5 månader efter en förlossningsdepression
I december skrev jag ett blogginlägg om min post-partum depression, som jag vill kalla den ångest som jag drabbades av redan på BB när lillen föddes i oktober. För baby blues var det inte. Gråten och ångesten bara fortsatte, och blev bara värre och värre. Så även om jag inte fick någon officiell diagnos, är jag ändå rätt säker på att det handlade om en depression.
Nu, fem månader efteråt, känner jag att jag är mig själv igen. Jag har egentligen mått ganska bra redan i tre och en halv månad, men jag har ändå inte känt mig redo att säga det högt. Jag har varit rädd att det skall komma något bakslag. Det har nästan känts för bra för att vara sant, eftersom depressionen och ångesten försvann så snabbt denhär gången. Men det gjorde den.
Jag tänkte berätta om vad som hjälpte mig upp. Dethär är det första inlägget, för jag har ju en tendens att skriva lite långt. Här tänker jag främst fokusera på det som verkligen var det viktigaste för mig - att jag började ta medicin igen. Jag hade inte något som behövde bearbetas. Jag vill dock inte riktigt klara mig utan mediciner.
Kom ihåg att dethär är min historia. Jämför inte i tid - alla kommer tillbaka olika snabbt.
MEDICIN SOM HJÄLPTE
Orsaken till att jag började må bättre så snabbt är i huvudsak att jag började äta medicinen igen.
Jag hade ju helt nollat all medicin den sista graviditetstiden. När nu alla varningssignaler började blinka två veckor efter förlossningen var det alltså ganska lätt att veta vilka mediciner jag behövde. Så nu kunde min terapeut kontakta en läkare, som ordinerade dem på nytt. Jag behövde inte träffa läkaren, eftersom det redan var inplanerat att jag kunde återuppta medicineringen på nytt ifall det skulle behövas. Därför gick det med ett telefonsamtal. Jag är tacksam för att jag inte behövde åka iväg till ett läkarbesök när jag var nyförlöst. Jag hade ingen ork, ville bara vara hemma. Så det var jag själv som föredrog en sådan lösning. Jag visste att orsaken till depressionen var att jag inte hade någon medicin alls, och är känslig - så när hormonerna gick bananas efter förlossningen reagerade jag.
Jag har numera en lägre dos på medicinerna än vad jag hade före graviditeten, vilket har varit en dos som jag stått på i flera år. Jag trappade aldrig upp dem riktigt så högt. Det verkar dessutom vara så att jag faktiskt klarar mig på den dos jag nu har. En av medicinerna är en sådan att jag får justera dosen ganska fritt. Nu när våren kommer har jag försökt plocka bort den som jag tagit på dagen, och det verkar faktiskt som att jag inte behöver den.
Min terapeuts tanke är att jag kanske behöver en lite högre dos vintertid, för att orka med mörkret. Sedan kan jag alltid till våren minska dosen, eftersom jag mår bättre under det halvåret. Jag tittade lite skeptiskt på henne när hon sa detta, men nu när jag funderat lite låter det som en bra idé. Det är ju alltid lite tungt att ändra doseringar, men om jag å andra sidan mår bra under våren och sommaren så behöver jag ju inte ta medicin i onödan.
De första två veckorna efter att jag börjat med medicinerna igen var tunga. Jag trappade inte alls upp, som ju rekommenderas, utan jag började med rätt dos direkt. Speciellt den antidepressiva vill ge mer ångest när man börjar med den. Jag ville ha full effekt snabbare, så därför bestämde jag mig ändå för att börja på en högre dos - vilket i början troligen gav mer ångest. Men jag stod inte ut med tanken att det skulle gå flera extra veckor innan jag var på rätt dos. Läkaren tyckte också att dethär var okej, med tanke på att det inte är bra att vara deprimerad med en två veckors bebis heller. Jag skulle ju också orka knyta an till lillen.
Min man hade som tur pappaledigt de första tre veckorna. Jag tog hand om lillen, han tog hand om i princip allt annat. Och nu om någonsin behövde jag verkligen honom vid min sida. Jag ville inte ens vara ensam längre stunder, för jag tyckte att ångesten blev värre då.
I och med att jag började ta medicin igen tvingades jag sluta amma direkt. För mig var det ingen big deal. Det var faktiskt ganska skönt att slippa ta beslutet själv. Jag har ändå aldrig haft bra amningsupplevelser, och efter att verkligen ha kämpat alldeles för mycket med amningen med den förstfödda, har amningen alltid varit ett trauma. Tyvärr. Så att jag tvingades gå över till ersättning gjorde inte mig något, för jag hade ändå inte ammat länge denhär gången heller. Jag mår bättre av att flaskmata - och i längden gör dethär ju att också mina bebisar mått bra. Men, nu blev det alltså ett slut på det på grund av medicinerna.
Efter de första två veckorna med ångest som biverkning av medicinerna hände plötsligt något. Inte så att jag en dag vaknade och var mig själv igen, utan det kom smygande. Jag grät inte längre helt utan orsak. I början kunde jag börja gråta mitt i allt i soffan, trots att jag minuten innan hade mått helt bra. Jag skrattade dessutom själv lite, för jag hade ingen aning om varför det var såhär dåligt. Men när gråten sedan kom kunde det vara svårt att få den att ebba ut.
Ångesten som kommit till eftermiddagarna försvagades också. Jag kunde vara ensam på kvällarna (för i början sa jag åt min man att han måste vara hemma då, jag klarar inte av ångesten och barnen samtidigt). Jag började sova på eftermiddagarna, utan att tankarna började rusa i huvudet så fort jag lade ned huvudet på kudden. Jag var lugnare, tryggare, mera mig själv (så mycket sig själv som man nu är i all trötthet och alla förändringar). Jag orkade lite, lite mer.
Och sen blev jag sakta mig själv igen. Ganska snabbt faktiskt, sett på det såhär i efterhand. Främst tack vare att jag slutade envisas med att vara utan medicin. För jag behöver den för att må bra.
MEN TERAPIN DÅ?
Jag hade regelbunden kontakt med min terapeut, trots att jag inte träffade henne förrän lillen var 3 månader. Dethär var också en jättestor trygghet. Jag visste att hon fanns där, trots att jag inte hade någon träff inbokad. Hennes ord gjorde ofta att jag kämpade vidare. Det gjorde att jag kände mig trygg och sedd av psykiatrin, trots att jag inte ens gick dit när det var som mest tungt.
Jag hade ärligt sagt ingen ork att ta mig till terapin när lillen var alldeles nyfödd. Min hjärna hade inte orkat med någon terapi. Jag ville verkligen bara vara hemma - men jag behövde ändå min terapikontakt. Det handlade mycket om att stå ut fram tills dess att medicinerna började verka. Det visste jag, det visste hon. För jag behövde få vara hemma med familjen. Så vi hade ofta kontakt när det var som värst.
ATT RIDA UT STORMEN
Jag hoppades att medicinen skulle hjälpa något när den väl började verka, men jag var faktiskt inte säker på hur mycket nytta jag nu skulle ha av den. Jag visste inte om jag skulle bli tvungen att justera doser, hur tungt det skulle bli, om medicinerna alls skulle bita. Jag var ärligt sagt livrädd - för jag såg framför mig det skräckscenario där jag skulle må jättejättedåligt under hela lillens första år.
Hade allt raserats nu? Var jag tillbaka på noll? Hur skulle jag orka ta hand om barnen om jag mådde såhär?
Jag var också otroligt besviken på att jag inte fick må bra nu, när jag under en så lång tid hade känt att livet var under kontroll. Jag är så urbota trött på depressioner. Jag hade varit så stolt över att äntligen vara medicinfri.
Men jag vägrade lägga mig platt och bara slukas. Jag bestämde mig för att surfa på ångesten och besvikelsen, tills den långsamt ebbade ut.
Jag skulle ta kontrollen denhär gången.
Jag skulle våga lita på att jag faktiskt klarar dethär. Inte skrämmas av alla tankar som jag visste depressionen medför.
Tänkte att jag varit med om dethär förr - och att jag känner vägen upp nu, då jag gått den ett par gånger.
Fram tills dess skulle jag bara ha rutinerna i fokus.
Fram tills dess skulle jag bara ta en dag åt gången.
Och jag såg hela tiden målet framför mig.
En mamma som mår tillräckligt bra.
Jag visste också någonstans att jag ju faktiskt har alla verktyg jag behöver nu.
Nu hade jag alla chanser att faktiskt börja använda mig av alla färdigheter på nytt som jag fått i mina terapier. Skillnaden är att jag testat alla knep som finns redan tidigare och vet vad som får mig att må bättre. Jag vet hur jag skall ta mig upp, för jag har gjort dethär förut. Jag hade alla knep framför mig - det svåra var att orka använda mig av det jag redan visste.
Min höjdpunkt under dagen blev vagnpromenaden på förmiddagen. Det lilla blev det som jag såg fram emot varje dag. Då när jag kom mig ut i ljuset, friska luften och tystnaden. Det var min lilla egentid. Det blev så enormt viktigt för mig. Det var precis som om det handlade om liv och död huruvida jag kom mig ut om dagarna eller inte. Jag skulle ut. Om jag inte gjorde nåt annat, så skulle jag åtminstone göra dethär för min skull.
Jag mådde så otroligt bra av att kunna röra på mig igen, även om det inte var långa promenader i början. Jag har ju tränat regelbundet i många år, så att inte ens kunna ta en promenad utan att ha ont under graviditeten gjorde inte att jag mådde bättre. Det var en fantastisk känsla att kunna ströva längs vägarna och verkligen kunna promenera smärtfritt. Dessutom var dethär ju enda chansen till någon slags egentid den första tiden.
IDAG
Jag mår bra idag. Jag har mera humörsvängningar, för att jag har mindre medicindos. Jag tycker ändå att det går. Det är vår, det är ljust - dethär är definitivt mitt halvår. Jag uppskattar att vara mammaledig på ett helt annat sätt denhär gången. Jag tänker "vilken lyx". Den tanken slog mig aldrig när jag var hemma med flickorna. Då var jag trött och ovan. I dagsläget har jag en helt annan grund att stå på än under tidigare mammaledigheter. Jag är en helt annan människa. Är äldre, har mer erfarenhet. Har två stora flickor som är mina extra händer emellanåt. Har tittat hem i mitt inre, även om det stormar.
Jag hann inte heller falla så djupt denhär gången, eftersom jag tog tag i det så snabbt. Ju snabbare jag tog tag i det, ju snabbare kom jag mig upp. Min egen motivation tror jag hjälpt mycket. Jag förberedde mig på strid. Det var verkligen jag krigade mot alla depressionstankar. Tidigare har jag rullat runt på bottnen i evigheter, för att jag inte visste vad som kunde få mig att må bättre. Till sist blev också det ett slags vardag och trygghet. Nu ville jag bara upp, upp, upp.
Något som jag också prioriterat högt nu är att ha ett liv utanför mammalivet. Jag har haft en hel del uppdrag som erfarenhetsexpert, och det har känts så skönt att för en stund gå ur småbarnsbubblan och kunna bara vara Pamela. Det gjorde jag aldrig under mammaledigheten med flickorna. Nu vet jag att jag behöver det.
Jag kommer skriva mer om vad som fick mig att må bättre senare. När jag fick mina mediciner i balans igen hade jag ändå en stabil grund igen.
För tack och lov hjälpte medicinerna. Tack och lov hade jag en terapikontakt. Tack och lov hjälpte rutinerna. Tack och lov hjälpte min egen erfarenhet.
Tack och lov.
För jag tar aldrig det för givet.
Vad innebär det att ha ett liv värt att leva?
VAD INNEBÄR
'ETT LIV VÄRT ATT LEVA'?
Jag skriver ofta att jag nuförtiden har ett liv som är värt att leva.
Men jag vet att jag egentligen aldrig förklarat närmare vad jag menar med det.
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök nu.
Det finns ju inga rätta svar på vad ett bra liv är.
Alla måste utgå från vad man själv mår bra av, och var man befinner sig i livet.
Så mitt perspektiv är från en snart 36-årig småbarnsmamma, husägare, landsbo med fast deltidsanställning. En ganska introvert tänkare som älskar att skriva och som trivs hemma.
Ett tillräckligt gott liv för mig innehåller ett liv som är fyllt av berg-och dalbanor, målande, ångestmoln på axeln, stressiga morgnar, terapitider, småbarnsliv, skjutsar till och från barnens tidsaktiviteter, läxläsning med barnen, den eviga frågan vad man skall laga för mat idag, vagnpromenader, slötittande på Netflix-serier, terrasshäng, bokläsning, konstanta diskussioner om barnens skärmanvändning, kompisfika och fredagsmys.
Jag hade en gång ett liv som faktiskt inte innehöll mycket mer än ångest. Visst klarade jag någorlunda de måsten som vardagen innehöll, men ändå var allt en ständig kamp mellan ångesten och mig. Ångesten drog orken ur mig, och i slutet av dagen var det den som överskuggat allt.
Och det finns också en tid då jag satt på en sluten psykiatrisk avdelning och hade bestämda mattider, sovtider, fikatider.
En vardag där ångesten helt tagit över.
Därför är jag så tacksam över att kunna ha en fungerande vardag i dagsläget.
Det är för mig ett liv som är bra.
Ett tillräckligt gott liv är en lagom dos av både glädje och smärta. Ibland dominerar det ena, ibland det andra. Men i slutänden blir det ändå en balans på alltihopa. Inte varje dag, inte varje vecka eller ens varje period i livet. Men sett i det stora hela.
Ett tillräckligt gott liv är för mig varken eller, det är både och.
Ett liv värt att leva är att äntligen kontrollera ångesten, istället för att den styr mig.
För mig innebär ett liv värt att leva helt enkelt ett liv som är i balans.
Ett gott liv är inte de höga topparna eller de djupa dalarna.
Ett gott liv är en fungerande vardag.
En ständig balans mellan måsten och fritid.
Sedan är det ju givetvis ett plus om livet får bestå av sprudlande lycka emellanåt.
Och framförallt - de tunga perioderna skall man kunna bära utan att helt gå under själv av tyngden.
Man skall småningom komma ut på andra sidan smärtan. Man lämnar inte kvar där.
Och när man kommer ut på andra sidan gör man det utan att känna sig helt söndrig.
Ett bra liv handlar ganska långt om att acceptera sina egna personliga egenskaper, förstärka det man tycker om och välja bort sådant som tar energi. Acceptera att livet inte är lätt, utan många gånger är kämpigt och ganska kasst. Att fylla vardagen med sådant man tycker om och att klara av att göra sådant som man faktiskt måste göra.
Det låter lätt, va? Tjae.
När jag i årsskiftet 2015-2016 satt på den låsta psykiatriska avdelningen visste jag inte längre vad jag skulle göra för att kunna må bra igen. Det kändes som om jag befann mig i ett djupt hål, där det kompakta mörkret var tjockt och obehagligt. Jag visste inte vart jag skulle gå, för vart jag än vände blicken var det lika svart.
Det fanns inte en enda ljusglimt. Det fanns bara ångest.
Jag såg ju att livet pågick utanför min ångestbubbla, men jag kunde bara se på. För när jag försökte sträcka mig ut till världen insåg jag att den låg alldeles för långt borta för att jag skulle nå dit.
Och jag hade ingen ork att gå. Mina ben bar inte längre. Mina armar hängde tungt längs kroppen.
Jag orkade knappt andas.
Bild lånad härifrån.
Det tog flera år att bygga upp livet igen. Det var inget som hände plötsligt.
Jag blev fri från den djupa depressionen i något som snarare kan beskrivas som långsamt, sedan plötsligt.
Precis som Elizabeth Wurtzel en gång skrev i sin självbiogafi 'Prozac nation'.
Det var så små steg att jag själv ofta inte såg dem. Det var oftast något man kan likna vid myrsteg.
Det var bara kompakt mörker, lite lättnad, och mörker igen. Så höll det på ett par år. Lite bättre, dåligt, lite bättre, jättedåligt, lite bättre.
Men en sommardag år 2020 satt jag på terrassen i solgasset med en bok i handen och tittade upp på mina barn, som lekte lekstugan femtio meter bort. Jag hade ledig dag från jobbet. På bordet framför mig fanns två halvt urdruckna saftglas och glasspapper. En kaffekopp. Rester av vårt eftermiddagsfika. Jag hade hämtat barnen från förskolan och dagis. Det var en helt vanlig dag. Och jag insåg just det - att det är en helt vanlig dag.
Känslan som infinner sig när jag slås av den tanken. Jag inser att något stort hänt.
"Jag är ute på andra sidan av depressionen nu".
Det har gått tillräckligt lång tid för att jag faktiskt skall våga lita på att mina ben bär nu. Det är ingen tillfällighet. Det är vardag.
Jag orkar ha barnen själv nu. Ser fram emot våra lediga eftermiddagar tillsammans. Utan att tänka på det har jag bara gjort det som jag känt att jag orkar. Dethär var en omöjlighet för bara ett par år sedan.
Och plötsligt inser jag att jag, utan att ha märkt det tidigare, sitter mitt i vardagen igen.
Jag kom i mål.
Jag kom ut.
Med mycket små steg.
Och för att jag vågade förändra.
Och sedan, plötsligt.
Det är svårt att må bra igen efter att man levt med psykisk ohälsa i många år.
Det är svårt för att man vänjer sig vid den inre smärtan.
Smärtan tar över livet och blir något välbekant, tryggt.
Den slår ut ens egen personlighet och dikterar reglerna.
Man accepterar småningom att smärtan hör till ens personlighet.
Den läggs till och blir något naturligt, precis som skrattet och humorn blir ångesten livet.
Förlamande ångest som gör att man inte vill leva.
Det är nästan omöjligt att inse det när man är mitt i det, men depressionen ljuger.
Du är inte värdelös. Situationen är inte omöjlig att ta sig ur. Det kommer alltid alltid att vara såhär.
Det är depressionen som är ful och äcklig.
Det är smärtan som har tagit över livet.
Och det är skrämmande nog bara du själv som kan ta kontrollen tillbaka igen.
Det tar år.
Det gör ont.
Det är bakslag, framsteg, och ytterligare bakslag.
Man överlever, men inte mer än så.
Men långsamt, sedan plötsligt
står man där och inser att smärtan inte styr längre
och att man faktiskt lever, snarare än överlever.
Det är för mig ett liv som är värt att leva.
Artikel från Svenska Yle
Artikel om mig från Svenska Yle
Läs den här.
Jag har figurerat ganska mycket i media den senaste tiden. Det bara råkade komma en artikel om mig på Expressens hemsida nästan samtidigt som Minidokumentären om mig släpptes på Yle Arenan.
Idag kom artikeln om mig på Yles hemsida som är skriven som en fortsättning på Minidokumentären. Artikeln tangerar samma tema, men här kommer man även lite djupare in på mina känslor och vad som hjälpte mig när det var som värst. Resten finns här på bloggen.
Jag älskar verkligen bilderna i artikeln som Kati har tagit av oss! Jag brukar inte gillar bilder på mig själv, men titta så fin denhär bilden är (Jo, det var svinkallt och jag höll på frysa ihjäl medan vi filmade vid sjukhusområdet, där bilden är tagen):
Men nu har jag faktiskt inte något mer projekt på kommande som jag vet om. Det blev ganska intensiva veckor i och med att jag också förberett för en föreläsning som jag hade innan filmningen och intervjun. DJag är fortfarande så glad för att jag får pyssla med dethär. Som jag säger i artikeln så växer min lilla tonåring varje gång. Hon behöver inte vara tyst längre, och det har definitivt varit min räddning.
I övrigt mår jag också bra av att ha andra projekt än bara "hemmalivet". Något som bara är mitt. En dag under filmningen gick vi ut till min lilla målarvrå och det var faktiskt första gången jag rörde pensel och akrylfärg på ett par månader. Oj så jag saknar det! Jag har inte målat sedan lillen föddes, och inte heller under den sista tiden jag var gravid. Men småningom skall jag nog köpa lite nya canvas-tavlor och försöka hinna måla lite. Hittills har jag faktiskt inte orkat.
Jag mår däremot ganska okej. Det går upp och ned, men den senaste veckan har jag inte haft en enda dag som måendet svängt mycket. Det börjar ju bli vår, och då brukar jag börja må bättre än vintertid.
Jag skall återkomma till en uppdatering om de första månaderna som mammaledig.
Men nu vågar jag faktiskt säga det högt också: Jag är inte deprimerad.
Jag föll ju efter graviditeten, men jag reste mig väldigt snabbt tack vare medicinering och strikta rutiner. Sen har det bara flutit på. Lillen hänger med på i princip alla projekt jag gör. Under Expressens intervju var han vaken och lekte. Oftast är han nämligen ganska förnöjd.
En minidokumentär om mig från Svenska Yle
"Jag är så mycket mer än min diagnos"
-En minidokumentär om min resa
Idag släpptes äntligen den minidokumentär på Yle Arenan där jag är med.
Jag har inte sett slutresultatet förrän nu, så jag har själv gått och väntat i två veckor med spänd förväntan.
Jag kan ju bara berätta, men hur slutresultatet sen blir har jag inte kunnat påverka.
Programmet heter "Livet - Berättelser från Svenskfinland" och är en ny tv-serie som Svenska Yle gör. Det kommer att sändas på Yle fem ett antal gånger denna vecka, och finns även tillgängligt på Arenan. Direktlänken dit hittar ni här.
Det borde gå att titta på programmet via länken även utomlands.
SÄNDNINGAR i TV:
må 7.3.2022 17.45 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 10.10 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 17.25 TV Finland
lö 12.3.2022 19.50 Yle Teema Fem
Screenshot från Yle Arenan.
Jag har riktigt nyss själv tittat på programmet, och ler åt mina gulliga barn. Flickorna tyckte dethär med tv-inspelning var jättespännande. Lillkillen skötte sig exemplariskt och vi lyckades faktiskt tajma in filmandet under hans sovtider. Ja, de stunder han inte själv är med alltså.
Jag tycker att det är jättekonstigt att se mig själv, det måste jag erkänna. Jag tänker ju såklart på sådant som andra inte gör. Såhär 4 månader efter en graviditet är det väl inte alltför lätt att inte vara självkritisk. Men om jag bortser från sådana onödiga tankar så är jag otroligt nöjd med slutresultatet.
Det ryms inte med mycket på åtta minuter, så de har ändå lyckats fånga min berättelse på ett fint sätt.
Det är så vackert filmat.
Ja, jag är stolt och glad!
Fotot på när jag mådde som sämst är alltid lite svårt att se. Men jag ändå blivit vanare med att se bilden eftersom jag också har med den under mina föreläsningar. Men när jag ser byggnaderna där jag en gång var inlagd på avdelningen känns det. Mina ögon tåras.
Det känns så himla fint att kunna gå där, sådär cirka 7 år senare, och ta in vilken resa jag faktiskt gjort.
Från den hålögda kvinnan med mörk blick som syns på fotot till mig själv i dagsläget är som totalt olika personer.
Men båda är jag.
Tack och lov är det milsvida skillnad på den som var och den som är.
.
Jag kan inte helt ta bort mina svårigheter. Jag kommer troligen aldrig att bli helt symtomfri, aldrig helt "frisk".
Jag kan inte ta bort mörkret i mig. Jag kan inte ta bort det djupa hålet.
Men jag har lärt mig att se runt det.
Jag fokuserar på det som finns runtomkring.
Mina styrkor.
Jag har byggt upp skyddsvallar kring den kroniska tomheten inombords.
Jag ser på det som finns runtomkring hålet i bröstkorgen, för kring det finns så mycket mer.
Varje vecka ser jag till att fylla kalendern med sådant som ger mig sinnesro,
sådant som jag brinner för
och knep som gör att jag står ut när det känns extra svårt.
Jag har lärt mig att göra tvärtemot när känslan säger att jag skall ge upp,
istället säger jag "kom an bara".
För man orkar mer än man tror.
Man kan lära sig att leva med det mesta, men det krävs att man gör det varje dag, resten av livet.
Det är min hemlighet.
Inga snabblösningar, utan sådant som håller.
Det är många som hjälpt mig på min resa.
Ni vet vilka ni är.
Tack, från hela mitt hjärta.
Bild lånad från Yle.
Denhär berättelsen är till dig som mår dåligt.
Till dig som är rädd att söka hjälp.
Till dig som inte fått rätt hjälp än.
Till dig som lider i det tysta.
Till dig som känner att smärtan aldrig kommer gå över.
Till dig som känner att du dör av ångest.
Till dig som känner att det inte finns någon mening med livet.
Till dig vill jag bara säga:
Allt går.
Fortsätt gå. Kryp när du måste. Stanna upp en stund om du måste vila.
Ta ny sats, gör om. Gör nytt.
Våga göra små förändringar.
Dina knän är fulla av skrapsår och fötterna värker.
Jag vet. Jag har också varit där.
Allt går, för att du kan.
En dag
står också du där
på andra sidan
och kan konstatera att allt går. Även det tyngsta.
Du kommer också att komma ut på andra sidan.
För jag är precis som dig.
Lika svag,
lika stark.
Och min resa
den fortsätter.
Din med.
Ge aldrig upp.
Livet är värt att levas.
Vad kan man göra åt orostankar om kriget?
MINSKA DINA OROSTANKAR
-vad kan man göra åt orostankar om kriget?
KATASTROFTANKAR OCH ORO
Vi har varit bortskämda med att tycka att Europa är en relativt trygg plats att bo på.
Fram tills för ett par dagar sedan.
Jag tror inte att någon av oss kommer undan orostankar just nu.
Krig är förfärligt, tragiskt, sorgligt. Äckligt och hemskt.
Det gör ont i hjärtat att se och höra om de som drabbats.
Det är precis som om luften gått ur mig en aning. Det är både maktlöshet och rädsla.
Det känns väldigt konstigt att skriva om eget liv, eller hur man bemästrar psykisk ohälsa, när det finns så mycket hemskheter i världen just nu. Det känns svårt att fokusera på något annat. Alla mina egna projekt känns nästan meningslösa.
Det känns nästintill orättvist att bara leva som vanligt, när man är så väl medveten om vad som pågår ute i Europa just nu.
Men jag tänker inte skriva mer än så om mina egna orostankar, för jag tror att vi alla känner likadant.
Jag tänker bespara er.
Istället tänkte jag ge lite tips på hur man kan bemästra oron.
Jag har gjort upp en egen lista på hur man kan minska sina orostankar just nu. Den är inspirerad av lite olika sidor. Men jag vill ändå skriva om det även här, för jag vet själv hur viktigt det är just nu.
1. BEHÅLL EGNA RUTINER
Dethär är den absolut viktigaste punkten just nu! Lev precis som vanligt.
Vi kan inte pausa vårt eget liv för hemskheterna. Det må låta hårt, men vi behöver också ta hand om oss själva.
För vi kan inte göra annat.
I vårt land råder fred. Vi har en vanlig vardag. Vi har jobb, skola och fritidsintressen. Vi behöver rutinerna just nu.
Givetvis skall man inte förneka orostankarna, men man skall inte heller låta dem ta över.
Du får känna glädje, utan skam och skuld, trots allt som händer.
2. MINSKA NYHETSFLÖDET
Vi svämmas verkligen över av nyheter om kriget just nu. Det finns uppdateringar i mobilen, på tv:n, i datorn. Bilder och filmer delas via sociala medier. Det är ett konstant flöde.
Mitt råd, som jag själv fick av min terapeut, är att stänga av. Titta inte.
Det handlar inte om att förneka verkligheten, utan om att skydda sig själv. Speciellt om man är känslig så går dehär bilderna in i ryggmärgen och stannar kvar på näthinnan.
Man behöver inte titta på allt. Det är inte meningen att du själv skall slukas helt.
Håll dig uppdaterad max en eller två gånger per dag.
Och var lugn; du kommer nog hållas uppdaterad om läget även om du inte följer med nyheterna.
Dethär har jag väldigt svårt med själv just nu, eftersom jag så gärna vill veta vad som händer. Jag skall definitivt försöka stänga av mer. Det betyder inte att jag inte bryr mig, utan att jag vill skydda min egen känslighet.
En sak som är viktig att komma ihåg är att allt inte heller stämmer som visas. Det finns en del bilder och klipp som inte alls hör till kriget, utan är tagna ur deras rätta situation. Det är nästan omöjligt att veta vad allt som faktiskt är nytt, även för stora nyhetsbyråer. Så var kritisk! Kolla varifrån källan kommer.
3. LEV I NUET
Nuet är allt vi har. Stanna upp och se vad allt du har.
Ta vara på den vackra vårvintern vi har. Gå ut, promenera i skogen och på isen. Skida och åk slalom. Hör på fågelkvittret.
Naturen helar.
4. ANDNINGSÖVNINGAR
När orostankarna går över och blir till katastoftankar kan det vara bra att försöka lugna ned sig själv genom olika andningsövningar. De är enkla sätt att komma tillbaka till nuet och få tankarna att sluta snurra i huvudet. Här är en jättenkel övning som man kan göra var som helst, utan att det ens märks. Kom ihåg att man skall UPPREPA övningen många gånger för att den skall hjälpa. Fortsätt ett bra tag.
5. HJÄLP TILL
Jag tror att de flesta av oss har ett behov av att inte bara stå vid sidan och titta på, utan också att hjälpa till.
Det är skönt att kunna göra något rent konkret.
Donera pengar till organisationer. Det finns många hjälporganisationer på plats.
Det finns även många privatpersoner som samlar in vinterkläder och hygienartiklar i närheten. Kolla med dem vad som behövs. Via sociala media syns många dylika insamlingar.
Ifall du tillhör skaran småbarnsföräldrar och samlar på Libero-blöjkoder:
Det finns möjlighet att skänka 5 euro till Rädda barnen varje gång du uppnått ett visst antal bonuspoäng. Istället för någon egen bonuspresent är dethär ett sätt att hjälpa.
6. PRATA MED ANDRA
Diskutera tankarna tillsammans med familjen och vännerna. Tillsammans blir oron lite mindre.
Fråga också hur de känner det. Spräck orosbubblan genom att prata.
Kom ihåg att också diskutera med barnen.
Kolla hur de mår. Fråga om deras tankar. Fråga om deras oro. De ser också nyhetsflödet. De hör oss vuxna tala. Men alla är inte tillräckligt gamla för att kunna vara kritiska och hantera sådan information som kan vara skrämmande.
.
EN NORMAL REAKTION PÅ EN HEMSK SITUATION
En sak skall vi ju i varje fall komma ihåg:
Oron är absolut naturliga reaktioner på en väldigt hemsk situation!
Man är inte ensam om att gå omkring med katastoftankar.
Men på något sätt så måste vi ändå leva vidare i vår vardag.
Trots hemskheter, trots oron.
Det är det enda vi kan göra.
Ta hand om varann.
P.s. Jag kommer att skriva vidare om min vardag och dela tankar om psykisk ohälsa. Det är vad jag kan göra i dethär läget. Fortsätta.
Att återvända
"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".
DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.
När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände.
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.
IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.
I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad.
Här står jag, ett par år senare.
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade.
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt.
Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.
Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.
Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills.
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär.
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten.
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med.
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över.
Jag hoppas mina ord kommer räcka till.
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.
Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom.
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig.
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter.
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna.
Tillbaka till vardagen.
Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit.
Där stod jag. Trots allt. Efter allt.
Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan.
När är man egentligen frisk från psykisk ohälsa?
VAD INNEBÄR DET ATT VARA ÅTERHÄMTAD/ FRI FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-Eller hur man enligt olika teoretiska synsätt kan anses vara återhämtad från emotionellt instabilt personlighetssyndrom
Psykiatrin har klassat emotionellt instabilt personlighetssyndrom som en störning i den psykiska hälsan, vilken påverkar funktionsförmågan i hög grad. De symtom man har orsakar smärta och svårigheter i vardagen. Svårigheterna kan också för en del få väldiga konsekvenser. Men störd? Njae.
Jag själv ogillar benämningen störning. Det låter som något fult. Något som är fel jämfört med hur andra människor fungerar. Något som inte går att reparera. Något trasigt. Ordet störning är väldigt nedsättande. Därför är det inte heller konstigt att det finns en stor skam kring denhär diagnosen. Egentligen är ju EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person. Därför tycker jag att syndrom är ett ord som beskriver problematiken mycket bättre. Det har inte en negativ klang.
Här tänkte jag titta närmare på hur man inom psykiatrin anser att man är frisk/ återhämtad från psykisk ohälsa. Jag tyckte nämligen att det var jätteintressant när jag hittade instagram-kontot @catherenelcsw och hon tog upp de olika synsätten. (I övrigt också ett väldigt informativt konto på engelska om man vill lära sig mer om EIPS).
Nu kommer jag i huvudsak att utgå från emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men dethär kan bra passa in på även en del andra diagnoser. Däremot inte på alla - till exempel NPF-diagnoser handlar om något helt annat.
Så mina frågor är egentligen:
Tidigare trodde man EIPS är något kroniskt. Något som inte går att behandla.
I dagsläget sägs det att man visst kan bli frisk från borderline.
Jag själv säger att jag lever ett tillräckligt bra liv, trots mina drag av emotionell instabilitet. Att jag har ett liv som är värt att leva.
Men vad menar psykiatrin egentligen, när de pratar om att man kan bli frisk?
Är man frisk när man inte uppfyller kriterierna till en diagnos?
Eller är man frisk om man har ett liv som är bra?
Och vad innebär det då att ha ett liv värt att leva?
För att kunna svara på frågan om huruvida man faktiskt kan bli frisk från EIPS, behöver man först veta vad återhämtad/frisk faktiskt innebär. Dethär kan faktiskt se lite olika ut, beroende på vilket synsätt man använder sig av. Här kommer fyra av dem.
Inspiration från Instagram-kontot @catherenelcsw
Här kommer en liten kort förklaring till vad dehär synsätten innebär:
1. BOTAD
Termen botad är ett väldigt oeffektivt sätt att se på återhämtning. Dethär innebär nämligen att man antingen har psykisk ohälsa eller så har man det inte. Antingen är man sjuk eller frisk.
Det är ett väldigt svartvitt synsätt, som egentligen inte alls funkar om man tittar på EIPS. Borderline är redan i sig är ju en väldigt flytande diagnos. EIPS är inte något som man antingen har eller inte har. Det är mer komplicerat än så.
Kan man ens någonsin helt bli botad från sina personlighetsdrag, alltså få dem att helt försvinna?
2. KLINISKT ÅTERHÄMTAD
Kliniskt återhämtad innebär att man inte längre uppfyller fem eller fler av de kriterier man från början haft när man fått diagnosen EIPS. Fördelen med dethär synsättet är att de flesta med diagnosen EIPS därmed blir friskförklarade. Efter ett antal år kommer många inte längre uppfylla fem kriterier, utan kanske bara två eller tre. Det är däremot ett bra synsätt om man vill föra statistik.
Nackdelen med synsättet är att man fortfarande kan uppfylla ett par symtom på EIPS - och de symtomen fortfarande är förödande för den egna hälsan. Dethär innebär ju att man kan ha ett självskadebeteende och en impulsivitet som resulterar i självmordsförsök; eller extrema humörsvängningar som resulterar i starka overklighetskänslor.
Är man då fortfarande återhämtad? Ja, nog enligt detta synsätt.
3. SJUKDOM SOM KOMMER I SKOV
Enligt dethär synsättet är skoven av EIPS något som kommer och går under livet. Emotionell instabilitet är alltså något som man alltid kommer att ha, men det är inte säkert att man just i stunden har symtom. Dethär är ju givetvis ett mindre hoppfullt synsätt, eftersom det innebär att EIPS är något som man kommer att få leva med resten av livet.
Dethär är enligt mig själv ett vettigt sätt att se på diagnosen. Vissa kommer faktiskt att bli helt återhämtade, men för andra kommer det faktiskt att se ut såhär. Man kommer ha skov där man lider kraftigt.
4. FUNKTIONELL ÅTERHÄMTNING
Funktionell återhämtning innebär att man inte längre styrs av sina symtom på EIPS. Fördelen är att det faktiskt är upp till individen själv att anse när man är återhämtad. Synsättet utgår alltså inte från att kriterierna enligt DSM/ICD inte längre uppfylls, utan utgående från hur man själv ser på sin återhämtning. Nackdelen är ju att dethär synsättet gör att återhämtning från EIPS blir helt omöjligt att studera i forskningssyfte. Alla med EIPS definierar ju sin egen återhämtning olika.
Exempel på funktionell återhämtning:
-Ha självmordstankar någon gång i månaden, men inte agera på dem
-Behålla ett jobb
-Klara av sin ekonomi
-Kunna hantera relationer på ett bra sätt
-Skriva ned sina tankar i en dagbok när man är arg, istället för att skicka arga sms
"Egentligen är ju diagnosen EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person".
HUR JAG SER PÅ TILLFRISKNANDE
Jag märker att jag utgår från två synsätt när jag själv säger att jag har ett liv värt att leva och att jag inte anser mig vara sjuk.
Nu pratar jag helt utifrån mig själv, så en annan person med EIPS kan tycka att dethär är helt galet.
Jag tycker att synsättet om funktionell återhämtning är det bästa sättet att se på allt tillfrisknande. När man själv tycker att man har ett liv som är värt att leva, när man lever ett gott liv utgående från egna förutsättningar - ja, då är man välmående och frisk.
Men jag anser likväl att EIPS är något som går i skov för mig. Samma sak med återkommande depressioner. Vissa perioder lider jag mer, och har starkare symtom. Då kan jag också känna mig sjuk. Andra perioder känner jag mig återhämtad, frisk, välmående. Så jag lever med det, men jag har ett bra liv ändå.
Exempel på min egna funktionella återhämtning, utgående från EIPS-kriterier:
-Hanterar min ångest, den är inte utom kontroll --> Tar tag i den, samtidigt som jag accepterar att den är där
-Har inte lika starka humörsvängningar - inte lika djupa och långa dalar
-Kan bryta overklighetskänslor och komma tillbaka ganska fort
-Inte längre samma känslokaos inom mig
-Accepterar att mina symtom finns där, fortsätter med vardagen ändå
.
Hur ser ni på dethär med återhämtning från psykisk ohälsa?
Hurdana framsteg har ni gjort, utgående från synsättet funktionell återhämtning?
Tycker ni att man kan vara frisk även om man lever med en diagnos?
.
I nästa inlägg skall jag fundera lite mer på vad det innebär att ha ett liv som är värt att leva enligt mig själv. Vad har jag i mitt liv, som gör att jag anser mig ha ett bra liv?
Att vara frisk från psykisk ohälsa
VAD INNEBÄR DET ATT BLI FRISK FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-ELLER EN MONOLOG MED FÖRFATTAREN ANN HEBERLEIN
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana
som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog
bort sådant som kallas för vanföreställningar.
Min psykiater, Lars, säger att det är svårt att bli frisk. Det är svårare att bli frisk än att vara sjuk och till en början är det svårare
att vara frisk än att vara sjuk. Det är så förbannat jävla svårt att vara frisk"
-Ann Heberlein
Jag har varit sjuk. Jag var sjuk i en djup depression. Jag kan bli sjuk igen. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Ja. Åtminstone tillräckligt.
Jag tycker inte att jag är sjuk nu.
Men jag har en del skov som gör att jag under den tiden de pågår kan känna mig psykiskt inflammerad. Sjuk?
Jag lever med en del psykiska symtom som gör livet svårare att hantera.
Men jag känner mig inte sjuk.
Svårigheterna kan kategoriseras in i diverse diagnoser, men det gör inte mig sjukare än många andra.
Jag hanterar dem oftast ganska bra.
Men jävlar vad svårt det var att nå dit. Och jävlar vad svårt det var i början att faktiskt hållas där, i friskheten. I början blev jag alldeles bländad av friskheten. Det var så svårt att vara i det obekanta. Men efter ett tag orkade jag inte med mörkret längre. Det var då jag bestämde mig för att bli frisk.
Jag har ett liv som är värt att leva.
Det kunde jag inte ens se när jag var sjuk. Då när det var nattsvart och suddigt och gjorde ont att andas och ångesten bet sig fast inuti mig och tankarna grumlades till att slutligen bara vilja hitta en snabb väg ut ur dethär helvetet. Då när armarna var blytunga och hjärtat galopperade och lungkapaciteten hade blivit som ett nålsöga och synen blev suddig och overklighetskänslorna gjorde att jag gick omkring i en dimma.
Då var jag sjuk. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Vad innebär det att vara frisk från psykisk ohälsa?
Det är vad de kommande blogginläggen skall handla om. Om vad det innebär att ha ett liv värt att leva. Om hur det är att må bra igen efter att ha mått mycket dåligt. Om hur man kan må både dåligt och bra samtidigt. Om hur man kan leva med psykiska svårigheter och ändå må bra. Om hur man kan se på uttrycket 'återhämtad och frisk'.
Jag har definitivt inga slutgiltiga svar. Egentligen inga svar alls. Jag har bara viss teoretisk kunskap, mycket egen erfarenhet och tillräckligt med insikt i vad som ger mitt liv mening.
Ja. Jag är frisk, för jag har ingen depression.
Mina tankar är klara, glada. Jag känner mig som mig själv.
Jag har en visserligen drag av emotionellt instabil personlighetssyndrom, men jag hanterar mina symtom bättre nu.
De dragen är ju faktiskt också min personlighet.
Något jag inte skall botas från.
Något jag skall hantera.
Det som är jag.
De dragen hanterar jag på konstruktiva sätt numera, inte på snabba lösningar som skapar lidande.
Jag har visserligen också generaliserat ångestsyndrom. Men är jag då sjuk - eller är det bara osunda tankesätt? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag känner mig friskare än på många år.
Och jag tror att det är den känslan som är det viktigaste.
"Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag
vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir
ett enda lidande. När ångesten tar över livet".
"Det är märkligt. Det är när du inte fungerar som du förstår vad det innebär att vara frisk. Det är när din kropp sviker, när
ryggen värker, blicken blir suddig, huden rynkig, som du vet att du har en kropp. Det är först då du blir kropp. Det var som
när en långvarig förkylning släpper. En lågintensiv, envis förkylning som du lärt dig leva med. Du har varit trött och täppt så
länge att du inte minns hur det är att vara frisk. Så är den plötsligt borta och du kan andas igen".
-Ann Heberlein
Ann Heberlein är författare, doktor och teolog. Hon är dessutom bipolär, en sjukdom som gör att man pendlar mellan skov av depression och mani/hypomani. Den sjukdomen är livslång. Så hur kommer det sig då att både jag och Ann Heberlein säger att vi är friska - trots våra psykiatriska diagnoser?
För att börja någonstans så tycker jag att man behöver veta vad det innebär att faktiskt vara återhämtad eller fri från psykisk ohälsa. Men det finns egentligen inte något självklart svar inom psykiatri.
Ibland har vi alla ett eller flera symtom på någon psykiatrisk diagnos. Ibland känner vi oss helgalna. Ibland känner vi igen oss alltför väl i andras öden. Men är vi då faktiskt sjuka?
För att få en psykiatrisk diagnos måste en läkare bedöma ditt mående.
Det är när ett visst antal kriterier uppfylls som man kan få en diagnos. Det är i den stunden, i den livssituationen, enligt den läkarens åsikt. Det finns ibland inte mer än åsikter och överväganden att utgå från. Det finns ju ofta inget konkret som vid ett benbrott att ta fasta på. Det finns bara dina ord, läkarens åsikt om symtomen samt det lilla som läkaren kan observera under själva mötet. En annan läkare kan bedöma annorlunda. I ett annat ögonblick uppfylls inte ens alla symtom på diagnosen. Det är egentligen ganska luddigt.
Det är svårt ibland att veta om man lider av psykisk ohälsa eller om det bara är livet. För livet är svårt. Där ingår liksom periodvis gräslig smärta. Kanske är det egentligen först när man varit sjuk som man vet hur det skall kännas inombords när man är frisk. Då när det självklara inte längre är självklart.
"När en människas liv präglas av smärta, psykisk eller fysisk, när hon lider av en nedsatt funktionsförmåga, när hon inte
kan realisera grundläggande mål, är hon sjuk och då har hon rätt till hjälp, hjälp att leva ett liv som är så gott som möjligt,
så fritt från smärta och lidande som möjligt. Hjälp att leva ett gott liv. Ett normalt liv".
-Ann Heberlein
Numera anses det fullt möjligt att bli helt frisk från emotionellt instabil personlighetssyndrom. Tidigare ansågs det personlighetssyndromet som något som inte alls gick att behandla. Alltså som något var obotbart. En diagnos där man var dömd till ett livslångt lidande. "Ja, har man den diagnosen är man verkligen psykiskt sjuk", sa en lärare en gång åt vår klass när jag studerade utvecklingspsykologi. Mitt hjärta hoppade över ett slag vid den meningen, fylldes av skam inför mig själv.
Så svartvitt är det ju givetvis inte.
Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är inte ett obotbart tillstånd.
Men man kanske aldrig helt kommer att bli kvitt en del symtom.
De kanske lindras, men försvinner aldrig helt.
Är man då likväl återhämtad - eller är man fortfarande sjuk?
Det beror alldeles på hur man ser på det.
Jag känner mig sjuk ibland.
Jag hamnar ned i djupa slukhål som känns som brännande eksem över hela kroppen. De fräter på min själ och gör att mina tankar blir förvrängda till något nattsvart och tomt. Drömmar tonas ut, kroppen blir blytung, luften försvinner ur lungorna och det känns som mina synfel plötsligt kommit tillbaka, trots att jag gjort laseroptik på båda ögonen för många år sedan.
Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir ett enda lidande. När ångesten tar över livet.
Men annars känner jag mig frisk.
Man kan leva med olika sjukdomar, både psykiska och fysiska, och tycka att man har ett gott liv.
Ha ett normalt liv.
Ett liv som är levs med en smärta och ett lidande som är hanterbart. Precis som vi alla gör. Det är vad det innebär att vara människa.
Anse sig själv som frisk med lite skavanker.
Helt fullt normal och vanlig.
"För jag är rädd. Rädd att bli galen igen. Rädd för att tappa förståndet. Rädd för att göra mig själv illa. Rädd för att hon,den andra Ann, ska komma tillbaka och döda mig. Få mig att göra det hon vill men inte jag. Ja, jag är mycket rädd för det. Lika rädd som min väninna som haft cancer är för att cancern skall komma tillbaka och döda henne. Lika rädd som en vän som haft hjärtinfarkt är att hjärtat ska stanna igen. Så rädd som man är när man en gång nästan dött"
-Ann Heberlein, något förkortat citat
Jag är ofta rädd.
I början när jag nyss blivit frisk från depressionen är jag konstant rädd för att bli sjuk igen.
När skoven kommer väcks den rädslan till liv igen.
Men jag låter inte rädslan hindra mig från att leva mitt liv.
Jag är bara medveten om att när som helst kan vem som helst drabbas av någon sjukdom. När som helst kan vi falla.
Men innan det så skall vi leva.
Och det är där jag är. Det är där friskheten finns.
I att ha ett tillräckligt gott liv.
Då är jag frisk. När jag kan se nyanserna av livet.
Kanske det först är man lidit som man kan uppskatta livet.
Leva.
Tack till Ann Heberlein för en enväga diskussion om livet.
