Pamelaheader

Att få leva sin dröm och föreläsa om sina erfarenheter

Skrivet av Pamela Lundberg 12.02.2022

Kategorier:
Taggar:

IMG 20220211 103445916

Igår höll jag en föreläsning för blivande utvecklingspsykologer. Jag är så glad att tekniken höll - internetanslutningen höll ihop och mina egna torftiga kunskaper om datakunskap räckte alldeles väl för att jag skulle få powerpointen att funka. Bilden hängde inte ens sig. Även om jag blev lite ställd där ett tag, eftersom bilden släpade efter. Jag har inte använt Zoom så jätteofta, så vet inte riktigt exakt hur det kan se ut. Jag lyckades dessutom hålla tidtabellen. Dethär är ju något som vi redan under vår utbildning till erfarenhetsexperter blev lärda. Se till att håll tiden. Vad du än gör, dra inte över. 

En av mina närmsta vänner skickade igår en viktig påminnelse åt mig. "Vet du själv vilket jobb du faktiskt gjort? Dethär var ju din dröm för inte så länge sedan. Tänk att du nu får hålla på med det som du drömt om. Fattar du själv att du faktiskt kommit dit nu?" 

Nej, jag har egentligen inte tagit in det. Jag kan faktiskt inte helt ta in vilken sjujädra resa jag gjort på bara några år. Att jag kan berätta om det som varit, och som inte längre är. Kan man någonsin egentligen ta in det? "Vi får komma ihåg att påminna varandra" skrev min vän.
Ja, vi får göra det. 

Påminn era vänner. Påminn hur mycket hen kämpat, hur långt hen kommit.
Vi gör alla en egen livsresa, som ständigt får nya mål. Därför är det så fruktansvärt lätt att man faktiskt glömmer varifrån man startade. Istället ser vi bara vart vi vill. Vi ser nya mål. Vi ser en lång väg dit, och hur stenig den känns. Vi ser att vi står en bit ifrån, för där vi nu står finns inte längre målet. Där vi nu står har vi ju redan nått fram. 

Påminn era vänner ibland att titta bakåt. Påminn varann om alla de steg som faktiskt lett fram till där ni nu står. 
Ta ett djupt andetag och känn in känslan av att ha lyckats. Le. 
Här står ni, på stället som för ett tag sedan kändes ouppnåeligt. Sträck på er.
Ta in det, känn på det med fingertopparna, våga vara stolta. 

IMG 20220211 103203218

Såhär såg det ut bakom kameran igår. Bokhögar är bra till det mesta. Bloggen har nog kommit lite i andrahand den senaste tiden, eftersom jag förberett föreläsningen de korta stunder lillen sover. Av nån anledning vaknar nämligen alltid småbarn precis när man skall börja göra något eget projekt. Så det tar alltid väldans tid att lyckas få till en föreläsning eller ett blogginlägg. Mina barn har aldrig varit sådana som sovit i timtal själva. Här satsar vi ofta på powernaps. Dessutom har jag också prioriterat promenader de stunder mina skolflickor inte är hemma. Så därför kommer blogginläggen med mer fördröjning än vad jag faktiskt tänkt. 

Jag är nöjd med gårdagens föreläsning.
Där försöker jag själv sätta punkt. I mitt huvud försöker jag alltid ständigt förbättras. Jag är sällan nöjd, utan funderar hela tiden på vad som gick mindre bra, om det finns något som kan tas bort och om det är något som skulle behöva läggas till. Funderar på felen istället för det som flöt på superbra.

Det jag också fick lära mig på utbildningen är nämligen att bakom varje duktig föreläsare står ofta timtal av övning och förberedelse. Det är inte så att den kända föreläsaren bara går upp på scen och drar fram orden till sin föreläsning. Det är minutiös övning. Omprövningar, testningar och nya försök, att med kritisk blick kunna syna sig själv. Ja, om man vill vara bra alltså. Och om man tillhör den skaran vars puls är uppe i hundraåttio minuterna innan. Där man vill ha förberett innan. 
Därför glömmer jag ibland att först sätta punkt. Som med det mesta vi kämpat med länge. Men det behöver man också. Berömma. 
Jag är nöjd. Punkt. 

Men konstigt nog är det dethär jag älskar. Förberedandet, funderandet, virrandet innan man hittar den röda tråden, ihopklippandet av powerpointsen, tillbakablickandet. Att skapa mening ur det som en gång var min smärta. Den rädda, ensamma tonåringen i mig får äntligen en röst. Hon pratar rakt ur buken, med kraft och eld i blicken. Jag pratar för att tonåringen i mig aldrig vågade berätta hur det kändes inombords. Nu kan hon prata utan skam. 

IMG 20220211 103355460Men jag längtar efter att få se människorna jag pratar till. Längtar efter svettiga föreläsningssalar fyllda med parfymdoft och mummel. Igår fick mina lyssnare i bakgrunden se vår råddiga bokhylla, fylld till bredden med böcker, foton och en stor trägiraff jag köpt på loppis för nåt år sedan, som aldrig riktigt hittat sin plats här hemma. Den kan falla och göra ont med sin tyngd, där den balanserar på sina smala träben. 

Idag känner jag mig urholkad, mör. Jag är glad att vi förbereddes på den känslan redan under utbildningen. "Ni kommer att känna er som en urvriden disktrasa följande dag" var vår lärares ord. Det är ju nämligen min historia som jag mentalt går igenom varje gång jag berättar. Det är smärta, svärta, ångest och djupa slukhål. Det är ju också förbättring och återhämtning, men att resa bakåt tar kraft och energi. Det drar upp minnen som gör ont. "När ångesten tar över livet" handlar om att vad som händer när den glada fasaden faller, men också hur jag gjort för att kunna börja leva ett liv som är värt att leva igen. Att resa sig ur svärtan. 

Gråten är alltid varit nära dagen efter jag föreläst. Jag får upp minnesbilder som jag glömt. Känslor som varit. Jag reser mentalt tillbaka i tiden och spolar den framåt under en timme. Det är omtumlande, mörbultande. Det är klart det känns. Och det ska få kännas. Nästa vecka kommer jag också få vara erfarenhetsexpert och berätta, i ett projekt som känns så fint och spännande.

Jag lever min dröm nu.
Jag har nått ända hit nu. In till drömmen. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi

Skrivet av Pamela Lundberg 10.08.2021 | 2 kommentar(er)

 

FÖRELÄSNING VIA ZOOM

Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.

Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå. 

Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet. 

Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!

EIPS angesthantering och DBT 8.9.2021