Pamelaheader

Emotionellt instabilt personlighetssyndrom

Skrivet av Pamela Lundberg 06.02.2021 | 1 Kommentarer

borderline

Del 1. Inledning.

Jag kommer att dela in min berättelse i ett flertal olika inlägg, för att ni alls ska ha en chans att orka läsa. Ni som följt mig på Instagram kommer känna igen texterna till en viss del, men nu kan jag äntligen skriva lite djupare och längre.

 

Att ha drag av Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS).
Eller helt enkelt att vara högfungerande borderline.

 

En högfungerande variant av diagnosen

Jag måste börja med att poängtera två viktiga saker:

1. Jag har enbart DRAG av diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Det innebär att jag inte helt uppfyller kriterierna. Jag har inte "renodlad borderline". Det gör att mina symtom eventuellt är lite annorlunda än en person som helt uppfyller kriterierna.
Jag brukar kalla mina symtom för "högfungerande borderline". Jag tycker att det beskriver mig väldigt bra. Jag lever ett helt vanligt liv. Symtomen märks inte så mycket utåt i de flesta sammanhang, men inombords märker jag nästan alltid av känslokaoset. Det är dock min egen benämning på mina svårigheter och ingen definition som psykiatrin använder sig av.

2. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är INGEN SJUKDOM.
Obs! Det är extremt viktigt att komma ihåg!
Själva diagnosen är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar den psykiska hälsan. 
I varierande svårighetsgrad.
Det är egentligen sådana personlighetsdrag som alla kan ha. Skillnaden är att hos en person med borderline blir personlighetsdragen EXTREMA. De blir till ett stort lidande för personen ifråga. De negativa känslorna är mera på ytan. Man reagerar outhärdligt starkt på sånt som andra inte ens uppfattar eller ser som småsaker.

En stämplande diagnos

Jag fick min diagnos emotionellt instabil personlighetsstörning när jag var 19 år gammal, alltså för över 15 år sedan. Då behövde jag få en diagnos på pappret, eftersom jag var på väg att söka mig till privat psykoterapi som understöds av Fpa. För att det alls skall vara möjligt att bli beviljad terapi som ersätts av Fpa kräver de ett läkarutlåtande, där även diagnoserna är tydligt utskrivna. Jag har aldrig gjort någon större psykiatrisk utredning, men diagnosen har hängt kvar under alla år.
Så medan läkaren i korthet berättade att hon hade lagt den diagnosen åt mig, tittade hon upp från sitt papper och tillade: "Du passar ju inte riktigt in i denhär diagnosen, men det är ju trots allt den som beskriver dig bäst...". Jag själv tyckte mest att det var bra att äntligen få ett namn på mina svårigheter, eftersom jag aldrig tyckt att depression beskrev den smärta som jag kände inom mig.
Jag var lättad, till en början. Det virrvarr av känslotumult jag kände inom mig hade faktiskt ett namn.

När jag sedan började läsa på om diagnosen där hemma blev jag istället fruktansvärt rädd och kände mig nästan kränkt. Jag var helt säkert på att jag skulle bli stämplad om någon fick reda på dethär, så jag bestämde mig för att aldrig berätta att jag hade EIPS.
Inte åt någon, förutom min nuvarande man.
Jag studerade ju själv utvecklingspsykologi vid den tidpunkten, så jag visste ju att det ansågs vara en tyngre diagnos, eftersom den sågs som svårbehandlad. Jag visste också att personer med borderline i medier ofta beskrivs som manipulativa, överdramatiska och ständigt uppmärksamhetssökande. Jag läste även i media om att borderline-patienters självmordsförsök och självskadebeteenden leder till konstanta sjukhusvistelser och att vårdpersonal tycker att denna patientgrupp är tung att jobba med.

Jag kände inte igen mig i dedär fördomarna. Alls.

En diagnos med många namn

Jag hade som 19-åring aldrig hört talas om emotionellt instabil personlighetsstörning tidigare, för vid den tidpunkten var det en rätt ny benämning på den diagnosen. Tidigare har psykiatrin pratat om borderline personlighetsstörning, eller enbart borderline. I dagsläget har man igen ändrat namnet, och numera kallas den emotionellt instabilt personlighetssyndrom.

Jag gillar inte riktigt benämningen borderline, eftersom det enligt mig refererar till just den stämpel som jag vägrar ha i min panna. Men ibland använder också jag det ordet, för att det helt enkelt är kort och lättanvänt. De flesta som läst något litet psykiatri känner dessutom igen den benämningen. Men om man googlar borderline kommer man tyvärr lätt in på självskadesidor eller sidor som beskriver personer med den diagnosen som mycket psykiskt sjuka. Det är också anledningen till att jag till exempel aldrig använder den hashtaggen på Instagram. Det finns tyvärr helt enkelt så mycket skit på internet.

Jag föredrar nog det nyaste namnet, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Men jag skriver ibland personlighetsstörning, helt enkelt för att det också ännu används. Jag tycker att syndrom ändå är mer passande än störning. Det är mycket mindre stämplande. Jag pratar ibland enbart om förkortningen EIPS. Så jag kommer högst troligt att blanda alla benämningarna rätt fritt här på bloggen.

