Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS
QUIET BORDERLINE
- om att ha "högfungerande borderline"
Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier.
Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen.
VAD ÄR QUIET BORDERLINE?
Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket.
Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra.
Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper:
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt)
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)
Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline.
Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.
VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?
Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.
Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:
-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar
En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.
Lånad bild från nån Facebook-sida.
6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE
-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner.
-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer.
-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.
-Svårigheter att sätta ord på känslor
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.
-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.
-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.
Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.
VAD JAG SJÄLV TYCKER
Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.
När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.
VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV
Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt.
Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen.
Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords.
Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.
Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.
Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden.
Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.
Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.
.
Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?
Kommentarer
Kristin 04/10/2021 3:26am (20 månader sen)
Jag fick min diagnos (”borderline”) för cirka åtta år sedan, inte förrän nu får jag läsa om diagnosen på det sätt som den ofta plågar mig! Tack snälla du för att du öppnade upp för en ”annan” typ av syndromet som jag inte visste fanns! Jag är inte i någon kärleksrelation och då fungerar livet bättre även om det känns sorgligt att det är så. Ska absolut läsa vidare om detta, tack!!
Pamela Lundberg 04/10/2021 8:51am (20 månader sen)
Vad glad jag blir av att du har nytta av det jag skriver! Jag har också känt att det varit jättesvårt att hitta info om den borderline-typ som är mera högfungerande - trots att det är ganska vanligt! Jag har fått leta mycket, plocka lite här och där, och sen också själv börjat förstå hur det funkar för mig via alla år i terapi.. Men som tur är finns det litelite på engelska på nätet.
Christine 29/10/2021 5:50pm (19 månader sen)
Hej,
Jag undrar om det här är ett tecken på tyst borderline? Jag håller inne med starka känslor , frustration och åsikter för att jag är rädd att bli avslutad. T ex under terapi. Är rädd att terapeut och läkare ska säga t ex "det här går inte, du får byta team". Och uttrycker jag känslorna ändå så ångrar jag mig efteråt av just rädslan. Eller gäller rädslan att bli avslutad enbart i kärleksrelationer?
Hälsningar
Christine
Pamela Lundberg 31/10/2021 12:44pm (19 månader sen)
Det kan vara ett tecken på borderline - men det behöver inte vara så. Det är jätesvårt att veta, och där tror jag att enbart läkare kan bedöma (och inte alltid de vet heller). Borderline är så flytande, det finns inget "antingen har du det eller inte". Starka känslor kan man ju också ha bara rent allmänt. Och speciellt när man mår dåligt! Men det gäller nog inte bara avslut i kärleksrelationer - det kan handla om rädsla att mista relationer rent generellt, alltså även vänskap eller just terapirelationer. Jag har alltid varit mest rädd för just terapirelationer, medan jag känner mig trygg i min relation till maken. Men jag tycker ändå att du skall försöka få fram dina känslor till ditt vårdteam! Berätta hur du känner, håll inte in med känslorna - för det är du själv som kommer lida av det. De kommer inte kunna hjälpa dig om du inte berättar. Säg också just dethär - att du är jätterädd att uttrycka känslor, och att du är jätterädd att behöva byta team bara för att du har dehär känslorna. Jag tror du kommer känna lättnad efteråt - och de kommer bättre förstå dig. Jag har inget bra svar på din fråga, men jag tycker du skall ta upp det med din vårdkontakt, just att du funderar på vad de starka känslorna kan bero på. Så kan ni fundera tillsammans. Kramar och lycka till!
Jenny Nilsson 31/10/2021 1:32pm (19 månader sen)
Jag är en kvinna på 56 år och fick diagnosen Borderline 1991. Inte förrän jag kom in på denna hemsida så blev jag klar över att jag har en högfungerande EIPS. Har inte tidigare vetat om att man kan dela in EIPS i kategorier. Känner igen mig i stort sätt allt. Så skönt att få det jag känner beskrivit av en annan person som tydligen inte heller känt att man varit en typisk EIPS personlighet som varit utåtagerande. Jag tänker delge mig av informationen och länken till människor som finns i min närhet. Det är beskrivit på pricken hur jag känner och tänker. kanske kan det öka förståelsen för hur jag fungerar. Att det kanske blir färre missförstånd och förvecklingar när motparten kan sätta sig in i hur det kan vara att vara som jag.
Har under många år jobbat med mig själv. Psykodynamisk terapi och KBT. Men det blev ingen DBT eftersom jag då var för gammal och dom ansåg inte att jag hade tillräckligt med självskadebeteende. Än idag går jag hos en kurator, har kontakt med diakon och andra stödåtgärder. Mestadels klarar jag mig själv men när det hopar sig och allt för många situationer uppstår med missförstånd och kollisioner med andra så faller jag ner i ett stort svart hål. Nu är jag där.. Dom påstår att det ska gå att bli fri från denna "störning" jag undrar bara vad som ska till för att jag ska komma dit.
