Kan man ha ett bra liv, trots psykisk ohälsa?

Skrivet av Pamela Lundberg 04.12.2022 | 0 Kommentarer

Tycker du att du har ett bra liv?
Vad är det som gör att just du ser ditt liv som gott?
Vad innebär det att ha ett liv som är värt att leva?
Kan alla uppnå ett gott liv, trots att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa?

Den senaste månaden har jag funderat mycket på vad det innebär att ha ett bra liv, eftersom jag ofta funderar länge på förhand innan jag börjar förbereda en föreläsning (för jag vill ju verkligen det skall komma nåt lärorikt ut av dem!).

Det enda jag helt säkert vet är att ett bra liv kan se helt olika ut, beroende på vem man frågar.

I dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag uppnått ett gott liv.
Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag längtar inte efter något annat, jag längtar inte bort, jag har inga stora saker jag vill förändra.
Jag är på den plats där jag velat vara i många år. Därmed inte sagt att jag inte vill framåt. Men jag har äntligen skapat ett liv som jag skulle kalla för bra. Ett liv som är tillräckligt bra.

Men egentligen har jag aldrig haft ett dåligt liv.
Jag befinner mig inte i en krigszon, jag har inga stora trauman i mitt bagage, min fysiska hälsa har aldrig varit dålig, jag har klarat av de utbildningar jag gått och jag har en fin familj. Trots detta skulle jag ändå säga att mitt liv har kantats av väldigt mycket ångest, som gjort att livskvalitén försvunnit. Jag har haft självmordstankar som orsakats av de djupa depressionerna och livet har ibland känts meningslöst. Jag har aldrig kunnat njuta av det jag haft, för jag har alltid mått så dåligt inombords.

Jag kan inte säga exakt när denhär känslan av hat mot livet och förakt av mig själv övergick till uppskattning av allt fint.
Det kom i små, små steg som först har varit så osynliga att jag inte sett dem förrän jag redan kommit en bra bit framåt.
Men givetvis handlar ju mycket om att min psykiska hälsa förbättrats och att jag mår rätt bra i dagsläget. Jag uppfyller inte kriterierna för depression. Jag tycks äntligen har lyckats börja bromsa den snabba berg- och dalbana som utgörs av mitt humör. Min ångest ligger enbart och pyr, men det är inte lika ofta som den blir till eld och ännu mer sällan blir det en skogsbrand.

Å andra sidan måste jag aktivt, varje dag, se till att ta hand om mig för att inte falla tillbaka. Jag släcker små glödbitar varje dag. Det är ett ständigt jättejobb som tar mycket kraft och energi. Men jag tycker inte illa om det jobbet. Jag har accepterat att det bara är något jag måste göra för att inte falla pladask på marken.

För ett par år sedan ansåg jag att man inte kan ha psykisk ohälsa och samtidigt ett gott liv.
Jag tyckte inte att ett liv med psykisk ohälsa kunde vara bra. Ett liv med psykisk ohälsa var ju rent ut sagt värdelöst. Ett enda långt lidande av smärtan.
Ett bra liv skulle ju dessutom vara perfekt.
Perfekt mamma, perfekt fru, perfekt inrett hem, perfekt kropp enligt idealet smal är lycklig, en fin jobbtitel och evig lycka. En helt omöjlig kombination annat än på lyckliga bilder på sociala media.

Jag förstår att jag tyckte att livet var hemskt, smärtsamt och ibland outhärdligt under depressionsperioderna.  Mina tankar förändrades, och det som jag tyckte var helt vettigt och sant just då inser jag ju var depressionen som talade, inte jag. För när man befinner sig riktigt på djupet av mörkret förvrängs hela världsbilden. Då var jag sjuk.

Ett fel som jag gjorde i så många år var att jag gick helt emot mina egna förutsättningar.
Jag ville bli någon som jag inte hade förutsättningar att bli.
Jag ville bli någon annan för att duga. Gärna skulle jag ha velat vara den supersociala, skämtsamma typen som inte hade något psykiskt illamående och som inte var så djuptänkande jämt - den som det är lätt att tycka om. Jag tänkte att om jag bara lyckas bli en sådan person, då kommer jag äntligen att tycka om mig själv.

Oj så fel jag hade. Istället för att ta tillvara på mina kraftresurer försökte jag titta på hur andra gjorde. Men att hela tiden försöka vara något man inte är, äter småningom upp en inifrån.
Jag tror definitivt att alla kan uppnå ett gott liv, trots psykiska diagnoser som kan begränsa. För det är ju inte så att min emotionella instabilitet försvinner någonstans - däremot har jag kunnat börja hantera den så att den inte hindrar mig från att kunna leva ett gott liv. Den finns i bakgrunden och ibland väller det till och med över och lägger allt annat i bakgrunden.

De dagar jag känner att jag är extra känslig undviker jag allt som kan trigga igång ångesten, om det är möjligt.
Ibland trycker jag bort ett poddavsnitt som jag kunde lyssna på under gårdagen hur bra som helst, för att ångestnivån höjs.
En del dagar undviker jag att läsa alltför mycket nyheter, eller se på vissa tv-program som jag annars utan problem kan titta på.
En del dagar är det som om jag triggas av allt, för jag har haft så pass mycket ångest i mitt liv att de känslorna mycket lätt kommer tillbaka.
Jag väljer bort mycket i min vardag för att kunna må bra i mig själv. Det kan ses som en begränsning, men det är tack vare det jag mår bra i dagsläget.

Otaliga gånger genom åren har jag åt olika terapeuter upprepat meningen "men jag vill bli nån annan, för jag tycker inte om mig".
Varje gång har min nuvarande terapeut bestämt sagt åt mig att "du skall vara du".
Jag har tyckt att hon inte har förstått. Jag har tyckt att hon krävt en omöjlighet. Jag trodde aldrig att hon skulle få rätt. Jag kunde inte ta emot hennes ord. De bara rann av mig, som vattendroppar på stål.

Men hon fick rätt. Även om det tog många år.

Småningom hittade jag nämligen fler och fler bitar till pusslet som utgör självidentiteten, som låg bortom den psykiska ohälsan. Det hände egentligen bara av en slump.
Jag blev bara så trött på att försöka blanda in andras pusselbitar i mitt eget. Bitarna passade ju aldrig. Det var aldrig meningen att bitarna skulle vara där från första början.
Jag hittade plötsligt egna bitar, som jag märkte att jag tyckte var rätt fina.
Så jag slutade kasta bort dem.
Jag slängde istället dedär kopiorna som jag försökt skapa utgående från andras pussel.

Dessutom vågade jag också slutligen lägga in de pusselbitar som innehåller psykisk ohälsa och dåligmående.
Jag tycker inte om dem, men de måste få vara där.
Jag har istället för att försöka mota bort min psykiska ohälsa istället valt att försöka ta så bra hand om den som möjligt.
För sanningen är ju, att utan den bakgrunden hade jag ju inte formats till den jag idag är.

Jag tror numera att alla kan få en fungerande vardag som man mår bra i, om man bara lyssnar på de egna förutsättningarna.
Ett gott liv.
Men det kan krävas en del uppoffringar och kraft att inte gå emot sina begräsningar.

Det var först när jag äntligen slutade försöka vara någon annan som jag kunde bli mig själv.
Det var när jag accepterade mina egna begränsningar och började våga se att mitt psykiska dåligmående måste få utlopp istället för att tryckas undan som jag äntligen kunde börja förändra.
Först då kunde jag bli hel.

Mitt eget pussel är ganska komplett nu. Tror jag.
Det fina är att det går att byta ut bitar. Det går att ändra några av dem.
Men kanterna håller ihop nu, trots att man kan byta innehåll.

För ja, jag skall vara jag.
Som har ångesten under kontroll, är djuptänkande och behöver ladda batterierna med ensamtid.
Det är likväl ett tillräckligt gott liv.
Det duger rätt fint.