Pamelaheader

En ett års-fotografering fylld med perspektiv

Skrivet av Pamela Lundberg 19.10.2022

 EN ETT ÅRS-FOTOGRAFERING

-Som det var nu, som det var då

IMG 20221019 094727541 HDR3

Helt plötsligt står jag i en situation där jag varit tidigare, men ändå inte längre är.
Jag ser när jag var riktigt djupt deprimerad.
Samma situation, men ändå en helt annan värld.

Alldeles kristallklart kan jag betrakta den kvinna som var jag för ett par år sedan.
Då när min man brukar beskriva det som att någon hade dragit ned en rullgardin framför mina ögon.
Då när jag handlade nästan likadant, men ögonen var nattsvarta.

Det jag ser nu är ett utifrån-perspektiv.
Plötsligt kan jag se små, små detaljer från hur jag måste sett ut.
Jag ser kvinnan som var jag.
Ser hur trött hon måste varit.
Jag iakttar henne och för första gången kan jag krama om henne.

IMG 20221019 094442489 HDR2ETT ÅRS-FOTOGRAFERING PÅ SCHEMAT
Igår var jag på ett års-fotografering tillsammans med lilleman.
Jag har varit lite spänd för att behöva göra dethär ensam, även om vår bebis är hur snäll och gullig som helst. Jag har inte riktigt vetat varför det känts så svårt - tills jag befann mig i samma fotostudio som för 7 år sedan. Ja, så länge sedan är det sedan vi senast var på en ettårs-fotografering.

Nu stod jag där - och insåg varför jag varit så nervös. Det hade ingenting med nuläget att göra.
Det handlade om hur läget såg ut för 7 år sedan.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant nu.

IMG 20221013 1745023942SJU ÅR SEDAN
November 2015 var jag sjukskriven, men min tanke var att jag antagligen skulle tillbaka på jobb sedan. Ja, för man kan ju aldrig veta hur det blir med sjukskrivningar, så det var helt enkelt att ställa in sig på jobb varje gång de började ta slut. Så jag hade ett par dagar kvar att återhämta mig innan eventuell jobbstart.

Jag var trött. Så inbota trött. Men jag ville verkligen genomföra denhär fotograferingen. Det var en sista kraftanstränging. Något som jag skulle genomföra, om jag så skulle stupa på kuppen. Ja, för det var ingen vanlig trötthet. Det var en trötthet från någon som försökt alldeles för länge att hålla upp ett välmående utåt. Som inte sov ordentligt, som inte kände vad maten smakade, som konstant kände hur hjärtat bultade i hjärtgropen och pulsen slog för hårt kring halsen, som fick tvinga sig att stiga upp om morgonen, som inte längre kunde urskilja annat på känsloregistret än ångest - trots att det inte ens är en känsla. Men det var också en kraftansträngning från en mamma som försökte ge barnen allt som hon ville de skulle få, trots att reserverna var tömda. Som så många gånger tidigare gick jag emot mig själv. Vi packade in två småbarn i bilen och åkte iväg.

"Dethär är det sista måstet jag göra - jag måste bara genomföra dethär", var min tanke. Om och om igen.
I dagsläget ter det sig som en lite konstig tanke, för det kommer ju ständigt nya måsten. Men den djupa depressionen gjorde att jag inte kunde se en vecka framåt. Det var så oändligt länge. Så att orka med något extra, hur litet det än var, var övermäktigt. Också en ett års-fotografering som inte tog länge alls. Jag kunde inte längre se att det skulle komma fler måsten. Jag kunde inte längre ta in något.

Jag minns själva fotograferingen som evighetslång. Den bara fortsatte och fortsatte i all evighet.
Jag hade svårt att andas. Blixtarna från kameran. Ljusskenet bländade. Jag hörde hur det knäppte och knäppte. Nya foton lades till på kamerans minne. Nya fotoblixtar lyste upp. En liten trött dotter som vi försökte locka att orka lite till. Typiskt nog hade hon vägrat sova före. Jag stod alldeles intill henne där hon satt upplyft på ett podium. Ständigt beredd ifall hon skulle falla. Världen snurrade. Blixtar, knäppknäpp, klickklick, "heeeej", "titta hääär". Jag som försökte le, försökte vara en bra mamma. Försökte vara den bästa mamman i hela världen. Det var ett enda ljussken, knäppande, hejande. Allting flöt samman till en enda röra. Man ser ju inte motivbilden på en cd-skiva som snurrar. Jag såg inte världen.

När det var över minns jag allting som en suddig händelse. Något som snurrade och snurrade och snurrade, tills det plötsligt tog slut. En trötthet som var så övermäktig att jag inte registrerade vad som riktigt hände.

"Dethär är det sista jag gör - jag måste bara genomföra dethär", hade jag monotont upprepat.
Och jag hade faktiskt också rätt.
Det var den sista prestationen jag gjorde på mycket, mycket länge.
Någon vecka senare kom den definitiva väggen slutligen emot. Låsta dörrar och en obekväm säng. Men det visste jag ju inte där och då.

IMG 20221019 094721309 HDR

GÅRDAGEN
Igår befann jag mig alltså i exakt samma fotostudio,
med exakt samma fotograf. Precis som för sju år sedan.
Fotograferingen tog inte ens en halvtimme.
Tjoff, tjoff - och sen var det klart. Snabbt och enkelt.
En proffsig fotograf som lyckades få lillen att skratta.
Precis som förra gången.
Allt var exakt likadant - och likväl så olikt.
Det var bara så självklart igår att kunna komma in, ta fotona och sen glatt gå ut ur affären. Så självklart enkelt, även om det var svettigt och krävde en insats. Ändå. Så självklart. Det var det verkligen inte för sju år sedan.

Och vet ni - jag är så tacksam att jag får uppleva sånthär även med friska ögon. Se samma situationer, men i en helt annan värld.
För det ger perspektiv.
Jag börjar förstå mig lite bättre.
Jag börjar se den kvinna som en gång stod där. Hur ofantligt trött hon måste ha varit.
Jag ser henne - och jag ser mig.
Och vet att det finns ett oändligt universum mellan oss.
Och ändå är vi så nära.

IMG 20221019 094449915 HDR2

Det stod en kvinna på trappan intill terapimottagningen för ett tag sedan.
Jag iakttog henne när jag gick förbi.
Hon såg fräsch ut. Håret uppsatt i en slarvig svans, en lång kappa, mobilen i ena handen.
Men hennes ögon var mina, som de var då.
Mörka, utslocknade, fyllda med ångest.
Så frånvarande hon såg ut.
Precis som om hon skulle befunnit sig i en helt annan värld.
Hennes ansiktsuttryck var utraderat. Slätt, slappt, förlamat, nollställt.

Jag gick förbi mig själv den dagen.
Jag gick förbi och kunde äntligen se hur jag sett ut, då för sju år sedan.
Jag såg annorlunda ut än vad jag trott.
Jag såg sjuk ut.

Jag hade trott att depressionen inte syntes på mig.
Men den syntes visst.
Den fullkomligt lyste.


Jag såg in i kvinnan som var jag.
Sju år senare ser jag mig på trappan.
Vi möttes äntligen, jag och kvinnan som var jag.
Jag kramade henne, log utan att säga något. Nickade.
Och tänker att tack och lov, tack och lov lyser jag igen.

Jag gick förbi kvinnan som stod på trappan till terapimottagningen.
Gick förbi utan att hälsa.
Jag känner henne inte.
Jag har aldrig sett henne förut.
Men i henne kunde jag se mig.
Ser den som kunde varit jag just där och då.
Och det gav perspektiv.

För jag är ju här nu.
Långt borta från då.

 


Världsdagen för psykisk hälsa - Alla sorger räknas

Skrivet av Pamela Lundberg 10.10.2022

 

Världsdagen för psykisk hälsa

-för att fler ska kunna må bättre

 

IG 1200x1200 033Bild tagen från Mieli:s materialbank.

ÅRETS TEMA
Idag är det återigen världsdagen för psykisk hälsa. Det är WHO (Världshälsoorganisationen) som utlyst tionde oktober till världsdagen för psykisk hälsa, för att öka vår medvetenhet kring frågor som berör detta. Årets tema är "alla sorger räknas".

Enligt FN har nästan en miljard människor i världen en psykisk störning. En miljard. Och som det ser ut i världen just nu med alla oroligheter kommer siffrorna knappast att minska, snarare stiga.
WHO anser också att den globala ekonomin skulle öka upp till 1 biljon ifall man skulle kunna minska de förluster i produktivitet som orsakas av depression och ångest. Så förutom allt mänskligt lidande som psykisk ohälsa leder till, syns det också i ländernas ekonomi. Just därför är det så viktigt att inte bara ge vård vid psykisk ohälsa, utan även på att satsa det förebyggande arbetet som är den psykiska hälsan. Det är när vi lär oss bygga upp psykisk hälsa som ohälsa kan förhindras.

I Finland finns organisationen Mieli Rf, som jobbar just för psykisk hälsa, och de tycker att vi ska uppmärksamma denhär dagen genom färgen GRÖN. Bär något grönt. Lys upp med grönt. Dela kampanjens budskap vidare. Framförallt tycker jag att man själv skall fundera över temat delad sorg och oro.

Screenshot 2022 10 10 at 17 43 41 Skapa ett nytt inlagg Instagram

VAR FINNS DIN PLATS, DÄR DU VÅGAR BERÄTTA HUR DU MÅR?
Har du någon i din omgivning som du känner att du kan prata med om känslor och svårigheter?
Vågar du dela svåra tankar, minimala bekymmer och stora orosmoln?
Vågar du sätta dig i orosstolen och öppna upp?

Organisationen Mieli beskriver orosstolen som "ett rum med låg tröskel, där man erbjuds psykiskt stöd i olika situationer. Rummet kan skapas var som helst, antingen konkret eller virtuellt, som en lugn och förtrolig plats för samtal."
Finns en sådan stol för dig? Vågar du sätta dig i den motsatta stolen och bara lyssna på någon annan? Vågar du till och med bjuda in någon annan, utan att hen sagt något om hur hen mår?

Jag tror att vi bara genom att öppna upp våra innersta tankar kan förebygga psykisk ohälsa. Men för att man ska kunna det, måste det ju också finnas en mottagare som vågar lyssna. Alltså en som verkligen vågar sätta sig ned i en orosstol och tar emot någon annan, utan att släta över eller skruva på sig.

20181010 140554År 2018 med både rosa och gröna bandet. "Du är viktig" står det på gröna bandet.

ATT LÄRA SIG ATT VÅGA
Jag själv blev erfarenhetsexpert för att jag ville öppna upp och visa att man också kan prata om svåra saker.
För att jag tänkte att någon ju måste börja. Visst finns det många före mig, och många som efteråt delat sin historia, men likväl så kändes det så.  Ensamhetskänslan är nog något som alltid finns med oavsett, eftersom man delar något privat. Jag har lärt mig att tänja på delandet.

Jag sitter faktiskt på min orosstol när jag skriver, för att kanske någon annan skall se och våga öppna upp själv om sina tankar.
För jag har lärt mig att det inte är lätt. Varken för mig själv eller någon annan. Det finns mycket skam kring psykiska bekymmer. Och det finns en öronbedövande tystnad. Trots medias uppmärksamhet kring ämnet. Det är tystnaden finns i vardagen som är det svåra.
Och det är därför just i vardagen som vi kan lära oss bli bättre på att dela känslor, svårigheter och bekymmer.

Min orosstol är offentlig, men din stol kan hitta en helt egen plats.
Någonstans där du kan öppna upp. Sitta ned. Tala ur hjärtat. Vara ärlig.
Då kan du växa. Bli dig. Helna. Få perspektiv.
Tillsammans med den person som kan dela dina bekymmer.

IG 1200x1200 032

OROSSTOLEN I FULLT DAGSLJUS
Jag kunde påbörja processen att bli
hel som person först när jag på allvar började öppna upp om min psykiska ohälsa. Jag hade inte behövt gå så djupt och så länge i mörkret om jag bara hade vågat dela med mig tidigare. Men det var så svårt att dela. Det var så oändligt omöjligt.
Tills jag inte hade något annat val.
Tills jag var riktigt, riktigt sjuk.
Jag skulle behövt lära mig att dela med mig så mycket tidigare. Då, när jag hade mindre bekymmer.
Jag lärde mig dela först när bekymren nått orkanstyrka.
Vi behöver lära oss att dela mer, utan att på förhand döma ut oss själva med att problemet är fjuttigt och litet i jämförelse med andras problematik. Det hjälper ingen att tänka så. Det höjer bara ribban ännu mer om vi behöver prata om ett bekymmer.

Då jag slutligen öppnade upp, slutade vara rädd för stigman, då kunde jag bli hel.
Jag blev helare när jag vågade dela också det mörka.
Det var när mörkret landade i ljuset och blev fullt synligt som jag lärde mig att acceptera och leva även med det mörka .

Just därför måste vi dela.
För att det räddar liv.

 


Dagliga rutiner när det inte alls finns någon energi

Skrivet av Pamela Lundberg 07.10.2022

 

"Stig upp ur sängen, klä på dig, börja dagen, oavsett om du sedan ligger på soffan resten av dagen!"

Dethär är något som min forna terapeut alltid påpekade åt mig under den djupa depressionsperioden (alltså åren 2015-16).
Och dethär är också en sak som jag alltid gjorde. Hur omotiverad, trött, ledsen, ångestfylld eller hatisk till att börja en ny dag jag än kände mig. Jag steg upp. Duschade. Klädde på mig. Varje dag. Oavsett.
Och det var inte utan kamp vissa dagar när allt var betydelselöst. Att då försöka motivera sig till att ta hand om sig själv var ganska tungt.
Men jag lyssnade på hennes ord. Och steg upp, klädde mig, började dagen. Ibland låg jag många timmar på soffan, men jag började i varje fall en ny dag med att stiga upp.

På avdelningen såg jag till att alltid duscha varje dag, för att det var något som jag alltid gjort när jag mådde bra. Det var en morgonrutin som fått mig att känna att jag började dagen. Det var också en rutin som jag benhårt höll fast vid. Jag orkade knappt lyfta shampoflaskan vissa dagar, för jag var så trött. Jag sov ofta vidare direkt efteråt i början. Men jag utmanade mig själv till att verkligen försöka.

Varför?
För att det är jätteviktigt att fortsätta ta hand om sig själv, trots att man mår dåligt. Och det är också något som mycket lätt lämnar när man är riktigt, riktigt deprimerad.
Ja, man orkar.
Ja, man kan.

Man kanske inte orkar allt.
Man kanske inte kan göra allt.
Men man kan göra något.

Det kommer åtminstone inte att göra det värre.
Det kanske till och med känns som en bra sak att ha gjort, då efteråt.

Denhär listan har jag översatt och snott från crazyheadcomics på instagram, för den är så himla bra! Spara den, printa ut den, klistra upp den, modifiera den enligt eget tyckte och läs den de dagar det känns som svårast eller de dagar när du bara är så himla trött. Kika sedan in på dethär instagram-kontot, för hon gör så otroligt talande bilder om psykisk ohälsa/hälsa.

poster 16647787727882


Motion för att förebygga vinterdepression

Skrivet av Pamela Lundberg 30.09.2022

 ATT FÖREBYGGA VINTERDEPRESSION

-Om motion som en viktig ångestdämpare och
en förebyggande aktivitet vid årstidsbunden depression

InFrame 1663916881573Mina barn gjorde såhär fina mandalas utomhus.


NACKDELARNA MED HÖSTMÖRKRET
Imorgon visar kalendern på första oktober, och med viss rädsla märker jag hur varje vecka sakta blir lite mörkare.
För mig som har årstidsbunden depression blir det mörka en stor kompakt vägg som kommer emot en varje år.
Men iår har jag större förutsättningar för att kunna mota undan den värsta nedstämdheten. Det skall faktiskt nästan bli intressant att se hur jag kommer att må iår, med rätta mediciner och ingen baby blues efter graviditeten.

Men årstidsbundna depressioner är likväl inget som man kan "rycka upp sig från" eller "tänka positivt".
Det handlar om en nedstämdhet som bara kommer, oavsett.
Det är något med detdär novembermörkret som gör mig mer än låg.
Det är något med avsaknaden av sol och de korta dagarna.
Det är tyvärr mer invecklat än att försöka se framåt, mot vintersolens strålar i mitten på februari.

Det handlar inte heller om att avsky hösten, för det gör jag inte.
Jag älskar hösten. Rutinerna, färgerna, kyliga morgnar.
Det är mer komplicerat än vad jag själv riktigt förstår.