Kan för det mesta reglera mina känslor men som sagt dom vänds inåt och till slut blir det bara för mycket. Är enormt känslig när det gäller kritik och läser av andra mest hela tiden..så till den grad att jag blir helt uttömd på energi själv. Det är ett heltidsjobb att ha EIPS.
Jag klarar inte av att arbeta och kan inte fungera i en grupp under längre tid. Det blir alltid någon form av kollision med någon, hur jag än gör. Mitt liv är en enda stor kamp för att överleva.
Finns det någon som haft EIPS under många år som också trott det varit kört men trots det har hittat ett sätt att komma ur denna berg-och dalbane liv ? Kan man i min ålder bli fri från ångesten och allt lidande som det innebär att axla detta enorma lidande ?
Är trots allt inte bitter bara ledsen och vill hitta en väg ut
Tacksam för svar
Varm hälsning /Jenny
Pamela Lundberg 10/11/2021 4:39pm (19 månader sen)
Hej Jenny,
och tack för ditt meddelande!
och vad skönt att du äntligen hittat något som du känner igen dig i! Egentligen så delar man inte in borderline i dehär kategorierna - inte enligt läkare och diagnoskriterier - men enligt forskaren jag nämnde så har han gjort egna kategorier. Jag tycker att de är ganska talande, och därför vill jag också dela med mig av dem. Jag tycker de ger en helt ny förståelse just för att man faktiskt kan vara ganska högfungerande i vardagen och ändå ha samma problematik...
Vad fint att du ändå fått hjälp och stöd! Men jättetråkigt att du inte beviljtas DBT :( Det borde ju inte vara ett kriterie att man skall skada sig för att få den terapiformen.... Man kan ju ändå ha andra svårigheter som gör att man kan ha nytta av DBT. Kanske du tillsammans med din terapeut ändå kunde utforska dbt lite? Jag tänker på de olika verktygen man kan ta till när ångesten är som värst, krisfärdigheterna. Men jag vill också understryka att DBT inte funkar för alla, utan även andra terapiformer kan vara till nytta. DBT är inte svaret på allt, även om det kan låta så när jag skriver här. Men det finns såklart saker som är superbra med den terapiformen, annars skulle jag ju inte tala så bra om den.
Du funderar om man någonsin blir frisk från störningen. Jag tror det. MEN - med frisk menar jag ändå att man troligen kommer att ha kvar vissa svårigheter och drag. Problematiken försvinner kanske inte helt, men man kan lära sig att leva med diagnosen så pass att man ändå har ett bra liv. Men, problematiken kan ändå finnas kvar. Inte för alla. En del blir kanske helt "fria", men jag vill ändå hävda att de kanske är så pass duktiga att reglera och ta hand om svårigheterna att de helt enkelt inte tar över längre. Jag har kvar min känslighet, den försvinner ingenstans. Och många dagar är det en kamp, som du säger. Däremellan är det stabila perioder. MEN det är absolut inte kört! Du kan lära dig hantera berg- och dalbanorna så pass att de inte tar över. Och det tar tid. Se inte din ålder som ett hinder. Se den som en tillgång. Du har levt, du har erfarenheter, du känner dig bättre nu tack vare terapi- du kan alltså lättare veta vad du behöver. Och det är inget att skämmas för ifall du behöver stödåtgärder ännu. Det betyder inte att du misslyckats eller att du inte klarat av att bli fri. Det kanske är det som du behöver få att ha ett bra liv? Känsligheten lär du få leva med, men i terapin kan du hitta bättre strategier för att lära dig hantera den så att du inte faller lika ofta. Jag faller också ned i detdär mörka hålet ibland, ibland riktigt djupt. Men jag vet också att jag kommer mig upp igen. Det är inte farligt att falla, det är farligt att stanna där. Dessutom sägs det att problematiken blir lättare ju äldre man blir. Det kan jag ju inte veta, men jag vet att jag ändå tack vare terapi har gått framåt och ser saker annorlunda nu än när man var yngre. Så till en viss del stämmer det säkert.
Du kanske behöver lära dig leva med svårigheterna, inte bli helt fri. Det är en tanke jag jobbat med länge - för man vill ju bli "helt frisk". Men vad är det egentligen? Ibland är acceptans över hur man funkar också ett sätt att bli "fri". Det är tungt och hårt, men också en lättnad när man väl kommer dit. Att man kanske alltid kommer ha viss problematik, men att man kan försöka lära sig leva med det. Det är i varje fall min tanke när jag ser på mig själv.
Kämpa vidare och ge inte upp! Jag tror på dig!
Varma kramar!
malin 21/06/2022 6:48pm (11 månader sen)
Hej. Jag har fått diagnos EIPS men har samtidigt svårt för diagnoser. För mig vet jag att det handlar om trauman i barndomen. Det har lett till de symptom som beskrivs i EIPS. Jag har också diagnos posttraumatisk stress och jag skulle kalla min EIPS för symptom på posttrauma som inte blivit läkt. Jag vill tro att genom att jag valt att gå i samtalsterapi i mitt liv så kommer mina symptom mer eller rmindre läka ut på längre sikt. Jag har aldrig hör tom tyst EIPS innan. Det var spännande att läsa! För mig beror det på- om jag är med människor jag inte känner vänder jag alla känslor inåt eller drar mig undan. Om jag känner människor mer kan jag istället reagera utåt.