Alla dehär benämningarna på diagnosen är alltså korrekta. De refererar till exakt samma syndrom. Däremot är en del av benämningar mer negativt laddade än andra.

En diagnos jag vägrar skämmas för längre

Jag har tänkt berätta hur det är för mig att leva med de svårigheter som EIPS medför. Oftast läser man om dem som är värst drabbade, de med stora svårigheter. Därför vill jag nyansera upp bilden lite.
Man kan även vara drabbad, trots att svårigheterna inte är lika synliga utåt.

Först alldeles nyligen blev jag själv redo att börja prata högt om diagnosen.
Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle börja föreläsa om hur det är att leva med depression och kronisk ångest när vi inledde vår erfarenhetsexpertutbildning. Men något hände under utbildningens gång. Jag började inse att jag måste få berätta om högfungerande EIPS. Jag vill försöka hitta lite fler nyanser än de som oftast dyker upp i mediehavet.

"Jag kommer nog aldrig att våga berätta om denhär diagnosen offentligt, men jag kan ju berätta dethär för er", sa jag åt de andra deltagarna på erfarenhetsexpertutbildningen och ryckte lite trött på axlarna. "Jag vågar helt enkelt inte". 
Det sa jag bara för lite mer än ett år sedan.
Det var också den åsikten jag haft enda sedan jag fick diagnosen för väldigt många år sedan.
En av de andra deltagarna tittade då på mig och nickade lite tyst för sig själv. Såg fundersam ut. Lutade sig lite framåt på bordet, där han hade papper och penna. Som om han vägde orden han nu tänkte säga.
"Hördu, Pamela..... Jag tror nog du kommer att våga", sa han allvarligt och med bestämdhet. Hans blick var helt övertygad. "Om jag vågar berätta om min diagnos, då vågar nog du också".

En släng borderline

Just i det ögonblicket log jag bara lite åt hans ord och viftade snabbt undan dem. Men just den meningen vägrade försvinna från mitt medvetande. För han hade ju alldeles rätt. Varför skulle jag inte kunna berätta? Vad var jag rädd för?
Kanske var det dags att sluta skämmas nu och ge mig själv lite upprättelse för alla år jag stampat på mig själv?
Kanske var det dags att börja prata högt om det jag skämdes mest för?

Efter några dagar satte jag mig vid datorn och började skriva på en text som senare skulle bli början till den inre resa jag nu gjort.
För det var verkligen en resa att börja försöka hitta ord på allt det som jag redan länge stämplat som förbjudet att prata om.
Och medan jag knapprade ned tre sidor text i ett Word-dokument insåg jag att jag faktiskt behövde få berätta dethär.
För min inre 15-åring som inte vågade.
För min egen skam under alla dessa år.
För alla de som ännu inte kan berätta.

I ett försök att bryta det stigma och den skam som finns kring diagnosen har jag tänkt dela med mig lite av hur det är att leva med högfungerande EIPS. Jag vet hur skammen bränner, för jag känner den ofta själv.
Men jag vägrar låta skammen ta plats längre.
Jag är ju inte min diagnos.

Jag är precis samma människa som jag alltid varit.
Även om jag råkar ha en släng borderline.

 

 

 

 

 

Kommentarer

  • Helena 14/04/2021 11:45pm (6 månader sen)

    Härom en kväll hittade jag kriterierna för borderline, blev som ett slag i magen, jag uppfyllde alla förutom självmordsförsök, skada mig själv, men alla de andra ”mildare”, gjorde två olika onlinetester som båda visade på att jag kunde ha borderline. Jag började gråta, mycket för att det finns fler som känner sig helt tomma i själen, som aldrig får ro, som ibland drar igång lite för mycket projekt, känner för mycket, är livrädd att bli ensam. Är livrädd för att få en diskhons, känner inte till borderline så mycket, är rädd de ska anse att jag inte är en bra förälder. Men samtidigt måste jag träffa läkare för att få veta, få hjälp att orka andas, slippa känna mig jagad, fel och ibland se saker liksom utifrån. För min skull och mitt barns skull måste jag. Tack för den här bloggen!

    • Pamela Lundberg 15/04/2021 8:49pm (6 månader sen)

      Jag tycker absolut att du ska diskutera med läkare och begära en utredning! Jag tyckte ju det var tungt att få diagnosen (som 19åring),jag kände mig stämplad och så himla ensam.. Den skammen har jag levt med länge - helt i onödan! Tack vare diagnosen fick jag till slut de rätta verktygen att kunna handskas med alla känslor. Jag har lärt mig acceptera allt rådd inombords - för ofast är jag symtomfri. Det är vid kriser det märks. Och kom ihåg: Du är ingen dålig mamma, även om det skulle visa sig att du har EIPS. Du är fortfarande samma mamma. Ingen kommer tycka annorlunda. Jag känner andra mammor med EIPS, så du är inte ensam. Jag hoppas du får hjälp och stöd! Tack för att du läser!

Skriv en kommentar