Citaten är hämtade ur hennes bok "Ett gott liv", där också hon funderar på vad det är som gör att man bli frisk och vad det faktiskt innebär att ha ett gott liv.
Tips till anhöriga från både den närstående och drabbades perspektiv
TIPS TILL ANHÖRIGA SOM HAR NÅGON NÄRSTÅENDE SOM LIDER AV PSYKISK OHÄLSA
-BÅDE UR EN ANHÖRIGS OCH EN DRABBADS PERSPEKTIV
Dethär inlägget är riktat till dig som är anhörig till någon med psykisk ohälsa. Du kan vara en familjemedlem, men även en vän eller en släkting. Min make och jag har samlat lite tips till just dig, utifrån våra egna perspektiv.
Inlägget har vi skrivit helt skilt från varandra. Jag har bett min make skriva den första delen. Det är därmed också helt hans ord, liksom hans erfarenheter och åsikter. Samma sak som att mina åsikter och erfarenheter är helt mina egna. Ni kommer ändå att märka att trots att vi skrivit ned våra tankar helt själva, så hör ändå våra tips ihop till en helhet.
TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MIN MAKES PERSPEKTIV
Utgående från anhörigperspektivet
Skrivet av min make Christer
"Jag skriver detta ur mitt eget perspektiv grundat på erfarenheter från sena hösten 2015 och framåt, då psykiska hälsan för min frun störtdök, landade – och sedan skulle byggas stabilt igen.
Jag har sagt det förut – och jag tvekar inte att säga det igen. Då ens närståendes psykiska hälsa brakar samman känner man sig själv som närstående väldigt liten och hjälplös. Det var i stort just det jag kände hösten 2015, då den något sånär stabila vardagen ändrades och framdeles handlade om osäkerhet och rädsla. Rädsla för hur det skall bli, hur man ska göra, vad jag vågar säga. Det fanns så mycket mer frågetecken än kunskap den tiden.
Nu när jag i december 2021 ser tillbaka så känner jag att jag genomgått något som gjort både mig och min fru starkare.
Nedan följer några punkter som jag personligen har lärt mig under resan som närstående:
-Som närstående till någon som första gången plötsligt drabbas av svår mental ohälsa är du som närstående rädd och osäker. Det är inget att skämmas för. Du kommer att vara rädd och osäker, men det är enligt mig helt naturligt.
Jag försökte själv först visa en fasad där jag som anhörig hade läget under kontroll – men den glansbilden fick jag riva ganska snabbt. Det är helt okej att vara osäker och rädd.
För mig hjälpte rådgörande och diskussioner med personer som förstod sig bättre på ämnet. De var guld värda för mig i det skedet då jag inte visste vad som var på gång och vad som komma skall.
-Jag brottades med mycket oro för att vi snabbt skulle hitta den rätta hjälpen åt min fru. Eftersom min frus tillstånd hösten 2015 var dåligt så gick vägen via akutremiss från läkaren på den lokala hälsovårdsstationen direkt till den psykiatriska avdelningen till Roparnäs. Vi hade inte insett vart det var på väg. Min fru började vara för trött för att söka hjälp, och jag trodde det skulle bli bättre av sig själv.
I efterskott inser jag att den som är svårt ansträngd med psykisk ohälsa inte har den ork som behövs för att söka den behövliga hjälpen.
-När avdelningsvården för min fru var över började tiden att bygga upp ett mående igen. Det blev mycket sjukskrivning, test av mediciner och otaliga timmar terapi.
Ifall du som närstående råkar ut för detta så är mitt råd att acceptera att det kommer att ta tid. Det kommer att ta väldigt lång tid. Det är bara att acceptera.
I början trodde jag personligen att fruns mående skulle vara uppbyggt på 2-3 månader, men där fick jag en lärpeng. Faller man djupt så tar det tid. Räkna med år istället för månader. Acceptera.
-Alla som brottas med psykisk ohälsa reagerar olika. Du skall som närstående inte när rehabiliteringen börja tro att du behöver ge dagliga råd och anvisningar på just hur din närstående skall göra för att må bättre.
En grund som jag lärt mig är att finnas till för personen. Lyssna.
Jag var i början själv snabb med att ge mina råd, men i efterskott hade jag gjort tillräckligt med att bara lyssna och finnas till för henne.
-Min fru har en terapeut som hon under sjukdomstiden och senare gått till med jämna mellanrum.
Jag är inte min frus terapeut. Hon har en sakkunnig till hjälp från vådens sida. Det har jag fått lära mig om och om igen, många gånger då jag försökt leka terapeut.
-Att vara närstående till en person med svår eller långvarig psykisk ohälsa är tungt. Det är påfrestande. Det kan inte förskönas på något sätt.
Som närstående är det viktigt att du tar hand om dig själv både fysiskt och psykiskt för att orka finnas där för den sjuka. Missköter du dig själv och inte tar dig tid att hämta energi så har du heller ingenting att ge.
Ta hand om dig själv som närstående.
-Det är viktigt att redan i ett relativt tidigt skede i sjukdomen helt acceptera att det även för den närstående kommer att ändras om i rutinerna framöver. Detta har jag som aktiv person fått lära mig den hårda vägen många, många gånger. Bokar jag in för mycket fritidsaktiviteter eller familjeaktiviteter som sedan går ut över min frus ork - så kommer ett bakslag i fruns mående. Alltid.
Livet kan för den sjuke inte accelerera mot ett gott mående snabbare än rehabiliteringen går. Acceptera. "
TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MITT EGET PERSPEKTIV
Utgående från de drabbades perspektiv
1. Våga fråga, utan att bli för påträngande
Det som jag uppskattat mest av allt är att veta att min man alltid funnits där. Han har fortsatt att fråga, och vi har kunnat diskutera mitt mående. Men min man har också lärt sig att jag ibland faktiskt inte alls vill prata. Han har lärt sig att acceptera att jag just då inte orkar, eller faktiskt inte vill, diskutera hur jag mår. Han har lärt sig att acceptera det och ta ett steg tillbaka. Men jag har samtidigt alltid vetat att jag när som helst kan berätta hur det känns, och att han finns där de gånger när jag bara vill ha en kram.
2. Våga lyssna, utan att kunna ge svar
Det viktigaste för mig är att min man och de vänner jag velat att anförtro mig åt alltid vågat lyssna på mig. De har kunnat ta emot mina svar om hur dåligt jag mått just då, och istället för att ge uppmuntrande pårop har de frågat vidare eller bara suttit tysta. Jag har aldrig krävt att de skall lösa min situation, utan det är ju jag som skall göra det. De behöver inte ha svaren på mina problem, de behöver inte ens lösningar eller tröstande ord.
Ibland är ett lyssnande öra så mycket bättre än ord som "det kommer att bli bra", "du är så stark så du klarar det nog", "försök att göra något roligt så mår du bättre", "ja, men du mår ju bättre nuförtiden jämfört med för några månader sedan". Sådana ord ger mig mera en känsla av att personen inte vill lyssna på vad jag säger, och jag känner mig snarare tillplattad.
Stå ut med att inte ha några lösningar som svar, för det har du troligen inte. Om jag verkligen känner att jag behöver sådana råd så frågar jag.
3. Hjälp gärna, men ta inte över vården
Min man var i början så orolig att han helt ville ta hand om dig. Han ville gärna vara terapeut, pappa, man och praktisk hjälpare samtidigt. Tyvärr är det ingen bra kombination. Släpp kravet på att du som anhörig skall fungera som terapeut åt din anhöriga. Den anhöriga har en vårdkontakt av en anledning. Lita på att hen får den hjälpen hen behöver där. Våga stå bredvid och stödja, men tyvärr så kan du inte göra din anhöriga frisk. Hjälp hellre till med det praktiska, samtidigt som du är en lyssnare. Laga mat, städa, ta hand om barnen. Beroende på hur dåligt din anhöriga mår, lite olika hjälp med vardagen behöver hen.
