Början till depression efter förlossningen

Skrivet av Pamela Lundberg 01.12.2021 | 3 kommentar(er)

 

BÖRJAN TILL EN DEPRESSION EFTER FÖRLOSSNINGEN

- ELLER BARA RESULTATET AV LÅNGVARIG TRÖTTHET?

Det blev en ganska abrupt paus i mitt berättande om graviditeten efter att jag nått vecka 38. Jag hann nämligen aldrig längre än så, för den 25 oktober föddes äntligen vår lillkille. I vecka 38+5, precis som mellansystern. Förlossningen gick jättebra, även om det blev en ganska intensiv och snabb vistelse på förlossningsavdelningen. Vi hann vara där 1,5 timmar innan killen är född, och hela förlossningen är räknad till 2,5 timmar. Så det gick snabbt. Jag hann inte riktigt med där. Killen mådde jättebra redan från start, och gör det fortsättningsvis. Nu har han redan blivit över en månad och verkar bli en lugn pojke. 

Den 13 oktober, så extremt trött...

TIDEN RUNT VECKA 38 
Men jag tänkte backa bandet lite, till början av vecka 38. Då jag skrev den senaste uppdateringen. För då var jag trött. Jättetrött, rent fysiskt. Jag är knappast ensam om att känna såhär när man inleder vecka 38+0 (alltså vecka 39 i Sverige) i en graviditet. Min kropp hade värk och ont lite varstans. Jag orkade inte sitta vid bordet och laga läxorna med flickorna längre än en timme innan det började göra outhärdligt ont. Jag kunde varken gå, sitta eller ligga utan värk. Jag sov dåligt, för jag kunde bara sova på en sida. Annars blev jag yr. Efter en sådan natt känns kroppen ganska mör. Den sista veckan kunde jag inte äta ordentligt, för det fanns liksom inget rum i magen förutom åt bebisen. Det tryckte konstant uppåt revbenen, och ibland hade jag tungt att andas för att bebin tryckte på lungorna. De sista dagarna låg jag mest på soffan, för det gjorde allt mer ont att sitta. 

När gråten fastnade i halsen på den veckans rådgivningsbesök (vecka 37) beslöts det att det var dags att göra något, med tanke på att det fysiska hade börjat påverka min psykiska hälsa allt mer negativt. Jag mådde inte längre bra inombords, och är glad att jag togs på allvar. Jag fick en tid till mödrapolikliniken följande vecka, alltså i vecka 38. Jag var inställd på att bli tvungen att argumentera rejält för att bli tagen på allvar och för att kunna bli igångsatt, eftersom alla fysiska värden var toppen.

Men vi möttes av en jättefin läkare, som inte ifrågasatte att remissen gjorts på basen av mitt eget psykiska mående. Jag är övertygad om att jag hade fått min igångsättning, men det visade sig att det aldrig behövdes. När jag kom till mödrapolikliniken kunde läkaren bara konstatera att förlossningen redan var mer än i startgroparna. Jag hade mina aningar att något var på gång redan innan vi åkte till mödrapolikliniken, men eftersom jag hade haft starka förvärkar i flera dagar vågade jag inte riktigt tro det själv. För säkerhets skulle fick jag en remiss till förlossningen följande dag, för ifall det skulle visa sig att inget hände spontant skulle de sätta igång förlossningen senast då. När vi väl kom till BB ett par timmar senare hann vi vara där i 1,5 timme innan lillkillen är född. Själva förlossningen tog sammanlagt 2,5 timmar enligt pappren, så slutligen gick det väldigt snabbt. 

När vi kom till mödrapolikliniken denhär eftermiddagen var det inget tal om hur pass dåligt jag mådde, varför jag hade fått remissen, att det var bäst för bebin att förlossningen skulle starta spontant eller att man inte brukar starta förlossningen på basen av att mamman inte längre mår psykiskt bra - sådana farhågor jag hade haft när vi kom dit. Jag är så van att bli ifrågasatt, eftersom det sällan syns på mitt yttre hur jag mår inombords. Men läkaren frågade inget sådant, utan det var bara tal om att kolla hur bebin låg för att sedan kunna gå vidare. Underförstått fanns det alltså redan en förståelse för att remissen inte gjorts på för lösa grunder, utan jag togs på allvar redan där. Det känns fint att även det psykiska måendet tas på allvar och kan vara ett argument för eventuell igångsättning sådana här gånger. Även om det i journalen i Kanta står att "mamman ser välmående ut utåt" - vilket ju också är sant. Utåt sett kan man se väldigt välmående ut, trots att det inre mår dåligt. 

På BB med en nästan nyfödd liten guldpojke. Upplevde alla lyckokänslor som finns!

EFTER FÖRLOSSNINGEN
Jag mådde som alla andra på BB och den första tiden hemma. Jag var så underbart lycklig och kunde inte slita blicken från lillkillen. Men det svajade också i humöret och tårarna var nära, precis som vid typisk baby blues. Jag har haft ganska stark baby blues de föregående graviditeterna, även med medicinering, så jag tänkte att det var helt normalt. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten, så nu var jag helt medicinfri. Jag var därför beredd på extra starka humörsvängningar. Den sista tabletten till natten valde jag att inte ta på BB, för att den var enbart för sömnen. Jag ville klara mig utan även den. Vi åkte hem och jag var precis sådär lyckorusig som många andra nyblivna mammor är. 

Men andra veckan hemma märktes de första tecknen på att mitt svajande humör kanske inte bara är vanlig baby blues. Det blev liksom inte lättare, utan det blev värre. Jag var såklart beredd på att det kunde bli så. Ändå drogs mattan under fötterna på mig när det faktiskt hände. Och när jag som mest behöver medicin, då får jag alltid för mig att jag verkligen inte behöver något sådant. Det är som om min hjärna inte längre kan ta in att jag mår dåligt vid sådana tillfällen. Så det var faktiskt min man som fick mig övertygad om att dethär inte är baby blues, utan att det är något som håller på att gå djupare än så. 

Jag kunde börja gråta mitt i allt, och kunde inte sluta längre. Jag hade ingen aning om varför jag grät, jag var inte direkt ledsen. Det är ett tecken på att jag är i obalans. Jag är inte den som gråter i första taget, måste jag ju påpeka.
Jag fick också svårt att sova och vila dagtid, trots att jag behövde det. Jag hade så starka orostankar att jag fick ångest och de började mala i huvudet direkt jag lade mig ned på kudden. Jag oroade mig över i princip allt. Över barnen och hur de mådde, över hur vi skulle få ihop vardagen nu, över döden (eftersom vi hade ett dödsfall i vår nära släkt var det naturligt att sådana funderingar kom - men de blev lite väl orealistiska), över hur jag skulle hinna vika tvätten, över hur jag skulle få tid för alla barnen - ja, över i princip ALLT. Såklart blev det ju omöjligt att sova. När jag lade huvudet på kudden kom en mängd orostankar som jag inte tänkte annars. Jag försökte en mängd DBT-verktyg, men denhär gången kunde de inte stoppa gråten. Verktygen och knepen fungerade inte riktigt.

Det var givetvis mycket naturliga orsaker som spelade in. Baby blues, dålig nattsömn eftersom babyn är uppe x antal gånger ännu, hormoner som skenade, en stor omställning med en ny familjemedlem - och det faktum att jag redan under graviditeten varit jättetrött och länge sovit jättedåligt. 

Bilden hämtad från denna hemsida.
 

EN SKÖRHET FÖR DEPRESSION
Men - det finns ju också en skörhet för depression. Jag som haft flera sådana. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten. Det är en stor risk efteråt, för det har inte riktigt funkat tidigare gånger heller. Jag reagerar så starkt på alla intryck och händelser, och det vill starta igång en enda lång känslomässig berg- och dalbana som slutligen accelererar alldeles för hårt och håller på att krascha in i en vägg. Och efter en förlossning skenar ju hormonerna redan av sig själva.

Så även om jag så gärna vill vara medicinfri, så ska jag inte vara det. Inte nu i varje fall. Som tur är så har jag en vårdkontakt som fungerar. Så jag ringde min terapeut och hon kunde konsultera läkare. Jag är tacksam att jag inte behövde närvara under något läkarsamtal för att få tillstånd att påbörja medicinering, för jag ville bara vara hemma med familjen just då. Som alla nyblivna mammor. Jag hade inte orkat ta mig dit heller. Och eftersom jag innan graviditeten hittat en medicinering som fungerade, var det också lätt att återinsätta en del av dem. 

Så jag påbörjade två mediciner jag haft tidigare. Inga upptrappningar, utan direkt till lämpliga doser. Men det kändes rätt, för jag vågade inte vänta och se längre. Jag behövde snabb effekt av medicinerna. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Jag ville verkligen inte falla ned i en djup depression. Och jag har inte heller fallit så djupt. Symtomen har dämpats.

Jag har ännu ångest, men på en sådan nivå att den är hanterbar. Jag tror att det beror på dålig nattsömn. Och den biten kan jag tyvärr inte påverka nu. För vi har bestämt att jag ändå tar nätterna med lillen, medan min man sköter om hushållet och tar mer ansvar för de större barnen. Det är ingen vits att vi båda är genomtrötta, för då funkar inte vardagen. Jag är tacksam för att jag kunde knyta an till lilleman direkt, trots allt. Känna alla mammakänslor. Jag vet att alla inte kan det under sånahär omständigheter. Därför tror jag inte heller  att det var en början på typisk post-partum depression.

 

"Jag tror att man behöver fundera på vad som man själv behöver
i just den livssituation som man befinner sig i".

 

BACK TO BASICS
När jag nu var mitt i rädslan att eventuellt drabbats av en förlossningsdepression funderade jag mycket på vad jag själv kunde göra för att må bättre. Eller kunde jag alls påverka? 

Och mitt svar blev ja. Visst kan jag göra ganska mycket för att själv må bättre. Jag insåg att det var dags att gå back to basics, precis om jag brukar påminna andra att är viktigt när man mår dåligt. Ifall man har de grundläggande fysiska behoven i balans, är det lättare att få ett stabilt mående. Genom att ta hand om sin kropp minskar man nämligen den inre känslomässiga sårbarheten. Så jag försökte, och försöker fortfarande, ta hand om mig själv genom att följa några av de DBT-råd som finns i manualen: 
1. Behandla sjukdomar
     Ta hand om min kropp. Alltså ta min medicin, som jag insett att jag behöver ha just nu. 
2. Äta balanserat
    Regelbundet, och varken för lite eller för mycket.
3. Sova lagom mycket    
    Sova middag varje dag, och så fort lillen somnar om kvällarna går även jag och sover (vi har en kvällspigg gosse).
4. Motionera
    Ta promenader varje dag. Så fort jag har ork kommer jag uppta styrketräningen (men det blir ju tidigast om två månader, för det                 rekommenderas att man inte börjar med det förrän tre månader efter en förlossning). 

Jag tror även att man behöver fundera på vad som man själv behöver i just den livssituation som man befinner sig i. Jag har satsat på regelbundenhet och på att skala av alla andra måsten. Jag har inte träffat vänner eller bekanta sedan förlossningen, för jag har helt enkelt inte orkat. Igår var första gången en vän hälsade på. Jag har också valt att, förutom ett enda Prisma-besök, bara vara hemma. Lillen har alltså på riktigt bara åkt bil tre gånger i sitt liv än. Hem från BB, till rådgivningen en gång och sedan till Prisma i Vasa ett snabbvarv (som jag i efterhand insåg att jag lika bra kunde lämnat bort). Vi har bara varit hemma - för det är vad jag behövt.
Trygghet, regelbundenhet, inga aktiviteter. Först nu börjar jag känna att jag eventuellt skulle kunna börja röra på mig lite mer.

I början ville jag inte sova middag, äta eller gå ut på en kort promenad. Men då har jag istället försökt att helt enkelt handla tvärtemot till vad tankarna sagt. Istället för att lyssna på tankarna har jag betonat undvik att undvika. Jag insåg nämligen att det inte hjälper mig att undvika eller bara lämna bort sådant som jag behöver, utan istället behöver jag närma mig och börja göra sådant som jag vet att jag i längden kommer må bättre av. 

Jag tror att det har varit bra även för de större barnen att vi bara varit hemma nu en tid. De har också varit trötta efter den stora omställningen att plötsligt ha en liten bebis i huset. De har haft sina fritidsaktiviteter, men kompishäng har vi nästan helt skippat fram till nu. 

GOOD ENOUGH
Om ni tycker att mina mål låter som ganska omöjliga med en liten bebis, så har ni alldeles rätt.  Jag äter ibland havregrynsgröt eller någon proteinjoghurt på stående fot och så fort det bara går att få ned, istället för hemgjord mat vid matbordet. Jag äter lite för ofta smörgåskex (min nya besatthet!) och godis, istället för lagom och nyttigt. Men jag satsar på att ändå regelbundet äta. Sömnen blir som den blir. Den är upphackad med 2-3 timmars sömn åt gången. Men jag sover så mycket det går. Jag försöker promenera varje dag, men bland prioriterar jag sömnen och har jag helt enkelt ingen lust så jag låter bli. Men jag njuter av de promenader jag tar, speciellt eftersom jag inte kunnat röra på mig under stora delar av graviditeten. Jag vill betona att dethär är vad jag försöker uppnå varje dag, men sedan kommer ju såklart verkligheten emellan.

Jag vill alltså slå ett slag för uttrycket good enough. Jag tror inte att man behöver göra något intill perfektion, men det är bra att tänka på att dehär fyra punkterna är viktiga att ha någorlunda i balans för att man skall må bra. Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om jag inte hade uppnått alla mål, men numera har jag insett att det går att variera och ändra lite enligt hur det råkar bli. Huvudsaken är att man lyckas någorlunda med att ta hand om sin kropp. Det räcker för att man skall skapa en bättre grund för ett psykiskt välbefinnande. Något som jag däremot aldrig slarvar med är att ta min medicin. Den punkten är lätt att uppnå, och också det som jag mest behöver nu för att må bättre. 

"Men jag mår ganska okej nu -
tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett så tidigt skede".

Jag har satsat på promenader, eftersom de ger mig energi.
Snöfrost på ögonfransar, frisk luft, möjligheten att gå efter månader av foglossning.

IDAG
Jag är mycket stabilare nu än för bara någon vecka sedan. Den hysteriska gråten kommer inte längre, utan jag har ett lugn i mig själv.  Jag tror inte heller att jag har riktigt rätt medicindos ännu, eftersom den är lägre än vad den var innan jag blev gravid. Men jag har fått en början som ändå fått mig att må bättre. Däremot tror jag att jag småningom behöver diskutera dethär med läkare. Det är ändå lite svårt att säga om det är för liten medicindos eller om det bara är den extremt upphackade sömnen som skapar ångest. Jag tror nämligen på det sistnämnda, vilket småningom kommer lösa sig av sig själv när lillen börjar sova lite längre pass. Och det borde ju bli inom en snar framtid. Men jag kämpar ganska mycket med att försöka få tillräckligt med sömn.

Men jag mår ändå ganska okej nu - tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett tidigt skede denhär gången. Jag orkar göra allt mer sysslor hemma. Jag har fått in en rutin och struktur igen, även om vår vardag känns kaos emellanåt. Men den som säger att de tre första månaderna med ett nyfött spädbarn är något annat än kaos och försök att få ihop vardagen tror jag faktiskt inte på. Det är kaos. Det är en vardag utan rutiner för bebisen. Det blir helt enkelt som det blir. Det är stressade föräldrar som försöker hinna få ihop allas scheman, läxor, matlagning, tvättberg. Men det är också en himla stor lycka. Tänk att han är här, vår lilleman. 

Jag vet inte om jag drabbats av en post-partum depression, en vanlig depression eller om det bara är resultatet av långvarig trötthet. Eller om det är november-mörkret, skenande hormoner eller stora medicinförändringar under året. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det är vad det är. Huvudsaken är att jag tror att jag lyckats vända det. 

Jag vill dela med mig av denhär kampen, för jag VET att jag inte är ensam om att drabbas av dåligtmående efter en förlossning. Jag har tvekat, och inte orkat - men om vi inte delar med oss, hur ska vi då kunna känna oss mindre ensamma?

 

64

Vad säger ditt wisemind?

Skrivet av Pamela Lundberg 10.11.2021

ATT KUNNA LYSSNA PÅ SIN INRE RÖST

-"VAD SÄGER DITT WISEMIND?"

 

Vi utsätts ständigt för massor av valmöjligheter, stora som små. Små beslut som vi faktiskt nästan ständigt behöver ta oss an. Det har faktiskt funnits en tid i mitt liv när jag inte kunnat välja nästan något själv utan att tveka. Att gå till glassdisken i affären kunde bli ett stort ångestmoment. Det fanns alltför många glassorter, alltför många val, och jag var så fruktansvärt rädd att det skulle kännas fel efteråt. Så ibland slutade det faktiskt med att jag inte alls tog någon glass, för det blev så råddigt i mitt huvud att tanken på glass inte längre ens var lockande. Som tur är har jag numera lärt mig att lyssna inåt. På magkänslan.

För hur futtiga beslut det än handlar om så är det ju faktiskt magkänslan, vår inre kompass, som styr våra val. Om den inte finns blir vardagen lätt väldigt ångestfylld. Hur väljer man när man inte lärt sig lyssna inåt?
Dessutom har jag också insett att man inte kan lägga ned hela sin själ i varje beslut man gör här i livet. Ska man välja en glass så kan man inte göra det till ett lika stort beslut som sitt yrkesval. Men det hände sig faktiskt förut att det kunde kännas som ett sådant livsavgörande beslut, trots att det handlade om någon petitess.


WISEMIND - DIN INRE KOMPASS 
När jag gick DBT jobbade vi väldigt mycket med en färdighet som kallas för Wisemind. Det är en av grundfärdigheterna för att alls kunna jobba vidare i terapin och med sig själv. Det är också den färdigheten som bättre gjort att jag lärt mig välja, och välja bort, något i mitt liv. Varje beslut jag gör är inte längre livsavgörande, såsom det tidigare kunde bli bara för att jag skulle välja en glassort.

För att kunna ta ett beslut som känns rätt i stunden behöver man lita på sin inre röst, som de flesta inte ens behöver leta efter i alla vardagssituationer. Det går automatiskt, för att man känner sig själv så bra. Men har man emotionellt instabilt personlighetssyndrom är det lätt hänt att man inte alls övat upp förmågan att lyssna på vad som känns rätt för en själv. Ens eget själv är så otydligt. Det gör också att man lätt gör precis som andra i ens närhet, eller gör något på ren impuls. Med en instabil självbild, som gör att man inte riktigt vet vem man är eller vad man vill, kan det vara otroligt svårt att faktiskt ta ett vanligt vardagsbeslut. Vad vill jag äta idag? Vilken uppgift skall jag göra med? Skall jag göra dethär eller detdär idag?

Men det är såklart inte enbart personer med EIPS som har problem att veta vad man faktiskt vill just nu. Det är så lätt hänt att man tappar bort sig själv i det virrvarr av alla valmöjligheter som erbjuds idag. Vi erbjuds så många alternativ nuförtiden att det kan kännas helt omöjligt att veta vad man vill med sitt liv. Vad vill jag, egentligen? Är dethär något som jag själv faktiskt vill uppnå, eller försöker jag göra vad jag tror förväntas av mig? Eller är det bara andras önskan jag försöker uppfylla?

Wise mind kan beskrivas som vår inre magkänsla. Intuition. Instinkt. Föraning. När man bara vet att något är rätt.
Är du bra på att lyssna på din inre magkänsla? Om inte, så tänkte jag förklara hur man med hjälp av färdigheten Wisemind inom Dialektisk beteendeterapi bättre kan förstå och hitta den. 

Bild lånad härifrån.

För att hitta sin egen inre visshet (wise mind) behöver man hitta medelvägen mellan sin målinriktade röst (reasonable mind) och sin känslostyrda röst (emotion mind). 

Den målinriktade inre rösten fokuserar främst på målet du skall uppnå. Den tar inte alls känslorna i beaktande, utan är väldigt känslokall. Den är ambitiös och vill med all kraft lyckas med det du tänkt dig. När man enbart lyssnar på den målinriktade inre rösten har man fokus på att lösa problemen som står i vägen för att man skall uppnå sina mål. Till exempel behöver man vara målinriktad när man med all kraft vill ha högsta betyg i något ämne. Då stänger man av känslan av hur pressad och stressad man känner sig, och ser till att plugga så att man faktiskt skall uppnå högsta betyg, oavsett vilken tid och energi det tar av en själv. 

Den känslostyrda inre rösten är mera inriktad på nuet, och här är det enbart dina känslor som styr. Man ser enbart de tankar som just nu finns inom en, och målet som man skulle uppnå försvinner. Man låter passivt saker vara precis som de är, och istället känner man de känslor som finns inom en. Till exempel när man har ett prov i skolan som känns helt omöjligt att klara av, och man är så upptagen av känslorna av misslyckande och värdelöshet att man inte ens försöker plugga vidare. Man gräver ned sig i sina känslor och låter dem helt styra ens val.

Wise mind, eller inre visshet, är balansen mellan dedär två motpolerna. Helt enkelt den gyllene medelvägen. Man släpper sina krav på att till varje pris uppnå sina mål, men samtidigt försöker man ändå helhjärtat att arbeta mot de mål man ställt upp. Det handlar alltså om att hitta den väg som är bäst för en själv just nu. Då man både lyssnar på hjärtat och hjärnan. Dethär kan till exempel betyda att man fortsätter att plugga och gör så gott man kan, även om man accepterar det faktum att man kanske inte kommer att få högsta betyg i ämnet denhär gången. 

En av de mest vanliga frågorna jag fick under min DBT-terapi var nog "Vad säger ditt Wisemind?". Och ju mer jag övade på att försöka väga ihop både den målinriktade och den känslostyrda rösten, desto lättare blev det att faktiskt kompromissa mellan de två. Att hitta den inre rösten gjorde att jag så småningom vågade börja ta beslut, för att de kändes som de rätta utifrån de förutsättningar jag hade just då. Det betyder inte att jag alltid gillade de beslut jag tog, men jag insåg att jag i längden hade mest nytta av att hitta en balans mellan känslor och ambition.

Vad säger ditt förnuft? Vad säger känslorna? Hur förenar du dem till en bra balans i vågskålen?

ATT HITTA BALANSEN MELLAN DET MÅLINRIKTADE OCH DET KÄNSLOSTYRDA INOM OSS
Att hitta balansen mellan det målinriktade och det känslostyrda inom oss innebär bland annat att:

-Både göra det som behövs i stunden 
och helt och fullt uppleva det som pågår just nu.

Du kanske behöver få något gjort, som du inte alls vill - men som ändå behöver göras. Likväl ser du till att du också känner de känslor som det medför. Du kanske hatar att behöva sitta på dethär mötet, men likväl dyker du upp eftersom du vet att det är viktigt. Ändå tillåter du dig att känna att det är fruktansvärt jobbigt och tråkigt. 

-Både tillåta dig att ha en stark önskan om något annat än det som är nu
och kunna acceptera det du har i ditt liv nu, oavsett hur det ser ut. 

Du kanske önskar att ditt liv såg annorlunda ut, att depressionen inte skulle ha taget om dig - men likväl accepterar du att läget ser ut som det gör just nu. Att det är jättetungt och jobbigt, att du har känslan av att vilja ge upp. Men likväl se att det är så det är, just nu, och att du har möjlighet att bli frisk om du fortsätter framåt.

VAD VI BEHÖVER KUNNA VÄLJA - OCH VÄLJA BORT
Vi utsätts för ständiga val under en dag. Redan från morgonen kan vi välja att stiga upp ur sängen, eller ligga kvar. Vi väljer kläder, morgonmål och vad vi vill göra under dagen. De flesta har dethär så inbyggt att det inte känns som små, konstanta val, men det är det. Tänk er bara exemplet där jag själv skulle välja glassort. Även ett litet beslut kan bli så fruktansvärt svårt att ta tag i, ifall man inte är i kontakt med sin inre röst eller vet hurdana behov man har just i stunden. 

Men för de flesta av oss är det ändå lätt att kunna välja de positiva sakerna, som får oss att må bra. Det svåra är snarare att välja bort. Många kör på fullt med späckade scheman hela veckorna, vilket såklart så småningom gör att man känner sig helt slut.
Men jag pratar egentligen om något helt annat just nu än våra fullspäckade scheman och problemen med att kunna tacka nej för att hitta luckor i sin kalender.

Jag pratar nu mera om valen man har när man befinner sig djupt inne i psykiskt illamående. Valen som man ständigt måste orka välja för att kunna skapa sig ett liv värt att leva. Valen som leder till förändringar. Att kunna välja nya tankemönster, nya vanor - och att kunna välja bort sådant som faktiskt får en att må sämre, sådant som till och med triggar igång ens eget illamående. 

Jag har tvingats välja bort människor som jag tyckt om och jobb där jag trivts, enbart för att skydda mig själv och min känslighet. För jag triggas väldigt lätt, vilket gör att jag själv automatiskt faller tillbaka i dåliga mönster - trots att jag kanske bara enbart lyssnat på hur andra väljer att leva sina liv. Jag har medvetet valt bort sådant som triggar min egen psykiska ohälsa. För när man varit i det psykiska mörkret länge blir det till slut något som man faktiskt automatiskt dras till. Det har varit tryggheten i så många år. Det är det enda man känner till - och det sunda, vanliga livet börjar känns fruktansvärt skrämmande och främmande.

För ja, det kan absolut bli en trygghet att inte göra något åt sin situation och istället fortsätta att må dåligt, i hopp om att någon annan skall rädda en bort därifrån. Men den räddaren kommer aldrig, för det är bara du som kan ta dig ur ditt illamående. Därför har jag aldrig ångrat att jag tagit avstånd från en del människor och situationer - men jag sörjer likväl det faktum att jag behövt ta dehär besluten. Jag saknar en del personer, som jag tycker om - men som jag inte kan ha kontakt med eftersom jag lätt dras med i det destruktiva. Jag saknar en del jobb som jag verkligen brinner för - men som jag inte varit redo att ta mig an än, eftersom mitt eget illamående legat i så nära rent tidsmässigt att jag inte haft tillräckligt med avstånd än.

Och det har absolut inte varit lätt att välja bort - det är först när jag insett att jag håller på att gå under rent mentalt som jag gjort dethär valen. Då när jag fallit ned i en ångestgrop eller är mitt i ett riktigt dåligt EIPS-skov. Jag har också delvis klarat av att ta avstånd tack vare min terapeut, som varit väldigt sträng med att jag måste göra dehär besluten. För hon har insett vad som behöver göras mycket tidigare än jag själv. För ibland är det jättebra att ha någon som man litar på, som ser situationen från utsidan, och som blir förbannad på att man ständigt utsätter sig för sådant som faktiskt får en att må sämre. Ibland räcker det inte med sin egen inre röst, utan man kan behöva någon som argt pekar att man väljer fel väg, innan man själv börjar inse vad man håller på med. Någon som är ens eget Wisemind, när man själv tappat riktningen. 

Det svåra är många gånger inte att välja, utan att kunna välja bort.
Men det behöver man också kunna göra för att skapa ett liv värt att leva, trots psykisk ohälsa. 
Det som upprätthåller ekorrhjulet, som inte hjälper en - men som likväl blivit så inrotat att man tror man behöver dethär.

Maj 2018.

HUR JAG SJÄLV VALDE 
Här är ett inlägg från mitt Instagram-konto, skrivet ungefär år 2017. Här skriver jag just om hur det känns att tvingas välja bort sådant som så länge varit en viktig del av mitt liv.  Där ingick faktiskt även depressionen, hur galet det än må låta. Men den hade nästan blivit ett med mig själv vid det laget, en trygghet som jag hakade fast mig vid. Något som jag ständigt kände att jag behövde anstränga mig för att välja bort. Då hade jag bara påbörjat processen att välja bort triggers i mitt liv. Jag visste vad som behövde göras, men var inte riktigt klar att faktiskt rent konkret göra det. I det skedet behövde jag också välja livet varje dag, depressionen var på den nivån. 

"Att ständigt välja. Det är vad jag försöker just nu. Det är väldigt lätt att välja de positiva sakerna i livet. Familjen, vännerna, jobbgemenskapen, fritidsintressen. Doften av liljekonvalj, jordgubbssmaken, höstluften, sommarvärmen, sandstranden. De fina sakerna. Helheten, men också småsakerna.
Det svåra kan vara att välja bort. Att välja bort det man blivit så van med att det förlikas som vardag. Med det sagt vill jag ändå påpeka att man oftast VILL välja bort det dåliga, det som i långa loppet inte kommer göra nytta. Men när man levt med det på nära håll så länge, nu pratar jag år, är det jättesvårt. Jättejättesvårt. Den platsen har självkritiska tankar och ångest i mitt liv. Det är inte bara att bryta tankemönster och vanor, det handlar om att ständigt påminna sig om att dethär ska inte finnas i mitt liv längre. En del dagar går det jättebra, andra känns det fruktansvärt hopplöst.
Det svåra är att hjärnan ständigt, likt en magnet, dras till det välbekanta. Och jag måste aktivt, ständigt, ta mig bort därifrån. En del dagar är det lätt, andra är det en kamp som jag förlorar innan jag ens börjat. Att då inse att livet är värt så mycket, trots smärtan, är väldigt trösterikt. Vissa dagar vinner man, andra dagar måste man bara leva trots att det är svårt.
Varje dag ska jag välja aktivt nu. Varje dag ska jag välja lyckan. För lycka är ett val. Lycka kan vara att acceptera att livet är som det är just nu. Lycka kan vara att se hur långt man kommit. Lycka kan vara att se vad man har att kämpa för. Lycka är att se småsaker som får en att le.

Lycka är att man får välja. Jag väljer.
Livet. (Trots att det gör ont ganska ofta)."

Bilden är snodd från dethär Twitter-kontot.

Dethär citatet sitter faktiskt på vårt kylskåp, som en ständig påminnelse om att jag skall använda mig av Wisemind när ångesten tar över (alltså välja att använda mig av DBT-färdigheter istället för att bara ge upp). Dessutom är det en komisk påminnelse. Det är nästan så att jag faktiskt ser både DBT-grundaren Marsha Linehan framför mig när jag behöver dethär citatet som mest, eftersom också hon själv led av EIPS i sin ungdom och har tagit fram alla DBT-färdigheter på basen av vad hon själv hade behövt.

 

 

 

 

 

15

Ljusterapilampa för att bota vinterdepressionen

Skrivet av Pamela Lundberg 31.10.2021

 

FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA VID ÅRSTIDSBUNDNA DEPRESSIONER? 

 

Jag har länge misstänkt att jag har årstidsbundna depressioner, även om jag fortfarande inte har det fastställt till pappers (jag tycker inte heller att det är nödvändigt att det ens skall stå i min journal - huvudsaken är ju att jag vet om det själv!). Varje höst börjar jag må sämre, och det känns som om mörkret utanför kommer inkrypande i varje vrå inom mig. Väggarna kommer närmare och ju kortare de ljusa dagarna blir desto sämre mår jag. Jag har mest lust att gå och sova redan 17-tiden när det är som mörkast, för då står jag inte ut med denhär krypande känslan inom mig. Jag får en sådan otroligt låg energinivå, det är som om all kraft rinner ur mig. Jag sover oftast också mycket mer. Det handlar oftast om mera lindriga symtom på depression, till skillnad från de återkommande depressionerna som ger mycket starkare symtom. Men det känns ändå lite som om jag skulle gå i ide varje år. 

LÄKARREKOMMENDATION
Jag tycker egentligen att höstarna är jättefina och mysiga, men den känslan vill ändå mattas av just för att jag märker av dehär symtomen. Den värsta tiden för mig är mellan november och februari. Men det går nog enda till början av maj innan jag återfått den energi och pigghet som jag oftast har under sommaren.  Jag mår oftast som bäst just under våren och sommaren, även om det vill svänga en hel del då också. Men just dehär symtomen jag nu pratar om brukar ge med sig under det ljusa halvåret. 

Inga mediciner hjälper mot denhär mörkerkänslan. Hittills har jag faktiskt inte hittat något som skulle underlätta nämnvärt, varken att vara utomhus de ljusa timmarna eller att motionera (som är några tips på hur man kan förebygga SAD). 

Min läkare rekommenderade redan för två år sedan att jag skulle köpa en ljusterapilampa. Men jag var skeptisk. Jag tyckte det kändes som bortkastade pengar, ifall det sen skulle visa sig att det inte funkade. Förra hösten tänkte jag köpa en, men jag kom mig aldrig för att göra det. Jag bara sköt upp det. Dethär är ett typiskt symtom för mig på hösten - att jag inte riktigt orkar ta tag i saker som inte är riktigt nödvändiga. 
Det är lite omtvistat ifall denhär behandlingen faktiskt hjälper, för forskningsmässigt är resultaten lite tvetydiga. Jag tror det helt enkelt är väldigt olika från person till person. Tidigare erbjöds ju behandlingen även via psykiatriska polikliniker, men jag vet faktiskt inte om något sjukhus ännu använder sig av denhär metoden. 

Dessutom jobbar jag skiftesjobb, så jag har haft lite svårt att veta hur jag faktiskt skall få in en rutin på att använda en sådan lampa. Helst skall man ju använda dem på morgonen - men jag har omöjligt kunnat få ihop det med ett morgonskifte som börjar kl 07 (för jag är extremt morgontrött och känner mig inte sugen på att stiga upp ännu en timme tidigare för att sitta vid en lampa) eller en vaknatt (för då går man ju och sover på morgonen). 

Men nu när jag faktiskt är mammaledig och har tid på morgnarna efter att de större barnen åkt till skolan, bestämde jag mig för att ge ljusterapilampan en chans. Jag har ju dessutom trappat ned så många mediciner att jag inte har någon antidepressiv, så rädslan över att bli deprimerad har legat över mig extra starkt nu i höst. 

HUR VALDE JAG LAMPA?
Jag beställde min via nätet, för jag är inte säker på att de finns att få tag på i en fysisk affär i Vasa sådär bara. Då kunde jag också lite jämföra priser och faktiskt välja bland ett större sortiment. Egentligen lär det inte vara någon skillnad på hur lampan ser ut, så länge den är tillräckligt stark (10 000 lux). Men jag ville ha en som kan stå på bordet, en lite större modell. Jag gillade även formen på denhär. Så därför blev det just denna. Dessutom tycker jag att det är rätt bra att det syns hur länge jag suttit vid den - det tänds små gröna lampor på lampfoten varje 15:de minut. Så det är lätt att veta hur länge man suttit vid den. 
HUR FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA?
Man kan variera hur länge man vill sitta framför lampan (mellan 1/2 - 2 timmar). Jag har valt att sitta en timme varje dag. Det betyder då att jag skall ha lampan 30 centimeter ifrån mig. I början hade jag tänkt sitta bara 1/2 timme, för att det är tidssparande, men då kräver det att man skall sitta med lampan väldigt upptryckt i ansiktet - och det gav ett väldigt starkt, nästan obehagligt sken. Jag kanske försöker mig på det sedan då babyn fötts, ifall det visar sig att jag inte hinner sitta en timme åt gången. Ljuset är mest behagligt om man skulle sitta två timmar, men för mig börjar det kännas lite väl länge. Men det är ändå superbra att man kan välja själv!

Helst skall man sitta vid lampan på morgonen, och gärna varje dag i början. Ifall jag har annat brukar jag lämna bort det helt den dagen, och på helgerna har jag också oftast pausat (speciellt ifall jag redan suttit de andra dagarna). Det står i bruksanvisningen att man kan använda den när som helst under dagen, förutom på kvällarna - eftersom det stör sömnen. Men jag har då alltid hört att det helst ska vara direkt på morgonen, så det brukar jag köra på. Då får man också det gjort.

Fördelen med lampan är att man kan göra annat under tiden som man använder den. Jag sitter oftast vid datorn och skriver blogginlägg eller svarar på mail. Jag har också testat att läsa böcker, men ljuset gör att jag inte tyckt att det varit riktigt behagligt. Man behöver alltså inte sitta och titta in i lampan en timme, utan låta den vara på vid sidan om, medan man själv kan göra annat. Man skall ändå försöka titta in i den med jämna mellanrum.

Bild lånad härifrån.

TYCKER JAG ATT LAMPAN HJÄLPER?
Ja. Jag gör faktiskt det. Jag är nästan förvånad själv. Jag ångrar absolut inte att jag köpt en. Jag har inte använt lampan i så många veckor, men jag tycker ändå att jag är mycket piggare och inte känner dethär obehaget att mörkret kryper sig in i varje vrå inombords. Såklart märker jag att jag suckar när mörkret infaller tidigare varje kväll, men det är ändå som om det skulle hänt något, som om en liten skillnad uppenbarat sig. Det går egentligen inte riktigt att sätta fingret exakt på vad som hänt, bara att något hänt. Precis som det ofta känns när man hittat en medicin som funkar, men man inte riktigt kan förklara hurdan nytta den gör. Bara att något är annorlunda. Det skall bli intressant att se hur det känns efter en månad, när det börjar bli mitten på november. 

TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ ATT SKAFFA EN LJUSTERAPILAMPA
-Fundera på hurdan modell som passar dig. Vill du ha en som kan stå på ett bord eller någon mindre som är lätt att förflytta? Det finns även modeller som nästan ser ut som en vanlig platta. 
-Var noga med att den har tillräckligt med lux! Det krävs 10 000 lux för att lampan skall ge effekt. Kolla noga så att det inte är en wake-up-lampa, för det är inte samma sak. Utseendemässigt är de väldigt lika.
-På en del modeller står det att "produkten är certifierad av läkarvetenskapen". Jag satsade på en sådan för att vara säker på att det är just en lampa som kan klassas som en ljusterapilampa. 
-Få in en rutin på när du använder den, annars lämnar det lätt (i varje fall för mig, för det är ju inte det roligaste jag vet - men jag ser det som en behandling som jag behöver för att må bättre).
-Sitt vid den varje dag för bäst effekt. Helst på morgonen för att få effekt av den under hela dagen.
-Sitt helst så att lampans ljus träffar ögonen snett från sidan och även ovanifrån.
-Vänj dig gradvis med lampljuset. Börja med till exempel 15 minuter första dagen och utöka sedan tiden tills du uppnått rätt behandlingstid. Om man direkt sitter en timme är risken stor att man får huvudvärk och ont i ögonen. Jag kan känna av dethär ännu i dagsläget, trots att jag använt den några veckor. 

-----

 P.s. Jag är mitt i babybubblan just nu, med en 6 dagars bebis som är alldeles ljuvlig. Den 25 oktober kom lilleman till världen.
Dethär är ett inlägg jag hunnit knåpa ihop tidigare - men jag skall uppdatera er på bebisfronten och livet lite senare när vi landat lite mer. 

24

Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 38

Skrivet av Pamela Lundberg 20.10.2021

 

GRAVIDITETSTANKAR I VECKA 38

Eftersom det var ovanligt många som gillade mitt senaste inlägg om graviditetstankar, så kommer jag fortsätta att uppdatera er lite smått om hur jag mår såhär i nuläget. 

Bild från Pixabay.

Idag går jag in i graviditetsvecka 38, och jag som trott hela tiden att bebin kommer att komma mycket tidigare är väldigt förvånad. 
Och uppgiven.
(Jag kommer inte publicera någon magbild. Jag har aldrig gillat att ta magbilder på mig själv. Känner mig bara obekväm). 

Bebin ligger fortfarande väldigt högt upp. Den trycker rakt på mina revben, samtidigt som jag har mycket sammandragningar och det också trycker neråt. Dethär gör att andningen påverkas, och det börjar bli svårt att äta utan at må illa. Det finns helt enkelt inte plats för mer än bebin där. Jag har svårt att gå och stå längre än korta stunder, men det har också blivit svårt att kunna sitta längre, för det börjar också fort göra ont. Jag kan inte luta mig bakåt, för då påverkas andningen. Så jag sitter rak som en pinne. Jag kan dessutom nästan bara sova på en sida, så nätterna är inte heller direkt roliga. Ibland blir jag yr eller har tyngre med andningen. Jag vaknar stel och trött. 
Jag tror att det delvis är så mycket tyngre än mina andra graviditeter eftersom bebin ligger i vidöppen hjässbjudning. Alltså hen ligger med huvudet ner, men med ansiktet vänt mot min mage -istället för mot ryggen, som är det vanligaste. Och att den inte sjunkit ned tillräckligt. Den har inte heller huvudet vinklat i det mest optimala läget. 

Och nu märker jag att mitt psyke börjar ta stryk. Att gå med värk och inte kunna ens sitta längre stunder börjar ta ut sin rätt. Jag mår faktiskt ganska dåligt psykiskt just nu - men det är just för att det är så otroligt tungt rent fysiskt. Det har varit tungt så länge nu, för jag blev ju sjukskriven redan en månad innan mammaledigheten började. Redan då blev foglossningen alltför besvärlig för att jag skulle kunna gå längre sträckor. När jag passerade dag 37+3 var det precis som om luften gick ur mig. Ena dottern är född just den dagen, och jag har alltid hoppats att denhär krabaten skall komma tidigare. Min andra dotter är också född tidigare än beräknat, kan tilläggas - och nu börjar jag bli rädd att jag kommer att gå över tiden. 
Jag har ändå kunnat stå ut och känna mig rätt positiv fram tills dess, men nu är jag mest deppig. Det blir väldigt långa dagar. Väldigt mycket soffläge. Och för min mentala hälsa är det inte alls bra.

Jag vet att det finns många som har en mycket tyngre graviditet än vad jag har. Jag har lärt mig att man inte skall jämföra. Är det tungt så är det tungt. Oavsett vad det gäller. 
Såklart påverkar det också att jag faktiskt är utan medicinering.  Jag har inte vant mig vid det heller riktigt - även om det är något som jag tänker hålla fast vid ännu. Det finns ingen dämpning av känslorna, och att både vara gravid och ha en släng av EIPS gör ju att humöret påverkas mer än kanske hos andra gravida. Nog i dethär höstvädret, som jag också mår dåligt av.
Men jag tycker ändå inte att jag är i behov av medicin - för det är ju främst det fysiska som ställer till det. Här väljer jag faktiskt att lita på mig själv, trots att jag kan känna mig ifrågasatt om varför jag inte vill påbörja medicinering direkt efteråt. Min terapeut och psykiater håller samma linje som jag själv, men från de andra instanserna kan jag känna att de är oroliga (givetvis förstår jag till viss del, för att de inte har hand om den vården).

Jag fick nyss veta att jag får åka till mödrapolikliniken nästa vecka. Jag har väl inga direkta förhoppningar på att de kommer att påskynda förlossningen, eftersom både mina och bebins värden är bra. Men de kommer ändå att kolla lite hur bebin ligger och sedan diskutera vidare med mig. Om inget hänt innan besöket så kommer jag själv föreslå igångsättning. Man kan ju alltid försöka. Så pass bra känner jag mig själv att när jag når en sånhär gräns när det bara är stopp, så måste något ändras ganska direkt. Annars blir jag ännu mer i psykisk obalans, och det kan leda till att jag sjunker djupare in i en depression. För jag har inte ett jättehögt försvar mot depressioner, med tanke på att jag haft flertalet tidigare. Jag känner också en större oro denhär gången, eftersom bebin ligger som den ligger. Det känns inte jättetryggt med tanke på förlossning, när jag hela tiden tänkt att den kommer svänga sig rätt långt innan. Jag tror att oron kommer släppa den dag jag faktiskt åker till förlossningen, för jag har aldrig känt mig rädd då. Jag har mera känt mig trygg och tyckt att jag har det under kontroll. Det är mera "tänk om"-tankar jag har nu, som är ganska typiskt mig.  

Så jag hoppas helhjärtat att bebin snart kommer, både för att min kropp och knopp är trötta, men också för att vi såklart vill träffa hen som vi väntat på så länge nu. Allt är klart rent praktiskt. BB-väskan är packad nästan helt klar (en del grejer som telefon och laddare går ju inte att packa ned), allt är tvättat och fixat, det mesta är inhandlat och storasyskonen pysslar för fullt teckningar och pyssel som bebisen skall få.

En del saker har jag medvetet inte köpt, eftersom jag tänkte att flickorna får inhandla det tillsammans med maken så länge jag är på BB. Jag vet att de kommer att uppskatta det. Annars blir det lätt väldigt mycket nallar åt bebin i present, och dem har vi i överflöd. För presenter vill de ge. Så de skall få köpa reflex, regnskydd och solskydd till vagnen. Det tycks inte finnas något att dra över denhär vagnen, så ett solskydd lär få bli snöskydd i vinter.
Vaggan skall de också få bädda innan bebin kommer hem - för med tre katter löns det inte att göra det på förhand. Jag har en stor plastpåse över madrassen just nu, och ändå hörde jag prassel inatt när den ena katten var där. Egentligen kommer jag säkert samsova även med denhär bebisen, men dagtid behövs eventuellt vaggan. Om inte annat så är den en fin inredningsdetalj.

Och även om det känns väldigt tungt just nu så finns det också en del av mig som är förväntansfull inför förlossningen och som ser så fram emot att få komma hem med en ny familjemedlem. Bara för att det tyngre överväger just nu så ser jag nog det positiva och det spännande ännu. Jag är som sagt inte deprimerad, även jag får väldigt liknande symtom på grund av det fysiska. 

 

31

Idag infaller World Mental Health Day

Skrivet av Pamela Lundberg 10.10.2021

 

DAGEN FÖR MENTAL HÄLSA

-World mental health day

den 10 oktober

 

Bild lånad härifrån.

Idag är det Världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day). Den infaller alltid den 10 oktober varje år och syftet med den är att öka medvetenheten kring frågor som är kopplade till psykisk hälsa i hela världen. Årets tema är "Alla unga har ett ovärderligt inre!”, där man vill betona ungas psykiska hälsa. Jag vill även uppmärksamma hur psykisk ohälsa påverkar oss alla i samhället.

Här kommer en kort lista som visar på hur utbredd psykisk ohälsa faktiskt är i vårt land:
-Psykiska ohälsa försämrar livskvaliteten i större utsträckning än många fysiska sjukdomar.
-Psykisk ohälsa är den största av sjukdomsgrupperna som orsakar arbetsoförmåga.
-En av de vanligaste psykiska störningarna är depression.
-Åtminstone 5 procent av den vuxna befolkningen lider årligen av allvarlig depression.
-Årligen görs 27 000 ansökningar om sjukdagpenning i anknytning till depression.
-Årligen beviljas 3 500 personer invalidpension på grund av en depressionssjukdom.
-Ungefär 20–25 procent av ungdomarna lider av någon psykisk störning och det är de vanligaste hälsoproblemen bland skolelever och unga vuxna. 
-Var sjätte person någon gång under sitt liv funderat på självmord. 
-Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland 15–19-åringar. 

Källor: THL samt Sotkanet.

10/10. Dagen för mental hälsa.
En viktig påminnelse om att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk.
Att det är okej att inte vara okej.
Och att det är okej att säga det högt.

Institutet för hälsa och välfärd, THL, har listat dessa punkter som viktiga för att man skall ha en god psykisk hälsa:
*God självkänsla
*Känsla av kontroll över livet
*Optimism 
*En meningsfull sysselsättning
*Förmåga att skapa tillfredsställande sociala relationer
*Förmåga att möta motgångar

Tycker du att listan är komplett? Finns det något du vill fylla på med? Jag tycker i varje fall att den är rätt okej. 

VAD MÅR DU BRA AV IDAG?
För någon som lider eller har haft psykisk ohälsa är det viktigt att orka mata sig själv med sådant som ger ny energi. Att lära sig att ta hand om sig själv. Hitta nya vägar, nya strategier, andra verktyg.

Att orka när man egentligen inte orkar är dränerande. När man öppnar ögonen på morgonen och inte ser någon vits med att stiga upp. När kylskåpet ekar tomt men man inte har energi att åka till affären. När det råder ett konstant novembermörket i själen. När det är omöjligt att ta upp telefonen och ringa en vän, för det är alldeles tomt i huvudet. När man inte ser någon mening med att leva längre.
Då man likväl vet att man måste orka.
Varje dag.

Att prata om psykisk ohälsa räddar liv.
Att betona psykisk hälsa förebygger.
Att veta att man inte är ensam gör en mindre ensam.
Att prata högt om svåra saker är en livsviktig början.

Idag påminns jag om att det går att skapa ett liv värt att leva, trots att man kämpar med psykisk ohälsa. Att det går att resa sig även från en sådan mental krasch där hela ens jag uppslukades i ett mörkt hål. Att man kan övervinna psykiskt illamående med rätt hjälp och rätta verktyg.

Ingen är ett hopplöst fall, dömd att leva i ständigt mörker. Låt aldrig någon få dig att tro det. Det går att resa sig igen. Men då behövs också tillräckligt med resurser, tillräckligt med vårdmöjligheter och tillräckligt många som vågar fråga "hur mår du, egentligen?".

Jag är okej idag.
Tillräckligt.
Enligt mina förutsättningar.
Men jag har också varit långt ifrån okej. 
Djupt nere.

Ge aldrig upp, för det finns en tid när även din resa kommer dit, till att livet är tillräckligt bra.


Här kommer en mycket viktig bild om hur våra tankar kan spela oss ett spratt. Vad som ständigt matas in i vårt huvud via sociala media vs. vad vi kanske på djupet faktiskt behöver:

Lånad bild.

11

Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 36

Skrivet av Pamela Lundberg 06.10.2021 | 2 kommentar(er)

 

TANKAR OM MITT PSYKISKA MÅENDE
UR ETT GRAVIDITETSPERSPEKTIV

 

Jag har medvetet valt att inte göra min blogg till något som fylls med vardagligheter, eftersom syftet med bloggen redan från början varit att fokusera på inlägg som handlar mer om psykisk hälsa/ ohälsa. Men när jag nu går in i vecka 36 i graviditeten vet jag ju samtidigt att min fritid den kommande framtiden kommer att vara ganska fylld med just småbarnsliv och babybubbla. När som helst kan ju babyn faktiskt komma! (Även om den kan dra ut det lite till, för den ligger fortfarande i sätesläge/tvärläge - jag har tid till svängning denna vecka). Därför skall jag också försöka att nu som då kika in och även uppdatera lite på den fronten.
Jag antar att en del är lite nyfikna på hur det kommer att se ut, med tanke på min historik med psykisk ohälsa. Ifall ni tycker dethär är värt att läsa om, får ni gärna klicka gilla på hjärtat i slutet av inlägget, så vet jag ifall dethär alls är något som ni vill läsa om :).

Bild från Pixabay.

EN ORO ÖVER ATT BLI DEPRIMERAD IGEN
Ärligt sagt så är jag lite spänd över hur det kommer att gå. En bebis vet jag att jag klarar, men det är snarare mitt eget mående i det förflutna som skapar en liten oro. Jag tror ju att jag kommer att klara av det jättebra. Det måste jag ju utgå från. Men såklart finns oron där i bakgrunden, för jag är så medveten om hur snabbt man kan gå in i en depression. Jag vet ju också att risken för mig är högre, eftersom jag har återkommande depressioner. 
Det positiva är att jag nuförtiden har massor av verktyg att ta till ifall symtomen kommer. Jag har kunskapen om vad som jag behöver mest för att stoppa depressioner i tid. Jag har också förändrats väldigt mycket som person om man jämför med för något år sedan. Jag står på en mycket stadigare grund. Jag har hittat mig själv allt mer. Så förutsättningarna är helt annorlunda när jag jämför. Men jag tror inte jag skulle bli kvitt oron helt oavsett hur jag skulle göra. 

Jag tror ju tillika att det är ganska bra, eftersom jag är mera beredd i så fall. Jag är mest rädd för att bli deprimerad. Dragen av EIPS har jag ju haft nästan hela mitt liv, så de ingår liksom mer eller mindre automatiskt. De kommer troligen inte heller att förvärras. Det är under kontroll. Men jag är ganska säker på att jag lider av SAD (seasonal affective disorder, alltså årstidsbundna depressioner) och senhösten/vintern är alltid den värsta tiden. Då när mörkret kommer och fram till mitten av februari någon gång, när dagarna sakta börjar bli längre och de vackra vinterdagarna börjar visa sig på allvar. Först då börjar denhär känslan av att väggarna buktar inåt av mörkret att småningom försvinna.

Och jo, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för att babybubblan infaller just nu, när det börjar bli som mörkast. Iår har jag införskaffat en ljusterapilampa, på min läkares inrådan. Jag har inte använt den så länge ännu, så återkommer säkert till ett blogginlägg om det småningom. Jag tycker ändå att jag känner mig mer energisk när jag använder den (så pigg man nu är som höggravid...).

När mina flickor var bebisar mådde jag helt okej. Jag åt en antidepressiv medicin, men gick inte i terapi längre. Jag hade inte kontakt med vården alls angående psyket. Det behövdes inte heller. Det gick bra. Jag hade händerna överfulla och hade över huvud taget inte alls fokus på mig själv (vilket jag faktiskt nog borde ha prioriterat liiite bättre). 

Sommar 2021. Betydligt piggare än nu ;)

ANGÅENDE MEDICINERING UNDER GRAVIDITETEN
Jag vet att dethär med medicinering under en graviditet väcker en del negativa känslor hos en del - så därför vill jag framhålla att inget är rätt eller fel, men att det är jätteviktigt att acceptera någon annans val. Dethär är mitt val, som jag diskuterat mycket tillsammans med både läkare och terapeut. Med det sagt tänker jag inte säga mer om det rent alltmänt ;). 
Jag vill bara tillägga att man inte behöver skämmas ifall man äter psykmediciner under graviditeten. Lita på din magkänsla - om du mår bättre av det så lyssna på magkänslan. Det är viktigare att må bra under graviditeten, både för din och babyns skull. 

I dagsläget har jag en behovsmedicin som jag tar till natten, för att jag sover så dåligt. Det är en med tröttande inverkan, men ingen traditionell sömnmedicin. Jag har lägsta dosen av den, och den är inget som kommer att påverka babyn negativt. Jag skulle få ta högre dos, men jag väljer istället att ha lite sämre sömn nu en tid. Det känns ändå rätt okej. Jag har försökt lämna bort den, men det slutar med att jag efter ett par dagar är så otroligt trött och slutkörd att jag inte orkar göra något om dagarna. Så det är inget alternativ, för att åka in slutkörd redan till förlossningen är ingen bra idé. 

Däremot är det faktiskt den enda medicinen jag har i dagsläget. Och det är häftigt!
Jag har ätit en medicin tidigare som absolut inte passar om man är gravid, så redan ett år innan jag blev gravid planerades hur jag skulle trappa ned den. Jag väntade likväl ganska länge efter att jag fått okej från läkaren, för det var den medicinen som hjälpt mig mest efter min krasch. Utan den hade jag inte kommit mig tillbaka. Så jag trodde inte jag skulle kunna vara utan den. Men jag tänkte att jag testar att trappa ned. Om det inte går, så då är det inte meningen att jag skall bli gravid heller. 
Det tog många veckor att trappa ned den, och det var ett litet helvete i sig. I efterhand har jag förstått att det är många som återgår till den ursprungliga dosen, för de klarar inte av utsättningssymtomen. Däremot så märkte jag ganska snabbt att när ångesten (som var ett utsättningssymtom) började klinga av, så mådde jag exakt likadant som innan. Alltså lika bra.
Så dethär är en medicin som jag faktiskt inte ens behövde längre. Den hade bara lämnat på. När den väl var nedtrappad mådde jag faktiskt precis som när jag ätit den. Så jag är ju jätteglad att jag faktiskt vågade - för nu kunde jag bli gravid, och hade dessutom en medicin mindre. 

Sedan har jag ytterligare trappat ned de två andra medicinerna jag haft. (Ingen enskild medicin vill ge tillräcklig effekt åt mig, så det behövs en kombo). Det märks nog lite mer. Jag mår kanske inte riktigt lika bra sedan jag avslutade den sista, men det behövde göras innan förlossningen. Medicinerna har varit okej att äta under graviditeten, men läkaren ville att jag helst avslutar dem nu i slutet. Det svåra är ju att avgöra om mitt humör är sämre för att jag är gravid - alla gravidhormoner och krämpor gör ju verkligen sitt! - eller om jag faktiskt behöver medicin. Mina humörsvängningar är definitivt starkare, jag pendlar mycket mer i humöret. Jag är också så lättirriterad. Är mera nere. Ja, ni hör ju, det kan lika bra vara på grund av graviditeten som på grund av EIPS. Däremot är jag inte deprimerad, som tur är. 

Mitt humör påverkas ju också jättemycket av att min kropp rent fysiskt stretar emot. Jag har sådan foglossning att det inte längre går att ens gå ut på promenader utan att jag ligger i soffan och har ont resten av kvällen. Eftersom motion är extremt viktigt för att jag skall ha mindre ångest, är dethär läget tungt. Bara att ta sig upp ur sängen gör ont. Jag vet egentligen inte riktigt om jag ska stå, sitta eller ligga emellanåt - för allting är obekvämt, gör ont eller gör så att andningen påverkas (eftersom bebin ligger så högt upp). Jag LÄNGTAR verkligen tills jag får hålla babyn i mina armar, för såhär påverkad av en graviditet har jag aldrig varit tidigare. Det är enbart en plåga just nu. Turligt nog mår ju bebisen bra. 
 

Bild från Pixabay

RADIKAL ACCEPTANS AV LÄGET
Jag har kommit fram till att jag helt enkelt bara måste använda mig av radikal acceptans, alltså att jag helt enkelt måste acceptera att det är som det är just nu. Det är vad jag vill. Jag kommer inte ta fler mediciner i nuläget, utan vänta ut läget. Jag måste helt enkelt våga leva lite i ovisshet just nu. Mina symtom kanske går om av sig själv efter att jag landat lite i bebisbubblan. Men det kan också hända att jag kommer att börja med någon medicin igen efter förlossningen. Jag tror ju någonstans att det är så det kommer att bli. Men före det vill jag testa hur det är att vara utan medicin. Jag har ätit medicin i hela mitt vuxna liv, så denhär pausen då jag får ta emot alla starka känslor utan dämpningar är bara nyttigt för mig. Inte alltid lätt, men välbehövligt. Det är verkligen humörsvängningar deluxe.

Sedan vad som händer efter förlossningen kan jag inte fundera över nu. Men jag vet att jag i dagsläget har både en terapeut och en läkare vid min sida, som jag kan kontakta ifall jag skulle börja må sämre. Det är alltså ingen orsak att jag oroar mig - för jag har tillgång till hjälp av sådana som faktiskt känt mig i många år. Det gör mig också lugn just nu. Jag står inte ensam, och det finns reservplaner. Däremot får jag helt enkelt lov att leva med framtidsoron. Den får vara där som ett litet, men inte alltför stort, orosmoln på min axel. Det kan jag inte göra särskilt mycket åt, för det hör liksom till GAD. 

Men i det stora hela så hanterar jag mitt mående ganska okej just nu.  Dessutom kvarstår det ju faktiskt så liiite av graviditeten nu! Flickorna har fötts runt vecka 37-38, så det förväntas inte att jag kommer gå fulla veckor nu heller. Det är i varje fall det som håller orken upp nu, att det inte är så länge kvar. För rent fysiskt står jag inte ut länge till. Och såklart vill ju veta vem som finns därinne - vi har valt att inte veta om det är en pojke eller flicka, så allt kommer bli en stor överraskning.

 

89

Min väg tillbaka till arbetslivet efter en långtidssjukskrivning

Skrivet av Pamela Lundberg 04.10.2021 | 1 kommentar(er)

 

INTE FULLT ÅTERSTÄLLD,
MEN INTE HELLER ICKE-ARBETSFÖR

Om att bli beviljad yrkesinriktad rehabilitering istället för fortsatt sjukskrivning

 

*Denhär texten är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg "Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa".*           

"Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person".

 

AVSLAG PÅ SJUKDAGPENNING
Under min långa sjukskrivning (år 2015--->) var jag sjukskriven i ett och ett halvt år. I sträck. Utan pauser. År 2017 närmade jag mig alltså de maxdagar för sjukdagpenning som Folkpensionsanstalten här i Finland beviljar. Men jag kände mig ändå inte arbetsför. Jag mådde fortfarande dåligt efter den djupa depressionen, även om den hade övergått till att bli medelsvår. Min krasch hade varit så djup att jag inte längre kände mig redo för arbetslivet. Min läkare gick med på att försöka skriva ännu ett läkarintyg, men sa väldigt tvekande att han "inte alls är säker på att dethär kommer att bli godkänt".

FPA har särskilda kriterier för att bevilja sjukskrivningar, som jag inte längre är särskilt väl insatt i. Men när man nått maxdagarna ansöker man inte längre om sjukdagpenning, utan om sjukpension. Det betyder inte att man kommer att vara pensionär resten av livet, utan det är också något som man kan återgå till arbetslivet med. Egentligen skiljer det sig inte mycket från vanlig sjukskrivning, i varje fall i mitt fall, förutom att det visade på att jag var långtidssjukskriven. 

Men att få sjukpension för psykisk ohälsa är inte lätt. Det är höga kriterier för att få det att gå igenom. Det räcker inte alltid med intyg från läkare, där de beskriver svårigheterna och räknar upp diagnoserna. Det beror helt på vilken diagnos man råkar ha. Jag hade då EIPS och generaliserat ångestsyndrom på läkarintyget.

När jag fick hem brevet från FPA och öppnade det kände jag paniken stiga i kroppen. 
Avslag. 
"Din arbetsförmåga är inte tillräckligt nedsatt för att FPA skall godkänna din ansökan". 
Jag var alltså inte tillräckligt sjuk för att beviljas sjukperson. 
Jag hade psykisk ohälsa, men den ansågs inte vara tillräckligt funktionsnedsättande för att jag skulle vara helt icke-arbetsför.
Och även om läkaren hade varnat mig för dethär, så hade jag ändå trott att det skulle gå igenom. Jag trodde att en läkare, som kände mig, hade tillräckligt mycket att säga till om. Jag var nästintill chockad. För vad skulle jag nu göra? 

DE NYA ALTERNATIVEN
Jag hade jättesvårt att acceptera dethär beslutet. Jag kände mig förnedrad och inte lyssnad på. Som om FPA inte alls förstod hur mycket min psykiska ohälsa fortfarande påverkade min vardag. Jag var arg och ledsen på samma gång. Med tanke på hur EIPS kan orsaka svårigheter att reglera känslor så kändes det verkligen som om FPA drog undan mattan under fötterna på mig. Som om de ville att jag skulle falla tillbaka, nu när jag äntligen hade börjat kunna stå upprätt. Jag hade mest lust att bara ge upp och sluta kämpa för att försöka må bättre, för det kändes så himla tungt. Jag hade så svårt att kunna acceptera att dethär inte var ett bakslag. Det var mina tankar just då, även om jag i efterhand har insett att det bara var mina egna tolkningar. 

Jag hade väl egentligen tre alternativ:
1. Jag kunde börja jobba som vanligt igen (men eftersom jag inte hade haft fast anställning när jag blev sjukskriven, så hade jag inte heller ett arbete att direkt gå tillbaka till - så jag behövde i så fall börja söka jobb). 
2. Jag kunde överklaga beslutet, vilket högst troligen bara skulle ge ännu ett avslag och förlänga min ångest.
3. Jag kunde välja att få sysselsättningsfrämjande yrkesrehabilitering, som jag redan automatiskt blivit beviljad i samband med beslutet. 

Jag valde alternativ tre, även om jag verkligen inte alls ville. Men jag behövde ju trots allt få in pengar, och att direkt återgå till arbetslivet skulle inneburit en totalchock, något jag inte hade klarat av. 

December 2018. Hade återgått till arbetslivet på riktigt. Ännu en tent avklarad i skolan.

EN EGEN YRKESCOACH
I samband med att jag blev beviljad yrkesrehabiliteringen fick jag samtidigt en egen coach, som skulle hjälpa mig att hitta en arbetsplats där jag kunde utföra min rehabilitering. Jag kan inte direkt säga att jag är nöjd med den hjälp jag fick, för någon vidare handledning var det tyvärr inte. Hon ansåg att jag själv skulle ge förslag på arbetsplatser där jag kunde tänka mig att jobba - något som var ännu svårare på den tiden, eftersom jag enbart var utbildad utvecklingspsykolog och det inte finns ett specifikt yrkesområde just för oss. Det kan också hända att det var därför jag fick så lite handledning av coachen - hon hade inte en aning om vad min utbildning innebär. 

Jag visste själv att jag ville tillbaka till min gamla arbetsplats. Jag tyckte om mina arbetskamrater där och jag hade trivts med det jobb jag gjorde. De som beviljat rehabiliteringen var däremot inte alls nöjda med dethär alternativet. De ville att jag skulle hitta en helt ny arbetsplats. Än idag har jag lite svårt att förstå den tankegången. Det var ju nämligen inte jobbet som gjort mig sjuk och fått mig att krascha, vilket de tycktes tro. Av någon anledning accepterade de inte det faktum att jag inte blivit utbränd på min arbetsplats. Därför tyckte de också att det var ett fruktansvärt dåligt alternativ.
 
Jag själv visste ju att den gamla arbetsplatsen var min chans att faktiskt komma tillbaka till arbetslivet. Det var förutom ett ställe jag trivdes på även en arbetsplats där jag kunde alla rutiner och kände alla, både personal och boende. Min krasch har gjort att jag fortfarande i dagsläget har svårt för förändringar och jag vill helst ha det ganska inrutat. Då var det ännu viktigare. Jag ville bara gå tillbaka till något jag kunde någorlunda, inte till ett ställe som var helt nytt för mig. Jag ville ha det gamla, trygga.
Jag hade absolut inte klarat av alla intryck och nya arbetsuppgifter som en helt främmande arbetsplats hade erbjudit. Jag hade gått under. Jag är tvärsäker än idag att en sådan process hade gjort återgången till arbetslivet väldigt tung och svår, om inte omöjlig. 

Så jag tjatade. Jag vidhöll bestämt att jag vill till just den arbetsplatsen som jag redan föreslagit. Jag sa att om det alternativet inte går, så måste KEVA (som beviljat rehabiliteringen) hitta en jobbplats som de anser lämplig - för jag visste inte. Jag fick aldrig några förslag. 

Men jag fick slutligen igenom min vilja - men med bestämda villkor. 
Om jag valde att göra min arbetsrehabilitering på gamla arbetsplatsen skulle jag bara få sex veckors rehabiliteringspenning. Mer än så vägrade de betala ut. I vanliga fall beviljas en sådan rehabilitering för minst 3 månader. Så det var absolut inte lång tid - men jag godkände det med lättnad. För en gångs skull lyssnade jag på min magkänsla som sa att dethär var det rätta alternativet. Jag svalde känslan av att de lite ville straffa mig för att jag inte följde deras rekommendation.


EN SVÅR ÅTERGÅNG
År 2017 tog jag mina första stapplande steg tillbaka till arbetslivet. I sex veckor fick jag alltså möjlighet att vara på mitt gamla jobb. Innan hade jag alltså varit anställd som vårdbiträde, där jag i princip gjorde samma uppgifter som en närvårdare - men där jag saknade själva behörigheten. Meningen var att jag snarare skulle jobba med sysselsättning av de boende än att vara i vården. Jag hade alltså inte ansvar för något, utan jag var som en extra resurs. Jag assisterade vid matsituationer, gick på promenader och samtalade med de boende. Pysslade med sådant som de tyckte om.

Jag fick ganska långt justera mina arbetstider. Jag hade inte jobbat fulltid innan sjukskrivningen, så jag hade inte det kravet på mig. Jag började med mindre timmar i veckan, och skulle försöka utöka så mycket som möjligt upp till 75%:s arbetstid. Då var jag ganska nära det jag jobbat innan. Men jag fick lite friare tyglar av KEVA, eftersom jag bara hade sex veckor på mig. 

I början hatade jag varje arbetsdag. Jag ville inte. Det var en enda lång plåga. Jag blev så översköljd av intryck att det tog andan ur mig. Jag blev så trött av de få timmar jag var där. Jag hade ingen motivation att ens gå dit. Jag hade ingen tilltro till att jag var duktig. 

Men jag gick. Varje dag gick jag dit, oavsett hur mycket ångest jag hade. Jag ville bara få undanstökat dehär sex veckorna och sedan återgå till sjukskrivning, för jag tyckte absolut inte att jag klarade av dethär. 


ATT VARA UTANFÖR ARBETSLIVET 1,5 ÅR
Såhär i efterhand har jag insett att det var mycket nära att jag faktiskt skulle förblivit sjukskriven i kanske resten av mitt liv. Det händer något med en människa när man är sjukskriven under lång tid och bara är hemma.

Man tappar helt tron på att man faktiskt kan tillföra arbetslivet något. 

Jag trodde på fullt allvar att eftersom jag mådde psykiskt dåligt så var jag en värdelös arbetstagare. Jag trodde inte längre att arbetslivet var något för mig. Jag trodde inte att någon ens skulle vilja anställa mig. Jag hade dessutom glömt hur det kändes att ingå i ett jobbsammanhang, med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Jag vågade inte ens längre hoppas på att jag skulle klara av det, för jag kände mig så dålig och värdelös redan som det var. 

Och ju längre tiden gick, desto längre bort från arbetslivet kom jag mig. Jag glömde bort hur viktig den biten varit för mig.

Jag inser ju nu i efterhand att jag aldrig skulle känt mig tillräckligt återställd om jag lyssnat på min inre röst. Oavsett när min sjukdagpenning skulle ha blivit avslagen så skulle jag aldrig varit redo att återgå till jobblivet. Jag skulle aldrig känt mig redo att återvända. Det blev en så hög mur mellan mig och arbetslivet. Och ju längre tiden gick, desto högre blev den. 

September 2018. 
Många gånger var kombinationen jobb, studiedagar och småbarnsliv otroligt tröttsamt. Som synes. Men 
det var värt det. 

BITAR SOM FÖLL PÅ PLATS
Ännu mitt inne i rehabiliteringsperioden trodde jag ännu inte att jag skulle återvända till arbetslivet direkt efteråt. Jag såg snarare bara nattsvart på framtiden. Men bara de sista två veckorna hände något med mig. Den förlamande tröttheten som jagat mig under de tidigare fyra veckorna var borta. Jag gick inte längre omkring som i en dimma. Arbetsuppgifterna flöt på ett helt annat sätt, och tog inte all energi ur mig.
Jag började hitta min gamla jobbidentitet igen. Den som helt försvunnit under den tid jag varit sjukskriven. Jag insåg att dethär ju var roligt, och något som jag tyckte om. Något som jag faktiskt hade saknat. Jag deltog mer och mer i vården, även om jag inte behövde det. Men jag ville själv. För det var min jobbidentitet som vaknat till liv. Jag blev den glada kvinna som jag faktiskt varit på mitt jobb innan kraschen. Jag lämnade ångesten på utsidan när jag kom till jobbet - och kunde istället fokusera på mitt jobb. 

I samma veva fick jag reda på att det skulle komma en ledig tjänst till boendet. Min spontana idé var att jag skulle börja gå på läroavtal till närvårdare, nu när det faktiskt fanns en chans till det (för då behövdes en ledig tjänst som jag kunde få). Jag var absolut inte säker på att jag skulle klara av det - att både börja studera och jobba 75% efter så lång tid som sjukskriven. Dessutom med två små barn hemma. Men jag ville verkligen dethär. Och som tur var så var min chef villig att låta mig försöka. 

Det blev också slutligen min väg tillbaka till arbetslivet. Tack vare en påtvingad arbetsrehabilitering fick jag känna att jag ju faktiskt hade något att tillföra arbetslivet - och framförallt att jag ju faktiskt klarade av det. Och tack vare läroavtalet fick jag nu möjlighet att jobba med det jag trivdes med, samtidigt som jag nu kunde bli behörig närvårdare om något år. 

Det var inte lätt alla gånger, speciellt inte med tanke på att mina barn också var relativt små vid denhär tiden. En del dagar tvingade jag mig att orka, en del dagar kändes hopplöst svarta och fulla med ångest. En del dagar var jag obotligt trött. Men jag gav aldrig upp. Jag visste att även om jag hade ångest nu så skulle jag må bättre av att gå till skolan eller jobbet. Så jag steg över den bit av muren som fanns kvar, drog ett djupt andetag och fortsatte se målet som jag hade lagt upp för mig själv. 

Jag fick i början mycket stöd av mina terapeuter, som peppade mig när jag själv tvekade till om dethär verkligen var något jag skulle klara av. Mitt självförtroende var nere på bottnen när det gällde det mesta. Och deras positiva ord var egentligen det enda som krävdes för att jag skulle orka kämpa lite till. Så lite behövs egentligen för att ge någon annan ny energi att fortsätta om den tvekar.

Efter ett år kunde jag se tillbaka och inse att jag faktiskt inte hade en enda sjukdag som berodde på mitt psykiska mående. Det var en vinst, en jättestor seger för någon som nästan hade gett upp tanken på att någonsin återvända till arbetslivet. 

Maj 2018. 
Ett år efter att jag återgått till jobbet igen - och insåg att jag inte hade en enda sjukskrivningsdag
som berodde på psykisk ohälsa. Det var en stor seger.

LIVSVIKTIG REHABILITERING
Såhär i efterhand är jag enormt tacksam för att jag inte blev beviljad sjukpension, för det hade bara skjutit upp återgången till arbetslivet ännu längre och gjort det ännu svårare att komma tillbaka. Tack vare den yrkesinriktade arbetsrehabiliteringen fick jag en chans att få in en fot i arbetslivet igen, utan att pressas av för stora krav som ett vanligt arbetsavtal skulle ha gjort. Nu hade jag fått chansen att bli en del av arbetslivet igen. Få in de rutiner som krävs för att klara av ett arbete.

Det absolut viktigaste var nog att få möjlighet att bara ingå i ett jobbsammahang igen. Inse att jag saknat gemenskapen som kollegerna ger och det behov som vi alla har - att ha en uppgift i livet. Rehabiliteringsprocessen var absolut inte optimal, det var mycket som inte funkade, tack vare krångligt pappersarbete - men slutresultatet blev ändå bra.

Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person. Därför vill jag visa hur viktigt det faktiskt är att man erbjuds yrkesinriktad rehabilitering. Den kan se ut på många olika sätt, men är en otroligt viktig del av återgången till arbetslivet/ chansen att få in en fort i arbetslivet. Den må kosta samhället en del pengar - men den räddar också människor från att bli helt utanför.
Det är så otroligt lätt att hamna mellan stolarna, mellan sjukskrivning/arbetslöshet och arbetsliv. Därför är det också så jätteviktigt att rehabiliterande tjänster finns - och att man kan få dem utan att behöva kämpa för sin rätt, för när man befinner sig på bottnen, fylld av självtvivel, tror man inte längre alls på sin egen förmåga. Då skulle man inte heller orka kämpa för att få rehabilitering.

Jag trodde ju själv att jag kunde återvända till arbetslivet först när jag var helt återställd. Det var en tanke som behövde en del modifikation. Jag behövde absolut ta mig ur den djupa depressionen jag hade för att kunna jobba. Jag hade inte kunnat börja tidigare än vad jag gjorde. Men jag hade inte heller blivit återställd lika fort om jag inte återgått till arbetslivet i det skedet. Faktum är att också återgången till arbetslivet gjorde att jag fick en till bit tillbaka av mitt jag. Blev återhämtad. Och dessutom -  jag insåg först senare att jag aldrig skulle återgå till att vara samma person igen. Jag skulle inte bli återhämtad så som jag först trodde - genom att gå tillbaka till den jag varit. Jag bar ju nu helt nya erfarenheter med mig.

Bara för att man mår dåligt behöver det inte heller betyda att man är totalt icke-arbetsför. Det hade jag trott. Men jag hade fruktansvärt fel. Jag må ha mina psykiska svårigheter, men det betyder inte automatiskt att jag inte kan sköta mitt jobb. Min jobbidentitet mår bra och trivs. Vi har ju alla olika roller i vårt liv, varav jobbrollen är en av dem. Och den kan vara jätteduktig även om man lider av psykiska problem. De följs inte alltid åt. De krockar inte ens alltid.
När jag jobbar har jag min yrkesidentitet, som lämnat de personliga problemen på utsidan av dörren när jag gick in till min arbetsplats. Men det hade jag glömt bort när jag var sjuk (jag anser att jag var sjuk i svår depression, för den tog verkligen över mitt liv - men jag är definitivt inte sjuk i EIPS, även om det ställer till problem ibland).

                                                                                             Snodd bild, vet tyvärr inte varifrån.

Har du fått yrkesrehabilitering? Vad tyckte du om det? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

 

 

25

Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 27.09.2021 | 2 kommentar(er)

 

STIGMAT ATT VARA SJUKSKRIVEN
FÖR PSYKISK OHÄLSA

 

Obs! Texten handlar i huvudsak om åren 2015-2017. I dagsläget har jag redan varit tillbaka i arbetslivet några år. 

Jag pratar främst om de negativa konsekvenserna av långtidssjukskrivningen här nedan - även om det ju också fanns bra saker med att bara sjukskriven. Jag hade aldrig klarat av att INTE vara sjukskriven. Jag behövde det absolut. Tack vare sjukskrivningen kunde jag ju fokusera på mig själv och på att försöka bli frisk igen. Jag var totalt arbetsoförmögen efter min krasch. Men jag gissar att alla vet varför man behöver en sjukskrivning, så därför skriver jag mest om det som blev svårt med att inte kunna jobba som vanligt.

VÄGEN TILL SJUKSKRIVNING
I slutet av år 2015 blev jag sjukskriven för psykisk ohälsa för första gången i mitt liv. Det som jag trodde skulle bli någon veckas frånvaro från jobbet visade sig bli ett och ett halvt år sjukledigt. Maxdagarna fylldes, och efter det beviljades inte sjukpension utan arbetsrehabilitering (kan återkomma till det i ett annat inlägg). 

År 2015 hade jag hela hösten kämpat för att försöka hålla mig kvar i arbetslivet. Jag ville verkligen inte bli sjukskriven för något så pinsamt som psykisk ohälsa, som jag på den tiden tyckte. Jag hade svårt att acceptera att jag skulle vara hemma för en åkomma som inte syntes utåt. Jag trodde att andra skulle uppfatta mig som lat och som att jag bara överdrev, för att jag istället skulle få vara ledig.
Jag ville inte heller låta det psykiska illamåendet gå så långt att jag tvingades ge upp yrkeslivet. Jag, som ju hade klarat av studier och många års jobb sida vid sida med den psykiska ohälsan. Varför skulle jag nu mitt i allt inte klara av det?
Så jag fortsatte jobba många veckor, trots att hälsovården oroat påpekade att jag skulle behöva få vara hemma. Jag hade då just gått in i en djup depression och orkade knappt ta hand om mig själv. Men jobba, det skulle jag. Och när jag har bestämt mig för en sak, brukar jag vägra ge efter i min envishet.

Jag insåg nog någonstans att det inte var vettigt att driva sig såhär nära stupet bara för att jag var för rädd för vad det innebar att bli sjukskriven, men jag kunde ändå inte tillåta mig att vara hemma. På den tiden tänkte jag att jag får blir sjukskriven om jag har något fysiskt problem, men absolut inte för att själen mår dåligt. Jag ville vara en som var tillräckligt stark för att klara av jobbet, trots den psykiska ohälsan. Så som det alltid varit. Tanken på att tvingas berätta för min chef och mina arbetskamrater varför jag inte kunde jobba gav mig en sådan enorm skamkänsla. Jag kunde bara inte. På den tiden var min psykiska ohälsa inget jag pratade högt om, eller egentligen över huvud taget pratade om. Jag kunde helt enkelt inte acceptera fakta - att jag mådde enormt dåligt. 

Min kontaktperson på hälsovårdscentralen kunde ju givetvis inte sjukskriva mig med tvång, även om hon påpekade att "det finns andra som är sjukskrivna med även lättare problematik än du. Du har en svår depression och mycket nedsatt arbetsförmåga". Hon fick mig slutligen att gå med på en överenskommelse - den dagen jag kände att jag inte orkade jobba mer skulle jag ringa henne direkt, så skulle jag få sjukledigt på momangen. 
Givetvis var det skönt att veta att den möjligheten fanns, men jag trodde ändå inte att jag skulle ringa ett sådant samtal till henne. Jag trodde att jag även skulle orka denhär gången. Jag hade ju tidigare klarat av tyngre perioder, trots att jag jobbat (och även då skulle behövt sjukledigt, men det insåg jag inte då). Jag tror ju att hon redan visste att det var en tidsfråga innan jag skulle stupa, men jag kunde inte alls tänka åt det hållet. Det var så totalt omöjligt. Jag var ju stark?

År 2016.

På jobbet gick jag omkring som i en dimma. Bokstavligt talat. Jag tyckte att hela världen var så suddig. Det var precis som om jag fått jättedålig syn. Jag såg världen med utsuddade konturer. Jag kände bara en stor ångestklump som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Jag hade fullt upp med att försöka hålla den under kontroll. Jag gjorde allt på rutin. På något vis klarade jag av mitt jobb, trots att jag inte ens mindes vad jag själv sagt för fem minuter sedan. Jag hade till och med svårt att höra vad andra sa på jobbet vid den tidpunkten. Jag hängde inte längre med i diskussioner vid kaffepauserna. Deras ord bara flög rakt över mitt huvud, som ett konstant mummel i bakgrunden till den dånande ångesten.

Men en dag tog det stopp.
Och jag ringde detdär samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle göra. 
"Jag skulle nog kanske behöva sjukledigt", hulkade jag fram mellan tårarna, "jag orkar inte mer nu, jag är så fruktansvärt slutkörd". Jag hade haft nattskifte, var nyss hemkommen och satt i sängen och bara grät. Någonstans där hade min ork runnit ut, och det enda som kvarstod var en enorm trötthet och uppgivenhet. Det var totalstopp. Det fanns inget kvar. Efter ett samtal med min man, som sa att jag skall göra som det känns bäst, insåg jag att det enda som fanns framför mig var en stor, hög betongvägg. Jag orkade knappt med vardagen längre, så givetvis klarade jag ju inte heller av att jobba. Men den insikten var svår att acceptera för någon som är högpresterande. 
Min kontaktperson på hälsovårdscentralen sa i telefon att hon bara skulle prata med läkaren och återkom ganska direkt. Läkaren skrev sjukintyget direkt. Jag behövde inte ens åka dit, för de visste vid dethär laget hur läget såg ut. När jag fick höra de orden lättade lite av den stora press som jag känt den senaste tiden, eftersom jag insåg att jag inte skulle behöva kämpa för att orka ta mig till jobbet. Jag kunde lite slappna av när jag insåg att jag skulle få lämna åtminstone det kravet.

 

ATT BLI SJUKSKRIVEN FÖR PSYKISK OHÄLSA
När jag sedan hade ringt min chef insåg jag att denhär stora rädslan för att bli sjukskriven för psykisk ohälsa hade varit så felaktig som den bara kunde bli.  Hon var enormt stöttande och förstående. Det var ingen katastrof, ingenting hade ändrats - för jag hade gått omkring med känslan av att världen går under om jag sjukskriver mig. 
Jag tror ju att det finns en sådan hög arbetsmoral hos oss finländare att vi många gånger nästan hellre går under själva än sjukskriver oss. Vi vill vara duktiga, in i det sista. Det är ju fint att värdesätta sitt jobb - men det borde inte heller gå så långt som det gjorde för mig. Jag var inte en sämre människa bara för att jag mådde psykiskt dåligt. Jag var sjuk, lika sjuk som någon med fysiska åkommor. En svår depression slår totalt ut en människa. Man upphör att vara sig själv, eftersom den sjukdomen helt tar över. Det hade jag inte kunnat ta in tidigare. Jag drev mig helt enkelt över trötthetsgränsen bara för att jag ville visa mig duktig och nyttig. Jag ville inte vara någon som gav upp - som jag på den tiden trodde andra skulle se min sjukskrivning som. 

När jag var färdig med de två samtalen kunde jag för första gången lägga mig ned och känna hur enormt slutkörd jag faktiskt var. Jag var som en urvriden trasa. Den sista energin jag hade tvingat mig försöka upprätthålla rann helt av mig. Det fanns inte mycket annat kvar än ett skal av mig. Jag vet inte riktigt än idag vart jag for, men jag vet att en svår depression kan urholka en människa tills det inte finns mycket mer än ångest kvar. Min man brukar säga att det inte fanns mycket av min gamla personlighet kvar vid den tidpunkten.

I början fick jag två veckors sjukskrivning och trodde på allvar att jag skulle komma tillbaka efter det. Sedan fick jag en månad, som förnyades. Och på mitt första läkarbesök i öppenvården fick jag åtminstone ett halvt år. Minnet sviker lite där - det kan till och med ha varit ännu längre.
Att få en sådan lång sjukskrivning var jättejätteviktigt! Jag fick det i två omgångar. Då kunde jag faktiskt släppa stressen och pressen det innebar med alla korta sjukskrivningar, och faktiskt fokusera på min egen hälsa. Efteråt blev det några månader i taget, för att det började bli aktuellt med jobbtänkande och framtidsplaner.

År 2016.

Jag har varit sjukskriven även senare för psyket, men då under kortare perioder. Den senaste gången berodde det enbart på att jag trappade ned en medicin, vars utsättningssymtom var bland annat stark ångest. Jag har däremot insett att det är bättre att sjukskriva sig i tid, oavsett orsak, för då blir återhämtningen så mycket kortare. Även om jag tycker det är motigt att bli sjukskriven, oavsett för vad, så känner jag i dagsläget bättre till var min gräns går. Jag skulle inte längre pressa mig över den - för det är verkligen inte värt det. 

Det handlar inte om att vara svag eller stark bara för att man klarar av att jobba. Man är inte sämre om man behöver sjukskrivning, även om jag vet att ens egna tankar ofta går den vägen. I slutänden handlar det ju faktiskt om att inte vara dumdristig - om den psykiska ohälsan är så pass nedsatt att man inte kan koncentrera sig på jobbet behöver man faktiskt pausa. Det finns inget som går före hälsan. Återhämtningen blir bara jobbigare och längre. 

ATT MÖTAS AV TYSTNAD ELLER BORTVÄNDA BLICKAR
En sjukskrivning för psykisk ohälsa är ju egentligen samma som en för fysiska problem. Ändå är det så mycket mer stigmatiserande och skamfyllt. Det är så lätt att berätta åt arbetskollegan att man har ont i armen, att foten krånglar eller att ryggen värker. Men skall man plötsligt berätta att man är sjukskriven för djup depression eller svår ångest blir det som att tvingas klättra över en jättemur. Det är svårt att berätta om psykisk ohälsa för kollegor. Det händer fortfarande än idag att jag får ta ett extra andetag innan jag nämner något sådant åt kollegor eller bekanta - och då vet ju redan i princip nästan alla min historia. Likväl kräver det lite extra av mig för att jag skall kunna säga det högt. 

Jämför skillnaden med när man berättar att man är sjukskriven för en fysisk åkomma - då möts man ofta av frågor om hur man mår, hurdan hjälp man fått och när man tror att man är återställd. Jag har ofta upplevt att omgivningen inte vågar fråga vidare när det gäller psykisk ohälsa.
Jag är medveten om att alla inte tycker att det är något problem att berätta att man är sjukskriven för psykisk ohälsa, men för mig har det nog alltid varit ett stigma. Orsaken till dethär är nog att jag ofta mötts av tystnad. Det blir väldigt svårt att berätta om psykisk problematik om omgivningen helt nonchalerar eller bara säger "jaha".

Efter tiden på avdelningen började jag ärligt berätta åt alla varför jag var sjukskriven. Det sa jag inte åt alla före det. Men då valde jag att vara total ärlig - för min egen skull. Jag ville inte tvingas skämmas längre. Jag möttes av mycket förståelse - men också ofta av tystnad och bortvända blickar. Nej, jag kan inte riktigt säga än idag att jag tycker att det var lätt. Speciellt om man själv skäms inför sig själv, vilket jag gjorde på den tiden, gör det ont att ignoreras. Den egna skammen blir ännu större när man märker omgivningens reaktioner. Då tolkade jag det som att jag var fel. I dagsläget skulle jag inte reagera lika mycket, eftersom jag vet att det snarare beror på okunskap hos andra. Men då var jag så mycket mera känslig, när jag var mitt uppe i allt.
 
Jag insåg då att jag hellre föredrog att människor inte frågade om de faktiskt inte var beredda på svaret. Varje bortvänd blick eller pinsam tystnad förstärker lite känslan av att det är något fel om man lider av psykisk ohälsa. Även om jag ju såklart insåg att det ju inte är så. Det är ju inget man väljer. Men möts man av sådana reaktioner är det inte heller så konstigt att man skäms för att erkänna en sjukskrivning för psykisk ohälsa. För man vet att det finns en risk att andra inte vet hur de skall tackla dethär, vilket ju gör att det är så mycket enklare att bara mumla fram någon ursäkt som att man är förkyld eller har haft influensa. 

HUR BEKANTA I OMGIVNINGEN REAGERADE 
När jag hade varit hemma väldigt länge redan visste ju nästan alla varför jag var sjukskriven. Dethär kunde många gånger också leda till ganska sårande situationer i vardagen, som jag tror att ingen utom jag tänkte på. Många, många i min närhet visste inte riktigt längre hur de skulle småprata med mig när vi sågs. Nu syftar jag alltså inte på de i min allra närmaste vänkrets, med dem har jag alltid kunnat prata om hur jag mår. Nu syftar jag enbart på bekanta. 

Under den långa tid jag var sjukskriven uppfattade jag det många gånger som att andra även var rädda för att fråga mig personligen hur jag mådde. De ville antagligen inte tränga sig på. Istället sa min man ofta åt mig att andra hade frågat honom om just dethär. Jag tyckte många gånger att dethär också var lite sårande och konstigt. Jag kände ju att jag hellre svarade på den frågan själv, än att min man skulle göra det. Jag hade faktiskt hellre sett att de frågade mig direkt.

Däremot kan jag förstå att det finns en vissa osäkerhet kring att ta upp andras psykiska ohälsa. Man är helt enkelt rädd att trampa någon på tårna. Man är rädd för att personen skall tycka att man lägger sig i. Man vill inte tränga sig på. Man vet inte riktigt hurdan reaktion man kommer att få. Dethär är såklart svårare om personen inte ingår i den närmaste vänkretsen. Men jag tror att det ofta uppskattas mer om man frågar någon personligen, än går via anhöriga. Då visar man att man bryr sig, medan om man går via anhöriga  uppfattas frågorna mest som nyfikenhet.

År 2016. 
Minnen från den tiden är nästan lika suddiga och otydliga som bilderna.
Dethär är bildmässigt beskrivningen av min djupa depression.
En konstant dimma över livet,

JOBBETS SOCIALA SIDOR FÖLL BORT
Men jag kunde också tycka att det var svårt att veta vad jag riktigt själv skulle berätta om min vardag. Detdär småpratet om att jobbet går bra eller att man har fullt upp med jobbet försvann. Och jag kunde ofta stå där och känna mig lite obekväm - för vad skulle jag riktigt småprata om? Hur det gått på senaste terapin? Hur jag knappt kommit mig upp ur sängen den senaste tiden?

Faktum är ju att en så viktig del av livet föll bort när jag var sjukskriven så länge. Inte bara småpratet, utan också jobbkompisar som man dagligen mötte på jobbet. Ett sammanhang som man var en del av. En uppgift som man skulle fullfölja tillsammans med de andra. Detdär sociala sammanhanget som man ofta tar för givet. Jag var trots allt 29 år, mitt i arbetsåren. Det var en stor förlust. En viktig del som togs ifrån mig.

I början tänkte jag ju inte på det på det viset. Jag mådde alltför dåligt. Men ju friskare jag blev, desto mer började jag inse att andra hade en sådan vardag, som jag inte var del av. Ett naturligt socialt sammanhang. Jag gick ju mest omkring hemma för mig själv. Det är en stor skillnad. Framförallt eftersom jag inte heller mådde bra - så att orka hitta andra sociala sammanhang var oftast för tungt. Återigen, här var faktiskt gymmet min räddning! Där kunde jag vara anonym, där behövde jag inte orka vara social - men jag hade ändå ett socialt sammanhang runt mig. Jag hade bekanta ansikten som ofta också tränade samma tider som jag själv. Jag var inte helt isolerad, även om jag var ensam på gymmet. 

ATT KUNNA ÅTERGÅ TILL JOBBVARDAGEN - ELLER ATT NÄSTAN HAMNA UTANFÖR
Något annat som visade sig vara jättesvårt var att återgå till arbetslivet. Småningom ville jag inte längre. Jag var aldrig redo. Jag mådde ju fortfarande dåligt, och när jag hade gått hemma i över ett år hade jag helt tappat bort saknaden efter jobbet. Det var ju något som jag inte längre var en del av. Jag tillhörde inte arbetslivet - och jag hade helt glömt bort det behovet. 

Min känsla var att jag inte längre hade någon tillhörighet i jobblivet. Jag trodde inte längre på mig själv. Mitt självförtroende var totalt nollat, så långt på bottnen det bara kunde gå att komma. "Hur skulle jag kunna jobba, jag som mådde dåligt? Det var nog inget för mig..."  gick mina tankar. Jag trodde på allvar att jag aldrig skulle klara av att jobba igen. 

Det var absolut inte heller någon lätt återgång till jobbet, men tack vare arbetsrehabilitering fick jag ändå in en fot igen. Jag tänker inte skriva mer om det i dethär inlägget, men vill verkligen lyfta fram hur viktigt det är att sådan verksamhet finns. För att komma in i arbetslivet efter en lång sjukskrivning eller ett långt uppehåll av annan orsak kan faktiskt vara totalt omöjligt annars. Det finns så mycket tvivel och rädslor att det slutligen kan bli en omöjlighet, trots att man likväl vill. 

Bild lånad från Instagram-kontot crazyheadcomics.

 

VÅGA VISA ATT DU BRYR DIG, TROTS ATT NI BARA ÄR BEKANTA
Har ni tänkt på att en av de allra vanligaste frågorna vi frågar när vi träffar någon bekant/vän är "hur det går på jobbet"? Det måste verkligen vara en av de vanligaste samtalsämnena. Såklart - vi spenderar ju nästan halva vår tid på jobbet.
Om någon är sjukskriven för en fysisk åkomma frågar vi helt naturligt om hur återhämtningen går.
Men vad händer då när en person är långtidssjukskriven för psykisk ohälsa?
Precis - det blir direkt svårare att veta vad man riktigt skall småprata om. Det var i varje fall min känsla många gånger. Vad skall man nu prata om, när du inte ens jobbar?

Men det är okej att fråga.
Om man är sjukskriven för psykisk ohälsa uppskattar man omtanke lika mycket som man gör det ifall man har någon fysisk åkomma. Att fråga är helt enkelt att visa att man bryr sig. 

...MEN VÄLJ HUR DU FRÅGAR
Däremot tycker jag att man kan välja vad man frågar och när man faktiskt gör det.
Speciellt om det inte handlar om en nära vän - då tycker jag att man skall våga fråga tunga och jobbiga frågor rakt ut. Men om det är en bekant eller arbetskollega man inte känner lika bra behöver man kanske inte gå lika djupt, speciellt i början av samtalet. Tänk på att personen kanske faktiskt inte vill förklara desto mer ingående om den bakomliggande orsaken till sjukskrivningen. Säger personen att den är sjukskriven för depression eller ångest - kräv inte desto djupare förklaringar. Om personen vill berätta mer så kommer den att göra det. 

Däremot är det alltid okej att fråga den bekanta hur läget är, om sjukskrivningen känns okej, om personen får tillräckligt med stöd. Precis som vid vilken annan fysisk sjukdom som helst. Det finns många sätt att fråga och visa att du bryr dig - men utan att kräva att personen skall öppna upp sig om privata detaljer. 
Dessutom tycker jag inte att man behöver fråga orsaken till en sjukskrivning, oavsett vilken, på allmänna platser. Jag har fått frågan i byabutiken. Det blir väldigt pinsamt när man tvingas försöka komma med ett svar, som man kanske inte vill att alla skall höra. De flesta berättar ändå spontant om de känner att de vill, utan att man frågar orsaken. Om de inte nämner något om orsaken till sjukskrivningen, kan det helt enkelt bero på att de inte vill berätta just nu. Vissa dagar orkar man inte, medan det andra dagar känns mer okej att dela med sig. Så bara för att du fick ett hummande till svar en gång, betyder det inte att det är så nästa gång. 

Kom också ihåg att arbetsoförmåga inte syns utåt. Var därför beredd på att du kanske inte alltid får det det svar du tänkt dig, ifall du frågar. Var medveten om att det lika bra kan bero på psykisk ohälsa såsom fysiska bekymmer. Var därför beredd på svaret, för den sjukskrivna kommer garanterat att märka att du tycker det är ett obekvämt samtalsämne ifall du flackar med blicken eller blir tyst. Ge istället lika hoppfulla kommentarer om återhämtning som du skulle gjort om det handlat om fysiska problem. 

*Och - återigen vill jag påpeka att dethär är mina personliga upplevelser. Det är inte fakta eller verklighet för alla med psykisk ohälsa. Varje person är unik. Det betyder att andra inte med säkerhet känner igen något ur min berättelse, trots att vi suttit i liknande sits.*

 

 

32

Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021 | 1 kommentar(er)

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. 

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 

ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 

Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:

"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"

Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 

18

Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

Oktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner, mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 

21