IMG 20220926 184954705 HDR

VARA HÄR I NUET
Eftersom jag har förmånen att kunna få vara hemma ännu ett år med vår lilleman satsar jag på långa promenader.
Dendär ljusterapilampan jag har kan jag bara glömma att hinna sitta vid just nu.
Så jag satsar på vanligt utomhusljus.
Även regntunga dagar.

Ibland svänger jag in på någon enslig skogsväg, tar bort hörlurarna ur öronen och pausar poddlyssnandet.
Jag koncentrerar mig istället på att titta runt mig och verkligen försöka se de små detaljerna.
Färgen på löven, lummigheten under granarna, skiftningarna i det gråa diset på himlen.

Sedan skiftar jag fokus och koncentrerar mig på alla ljud runtomkring mig.
Jag lyssnar på knarret under skorna, på blåsten, på fåglarnas läten. På det som inte hörs från början.

Jag går inte jättelänge så, utan ett par tio minuter räcker för att jag skall känna mig återhämtad från alla dagens intryck.
Men det är rofyllt, lugnt. Återhämtande. Gör att jag faktiskt bara är. Här.

IMG 20220926 185019426 HDRIMG 20220926 185027793

MOTION SOM ÅNGESTDÄMPARE
Det bästa sättet att förebygga årstidsbunden depression är att se till att gå ut varje dag samt att motionera.
I höst har jag verkligen möjlighet att satsa på den biten.
Jag har använt motion som ångestdämpare i tillräckligt många år nu för att min kropp direkt skall bli lugn när den får röra på sig.
Låter det konstigt? Tjae, jag hade inte trott på det tidigare, men det är numera mitt konstaterande.

Direkt jag går ut på en rask promenad eller styrketränar går min ångestnivå sakta nedåt. Inte så att den behöver försvinna helt, men så att den sjunker. Så fysisk aktivitet är faktiskt jättejätteviktig även när man mår dåligt!
Fysisk aktivitet kan dessutom vara en jättebra familjeaktivitet. En avkoppling. En energihöjare. Listan kan göras lång!

Jag brukar gå ut med lilleman direkt de större barnen åkt till skolan. Eftersom fysisk aktivitet får mig att må bättre och ger mig mer energi, har jag den energin med mig hela dagen. Så om du är sjukskriven/hemma vill jag verkligen tipsa om att gå ut direkt från morgonen. Jag hatar det mörka molniga fram tills att jag kommit mig ut och inser att det ju inte var så grått och trist som det verkade vara från utsikten i fönstret. Jag mår absolut bättre, även dagar när jag är trött.

IMG 20220916 175427645 HDRIMG 20220916 175431374 HDR

BETEENDEAKTIVERING
För att inte hamna i negativa tankebanor och öka ångestnivån ännu mer tror jag att det är jätteviktigt att satsa på beteendeaktivering. Alltså att öka på mängden aktiviteter som tidigare gjort dig glad, trots att det inte alls känns bättre för stunden.
Man kan inte bara tänka sig ur dåligmående, utan man måste GÖRA.
Ibland faktiskt livet ut, för att inte falla tillbaka.

Att börja med något litet, som att gå en promenad samma tid varje dag, är något som alla mår bra av.
Också något som alla klarar av - man kan ju anpassa sträckan enligt måendet.
Det är först nu när jag är äldre som jag förstått att naturen ger väldigt mycket inre kraft åt en.
Jag fick leta ett tag, men nu hittar också jag lugnet utomhus.

IMG 20220919 085406236 HDR

NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Jag brukar börja känna av mörkret först när klockan vrids om till vintertid, men iår har jag en ettåring att ta hand om samt kommer jag gå en kurs som jag ser jättemycket fram emot.
Dagarna kommer inte att ha för många timmar. Jag kommer snarare att bli tvungen att planera för att få ihop det.
Att våga söka till en ny kurs eller börja med ett nytt fritidsintresse gör också att man kan börja må bättre.
Alla behöver vi ha mål för att kunna orka se framåt.

Jag mår faktiskt oftast bättre när jag har ganska fullt upp, trots att för mycket program vill göra att jag har dagar när jag är helt orkeslös och bara vill sova. Det är en ganska svår balansgång, men jag tycker ändå att jag blivit bättre på att lära mig leva med den begränsade energin. Det gäller att planera bra.

 

UT I NATUREN
I dethär inlägget finns bilder där åtmistone jag ser färgskiftningarna som finns i naturen. Himlen, skogen, löven, i diset, i ljuset och i mörkret. Bilderna är inte rättvisa verkligheten, men jag vill ge er lite höstinspiration. Mäktig är den, hösten.

Jag mår bra just nu. Ifall det blev luddigt.

Hoppas att ni kan njuta av hösten utomhus!

IMG 20220924 093215817 HDRIMG 20220924 093607463 HDR


I virrvarret av känslostormar

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2022

 

DEN STÄNDIGA BERG- OCH DALBANAN

AV KÄNSLOR

 

-Om hur det är att leva med känslor som ständigt växlar

och går från noll till hundra på sekunder

IMG 20201012 103011

INLEDNING
Jag har alltid haft väldigt starka känslor, även om det inte alltid syns utåt. Det som märks är oftast just bara toppen av isberget. Dethär är fortfarande något som är tungt och tar energi av mig i vardagen, trots att jag numera är ganska duktig på att reglera mina känslor och inte låta dem styra mig. Men att lyckas hålla de största, inre känslostormarna i schack behöver ju inte betyda att det på något vis skulle vara mindre känsloladdat inombords. Nej, det stormar nog emellanåt, även om jag kan styra båten.

De starka känsloväxlingarna är nog det symtomemotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag fortfarande kämpar mest med. Dehär snabba humörväxlingarna är också något som jag tänkte förklara närmare i dethär blogginlägget.
Vad innebär det?  Hur känns det inombords?

Det finns även personlighetsdraget högkänslighet som gör att personen regerar starkt på händelser i omgivningen. Att vara högkänslig är att helt enkelt vara ganska känslig. Det är absolut ingen sjukdom, utan något jämförbart med att vara envis eller blyg. 
Att leva med emotionell instabilitet innebär då, jämfört med att vara högkänslig, att vara känslosam deluxe. Det ställer till större problem i vardagen, på grund av de ageranden som kan följa på känslostormarna. Det leder till mycket stark inre smärta.
Jag tycker själv att min egentillverkade linje ger en ganska bra överblick av styrkan på känsloreaktioner hos både "vanliga", högkänsliga och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom:

kansloreaktionslinje

EN BERG- OCH DALBANA I KÄNSLOR
Jag brukar likna mina egna känslostormar för en ständig åktur i barnberg- och dalbanan. Mina svängningar har blivit både mindre och lätthanterliga, men likväl finns de ständigt där. Men om jag tidigare ständigt åkte i en vanlig berg- och dalbana, måste jag säga att barnens berg- och dalbana är behagligare.

Känslorna åker alltså upp och ned, upp och ned i en mycket hög hastighet. Det kittlar i magen och man skriker av lycka, man blundar, håller hårt fast sig och känner hur knogarna vitnar när man krampaktigt håller i räcket framför sig. Man kastas åt sidorna, det skakar och vibrerar undertill, vinden får håret att flyga, ögonen blir torra och mitt i allt är man upp och ned, för att i nästa stund bli inbromsad för att åkturen är över.

Men felet är att man aldrig stiger av karusellen när man åkt klart. Man bara pausar och hinner andas ut innan nästa åkpass tar vid. Sedan rycker det till och man blir tvungen att göra sig beredd på ännu en känslostorm. Och ifall man åker väldigt många rundor under en dag, är det ju ganska klart att det finns risk för att vagnen man sitter i faktiskt börjar brinna så småningom, helt enkelt av överhettning.

Men bland har också jag ett behagligt lugn i mig. Då är det precis som om jag skulle hittat ett annat slags stabilitet, som jag inte lyckas med under de dagar eller stunder när känslorna vibrerar. För jag är inte alltid känslosam.
De dagarna jag känner dethärt lugnet står min vagn stilla på perrongen och jag ser över min berg- och dalbana. Jag kan till och med bygga lite fler fästen och lägga till någon planka här och där i karusellen. Jag vågar mig på att stiga upp ur vagnen och titta runt mig, blickar ut på omgivningen. Ler, höjer händerna till en segergest och tänker att livet är så fridfullt här nere.  Jag putsar vagnen, kollar så fästena sitter ordentligt, klappar om den lite. Men jag är alltid beredd, för ingen vet när berg- och dalbanan är redo att starta igen. Den kör på lite som den vill.

citatmarsha

TREDJE GRADENS KÄNSLOBRÄNNSKADOR
Marsha Linehan, forskare, terapeut och grundaren till dialektisk beteendeterapi, brukar likna emotionell instabilitet vid att vara drabbad av tredje gradens brännskador på 90 % av kroppen. Dethär gör att den minsta lilla beröring eller rörelse skapar smärta åt personen. Liknelsen är ett försök att beskriva hur känslig emotionellt instabila personer faktiskt är. Allt känns, oavsett hur försiktig omgivningen än är.

Men jag vill också poängtera något som jag tycker glöms bort lite i denhär liknelsen:
Det finns ju trots allt då fortfarande 10 % av huden som faktiskt är frisk eller till och med mer hårdhudad än vanlig hud. Det är också därför som allt faktiskt inte gör ont eller berör. Det råkar träffa de mer hårdhudade delarna.
Så en emotionellt instabil kan faktiskt reagera helt som andra. Vi gör faktiskt oftast det. Det är bara vid stressituationer som de starka känslorna löper amok och kan orsaka problem för den drabbade! (Men däremot kan det ju hända att personen ofta utsätter sig för dåliga val som skapar stress - men det är en annan grej)...

IMG 20220827 193650724 HDR

HUR DET KÄNNS ATT LEVA MED STARKA KÄNSLOR UR MITT EGET PERSPEKTIV
Jag har väldigt starka känslor, men det märks sällan utåt. Jag har under åren blivit ganska bra på att behärska mig. Jag har väl egentligen aldrig agerat utåt, utan snarare inåt. Men jag kan känna mig superglad, nästan som ett slags eufori över att leva och få uppleva allt underbart, för att i nästa stund komma ned i ett känsloläge där jag är trött, irriterad, inte alls vill fullfölja de planer jag nyss gjort upp och där jag tycker att livet nog är bra meningslöst och trist. Egentligen tycker jag inte det, men just då känner jag så.
Får jag bara hämta andan en stund kan det hända att jag faktiskt hinner pausa och landa i mellanläget när jag inte känner speciellt mycket, utan är mig själv utan att känslorna styr. Då när jag inte åker berg- och dalbana, utan hinner bygga och se över min vagn. Numera befinner jag mig oftast där, men tar ett par åkturer per dag till de båda ytterlägena.

-DE SMÅ DETALJERNA UTLÖSER KÄNSLORNA
Det är ofta de små detaljerna som utlöser en känsloreaktion. Det kan vara en blick från någon annan, eller att någon säger något i ett fel tonläge, eller ett felaktig ord i en mening. Min make kan stå som ett frågetecken när jag plötsligt blir jättearg eller jätteledsen. Ofta kan han inte förstå vad som fått mig att reagera så starkt, eftersom det ju inte hänt något riktigt katastrofalt. Men är jag redan lite irriterad eller besviken kan det vara en liten detalj som får mig att reagera riktigt starkt.

Jag tror att det är viktigt för andra att förstå att det faktiskt sällan är de stora händelserna som gör att personer med emotionell instabilitet reagerar. Jag reagerar på alla små detaljer, som andra faktiskt kanske inte ens märker av. Det är också därför omgivningen inte riktigt hänger med i svängarna.
Därför tror jag att omgivningen upplever det som att man är en drama queen, som gör en alldeles för stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse. För delvis har de ju rätt. Visst reagerar man oproportioneligt på en del saker - men det betyder inte att ens reaktioner inte skall tas på allvar. Det finns alltid en orsak bakom. Det är ju såhär jag känner just då.

Jag har numera kommit så långt att jag faktiskt kan skratta åt eländet ibland. Det är befriande och gör att jag får lite perspektiv på saker. Men när jag är mitt i allt känslovirrvarr, då bränner det som eld inombords. Det är verkligt. Det känns precis så starkt som jag säger. Men jag vill inte trippas på tå kring, för jag tål. Konstigt nog. Jag tål väldigt, väldigt mycket.

 

"Jag har lyckats tämja mitt känslomonster
till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon".

 

-KÄNSLOVIRRVARRET
Faktiskt kan jag sällan förklara varför jag är så arg eller så ledsen. Jag är ofta faktiskt både arg och ledsen, och dendär felaktiga blicken har jag inte ens själv tänkt att orsakade min reaktion. Givetvis finns det någon annan orsak, men dethär tonläget eller dendär blicken gör att allting faller över mig. Och då menar jag verkligen att allt - alla problem jag någonsin haft, har och kommer att ha, tas upp på en gång.

När jag förklarar vad som gör mig ledsen eller arg kan jag börja med den faktiska orsaken, men sedan snabbt övergå till att prata om något helt annat som också gör mig minst lika ledsen. Det blir ett riktigt känslovirrvarrr inombords. Jag tänker i nutid, dåtid och framtid - samtidigt. Jag oroar mig över allt, är ledsen för hur saker som hänt blivit och är arg på orättvisor.

Så nej, det behöver inte vara någon stor katastrof som gör att jag reagerar väldigt starkt. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.

poster 1662706405751

ATT LÅTA KÄNSLORNA GÅ NED INNAN MAN KAN REDA UPP TANKARNA
Nu går jag inte så starkt in i en känsla längre- utan det har mattats av- men för att lättare ge en bild av hur det kan vara så utgår jag nu från mig själv några år bakåt i tiden:

När jag är mitt uppe i en känsla, löns det sällan att fråga mig varför jag är så ledsen eller arg. Oftast har jag inget svar. Jag har ingen aning. Jag är oftast så upprörd att jag inte ens kan fundera på orsaken. Jag behöver snarare tid att lugna ned mig. Jag vill faktiskt inte prata - för att jag vet att jag är så upprörd att det inte leder till något bra. Jag slår helt bakut. Kan inte styra över vad jag säger. Svamlar. Pratar om allt möjligt på en gång. Jag vill vara ensam. Jag behöver få vara det. Däremot kanske någon annan behöver en kram, eller bara någon som sitter bredvid. Det är så individuellt.

Efter ett tag så kan jag prata om det på ett vettigare sätt. Då kan jag förklara hur det började, varför jag blev så upprörd och vad som ligger bakom. Jag vet att min man många gånger tycker att dethär är frustrerande, eftersom han är praktiskt lagd och gärna vill ta tag i saker på direkten. Men det fungerar inte alls för mig. Jag behöver tid.

Någon som är väldigt upprörd kan inte tänka logiskt. Då är det bara känslorna som styr. Därför behöver personen lugna ned sig innan det går att hjälpa hen.
För jag kan behöva hjälp med att trassla ut detdär nystanet av tankar som jag har. Eftersom jag dragit upp alla världens katastrofer i min ilska och ledsenhet, är det jättebra att någon annan hjälper till att nysta upp känslogarnet och hitta själva kärnan. Hitta vad som faktiskt gör mig så känslosam, just nu. Det är inte alltid så att jag automatiskt hittar det själv, utan istället går jag omkring och är känslosam i långa perioder - utan att veta varför.

När jag slutligen hittat själva kärnan till min känsloreaktion brukar jag kunna återgå till ett normalt känsloläge igen. Då först lugnar jag mig. Då kan jag göra vad som behövs för att lösa situationen. Jag har inga problem med att lösa situationen, utan det är snarare själva vägen dit som kan bli väldigt trasslig, omständlig och svajig.


"Att vakna och känna sig som en drottning – och gå till sängs och vilja dö.
Och sedan pendla i humöret kanske fem gånger
däremellan."

Citat av Predag Petrovic

204995873 10158227856345208 7462083791266620167 n

ATT VARA KÄNSLOSAM ÄR INTE BARA NEGATIVT
Jag vill ändå påpeka att jag tycker om min känslighet. Jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Min känslighet gör att jag många gånger ser detaljer och känner av känslor som inte andra märker. När jag stiger in i ett rum lägger jag först märke till atmosfären, hur stämningen är. Jag ser petitesserna. De små glimtarna. Sedan lägger jag märke till de större sakerna.
Tack vare dethär är jag ganska djupsinnig, bryr mig inte så mycket om det ytliga och synliga, funderar över samband och orsaker.
Utan dethär skulle jag knappast ägna mig åt de intressen jag tycker om. Jag skulle väl inte heller ha de åsikter och principer som jag står fast vid. Jag skulle ju inte vara jag utan min känslighet.

Ja, jag tycker om min känslighet.
Även om den är lite svår att styra emellanåt. Men som med allt annat så blir man bättre genom att öva.
Jag har lyckats tämja mitt känslomonster till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon. Den lyder inte alltid, men ofta tar den med med på livets detaljnivå. Den gör att jag uppskattar det lilla i livet.
Det krävdes många slagsmål innan monstret blev en liten filur, men även läskiga monster minskar om man tar ut dem i ljuset och lär sig att lyssna på dem.

 

 

 


Att äntligen vara fri från självhatet

Skrivet av Pamela Lundberg 29.08.2022 | 1 kommentar(er)

NÄR SJÄLVHATET BLIR VARDAG

 Dethär har varit en svår text att skriva som ett blogginlägg. Faktiskt har jag låtit bli att dela den hela sommaren, för jag har tvekat till hur den skall tas emot och hur jag efter dethär skall ses som person. Men samtidigt är jag absolut inte ensam om mina tankar, och det är också därför jag tycker att det är så viktigt att våga prata om sådant som är svårt. Så därför väljer jag nu att publicera några av de tankar som jag brottats med i många år, som känns väldigt personliga och känsliga.

 

 

"Jag hatade nog egentligen aldrig mig själv, jag kunde bara inte känna att jag dög till något som människa"

ATT ÄNTLIGEN VARA FRI FRÅN SJÄLVHATET
Det är i början av juni och jag är ute på en helt vanlig långpromenad. Sommarvärlden sluter sig omkring mig där jag vandrar med en sovande bebis i vagnen framför mig. Luften är alldeles lagom varm, böndernas sådd har precis börjat växa till sig på ängarna och jag går omkring i tystnaden. Inga poddar, ingen musik. Jag låter tankarna få virvla alldeles fritt. Tar ingen notis om någon speciell tanke, spinner inte vidare, planerar inget. Låter hjärnan snurra på i sin egen takt.

Och där slår det mig. En nästan förvånade tanke. "Jag hatar inte mig själv längre".
Det får mig att vakna till, stanna upp och backa inombords för att faktiskt kunna snudda vid den om igen.  Det låter kanske som en väldigt underlig tanke - men för mig är det väldigt, väldigt stort.
Det är en sanning som gör att jag sträcker på mig och nästan blir tvungen att stolt andas in den insikten.
Jag tillåter mig att våga känna den lilla chocken över att jag faktiskt just konstaterade något som jag i många år känt var helt omöjligt.
Att inte avsky sig själv.

För nej.
Jag känner inget självförakt längre.
Jag har faktiskt inte känt så på väldigt länge. Jag har bara inte tänkt på det tidigare, det har varit något jag bara låtit tyna bort ut i intet. Helt enkelt bara lämnat.

IMG 20220702 191300925 HDR1

STARKA TANKAR OCH KÄNSLOR
Självhat. Självförakt. 
Något som jag vill hävda är mycket vanligt vid psykisk ohälsa. Men också hos personer som inte är drabbade. Något som lätt drabbar den som har en vacklande självbild.
För mig har det nog varit den psykiska ohälsan som skapat detta tankemonster. Det har egentligen skapats på grund av ett psykiskt illamående, och periodvis varit så starkt att jag känt det som ett självhat. Det är inte jättelätt att dela med sig av dehär tankarna, men jag tänker ändå göra det i ett försök att skapa förståelse.

"Vaddå - hur kan man hata sig själv? Är det inte ett väl starkt ord?"
kanske någon undrar.
Ja. Det är ett starkt ord. Det var en stark känsla.
Ett mycket starkt missnöje. Som en brännande ilska riktat mot en själv.
En känsla så stark att det gnistrade om den. Precis som ett sprakande tomtebloss, som slår ljusa gnistor omkring i alla riktningar. Men gnistorna har bara brunnit inombords. Ett förakt som är helt obeskrivbart. En känsla stark att den tagit över allt.

Ord som kunde cirkla runt i huvudet på mig var "ingen tycker om dig", ful, oduglig, dålig, äcklig, onödig, motbjudande, värdelös, bortglömd, tråkig, "ingen framtid"
och en lista som kan göras mycket lång. Precis som på bilden nedan.

Ja, det är ett starkt ord. Men eftersom jag har drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom har också de flesta känslor varit väldigt extrema. Det jag känt har jag känt hundra procent.
Det är först nu, efteråt, som jag insett att det aldrig handlade om rent hat - utan mera om en väldigt dålig självbild.

depression gcc8550d22 1280

HUR ALLT BÖRJADE
Jag minns hur dethär självföraktet började
i högstadiet när jag började må dåligt. Alltså som 13-åring. Sedan växte det sig allt djupare med åren, i takt med att jag började må sämre.
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde må som alla andra.
För att jag inte mådde bra.
För att jag kände att jag inte dög och räckte till till de höga kraven jag lade på mig själv.
För att jag inte tillhörde de populära, utan hamnade i bottenskrapet.
För egentligen allt som hörde ihop med mig själv som person.

Jag har aldrig känt att jag duger som jag är.
Jag har ständigt strävat efter att prestera ännu bättre, alltid lagt ribban ännu högre. 
Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd och tillfreds, trots att absolut ingen annan ställt dehär kraven på mig. Men även om ingen har ställt sådana krav på mig - har jag själv alltid tävlat med mig själv. Precis som man bör, sägs det ju. Oavsett vad det gällt så har jag känt att det jag åstadkommit inte dugit.
Alltid gjorde jag något fel. Även när jag fick dedär högsta skolvitsorden eller lyckades uppnå något annat jag velat så har jag alltid känt att jag borde ha gjort ännu bättre. "Nog hade jag väl kunnat göra det liiite bättre, va?"

Jag har velat vara bäst på allt - men inte för att göra omgivningen nöjd, utan för att jag själv tänkt att jag på det viset skall känna mig tillräckligt duglig. Jag har alltid själv varit den som velat vara duktig. Jag har tyckt om att känna mig just duktig.
Men duktigheten har aldrig räckt till i mina ögon, utan ribban har alltid kunnat höjas lite, lite.
Jag har alltid krävt det omöjliga av mig.
Jag har krävt total perfektion i allt.

77183 1166647256En riktigt gammal bild, skulle säga jag är kanske 18-19 år där?

ATT LÅTA SJÄLVHATET KONTROLLERA LIVET
Många gånger ledde det till oändligt ältande
i ungdomen.
Gjorde jag något fel? Sa jag något opassande? Vad tycker de andra egentligen om mig? Vad borde jag ändra på för att bli en intressant person? Sådär gick tankarna, i all oändlighet.
Dehär tankegångarna leder till nervositet över att inte duga. Till överanalyseringar och övertänkande.
Ett ältande som man kan likna vid hjärntvätt. För slutresultatet blev alltid detsamma: "Du duger inte. Du måste bättra dig".
Ältandet tog otroligt mycket energi.

Jag försökte så länge ta kontroll över självhatet genom att förändra mig själv. För då, då skulle jag nog duga.
Jag försökte förändra det jag såg i spegeln.
Jag ändrade åsikt om saker, eftersom jag tyckte att andras argument var bättre än mina.
Jag försökte dölja mitt illamående, för att vara som "alla andra".
Jag försökte få de bästa vitsorden, vara duktigast.

Ingenting som någon annan sa hjälpte.
Inga fina ord, inga positiva kommentarer. Det var som att jag var helt immun.
Positiv feedback bara rann av mig, sköljdes bort lika fort som sanden på fötterna när man badar. Jag tog aldrig det. Lyssnade aldrig helhjärtat. Jag kunde helt enkelt inte, för hatet inombords förmörkade allt ljus som försökte hitta in.

Ja, jag försökte förbättra mig på alla sätt och vis för att duga- men jag hatade mig själv ändå lika djupt och innerligt.

IMG 20220826 102407276Min simpla hjärttatuering, som numera har några år på nacken, gjorde jag på ena handleden för att alltid bli påmind om att jag duger, att jag är värdefull - och kommatecknet har ju sin egen internationella betydelse (i korthet att man överlevt psykisk ohälsa).


ATT INTE LÄNGRE AVSKY SIG SJÄLV - UTAN ATT VILJA SIG SJÄLV VÄL
Och många år har ju gått.
Många, många gånger har jag i terapin upprepat meningen "jag hatar mig själv", speciellt när jag mådde som sämst.
Aldrig har jag kunnat förklara varför.
Aldrig har någon kunnat få mig på andra tankar.
Aldrig har jag ens förstått vad det innebär att inte känna självhat.
Jag kände att självhatet var ett medfött konstaterande. Något som aldrig skulle bli bättre.
Efter att ha levt med ett starkt självhat i många år trodde jag på allvar att jag aldrig skulle upphöra känna såhär. Jag gav faktiskt upp.
Kanske var det precis det jag behövde.

För nu är det början av juni 2022 och jag går min dagliga promenadrunda.
Insikten att jag inte längre hatar mig landar som en stark, mäktig tanke bland alla vardagsfunderingar.
Insikten att jag inte känt så på mycket länge.
Insikten att jag mestadels trivs rätt bra i mig själv känns rätt behaglig.

Missförstå mig rätt, jag älskar mig absolut inte varje sekund. 
Jag tycker inte ens om allt med mig själv.
Men hatar?
Nej. Jag hatar inte längre. Jag föraktar inte heller.
Jag vill mig väl. 
Det är en märklig känsla. Faktiskt blir jag ibland lite obekväm med den, för den är så pass okänd för mig. Men jag tycker om den.

IMG 20220808 173855650 HDR

HUR JAG FÖRÄNDRADE SJÄLVHATET TILL SJÄLVACCEPTANS
Det krävdes att jag slutade kämpa
emot mig själv, och började försöka hitta mig själv bland alla skärvor av prestationskrav och normer över hur man skall vara. Jag slutade försöka passa in i en mall där jag omöjligt kunde vara.
I många år hade jag gått HELT emot mina egna förutsättningar, bara för att försöka vara så duktig och omtyckt i andras ögon.
Självhatet slutade först när jag slutade försöka vara någon annan än mig själv. Slutade försöka bli omtyckt av alla. Slutade med att försöka skapa ett liv som anses lyckligt på sociala medier.

Jag började öppna upp om vem jag är. Inte medvetet, men jag började anpassa livet enligt mina förutsättningar.
Försökte lära mig acceptera hur jag fungerar.
Hittade andra sätt att leva som passar mig bättre.
När jag fyllde på jag-bilden med sånt jag tycker om att göra - och gjorde det för att jag genuint tycker om det, inte för att passa in - försvann hatet.
Jag slutade försöka skapa det perfekta livet utåt, och började göra sånt jag själv vill och behöver.
Jag behövde inte längre bevisa att jag passar in, för jag vill inte passa in.
Det enda jag vill är att vara mig själv. Oavsett var det passar.
Och när jag äntligen var mig själv - då slutade jag hata.
Jag började tycka om, uppskatta, acceptera. 

Och nu, efter att ha min terapeuti i många år upprepat orden "Du skall vara duuuu, ingen annan!" som ett ständigt mantra, kan jag äntligen förstå vad hon menar.
Jag insåg inte ens det själv, men jag försökte så länge bli någon annan än mig själv, för att bli uppskattad av andra.
Min egen självbild var så svag, eftersom jag i redan så tidiga år börjat må dåligt och inte hann med processen att hitta mig själv. När andra som tonåringar hade fullt upp med att hitta sig själva, hade jag fullt upp med att må dåligt. Så denhär hittande-processen har kommit först de senaste åren.

woman g0965019da 1280

ATT VÅGA VARA TILLRÄCKLIG
Såklart kommer det dagar och stunder när jag
fylls av ett brinnande självhat. Det skulle vara konstigt om det helt skulle försvinna, när jag gått med känslan mer än halva mitt liv.
Skillnaden mot förut är att jag inte längre går in i känslan. Jag känner den, men jag späder inte ut den ännu mer. Jag väljer att bryta den dåliga cirkeln istället. Jag rabblar inte upp allt dåligt med mig själv.
Jag plockar bort sådant som triggar igång självhatet ännu mer. Kan jag inte undvika så väljer jag att åtminstone att inte springa fram och omfamna självhatet ännu mer, vilket jag faktiskt gjort tidigare, eftersom allt som är bekant blir tryggt. Även en känsla av självhat kan kännas trygg. I dagsläget noterar jag att känslan finns. Känner hur smärtsamt det är. Men sugs inte upp, absorberas inte längre. Då går det också om mycket snabbare. 

Idag är jag på god väg att våga vara tillräcklig.
I mina egna ögon.

Med misstag, med framsteg. 
Jag har alltjämt dugit. Men det mig 36 år att våga säga det högt. 
Det tog 36 år för mig att våga tycka om mig själv i varje fall alldeles tillräckligt.
Men nu vet jag att jag gör det. 
Jag duger. Jag hatar inte.
Jag har äntligen slutit fred med mig själv.
Nu förstår jag att det omöjliga går.

Jag tycker om mig själv.
I varje fall alldeles tillräckligt.


Så bra jag fått må i sommar!

Skrivet av Pamela Lundberg 28.08.2022

 

MIN SOMMAR, UTAN PSYKISK OHÄLSA

 

Jag tror att dethär har varit den bästa sommaren på många, många år. Kanske den första sedan barnsben som jag faktiskt helhjärtat mått bra. Visst svajar jag, men ändå i grunden har jag stått med fötterna i bra-känslan.

Det är en mäktig känsla.
Lite svår att greppa.
Att jag fått må bra hela våren, hela sommaren.
Det är jättestort.

Därför har jag stannat i den känslan.
Låtit mig vila i den, låtit vardagen vara det dominerande.
Pausat mitt brinnande skrivintresse för psykisk ohälsa och hälsa.
Känt hur det känns att låta det ligga i bakgrunden. Låtit annat få ta större plats.

IMG 20220703 000128784 BURST001 AI1

Ja, det har nästan varit befriande.
För även om jag så ofta skriver om ämnet, är det mestadels annat som finns i min vardag sådär på riktigt. Vid sidan om kommer det ämnet.
Det är också därför det varit ganska tyst här på bloggen.
Jag har haft behov av att bara leva livet utan något som helst prat om psykiskt illamående. Jag har velat lägga det åt sidan och låta annat vara viktigare. Bara få vara frisk och levande.

Helt ärligt har jag faktiskt inte heller hunnit tänka så jättemycket, för med tre barn i olika åldrar har vi mest försökt släcka bränder och hitta luckor för att få allas intressen och behov täckta. Jag tror faktiskt vi rodde projektet iland rätt bra, vår familj tillsammans.
Vi har haft en fin sommar. En ganska annorlunda sommar jämfört med de senaste. Men vi hann med ganska mycket trots allt.

IMG 20220823 190726175 HDR

Men nu känns hösten verkligen i luften och även om det fortfarande är varma, fina dagar så känner jag av höstmörkret. Nu börjar även rutiner igen, och jag kan ta mig tid att skriva här emellanåt.
I dagsläget har jag blivit allt mer hundra på att mina återkommande depressioner till stor del handlar om årstidsväxlingarna. Om mörkret utomhus. Det gråa. Kalla.
Sedan barnens skola började har jag försökt mota undan denhär rädslan för vintermörket som jag ständigt går runt med. Ännu väntar vackra höstdagar med krispig luft, som jag älskar.

Men likväl så skrämmer hösten mig. För hur jag än försöker så kommer jag därmed alltid påverkas, helt utan att jag kan styra det. Visst kan man avhjälpa, men inte helt fullt.
Min terapeut anser att jag helt enkelt bara skall acceptera läget. Jag har kanske inte riktigt kommit dit. Acceptera att något återkommer, ständigt, varje år. Det känns svårt. Ja, jag känner mig orolig inför hösten. Det känns svårt att veta att jag kanske varje sensommar ska tvingas in i den känslan.

Men jag försöker ändå vila i det faktum att jag har det så jäkla bra. Just här och nu.
Min rädsla för vintermörkret får jag lov att försöka leva med. Inte ta ut deppigheten i förskott. Även om jag nog helt ärligt känner en stark oro.

Men det är ju fint ändå att få konstatera: Min sommar, utan psykisk ohälsa. 
Det blir aldrig en självklarhet.
Samtidigt - är det självklart.

IMG 20220712 200758232 MF PORTRAIT2

Ett intresse som jag försöker lära mig är spray art, att måla med sprayburkar alltså.
Jag har bara hunnit testa på det fyra gånger ännu, och det krävs ju givetvis otaliga timmar ännu innan jag kommer att bemästra tekniken. Men bjuder er på tre målningar som jag målade nu sist. Hästen är min ena flickas motivönskemål. Regnbågen är andra flickans önskebild. Den andra är bara målat på känsla. Just denna gång försökte jag lära mig att spraya moln och lära mig själva 3D-tekniken på planeterna bättre. Och eftersom jag inte hann, så är allting fotat i all hast, rakt på gårdsplan och i konstrummet, hehe.

IMG 20220814 115834306 HDR2IMG 20220814 115841959 HDR3IMG 20220814 1515277662

P.s. Imorgon kommer ett nytt inlägg som faktiskt tangerar temat psykisk ohälsa!


Nya insikter om att ständigt utvecklas som person

Skrivet av Pamela Lundberg 26.07.2022 | 1 kommentar(er)

 

ATT VÅGA VÄXA OCH VÄLJA ANNORLUNDA

-om böcker, bokgenrér och
insikten att något annat än psykisk ohälsa regerar i mitt liv

 

tea time gbb2d24073 1280

Min bästa återhämtning nu är, förutom promenader, att läsa böcker. Jag har ju alltid läst - men jag läser ganska långsamt, så särskilt många böcker per år har det aldrig blivit. Särskilt mycket tid för det har jag heller inte haft.
Men nu läser jag konstant. Varje dag. Totalt mer än en timme. Flera timmar.
Jag kollar inte på Netflix eller tv över huvud taget. Min hjärna orkar inte riktigt hänga med. Jag vill bara ha det tyst och lugnt runtomkring mig.

Så jag läser på eftermiddagen när lillen tar en längre eftrermiddagslur. Och sen fortsätter jag på kvällen, ibland alldeles för sent.
Visst skulle jag slippa dra en egen eftermiddagstupplur om jag inte var uppe så sent, men den ovanan sitter i. De stora flickornas telefontid öppnas inte före mitt på dagen, och då man ser inte mycket av dem. Så just nu funkar det bra.
(För jag blev för irriterad när de började morgonen med telefonspelande, så vi ändra det).

Och läsning, det är min återhämtning.

IMG 20220726 112105968Läser just nu. Fashineras över berätartekniken, meningarna, ordvalen.          

Det har också hänt något det senaste året.
Tidigare har jag alltid bara läst självbiografier och böcker som på något plan handlar om psykisk ohälsa. Tunga sådana, sådana som bränt sig fast på huden och skapat en obehagskänsla i maggropen. Som beskrivit just den smärta jag känt.
Men sedan jag var gravid ville jag inte alls ta mig an de riktigt tunga ämnena. Visst läser jag sådant som relaterar till ämnet, men jag väljer ändå böcker på ett helt annat sätt.
Och jag läser helt vanliga deckare, helt vanliga romaner.
Det har inte hänt på många år.

Det är precis som om jag själv är redo att avsluta ett kapitel i mitt liv där verkligen allt handlat om psykisk ohälsa.
Det gör ju inte det längre.
I mitt liv finns så mycket annat, som mer och mer börjat få plats.
Också ifråga om genré på böcker.

Jag fashineras inte längre av ämnet psykisk ohälsa på samma smärtsamma sätt, utan jag dras till böcker med bakomliggande budskap och författare som skriver vackert. Jag älskar beskrivningar, detaljer, det komplexa. Temat finns oftast alltid där bakom, som det ofta gör i böcker, men inte på samma uppenbara sätt som tidigare.
Ibland vill jag bara roas. Underhållas. Läsa något för att läsa, utan någon större mening.
Bara läsa något som för stunden är roligt.
Läsa för läsandets skull.

IMG 20220720 153056789 MF PORTRAIT

För mig är dethär en jättestor förändring. I en så liten detalj som bokläsning.
Jag hungrar efter något nytt.
Jag behöver nämligen inte längre gå djupt in i all smärta.
Jag vill inte.
Jag orkar bara inte, jag är urbota trött på det.
Jag lever redan emellanåt med en sådan smärta , och jag behöver inte längre gotta mig i den även de stunder jag mår bra.

Ärligt sagt så kan jag inte.
Jag vill skydda mig själv. Precis som jag behövt välja bort en del jobb, en del människor, en del evenemang för att jag inte skall triggas, har jag nu också förstått att jag kan välja bort och välja in i litteraturen.
Jag behöver inte trigga mig längre.

Jag håller sakta på växa ur en roll som funnits med mig i så många år.
En så liten förändring som bokval har fått mig att inse att man faktiskt kan välja att inte jämt, jämt läsa om smärta.
Jag vill få in andra vinklar, nya ord, nya betraktelser. Se hur man kan skriva utan att nämna det uppenbara.
Jag vill läsa om ämnet, men ändå om nåt annat. Karaktärer. Påhittade, knasiga, galna, egensinniga karaktärer som inte finns på riktigt.

Framförallt, så har något bara hänt.
Något som inte går att beskriva med ord, men som gör att jag väljer annorlunda.
Också i något så simpelt som bokval.

IMG 20220702 191300925 HDR

Jag har förändrats på ett sådant plan att jag inte ens saknat terapin under sommaren.
Det har aldrig, aldrig hänt tidigare.
Jag har mycket att göra i min vardag, men det är inte hela sanningen.
Jag tror jag håller på att släppa taget.
Jag tror att jag håller på att börja ta in något annat i mitt liv.

Att våga stå på egna ben är en lång process om man snubblat otaliga gånger. Om man aldrig ens riktigt kunnat. Då är terapiberoendet stort, något man desperat håller fast vid för att allt annat känns otryggt och okänt.

Där någonstans står jag.
I en tillväxt.
Med en ny bokvärld att upptäcka.


Sommarångesten - när man borde göra så mycket

Skrivet av Pamela Lundberg 09.07.2022 | 1 kommentar(er)

IMG 20220625 151219367 HDR 

SOMMARSTRESSEN

-Vad behöver man egentligen göra under sommaren?

 

Nu är vi redan i mitten av juli och många har därmed inlett den högt åtråvärda semestern. Eller så har du precis blivit varm i kläderna på ditt nya sommarjobb. En del har ju också faktiskt bara ett evighetslångt sommarlov. Oavsett så befinner vi oss mitt i sommargrönskan. Evenemangen avlöser varandra och många av oss vill säkert ta igen de senaste två somrarnas Corona-restriktioner. Nu fylls åter mångas kalendrar med festivaler, marknader och liknande evenemang.

Sommaren innebär semesterresor, hav, nedkyld öl, festivaler, snapsvisor, sommarstuga, vänner, gemenskap, brunbränd hy och sommarklänningar. Idylliskt och vackert, med ständiga leenden.

Ja, i varje fall om man ser på sociala medier.

Men det är faktiskt för många också månader där ensamheten känns ända in i benmärgen. När man sitter där framför tv:n och scrollar på sociala flöden i telefonen. Man följer andras semester för att kunna känna sig ens lite delaktig. När man känner att man borde göra så mycket mer för att samla på sig tillräckligt med upplevelser.

IMG 20220701 165057668 HDR

Sommaren är en tidpunkt när man förväntas vara lycklig. När trycket och pressen för många känns extra svår. När man borde njuta, när man borde åka på semesterresor, när man borde tycka om att vara på stranden, när man borde hitta på många aktiviteter med barnen eller vännerna.

Det finns ett feltänk med hela sommaren.
Man bör ju faktiskt egentligen ingenting. Man behöver inte.
Man kanske inte vill.
Man kanske inte ens har råd. Eftersom priserna skenat iväg den senaste tiden tror jag faktiskt att många känner den lilla stressen av att det inte är lika lätt att kunna unna sig saker.

IMG 20220702 202256673 HDR

Jag faller själv ofta i borde-fällan. Jag vill så mycket, men realiteten ser annorlunda ut. Ser man på de vardagsbilder jag laddar upp i dethär inlägget verkar det ju som om vi har massor av saker för oss. Att allt är lycka och vackert. Det är det ju också - men det är bara en del av allt annat.
Som mammaledig småbarnsmamma till två som gärna vill ha program varje dag, samt med en liten som vill ha rutiner, finns det väldigt mycket motsägelser i vardagen. Jag borde göra två olika saker - samtidigt. I varje fall om alla skall vara nöjda.
Dessutom borde jag hinna göra saker jag själv tycker om samtidigt som huset borde tas om hand. De senaste veckorna har det känts som om jag borde göra tusen olika saker samtidigt. Oftast hinner jag knappt med en. Därför har jag bestämt mig för att göra så gott jag kan. Jag hinner inte allt jämt, men jag hinner ibland. Och det är alldeles tillräckligt.
Jag får nu som då påminna mig om min egen överenskommelse med mig själv, för hastigt är jag igen där i borde-tänket. Då suckar jag för mig själv och försöker titta runt mig på vad jag faktiskt åstadkommit idag. Listan brukar bli ganska lång, trots allt.

Ibland blir jag osäker på om jag faktiskt ens vill vara överallt på alla evenemang, eller om jag bara känner mig pressad att delta för att man borde. För att alla andra ser ut att samla på roliga aktiviteter. För att alla andra hinner. För att alla andra.... Ja, listan kan göras lång. Men är det faktiskt så att alla andra gör?
Eller är det så att ett fåtal är med där det händer, vilket är det som vi ser på sociala medier? Medan resten egentligen inte gör något desto mer spännande än är mitt uppe i vardagen?
I dagsläget har jag lärt mig att se förbi alla lyckoinlägg och evenemangslockelser. Men det har tagit många år att inse att allt inte är så lyckoskimrande såsom vissa Instagram-konton ger sken av. Inte hos någon.

IMG 20220702 191202458 HDR
Vi skall göra en semesterresa i sommar tillsammans med familjen. Två nätter i Umeå. Där har vi planerat in en sak åt barnen. Resten av tiden kommer vi att bara vara. Strosa runt, gå på caféer, gå i affärer, gå ned till havet. Men fortfarande är det enligt bebisens behov. Han har sina sov- och mattider.
Förra sommaren gjorde vi ingenting. Ingen resa, inga utflykter där det var stora folksamlingar. Jag var höggravid och gjorde allt för att undvika att få covid. Men barnen förstod. De accepterade.
Och faktiskt så var det enda de ville att vara på stranden, bada och äta glass. Det är också det som de iår uppskattar mest.

Grejen med semesterresor är ju att de sällan egentligen är semester. Därför har jag siktat in mig på att ingen av oss kommer att sova tillräckligt under dehär två nätterna. Resor brukar dessutom innebär en del gnäll och diverse moment när man som förälder helst skulle vilja lämna barnen i en lekhage en stund medan man själv lugnar ned sig.
Men visst längtar jag. Jag tycker det skall bli jätteroligt att få visa Umeå åt barnen. Jag tycker det skall bli fint att få vara tillsammans, bara familjen, utan att tvingas fundera på matlagning eller blomvattning. Det skall bli så skönt att komma sig ut och se annat än hemmets fyra väggar. Ja, det blir lätt mycket hemmatid när man är mammaledig. Bara att få strosa runt i en Ica-butik och kolla det svenska utbudet är ju en upplevelse.

Men förutom de två nätterna kommer vi mestadels vara hemma. Kanske leta efter något lokalt, mindre evenemang. Nåt loppis, nån marknad, nåt glasstånd, nån ny strand. Jag lämnar kanske till och med hemma med lilleman, för att han inte orkar vara överallt eller för att det inte passar in i hans sovrutiner.

IMG 20220627 113450138
Jag tror att vi vuxna många gånger är dem som ställer de höga kraven på att barnen måste aktiveras och få resor och dyra utflyktsmål. Såklart de vill, men det går alldeles utmärkt med mindre.
Det är ofta det lilla som de kommer att minnas och uppskatta bäst.
Det är inte de dyra resorna i sig som barnen önskar sig, utan det är den totala närvaron av föräldrarna. Ofta är det precis vad de får under sådana resor - men det kan man också göra bara genom att åka till stranden och låta telefonen lämna hemma.

Minns du själv känslan när sommarlovet stod för dörren?
Oändliga dagar med bad, lek och inga läxor. Glass i solen, jordgubbar och grädde, häng med kompisar, plocka blommor. Simskola, nån utflykt. Kliande myggbett, fuktigt gräs om morgnarna, smutsiga fötter av utomhusspring. De regntråkiga dagarna. Cykla, fiska, åka båt. Och bada ännu mer.
Det är vad jag minns bäst av mina somrar. Inte de stora evenemangen, utan det lilla i vardagen.
Jag minns mest friheten av att ha en oändlig sommar framför sig.
Långa sommarlovsdagar när man fick göra precis vad man ville.

IMG 20220701 172341653 HDR

Mitt enda tips är att låta sommaren gå i sin egen takt. Lyssna på vad du vill .
Var där du är, i nuet. Utan att dras med i förväntningar. Du behöver inget alls.
Förutom att påminna dig om att du inte alls måste, om du inte vill eller inte kan.

Stäng av sociala medier och läs en bok.
Gå ut på en promenad i sommargrönskan.
Kasta dig i sjön och känn svalkan mot kroppen.
Besök biblioteket.
Sov i hängmattan.
Ät jordgubbar.
Leta reda på en närliggande strand du aldrig besökt.
Cykla.
Skaffa sommarhöns.
Träna, ät en glass, gå ut på en brygga och lyssna på vattenguppet.
Andas in sommaren.
Ta vara på naturen. Det är den som ger de stora upplevelserna.

 IMG 20220629 112958026 HDR

Det blir en sommar iår också.
Sopa bort alla sociala förväntningar och landa i vardagen.
Såhär ser det ut just nu - det är varken bättre eller sämre. Du kan bara acceptera.
Det är det enda du behöver.

Sommar.
En evighet när man är liten.
En så liten del av det stora.
Plocka fram barnet i dig och uppskatta det enkla.

IMG 20220701 172604659 HDR


Att bygga upp sig själv i en ny, starkare version

Skrivet av Pamela Lundberg 19.06.2022

output 1655653218246

ATT VÅGA BÖRJA BYGGA UPP EN NY VERSION
AV SIG SJÄLV

 

En text jag skrivit om hur det kan kännas att tvingas börja bygga upp sig själv igen, när man mentalt kraschat och terapiåren avlöser varandra för att det är så svårt att hitta tillbaka till en kärna man en gång förlorat.
Kanske känner du igen dig, kanske inte. Jag har i varje fall alltid tyckt om att läsa mer poetiska texter ibland, för att de når mig på ett helt annat sätt. Därför delar jag den här.

.

"En ny sommarpaus i terapin. Tanken slår mig att det har blivit många pauser. Många år. Visst har jag behövt dem alla, men aldrig hade jag trott att man skulle plocka och dra så pass att det faktiskt krävs mer terapi för att hitta tillbaka till delarna. Eller så har det bara tagit väldigt länge för mig att börja hitta mig själv.
Det som andra gjorde som tonåringar och unga vuxna missade jag, för jag hade så fullt upp med att försöka bemästra ångesten. Och jag höll ihop, jag höll ihop så hårt att en krasch var det enda nödvändiga för att jag skulle kunna börja om och samla ihop de viktiga delarna i pusslet som plötsligt kastats i ilfart in i väggen. Bitarna höll, men helheten behövde verkligen byggas om.

Att plötsligt stå som ett tomt blad och inte veta någonting om sig själv är förvirrande, skrämmande, panikartat. Vilka delar ska man behålla när man inte hitta någon bit som passar?

Jag gjorde ett val. Jag började om.
Sket helt i detdär värdelösa gamla pusslet och började bygga ett nytt.

Jag hittade ett med vacker ram.
Ett som var lite guldskimrande om man svängde på det i ljuset. Det såg fint ut.
Det var ett ganska svårt pussel. Det svåraste jag lagt.
Konstiga bitar, färgglada färger, svarta linjer, genomskinliga snitt. Jag har fått ta upp varje bit och syna det nära, nära i dagsljuset.
En och en har bitarna fyllt ramen. Ofta sakta, men ibland i rusande takt.

Det är fint dethär pusslet. Det är ganska helt nu.
Färgfyllt, nyanserat, svartlinjerat, guldskimrande. Och det är mitt alldeles egna.

Men det är lite skrangligt och osäkert i kanterna än.
Jag håller på limma fast delarna, en och en. Det är därför terapin finns kvar.
Jag kan hålla i pusslet själv nu, men det är säkrare om någon annan ännu håller i andra sidan.
Det är inte riktigt färdiglimmat än. Men vackert, det är det.
Dessutom kan man byta ut bitar. Välja andra nyanser. Bryta loss lite lim, lägga nytt.

Jag är stolt över det pussel jag valt att bygga. Det är unikt.
Men väldigt tröttsamt ibland när det känns som svårighetsgraden går alldeles över min kapacitet.
Tills jag igen hittar den rätta biten.

Och det slår mig, att jag som 36-åring är rätt bra på att bygga pussel.
Nu när jag vet vad jag vill."

InFrame 1655654789363