Pamela Lundberg 09/07/2022 10:11am (11 månader sen)
Hej! Det var en ganska ny term för mig med, och det är ju inte heller en diagnos. Men jag tycker att själva ordet quet borderline är ett ganska bra samlingsnamn för hur det faktiskt kan vara! Att det inte behöver vara så utåtagerande... Jag tror också att dina symtom kommer minska och läka ju mer du bearbetar. EIPS kan ju också vara precis som du skriver, ett symtom på något annat. EIPS är så ihopstuvade symtom att området blir så otroligt brett. Men vad bra att du har förståelse för dig själv!
Marie 24/07/2022 3:38pm (10 månader sen)
Jag vill sälla mig till skaran som säger tack! ❤️
Jag har under alla år sedan jag fick diagnosen eips (2014) vägrat acceptera den då jag inte känner igen mig i beskrivningen med snabba humörsvängningar, rädsla för att bli övergiven och att växla mellan att beundra och hata människor på kort tid. För mig har allt handlat om vad som sker inuti, med mycket ledsamhet och skuldkänslor. Att alltid läsa av omgivningen och vara beredd att hantera eventuella kommande svårigheter.
Quiet borderline stämmer in betydligt bättre på mig. Jag ska läsa mer om detta. Och tack igen för att du delade detta och för att du berättar om dig själv, det är guld värt.🙂
Pamela Lundberg 26/07/2022 9:42am (10 månader sen)
Tack så mycket för dina fina ord! Jag blir så glad att du har hittat något som du bättre känner igen dig i - för jag vet att det är så tungt när man sitter med alla tankar om varför man har en viss diagnos när den inte riktigt passar in på en själv. Det finns en del om ämnet quet borderline på engelska, men eftersom det bara är en benämning, precis som högkänslighet, så finns det inte jättemycket. Inte vad jag hittat i varje fall. Men det jag hittat tycker jag ändå gett mig ganska bra svar och rätat ut en del av mina egna frågor. Efter det har det också gått upp för mig att jag har eips, även om det i dagsläget bara är drag av den diagnosen, och det har också varit en lättnad att äntligen bättre kunna förstå sig själv. Kram!
V.L 05/08/2022 3:03pm (10 månader sen)
Jag känner igen mig i princip allt. Försökt få hjälp tillslut efter alla år, och beskrivit så gott jag kunnat på vården. Blev genast omkringslussad och det talades om ADD, autism och allt möjligt. De insisterade på en utredning, men sen lades det ned för de tyckte i slutändan att jag var för funktionell för att ha någon av dessa diagnoser. Jag själv känner igen mig mer i funktionell borderline för jag är många gånger helt trasig eller går upp och ned i känslor, men, inget jag visar. Ingen vet heller att jag i tonåren försökt tagit mitt liv flera gånger pga denna berg och dal bana. Nu i vuxen ålder känns det som att man söker svar på om det verkligen är normalt att leva och känna såhär under skalet. Ingen vet något som vanligt. Och jag är expert på att inte visa. Men det känns som att det är på grund av detta som jag inte heller tas på allvar eller får hjälp. Hur som så kändes det i alla fall skönt att läsa någon annan beskriva iprincip exakt det jag upplever. Man känner sig inte lika ensam :). Sen vettefan hur man ska få hjälp och bli tagen på allvar när man byggt så starka murar av funtionalitet, det återstår att se!
Pamela Lundberg 24/08/2022 9:47am (9 månader sen)
Vad tråkigt att höra att du fortfarande, efter alla år, inte fått rätt hjälp! En sak vore ju att du kunde begära att bli utredd för EIPS. Berätta att du känner igen dig. Men det kräver ju också att du är hundra procent ärlig. Att du vågar öppna upp om känslostormar och att du tidigare försökt ta ditt liv (eftersom också det kan vara ett kriterie). Tyvärr är psykiatrin inga tankeläsare, ibland förstår de inte ens om man förklarar - så man måste vara så otroligt rak. Och tjata. Du kan ju försöka skriva ned vilka punkter du känner igen dig i och på vilket sätt det skapar problem och smärta för dig i livet? Tycker ju absolut att du är värd att tas på allvar och få hjälp! Kramar
Blomberg 15/04/2023 6:10pm (45 dagar sen)
Jättefin text om quiet borderline. Jag känner verkligen igen mig o även på din beskrivning om din quiet borderline. Har terapin hjälpt?
Pamela Lundberg 26/04/2023 7:26pm (34 dagar sen)
Tack så mycket! Vad bra om texten gav dig något. Jag har haft jättestor nytta av all terapi jag fått. Har gått dbt, men även psykoterapi och regelrätta stödsamtal hos en terapeut. Jag tror det främst gäller att hitta en terapeut man connectar med, men givetvis har jag haft stor nytta av att få olika verktyg såsom hjälper som ångestreglering.
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar