå inte riktigt samma sak. I parterapin kunde vi öppna upp på ett helt annat sätt, med två terapeuter som hjälpte oss att bredda förståelsen för varandra.

Våra barn var så små då, att de inte förstod vad som hände under den perioden. Men jag tror ju att om man har äldre barn, är det viktigt att också göra deras röst hörd. Då fungerar ju familjeterapi lite liknande. 

Jag har ju alltid tänkt att man skall vara på gränsen till att skiljas eller ha större konflikter för att gå i parterapi, men så behöver det ju inte alls vara! Vi gick till och med mycket längre i parterapin än det mest akuta skedet, för vi tyckte att det var så himla bra och utvecklande! 
Jag vet att det är långt ifrån alla som ges möjlighet att få gå i parterapi, men om chansen finns är det absolut att rekommendera. 

I dagsläget är min man största stöttare. Han stödjer mig fullständigt i mitt beslut att berätta min historia öppet och han var den som var mest stolt på min föreläsning vid avslutningsseminariet när jag blev klar erfarenhetsexpert. Han hejar på mig när jag själv är tveksam till att publicera något. Han vet att jag brinner för dethär, även om han innan parterapin var rädd att en öppenhet skulle kunna skada mig. Han har helt ändrat åsikt. Han vet att det gjort mig starkare.

Vi vet dessutom att mina sämre perioder går över. Vi klarar oss, och kan hantera det tillsammans. men även på egen hand, genom att ta hand om oss själva på bästa sätt. Vi ger aldrig upp vårt eget liv för att helt stötta den andra. Även om oron såklart finns där.

 


Att skapa ett liv värt att leva del 3

Skrivet av Pamela Lundberg 07.04.2021

 

att forebygga

Del 4.

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD
- Att skapa ett liv värt att leva

(Inlägg 3 av 3 i ett uppdelat inlägg)
 

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mina två föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det tredje och sista om hur man kan skapa ett liv värt att leva.

 

TREDJE SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

wellness 594163 1280Bild härifrån.

TA HAND OM DITT INRE GENOM ATT TA HAND OM DIN KROPP

Dethär må vara uttjatat, men det FUNKAR. När du använder dig av dessa knep kommer du även att minska din känslomässiga sårbarhet, vilket i längden kan resultera i mindre ångest och ett bättre mående. Det tar tid att genomföra livsstilsförändringar som hjälper dig att må bättre, så det gäller att inte ge upp direkt efter en vecka. Och det krävs också att du gör dem dagligen, inte bara när det passar dig själv.  Det gäller att få in dem till rutiner, så att du inte ens tänker på att du gör dethär för att må bra både fysiskt och psykiskt. Det bara är självklarheter som hör till livet.
Däremot vet jag också att det är sådant som lätt faller bort när man mår väldigt psykiskt dåligt. Så därför tänkte jag repetera hur man tar hand om sin kropp på bästa sätt:

1. Behandla fysiska sjukdomar
    Se till att ta hand om din kropp! Gå till läkaren när det behövs. Ta de mediciner som du får utskrivet, men bara enligt den ordinerade dosen. Var aktsam till att träna om det gör ont någonstans i din kropp. Lyssna på dess signaler.

2. Ät balanserat 
    Ät regelbundet, tillräckligt och ur hela kostcirkeln. Unna dig något gott ibland, utan dåligt samvete. Ät lagom - varken för mycket eller för lite. Jag gillar den nya trenden "intutive eating", där man skall utgå från kroppens egna signaler och lära sig att ge den vad den behöver. Det är motsatsen till de ständiga dieterna som vi matas med i medierna. Jag är tyvärr ingen expert på ämnet, men du som är intresserad kan lätt googla fram mer info. 

3. Undvik alkohol och droger
    Låt bli droger och drick måttligt. 

4. Sov lagom mycket
    Sov under regelbundna tider och försök anpassa din sömn enligt ditt eget sömnbehov. En del behöver mycket sömn, andra mindre. 

5. Motionera
    Försök att hitta någon träningsform som du tycker om och som du känner att du mår bra av. Träning är bra för både kroppen och ångestreduceringen. Försök även att få in någon form av träningsrutin som du gör varje vecka. Jag tycker däremot inte att man skall tvinga sig till att träna ett visst antal dagar per vecka - utan träna det som känns rätt för dig. Men det är lättare att börja motionera om man ser till att få in det i sitt veckoschema. Planera in dagar för motion. 

20170712 161910År 2017, sommarpromenad.

MINA KOMMENTARER

När jag var tonåring och ung vuxen suckade jag högt åt dehär tipsen när någon vårdkontakt försökte påpeka att det var viktigt att orka ta hand om sin kropp. Jag tyckte att jag hade alldeles för mycket med mitt psykiska illamående, och jag ville inte ge dehär tipsen en chans. Jag trodde att det bara var något som yrkesmänniskor sa för att de lärt sig dethär på skolbänken när de studerade. Jag var särskilt skeptisk till att motion skulle få mig att må bättre psykiskt. Så jag försökte aldrig. Jag orkade inte vänta på något som eventuellt skulle ge utdelning i framtiden, när jag inte hade ork att ens göra något i nuet. 
Och såhär i efterhand vet jag ju hur dumt det faktiskt var. 

Jag vet i dagsläget att jag behöver få träna regelbundet för att må bättre. Det är lätt att lämna den biten, för att man inte hinner. Men jag vet att jag måste planera in det, för jag har så mycket mindre ångest när jag hinner träna. Dessutom hjälper det mig även kortsiktigt. Ångesten går ner direkt numera.

F46Mk7xZBild härifrån. 

Det krävs balans på alla punkter i livet för att kunna skapa en stadig grund av välbefinnande att stå på. 
Hur bra är du på att följa dehär hälsostrategierna? 
Vilken tycker du är svårast att hålla fast vid i vardagsrulliansen?


Att skapa ett liv värt att leva del 2

Skrivet av Pamela Lundberg 06.04.2021 | 1 kommentar(er)

 

att forebygga

 Del 4. 

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD

- Att skapa ett liv värt att leva
 

(Inlägg 2 av 3 i ett uppdelat inlägg)

 

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det andra.

 

ANDRA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

 

BYGG UPP DIN EGEN KOMPETENS

Gör saker som får dig känna dig kompetent och effektiv. Dethär motverkar känslor av hjälplöshet och hopplöshet.

Ett sätt att göra dethär är att följa dehär fyra stegen:

1. Planera in något varje dag som skapar en känsla av att du har åstadkommit något. 
    Exempel: Diska undan och ha ordning på köksbänken, ta en promenad, var utomhus varje dag, uppdatera ditt CV.

2. Planera något som du vet att du kan lyckas med, inte något som du vet att du kommer att misslyckas med
    Det skall vara svårt och kräva en ansträngning, men det skall fortfarande vara något som är fullt genomförbart. 
   Exempel: Skriv klart en skoluppgift, gå till ett gym och anmäl dig till ett träningspass (nåja, just nu är det ju inte lägligt, men när vi inte ständigt brottas med Corona)

3. Öka svårighetsgraden steg för steg
    Om den första uppgiften är för svår, gör något som känns lättare nästa gång. 
    Exempel: Skriv klart bara halva skoluppgiften. Träna hemma. 

4. Sök en utmaning
   Om uppgiften är för lätt, försök att öka på svårighetsgraden. Det skall kräva lite av dig själv. 
   Exempel: Gör två skoluppgifter. Anmäl dig till en hel kurs i valfri motionsform. 

If the plan doesnt work change the plan but never the goal.... Best Quotes SuccessBild härifrån.

MINA KOMMENTARER

Jag tror att det är jätteviktigt att man känner att man åstadkommer något för dagen, oavsett på vilken nivå det än är. När jag var djupast nere i min depression kände jag till sist att jag inte kunde någonting och att jag inte längre åstadkom något med mitt liv. Jag var sjukskriven och på gränsen till att behöva sjukhusvård i flera månader. Då blev dethär väldigt viktigt för mig - att kunna känna att jag åtminstone orkat genomföra EN sak under dagen. Egentligen så gjorde jag ju så mycket mera, i och med att jag ju tog hand om barnen och hushållet - men min känsla var att jag bara gick hemma och degade bort mitt liv.

Min kompentens led mycket under de månaderna. Så jag lade upp små mål som jag skulle göra när barnen var på dagis. Just att träna, träffa nån vän eller att gå på loppis (för att ta mig ut och få miljöombyte). Ibland var mitt mål bara att jag skulle göra terapiläxan, eller skriva dagbok. Men det kändes ändå som jag gjort något för mitt eget mående, och det var väldigt viktigt för mig själv. Att jag inte bara satt bort sjukskrivningen utan att försöka göra något åt måendet. 

Ett annat exempel är när jag väl började jobba efter ett och ett halvt år som sjukskriven. Tack vare arbetsrehabilitering och väldigt mycket järnvilja lyckades jag återvända till arbetslivet. Det var jättesvårt, eftersom jag varit sjukskriven så pass länge att jag inte längre trodde att jag skulle klara av att jobba. Jag såg mig helt arbetsoförmögen, vilket är lätt hänt när man varit hemma så pass länge. Men det gick. Det gick så pass bra att jag efter rehabiliteringen återvände till arbetslivet, och har stannat där sedan dess. Jag känner ännu att det är något av det svåraste jag kunde göra just efter en så lång sjukskrivning, och något av det bästa. Och ja, det fick mig att kunna känna mig kompetent igen. Jag hittade tillbaka till en viktig del som fallit bort från mig.


IMG 20180509 1139072018.
Jag hade jobbat ett helt år
efter sjukskrivningen.
Det var stort.

Att skapa ett liv värt att leva

Skrivet av Pamela Lundberg 05.04.2021

att forebygga

Del 4.

 

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD

- Att skapa ett liv värt att leva

 
(Inlägg 1 av 3 i ett uppdelat inlägg)

 

Går det att lära sig att leva ett liv som ibland begränsas till ångest? 
Kan man anse att man har ett tillräckligt gott liv, trots att man dagligen har ångest? 
Hur skapar man ens ett liv värt att leva, trots ångest?

Mitt svar är ett bestämt och klart JA på de båda första frågorna.
Det går att leva ett liv som är värt att leva, trots ångest eller annan psykisk ohälsa. Det finns givetvis inga klara svar på hur man skall göra det, eftersom det är en komplex fråga.
Ingen väg mot ett sådant liv är rak och lättillgänglig, utan för det mesta är den smala stigen väldigt stenig och lerig. Många gånger kommer du att gå vilse, tappa bort dig, bli tvungen att gå tillbaka och leta efter stigen på nytt eller trampa rakt ned i ett djupt hål och fastna med foten. Många gånger kommer du att skrika högt av ilska för att ingenting känns rätt, för att alla otaliga timmar du stretat fram på den hopplösa stigen inte ger de snabba resultat som du önskat och för att du inte hittar dendär gläntan du från början sökte. Det är absolut inte lätt, utan det är snarare en inre process. 

Nu tänkte jag prata om hur man kan handskas med ångest som finns där, trots otaliga terapitimmar där man bearbetat sig själv. När man gjort förändringar. När livet är bra - men där man även mår dåligt.
När ångesten likväl finns där som en slöja över livet.

Likväl så hävdar jag ju att jag har ett liv som jag älskar att leva.
Inte varje dag, men tillräckligt.
Trots att jag har underliggande ångest. 
Dethär är delvis tack vare de knep jag nu kommer berätta om.

VAR MAN NU BEFINNER SIG PÅ ÅNGESTSKALAN

angestskala0 25

Jag kommer att ta upp tre jätteviktiga, konkreta punkter, som man kan ha nytta av om man känner sig missnöjd, ångestfylld eller uttråkad i sitt liv. Dessa tips fungerar bra vid hantering av ångest - men vid mycket låg ångest.
Här behöver ångestnivån vara mycket hanterbar än sådan ångest som jag tidigare skrivit om. Den skall vara som en liten gnagande oro inombords eller som ett missnöje, där man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är för något som orsakar känslan. Dehär tipsen fungerar inte om man har skyhög ångest. Då skall man istället ta till de sätt att hantera ångesten som jag beskrivit i del 2.
Dehär tipsen jag nu delar med mig av kräver att ångesten ligger på en nivå mellan 0-25

Jag har delat upp detta inlägg i tre delar, eftersom det annars kommer bli så långt och innehålla så mycket text att det blir lite väl tungt att ta in allt på en gång. De andra två inläggen kommer att publiceras på tisdag och onsdag, men hör allesammans ihop. 

 

FÖRSTA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

 

ATT SAMLA PÅ POSITIVA KÄNSLOR

PÅ KORT SIKT:
Gör positiva saker som är möjliga JUST NU. Gör minst en sak som du tycker om varje dag! Och undvik att undvika det, oavsett hur du mår. Bara gör, för man mår bättre efteråt och på sikt.

Försök att vara medvetet närvarade under de positiva händelserna. Ägna din uppmärksamhet fullt ut på den positiva händelsen och delta helhjärtat i det som händer. Släpp alla orostankar, katastroftankar och negativa tankar. Bara var i stunden. Försök också att värdesätta det lilla, de små vardagsdetaljerna som är så viktiga och som vi oftast bara tar för givet. 

Här är några exempel på positiva händelser:
-Att lyssna på musik
-Att gå på bio eller se en film hemma
-Att ligga i solen
-Att skratta
-Att läsa tidningar
-Att syssla med en hobby 
-Att umgås med vänner
-Att planera en dags aktiviteter
-Att minnas ett vackert landskap
-Att minnas kärleksfulla personers ord och handlingar
-Att bära uppseendeväckande kläder
-Att gå och simma
-Att klottra och rita massa krumelurer
-Att fundera på vad man skulle vilja köpa
-Att sjunga högt hemma
-Att tänka "Jag är en bra person"
-Att brodera eller sy
-Att flirta
-Att ge en present till någon
-Att laga god mat
-Att vandra i naturen
-Att diskutera böcker
-Att dricka morgonkaffet och läsa tidningen
-Att titta på mina barn (som leker)
-Att ta en tur med bilen
-Att planera en semesterresa
-Att göra klart en uppgift
-Att fiska
-Att skriva brev eller dagbok
-Att dansa
-Att gå på picknick
-Att klä upp sig
-Att köpa något exklusivt (parfym, golfbollar,...)
-Att få massage
-Att bada bastu
-Att tända levande ljus
-Att tänka "Jag är en person som klarar av saker"
-Att gå till frisören
-Att spela sällskapsspel
-Att mejla med en vän
-Att arbeta i trädgården
-Att titta på månen eller stjärnorna
-Att möblera om
-Att vara med i en förening eller göra frivilligarbete
-Att ta hand om mina husdjur
-Att utöva en lagsport
-Att arbeta utomhus (hugga ved, så, skörda)
-Att göra klart något som jag är stolt över
-Att reflektera över hur mycket jag utvecklats
-Att göra något spontant

IMG 20210114 095653Jag gillar promenader i iskallt väder.

MINA KOMMENTARER: 

Då jag mådde som sämst, var djupt deprimerad, för ett par år sedan (den storyn kommer småningom) uppskattade jag ingenting. Allting var bara tröttsamt och svart. Jag hade ingen som helst energi och jag blev trött av alla intryck så fort jag försökte göra något större. Jag tror att jag tänkte alldeles för stort. Jag krävde alldeles för mycket, och såg inte det lilla i vardagen som också fick mig att må bra.

När jag insåg att det trots allt fanns små, små saker att uppskatta i vardagen började jag också se glädjen i det lilla. Ibland bara satt jag med barnen, som då ännu var blöjbarn, i deras rum och tittade på dem när de lekte. Jag behövde inte göra desto mer för att de skulle vara nöjda, och jag märkte själv att jag satt och log åt deras funderingar och eviga matlagningskurser åt dockorna. Det gav mig ett lugn att inse att deras verklighet var så trygg och lycklig. Jag såg till att motverka min depression med barnaskratt och leenden. 

Och jag började iaktta världen och vardagen. Vad fanns det i den som var vackert? Det lilla. Och det lilla fick mig att le. Stjärnorna, sommarregnet, solen, att dricka te och tända levande ljus. Jag var så deprimerad att jag helt enkelt glömt att uppskatta det lilla. Så jag såg till att börja lägga märke till det igen. På lång sikt började jag ju såklart att må bättre av att ta tillvara vardagen igen.

Efter en tid insåg jag även att jag inte kommer att må bättre av att sova bort livet. Så jag såg till att stiga upp och göra EN sak per dag som skulle vara positiv för mig. För mig var det ofta gymmet. Och jag kan inte påstå att jag alltid tyckte att det var meningsfullt och roligt att packa träningsväskan och köra mot Vasa. Men jag gjorde det ändå - för jag visste att jag skulle må bättre efteråt. I början lyckades jag inte ta mig till gymmet de dagar jag planerat. Ibland lade jag mig i sängen och sov när jag lämnat barnen på dagis, för jag kunde inte förmå mig att komma mig iväg. Nästa dag försökte jag på nytt. Och på nytt. Småningom blev det en självklarhet i mitt liv. Något som gav betydelse också på längre sikt.

Jag började även gå inom denhär listan som är baserad på DBT-manualen. I den finns det dock 225 olika tips, men jag har tagit upp dem som jag själv tycker bäst om. Givetvis ska man också fylla på listan med sådant som man själv tycker passar in i ens liv och som gör en lycklig. Som du märker är det enkla saker, som är genomförbara även hur psykiskt trött man än är. Ju mer jag blev medveten om hur det lilla, enkla kan skapa lyckokänslor och inre lugn, desto mer började jag kunna se och värdesätta det. Att göra en sak varje dag som jag mår bra av har varit ett mantra.
De små sakerna gjorde att jag började må bättre även på lång sikt. Jag fyllde ju mina dagar med fler positiva saker, som i förlängningen gjorde mig lyckligare.

Och det skall inte förväxlas med prestationer, "dethär borde jag ju nog göra nu, eftersom alla andra gör det". Nej, dethär skall vara för din egen skull. Utan prestationskrav på att visa upp en perfekt yta på Instagram eller annan social media.

Quotefancy 382829 3840x2160Lånad bild härifrån.

ATT SAMLA PÅ POSITIVA KÄNSLOR

PÅ LÅNG SIKT:
Gör förändringar i livet så att du även i framtiden har positiv saker att se fram emot. Se till att skapa ett liv som du själv tycker är värt att leva. Välj ett mål du vill uppnå, och jobba för det. Se till att skapa positiva saker som kommer att ske först i framtiden. 


SÅHÄR KAN DU TÄNKA NÄR DU VILL SKAPA POSITIVA KÄNSLOR PÅ LÅNG SIKT
Med några få steg kan du lättare komma på vad som skulle kunna skapa dig ett liv som är meningsfullt:

1. Undvik att undvika. 
    Skjut inte upp ditt mål att samla positiva känslor på lång sikt. Det blir inte lättare imorgon eller om en vecka. Börja fundera redan nu. 

2. Ta reda på hurdana värden som är viktiga för dig i ditt liv.
     Exempel: Att vara produktiv, att tillhöra en grupp, att vara vältränad, att ha ett spännande liv fyllt med händelser, att behandla andra väl, att uppnå saker i livet, att ha inflytande och makt över andra, att ta hand om dina relationer.

3. Välj ett värde som du vill jobba med just nu.
     Fråga dig själv: Vad är betydelsefullt för mig att jobba med just nu?
     Exempel: Att ha ett spännande liv fyllt med relationer.

4. Sätt upp mål som har med dethär värdet att göra. 
     Fråga dig: Vilka konkreta mål kan jag ha som hjälper mig att uppnå dethär värdet i mitt liv?
     Exempel: Att skaffa mig ett meningsfullt jobb, att ha mer kontakt med mina vänner, att boka in olika evenemang som gör att det händer spännande saker i mitt liv. 

5. Välj ett mål att arbeta med nu.
    Det kan vara bra att skriva ned för- och nackdelar med de mål man vill uppnå, om man känner sig osäker på valet av livsvärde. 
    Exempel: För- och nackdelar med att hitta ett mål där jag känner att jag gör något meningsfullt. Är det just dethär jag vill mest av allt just nu? 

6. Skapa delmål som gör att du småningom kan uppnå ditt mål. 
    Fråga dig: Vilka små steg kan jag göra för att uppnå mitt huvudsakliga mål? 
    Exempel: Leta efter arbetsplatser som låter intressanta, titta vilka lediga jobb det finns, lämna in arbetsansökningar till intressanta företag och organisationer, uppdatera eller skriv ett nytt CV, ta reda på hurdan arbetsplats det faktiskt är dit du kommer att ansöka. 

7. Börja med att ta ett steg i taget. 
    Exempel: Sök på internet efter lediga arbeten och kolla runt i din bekantskapskrets om du vet att någon verkar ha ett intressant jobb.  

 
IMG 20190531 103958Ett mål: klar närvårdare, 2019.

MINA KOMMENTARER

Jag har åtminstone i tanken funderat på vad jag skulle vilja göra med liv den närmsta framtiden. Jag tycker om att utvecklas och märker att jag mår bra av att ha ett fast mål som jag kan jobba med under en längre tid för att uppnå. Det ger mitt liv mening. Efter att jag gått DBT och rehabiliterat tillbaka mig själv till arbetslivet kände jag att jag verkligen behöver något som ger mitt liv mening. Givetvis har jag familj och fritidsintressen, men jag kände att jag ville jobba med något mer specifikt också. 

Ett av mina mål har varit att bli klar närvårdare. Det blev jag för ungefär två år sedan. Jag har sagt det i många år att jag måste göra mig behörig (bättre lön för samma arbete jag redan gjorde, ett till yrke, yrkestiteln), men jag har skjutit upp det på framtiden. När jag ännu gick i DBT-terapi började jag till slut på läroavtal. Det var tröttsamt att ha ett jobb, familj, småbarn och ett mående som inte alls var bra - och dessutom påbörja en utbildning. Jag hade svårt att acceptera att jag skulle bli tvungen att göra massa meningslösa kurser och uppgifter i skolan, som jag aldrig skulle ha nytta av i mitt jobb. Jag tyckte att det var så totalt slöseri med tid och energi.

Min DBT-terapeut gav mig då ett svar, som jag sedan dess haft med mig när något känts totalt meningslöst att göra för att uppnå mitt mål: "Nu får du bara acceptera att dehär kurserna, tenterna och hemuppgifterna skall göras för att du skall uppnå det mål du ställt upp för dig - nämligen att bli klar med studierna. Bit ihop och gör klart uppgifterna. Beta av dem även om det känns meningslöst, för i slutänden kommer de att göra så att du uppnår ditt huvudsakliga mål".

Jag vill ju gärna att mina mål skall bli klara direkt, och på mitt sätt. Men oftast funkar det ju inte så. Det krävs ofta att man tar tag i sådant som känns tröttsamt och meningslöst - men för att nå det huvudsakliga målet så behövs det helt enkelt göras. Så gör dem. Det krävs små steg för att nå fram till målet. Man kan inte ta ett jättekliv utan att falla platt fall. Var strategisk. Du lär dig rätt mycket om du väljer att vara öppen för nya saker.

Ett annat mål har varit att bli klar erfarenhetsexpert, som jag velat bli i många år - men det har inte varit rätt tidpunkt. Men sedan dök kursen upp exakt vid rätt tillfälle, och för snart ett år sedan blev jag klar. Mitt kommande mål hör ihop med det. Jag vill börja föreläsa om mina egna erfarenheter. Men som vi alla vet så sätter Coronan stopp för det. Därför brukar jag nappa på små delmål som tar mig framåt och ger mig övning, till exempel intervjuer eller att blogga. Jag vet att det kommer att komma ett tillfälle när det känns rätt. Nu är det inte så.

Genom att ha planer som enbart berör mitt eget liv och utveckling, får jag också så mycket energi och livslust som jag tar med mig hem till familjen. 

Kom ihåg att det är viktigt att ha drömmar, och att skapa sådana drömmar som också går att uppfylla på längre sikt. Det kommer göra livet värt att leva även i svåra stunder. 

 Quotefancy 4674580 3840x2160Bild lånad härifrån.

 


Tankesätt som kan användas för att acceptera svåra situationer

Skrivet av Pamela Lundberg 27.03.2021

 

radikal acceptans

Del 3.

Jag hanterar vid behov ångest genom att ta till de färdigheter som jag nämnt i de tidigare inläggen under samma tema. Det senaste inlägget handlade om hur man genom konkreta verktyg aktivt kan jobba för att minska ångesten, eller åtminstone känna att man har kontroll över ångesten.

I dethär inlägget kommer jag istället att fokusera på hur man kan försöka ändra sitt tankesätt, så att man lättare kan acceptera och leva med ångesten eller den jobbiga situation som man befinner sig i. Dethär behövs när man inte direkt kan lösa problemet som ger en ångest.

För faktum är att det inte finns någon snabblösning på varken ångestproblematik eller andra psykiska problem. Det krävs ofta mycket jobb under väldigt lång tid för att man skall börja må bättre. Många gånger har jag själv haft väldigt svårt att acceptera dethär. Jag har så gärna velat kunna trycka på en knapp, som direkt skulle ta bort alla problem direkt. Men det har aldrig fungerat så... Min ångest/depression/psykiska ohälsa har stegvis och väldigt långsamt blivit hanterbarare. Det har därför underlättat att kunna hitta verktyg som gjort att jag kunnat acceptera ångesten när mitt liv inte varit så som jag velat. Det är de dagar eller perioder när ångesten härjar och inget av det jag gör hjälper för att lindra ångesten. Ångesten finns likväl där, lika outhärdlig och svart.

ÖVA FÖR ATT BLI BÄTTRE

Jag måste ändå påpeka att de verktyg som jag nu kommer att skriva om, att vända sinnetradikal acceptans och villighet inte är något som man kanske direkt kommer att kunna förstå eller lära sig. Men ju mer man övar desto lättare blir det! Att kunna förändra sitt tankesätt tar definitivt mycket längre tid och kräver mer övning än de tidigare konkreta verktygen jag gav, som direkt får ned ångesten eller gör att man fokuserar på annat. Men ibland så kan man också behöva kunna acceptera smärtan även i tanken, för att kunna stå ut med dagen.

Tro mig- jag kämpar ännu periodvis med att klara av dehär färdigheterna. Vissa dagar fungerar det inte alls, medan det sedan nästa dag kan kännas lättare. Och jag blir ännu tvungen att läsa igenom de papper jag har om dehär övningarna när jag mår som sämst, för det är som om jag då plötsligt helt glömmer vad jag redan lärt mig. Vid sådana tillfällen är det bra att repetera, för jag brukar då lättare kunna få det att fungera i just den situationen.

Det verktyg jag nu kommer skriva om kan låta lite flummigt och konstigt till att börja med, men radikal acceptans är definitivt en färdighet som jag själv haft stor nytta av många gånger. Det gäller först att försöka ta sig in i själva tankesättet, och det kan ta ett tag.

FB IMG 1501078820910Bild lånad från okänt Instagram-konto.

SYFTET MED ÖVNINGARNA

Syftet med dehär tre övningarna är att kunna klara av att leva ett liv som inte är det liv som man egentligen vill ha. Alltså till exempel att tvingas ha stark ångest och inte ens komma sig utanför dörren, trots att sommarvärmen och solen berättar att man i vanliga fall hade gått till stranden en sådan här dag. Eller att inse att man är så deprimerad och mår så dåligt idag att man inte orkar jobba, utan knappt kommer sig för att duscha. Eller när något mycket ledsamt inträffat, som gör att man känner att man går under av sorg och ledsenhet - men som man inte heller kan göra något åt, eftersom sådana händelser inträffar i livet. 

Dehär övningarna kommer inte att få dig att må bättre annat än på kort sikt, men huvudsyftet är också att ge lindring mitt i de svåra krissituationerna när det känns som mest hopplöst. 

 

NÄR OCH HUR JAG SJÄLV ANVÄNDER ÖVNINGARNA

När jag kom i kontakt med DBT-färdigheterna radikal acceptans, att välja väg (eller vända sinnet som det heter i DBT) och villighet tyckte jag att det var en lättnad. Det fanns faktiskt något som man kunde göra för att försöka acceptera att livet är som det är, och ändå försöka förändra det till det bättre eller åtminstone kunna leva vidare, trots smärtan. Jag tror ju att man måste kunna acceptera sin egen livssituation för att även kunna orka göra en förändring. 

När jag haft som mest ångest har jag många gånger desperat hatat att livet är som det är. Att det skall vara så svårt och omöjligt att leva med ångest. Då har jag haft jättestor nytta av dedär tre tankesätten. Jag har kunnat släppa taget om de krav jag haft att livet skall bli superbra direkt, och helt enkelt kunnat konstatera att ja, jag har ångest. Ja, jag mår jättedåligt just nu. Ja, mitt liv är inte så bra just nu. Den acceptansen har gjort att jag fått ett inre lugn. Att det faktiskt är okej ändå. Att det är som det är just nu, och det måste jag leva med. Då har jag också lättare orkat ta tag i de olika krisfärdigheter som jag berättade om i tidigare inlägg. 

 

ATT VÄNDA SINNET

away 1019745 1920Bild lånad härifrån.

NÄR ANVÄNDER JAG ÖVNINGEN "ATT VÄNDA SINNET"?

Jag brukar använda mig av tankeövningen "att vända sinnet" när jag har sämre perioder. Det kan till exempel vara när jag känner att jag bara till sova bort dagen, istället för att försöka göra något som får mig att må bättre. Eller när jag har så förlamande stark ångest att jag inte riktigt känner mig närvarande i verkligheten, och det gör att jag inte alls vill försöka må bättre, utan bara sitta och stirra rakt framför mig tills det går över. 

Jag använder mig alltså av att välja väg när jag själv känner att jag kört fast och står på samma ställe och trampar, i exakt samma ångestgrop som för någon dag sedan. När jag känner mig riktigt fastlåst i egna tankar, och blir helt handlingsförlamad. Då när jag känner att jag vill ge upp för att jag inte står ut med smärtan, men inte heller kan göra något för att lösa den direkt. När smärtan bara finns med mig och jag inte kan lösa problemet nu med detsamma. 

 

HUR BRUKAR JAG TÄNKA I SÅDANA SITUATIONER?

Då brukar jag tänka på hurdana val jag faktiskt har just då. Jag brukar se det lite som att stå framför ett vägskäl, där jag antingen kan välja att göra något som eventuellt får mig att må bättre i stunden eller också välja att faktiskt stå kvar och inte göra något alls. För man har faktiskt alltid ett eget val, trots att det inte känns så. 

Jag kan välja att inte acceptera att jag mår jättedåligt just nu. Jag avvisar då verkligheten från hur den på riktigt ser ut just nu. Det gör att jag känner mig fastlåst och inte kan göra något över huvud taget. 
Jag kan också välja att acceptera att jag mår jättedåligt just nu. Då leder det mig in på en annan väg, där jag accepterar att verkligheten ser ut som den gör just då. Då är det som om jag slutar kämpa emot min egen vardag. Den blir lättare att hantera. Jag känner mig inte fastlåst. När jag väljer väg mot acceptans av situationen har jag fortfarande inte accepterat, men jag har valt den vägen som leder dit.


ATT VÄNDA SINNET STEG FÖR STEG

1. Lägg märke till att du inte accepterar. Leta inombords efter tankar som "Varför just jag?", "Varför händer dethär?", "Jag står inte ut med dethär", "Det borde inte vara såhär!". Leta efter ilska, bitterhet, irritation. Skriv ned vad du observerade. Vad hade du svårt att acceptera?
2. Fatta ett inre beslut om att acceptera verkligheten som den är.
3. Gör det igen, igen och igen. Ta ett nytt beslut om att du accepterar läget varje gång du kommer till vägskälet där du antingen avvisar verkligheten eller accepterar den.
4. Gör upp en plan för hur du nästa gång skall upptäcka att du håller på att glömma bort att acceptera verkligheten. 


directory 466935 1920Bild lånad härifrån.

 EXEMPEL PÅ HUR JAG SJÄLV VÄNDER SINNET, STEG FÖR STEG

1. Jag lägger märke till att jag inte accepterar. Jag blir ofta irriterad och arg på mig själv för att jag mår dåligt igen, för jag tycker ju att jag borde ha tagit mig ur det för länge sedan. Jag börjar se mig som ett offer, tänker att jag inte kan göra något åt att jag har ångest - utan vill att andra skall lösa problemet åt mig och ta bort ångesten från mig. Jag vill inte göra det själv, för jag börjar tycka att det känns för svårt och omöjligt. Jag märker att jag börjar älta och må ännu sämre, och istället för att försöka acceptera läget tänker jag hur orättvist det är, och att någon annan minsann får rädda mig ur dethär nu, för jag orkar och vill inte göra något åt det. Det slutar med att jag mår ännu sämre. Jag känner mig fastlåst och handlingsförlamad.
2. Jag brukar se ett vägskäl framför mig, där jag antingen kan välja att fortsätta må såhär fruktansvärt dåligt, eller där jag kan välja att acceptera att jag mår såhär just nu och att det trots det är jag själv som måste göra något åt det. I förlängningen brukar acceptans leda till att jag får mer energi att stå ut eller till och med börjar se att jag ju faktiskt har flera alternativ till hur jag kan lösa problemet, eller åtminstone lindra ångesten på kort sikt. Oftast med krisfärdigheter. 
3. Jag väljer att acceptera att jag har en sämre period nu gång på gång. Jag måste acceptera att jag har stark ångest. Och jag kan tvingas göra det MÅNGA gånger under samma dag. Varje gång jag accepterar, desto lättare blir det också att ta till färdigheter som gör att ångesten minskar i stunden. 
4. Jag märker numera att jag ofta glömmer bort att acceptera de gånger jag börjar tänka att jag inte kan ta mig ur ångesten själv, utan att någon måste rädda mig ur den. Jag blir låst och tänker bara på hur jobbigt det är, hur mycket jag lider och hur jag inte står ut. Jag har övat så mycket att jag numera brukar börja inse att jag gör mig själv en björntjänst då. Mina varningsklockor börjar ofta ringa - men ibland krävs det också att min terapeut säger till på skarpen. Så min plan är att observera när jag börjar tänka just sådär, och slå på varningsklockorna om att det är dags att börja vända sinnet.

 

RADIKAL ACCEPTANS

aware 1353780 1920Bild lånad härifrån.

Radikal acceptans är en av de färdigheter i DBT som jag tycker allra mest om, men som jag likväl har en hatkärlek till. Det är ingen lätt färdighet, eftersom jag tvingas acceptera sådant som jag absolut inte vill acceptera. Till exempel stark ångest eller att något som jag så gärna velat göra inte blir av eller blir totalt misslyckat. 

Ibland använder jag mig av bara radikal acceptans.
Ibland använder jag mig av radikal acceptans tillsammans med de andra sätten att hantera ångest.

 

 

VAD ÄR RADIKAL ACCEPTANS?

Radikal acceptans kan användas vid de tillfällen när smärtsamma händelser och känslor uppstår i ditt liv, och du absolut inte kan göra något för att förhindra det. Du befinner dig alltså i en sådan situation som där du inte vill vara, men du kan likväl inte göra något åt problemet. Radikal acceptans handlar egentligen rätt och slätt just om att acceptera verkligheten som den ser ut just nu.

Radikal acceptans innebär att man slutar kämpa emot verkligheten, slutar vara arg för att livet ser ut som det gör just nu och helt enkelt släpper taget om den bitterhet man känner.
Verkligheten är exakt som den är, oavsett om du vill det eller inte. Den är varken bättre eller sämre. Den bara är.

Livet är värt att leva trots smärtan och ångesten. Påminn dig att "det är som det är". 
Men vägrar du acceptera den så leder det bara till mer smärta.

MEN trots att livet är som det är, kan man faktiskt delta helt och fullt i livet.
Man gör vad som behövs.
Där är de tidigare sätten att hantera ångest också bra.

Jag kan tycka det är en lättnad att bara ta ett djupt andetag och acceptera att ångesten finns där. På så vis får jag kontrollen igen att hantera den.

Linehan Quote Acceptance is the only way out of hellMitt favoritcitat. 
Bilden lånad härifrån.

VAD BEHÖVER MAN ACCEPTERA?

Exempelvis blir man tvungen att acceptera att vänner kan svika och försvinna ut ur ens liv, att någon anhörig är allvarligt sjuk eller har dött, att man inte kom in på den utbildning man drömt om, att man är tvungen att vara sjukskriven just nu på grund av psykisk ohälsa eller att ens livskamrat nyligen lämnat en. 

Det behöver dock inte vara livsomvälvande saker som man behöver acceptera, utan det finns även mängder av små motgångar i vardagen som man ständigt får lov att radikalt acceptera. Det kan vara att man inte fick biljetter till drömkonserten, att man råkat bli sjuk just när det är julfest på jobbet eller att man glömt bort att barnen skulle på födelsedagskalas just idag och de är väldigt besvikna (och man känner sig som den sämsta föräldern någonsin).

 

1575566379974                                   Bilden lånad från Instagram, ni ser kontot.

VARFÖR ACCEPTERA VERKLIGHETEN?

Ingenting kommer att ändras om man avvisar verkligheten. Det som hänt finns fortfarande kvar.
Men om man vägrar att acceptera det som hänt kommer smärtan att förvandlas till djupt lidande. Bitterhet, ilska, sorg, skam och andra djupa känslor.

Radikal acceptans leder ofta till en ledsenhet över situationen, men efteråt känner man ett djupare lugn inom sig. Dessutom, om man inte fortsätter framåt kommer man bara att hamnar i samma situation igen. Man måste verkligen våga brännas för att inte brinna upp. Smärta är en del av livet.

KOM IHÅG ATT:
Icke-accepterad smärta = Lidande.
Accepterad smärta = Livet är värt att leva, trots smärtan. 

genomeldencitat

HUR MAN KAN TRÄNA PÅ RADIKAL ACCEPTANS

Exempel:
-Observera att du kämpar emot verkligheten ("Det borde inte vara såhär")
-Påminn dig om att verkligheten är som den är, och att den inte går att förändra ("Dethär är vad som hänt")
-Påminn dig om orsakerna till det som skett. Se vad som hänt och som lett fram till att du just nu befinner dig i denhär situationen ("Det är såhär saker och ting skett")
-Skriv ner alla argument som du skulle ha om du redan accepterat det som hänt. Agera sedan som om du redan accepterat
-Tillåt dig att känna besvikelse ledsenhet och sorg
-Erkänn för dig själv att livet kan vara värt att leva, även de gånger det är smärtsamt


EXEMPEL PÅ EN BRA ÖVNING:

IMG 20210322 114206Ur boken Dialektisk beteendeterapi: Arbetsblad för färdighetsträning.
Marsha Linehan, 2016.

ETT EXEMPEL FRÅN MIN EGEN VARDAG

Jag har riktigt nyligen blivit tvungen att acceptera att i princip ALLA foton vi har från år 2016 har försvunnit från datorn. Jag satt nämligen och sorterade alla foton årsvis, för att kunna överföra dem till en extern hårddisk samt en ny dator. Plötsligt gör jag något alldeles förhastat, läser inte riktigt varningsmeddelandet som kommer upp, utan trycker ok.

Då inser jag att jag tagit bort alla foton, förutom tre. I panik fortsätter jag ändra alla foton, vilket man absolut inte ska göra om man vill hitta raderade foton. Jag har försökt återskapa fotona, och vi har även fört hårddisken till en firma, för att se om de skulle lyckas hitta fotona. Ingenting. Nada.

I princip alla bilder är borta, bara ett fåtal lyckades jag hitta. För av någon anledning har jag bara haft sparat dem på en dator, trots att jag har haft kopior från alla andra år på minnesstickor.
Det betyder att fotona från barnens födelsedagar år 2016 är borta. Ena dotterns skidpremiär är borta. Andra högtider. Alla minnen, från ett år som jag inte minns särskilt bra själv, eftersom jag var så djupt deprimerad. Helt raderat.

Innan jag gick DBT skulle ett sådant här missöde varit en stor katastrof för mig. Det skulle ha varit världens undergång. Jag skulle ha fortsatt att leta i timtal efter fotona, ältat mitt handlande och känt att hela livet är förstört nu, det är ingen vits att ens leva, eftersom jag inte ens klarar av att sortera foton utan att radera dem. Jag skulle ha ägnat dagar åt självhatiska tankar. Jag skulle ha tyckt att allt är meningslöst och inte brytt mig om sådant som jag annars tycker om. Jag skulle inte fått göra något roligt, för jag skulle känt att jag behöver straffas.

Och det händer ju sådana här missöden med jämna mellanrum. Så katastroferna har avlöst varann innan jag gick DBT. När jag väl skulle ha kommit över dethär, skulle troligen något nytt snart dykt upp som jag inte hade kunnat hantera om jag inte gått DBT. Min problemlösningsförmåga var panikartad, hatisk och otroligt oeffektiv.

I dagsläget, med terapin i bakfickan, är jag otroligt besviken och ledsen. Men jag har insett att jag helt enkelt måste acceptera det faktum att fotona är borta. Jag har några få foton kvar. Dessutom har jag drösvis med foton från alla andra åren när barnen var som yngst. Mina barn har kanske inte lika mycket foton att titta tillbaka på år 2016, men de har massor från andra år.
Såhär går det ibland. Jag kan helt enkelt inte göra något åt det. Och jag har lärt mig att man skall spara foton på flera ställen även innan man börjar gå och ändra i mappar...

IMG 20200907 114741

 VILLIGHET

När man radikalt accepterar livet precis som det är i stunden, behöver man ibland använda sig av villighet. Det innebär att man helt och fullt väljer att delta i livet. Man gör precis vad som behövs i varje situation. Och man gör det helhjärtat.
Till exempel måste man välja att leva vidare, trots att en nära vän svikit en, något dött eller man har ångest varje dag. 

Motsatsen till villighet kallas inom DBT för egensinne
Det kan vara:
-Att man vägrar göra de förändringar som behövs 
-Att man ger upp
-Att man handlar helt tvärtemot till det som faktiskt fungerar
-Att man vägrar stå ut med det som finns i stunden

 

HUR MAN KAN TA SIG AN VILLIGHET

1. Observera att du är egensinnig. 
2. Acceptera radikalt att du är egensinnig och att du kanske handlar utifrån det. 
3. Fråga dig själv: "Vad är det som känns så hotfullt?" "Vad är på riktigt det mest effektiva just nu?"

22.08.2016

EXEMPEL PÅ FÄRDIGHETEN VILLIGHET I MITT LIV

Jag är ofta egensinnig när jag inte får som jag vill eller när något som jag länge velat uppnå inte lyckas. Min första tanke är då att helt ge upp och aldrig försöka på nytt. I värsta fall kan jag ha stark ångest och vara jätteledsen, så pass att jag inte bryr mig om att ta dendär promenaden jag tänkt göra eller träffa vänner. Jag kan vägra acceptera att det inte gick som jag ville just denhär gången, och jag låser mig helt i den tanken. Då ser jag absolut inga andra lösningar. 

När jag de gångerna använder mig av villighet märker jag själv efter ett tag att jag är så totalt fastlåst vid att jag misslyckats, att jag inte ens kan se några andra alternativ. Då blir jag tvungen att bara acceptera att jag gör så. Jag observerar (punkt 1). Jag tvingas acceptera att jag är egensinnig och handlar utifrån det, alltså att jag är fastlåst i tanken (punkt 2)
Efteråt brukar jag börja fundera på vad som egentligen är det mest effektiva att göra just nu (punkt tre). Oftast kan det vara att tvinga sig att ta dendär promenaden ändå, och fortsätta med livet. Ta tag i livet helt enkelt.
Därefter brukar jag inse att det finns fler alternativ, och försöka problemlösa. Hur gör jag istället, när det inte blev som jag från början tänkt? Kan jag göra annorlunda? Gör det något att jag faktiskt inte lyckades denhär gången? Går det att försöka på nytt? Vill jag försöka på nytt, eller vill jag göra något annorlunda?

fortsattlevaandacitat

MINA KOMMENTARER

Det går att lära sig leva sig ett liv som är värt att leva, trots svåra känslor, ångest och psykisk ohälsa. 
Det går att lära sig hantera det outhärdliga. 
Det är det absolut svåraste som finns, men varje gång man försöker blir man bättre på det. 
Mitt liv är tillräckligt bra, även om jag många gånger brottas med psykisk ohälsa eller svåra tankar. 
Jag har ett tillräckligt bra liv. Inte ett perfekt liv utan svårigheter, men ett liv som är värdefullt.

Livet är fyllt av smärta, men det kan trots allt vara ett liv värt att leva.

Ett tillräckligt bra liv. Ett liv som är värdefullt.
Ett liv som är det enda livet vi får. 
I nästa inlägg kommer jag att prata om hur man kan bygga upp ett sådant liv, på lång sikt.