Huvudkriterierna för diagnosen EIPS

Skrivet av Pamela Lundberg 11.02.2021 | 1 Kommentarer

Del 2.

Huvudproblematiken

I detta inlägg har jag tänkt gå djupare in på hur diagnos-manualen DSM ser på diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom. (DSM är en förkortning av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som är läkarnas diagnosverktyg).
Jag skall försöka att i korthet förklara vad det innebär att ha ett personlighetssyndrom och vilka kriterier man behöver uppfylla för att få diagnosen EIPS.
Därefter har jag tänkt berätta hur jag personligen upplever mina symtom.

 

Vad är ett personlighetssyndrom?

Vår personlighet är en samling av våra tankar, känslor och beteenden som kännetecknar oss själva. Personlighet beskriver hur vi agerar, tänker, känner och relaterar till oss själva och vår egen omgivning. Även om vi alla har en alldeles egen personlighet som skiljer oss från andra människor, så finns det ändå ett visst gemensamt mönster för oss alla. Vi tänker, känner och reagerar ofta rätt lika. Tänk bara på hur vi reagerar när vi förlorat någon närstående, eller när vi blir riktigt skrämda eller glada.

En person som har ett personlighetssyndrom anses ha avvikande och oflexibla personlighetsdrag, vilket leder till ett stort lidande för personen. Dessutom leder ett personlighetssyndrom ofta till en nedsatt förmåga att hantera relationer, både på det sociala planet samt yrkesmässigt. Ett personlighetssyndrom är ett mönster av beteenden som har funnits med under en längre tid. Dethär är viktigt att komma ihåg, eftersom vi alla säkert någon gång uppfyller kriterierna för någon diagnos.

Det finns ett flertal olika personlighetssyndrom, varav ett är just emotionellt instabil personlighetsstörning. Observera att bara för att svårigheterna anses vara inkluderade i vår personlighet betyder det inte att de inte går att förändra. EIPS behöver inte vara en livslång kamp, för med rätt behandling kan problemen reduceras och diagnosen kan i bästa fall bli avskriven.

 

Vad är emotionellt instabilt personlighetssyndrom?

I diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom ingår nio kriterier. (I länken finns fördjupande fakta för dem som vill läsa en längre förklaring). Förutom de allmänna kriterierna för personlighetssyndrom behöver man uppfylla fem eller fler av kriterierna nedan för att anses ha diagnosen.

De nio kriterierna är:

1. Rädsla att bli övergiven
2. Kraftiga humörsvängningar
3. Impulsivitet
4. Problem med ilska
5. Återkommande självmordsförsök eller självskadebeteende
6. Mönster av instabila och intensiva relationer
7. Kronisk tomhetskänsla
8. Instabil självkänsla
9. Stressrelaterade paranoida tankar eller dissociativa symtom

Den som har emotionellt instabil personlighetsstörning har problem inom tre huvudområden: Instabilitet i känslolivet, impulsivitet och relationsproblematik.

Denhär bilden tycker jag ger en rätt bra bild över de typiska svårigheterna:

Bilden lånad härifrån.

Jag måste här poäntera en viktig sak:
Eftersom man enbart måste uppfylla fem av de nio kriterierna här ovan, betyder det att det finns över 100 olika varianter på emotionellt instabilt personlighetssyndrom.  I praktiken kan alltså två personer som har borderline enbart ha två kriterier gemensamt. Problematiken kan alltså vara väldigt olika hos personer med diagnosen!

Vi som har diagnosen är i själva verket helt olika individer, även om vi har en del gemensamma svårigheter. När man läser om borderline i media och i faktaböcker låter det lätt som om en person har alla dessa symtom på en gång. Så behöver det absolut inte vara.

 

En linje som visar personers känslighet

Jag själv brukar se borderline utgående från en uppritad linje, som mäter hur känslig man är.
En vanlig person befinner sig någonstans i mitten på linjen.
När man går lite längre till höger hittar man personlighetsdraget HSP (högkänslig personlighet, som är ett karaktärsdrag och ingen diagnos!).
När man går ännu längre till höger hittar man borderline - de personer utan skyddshud, där alla reaktioner känns och bränner som eld.

Jag tror att de flesta med emotionellt instabil personlighetsstörning är väldigt känsliga individer, som reagerar på det mesta i omgivningen - oavsett om det då är bra eller dåliga saker som händer i deras liv.  EIPS medför även starka känsloreaktioner som svar. Vi reagerar utan filter, som om varje vardagshändelse skulle vara det bästa eller det sämsta som någonsin hänt oss - och då kan det bara handla om något sådant som att mjölken är slut och vi inte orkar gå till affären och köpa mer.

Marsha Linehan, grundare av DBT, pratar om denhär känsligheten såhär:

Vad är då egentligen skillnaden mellan EIPS-känslor och vanliga känslor?

Jag skulle säga att det är INTENSITETEN i känslorna.
Vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom känner så djupt och så intensivt.

En person utan EIPS kan vara glad, ledsen, irriterad och arg under en dag. Alla upplever vi många känslor under de vakna timmarna.

En person med EIPS kan vara sprudlande glad och nästan flyga på moln, vara så ledsen att den hatar allt och bara vill dö för att den inte klarar av ångesten (obs, det är en intensiva TANKAR jag syftar på nu, tankar som inte alls ens är tänkta att skrida till handling), känna en total inre tomhet utan några känslor alls, vara så irriterad och arg att det riktigt bränner inombords - en del har svårt att kontrollera det och får aggressionsutbrott. De upplever alla känslor så starkt att det till slut blir ett känslokaos.

Det är också SNABBHETEN.
Humöret för en person med EIPS pendlar mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna. Och det går i en rasande fart - tänk er hur snabbt ett åkdon i berg- och dalbanan far fram.
Snabbt.

Hur ser då mina symtom ut?

Även om jag skrev det redan i förra blogginlägget, så måste jag framhålla det även nu: Jag har ingen typisk EIPS. Därför tycker jag också att det är så viktigt att kunna berätta hur livet kan se ut som högfungerande borderline.

-I RELATIONER

Jag har inte jättestora problem med relationer. Knappast direkt värre än andra. Jag tycker att jag har ganska lätt att komma överens med människor, och jag hamnar inte i första taget i konflikt med andra. Jag har inte problem med att kontrollera min ilska.

Jag har varit tillsammans med min man i över 15 år.
Jag har vänner.
Jag kan behålla relationer.
Min uppfattning om en person växlar inte riktigt från beundran till hat på nolltid.

Däremot är jag jätterädd för att bli övergiven. Jag tror människor ska lämna mig, utan orsak, bara för att jag är jag. En irrelevant rädsla som bara finns. Dethär är nog en av de svårigheter som jag tampas mycket med. Det gör att det tar lång tid för mig att på allvar öppna mig och känna ett djupare förtroende för någon.

-MED IMPULSIVITET

Jag är inte impulsiv. Verkligen inte.
Jag har till exempel aldrig haft problem med missbruk eller pengaslöseri, som bilden ger som exempel på impulsiva beteenden.
Jag gör sällan nåt utan att tänka på konsekvenserna.

Jag har haft självskadebeteenden, men aldrig riktigt grova.
Jag har aldrig gjort självmordsförsök.

Jag har däremot haft mycket starka självmordstankar, då under mina två riktigt djupa depressioner.
När jag mår riktigt dåligt får jag ännu tankar på att jag inte vill leva, även om jag absolut inte vill dö. Tankarna är snarare en automatisk reaktion på den starka ångest jag då känner, än att det skulle vara desto mer genomtänkt. Eftersom jag kan ha väldigt starka fysiska symtom vid ångest är det inte heller konstigt att tankarna söker fram snabblösningar på hur man snabbt skall slippa ur mörkret. Och det är ju en himla tur att tankar bara är tankar, och de försvinner rätt snabbt.

- MED INSTABILITET I KÄNSLOLIVET

Det huvudområde som orsakar mest lidande för mig är nog instabiliteten i känslorna. Det är nog dethär som tar mycket av min energi och gör mig mest trött.

*ALLTID EN NY KRIS PÅ GÅNG
Jag har kraftiga och starka humörsvängningar.
Mitt humör är en ständig berg-och-dalbana. Ibland är humöret samma i nån dag, ibland växlar det ofta. Mitt humör kan gå från superbra och svindlande glad till jättedåligt och bottendjup ångest på någon sekund. Den djupa ångesten kan sitta i i dagar. Humöret går såhär lite beroende på vad som händer under dagen, eller ibland helt av sig själv, utan någon riktig märkbar orsak.

*HYGGLIG BALANS --> KATASTROF
Jag balanserar alltid mellan hygglig balans och total katastrof.
Mitt känsloliv går från balanserat välmående till total katastrofkänsla. På någon sekund. Tack vare viss hjälp av mediciner och stor hjälp av DBT-färdigheter kan jag kapa de flesta djupa dalar och alltför höga toppar. Och tack och lov har jag människor i min närhet som orkar ta emot alla ständiga, små katastrofer som dyker upp i mitt liv. En katastrof kan vara allt från ett personligt misslyckande till något så vardagligt som att ett möte jag länge sett fram emot blir ändrat och uppskjutet. Det kan även vara ändrade planer för dagen eller att något inte blir riktigt som jag hoppats på.

*HYPERKÄNSLIG
Men jag är fortfarande hyperkänslig. Jag reagerar på allt och inget.
Mitt liv är i princip en ständig kris. Är det inte det ena, så är det det andra.
Jag känner av minsta lilla känslovibb som någon annan sänder ut. Dethär tycker jag däremot är positivt. Jag är VÄLDIGT empatisk. Jag känner ofta in det som inte sägs.
Det går lite i skov, men periodvis är jag väldigt så känslig. Då är det alltid nya kriser som avlöser varandra, oftast småsaker som jag hakat upp mig på. Dethär gör att min värld tillfälligt faller samman. Allt svartnar och det finns ingen lösning. Ja, tills jag lugnat mig och inser det överdramatiska i det hela. Oftast kan jag fnissa åt det själv en stund senare, bara någon annan eller jag själv får mig att inse att jag nog igen reagerat lite väl dramatiskt.

*OVERKLIGHETSKÄNSLOR
Det är ändå extremt tungt att hela tiden pendla i humör. Jag hinner inte alltid själv med.
Och de djupa dalarna är så djupa. Så mycket ångest. När det är som värst får jag overklighetskänslor. Jag stänger av till viss del. Min terapeut brukar säga att det märks genom att jag blir väldigt frånvarande och ofta sluter mig helt. Det känns lite som att befinna sig i en bubbla, dit ingen kan nå - men där jag inte heller riktigt når omvärlden. Dissociation är obehagligt, men som tur är händer det mig inte särskilt ofta. Om jag är väldigt nervös inför något eller väldigt psykiskt pressad kan det dock hända att världen tonas ut. Jag kan ändå delvis ta mig tillbaka från dethär och fungera normalt.

*TOMHETSKÄNSLA
Jag har även en ständig, kronisk tomhetskänsla inombords. Det är som ett stort, svart hål i mig som aldrig riktigt kan fyllas, oavsett vad jag gör eller hur mycket jag än försöker. Vissa dagar tänker jag inte särskilt mycket på det, men en del dagar ekar det ofantligt tomt i mig. Egentligen finns det ingen orsak till denhär tomheten. Den bara är. Den är nog något som jag kommer att få leva med.

 

Summering:

Mitt känslokaos märks inte så mycket utåt. Där har jag haft tur.
Jag kan leva ett vanligt liv.
Det stormar bara i mitt inre, men jag agerar inte på känslorna.

 

 *
Lämna gärna en kommentar om det är något ni vill säga eller har något ni funderar över!
I nästa inlägg tänkte jag skriva lite mer om de terapier jag gått, främst om Dialektisk beteendeterapi (DBT).

 

16