Gårdagens föreläsning
Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.
Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.
Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland.
Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk.
Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang.
Tusen tack till er som dök upp!
Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!
-
P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)
Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS
QUIET BORDERLINE
- om att ha "högfungerande borderline"
Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier.
Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen.
VAD ÄR QUIET BORDERLINE?
Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket.
Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra.
Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper:
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt)
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)
Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline.
Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.
VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?
Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.
Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:
-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar
En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.
Lånad bild från nån Facebook-sida.
6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE
-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner.
-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer.
-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.
-Svårigheter att sätta ord på känslor
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.
-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.
-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.
Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.
VAD JAG SJÄLV TYCKER
Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.
När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.
VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV
Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt.
Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen.
Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords.
Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.
Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.
Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden.
Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.
Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.
.
Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?
Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi
FÖRELÄSNING VIA ZOOM
Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.
Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå.
Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet.
Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!
Är det skamfyllt att gå i terapi?
ÄR DET SKAMFYLLT ATT GÅ I TERAPI?
Bild lånad, Pixabay
MÅNGA GÅR I TERAPI NÅGON GÅNG I LIVET
Enligt en artikel från Yles hemsida från februari 2021 går över 50 000 finländare i psykoterapi. I artikeln framkommer inte hur de räknat siffrorna. Det kan hända att de enbart tagit med den rehabiliterande psykoterapin som erbjuds av den privata marknaden och ersätts av Fpa. Det skulle i så fall betyda att siffrorna är ännu högre om man räknar med alla dem som har en samtalskontakt inom den allmänna vården. Därtill finns det de som betalar helt själv för sin terapi. Oavsett så tycker jag att du skall smaka på dendär siffran.
50 000 personer.
Det är alltså många som regelbundet besöker ett terapirum för att prata om något i deras liv som gör att de mår dåligt. En av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa är depression, ångest och utmattning.
"Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i."
...ÄNDÅ ETT SKAMFYLLT DISKUSSIONSÄMNE
Men hur ofta hör du egentligen vid kaffebordet om någon som berättar att hen skall besöka sin terapeut idag?
"Nej, men jag kan tyvärr inte ses den tiden, för jag skall på terapi just då"
"Jag måste tyvärr sluta tidigare från jobbet idag, för jag skall till min terapeut"
"Jag hade ett väldigt intressant samtal med min terapeut alldeles nyligen...."
Jag gissar att du inte heller hört dethär samtalet särskilt ofta, om du inte diskuterat tillsammans med någon nära vän. Däremot pratar vi med lätthet om att vi skall besöka läkaren senare idag, för att vi har problem med ryggen, magen eller någon muskel i armen. De fysiska åkommorna är det inga problem att ta upp tillsammans med kollegor och vänner, men när det kommer till psykisk ohälsa tystnar vi ofta. Då är vi plötsligt inte alls lika bekväma, och istället väljer vi kanske tystnaden eller en vit lögn.
VARFÖR ÄR DET SVÅRT ATT SÄGA ATT MAN GÅR I TERAPI?
Är det viktigt för oss att visa upp en lyckad fasad utåt och låtsas må bra inför vår omgivning? Kanske delvis. För vi vill ju själva också att våra liv skall vara stabila och bra. Vi vill ju gärna vara lyckliga jämt.
Men det finns också något annat som gör det svårt att säga att man går i terapi. Att berätta att man har en terapikontakt gör en sårbar. Att berätta att man går i terapi är fortfarande i viss mån skamfyllt och lite tabubelagt. Rädslan för vad andra skall tycka och tänka om en gör att man hellre undviker det samtalsämnet. Kanske är man rädd för att bli dömd som en svag person, en opålitlig arbetskompis eller en konstig vän. Att blotta svagheter är absolut förenat med rädsla för vad omgivningen skall tycka. Att gå i terapi och öppna upp om det allra innersta är så personligt.
Många är troligen också lite rädda för att de skall få alltför personliga följdfrågor om man berättar att man skall besöka terapeuten. Ibland tänker omgivningen inte på att bara för att man berättar att man går i terapi behöver det inte alls betyda att man är villig eller redo att berätta hela historien bakom. Även om någon berättar att hen går i terapi, är det inte alls säkert att hen vill diskutera anledningen till det. Jag tror ju att omgivningen gör det av nyfikenhet, oro eller intresse. Men för en person som är sårbar och mitt i en terapiprocess kan det bli svårt att tackla alltför personliga frågor. Då är det lättare att tiga om allt.
FRÅGA INTE VARFÖR, UTAN FRÅGA HUR DET GÅR
Om någon berättar att hen går i terapi brukar jag försöka fokusera på andra sätt att visa att jag bryr mig och att jag är beredd att lyssna om så behövs. Man behöver inte fråga orsaken till att terapikontakten finns, utan man kan ställa helt andra frågor. "Tycker du att du haft nytta av terapin? Har du en terapeut som du tycker att du har bra kontakt med?" är två frågor som är lättare att svara på. Sedan är det upp till den andra vad hen vill berätta.
"Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt i väntrummet till terapeutens mottagning"
Jag, som ung vuxen
Gammal bild från 2016.
JA, SKAMMEN ÄR OCKSÅ MIN
Men jag skall erkänna en sak. Jag är inte heller alltför bekväm med att berätta i alla sociala sammanhang att jag gått och går i terapi. Och då har jag ändå en blogg som i huvudsak är inriktad på psykisk ohälsa, och ett instagram-konto där jag skriver om hur jag i dagsläget mår. Likväl vill orden "jag går i terapi" ibland fastna i halsen och bli svåra att uttala. Det finns ett motstånd i mig som hellre skulle vilja säga att allting är jättebra. Jag kan känna dendär tröskeln av skam, och tvingas ofta ta sats för att komma över den. Även om jag valt att gå ut i offentligheten med min historia. Det är så mycket lättare att säga att man har en läkartid. Är det inte konstigt hur en gammal vana kan vara så inrotad? Och hur svårt det ibland kan vara att säga vissa saker högt?
Jag började går i terapi när jag var 16 år. Jag gick i gymnasiet och var livrädd för att någon skulle få reda på denna fruktansvärda hemlighet. I början vägrade jag till och med berätta för föräldrarna, och det var enbart skolsköterskan som visste om det. Med tanke på att jag ännu behövde skjuts till min terapi, som låg på en annan ort, var dethär ingen långsiktig lösning. De fick ganska snabbt reda på det, men ännu många år senare var det enbart någon vän som visste om dethär hemska. Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i. Att jag mådde dåligt skulle förbli en hemlighet för all tid och evighet.
En stor rädsla var att möta någon annan patient i väntrummet som skulle råka känna igen mig. Jag tänkte aldrig på att de ju faktiskt var i samma situation som jag själv. Jag kunde inte fokusera på något annat än min egen skam för att befinna mig på en psykiatrisk mottagning. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt och väntade.
Jag som cirka 19 år?
Som tur är har den skammen försvunnit. Men det tog faktiskt väldigt många år. Jag kan bli lite sorgsen när jag tänker på mitt unga vuxna jag, vars största rädsla i väntrummet var att bli igenkänd av någon annan. Jag ställde till och med in vidare läkarbesök på en mottagning för att jag inte gillade stället. Exakt det ställe jag i dagsläget går på, kan tilläggas. Men då, som väldigt ung och väldigt skör, var det mycket rädsla över att någon skulle få reda på att jag mådde dåligt som styrde mina val.
OM ATT GÅ MÅNGA ÅR I TERAPI
Idag vet jag att jag är aningen för mycket terapiad. Det talas det inte heller särskilt ofta om. Alltså om personer som gått i terapi i så många år att de delvis blivit terapeutiserade. När jag för första gången fick höra om dethär av min terapeut blev jag faktiskt förvånad. Vaddå för mycket terapi? Men det är sant. Man kan faktiskt gå så länge i terapi att även det blir mindre bra. Man har blivit så analyserad av ofta flertalet terapeuter att man egentligen plockat sönder bitarna för mycket. Man har överanalyserat allt och lärt sig att terapi är en del av livet. Det blir en trygghet, och det blir svårt att vara utan något stöd vid sin sida. Jag har dessutom en stark rädsla att bli övergiven, som många andra med emotionell instabilitet. Jag har mycket svårt att inse att personer kommer försvinna ur mitt liv.
Givetvis är långa terapier inget som någon eftersträvar, varken patienten eller terapeuterna. Men längs vägen råkar det bli så. Det är en konstig sanning. Å andra sidan behöver en del terapi i många år, medan det för andra räcker med en kortare tid. Utan mina terapeuter som jag haft hade jag inte suttit här idag. Jag hade aldrig klarat av mina tvära humörsvängningar, djupa ångest och återkommande depressioner på egen hand. Jag har behövt många år i terapi. Så är det bara. Oavsett om jag råkat bli terapeutiserad på vägen - och tvingas börja pussla ihop de sönderanalyserade bitarna till en helhet.
Dethär är dock lite knepigt, och kanske något jag kommer skriva mer om i ett annat inlägg - för en person med emotionell instabilitet har ofta inte heller en klar självbild, vilket gör att man behöver hitta det. Helhetsbilden skiftar, försvinner och ändras så att det är svårt att ens veta vem man är. NU har jag börjat landa och lär mig acceptera vad som faktiskt är jag.
BARA ETT VANLIGT VÅRDBESÖK - I VISS MÅN
Det lustiga med terapi är att det egentligen är som vilket läkarbesök eller besök hos sjukskötare som helst. I ett mottagningsrum finns besöksfåtöljer som man sitter i (oftast mittemot varandra), terapeutens arbetsbord och eventuellt lite trevligare inredning än den spartanska som finns hos en vanlig läkare. Skillnaden är att terapeuten inte är där för att ge dig svaren på alla dina problem, utan du själv som skall lära dig att ha en dialog och relation med dig själv.
En annan skillnad är också givetvis att du blottar hela din tankevärld och innersta oro, som du kanske inte ens delat med någon annan i din närhet. Samtidigt som du gör det vet du egentligen ingenting om den person som sitter mitt emot dig. Du vet hens namn, yrke och kanske någon annan detalj. Och visst kan det kännas väldigt konstigt och skamfyllt att berätta om sina innersta tankar även för en terapeut. Någon du egentligen inte känner. Ändå är det just det man behöver.
"Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull".
ATT BARA SÄGA SOM DET ÄR
Numera har jag lärt mig att ta jag sats, dra ett djupt andetag och försöka säga att "jag går i terapi" lika neutralt som om jag skulle på ett helt vanligt läkarbesök. Även om det inte är lika neutralt ens för mig själv. Men jag vägrar ge mig på den punkten. Det skall bli naturligt att säga. För ingen skall behöva skämmas för att man går i terapi. Jag har valt att vara öppen för att försöka få bort skammen även hos andra.
Istället borde man ju vara stolt för att man gör sig själv den tjänsten och gör allt för att hjälpa sig själv. Det är styrka att våga erkänna för sig själv att man behöver hjälp och inte kommer att klara dethär på egen hand. Jag vet att det blivit mycket bättre sedan 2000-talet, då jag själv började min terapiresa. Men jag vet också att det inte alltid är lätt.
Kanske du som läser dethär gått i terapi. Kanske du rentav gör det nu.
Jag vill bara påminna dig om att det är okej att gå i terapi. Det är okej att säga att man gör det också.
Du behöver inte skämmas.
Du är en av över 50 000 finländare. Absolut inte ovanlig på något vis.
Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull.
Nej, ångest tar inte sommarsemester
Bild lånad härifrån.
Midsommaren står för dörren. Många av oss väntar mycket på att sommaren skall inledas på allvar. Juli anses bland många vara sommarens magiska månad.
Naturen är grönskande, blommande och varm. Solen hettar, vattnet svalkar våra tår och vi får en helt annan känsla av frihet denhär ljusa årstiden. Plötsligt känns allt möjligt.
Vi är många som ser fram emot semestertider eller de lediga helgerna, där vi kan njuta av villaliv, terrassgrillningar, badande på stranden och utekvällar tillsammans med familjen och vännerna. Det är nu som vi skall vara som mest lyckliga. Det är nu vi har chansen att satsa hundra procent på att bara ha roligt.
Eller?
SOMMAR BETYDER INTE AUTOMATISKT LYCKA
Sommaren är inte stressfri och lycklig för alla. Om man lider av psykisk ohälsa är juli ofta en tyngre månad, då psykiatrin och den övriga vården kör på sommarresurser. Det betyder i många fall fyra veckor utan terapi, utan det psykologiska stödet som man är van vid. Det betyder ensamhet, där man ofta tvingas brottas med svårigheterna alldeles själv. Plötsligt är man tvungen att gå ensam med alla tankar och problem i fyra veckor, trots att man inte alls känner sig redo.
Men även om man inte lider av psykisk ohälsa kan sommaren kännas kravfylld och ge en lätt ångestkänsla. För det är ju nu som man skall vara så fruktansvärt lycklig hela tiden.
Vi loggar in på sociala medier och ser andra som åkt på en dyr sommarsemester, vilket vi själva inte har råd med. Vi ser de perfekta strandkropparna, vilket gör att vi skäms för hur vi själva ser ut. Vi ser hur andra fixar allt som de inte hunnit med och tar sig an nya projekt, medan vår egen ork knappt räcker till att vika in tvätten i garderoben. Vi ser villaliv och fester, medan vi bor i en höghuslägenhet i storstan utan möjlighet till sommarstuga. Vi ser lyckliga barn gå hand i hand, medan våra egna vildingar håller på att riva huset och enbart är osams med varandra.
Plötsligt känner vi oss ensammare än någonsin.
Och vi känner oss så misslyckade med våra fjuttiga små sommarplaner.
Nej, ångesten tar aldrig sommarsemester.
Den finns där alla dagar, oavsett hur gärna man än vill slippa den.
Den finns där trots solen, värmen, grönskan och terapeutens sommarsemester.
Den finns där trots dyra semesterplaner, fester, villaliv och sommarstugor.
Nej, ångesten väljer aldrig tidpunkt.
Absolut nyaste bilden på mig.
HUR JAG SJÄLV KAN KÄNNA INFÖR SOMMAREN
Jag lever i dagsläget ett relativt ångestfritt liv, i mina egna ögon mätt, och jag älskar sommaren. Det är den årstid när jag mår som bäst, tack vare ljuset och solen.
Men ändå kan jag känna en liten klump i bröstet när terapeutens semester närmar sig, trots att jag vet att jag mår okej och absolut klarar av att ta hand om mig själv. För även om jag vet dethär, så minns kroppen ändå hur det varit tidigare. Jag hade många somrar svårt att orka själv, och denhär känslan och rädslan väcks alltid till liv om somrarna. Det spelar ingen roll hur bra jag än mår i dagsläget, för rädsla och ångest är sällan rationell. Klumpen finns där och min kropp minns alltför bra hur dåligt det varit tidigare.
Jag är rädd att jag skall falla och börja må jättedåligt, just precis när terapeuten är på semester och det mesta håller sommarstängt.
Jag är rädd för att bli deprimerad eller väldigt ångestfylld, och inte kunna ha terapeuten att bolla tankarna med när jag som mest skulle behöva det. Istället skulle jag ju då behöva gå omkring med den känslan i flera veckor.
Jag är rädd för att plötsligt stå på egna ben, även om jag vet att jag är tillräckligt stark i dagsläget.
Jag är rädd för att det ju ändå kan hända något som gör att jag börjar må jättedåligt, så jag oroar mig i förtid.
Jag medger att jag är lite obekväm med att skriva ut rädslorna, för jag inser ju själv hur onödigt det är att oroa sig över sådant som jag faktiskt inte vet om det ens kommer inträffa. Och som faktiskt högst troligt inte händer.
Bild lånad.
Dessutom blir det inte lättare av att jag loggar in på sociala medier och ser leende människor och lyckliga undertexter till bilderna. Även om jag förstår att en bild och en kort text inte berättar något om verkligheten, matas jag ständigt med intryck av att allas liv är så perfekt lyckliga och ångestfria. Jag ser vältränade strandkroppar och stora fester. Jag ser egentligen allt det som jag inte har, och som jag från början inte ens eftersträvade i mitt liv - men plötsligt skulle jag ändå behöva just det, för människorna på bilderna ser ju så lyckliga ut. För vem vill inte ha en lycklig och helt underbar sommar?
Jag är också väldigt duktig på att lägga stora krav på mig själv. Jag anser att jag borde göra så fruktansvärt mycket under sommaren. Jag borde maxa lyckan så att den är på hundra varje solig sommardag.
Känner du igen dig i något av dethär?
De senaste åren har jag ändå blivit bättre på att se sommaren för vad den faktiskt är. En vacker årstid, visst. Men också något som kan innebära en helt vanlig vardag och en väldigt stor stress.
I sommar försöker jag att ta dagen som den kommer. Jag har diverse graviditetskrämpor som gör att jag inte orkar eller kan göra så jättemycket som innehåller mycket aktivitet. Mina barn är rastlösa mest hela tiden, såklart. De är ju barn. Och jag har bestämt att de skall vara hemma med mig. Ibland är det en jättebra kombination, ibland känns det som en katastrof.
Men vi har en sommar. En utan krav, för det går helt enkelt inte. Det är bara att acceptera.
Bild lånad härifrån.
FRÅGOR JAG BRUKAR STÄLLA MIG SJÄLV
när ångesten eller kraven tar över tankarna
När sommaren börjar kännas för kravfylld och ångestfylld brukar jag även försöka
FUNDERA ÖVER NÅGON AV DEHÄR FRÅGORNA:
-Vad är det som gör att jag mår dåligt?
-Vad är jag mest rädd för?
-Vad är det som känns svårt och jobbigt?
-Finns det något som jag kan göra för att hjälpa mig själv att må bättre just nu?
-Behöver jag faktiskt ha likadana sommarplaner som de jag nyss såg på sociala medier? Är det faktiskt ens något jag egentligen behöver för att må bra? Vill jag faktiskt ens göra dedär aktiviteterna själv, eller är det bara för att jag sett någon annan ha skoj?
-Måste jag ha en perfekt sommarkropp för att kunna ha roligt på stranden?
-Vad tycker jag om att göra på sommaren? Och framförallt, vad vill jag göra just nu?
-Vad skulle jag verkligen vilja göra i sommar, om jag ser till min egen budget?
-Måste jag göra allt som jag planerat, eller kan något av det faktiskt vänta?
Bild lånad härifrån.
ÄNDRA TANKESÄTT
för att acceptera din egen verklighet
VAD OROAS DU FÖR INFÖR SOMMAREN?
Jag tycker att det är lättare att sätta ord på vad jag är rädd för, istället för att gå omkring med en gnagande oro. Det är till och med ännu bättre att skriva ned det i korta punkter. Det tydliggör ännu mer. Och då kan jag dessutom se på rädslan helt ur andra synvinklar. Jag kan se att min rädsla faktiskt inte är särskilt realistisk, utan mest bara en rädsla. Jag brukar leta efter motsatsen till varje enskild rädsla. Och inse att verkligheten kanske landar någonstans däremellan, om ens det. Sällan händer ju det värsta som vi oroar oss för.
Dessutom brukar jag leta efter fakta. Stämmer det som jag är rädd för alls in på verkligheten?
Och om det inte gör det, måste jag försöka skuffa undan rädslan och medge att jag absolut inte har en aning om hur framtiden blir. Jag skall bara vara orolig för sådant som faktiskt är skäl att oroa sig för. Jag brukar påminna mig om vad som faktiskt är fakta, och vad som inte är det.
Jag brukar även försöka bryta mina tankemönster när jag märker att jag börjar ställa orimliga krav eller få för mycket ångest. Jag brukar försöka argumentera med mina egna tankar - hitta alternativa sätt att se på tankarna.
Till exempel inser jag ju att jag faktiskt inte har behov av stora fester, villaliv eller dyra semesterresor för att må bra. Även om mina tankar från början kan börja längta efter sådant.
TANKAR SOM BRUKAR GE MIG TRÖST:
-Jag får må dåligt, trots att det är sommar. Det är okej. Så är min verklighet just idag.
-Jag behöver inte fira midsommar traditionsenligt om jag inte vill. Det är bara en helt vanlig dag, med alltför maxade krav.
-Alla kroppar ser olika ut, och jag behöver inte vara vältränad för att visa mig i simkläder.
-Min terapeut kommer tillbaka från semester om fyra veckor. Jag har alla verktyg inom mig, som gör att jag klarar mig utan henne. Hon försvinner ingenstans. Hon har bara lite ledigt. Det behöver jag också.
-Sociala media berättar inget om den verklighet som finns bakom leenden och glada tillställningar.
-Jag får sänka kraven och njuta av sommaren på mitt sätt. Man behöver inte maxa allting.
SE DET LILLA I DET STORA
för att hitta guldkanter på sommaren
Jag har tidigare alltid uppskattat de mest stora sommarplanerna jag haft. Jag har sett sommaren höra ihop med festivaler, resor och evenemang. Det är det enda jag faktiskt sett. Att man måste ha något stort att se fram emot för att det skall bli en bra sommar.
Men de senaste åren har jag insett att sommaren, och livet, handlar om så mycket mer. Det är ju det lilla, enkla, som jag faktiskt uppskattar och mår bäst av. Det behöver inte kosta mycket, och det ger sällan stora krav.
NÅGRA ENKLA AKTIVITETER SOM JAG SJÄLV TYCKER HÖR IHOP MED SOMMAREN:
-Äta glass utomhus
-Bada
-Sitta på en brygga och meta
-Läsa deckare i en solstol
-Äta goda sallader och grilla
-Träffas med vänner och bara slappa i solen. Dricka kaffe, äta jordgubbar och prata om livet
-Plocka bär
-Plantera och böka med händerna i jorden
-Plocka blommor
-Ta ut radion/musiken och lyssna på det utomhus
-Lyssna på sommarprat från radion
-Gå ut, blunda, lyssna på sommarvinden, känn efter hur sommaren doftar, se hur det grönskar. Lyssna, se, hör. Använd dina sinnen och verkligen ta in sommaren på alla nivåer.
Bild från år 2018.
GÖR DET DU MÅR BRA AV OCH HÅLL DINA RUTINER
Med dethär vill jag säga att sommaren inte behöver innehålla program och tillställningar jämt. Det viktiga är att man gör det som man själv mår bra av. Oftast hör det faktiskt inte ihop med de krav som vi upplever att man borde uppfylla om somrarna. Dessutom mår vi oftast bäst när vi fortsätter att hålla våra egna, vanliga rutiner så gott det går.
Nej, ångest och psykisk ohälsa tar inte sommarsemester.
Gör vad du kan och orkar.
Något annat behöver du faktiskt inte.
Streta inte emot verkligheten, för då blir det bara tyngre.
Om du mår dåligt, så mår du dåligt. Punkt.
Det behöver ju inte betyda att du inte skulle kunna hitta aktiviteter som du mår bättre av.
Man får se film en hel dag i soffan trots strandvädret. Man får skippa alla utomhusfester. Man behöver inte resa. Man behöver egentligen inte göra något annat än bara vara.
Istället för att önska dig en jättebra fortsättning på sommaren, vill jag hellre önska dig att ha en sommar.
Bild lånad härifrån.
Och om du mår akut jättedåligt, så sök hjälp. Det finns hjälp även på sommaren! Det finns alltid jour på sjukhusen.
En krokig väg uppåt ur en djup depression
Del 4.
Dethär är det avslutande inlägget i min temaserie om depressioner. Här har jag samlat några av mina påminnelser och insikter som inte riktigt passat in i de föregående inläggen. Det handlar främst om hur omtumlande själva processen framåt, upp ur en djup depression, kan kännas. Det är sådant som jag själv hade velat att andra påpekat åt mig när jag själv mådde som sämst.
EN KROKIG VÄG UPPÅT
Återhämtning efter en depression är inte en spikrak väg uppåt. Det är en lång process, som framförallt tar TID. Det tog mig ett år att komma upp ur den djupa depressionen. Det tog ännu fler år att bli fri från medelsvår depression. Det var många bakslag, och små, små, nästan osynliga steg framåt. Jag märkte knappt av framstegen själv. Det kändes som om jag helt tiden stod på samma plats och bara trampade.
Så därför vill jag påpeka: Låt det ta tid. Det ska ta tid. Det går inte att bestämma dig att det ska vara bra och efter beslutet bli en ny människa. Det viktigaste är att du kämpar vidare. Terapi tar tid innan den ger resultat, medicin tar tid att verka, egna insikter behöver mogna och du behöver ändra livet så att det som orsakat depressionen inte ges lika mycket utrymme. Acceptera tiden hellre än att kämpa mot den.
Jag brukar likna vägen tillbaka till ett tillräckligt gott liv som att tvingas gå på de mest igenvuxna stigarna man hittar i skogen.
Något av det svåraste med depressioner och annan psykisk ohälsa är att vägen framåt sällan är en rak, nylagd asfaltsväg. Istället består vägen mest av olika stigar, den ena mer ojämn och oframkomlig än den andra. Det finns sällan enbart en stig, och det är svårt att välja rätt. Det är snarare en chansning. Ofta får man också backa, och gå tillbaka därifrån man just börjat. Man snubblar, man slår sig, man stiger rakt ned i en vattenpöl, man bränner sig på brännässlor och får granarnas kvistar rakt i ögonen. Ibland förstår man inte hur man ens skall komma levande därifrån.
Många gånger kommer man att vilja ge upp, många gånger kommer man sitta ned och gråta för att man känner sig helt vilsen i skogen, och lika många gånger kommer man vara arg för att det inte finns något slut på denhär oändliga vägen.
Och sen, plötsligt en dag, inser man att man ju faktiskt hittat ut. Man inser att man tagit flera steg ut ur den mörka skogen, trots att man kanske inte ens märkt det från början.
Bild från år 2016.
Dehär texten är ett exempel på hur svårt och ångestladdat det är när man är mitt i en depression. Men jämför jag med nutiden inser jag ju att mycket har hänt oändligt mycket sedan jag skrev denhär trötta texten i november 2016.
ANTECKNING FRÅN 1 NOVEMBER 2016
"Det är tungt just nu. Jättetungt. Sådär som november. Mörkt, regnigt och med få ljusa stunder. Jag har som uppgift att försöka hålla i vardagen denna vecka. Ångestmonstret skriker så högt att jag inte riktigt hör alltid nu. Ska laga lasagne och hämta barnen från dagis, äta mat och mysa med dem. Ska leva i vardagen även om jag inte riktigt andas just nu. Hur var det man gjorde? Your heart will heal itself.. (Antar det är alla medicinförändringar som gör dethär nu, men jisses vad jobbigt då det sparkar på ett psyke som redan ligger, så mycket lättare med fysiska symtom då)."
Bild lånad härifrån.
KONTROLLERA DEPRESSIONEN,
istället för att den har all kontroll
Marsha Linehan, professor och grundare till terapin Dialektisk beteendeterapi, skriver i sin självbiografi "Building a life wort living" att många deprimerade ofta anser att de inte kan kontrollera sin depression. Istället intalar man sig att "det är något fel på mig". Man tror inte längre att det hjälper att göra förändringar i sitt liv, eftersom man ändå kommer att må lika dåligt. Känner du igen dig?
Jag kan i varje fall relatera mycket till den offerrollen. När jag mådde som sämst hade jag ingen ork att förändra något i mitt liv, men inte heller när orken återkom förstod jag att det faktiskt var jag själv, och enbart jag själv, som kunde förändra mitt mående. Det tog ett bra tag innan jag började förstå att jag faktiskt kan göra mycket själv för att må bättre. Jag hade mycket hellre velat att någon skulle ta bort min smärta och min ångest. Jag ville faktiskt att någon skulle ta hand om mig och göra allting bra. Men tyvärr fungerar inte tillfrisknande på det viset.
En depression är inte okontrollerbar och omöjlig att komma ur. Det är oftast bara en tanke. Enligt Linehan handlar vi ofta på ett sådant sätt att vi i slutänden blir deprimerade. Givetvis är vi inte medvetna om det själva, men vi blir likväl deprimerade av något i vårt liv. Men det hjälper inte att vara dömande mot sig själv och intala sig att man "skall rycka upp sig och sluta vara deprimerad". Istället behöver vi hitta det som från början gjort att vi börjat må dåligt, och hitta bättre strategier som fungerar i vårt liv. Låter dethär flummigt?
Egentligen inte. Men det är givetvis inte så lätt att hitta den bakomliggande orsaken till att man blir deprimerad. Sådant tar tid och ofta behöver man gå i terapi för att komma fram till orsaken.
Anledningen till att jag föll så djupt ned i en depression år 2015 var delvis att jag körde slut på all energi jag hade. Jag hade hunnit med alldeles för stora livsomställningar på för kort tid. Jag är dessutom extremt känslig, så jag behöver mycket tid att bearbeta saker, både bra och dåliga. Jag hade dessutom inga verktyg att hantera min känslighet eller mina humörsvängningar. En annan orsak var att jag ständigt försökte dölja mitt dåliga mående för andra, vilket tog mycket energi och skapade stor skam för mig själv.
Dethär är givetvis bara exempel, men sådant som påverkade mig till att slutligen drabbas av en djup depression.
Bild lånad härifrån.
EN BRA DAG ELLER ETT BRA LIV?
En depression går inte om genast, utan är ofta en lång process. Något som hjälpte mig framåt när allting kändes hopplöst svart och jag bara ville ge upp och ligga kvar i sängen hela dagen var att fundera på denhär frågan: Vill du ha en bra dag eller ett bra liv?
Jag insåg att jag ju faktiskt hade två val. Jag kunde ha en "bra" dag och välja att ligga kvar i sängen, undvika livet och det som gjorde ont för stunden. Jag har alltid haft en tendens att sova bort ångesten. Eller så kunde jag välja att stiga upp ur sängen, trots ångesten och känslan av att inte vilja leva, och faktiskt delta i livet. Jag kunde duscha, åka till gymmet eller träffa vänner - även om det kändes svårt och känslan sa att jag skulle stanna under täcket.
Att kunna skapa ett liv utan depression kräver att man själv aktivt tar steg framåt och ser till att man inkluderar sådana aktiviteter och händelser som gör att du ler och gör att du känner dig glad. Man behöver ge sig själv positiva ögonblick varje dag. Man behöver också försöka undvika sådant som orsakar depression och ledsenhet.
Om jag hade valt att ligga kvar i sängen varje dag hade jag definitivt känt mig ledsen och mer deprimerad efter ett tag. Jag brukade nämligen ofta få känslan av att jag bara sov bort mitt liv och inte gjorde något vettigt. Men när jag istället försökte ta mig till gymmet, många gånger med ångestkänsla och ledsenhet, blev jag ändå gladare och mer tillfreds. Jag mådde bättre av att kunna skapa en annan känsla i kroppen genom att träna och det kändes dessutom som om jag gjort något vettigt med min dag.
Så jag brukade tänka att det var viktigare att ha ett bra liv än en bra dag. Jag visste att träning bidrog till ett bra liv för mig i längden, även om det gjorde att min dag kändes jobbig och svår i början (eftersom jag ju inte alls hade någon lust att träna).
Jag lyckades inte alltid komma mig upp ur sängen de dåliga dagarna. Men allt oftare. Jag valde att vara självsnäll med mig de dagarna, och inte döma mig för att jag inte orkade kämpa. Istället gav jag mig tillåtelse att ligga kvar, och försöka på nytt följande dag.
Än idag har jag dagar då jag är ledsen och har ångest, trots att jag inte ens hittar någon ordentlig anledning till dem. Det bara är dåligt. Det har vi ju alla, men på grund av min emotionella instabilitet känns min ledsenhet bottenlös och ångesten enorm. Men jag brukar försöka acceptera de dåliga dagarna och se dem enbart som dagar. Mitt liv är inte dåligt bara för att jag har dåliga dagar. Jag vet att det svänger, för det gör det alltid.
Jag har gjort upp en lista på saker som får mig att må bättre de sämre dagarna. Jag brukar försöka göra minst en av dem, även om jag helst av allt inte vill göra något alls. I min lista finns mina hobbier:
-Måla tavlor
-Träna
-Göra något med händerna - pyssla i trädgården, måla, plocka bär
-Skriva dagbok
-Gå på loppisar
-Vandra med familjen
Vad hittar du på din egna personliga lista?
Bild lånad härifrån.
Jag har också insett att jag kan ha ett bra liv, och ändå vara deprimerad. För att citera Marsha Linehan själv i sin självbiografi:
"Jag har lärt mig att jag kan vara deprimerad och ändå gå till jobbet. Jag har accepterat att jag är deprimerad just nu, men att jag likväl kan fungera i världen. Lär dig att acceptera att du kan vara deprimerad och ändå ha ett liv. Och att du fortfarande kan vara tillräckligt bra.
Jag kan ha en riktigt dålig dag och ändå gå ut och promenera med mina hundar. Och jag kan tycka om det. Man behöver lära sig att hitta ett liv som är värt att leva. Det betyder att man vet att man eventuellt är ledsen och deprimerad, men det betyder att man ändå kan uppskatta saker i sitt liv".
ANTECKNING FRÅN 11 OKTOBER 2016:
"Dagens fråga hittade jag bland mina dbt-papper: "Vill du en bra dag eller ett bra liv?". Jag väljer det sistnämnda, alltså får jag lov att ha överseende med de dåliga dagarna. Ändå fortsätta välja livet, ända fortsätta förändra till det bättre, ändå ifrågasätta valen och ändå radikalt försöka acceptera mig själv.
Idag är en bättre dag än igår, en dag då känslorna inte finns på utsidan och totalt styr mig. Sådana dagar är det lättare att se klart. Det är såna dagar då det är lätt att se att vad man borde göra för att förändra gårdagens ångest och panik, men ändå kommer jag mig inte för det för jag är så känslostyrd just då. Jag ser bara rakt fram såna gånger. Ser bara den eviga tunneln och inte de stigar det finns att välja. Jag vill ha ett bra liv, men därför måste jag välja att göra det bästa av dagen. Och det känns svårt, nästintill omöjligt ibland. Men det ska gå. Jag ska lära mig. Jag vill ha ett bra liv, utan depression och ångest. Idag vill jag ha en bra dag."
Bild lånad härifrån.
ATT VAKNA UPP UR EN DEPRESSION
Jag har aldrig haft någon specifik tidpunkt för när mina depressioner slutat. Det har varit en långsam process, som jag knappt märkt av den första tiden. Jag har kunnat vakna upp en morgon och insett att "hey, det är ju inte längre jobbigt och ångestfyllt att stiga upp och påbörja en ny dag. Jag har inte tyckt att det varit tungt på ganska länge nu, så det betyder ju att jag faktiskt mår bättre". Det är en mäktig känsla att inse att man kommit en bra bit på vägen.
Att inse att man inte är deprimerad längre, eller att man åtminstone mår mycket bättre, har alltid varit väldigt omvälvande för mig. Det har känts som om jag mitt i allt kom ut ur den mörka skogen, eller att jag plötsligt befinner mig på andra sidan tunneln, eller att jag bestigit ett berg och nu kan blidka nedåt. Det har varit en stor inre seger och lättnad, men också väldigt förvirrande och konstigt. För hur hände det? När började jag leva igen, och när kunde jag sluta kämpa med att enbart överleva? Och vem är jag numera, utan depressionen på mina axlar?
Det har känts som om man plötsligt vaknat upp efter att ha sovit väldigt länge. Jag vet aldrig varit jag for, eller hur jag hamnade på andra sidan. Jag ha bara vetat att jag mitt i allt stått där med insikten om att jag ju inte är djupt deprimerad längre.
Det tar faktiskt ett tag att vänja sig med det nya. För när man är mitt i en depression så glömmer man lätt hur livet är utan dåligmående. Man börjar se det som något personlighetsdrag, även om det absolut inte är det. Och man förändras också efter en depression. Man är en annan människa efteråt, med en ny erfarenhet. Man blir aldrig densamma.
Det känns ibland skrämmande att ha förändrats, för att det är så nytt. Man behöver tid att vänja sig även med den förändringen. Man behöver bli vän med sitt nya jag.
Bild lånad från Facebook.
ANTECKNING FRÅN 18 DECEMBER 2016:
"Många gånger den senaste tiden har jag fått känslan av att nyss ha vaknat, efter att ha varit nedsövd under en lång tid. Plötsligt har världen klarnat och jag ser färger och tydliga former igen. Jag känner mig levande, men lite nyvaken.
Efter att jag trappat ut benson och trappat ned annat blev världen så mycket mer äkta. Min terapeut säger att hon aldrig sett mig så levande som nu, och det har hon ju inte heller. Min nära vän säger att jag är en totalt annan människa nu, nu då jag inte enbart sitter apatisk och stirrar framför mig.
Det tog ett år. Ett jävligt tungt år. 365 dagar av totalt mörker. Och lite till.
Jag vet inte vart jag for, eller var jag varit. Men inte här. Definitivt inte här. Och jag for så djupt att jag faktiskt glömt mycket. Det är suddigt. Visst har jag delvis varit neddrogad av psykmediciner, men själen slukades oxå med i den avgrund en djup depression är.
Men jag är vaken nu. Jag kan känna känslor på riktigt nu, utan medicindimman.
Vet ni vad det bästa är? Att kunna skratta. Helhjärtat, spontant och totalt utan besinning. Att vakna utan ångest. Att se på julkalendern med sina barn och bara få gosa tillsammans med dom. Att diska, hämta posten, pulka med barnen, träna, träffa vänner, skingra grälande barn ifrån varann, tvätta kläder, laga mat,... och märka att man orkar. Märka att dethär är livet. Att man lever, inte bara överlever."
Och den personen som kommit ut på andra sidan är en helt annan person än den som från början blev deprimerad. Man ser världen på ett helt nytt sätt. Man förändras. Man bär erfarenheten med sig. Man bär alltid depressionen med sig, även om man kommit ur den. Jag kommer kanske aldrig att bli helt återställd, men jag har sätt som gör att jag kan hantera livet helt annorlunda nu. Jag har ett alldeles tillräckligt gott liv, ett liv värt att leva.
Matt Haig beskriver det så bra i sin bok "Skäl att fortsätta leva":
Du får gärna hör av dig om det är något särskilt som du skulle vilja att jag tog upp angående återkommande depressioner eller depressioner överlag. Du får även önska inlägg kring något annat du funderar på.
P.s. Tack för alla härliga kommentarer och mail jag får av er! Det värmer i hjärtat att veta att ni läser, berörs, känner er mindre ensamma och finner ny styrka av min blogg.
Arbetsrehabilitering, egenvård och kreativitet -hjälp ur depression
"Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp".
Skrivet maj 2018
Del 3.
Fortsättning från förra inlägget.
Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt förra inlägg om de stödinsatser och behandlingar som hjälpt mig upp ur depressionerna. Som du kanske märker är det ganska likt det inlägg som handlat om hur jag började kunna hantera min emotionella instabilitet, men det är för att diagnoserna och verktygen går väldigt in i varandra.
Här har jag också valt att dela med mig av anteckningar som jag skrivit under de åren under/efter min djupa depression. Jag tycker det är viktigt att få en inblick i hur man som deprimerad tänker, eftersom jag inte i dagsläget kan beskriva det lika bra. Jag är ju inte mitt i stormen längre. Men när dehär anteckningarna är skrivna var jag definitivt det.
ARBETSREHABILITERING
Från år 2015 var jag sjukskriven i över 1,5 år. Jag klarade inte av att jobba, men den långa pausen gjorde det också jättesvårt att komma tillbaka till arbetslivet. Till slut fick jag känslan av att jag aldrig kommer att kunna arbeta igen, eftersom jag ju mådde dåligt. I det skedet jag insåg det hade jag ändå kommit mig upp ur den djupa depressionen och terapin hade börjat ge resultat. Ändå var jag bombsäker på att jag inte var redo att ta mig ut i arbetslivet igen.
Men eftersom FPA också har en gräns för hur länge de ger sjukersättning, blev det istället tal om att jag skulle behöva sjukpension. Det låter dramatiskt, men i själva verket skulle det ha varit samma sak som en sjukskrivning- men med ett annat namn. För det var ändå aldrig tal om att jag inte skulle börja jobba igen, utan frågan var bara när. Tanken var att sjukskrivningen skulle förlängas ännu någon månad.
Men jag blev inte beviljad sjukpension, eftersom jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk. Det krävs trots allt väldigt mycket för att man skall kunna gå över den gränsen, trots läkarintyg och diagnoser. FPA vill hellre att andra insatser görs. Då minns jag att jag var arg och ledsen, för jag såg mig inte arbetsför. Jag förstod inte hur FPA kunde neka ett läkarintyg.
Jag blev inte alltså inte beviljad pension, utan arbetsrehabilitering. Det är jag ändå glad för i dagsläget. Jag insåg att det var dags att försöka komma tillbaka till jobbet, trots att jag varken ville eller kände mig redo. I själva verket tror jag faktiskt att jag aldrig hade blivit redo om inte Fpa hade börjat ställa krav.
Jag hade varit hemma så länge att jag var säker på att jag inte dög till något längre. Jag hade inget självförtroende angående yrkeslivet längre, och jag hade helt tappat bort min yrkesroll. Jag såg mig inte som en människa som kunde arbeta. Jag hade helt glömt den rollen.
Bild lånad härifrån.
Jag ville så fruktansvärt gärna återgå till mitt gamla jobb under rehabiliteringen, vilket inte alls uppskattades av beslutsfattarna. De ville att jag skulle välja en annan arbetsplats, trots att jag insisterade på att det ju inte hade varit jobbet som gjort mig sjuk. Av någon anledning var de inte alls övertygade om den saken. Men jag fick som jag ville - men då beviljades jag bara 3 månaders rehabilitering istället för 6 månader som de i vanliga fall ger.
Men jag var envis och bestämd, så jag tog det erbjudandet. Jag ville tillbaka till mina gamla kollegor, min bekanta arbetsplats och de brukare jag kände. Och jag är säker på att det också var det bästa för mig. Jag kände till rutinerna på det jobbet och jag trivdes ju där.
De första 2,5 månaderna var tunga. Jag var trött. Jag var inte van vid så mycket intryck. Jag orkade inte. Jag hade ångest. Jag var uppgiven. Jag kände att jag aldrig kommer att klara dethär. Jag ville mest av allt ge upp.
Ändå fortsatte jag och valde att gå dit varje dag.
Jag behövde inte delta i arbetsuppgifterna på samma sätt, utan jag fick jobba mer med sysselsättning av brukare och att fungera lite som en hjälpande hand. Men småningom började jag hitta min vårdarroll igen, och valde själv att delta mer och mer.
Tack vare rehabiliteringen hittade jag tillbaka till arbetslivet. Jag insåg att jag ju faktiskt KAN jobba. Jag var fortfarande en bra vårdare. Jag mådde inte bra ännu, men jag mådde så pass bra att jag faktiskt klarade av att arbeta. Och jobbet gav mig mer energi igen. Det gav mig en till meningsfull sysselsättning, jämfört med att bara gå hemma och må dåligt.
Så efter 3 månader med arbetsrehabilitering valde jag att börja arbeta igen, precis som vanligt. Jag ville vara en del av kollegiet igen. Och framförallt förstod jag att jag inte behöver må 100 % bra för att kunna vara en bra arbetstagare.
För när jag kommer till jobbet ställer jag om fokus, då lämnar jag mina egna problem utanför dörren när jag går in. Istället är jag enbart en vårdare. Givetvis är det inte så svartvitt, givetvis har jag sämre dagar som alla andra - men i det stora hela axlar jag yrkesrollen framför min privata roll när jag stiger in på jobbet. Och min yrkesroll mår bra och är bra på det hon gör.
ANTECKNING FRÅN 25 FEBRUARI 2017:
"Jag har funderat mycket på dethär med återhämtning. En av mina terapeuter sa sist att jag nog aldrig kommer att bli återställd. Först kändes det otroligt kränkande, för vad är det för vits att kämpa om man aldrig blir återställd? Men sen tänkte jag om. För visst har hon rätt. Jag kommer aldrig bli återställd. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag var innan. Jag kommer att ha ohälsan i bagaget och ha den med mig.
MEN; det betyder inte att jag inte kan bli återhämtad. Jag kommer inte bli den jag varit, men jag kommer att ha vuxit och ändrats och blivit starkare. Jag kommer att ha dessa erfarenheter med mig och emellanåt tampas med dem, men de kommer inte att sluka mig och de kommer inte att styra mig. De kommer vara med mig, men de kommer att vara en styrka i många sammanhang.
Jag kommer bli den jag vill bli. Jag vill inte återgå. Jag vill växa. Och att tro att jag inte kommer få tampas med ångest är väl att tro för mycket. Den går inte bort sådär bara, men den går att hantera.
Men visst finns det en del i mig som tänker att frisk, ja, det är ju som det var innan. Visst har ju mycket av de typiska depressionstankarna försvunnit i och med att jag blev fri från depressionen. Och jag kan inte fatta att jag tänkt så som jag gjorde. Som tur är.
Men med ångest känns det svårare. Den är djupare, denna GAD. Svårare att särskilja vanlig oro från överoro -som det känns nu, mitt i processen. Och återställd? Vad innebär det?"
I maj 2018 hade jag jobbat ett helt år, utan en enda sjukskrivning på grund av mitt psykiska mående. Jag var, och är ännu, stolt över den segern. Jag hade också valt att börja på läroavtal, så vid sidan om jobbet var jag också studerande.
ANTECKNING FRÅN 18 MAJ 2018:
"Vet ni, det slog mig idag att jag har jobbat i ett år nu, sedan jag var sjukskriven läänge. Ett ÅR. Jag har inga sjukdagar (förutom ett par VAB-dagar). Framförallt har jag inga sjukdagar som beror på psyket. Inte heller frånvaro från skolan. Och ja, jag tänker vara stolt. Jag har HALVA utbildningen klar. Jag får semester iår, en riktig ledighet som inte beror på sjukskrivning eller mammaledighet. Utan på att jag jobbat. Och för alla som mått dåligt vågar jag nog påstå att det inte är en självklarhet. Det är en lycka att få jobba igen, för sjukskriven vill ingen vara.
Jag trodde aldrig jag skulle fixa att jobba igen, och jag trodde aldrig att jag skulle klara det i kombination med skola, intensiv terapi och småbarnsliv. Men det gör jag. Och det går faktiskt (oftast) bra.
Det har inte varit lätt. Det är inte lätt. Speciellt inte i de perioder jag mår lite sämre, som nu. Även om det bara är fråga om dagar numera så är det tuffa dagar. Men det går - för att det SKA gå. För vad har jag för val? Lägga mig ned och ge upp - eller välja att fortsätta trots att det känns tungt? Jag fortsätter.
Med dethär vill jag bara säga att det är värt att fortsätta kämpa. För det kommer en dag då man får insikten om att "oj, jag fixar det ju faktiskt".
Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp.
För kan jag resa mig igen kan oxå du. Det går. Välj - och fortsätt framåt.
Och jag ska njuta lite av insikten ett tag innan jag beger mig till jobbet. Jag kan ju. Alla kan så mycket mer än man tror."
Bild lånad härifrån.
KORTSIKTIGA OCH LÅNGSIKTIGA MÅL
I terapin lärde jag mig att det var viktigt att lägga upp både kortsiktiga och långsiktiga mål, för att göra livet meningsfullt. Mina kortsiktiga mål var bland annat att ta mig genom ångestdagarna (se rubriken egenvård).
Men jag kände ändå att jag behövde något större mål, något som var bara för min egen skull och inte för familjen. Något som jag kunde lägga en del tid och energi på, för att längre fram uppnå det jag ville.
Mitt första långsiktiga mål råkade falla sig ganska naturligt. Det var inget jag planerade, utan det bara blev så. Jag hade länge sagt att jag ville ha närvårdarkompetens, men efter min avklarade examen i utvecklingspsykologi var jag studietrött och hade absolut ingen lust att direkt haka på en till utbildning. Så åren gick.. Men nu, år 2018, råkade det finnas en möjlighet på jobbet att påbörja utbildningen via läroavtal. Så jag tog chansen och hakade på.
Jag var absolut inte säker på om det var en bra idé, för jag hade ju just kommit tillbaka från min långa sjukledighet. Jag hade dessutom småbarn och gick i en intensiv terapi två dagar i veckan. Jag hade ingen aning om ifall jag skulle hinna, eller om jag ens skulle orka hålla alla bollar i luften som det krävdes för att få vardagen att flyta. Jag var ju fortfarande inte i bästa skick psykiskt heller, utan ganska sårbar.
Men det gick. Många gånger var jag trött, många gånger var det kämpigt. Men jag ville ändå fortsätta - för jag påminde mig ständigt om varför jag faktiskt gjorde dethär. Jag ville ha närvårdarkompetensen. Det var mitt långsiktiga mål, och tack vare att jag satt upp det konkreta målet såg jag till att inte ge upp.
I början var jag många gånger arg och frustrerad över att tvingas göra skoluppgifter som jag aldrig skulle ha någon nytta av. Jag tyckte att det var tidsslöseri, för jag visste ju redan vid dethär laget vad jag behövde i mitt yrke.
Min terapeut gav mig då ett gott råd, som jag brukar ta fram när jag måste göra något som känns som totalt bortkastad tid:
"Ta tag i dina uppgifter nu, oavsett hur meningslösa de är. Dehär uppgifterna är bara något som måste göras för att du skall nå ditt långsiktiga mål. Tänk inte så mycket, utan bara gör dem. Kom ihåg ditt långsiktiga mål. Uppgifterna är bara något som skall göras för att du skall nå dit".
År 2019 vid dimissionen. Mitt första långsiktiga mål var uppnått.
EGENVÅRD
RUTINER
När jag var yngre suckade jag åt råden om regelbundna rutiner, äta rätt, tillräckligt med sömn, frisk luft och fysisk aktivitet. Jag trodde inte det skulle funka. Såklart gjorde jag ingetdera av råden.
Det var dumt.
För det är SUPERVIKTIGT.
Inget av dethär har hjälpt mig att bli kvitt depressionerna eller mitt dåligmående i övrigt.
Men de har lindrat.
Jag har dåligt tålamod, så när jag förut testade så funkade det inte, eftersom jag följde råden när det passade mig. Men man behöver ju göra det till rutin och under en lång period. Resten av livet.
Jag har definitivt mindre ångest när jag tränar regelbundet. Numera kan jag träna som ångestlindring, för min kropp blir lugnare direkt. Dessutom har jag definitivt haft nytta av att ha småbarn (nåja, barn numera), för det gjorde automatiskt att jag följde deras rutiner med mattider, frisk luft, aktiviteter och sömn. Det var inte bara viktigt för dem, utan faktiskt också för min egen återhämtning.
ANTECKNING FRÅN 12 MAJ 2016:
"Jag trotsar min psykiska ohälsa varje dag. Stiger upp, är närvarande med barnen och njuter av dem och deras uppfinningsrikedom, gymmar för att jag vet att det är återhämtning, träffar vänner för att de får mig att le äkta leenden, planterar i trädgården (!!) för att det ger själaro, gör mindfulness-övningar och andra terapirelaterade uppgifter.
Nåt jag lärt mig med tiden är att det gäller att trotsa känslan inombords. Jag måste fortsätta leva, för att det gör tillfriskningen så mycket snabbare. Jag mår inte bättre av att bara ligga i sängen. Det gör jag oxå ibland, har två såna dagar bakom mig, när jag inte gjort nåt utom sovit då barnen är på dagis. Men idag har jag mer kämparglöd. Jag klarade av ett möte som jag tyckte var tungt, för att jag bara måste vara där.
Varför skriver jag dethär?
Jo, för er i samma sits.
Livet är värt att kämpa för, så kämpa. Gör en sak per dag som hör vanliga livet till.
Gör fler om du klarar det.
Ångesten lättar kanske inte, men det gör den inte heller genom att ligga kvar i sängen.
Stig upp, ät, duscha.
Rutiner är bra, för det gör att man håller fast vid livet på ett helt annat sätt.
Gå till din terapi, oavsett i vilket skick du är i.
Låt inte ångesten dra över dig, trotsa den. Trotsa den varje sekund om det är så. För det är ju inte den som ska vinna.
Och de dagar den vinner, försök på nytt nästa dag. Det ska jag göra. Idag ska jag försöka igen."
Bild lånad härifrån.
HITTA VERKTYG
Jag använder mig av DBT-färdigheter när jag mår riktigt dåligt (se inlägget om Självhjälp när ångesten är som värst). Jag vet nu vad som hjälper mig. Det gör att ångesten känns hanterbar. Jag kan styra den, och inte tvärtemot.
Det betyder inte att ångesten helt försvinner genast, utan att jag kan fortsätta leva livet, trots att jag inte mår så jättebra. Tidigare lät jag bara ångesten ta över mig, eftersom jag inte visste hur jag skulle styra den.
DBT-färdigheter är inte enda lösningen, men för mig har det passat. Det finns så mycket annat att välja mellan. Det viktiga är att man inte bara ger upp och låter ångesten vinna. Här behöver man hitta vad som fungerar för en själv.
Bild lånad härifrån.
ANTECKNING FRÅN 28 januari 2017:
"I och med att jag är "långt över ytan" som min ena terapeut uttryckte det har de denna vecka utmanat mig över gränsen. Jag vet att det är vad som behövs; men det är jättesvårt och jobbigt. Att det sitter i kroppen.
"Du måste använda dbt-färdigheter, du kan ju inte gå omkring med ångest i bröstkorgen. Det blir ju jobbigt, va?".
Jo. Även om jag är så van med MYCKET högre ångest, så dethär räknar jag ju som lite. Ja, men denna vecka har varit jobbig. Skitjobbig. Känner mig fruktansvärt sönder och hatar att nån går och petar på det som gör mest ont. Även om det är vägen ut så är det ju inte så lätt under tiden. Hatar GAD extra mycket idag. Även om jag nu fattar orsaken. Äntligen. Och dessa dbt-färdigheter ja... Jag försöker men hittar ingen som är riktigt rätt just nu. Tack och lov får jag fokusera på familjen i helgen."
EGENTID
Som småbarnsförälder har jag länge varit noga med att ta mig egen tid. Det var en av orsakerna till att jag föll så djupt, för att jag aldrig hann ta hand om mig själv. Den egna tiden gör jag bara sånt jag tycket om, för min skull. Ensam.
Inget städande och plockande.
Jag behöver ensamtid, där jag kan få tid att bearbeta vardagen. Andra behöver det sociala. En del får energi av att umgås med andras, andra av att vara ensam. Alla behöver både och, men olika mycket.
Känn efter vad du behöver. Det viktiga är att ta sig tiden och faktiskt känna att det är okej.
För jag är en så mycket bättre mamma efteråt. Då har jag ny energi igen.
För mig har gymmet länge varit en sådan frizon, där jag fått ladda energi och bara släppa alla tankar. Men när Coronan kom har jag småningom tillbringat allt mindre tid där, och satsat på hemmaträning. Tyvärr är inte det riktigt samma sak, men småningom kommer jag säkert ta ett nytt gymkort.
För ett tag sedan, när jag hade mycket ångest på grund av att jag trappade ned en medicin, började jag måla igen. Det var tänkt att jag skulle måla en målning. Men jag märkte att målandet också är en otrolig frizon för mig. Jag glömmer alla tankar, all ångest. Jag får sådan energi av att måla och försvinner oftast in i min egen bubbla, där jag glömmer både tid och rum. Ångesten inom mig släpper. Jag har börjat hitta min egen stil nu, och kommer definitivt att fortsätta med denhär nya hobbyn.
Några av de målningar jag hunnit göra:
Tyvärr har jag inte så bra kamera, så det är svårt att få fram de rätta färgerna.
PRATA
Jag har ett par vänner som jag vet att jag kan prata med om vad som helst.
Jag har min man.
Jag har en terapeut jag litar fullkomligt på.
Jag har personer som jag kan skriva med om jag känner att jag behöver stöd av någon i liknande sits.
Men när jag mår riktigt dåligt drar jag mig automatiskt undan lite. Jag har insett att jag helst pratar med min terapeut, som inte är lika nära som familjen och vännerna i sådana lägen. Det är lättare med någon som har ett avstånd.
Eller så skriver jag. Anteckningar på datorn, gammal hederlig handskriven dagbok eller inlägg på bloggen eller Instagram. Bara att få skriva ned tankar och känslor gör mycket.
GE ALDRIG UPP
När jag mådde som sämst var mitt mantra ändå aldrig att aldrig ge upp. Jag brukade googla på inspirerande citat som jag sparade i telefonen, just för att kunna läsa dem när allt kändes hopplöst. För oavsett hur dåligt det än kändes, så har jag ändå inte velat ge upp. Vi får bara ett liv, så oavsett vad behöver man stanna kvar här. Det kommer en tid när allt inte känns lika svart.
Dethär är ett citat som hänger på kylskåpet hemma hos oss:
Behandling och stödinsatser som tagit mig upp ur depressionerna
Del 3.
"Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt.
Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt.
Det bara blev.
En depression som lamslog."
Skrivet 26 maj 2016
BEHANDLING del 1/ 2
Jag tänker här utgå enbart från mina personliga erfarenheter. Det betyder inte att andra metoder är sämre eller bättre. Vi är alla olika. Vi har olika behov av stödinsatser. Dethär är endast min väg ut ur depressionerna. Det har inte varit någon snabb process någon av gångerna. Det tar tagit tid. Mycket tid. Jag har gjort många bakslag under min resa, och velat ge upp oräkneliga gånger. Men jag har alltid valt att fortsätta kämpa framåt.
Jag kommer mestadels att utgå från den djupa depression jag fick för 6 år sedan, eftersom det är efter den som jag på allvar kunnat börja hantera mitt mående och använda mig av sådant som jag lärt mig genom åren. Men jag pratar även kort om hur jag försökt tackla depressioner enda sedan jag var 17 år. Det mesta är sammanvävt i en enda text.
Jag har redan berättat ganska mycket om hurdan behandling jag fått i inläggen som handlar om emotionell instabilitet. Därför tänkte jag dela med mig av instagram-texter som jag skrivit under den djupa depressionen jag hade, för att ge lite mer förståelse för hur det kan vara att vara riktigt djupt nere i depressionsträsket.
Jag vill också med dehär anteckningarna visa hur tungt och svårt det faktiskt är att komma ur en depression. Det är många bakslag, otroligt många dagar av ångest och en stor frustration för att man inte mår bättre direkt. Men de visar också på något positivt - att det går att må bättre. Oavsett hur svart och mörkt det än är så går det att börja må bättre. Det finns det många som kan vittna om. Jag minns känslan när jag skrivit dehär anteckningarna, men de tillhör ändå en helt annan tid. Idag mår jag så mycket bättre, även under mina tunga dagar.
När du läser dagboksanteckningarna från år 2016-2017, kom ihåg att de är väldigt färgade av hur sjuk jag faktiskt var de åren. Jag var riktigt i början av DBT-terapin när dehär är skrivna. Jag tampades med många känslor på samma gång, både med hopp om att må bättre men också med stora hopplöshetskänslor över hur dåligt jag mådde.
Bild härifrån.
HUR DET VARIT FÖR MIG
SJUKHUSVÅRD
Jag har varit inskriven på sjukhus vid ett tillfälle. Då var jag inskriven på psykiatrisk avdelning i 6 veckor. De sista två hade jag dock permissioner, så jag var egentligen hemma. Sjukhusvistelsen är inget jag skäms för, utan tycker var något jättebra. Sjukhusperioden blev min vändpunkt. Egentligen kunde jag inte falla så mycket djupare, eftersom jag i princip redan låg på bottnen. Men jag upplevde att jag äntligen blev tagen på allvar. Det var också där jag bestämde mig för att jag inte fick falla djupare. Jag ville uppåt.
Om jag hade fått hjälp tidigare hade jag troligen inte behövt sjukhusvård, men jag är absolut inte bitter eller arg på vården. Det råkade bara bli så, och nu blev det äntligen rätt. Det var som sagt det allra bästa, att jag faktiskt till slut kraschade rejält - för det fick mig att börja ändra på sådana saker i mitt liv som inte alls var bra för mig, till exempel att jag försökte dölja hur jag mådde. Nu behövde jag verkligen hitta sunda lösningar som fungerade för mig. De gamla hade ju inte varit särskilt bra. I dagsläget är jag glad att det blev som det blev. Det är inte alltid heller lätt för vården att hitta passande vård, utan det är också ett experimenterande från deras sida. Det fanns ingen som inte ville hjälpa mig, men de åtgärder som togs innan räckte helt enkelt inte till.
Även om jag mådde fruktansvärt dåligt också när jag blev utskriven från sjukhuset, så hade jag fått både ett medicinbyte och en terapikontakt i öppenvården, som jag redan på avdelningen fick träffa och få ett ansikte på. Jag hade fått sova och vila upp mig. Jag hade pratat många timmar med olika vårdare om varför det blivit som det blivit. Några av vårdarna, speciellt en, fick jag väldigt bra kontakt med och med henne kände jag mig både sedd och lyssnad på. Tillsammans med henne kunde jag också börja skratta lite, från hjärtat, igen. För ett tag kunde jag inte ens le utan att ansiktet kändes förlamat. Det var så välbehövligt att äntligen få någon inom vården att prata med, varje dag.
I bakgrunden skymtar byggnaden där alla avdelningar finns.
ANTECKNING FRÅN 23 MAJ 2016:
"Dårhus är kanske ett föråldrat begrepp, men tyvärr klingar Roparnäs inte bättre i mångas öron. Det är lite ett skräckord blandat med förtjusning. Något skrämmande, obekant. Jag kan de korridorerna. Vet hur maten smakar, hur sängarna känns, hur vårdarna ser ut och hur människor samlas i dagsalen för korta möten.
Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt. Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt. Det bara blev. En depression som lamslog. Och de människor jag mötte där var lika vanliga som mig. Bara lite söndriga i kanterna just då. Platsen var inte alls skrämmande, bara behaglig. Och jag kom ut lite helare på andra sidan.
Nu går jag inte i de korridorerna längre, det var ett tag sen, men terapin ligger i intilliggande byggnad. Nu gör det inte ont att komma hit längre. Det är vad det är.
Jag kommer aldrig glömma en del människomöten där. Aldrig glömma den hjälp jag fick. Och aldrig, aldrig säga orden "det händer inte mig" - för det vet man aldrig.
Och jo. Jag hade gjort samma beslut igen. Frivilligt intagen. För att bli hel. (Jag skäms inte, men just nu går jag över min bekvämlighetzon och blir lite rädd att publicera detta, så återstår att se om det får vara kvar. Det är ändå en lång väg kvar, trots att jag är långt på väg jämfört med där och då)."
Poliklinikens byggnad på området.
ANTECKNING FRÅN 27 NOVEMBER 2016:
"Första advent. Jag har tänkt mycket på att jag faktiskt kommer att vara hemma denna jul. Jag kommer inte tillbringa delar av den på sjukhus. En väldig lättnad har börjat forma sig inom mig. Jag känner att jag kommit så långt nu.
Jag var så slutkörd då, så orkeslös, så tom. Nu har jag börjat känna det som om jag nyss vaknat efter att ha sovit i ett år, och liksom förvirrat undrar "vad hände?". Nånstans känner jag att jag kommit ur det värsta. Varje gång jag snubblar reser jag mig snabbare. Min terapeut säger att jag är mer levande nu. Jag skrattar äkta skratt. Jag ler. Jag orkar mer. Jag har mål.
De senaste gångerna jag gått på sjukhusområdet (där finns alltså oxå poliklinikerna) tittar jag upp på det som en gång var mitt fönster i mitt rum på avdelningen, och känner att det var en annan tid. Att det inte är jag längre.
Och jag fylls av tacksamhet att jag kommer orka fira jul på riktigt år. Med pynt, pepparkaksbak, glögg, vilda barn, presentpapper och skratt. Där vill jag landa. I det som är livet. Det är något som bubblar i mig. Jag tror det är livsglädje. Jag kommer vinna denhär kampen. Jag har delvis vunnit redan, bara genom att sluta skämmas. Tydligen kan man vara stolt deprimerad. Nu säger jag inte att allt är bra, utan att jag är på väg. En liten bit på väg. Jag har stigit bort från min trygga plats och riktigt vill se, känna, höra något annat. Det är stort. Så stort att det är värt att fira med glögg.
"Och när du rest dig
vänd dig inte om
ty det finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom"
-Jonas Gardell"
Juli 2016
TERAPI
Jag har gått MÅNGA år i terapi. Dock har huvudorsaken till terapi inte enbart varit depression. I och med de andra diagnoserna har jag haft en del annat att behandla.
Terapi har varit helt livsnödvändigt för mig. Det ger ett extra stöd att orka i vardagen. Jag har lärt mig att hantera mitt humör, fått livsviktiga insikter och verktyg som gör livet hanterbart även när det känns svårt.
Jag har gått i samtalsterapi, både privat via FPA och via sjukvården. Och i DBT, dialektisk beteendeterapi. Däremot har tyngdpunkten vid DBT varit att behandla mina drag av EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom). Mina svårigheter att hantera känslor har delvis gjort att jag gång på gång utvecklat depressioner och levt med ständig ångest - men i terapin hittade jag också verktyg att hantera sådant. Samsjuklighet vid EIPS är väldigt vanligt, och därför behövs en terapiform som är anpassad för alla svårigheter EIPS kan innebära. En "vanlig" depression behandlas därför inte med DBT, även om det finns otroligt bra verktyg som i den terapin som alla vårdare borde lära ut till personer med psykisk ohälsa.
Jag har haft turen att få terapeuter som jag klickat med. Jag vet att alla inte har en turen, men jag vet att alla kommer att hitta en terapeut som man fungerar med bara man orkar byta och inte ger upp. De tre jag gått längst hos (inräknat den jag nu har) har kämpat med mig. Ibland har de verkligen ställt hårda krav. Ibland har jag varit helt hopplös och vägrat ta in vad de försökt säga åt mig. Ibland har jag blivit fruktansvärt arg på dem, men aldrig gett upp terapin. I slutänden har jag ändå alltid litat på dem. För de har gjort det för min skull.
När jag just kommit från avdelningen (år 2015) var jag ännu djupt nere i den värsta depressionen jag någonsin haft. Jag fick då gå TVÅ gånger i veckan till min dåvarande terapeut i många månader. Det är inte vanligt inom allmänna sjukvården. Men tack vare det klarade jag av att vara hemma. Jag är helt säker på att jag hade blivit inlagd igen utan den lösningen. Jag klarade mig just och just hemma. Det är jag henne evigt tacksam för. För det behövs verkligen terapeuter som ser till klientens eget behov, inte enbart följer den allmänna standarden för hur vården skall göra.
Bild härifrån.
ANTECKNING FRÅN 22 APRIL 2017:
"Fast inombords strids det mycket just nu. Jag faller under vattenytan, hostar och snörvlar, och tar mig tillbaka upp, simmar och skrattar och ler mot solen, för att sen dimpa igen. Flera gånger samma dag. Det är tröttsamt. Kämparglöden tryter, men återvänder oxå. Jag vet inte vad som gör att det är såhär just nu, men så är det bara. Men ska ha en bra helg.
Min terapeuts ord i telefon igår gör att jag hittade motivationen igen. För att gå DBT är skitjobbigt, för man måste jobba och ändra och vara motiverad då man tappat bort det. Men hon drar mig åt rätt håll. Varje gång. Men är bara så trött på att det aldrig kan vara lätt. Nej. Känslor är inte lätta. Men de måste få finnas."
ANTECKNING FRÅN 6 JUNI 2016:
"Det finns en skrämmande del av ångest. Man vänjer sig vid den. Sakta tar den över och blir ens vardag. Och när den inte finns där känns det som om något skulle saknas. Även om man hatar ångesten är den tillika som ett beroende. Den ska finnas där för att man ska känna sig levande. För vad är man utan den, när den varit en så stor del av en så länge?
Ibland lyckas min terapeut verkligen leverera käftsmällar. Välbehövda sådana dock. Sådana som får en att tänka efter. Ärligt sagt så hatar jag det, för att det gör så ont. Tillika älskar jag rakhet. Sanning som inte är inlindad i bomull, utan på gränsen till provocerande. Det får en att tänka till. Och så sant det är. Att ångesten som tär en också när en. En ond cirkel.
Jag får redskapen, men tydligen är jag inte så bra på att använda dem som jag trott. Det är inte så lätt att lära om sig. Om jag ska vara ärlig är jag tillika skiträdd. Att börja på nåt främmande och lämna det trygga. Oavsett hur dåligt den trygga ångesten än får mig att må."
ANTECKNING FRÅN 12 SEPTEMBER 2016:
"Hon som står där bredvid. Hon som gör beslut som jag ogillar, men som i längden är de rätta för mig. Hon som skaffar läkartid trots att den borde vara först i november, hon som pratar med de andra terapeuterna för min skull. Hon som vägrar se mig falla mer, utan vill jag ska fortsätta uppåt. Är så glad att jag råkade få just henne som egenterapeut. Är så glad att hon vägrar ge med sig då jag bara vill lägga mig ned och ge upp, utan pushar mig ännu mera nära gränsen. Utmanar mer då jag vill mindre. Ja, jag är tacksam."
Bild härifrån.
MEDICINERING
Jag har ätit medicin hela mitt vuxna liv. Jag har testat MÅNGA olika psykmediciner. De flesta har inte hjälpt. En del har gjort mig sjukare.
En har jag fått en kraftig allergisk reaktion av, där jag blev tvungen att ta kortisontabletter. Ett tag var jag lite väl övermedicinerad, men det kanske också behövdes just då. Andra har varit en mardröm att avsluta, när jag väl velat det.
Varje medicinbyte är otroligt tungt.
Nu har jag haft en kombo som funkar ganska okej. De tar inte bort symtomen, men det lindras.
Just nu håller jag på att försöka bli medicinfri, men utan att ha några krav på att det skall lyckas. Det går om det går. Det återstår att se i vinter, som ju är den värsta årstiden för mig. Men nu har jag i varje fall trappat ned 2 av 3 mediciner. Och det känns bra. Nu ska jag låta kroppen vila lite innan jag börjar försöka trappa ned den sista.
Men när jag fått mina djupa depressioner är det enda som hjälpt att ändra medicineringen. Då hjälper inte terapi. Då mår jag för dåligt för att ta in såna samtal. Så medicin är nåt jag lärt mig acceptera. Jag har definitivt behövt mediciner. Och de har räddat mig upp ur de värsta depressionerna.
Januari 2017
ANTECKNING FRÅN 2 JANUARI 2017:
"Före jul städade jag ur hyllan där jag förvarar dagslägets mediciner. Jag har bytt väldigt mycket under 2016. Där fanns fem olika psykpreparat jag inte längre använder. Fem. Som jag trappat upp och sen trappat ned. Ingen effekt på mitt mående.
Likaså har oxå nästan hela 2016 gått i en enda medicindimma. Det har jag inte fattat förrän nu, nu när dimman lättat. Men det faktum att jag varit övermedicinerad har oxå varit en tillfällig räddning. Då när jag började få domingar i tungan och ansiktet blev det nedtrappning. Annars hade jag inte heller klagat. Är man längst ner har man glömt bort vad som är vanligt och vad som är för avtrubbad.
Jag fixade att trappa ned lugnande, och det är bland det starkaste jag gjort med småbarnsliv emellan. För många dagar var det rent fysiskt ett helvete. I slutet av de 6 veckorna var jag så slut. Man ska inte trappa ned så snabbt, även om det "är normaltakt". Jag avråder. Men det fattar jag ju nu först. Efter detta har jag inte sagt så mycket om medicinen, men visst har jag haft abstinenssymtom mycket längre än så. Jag har varit jätteirriterad och blivit det för minsta lilla - något som inte hör till min personlighet. Nu har det äntligen släppt, men det tog alltså flera månader. Och de minnesproblem jag kände i samma veva har oxå lagt sig. Som tur är.
Jag håller som bäst på att trappa ur en annan medicin oxå, som bara hängt med trots att jag tjatat om att den är värdelös. Jag tror oxå att jag mår så bra att jag inte behöver däckas av en medicin till natten för att kunna sova. För det är vad den gjort med mig. Däckat mig. Gjort mig seg följande förmiddag. Inte alls funkat som antidepressiv. Hittills har det inte varit några större problem att sänka dosen. Nästa gång avslutar jag den. Jag förstår att sjukvården aldrig menat däcka mig såhär - men det kan bli så.
Happy pills finna tyvärr inte. Bara dämpande piller. Tyvärr dämpar de mycket mer än bara sjukdomar. De dämpar ibland hela individen. Fast det var nog det som jag behövde för att orka just då. Det som räddade blev till sist en dämpare. Men nu är jag så glad att andra säger att jag är mer levande än på mycket länge. Tack och lov. Och dedär fem preparaten får snart en kompis."
Notis: Jag håller inte riktigt med allt jag skrivit i dethär inlägget, men jag publicerar det ändå i dess ursprungliga form, för det var ju så jag tänkte år 2017.
Bild härifrån.
SJUKSKRIVNING
När jag blev väl blev sjukskriven år 2015 hade jag i flera månader kämpat för att försöka orka jobba. De sista dagarna hade jag riktigt stark ångest på jobbet och jag var yr och hörde inte riktigt vad andra kollegor pratade om. Ändå försökte jag benhårt att hålla mig fast i arbetslivet - för att jag kände att det ju är något som förväntas av mig. Att vara sjukskriven för psykisk ohälsa var för mig förknippat med stor skam. Det var helt enkelt något som var helt omöjligt.
Den kontaktperson som jag hade på hälsovårdscentralen hade många gånger påpekat att jag eventuellt skulle behöva en sjukskrivning. Hon sa att jag när som helst kunde ringa henne om det visade sig att jag inte klarade av att jobba, så skulle jag bli sjukskriven direkt. Men inte ens hennes ord om att "det finns andra som blir sjukskrivna mycket tidigare" lyssnade jag på. Då hade det redan konstaterats att jag hade en djup depression. Jag vågade inte. Jag var så rädd för vad andra skulle tycka om mig. Jag ville inte vara så svag.
Men någonstans tog det stopp. Det brukar ju göra det. Den dag jag ringde henne med gråten i halsen kände jag mig så rädd, för jag hade aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa tidigare i mitt liv. Däremot hade det funnits perioder när jag definitivt hade behövt det, som vid den djupa depression jag hade som 19-åring. Men jag var inte redo att berätta för arbetsgivare eller närstående om hur jag mådde. När jag väl vågat ringa kontaktpersonen på HVC och fick ett sjukintyg i handen kände jag lättnad. Jag visste att dethär var det enda rätta jag kunde göra.
Däremot hade jag inte tänkt att den sjukskrivningen på en månad skulle bli förlängd många gånger. Det slutade med att jag var sjukskriven i 1,5 år. Jag minns ännu att jag även vid inskrivningen till sjukhuset hade svårt att acceptera hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag sa bekymrat åt vårdarna på avdelningen att "men min sjukskrivning tar ju slut och jag skall ju jobba imorgon". Såklart avstyrde de det hela och hjälpte mig genom att säga hur jag skulle göra, för mitt huvud kunde inte längre ta in hur jag skulle lösa problemet. Det var alldeles för omtumlande.
Min sjukskrivning var definitivt ingen semester. Jag var hemma för att jag mådde så dåligt att jag inte klarade av att arbeta. Jag gick inte bara hemma för att det var roligt. Jag hatade att vara sjukskriven. Men jag kunde omöjligt jobba. Istället såg jag till att försöka börja må bättre. Det betyder därför att jag inte stannade hemma hela dagarna eller ständigt låg på soffan. Utan jag försökte få vardagen att rulla. De timmar barnen var på dagis var viktig egentid. Jag motionerade, började gå på gym, gick i terapi och såg till att göra saker som jag mådde bra av, såsom att träffa vänner eller gå på loppis. Men bara för att man gör sådana saker betyder det inte att man är arbetsför. Däremot betyder det att man försöker hitta saker som man mår bra av, för att komma tillbaka till livet igen.
Sen när jag väl började jobba igen upplevde jag att alla trodde att problemen var lösta. Så funkar det tyvärr inte. Men jag mådde så pass bra att jag ändå kunde återvända till arbetslivet. Det var också en viktig delkomponent för mig i processen som krävdes för att komma tillbaka till livet.
(Jag kommer att återkomma till mina erfarenheter av sjukskrivning och mina åsikter kring det i ett enskilt inlägg, för jag märker att jag har så mycket jag vill få fram).
April 2017.
ANTECKNING FRÅN 2 APRIL 2017:
"Nu märker jag att det är svårt att erkänna att det är tungt. Det är svårt för att jag jobbar. Att jag kan klara jobbet bra och ändå själv vara i obalans. Det ena utesluter inte det andra. Det gör det ju vanligtvis inte. Men visst är det lättare att vara öppen när man är sjukskriven. Varför?
För att jag så hjärtans gärna vill att det ska vara så rosenskimrande.
För att jag vill säga att "det är jättebra" när nån frågar.
Jag vill svara att jag begravt allt dåligmående nu och att det flyter på.
Visst flyter det. Samtidigt som det inombords inte riktigt gör det.
Och jag känner att alla förväntar sig detdär svaret "jättebra". Främst jag själv.
Och för att komma ur det gäller det ju att erkänna för sig själv.
Så nej, det är inte jättebra. Det är rörigt inombords. Och jag vet att det känns som en neverending story att skriva så. Jag blir trött på det. För att andra förväntar sig ett avslut. Så funkar det tyvärr inte.
Det är bakslag på bakslag som möjliggör frammarsch. Så funkar psykisk ohälsa. Inte direkt som nåt benbrott som läker och sedan är det bra. Och vi måste sluta skämmas. Det är väl okej leva ett vanligt liv trots ohälsa?"
.
I nästa inlägg kommer jag att fortsätta på samma tema, och ta upp vad arbetsrehabilitering och egenvård betytt för mig i processen att komma upp ur den djupa depressionen.
Att leva med en djup depression
DEL 2.
"Jag släppte inte kontrollen, utan jag tappade den"
OM DE DJUPA DEPRESSIONERNA
Jag kommer i dethär inlägget att fokusera på svår depression. Jag pratar om de djupa depressionerna, som är samma sak som benämningen svår depression.
Jag vill i huvudsak försöka berätta hur det kan kännas att vara riktigt djupt deprimerad. Jag har alltid kunnat få vardagen att fungera åtminstone hyfsat, trots att jag haft lätta eller medelsvåra depressioner. Men de två djupa depressionerna jag haft i mitt liv har verkligen totalt golvat mig. Jag tycker inte om att använda ordet sjuk, men under de gångerna är det exakt rätt benämning. Jag har varit väldigt sjuk, för en djup depression gör verkligen så att hela livet sätts på undantag. Det enda som finns är en svart och konstant smärta.
Kom ändå ihåg att även om jag upplevt det såhär, så betyder det inte att alla som är djupt deprimerade upplever det på samma sätt. Även om mycket säkert överensstämmer, finns det även annat som upplevs annorlunda eller helt främmande av andra.
DJUP DEPRESSION SOM 19-ÅRING
Jag ungefär år 2006. Första och andra året på universitetet.
PRESSADE MIG FÖR MYCKET I SKOLAN
När jag var 19 år fick jag för första gången en depression som riktigt tog över livet.
Jag hade fått för mig att skriva min kandidatavhandling ett år tidigare än de andra klasskamraterna, och det tog hårt på mig när jag insåg att jag inte klarade av det. Jag var egentligen inte alls redo att skriva den, framförallt för att jag hade så stor prestationsångest. Men jag trodde att jag skulle känna mig lyckad om jag lyckades skriva den ett år tidigare än vad som var inplanerat i studierna.
Då förstod jag mig inte riktigt på det akademiska skrivandet, för de forskningsrapporter jag använde mig av kändes som hebreiska. Jag förstod inte heller hur man skulle kunna skriva en uppsats baserat på forskningsresultat som inte gav så mycket resultat. Jag tog mig an ett ganska svårt ämne dessutom, direkta självskadebeteenden, och på den tiden fanns det dåligt med böcker och lättlästa fakta om ämnet. Det fanns inte någon klar definition av begreppet - men jag skulle prompt ha det ämnet.
Jag ville dessutom ha högsta vitsordet.
Det slutade med att jag fick sådan prestationsångest att jag omöjligt kunde ta tag i uppsatsen. Jag hittade vetenskapliga artiklar, men det flimrade framför ögonen när jag läste och jag förstod inte vad det stod i dem.
Och jag kunde definitivt inte få ned ett ord i word-programmet.
Deadlinen för uppsatsen kom.
Och gick.
Jag fick ingen förlängning, trots att jag först försökte mig på det.
Jag som alltid presterat hade inte klarat av det denhär gången.
Plötsligt hade jag misslyckats, som jag då såg det.
Jag föll rejält.
Det svartnade totalt.
(Jag måste tillägga att jag skrev kandidatavhandlingen följande läsår, i samma ämne - och klarade det galant. Så det var enbart prestationsångesten och kraven på mig själv som orsakat så onödig press och stress).
DE KÄNSLOR JAG KÄNDE
Jag hade mycket ångest, så svår att jag tänkte att jag ju kommer dö av dethär. Det gjorde ont i bröstkorgen, det kändes som om jag fick anstränga mig att andas. Jag minns att jag låg på sängen om dagarna och väntade på att min sambo (nuvarande man) skulle komma hem från jobbet. Jag stirrade på minutvisarna på klockan på väggen och hoppades på att tiden skulle snabbspolas, så att det snart skulle bli natt. När min man kom hem försökte jag visa upp ett gladare jag även åt honom.
Jag gjorde inget inget annat än panikgrät när jag var hos min dåvarande terapeut. Jag orkade inte prata, och kunde inte säga vad som var fel eller hur det kändes. Jag såg plötsligt ingen mening med att leva. Det gick över huvud taget inte att bearbeta något, för jag mådde alltför dåligt. Hon frågade om jag behövde mer hjälp än hon kunde ge mig. Jag sa blankt nej, jag ville inte någon skulle veta. Jag ville inte tro att det var så dåligt att jag skulle behöva sjukhusvård.
Den sommaren tvingade jag mig att sommarjobba. Jag gick emot rekommendationen om att jag skulle vara sjukskriven. Jag minns nästan ingenting, bara att det var svart. På nåt vis lyckades jag sköta jobbet, men jag borde varit sjukskriven. Jag grät mellan klientbesöken i hemservicen.
Jag kunde inte ens glädjas åt festivalen där mitt favoritband spelade. Det var bara extra tungt att försöka ta sig dit. Jag bara längtade efter att få gå hem, för jag såg ingen glädje i att vara där. Jag som alltid hade drömt om att få se detdär bandet live. Jag var bara så trött.
Det var sommar, sol och värme. Min favoritårstid. Och jag kunde inte alls känna något annat än ångest.
Jag minns ett tillfälle när jag och sambon var ute med en båt. Han fiskade, medan jag låg i fören och tittade på. Vädret var perfekt. Det var strålande solsken, inte ett moln på himlen och inte som en endaste liten vindpust. Jag låg där i fören och tänkte att "jag dör nu. Jag dör för att jag inte kan andas, varför måste jag koncentrera mig på att andas? Hur skall jag överleva?"
TILLFRISKNADE
Men det blev inte värre den gången. Efter ett par månader började jag må bättre. Jag bytte medicin och hittade en sort som passade mig ganska okej. Jag accepterade det faktum att jag inte lycktas skriva kandidatavhandlingen denhär gången. Jag fortsatte att visa utåt att allt var bra, som om inget hänt av den djupa depressionen.
Jag hade fortfarande inga verktyg att ta till för att hantera misslyckanden och svårigheter i livet, som vi alla förr eller senare kommer råka ut för. Men min depression gick från svår till medelsvår, och livet kunde därmed fortsätta att halta fram.
Jag var däremot fri från depression när jag gick sista året på universitetet. Dethär var ett slags försmak av djup depression, för nästa gång skulle den bli ännu djupare och vara mycket längre.
DJUP DEPRESSION SOM 29-ÅRING
ÅREN INNAN KRASCHEN
Som 25-åring var jag äntligen fri från depression. Jag hade ett par år när jag mådde ganska bra. Jag trodde faktiskt att jag var helt återställd och aldrig mer skulle bli deprimerad.
Under de åren hann jag bli klar med studierna samtidigt som jag jobbade. Jag bytte jobb, förlovade och gifte mig, flyttade tillbaka till hemkommunen, byggde hus, flyttade in och fick våra två barn som har en åldersskillnad på 1 år och 3 månader.
Allt dethär hann jag på 4 ÅR (!!).
Jag ville inte stanna upp, för det var ju bra nu.
Det fanns så mycket jag ville hinna med. Och jag visste också någonstans att jag djupt inombords inte mådde så jättebra, men jag tryckte undan de känslorna genom att ständigt ha fullt upp. Jag ville inte hinna känna efter. Jag ville bara köra full fart framåt. Jag trodde nämligen det var så man skulle göra för att kunna må bra. Att ständigt ha något på gång, som fyller hela vardagen.
Och jag hittade ständigt nya prestationer som skulle vara perfekta. Var det inte skolan, så var det bröllopet, eller så var det jag själv som mamma. Jag ville vara perfekt, för jag trodde att jag skulle må bra då. Jag trodde jag skulle bli nöjdare med mig själv. Så under de första två åren som mamma pressade jag mig väldigt hårt.
ATT BÖRJA LANDA I DET SOM ÄR
Första gången jag hann landa lite efter de intensiva åren var då jag började jobba igen efter mammaledigheten. Det var egentligen egentligen inte riktig paus, men det kunde ha blivit en början på en ny vardag. Men jag maxade föräldraskap och jobb från dag till kväll. Såklart att jag blev trött.
Det var egentligen ett helt vanligt samtal mellan en arbetskollega och mig som gjorde att mina undantryckta känslor kom upp till ytan. Vi pratade om en händelse som påverkat hen, och som gjort att hen varit sjukskriven en tid. Det hade alltså ingenting med mig själv att göra, men något inuti mig träffades ändå av detdär samtalet. Det berörde och rörde om inuti mig.
Jag minns det ännu som ett bubbel inombords, där jag satt i kansliet på en snurrstol. Det var som om den vackra fasad jag byggt upp plötsligt rämnade, och de känslor jag tryckt undan kom upp till ytan igen. Marken under mig försvann där och då. Exakt i det ögonblicket.
Och jag föll handlöst.
ÅNGEST SOM EN NY KÄNSLA
På bara någon månad blev jag så djupt deprimerad att jag knappt orkade duscha. Allting var en extra ansträngning.
Jag hade ENORM ångest. Den lyste i ögonen på mig.
Det var tungt att andas. Tungt att laga mat. Tungt att städa. Tungt att alls röra någon muskel.
På Instagram skrev jag ännu inget om psykisk ohälsa år 2015.
Men denhär närbilden talar om hur dåligt jag mådde. Det var en början på mitt skrivandet.
Men texten till bilden blev istället:
"Dagens känsla: Trött. #kaffetajm"
Jag kunde inte koncentrera mig på att se ett tv-program, jag bara stirrade framför mig. Förstod inte vad programmet handlade om. Bilderna flimrade förbi, ljuset från tv-rutan bländade och gjorde ont.
Jag kunde inte läsa böcker längre. Jag förstod inte vad jag läste.
Jag tappade matlusten. Tappade smaksinnet. Maten smakade ingenting, det var som att tugga luft med lite motstånd.
Jag sov dåligt. Vaknade ofta. Och när jag väl vaknade bultade hjärtat hårt, hårt. Jag somnade med stark ångest, och jag vaknade med lika stark ångest. Den dunkade inombords. Den fanns med mig konstant.
Jag tittade ofta på klockan, för att räkna ned en timme i taget. 'En timme till måste jag orka'.
Ångesten exploderade, blev helt utom kontroll.
Jag blev sur när andra påstod att ångest inte är en känsla, utan att det finns något annat bakom. För mig så var ångesten definitivt en känsla - det var det enda jag kände om dagarna. Jag var varken glad eller ledsen. Jag hade bara stark ångest.
GRÄNSER SOM SUDDADES UT
De i min närhet såg. Min man försökte hjälpa på alla sätt och vis. Mina vänner fick samtal och sms från mig där jag uppriktigt sa att jag inte orkar mer. Jag mådde så dåligt att jag inte längre förstod att det inte är okej att lägga ett sådant ansvar på vännerna. För de blev rädda. Men mina gränser suddades ut och jag tyckte att det var helt normalt att uttrycka sig så. Jag förstod verkligen inte hur stor oro jag skapade åt dem.
Jag tänkte inte längre klart. Jag hade starka självmordstankar, men som tur var så visste jag någonstans att de hörde ihop med depressionen. Att tankarna inte var jag. Men jag var jätterädd för tankarna, och jätterädd för vad jag skulle göra med dem. Jag ville absolut inte dö, utan jag ville bara slippa ifrån den enorma smärtan och ångesten som jag kände inombords. De tankar och känslor som jag då kände var helt obekanta för mig, de var verkligen inte jag. Det var helt sjukdomen som hade tagit över.
Det enda jag orkade var att ta hand om barnen. Det har alltid varit min styrka. Men jag orkade inte ta hand om mig själv. Jag vet ännu inte i dagsläget hur jag lyckades med det, men jag bara gjorde det. Det var så extremt viktigt att jag gick över stock och sten för den uppgiften, som alla föräldrar gör.
Men jag var ett tomt skal.
Jag släppte inte kontrollen, utan jag tappade den.
ATT INTE ENS VÅGA BERÄTTA HUR MAN MÅR ÅT VÅRDPERSONAL
I början vågade jag inte berätta allt ens åt mina läkare hurdan vårdhistorik jag hade - jag sa aldrig nåt om min EIPS-diagnos. Jag var rädd att bli dömd. Jag trodde att jag skulle vara utdömd resten av livet om jag fick en sådan diagnos i mina HVC-papper. Så jag sa inget. Det gjorde ju att läkarna inte riktigt förstod mina kraftiga reaktioner.
Och läkarna förstod först absolut inte hur djupt deprimerad jag var. De såg bara att jag var sminkad, fixad, hade fina kläder, var vältalig. De tittade på det yttre och tyckte inte att jag passade in i bilden av någon som är riktigt djupt deprimerad.
Jag fick höra att jag inte ens skulle orka bry mig om mitt utseende om jag mådde så dåligt - men för mig var det extremt viktigt att kunna fixa till mig, trots att jag mådde så otroligt dåligt. Jag kopplade ihop det med ett vanligt liv, och att orka fixa till sig blev så viktigt för mig när jag inte orkade med något annat. Jag ville ha något kvar som kopplade ihop mig med det vanliga livet. För mig blev det sminket.
SLUTLIGEN TAGEN PÅ ALLVAR
Jag blev slutligen sjukskriven. Jag orkade såklart inte mer och min fasad föll långsamt mer och mer.
Jag valde slutligen att lägga in mig på avdelning. Som tur var hade jag en öppenvårdskontakt på HVC som förstod hur dåligt jag mådde. Jag behövde mer hjälp än vad öppenvården kunde ge.
Då hade jag ingen terapeut-kontakt, ingen ordentlig psykiater-kontakt, ingen vårdplan och ingen medicinering som fungerade över huvud taget. Jag var inom den vanliga hälsovården, och var inte ens i kö till specialsjukvården. Den privata terapeut jag hunnit besöka ett par gånger kunde inte fortsätta ta emot mig, för jag var i så dåligt skick. Dessutom hade hen inte tillräckligt med lediga tider, utan bara strötider att ge.
Och jag kunde omöjligt göra ett medicinbyte hemma med två småbarn som krävde sitt. Det är tungt och jobbigt att byta medicin, och jag var i sådant dåligt skick att jag inte kunde riskera att må ännu sämre - för då hade jag inte längre kunnat ta hand om barnen.
SLUTENVÅRDEN RÄDDADE MIG
Jag fick slutligen ett erbjudande om en remiss till slutenvården. Med stor osäkerhet kring om de ens skulle ta emot mig, för att jag eventuellt ännu mådde för bra - som allmänläkaren sa.
Men slutenvården förstod.
Så jag blev inskriven på psykiatrisk avdelning.
Frivilligt.
Inne på avdelningen. Då fanns ett "telefonrum", så man fick inte ha med sina mobiler jämt.
De förvarades i ett låst skåp, så man fick sitta där och använda telefonen.
I dagsläget är det inte så längre. Men jag tyckte det var så skönt att slippa vara uppkopplad jämt.
Jag har aldrig varit djupare än då. Men avdelningsvård var det bästa som hänt. Då svängde det.
De tog mig på allvar. De började se över mina mediciner. Och framförallt, det fanns personal som brydde sig och som inte släppte mig innan jag fått en ordentlig öppenvårdskontakt.
På avdelningen sas att det inte var konstigt att jag hade kraschat. Vem som helst i min sits hade gjort det. Jag hade gjort ALLT på 4 år, utan att stanna upp. Även positiva förändringar behöver bearbetas. När jag väl stannade upp lite föll jag helt handlöst för att jag inte kunde hantera mina känslor.
.
I nästa inlägg kommer jag att berätta lite om hur jag tog mig tillbaka till livet igen, vilka tanke- och handlingssätt jag förändrade och vad som fick mig att må bättre igen.
Att leva med återkommande depressioner
DEL 1.
HUR MAN KAN KATEGORISERA DEPRESSIONER
-och hur jag själv skulle beskriva
mina depressioner
INLEDNING
Jag kommer att göra en miniserie om hur det är att leva med återkommande depressioner. Jag vet inte riktigt hur många inlägg det kommer att bli än, men åtminstone några. Jag skall försöka gå på djupet in i vad en depression är och hur det känns, mestadels från mina egna personliga erfarenheter.
Den som vill ha mera fakta om depression i allmänhet hittar det lätt på nätet. Men jag känner ändå att jag vill göra en kort sammanfattning av problematiken och hur vården delar in olika typer av depressioner. Det kommer bli lättare för dig att hänga med även i min berättelse om det finns något slags bakgrundsinformation att relatera till.
Så jag kommer i dethär inlägget att ge lite fakta om depression och hur det kan yttra sig. Kom ändå ihåg att alla dessa förklaringar är förenklingar och generaliseringar. En depression kan se ut på så många olika sätt, beroende på personen. Det är väldigt individuellt hurdana symtom man har, vilket du även kommer att märka i min berättelse. Dethär kan också leda till att vården känner sig lite förvirrad, för det är inte alltid lätt att veta exakt vad det är fråga om.
LEENDE DEPRESSION
Leende depression är ett begrepp som används för att beskriva personer som döljer sin depression genom att le. Dethär är alltså ingen psykiatrisk diagnos. En person med leende depression ser glad ut på utsidan men kämpar med känslor av nedstämdhet och hopplöshet inombords. Det är faktiskt ett nytt begrepp även för mig, men jag tycker definitivt att det är värt att nämna. Jag råkade faktiskt läsa om det när jag letade fakta till dethär inlägget.
När man tänker på en person med depression ser man lätt någon som alltid är ledsen och aldrig skrattar. Att det skulle synas utåt att personen är deprimerad. Men det är definitivt en felvinkling av hur en depression är. Det är helt enkelt alldeles för enkelt. Ibland är det definitivt så, men långt ifrån alltid.
Visst kan personer med depression skratta och ha roligt ibland. Och en del är faktiskt otroligt duktiga på att se glada och välmående ut gentemot omgivningen, så pass att hen helt kan dölja sin ohälsa bakom leendet. Dethär passar definitivt in på mig.
Om ni tittar på bilderna här nedan så tänker ni knappast att jag är djupt deprimerad på den första, och ännu har en medelsvår depression på den andra. Det är nästan så att det syns bättre när jag faktiskt mådde lite bättre, men då är det enbart hårfärgen som talar för det.
2015, svår (djup) depression - men leende.
Juli 2016, medelsvår depression.
OLIKA GRADER AV DEPRESSION
Depression är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa. Den är även en av de sjukdomar i västvärlden som är mest kostsam, eftersom den ofta orsakar sjukskrivningar.
Depression tillhör sjukdomsgruppen förstämningssyndrom, där även bland annat dystymi och bipolär depression ingår. Inom vården pratar man om egentlig depression, men jag kommer för enkelhetens skull att skriva enbart depression. Egentlig depression delas in i lätt, medelsvår och svår depression, beroende på hur stor funktionsnedsättning den orsakar. Här har jag gjort upp en väldigt förenklad beskrivning av de olika symtomen, enligt graden av depression:
TYPISKA SYMTOM PÅ DEPRESSION
Jag tror att många säkert känner till åtminstone en del av de typiska symtomen vid depression, men jag vill ändå lista dem även här. Jag kommer själv att utgå från denhär listan när jag beskriver mina egna symtom lite senare.
OLIKA TYPER AV DEPRESSION
Förutom att dela in egentlig depression i tre olika grader, finns även melankoli som tilläggsdiagnos till svår depression. Det är den svåraste formen av djup depression. Den kännetecknas bland annat av tidiga uppvaknanden, totalt ointresse för omvärlden och en depressivitet som är värst på morgonen (morgonångest). Jag vet tyvärr inte hur vanligt det är inom vården att använda sig av denhär tilläggsdiagnosen.
För att anses ha återkommande depressioner behöver man enbart ha haft två egentliga depressioner. Man skall alltså ha varit symtomfri mellan de episoderna. En person med dystymi har lätt att drabbas av depressioner. Det blir som en dubbeldepression, där den vanliga depressionen tar över dystymin.
En depression kan ses som kronisk ifall man haft symtom i mer än två år och man inte har haft någon symtomfri period under den tiden. Man kan dock bli frisk även från kroniska depressioner. Själva ordet är lite missanvisande, eftersom det ju lätt uppfattas som om det är något som kommer att finnas med resten av livet. Men så är det inte. Men depressionen anses ändå ha pågått under en så lång tidsperiod att den kan benämnas kronisk.
En del depressioner har alltså fått en egen benämning, eftersom de särskiljer sig lite från varandra och den typiska egentliga depressionen. Här nedan har jag listat även några andra former av depression.
En annan form av depression som jag inte listat här nedan är utmattningssyndrom, vilket orsakas av långvarig psykisk och fysisk stress och som leder till utmattning. Den diagnosen finns numera listad i ICD-10, men är fortfarande inte en medicinsk diagnos.
EN SAMMANFATTNING AV HUR DET ÄR FÖR MIG
DYSTYMI
Jag lider av dystymi, som troligen är något som jag delvis kommer att få kämpa med resten av livet. Jag har sällan varit helt symtomfri en längre tid, utan har en tendens att se allt genom jämngråa glasögon. Men symtomen är lätta. Det går att leva med. Jag har även bättre perioder då jag inte alls märker av det, även om det finns med i bakgrunden. Eftersom jag ändå lätt dras med i glädje och andra positiva känslor, är inte mitt liv jämngrått.
Det är lite svårt att helt och hållet utesluta min emotionella instabilitet, som gör att humöret svajar. Så jag har lite svårt att enbart se mig själv utifrån depressionssymtomen. Men jag kan se det som ett konstant halvdeprimerat känslosvall.
MEDELSVÅRA DEPRESSIONER eller
ÅRSTIDSBUNDEN DEPRESSION?
Jag har haft ganska många medelsvåra depressioner. Då blir symtomen starkare, men jag kan ändå leva som vanligt för det mesta, t.ex. jobba och pyssla med mina fritidsintressen. Mitt vardagsliv påverkas inte utåt sett, även om jag inombords tycker att allt är grått och trist, stundvis svart. Jag brukar ändå inte ge efter för motivationsbristen, utan tvinga mig att fortsätta som förut. Jag mår bättre av det. Men det blir svårare att orka hålla kontakten med vänner. Där räcker sällan orken till.
Jag har aldrig fått diagnosen årstidsbunden depression, men egentligen tror jag att jag många av de medelsvåra depressioner jag haft egentligen kan kopplas samman med årstidsväxlingarna. Jag mår bra på våren och sommaren, men mot hösten och vintern vill jag drabbas av depression. Dethär är egentligen något som jag kommit att tänka på de senaste åren, men när jag haft något läkarbesök har just prat om diagnoser inte varit det väsentliga. Jag tror inte att det spelar så stor roll egentligen - huvudsaken är ju att jag vet om det själv.
Min läkare sa faktiskt vid senaste läkarbesöket att jag borde försöka testa köpa en ljusterapilampa till hösten, ifall det eventuellt skulle lindra lite. Jag hade tänkt det i redan förra hösten, men kände mig inte tillräckligt övertygad om att testa. Iår skall jag däremot göra det.
Jag har definitivt haft "vanliga" medelsvåra depressioner i mitt liv. Men de senaste åren verkar det likväl ofta bero bara på att det är höst och vinter. Det känns som om mörkret utomhus skall gräva sig in i mig. Jag avskyr verkligen dedär kolmörka vinterdagarna. Jag mår så dåligt av dem.
Som du märker är allting inte heller riktigt svartvitt i diagnosernas värld. Ibland kan det faktiskt vara lite svårt att veta vad som faktiskt är vad. Men som sagt är det inte så stor skillnad i dethär fallet, för mina symtom är ändå samma oavsett om det är fråga om vanlig depression eller årstidsbunden depression. Däremot skiljer ju sig orsaken. En årstidsbunden depression kommer oftast komma tillbaka varje år, eftersom den beror på årstidsväxlingarna. Det är då också lite knepigare att få bukt på.
Januari 2016. Medelsvår depression.
DJUPA DEPRESSIONER
Jag har haft två djupa depressioner. Det är dem jag tänkte berätta mera om i nästa inlägg. Första gången jag drabbades av en djup depression var jag 19 år gammal. Jag studerade på universitetet, bodde ihop med min pojkvän (nuvarande man) och tyckte att jag hade det rätt bra. Men plötsligt bara föll jag, helt handlöst. Jag klarade av att sommarjobba, men det var enbart med envishet. Jag mådde så dåligt. Jag vägrade bli inlagd på avdelning, trots att min dåvarande psykolog frågade om jag behövde sådan hjälp, för jag ville fortfarande låtsas som om allt var bra utåt.
Min andra djupa depression fick jag som 29-åring. Alltså för 6 år sedan. Den gången kraschade jag totalt. Så djupt nere har jag aldrig varit, varken före eller efter. Så djupt ner hoppas jag att jag aldrig mer faller. Hela jag försvann in i en dimma, som jag inte minns alltför mycket av. Det var som att befinna sig i ett nattsvart hål. Då lade jag frivilligt in mig. Det var så fruktansvärt mycket ångest.
Och nu efteråt har jag insett att min krasch delvis berodde på att jag hann göra så mycket positivt i 4 år innan. Det hände så mycket och så omvälvande saker i mitt liv, som jag aldrig hann varken bearbeta eller njuta av. Det var alltid något nytt, stort på gång. Felet var att jag aldrig hann stanna upp, så jag blev väl nog delvis utbränd. Jag var delvis så troligt trött.
DEPRESSIONERNAS BÖRJAN
Jag började få ångest som 12-åring, men då förstod jag inte vad det var. Det är först nu jag förstått att det kanske var vad jag kände. Jag minns tydligt att det ibland kändes som om jag hade ett stort tomrum inombords, eller något som var svart och svårt. Men det fladdrade bara förbi i snabba ögonblicksbilder. Det känslan stannade aldrig kvar tillräckligt länge för att jag skulle ha hunnit känna igen den. Det är först i vuxen ålder jag insett dethär. Jag har ju alltid varit en känslomänniska, som ju personer med emotionell instabilitet är, och det bäddade ju för en känslighet även för depression och ångest. Jag skriver för övrigt definitivt under att EIPS delvis är medfött, för jag har alltid haft svårt att reglera känslor.
Det var i högstadiet jag blev deprimerad. Jag berättade aldrig det åt någon. Jag nekade på alla frågor. Jag tänkte att det går om. Jag ville vara "normal". På den tiden talades det inte om terapi och dåligtmående som nu. Det fanns inte ens en skolkurator. Jag kommer ju från en jätteliten by. Dethär var dessutom i början av 2000-talet. Jag intalade mig så hårt att dethär var normalt att jag faktiskt trodde på det själv. Jag tänkte att om jag bara skärper mig och ser till så att känslan försvinner, då försvinner den faktiskt av sig själv. Det gjorde den ju givetvis inte.
Så jag gick med depressionen i många år utan att få hjälp, vilket jag också tror är orsaken till att den blivit så kronisk i mitt liv. Mitt liv har formats av depressioner i olika grader, och mina depressioner har definitivt smugit sig in i min personlighet, eftersom det pågått så länge. Men jag har numera allt mer kunnat börja skilja på min personlighet och depressionen. Jag har accepterat att jag fungerar såhär, även om jag givetvis ständigt jobbar för att kunna må hyffsat bra nästan jämt. Jag kan rycka på axlarna och tänka att det är såhär, även om det under vinterhalvåret givetvis är tyngre. Jag har mina sätt att kunna må bra fast jag mår dåligt numera.
Sommaren 2020. Inte deprimerad.
I nästa inlägg tänkte jag berätta mer om hur det känts att vara inne i en djup depression, för det är definitivt i dem som min personlighet försvunnit och depressionen talat rakt ut. Jag har tänkt och tyckt saker som jag absolut inte skulle ha gjort om jag inte skulle ha varit djupt deprimerad och så sjuk.
Jag gillar inte att använda ordet sjuk, men de två gånger då jag befunnit mig i en djup depression... Då har jag definitivt varit sjuk. Det har definitivt inte varit jag, utan det har varit sjukdomen som talat. Jag har nästan svårt att själv förstå att en del tankar som jag faktiskt haft, och som har varit så starka. De känns nämligen så främmande och inte-jag numera, när jag mår så mycket bättre.
Min största rädsla i dagsläget är definitivt att drabbas av en djup depression på nytt. Det finns inget så skrämmande som att stå där mitt i stormen. Men i dagsläget ser jag varningstecknen, och vet hur jag skall göra för att avvärja en del symtom. Jag faller inte handlöst som jag gjort innan. Men rädslan, den kommer nog delvis alltid finnas i mig. För den smärtan vill jag aldrig uppleva på nytt.