Och våga blanda dig i vården när du märker att det inte fungerar som det ska! Den som mår dåligt orkar inte framhäva sin rätt att få hjälp och tampas med byråkratin. Där har du en viktig roll. Min man började blanda sig i min vård när han märkte att jag inte fick rätt hjälp, utan att jag bara blev sämre och sämre. Han stred för att jag skulle få en remiss till slutenvården, eftersom jag tyvärr hann bli i så dåligt skick innan läkare i allmänvården förstod hur dålig jag faktiskt var.
4. Våga ställ krav, men lyssna på vad din anhöriga klarar av
Det är helt okej att pusha din anhöriga till att ta hand om sig själv. Uppmuntra hen att ta promenader, träna, träffa vänner, laga mat och ta hand om hushållet. Kom dock ihåg att orken kan variera väldigt mycket från dag till dag, så lyssna på din anhöriga. Fråga vad hen behöver hjälp med. Fråga om hen vill ta en promenad med dig eller hitta på något roligt. Utmana och försök pusha i lagom mån (oftast vill man ju inte göra något alls som djupt deprimerad), men acceptera ändå ett nej. Föreslå en annan dag, så hinner din anhöriga förbereda sig mentalt på det.
5. Fortsätt att höra av dig, trots att du inte får någon respons
Om man mår jättedåligt så orkar man inte höra av sig till vänner och anhöriga. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag helt glömmer bort mina anhöriga. De finns ofta i mina tankar, men steget till att orka höra av sig kan vara för stort. Så fortsätt att höra av dig även om personen ifråga inte svarar eller aldrig själv hör av sig. Det finns inget mer värmande än några ord via whatsapp eller ett kort telefonsamtal.
En julhelg utan krav och stress?
EN MINDFUL JULHELG
-Ett inlägg om stress, krav och perfektionism som julen ofta medför;
och om att försöka vara i nuet
Bild lånad härifrån.
Årets stressigaste storhelg är på antågande. På Instagram lyser julstjärnor i fönstren, julborden är uppdukade och stämningen är på topp. Det vackert och redigerat. Det är fina vinklar, poserande leenden och lösa prylar som plockats bort ur bilden och slängts lite längre bort i något hörn där de inte syns. Det är så mycket mer än en lycklig ögonblicksbild på sociala medier.
I bästa fall är julen en fin högtid, då nära och kära samlas runt dukade bord. Vi återser släktingar, uppdaterar läget och myser bland all dämpad belysning och ljus. För andra går julen i ensamhetens tecken. Då utanförskapet bränner lite extra i hjärtat. Då ekonomin sätter gränser för vad man kan åstadkomma. Då när man kanske bara hade velat ha en enda trygg vuxen runt sig. Julen är så väldigt mycket för så många, och jag kommer bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Något annat har jag inte. Men jag glömmer inte att det finns de som faktiskt har det riktigt tungt just nu. De får vi absolut inte får glömma, varken i jul eller någon annan dag.
För mig består julen av traditioner, julpynt, god mat och alldeles för mycket choklad. En ganska vanlig Svensson-jul med andra ord. Men storhelgerna är alltid lite extra svåra även för mig. Jag har egentligen inte någon orsak till det. Jag bara känner kravet på att vara lycklig. På perfektion. På att verkligenheten är precis som på bild. Och därför har jag ofta redan som tonåring känt dendär tomheten inom mig, som emellanåt gapar inombords. Detdär slukhålet. Dendär djupa ångestkänslan.
Men julen består ju också av irritation på mannen, barn som skriker och bråkar sinsemellan i väntan på tomten, granen som barrar, julblomman som fäller sina blad på golvet, sand på golvet, mat som bränns vid, och en stressad mamma som försöker serva och fixa för att få dagen att vara så fin som möjligt för alla inblandade.
Bild lånad härifrån.
Julen, liksom allt annat, behöver inte vara fulländad för att vara tillräckligt bra.
Julen 2016 klädde vi julgranen under min första permis från den psykiatriska avdelningen. Jag var idel lågor över att få pynta den tillsammans med barnen. En halvtimme senare var jag totalt slutkörd. Det snurrade i mitt huvud av alla intryck. Jag hade stirrat in i en grågul vägg i en veckas tid, och kom ut till verklighetens klara ljud och ljus. Jag minns att jag tänkte att dethär är inte möjligt, att man inte kan bli så slutkörd av att klä en julgran. Men det kan man. Jag tyckte det var skrämmande, för det är nåt jag alltid älskat. Jag blir alltid lika ivrig som ett barn. Men nu satt jag efteråt i soffan och kom mig inte för att göra nåt. Det fanns ingen energi. Jag var så fruktansvärt trött.
Och det minnet bär jag hädanefter med mig under julhelgen varje år.
Att det inte är en självklarhet att orka.
Att man kan vara så slutkörd att man knappt klarar av att hänga upp julgranspynt.
Det känns konstigt att det ju faktiskt bara är ett par år sedan. Och att jag redan följande jul orkade utan problem. Det är tur att det går att komma ur depressioner. Att det går att komma igen. Resa sig. Att det inte är omöjligt.
Julgranspyntande år 2017.
Bara du kan skapa nya, fina stunder.
Och då menar jag inte lyckobilden vi målat upp i huvudet, utan det som för stunden skapar lyckokänslor inombords.
Gör det som känns bra för dig.
Om en sak alltid är svår, fundera hur du kan göra annorlunda - och gör det istället.
Småheter är tillräckligt viktiga, men ofta känns de banala i jämförelse med de glada bilder vi ser på sociala media. Jag mår bra av att se julen genom barnens ivriga ögon. De kräver inga vackra inlägg på Instagram, de vill ha gemenskap och tillhörighet.
Jag kommer äta det jag tycker om, vila, andas frisk luft utomhus tillsammans med de stora barnen och bebismysa med nykomlingen. Dessutom kommer jag njuta av att få ha maken hemma i ett par dagar och kunna dela på ansvaret. Mer än så kommer jag inte hinna med en två månaders baby som helst vill vara i famnen. Men mer än så behöver jag ju faktiskt inte heller göra.
"Njut av de små ögonblicken; insup dofter, intryck, ljud.
Var ett med vad som händer. "
Dessutom vill jag påminna om att vara i nuet. Vägra lyssna på tankar som säger att "alla andra har så mycket mer".
Nej, de har inte det.
Men de gör det bästa av stunden de har.
Och om det inte går?
Andas, gör nåt som distraherar dig bort från jobbiga tankar.
Det blir bättre.
Denhär DBT-färdigheten tycker jag är en bra påminnelse:
Bild lånad härifrån.
Denhär övningen är bra att ha i bakfickan de närmsta dagarna. Det är tusen saker som ska fixas och klaffa för allihop. Och även om den sista meningen definitivt är överdriven; så lätt försvinner inga bekymmer eller stressigheter; så hittar jag ändå styrkan att fortsätta med det jag höll på med - lite mer medveten om nuet, lite lugnare, lite mer fokuserad genom att bli mer medveten om nuet.
Och kom ihåg:
Det är inte som på bilderna i sociala medier.
Julafton är egentligen bara en dag.
Det är inte så fint, det är nog mest kaos.
Och vet du vad?
Det är precis som det ska vara.
Det är nuet.
En stund.
Allt blandat. Känslor som svävar.
Och det viktigaste av allt; känns det jobbigt, döm dig inte för dessa känslor.
Det är okej att det känns jobbigt och att man mår dåligt även på julafton.
Försök att planera in små steg och delmål för att klara dagen.
Andas, se dig omkring.
Andas.
Ta in det lilla. Detaljerna. Gå på gräsrotsnivå istället för att försöka få allt perfekt.
Det är det lilla som ger upplevelser.
Just nu är allting precis okej.
Det är inte mer än dethär. Inte mindre.
Det bara är.
.
Jag önskar er läsare en mindful jul!
Tack för att ni läser och kommenterar. Tack för alla mail ni skickar. Tack för alla fina ord som jag får när ni stannar mig på gatan eller i affären. Tack för alla hälsningar som jag får via maken och andra släktingar och vänner. Tack för alla livsberättelser ni delar med er av. Det betyder väldigt mycket för mig och jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång!