Visa inlägg taggade med 'att vara frisk från psykisk ohälsa'
Utskriven från psykiatrin
UTSKRIVEN!
2671 dagar senare
Igår kom dagen som jag i många år aldrig trodde skulle komma. Jag lämnar den psykiatriska specialsjukvården, terapin där och min läkarkontakt.
Efter 2671 dagar är jag HELT utskriven från psykiatrin.
Fast egentligen har jag inte varit där sedan i höstas. Det bara blev så, av många orsaker. Redan efter att vår lilleman kom till världen började jag gå där mycket sporadiskt, av helt naturliga orsaker. Jag var hemma med bebisen och det gick bra. Jag hade kontakt med min terapeut via telefon ibland. Men jag hade aldrig, aldrig en tanke på att jag skulle avsluta. Istället tänkte jag att vårdkontakten fortsätter sedan, när vår bebis är lite större. Jag ville absolut inte bli utskriven.
Pausen blev längre än tänkt. Och ju längre tiden gått, desto mer har jag insett att jag inte längre behöver terapin. Men först nu känner jag mig helt redo att lämna. Faktiskt så var denhär långa pausen det bästa som kunde hända mig. För jag behövde överbevisa mig själv att jag faktiskt kommer att klara mig utan en vårdkontakt.
Jag skulle bli utskriven redan innan flytten till H-huset. Men så blev lilleman sjuk, så jag kunde inte vara med på läkarmötet. Och läkaren ville absolut träffa mig, det gick inte alls att bara terapeuten var på plats. Så trots att det egentligen bara var pappersjobbet kvar så fick jag en ny tid. Visst känns det fint att han är noggrann, men jag hade hoppats slippa mötet. Jag gillar inte hej då-möten. Egentligen var det bara det formella kvar.
För jag hade redan rent mentalt tagit farväl av gamla stället i Roparnäs.
Min terapeut och jag har redan avslutat.
Jag ville alltså inte dra upp det igen.
Men igår återvände jag till polikliniken för ett sista läkarsamtal, som det brukar vara eftersom jag trots allt gått där i många år. Nu gick jag in i en helt ny byggnad.
Jag är faktiskt glad att jag trots allt inte bara avslutade genom att undvika läkarmötet, utan verkligen fick se att jag vuxit ur stället. Jag skall inte vara där helt enkelt. Jag känner mig för första gången i livet KLAR med min terapi. Skall jag vara riktigt ärlig så vill jag inte gå i terapi alls nu. Det är den spontana tanken. Sen hur det blir framöver vet jag ju inte.
Men nu är det faktiskt klart. Och jag är redo!
Ingen mer terapi, inga fler läkarsamtal.
Inga uppföljningssamtal. Ingenting - förutom att hälsovårdscentralen såklart behöver förnya mina recept. Behöver jag justera någon medicin är det jag som har ansvaret för att ta kontakt, och jag börjar från noll.
Och det känns rätt. Äntligen! Trots att jag vet att min årstidsbundna depression lever i mig, trots att min emotionella instabilitet alltid finns runt hörnet och att jag behöver ta hand om den för att må bra, trots att jag har katastroftankar över det mesta.
För klarar jag av det själv nu.
Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det är lätt. Efter att ha gått över halva livet i olika former av terapi är det skrämmande att stå på egna ben. Det skapar ett vårdberoende man sällan pratar om. En falsk trygghet.
I 18 år har ju en terapeut funnits vid min sida. Nu är det bara jag.
Bara för ett par år sedan trodde jag det var en omöjlighet för mig att stå på egna ben.
Jag ville inte, kunde inte. Föll hellre tillbaka i dåliga mönster för att behålla min vårdkontakt (ja, pinsamt men sant!). När man gått så pass länge i terapi blir man nästan terapeutiserad. Det är så inrotat att det hör till livet att man skall vara i den vårdkedjan. Man lär sig aldrig att stå på egna ben.
Jag började terapi som 17-åring. Hade en paus när mina större barn var riktigt små. Men annars har jag gått till terapin varje vecka, ibland flera gånger i veckan, år ut och år in. Såklart att det blir en vana. Något som är så bekant att man blir livrädd för att vara utan det.
Jag hade nog kastats ut för länge sedan om det inte vore för min senaste terapeuts skull. Hon förstod min rädsla, och hon förstod att jag bara skulle falla tillbaka om jag inte fick avsluta när jag själv kände mig nästan-redo (helt redo blir man väl aldrig). Så vi tragglade dethär många gånger. Hon lät mig växa i min egen takt, trots att det tog väldigt länge.
Först när hon sa att jag inte behöver avsluta terapin enligt nån viss tidsram (många terapier är ju tidsbundna, tex ett år) så vågade jag börja ta de sista stapplande stegen mot att hitta den friska Pamela. Jag lärde mig hitta en helt annan trygghet i mig själv. Och jag fick gå ganska länge där trots att jag mådde helt okej, för att faktiskt kunna växa in i de nya stövlarna och våga tro på mig själv. Jag behövde det för att inte falla tillbaka.
Ibland behövs otaligt många år av terapi innan man är redo. Det kan tyckas omöjligt - men också den mest omöjliga kan växa bara någon orkar kämpa vid ens sida. Ingen är ett omöjligt fall. Alla är bara olika.
Jag har numera ett rotsystem som borrat ned sig i marken och håller kvar mig trots att det stormar runt mig.
Ibland tar jag till mina kryckor som står lutade mot väggen. De finns där och jag kan använda dem rätt nu.
Det känns faktiskt bra.
Jag är återhämtad.
Jag har ett bra liv, trots att det kan storma en hel del i mitt inre.
Jag är redo.
Psykiatrin har bokstavligen räddat mitt liv. De människor som engagerat sig i mig kommer jag för alltid att spara i hjärtat. De är rätt många faktiskt.
Den kvinna som steg in genom dörrarna för över 7 år sedan var någon annan än den som gick ut därifrån igår.
Jag har formats, blivit en annan.
Kanske återkommer jag, kanske inte. Ingen vet vad livet kommer innehålla i framtiden.
Men just nu står jag själv.
Helt och fullt redo.
Är jag frisk nu då?
Njae, det beror ju alldeles på hur man ser det.
Men jag är alldeles utmärkt återhämtad. Just nu.
Kan man ha ett bra liv, trots psykisk ohälsa?
Tycker du att du har ett bra liv?
Vad är det som gör att just du ser ditt liv som gott?
Vad innebär det att ha ett liv som är värt att leva?
Kan alla uppnå ett gott liv, trots att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa?
Den senaste månaden har jag funderat mycket på vad det innebär att ha ett bra liv, eftersom jag ofta funderar länge på förhand innan jag börjar förbereda en föreläsning (för jag vill ju verkligen det skall komma nåt lärorikt ut av dem!).
Det enda jag helt säkert vet är att ett bra liv kan se helt olika ut, beroende på vem man frågar.
I dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag uppnått ett gott liv.
Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag längtar inte efter något annat, jag längtar inte bort, jag har inga stora saker jag vill förändra.
Jag är på den plats där jag velat vara i många år. Därmed inte sagt att jag inte vill framåt. Men jag har äntligen skapat ett liv som jag skulle kalla för bra. Ett liv som är tillräckligt bra.
Men egentligen har jag aldrig haft ett dåligt liv.
Jag befinner mig inte i en krigszon, jag har inga stora trauman i mitt bagage, min fysiska hälsa har aldrig varit dålig, jag har klarat av de utbildningar jag gått och jag har en fin familj. Trots detta skulle jag ändå säga att mitt liv har kantats av väldigt mycket ångest, som gjort att livskvalitén försvunnit. Jag har haft självmordstankar som orsakats av de djupa depressionerna och livet har ibland känts meningslöst. Jag har aldrig kunnat njuta av det jag haft, för jag har alltid mått så dåligt inombords.
Jag kan inte säga exakt när denhär känslan av hat mot livet och förakt av mig själv övergick till uppskattning av allt fint.
Det kom i små, små steg som först har varit så osynliga att jag inte sett dem förrän jag redan kommit en bra bit framåt.
Men givetvis handlar ju mycket om att min psykiska hälsa förbättrats och att jag mår rätt bra i dagsläget. Jag uppfyller inte kriterierna för depression. Jag tycks äntligen har lyckats börja bromsa den snabba berg- och dalbana som utgörs av mitt humör. Min ångest ligger enbart och pyr, men det är inte lika ofta som den blir till eld och ännu mer sällan blir det en skogsbrand.
Å andra sidan måste jag aktivt, varje dag, se till att ta hand om mig för att inte falla tillbaka. Jag släcker små glödbitar varje dag. Det är ett ständigt jättejobb som tar mycket kraft och energi. Men jag tycker inte illa om det jobbet. Jag har accepterat att det bara är något jag måste göra för att inte falla pladask på marken.
För ett par år sedan ansåg jag att man inte kan ha psykisk ohälsa och samtidigt ett gott liv.
Jag tyckte inte att ett liv med psykisk ohälsa kunde vara bra. Ett liv med psykisk ohälsa var ju rent ut sagt värdelöst. Ett enda långt lidande av smärtan.
Ett bra liv skulle ju dessutom vara perfekt.
Perfekt mamma, perfekt fru, perfekt inrett hem, perfekt kropp enligt idealet smal är lycklig, en fin jobbtitel och evig lycka. En helt omöjlig kombination annat än på lyckliga bilder på sociala media.
Jag förstår att jag tyckte att livet var hemskt, smärtsamt och ibland outhärdligt under depressionsperioderna. Mina tankar förändrades, och det som jag tyckte var helt vettigt och sant just då inser jag ju var depressionen som talade, inte jag. För när man befinner sig riktigt på djupet av mörkret förvrängs hela världsbilden. Då var jag sjuk.
Ett fel som jag gjorde i så många år var att jag gick helt emot mina egna förutsättningar.
Jag ville bli någon som jag inte hade förutsättningar att bli.
Jag ville bli någon annan för att duga. Gärna skulle jag ha velat vara den supersociala, skämtsamma typen som inte hade något psykiskt illamående och som inte var så djuptänkande jämt - den som det är lätt att tycka om. Jag tänkte att om jag bara lyckas bli en sådan person, då kommer jag äntligen att tycka om mig själv.
Oj så fel jag hade. Istället för att ta tillvara på mina kraftresurer försökte jag titta på hur andra gjorde. Men att hela tiden försöka vara något man inte är, äter småningom upp en inifrån.
Jag tror definitivt att alla kan uppnå ett gott liv, trots psykiska diagnoser som kan begränsa. För det är ju inte så att min emotionella instabilitet försvinner någonstans - däremot har jag kunnat börja hantera den så att den inte hindrar mig från att kunna leva ett gott liv. Den finns i bakgrunden och ibland väller det till och med över och lägger allt annat i bakgrunden.
De dagar jag känner att jag är extra känslig undviker jag allt som kan trigga igång ångesten, om det är möjligt.
Ibland trycker jag bort ett poddavsnitt som jag kunde lyssna på under gårdagen hur bra som helst, för att ångestnivån höjs.
En del dagar undviker jag att läsa alltför mycket nyheter, eller se på vissa tv-program som jag annars utan problem kan titta på.
En del dagar är det som om jag triggas av allt, för jag har haft så pass mycket ångest i mitt liv att de känslorna mycket lätt kommer tillbaka.
Jag väljer bort mycket i min vardag för att kunna må bra i mig själv. Det kan ses som en begränsning, men det är tack vare det jag mår bra i dagsläget.
Otaliga gånger genom åren har jag åt olika terapeuter upprepat meningen "men jag vill bli nån annan, för jag tycker inte om mig".
Varje gång har min nuvarande terapeut bestämt sagt åt mig att "du skall vara du".
Jag har tyckt att hon inte har förstått. Jag har tyckt att hon krävt en omöjlighet. Jag trodde aldrig att hon skulle få rätt. Jag kunde inte ta emot hennes ord. De bara rann av mig, som vattendroppar på stål.
Men hon fick rätt. Även om det tog många år.
Småningom hittade jag nämligen fler och fler bitar till pusslet som utgör självidentiteten, som låg bortom den psykiska ohälsan. Det hände egentligen bara av en slump.
Jag blev bara så trött på att försöka blanda in andras pusselbitar i mitt eget. Bitarna passade ju aldrig. Det var aldrig meningen att bitarna skulle vara där från första början.
Jag hittade plötsligt egna bitar, som jag märkte att jag tyckte var rätt fina.
Så jag slutade kasta bort dem.
Jag slängde istället dedär kopiorna som jag försökt skapa utgående från andras pussel.
Dessutom vågade jag också slutligen lägga in de pusselbitar som innehåller psykisk ohälsa och dåligmående.
Jag tycker inte om dem, men de måste få vara där.
Jag har istället för att försöka mota bort min psykiska ohälsa istället valt att försöka ta så bra hand om den som möjligt.
För sanningen är ju, att utan den bakgrunden hade jag ju inte formats till den jag idag är.
Jag tror numera att alla kan få en fungerande vardag som man mår bra i, om man bara lyssnar på de egna förutsättningarna.
Ett gott liv.
Men det kan krävas en del uppoffringar och kraft att inte gå emot sina begräsningar.
Det var först när jag äntligen slutade försöka vara någon annan som jag kunde bli mig själv.
Det var när jag accepterade mina egna begränsningar och började våga se att mitt psykiska dåligmående måste få utlopp istället för att tryckas undan som jag äntligen kunde börja förändra.
Först då kunde jag bli hel.
Mitt eget pussel är ganska komplett nu. Tror jag.
Det fina är att det går att byta ut bitar. Det går att ändra några av dem.
Men kanterna håller ihop nu, trots att man kan byta innehåll.
För ja, jag skall vara jag.
Som har ångesten under kontroll, är djuptänkande och behöver ladda batterierna med ensamtid.
Det är likväl ett tillräckligt gott liv.
Det duger rätt fint.
Så bra jag fått må i sommar!
MIN SOMMAR, UTAN PSYKISK OHÄLSA
Jag tror att dethär har varit den bästa sommaren på många, många år. Kanske den första sedan barnsben som jag faktiskt helhjärtat mått bra. Visst svajar jag, men ändå i grunden har jag stått med fötterna i bra-känslan.
Det är en mäktig känsla.
Lite svår att greppa.
Att jag fått må bra hela våren, hela sommaren.
Det är jättestort.
Därför har jag stannat i den känslan.
Låtit mig vila i den, låtit vardagen vara det dominerande.
Pausat mitt brinnande skrivintresse för psykisk ohälsa och hälsa.
Känt hur det känns att låta det ligga i bakgrunden. Låtit annat få ta större plats.
Ja, det har nästan varit befriande.
För även om jag så ofta skriver om ämnet, är det mestadels annat som finns i min vardag sådär på riktigt. Vid sidan om kommer det ämnet.
Det är också därför det varit ganska tyst här på bloggen.
Jag har haft behov av att bara leva livet utan något som helst prat om psykiskt illamående. Jag har velat lägga det åt sidan och låta annat vara viktigare. Bara få vara frisk och levande.
Helt ärligt har jag faktiskt inte heller hunnit tänka så jättemycket, för med tre barn i olika åldrar har vi mest försökt släcka bränder och hitta luckor för att få allas intressen och behov täckta. Jag tror faktiskt vi rodde projektet iland rätt bra, vår familj tillsammans.
Vi har haft en fin sommar. En ganska annorlunda sommar jämfört med de senaste. Men vi hann med ganska mycket trots allt.
Men nu känns hösten verkligen i luften och även om det fortfarande är varma, fina dagar så känner jag av höstmörkret. Nu börjar även rutiner igen, och jag kan ta mig tid att skriva här emellanåt.
I dagsläget har jag blivit allt mer hundra på att mina återkommande depressioner till stor del handlar om årstidsväxlingarna. Om mörkret utomhus. Det gråa. Kalla.
Sedan barnens skola började har jag försökt mota undan denhär rädslan för vintermörket som jag ständigt går runt med. Ännu väntar vackra höstdagar med krispig luft, som jag älskar.
Men likväl så skrämmer hösten mig. För hur jag än försöker så kommer jag därmed alltid påverkas, helt utan att jag kan styra det. Visst kan man avhjälpa, men inte helt fullt.
Min terapeut anser att jag helt enkelt bara skall acceptera läget. Jag har kanske inte riktigt kommit dit. Acceptera att något återkommer, ständigt, varje år. Det känns svårt. Ja, jag känner mig orolig inför hösten. Det känns svårt att veta att jag kanske varje sensommar ska tvingas in i den känslan.
Men jag försöker ändå vila i det faktum att jag har det så jäkla bra. Just här och nu.
Min rädsla för vintermörkret får jag lov att försöka leva med. Inte ta ut deppigheten i förskott. Även om jag nog helt ärligt känner en stark oro.
Men det är ju fint ändå att få konstatera: Min sommar, utan psykisk ohälsa.
Det blir aldrig en självklarhet.
Samtidigt - är det självklart.
Ett intresse som jag försöker lära mig är spray art, att måla med sprayburkar alltså.
Jag har bara hunnit testa på det fyra gånger ännu, och det krävs ju givetvis otaliga timmar ännu innan jag kommer att bemästra tekniken. Men bjuder er på tre målningar som jag målade nu sist. Hästen är min ena flickas motivönskemål. Regnbågen är andra flickans önskebild. Den andra är bara målat på känsla. Just denna gång försökte jag lära mig att spraya moln och lära mig själva 3D-tekniken på planeterna bättre. Och eftersom jag inte hann, så är allting fotat i all hast, rakt på gårdsplan och i konstrummet, hehe.
P.s. Imorgon kommer ett nytt inlägg som faktiskt tangerar temat psykisk ohälsa!
Nya insikter om att ständigt utvecklas som person
ATT VÅGA VÄXA OCH VÄLJA ANNORLUNDA
-om böcker, bokgenrér och
insikten att något annat än psykisk ohälsa regerar i mitt liv
Min bästa återhämtning nu är, förutom promenader, att läsa böcker. Jag har ju alltid läst - men jag läser ganska långsamt, så särskilt många böcker per år har det aldrig blivit. Särskilt mycket tid för det har jag heller inte haft.
Men nu läser jag konstant. Varje dag. Totalt mer än en timme. Flera timmar.
Jag kollar inte på Netflix eller tv över huvud taget. Min hjärna orkar inte riktigt hänga med. Jag vill bara ha det tyst och lugnt runtomkring mig.
Så jag läser på eftermiddagen när lillen tar en längre eftrermiddagslur. Och sen fortsätter jag på kvällen, ibland alldeles för sent.
Visst skulle jag slippa dra en egen eftermiddagstupplur om jag inte var uppe så sent, men den ovanan sitter i. De stora flickornas telefontid öppnas inte före mitt på dagen, och då man ser inte mycket av dem. Så just nu funkar det bra.
(För jag blev för irriterad när de började morgonen med telefonspelande, så vi ändra det).
Och läsning, det är min återhämtning.
Läser just nu. Fashineras över berätartekniken, meningarna, ordvalen.
Det har också hänt något det senaste året.
Tidigare har jag alltid bara läst självbiografier och böcker som på något plan handlar om psykisk ohälsa. Tunga sådana, sådana som bränt sig fast på huden och skapat en obehagskänsla i maggropen. Som beskrivit just den smärta jag känt.
Men sedan jag var gravid ville jag inte alls ta mig an de riktigt tunga ämnena. Visst läser jag sådant som relaterar till ämnet, men jag väljer ändå böcker på ett helt annat sätt.
Och jag läser helt vanliga deckare, helt vanliga romaner.
Det har inte hänt på många år.
Det är precis som om jag själv är redo att avsluta ett kapitel i mitt liv där verkligen allt handlat om psykisk ohälsa.
Det gör ju inte det längre.
I mitt liv finns så mycket annat, som mer och mer börjat få plats.
Också ifråga om genré på böcker.
Jag fashineras inte längre av ämnet psykisk ohälsa på samma smärtsamma sätt, utan jag dras till böcker med bakomliggande budskap och författare som skriver vackert. Jag älskar beskrivningar, detaljer, det komplexa. Temat finns oftast alltid där bakom, som det ofta gör i böcker, men inte på samma uppenbara sätt som tidigare.
Ibland vill jag bara roas. Underhållas. Läsa något för att läsa, utan någon större mening.
Bara läsa något som för stunden är roligt.
Läsa för läsandets skull.
För mig är dethär en jättestor förändring. I en så liten detalj som bokläsning.
Jag hungrar efter något nytt.
Jag behöver nämligen inte längre gå djupt in i all smärta.
Jag vill inte.
Jag orkar bara inte, jag är urbota trött på det.
Jag lever redan emellanåt med en sådan smärta , och jag behöver inte längre gotta mig i den även de stunder jag mår bra.
Ärligt sagt så kan jag inte.
Jag vill skydda mig själv. Precis som jag behövt välja bort en del jobb, en del människor, en del evenemang för att jag inte skall triggas, har jag nu också förstått att jag kan välja bort och välja in i litteraturen.
Jag behöver inte trigga mig längre.
Jag håller sakta på växa ur en roll som funnits med mig i så många år.
En så liten förändring som bokval har fått mig att inse att man faktiskt kan välja att inte jämt, jämt läsa om smärta.
Jag vill få in andra vinklar, nya ord, nya betraktelser. Se hur man kan skriva utan att nämna det uppenbara.
Jag vill läsa om ämnet, men ändå om nåt annat. Karaktärer. Påhittade, knasiga, galna, egensinniga karaktärer som inte finns på riktigt.
Framförallt, så har något bara hänt.
Något som inte går att beskriva med ord, men som gör att jag väljer annorlunda.
Också i något så simpelt som bokval.
Jag har förändrats på ett sådant plan att jag inte ens saknat terapin under sommaren.
Det har aldrig, aldrig hänt tidigare.
Jag har mycket att göra i min vardag, men det är inte hela sanningen.
Jag tror jag håller på att släppa taget.
Jag tror att jag håller på att börja ta in något annat i mitt liv.
Att våga stå på egna ben är en lång process om man snubblat otaliga gånger. Om man aldrig ens riktigt kunnat. Då är terapiberoendet stort, något man desperat håller fast vid för att allt annat känns otryggt och okänt.
Där någonstans står jag.
I en tillväxt.
Med en ny bokvärld att upptäcka.
Hej! Här är jag nog än och jag mår alldeles okej!
DAGS FÖR EN REJÄL UPPDATERING!
Min man sa däromdagen att han tyckte att det var dags att jag skulle uppdatera bloggen och ge ifrån mig ett litet livstecken. Så hej, här är jag nog ännu och jag är alldeles okej och mår faktiskt väldigt bra!
PAUSA, ELLER BARA LEVA
Jag har faktiskt känt ett litet motstånd till bloggen den senaste månaden. Inte så att jag velat sluta blogga, absolut inte, men jag har inte heller velat gå in hit. Jag har helt enkelt behövt pausa. Det har varit så mycket annat som fyllt min vardag och jag har faktiskt varit helt tom på idéer och blogguppslag. Sådär som man kan vara ibland.
Jag har velat pausa, andas, fundera, och låta orden komma till mig. För jag vet att de alltid hittar tillbaka, dedär orden. Ju mindre jag tvingar, ju bättre uppslag hittar jag. Jag har inte ens velat skriva om psykisk ohälsa, inte velat andas ordet psykisk hälsa - utan faktiskt bara leva.
Så det har jag gjort. Levt. Och nu har jag hittat orden, skrivlusten, inspirationen. Svarat på kommentarer (ursäkta väntetiden!), påbörjat ett inlägg med hittills enbart franska sträck, skriver detta inlägg. Med två barn på sommarlov och en liten tredje vill denhär egentiden bli prioritierad. Det är så mycket jag vill göra, så jag får helt enkelt priotitera även här.
FÖRELÄSNING FÖR VÅRDPERSONAL
Det som tagit en del tid av mig är planerandet av en helt ny föreläsning. När man bara hinner femton minuter någon dag går det inte direkt snabbt framåt, hehe. Jag behövde strukturera om, lägga till nytt, fundera vad jag riktigt vill säga. Och därför har också bloggen hamnat i skymundan, för att jag velat fokusera på nytt material. Jag föreläser hemskt gärna åt just vårdpersonal, för att jag tycker att det är så jätteviktigt med annat än bara teoretisk kunskap. Så därför är jag alltid extra glad åt sådana förfrågningar. Dessutom gillade jag uppdraget "....vi vill lyssna på erfarenheter, inte teorier!".
Att föreläsa åt allmänheten och åt vårdpersonal kräver lite olika utgångspunkter och information. Men jag är nöjd med den biten nu. Det är definitivt en föreläsning jag skulle kunna hålla igen även på annat håll. Jag skall också försöka börja utveckla vissa delar av min egen historia som jag brukar berätta. Jag gillar att hitta nya, bättre förklaringar.
Jag föreläste för två veckor sedan för vårdpersonalen på Luna familjecenter i Jakobstad.
Min föreläsning handlade om min egen historia samt mina egna erfarenheter av bemötande inom vården.
(Tips, tips till er inom vården!)
Det var så otroligt roligt att äntligen få hålla en föreläsning LIVE, inför publik!
Det är ju nog trots allt något helt annat när man ser publikens miner och reaktioner, hör skratt och ser om de intresserat lyssnar. Det blir så mycket enklare när det man säger bekräftas. Dessutom tror jag att det spontant blir en helt annan diskussion efteråt när man ser varandra. Jag gillar åhörare som frågar mycket. Och jag hade en jättepositiv publik, och fick blommor som tack.
Jag är genuint supernöjd med hur min föreläsning gick. För nervös, det var jag. Första föreläsningen på plats och ställe, utan hybridteknik.
Tack till er, Luna!
NYBÖRJARE PÅ SPRAY ART
Något av det absolut häftigaste jag lärt mig den senaste tiden är spray art. Jag fyllde år i slutet av april, och hade kanske inte förväntat mig något storslaget. Min man är väl inte den mest kreativa på dethär med presenter. Men iår vet jag inte vad som hänt - för jag fick ett presentkort där jag enbart fick en adress, datum och tid när jag skulle infinna mig. Jag hann gissa på yoga-lektion, gymträning utomhus, vandring,... ja egentligen allt. Men istället fick jag lära mig nybörjargrunderna i spray art, alltså när man målar målningar med helt vanliga sprayburkar. Något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ha kunnat gissa på.
Spray art är något jag tänkt börja med här hemma, så vi har inhandlat massor med sprayfärg. Hittills har jag faktiskt bara hunnit måla en endaste gång, för jag kan inte göra det medan lillen sover. Det kräver ganska mycket städning efteråt, så jag känner att det är bäst att göra det när någon kan ta hand om lilleman. Det kräver dessutom nästan att man är utomhus. Jag har ingen ordentlig andningsmask, men det är nog något jag får lov att köpa. Det räcker inte med munskydd för mig, även om det nog tar bort de värsta ångorna.
Det är otroligt svårt att gå från att aldrig hållit i en sprayburk till att plötsligt vilja skapa konst av sprayfärger, men jag tror jag ändå snappat upp tekniken en aning. Nu gäller det bara att öva. För dethär är absolut ett nytt intresse! Det funkar jättebra som tillägg till akrylmålning, vilket var makens tanke när han gav mig denna födelsedagspresent. Sprayfärg och akrylfärg går att måla på varandra.
MYCKET PROGRAM DEN SENASTE TIDEN
Men jag skall också erkänna att jag är ganska trött just nu, naturligt trött. Det har varit så mycket specialprogram den senaste tiden, och så mycket som vi behövt fixa här hemma. Jag har inte velat välja bort något, utan lite försiktigt tänjt på min egen orkar-gräns.
Efter kraschen 2015 är det så ofantligt irriterande att inte orka lika mycket som innan, och ibland måste jag faktiskt tänja en aning för att få allt som behöver göras gjort. Korta tider så kan jag göra det. Men det kommer också denhär tröttheten när jag hållit på ett tag. Det enda jag egentligen kan göra är att vila. Det räcker egentligen med ett par dagar.
Dessutom går min ork lite i vågor. Ibland är jag mer energisk, så jag brukar utnyttja den tiden. Efteråt kommer alltid en down-period, när jag automatiskt är tröttare. Jag går absolut inte på höga övervarv, utan kan känna mig en aning mer lätt och energisk bara. Det är inget onormalt över det, som det kanske låter. Upp och ned. Energi och trötthet. Såhär funkar jag bara liksom.
Ett besök på biblioteket i grannbyn tillsammans med alla tre barnen. Flickorna har gått i konstskola iår, så självklart ville vi ju se deras utställda alster. Dessutom har jag bland annat hunnit träffa både mina jobbarkollegor och vara på det första riktiga föräldramötet till skolan sedan corona-pandemin kom. För oss som får vardagen att rulla, men inte hinner med mer än så (småbarnslivet!), har denna månad varit ganska intensiv. Rolig, men intensiv. Varje vecka har varit fylld av specialprogram.
OMMÖBLERING I HUSET
Vi har möblerat om och sorterat bort leksaker i döttrarnas rum, och dessutom håller vi på att tömma vårt datarum. Det är nog här energin börjat tryta känner jag.... Lilleman skall nämligen få datarummet som sitt rum. Dethär blev dock ett ofantligt stort projekt. Tre bokhyllor skulle plötsligt minimeras till två, och grejerna som lämnar över skall också placeras någonstans. Med en liten som inte vill ligga på golvet långa stunder går det väldigt långsamt framåt. Men nu är flickornas rum klara. Det enda som fattas är fler tavlor (som jag ju lovat att jag ska måla...).
Och faktiskt är det nästan bara att kasta ut en del grejer ut nya barnrummet nu, och börja möblera. Ja, och köpa garderober, för det var ju inte tänkt att dethär skulle bli ett barnrum. Men jag vet fortfarande inte vart en del saker ska placeras, som fotoalbum och min ljusterapilampa. Det är fullt överallt nu... Fördelen är att jag sorterat, slängt, och sparat i förvaringslådor. Det har jag inte gjort på kanske 9 år, hehe. Men det är ett pågående projekt än. Såhär ser det ut i kaoset nu - men snart har vi ett nytt barnrum:
BÄSTA ÅRSTIDEN FÖR MIG
Jag mår ju alltid väldigt bra just denhär årstiden. När våren är på antågande, då är min energi som bäst och humöret jämt.
Då när man börjar se små gröna knoppar i de länge så kala träden längs min promenadrutt, då ler mitt inre. Som ett slags välbehag, som förnöjt väntar på värmen.
När det gröna exploderar och fylls ut med färger som lila, gult och vitt utmed vägkanten, då kan jag andas lätt. Det är något med våren och sommaren som gör att jag mår så bra.
Det är ljuset, solen, värmen. Det är de gröna färgerna, blommorna, vattnet.
Och ju äldre jag blir desto mer har årstidsväxlingarna börjat påverka mig.
Nu har jag ju faktiskt förmånen att kunna gå ut klockan 9 på en morgonpromenad med ett litet knytte i vagnen. Jag, som inte varit någon morgonmänniska på grund av att en medicin gjort mig så seg och trött. Jag tar den inte just nu, just på grund av att det inte är någon bra kombination när man har en liten bebis. Nu vaknar jag alert och pigg, och hinner känna den fuktiga sommargrönskan som omger oss just nu. Ja, jag njuter.
TACK FÖR DENNA GÅNG!
Det var en lång uppdatering om läget. Jag skall försöka hinna skriva snart igen. Det är fint att märka att ni fortfarande loggar in hit och läser. Speciellt roligt är det att veta att framförallt inlägget om självhjälp när ångesten är som värst hjälpt så många. Och det är också intressant att jag har minst lika många läsare från Sverige som härifrån Finland. Jag märker ju att mina inlägg om emotionellt instabilt personlighetssyndrom ständigt är i topp, men om du vill att jag skall ta upp något särskilt här på bloggen får du gärna kommentera/maila mig.
Grundstenarna till ett bättre psykiskt mående
VAD INNEHÅLLER ETT GOTT LIV?
-Sådant som kan hjälpa till att skapa
ett liv värt att leva
Ett liv värt att leva innebär för mig att ha en meningsfull sysselsättning, rutiner, fritidsaktiviteter och sociala relationer som skapar en känsla av sammanhang. När man har balans och trivs med dethär, har man en väldigt bra grund att stå på. Dethär är de grundstenar som hjälpte mig själv tillbaka till vardagen igen.
Sedan vill jag ändå påpeka att dethär är själva grundstenarna i att må bra - sådant som man själv kan försöka börja med för att skapa det liv som man vill ha. Dethär är inte på något vis allt som gör ett liv värt att leva, men dethär är konkreta saker som man kan göra. Sedan behöver man eventuellt också se bakåt och bearbeta saker som gjort att man hamnat där man är, samt hitta alternativ till det som gör att man inte mår bra. Alltså göra viktiga förändringar.
Men i dethär inlägget fokuserar jag på grundstenarna, som gjorde att jag själv kunde bygga upp en fungerande vardag igen. De grundstenar som skapar en förutsättning att ha ett liv värt att leva.
-RUTINER
är nog det absolut viktigaste, och jättesvårt, när man är djupt deprimerad och vill försöka komma tillbaka till en fungerande vardag. Det gäller nog egentligen all psykisk ohälsa. Rutiner är också något som vi behöver ha i vardagen. Ofta har vi det utan att ens tänka på det. Det bara funkar. Men när man mår dåligt blir dethär något som ofta lämnar. Då funkar verkligen inte dethär.
Då man mår dåligt vill man inte stiga upp ur sängen om morgonen, för vad spelar det för roll? Man vill sova jämt. Man bryr sig inte om att äta, eller äter alldeles för mycket, och man äter lite när som helst. Man kommer sig inte för att gå utanför dörren och motion är något som inte orken räcker till för. Man svarar inte i telefon eller på meddelanden från vänner. Man slutar följa med världsnyheterna. Man går helt in i sin egen bubbla av illamående.
Såhär i efterhand är jag tacksam att mina flickor var små när jag blev djupt deprimerad. Dethär gjorde nämligen att jag faktiskt inte hade möjlighet att bara lämna i sängen. Jag blev tvungen att stiga upp, laga mat, skjutsa till dagis, vara utomhus med barnen och lägga dem när det blev kväll. Nej, jag orkade inte - men jag hade inget val. Jag fick tvinga mig att orka. Med en stor ångestklump i bröstet tvingade jag mig att fortsätta.
Och faktiskt så orkar man mer än man tror. Man kan trots att det känns som om man inte orkar.
Givetvis sov jag mycket, framförallt när barnen var på dagis ett par timmar om dagen. Givetvis lämnade jag i sängen - men inte när barnen var med. Och för mig gjorde nog dethär att återhämtningen blev så mycket snabbare. För jag blev tvungen att hålla vardagsrutinerna. Därför vet jag också hur otroligt viktigt dethär är!
Så försök att hitta rutiner.
Sov och ät på vanliga tider. Samma tider varje dag.
Se till att duscha, byta till rena kläder, borsta tänder.
Laga ordentlig, varm mat.
Gå ut en gång per dag.
Hitta någon motionsform som du mår bra av.
Läs nyheter.
Bryt rutinerna ibland och gör sådant som du tidigare tyckte om att göra, till exempel bio, teater, simhallssbesök. Gå fastän du inte vill, fastän det inte spelar någon roll längre, för du kommer må bättre av det efteråt.
Jag klarade inte av dethär varje dag år 2016. Långt ifrån. I början klarade jag bara av en del av dethär varje dag. Småningom fick jag in fler saker. Jag tillät mig att må dåligt och bara sova när barnen var på dagis om det var en sådan dag. Men jag hade alltid som mål att försöka göra något jag mådde bra av de timmarna - träna, läsa böcker, gå i second hand-affärer, åka till gymmet. Om jag inte lyckades en dag försökte jag på nytt följande dag. Jag gav aldrig upp. För det fanns inget som hette 'ge upp'. Jag hade inget annat val än att fortsätta försöka.
Och i längden så gjorde också alla dedär rutinerna att jag mådde bättre. Depressionen lättade. Och jag insåg att jag behövde rutiner för att ha ett liv som är värt att leva, för ingen mår bra av att bara ta dagen som den kommer jämt.
Idag vet jag också att jag vill ha rutiner i mitt liv, även om jag ju egentligen lever ett ganska orutinerat liv i och med att jag har treskiftesjobb. Men också med det livet kan man skapa rutiner. Men det är såklart lättare om man har ett dagsjobb.
När jag mår bra kan jag tumma på en del rutiner, men de dagar jag mår dåligt går jag tillbaka till ett mera bestämt dagsprogram.
-EN MENINGSFULL SYSSELSÄTTNING
kan vara att ha ett jobb eller studier som man trivs med. Om man är pensionär kan det vara någon annan sysselsättning som känns meningsfull. Känslan av att ha en uppgift i livet är viktig. Känslan av att få jobba med något man tycker om är också viktig.
Jag jobbar i dagsläget bara deltid. Jag skulle inte orka jobba fulltid, eftersom jag har treskiftesjobb. Min kropp och mitt huvud orkar inte mer än deltid, eftersom arbetsdagarna ständigt växlar. Dethär innebär givetvis en sämre inkomst. Men för att jag skall må bra skall jag inte jobba mer än vad jag orkar. Då spelar pengar ingen roll. Då lever man enligt sin inkomst helt enkelt. Det är definitivt lättare att anpassa livet enligt mindre pengar än att pressa sig övertrött. Visst svider det ibland, eftersom man inte kan unna sig lika mycket - men det går.
Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag har alltid tyckt om att jobba med personer som har en intellektuell funktionsnedsättning. Den livsglädje jag ser hos dem gör också att jag själv ler inombords. Tack vare dehär personerna har jag lärt mig helt nya synsätt på livet. De utmanar mitt sätt att se på saker, och ger mig helt nya perspektiv. Jag skrattar varje dag där och får jag kramar varje gång jag går till jobbet. Det är inte alla förunnat.
Att ha ett jobb man trivs med är ju livsviktigt, eftersom man ju i princip tillbringar halva sitt vakna dygn på jobbet. Inget jobb är någonsin värt titeln eller inkomsten om man faktiskt inte mår bra där. Man kanske inte brinner för sitt jobb varje dag, men tillräckligt ofta. Man behöver ha roligt på jobbet. Man kan behöva byta många gånger. Man kan behöva se nytt för att utvecklas. Man kan behöva byta tillbaka. Inget är statiskt i jobbvärlden. Fortsätt leta om du inte hittat rätt.
-FRITIDSAKTIVITETER
låter som något självklart, men det är inte alltid det. Det är inte jättelätt att hitta något som man verkligen brinner för. Ibland får man faktiskt leta - och ibland hittar man det av en ren tillfällighet. Gör det du tycker om - inte det som andra är intresserade av.
Något som hjälpt mig jättemycket är att göra något konkret, med händerna. Det finns något terapeutiskt med att skapa. Att gå in i en sådan process, att bara låta händerna göra något och tankarna flyga är helande. Ju smutsigare desto bättre, brukar jag tänka när jag har svart jord under naglarna eller när kläderna och väggen är fulla med akrylfärg. Då mår jag som bäst, då känns livet fullkomligt. När man klottrar, skapar, fyller.
Skriv, måla, påta i jorden, plocka bär, klyv ved, bygg eller snickra något.
-SOCIALA RELATIONER
är jätteviktigt för att ha ett liv som är värt att leva. Vi behöver familjen - och kom ihåg att en familj är något man kan skapa själv, inte alltid något som kommer med blodsbanden - och vänner. Vi behöver få prata om hur vi mår över en kaffekopp eller ett vinglas. Vi behöver få andras perspektiv för att kunna se utanför vår egen lilla bubbla. Vi behöver skratta så tårarna rinner, bara sitta och slötitta på tv tillsammans utan att säga ett ord och dela upplevelser med andra.
Ingen är stark ensam. Alla behöver vi ha någon. En del har många vänner, medan andra bara ett fåtal. Det är inte mängden som spelar roll, utan det är kvalitén.
Jag har fått lära mig acceptera att jag är en introvert person. Det betyder att jag tankar energi när jag får vara ensam och skapa. Efter en dag på jobbet kan mitt sociala behov vara fyllt. Min man är precis tvärtemot - han tankar energi genom att umgås med människor. Han behöver fylla på sin dagliga sociala dos även efter arbetet. Han pratar och känner många människor, medan jag inte känner lika många och inte alltid har ork att diskutera med bekanta. Jag kan vara lika social som honom - men inte alltid. För det tar mer energi, så jag behöver ladda batterierna i min ensamhet.
Inget är bättre eller sämre - även om jag kan tycka att jag är så mycket tråkigare. Det stämmer ju inte, men av någon anledning tror jag alltid att alla supersociala människor är så mycket lyckligare och har ett så mycket intressantare liv. Så är det ju absolut inte. Det handlar bara om att vi har olika sociala behov. Dessutom - har ni tänkt på att utåtriktade personer ofta funkar jättebra tillsammans med introverta?
-MÅL OCH DELMÅL
gör att livet blir mer hanterbart och gör att vi har något att se fram emot. En framtid utan mål känns ganska snabbt rätt mörk. Vad skall man då kämpa för? Vad har man då att se fram emot? Man behöver något att se fram emot!
Välj något som du drömmer om. Ett realistiskt ett. Fundera på hurdana delmål du behöver för att kunna nå dit. Ta ett steg. Börja någonstans.
Hitta evenemang som du vill gå på. Boka in dem.
Dröm inte bara om en renovering, utan börja spara.
Boka in en resa.
Börja studera.
Att ha mål i livet gör att framtiden direkt känns mer spännande och utmanande. Jag märkte, efter att den djupa depressionen övergått till att vara medelmåttlig, att jag mådde bättre av att ha ett mål i livet.
Jag började ju studera till närvårdare (undersköterska i Sverige) under den perioden. Många gånger var det jättekämpigt. Jag ville ge upp ungefär hundratusen gånger. Men jag gjorde aldrig det. När jag var som mest uppgiven brukade jag tänka på målet. Det var dit jag skulle, så därför gjorde jag dethär just nu. Om jag gav upp skulle jag aldrig komma i mål. Så jag tog ny sats, ändrade lite i planeringen om det behövdes, och fortsatte.
I dagsläget är ju mitt mål mycket relaterat till min mission som erfarenhetsexpert. Men jag har även mindre mål - ta hand om barnen, försöka få in lite egentid, träna min kropp stark igen efter en påfrestande graviditet. Åka på någon miniresa med familjen i sommar. Göra en ny plantering i trädgården så fort det blir sommar. Men just nu kan jag tycka att jag ju faktiskt nått ett av mina huvudmål, att få ett barn till, så jag njuter faktiskt mest av att få vara vid mållinjen. (Det låter ju lite knasigt att säga att ett barn till är ett mål, men det krävdes väldigt mycket delmål för att komma hit).
-BALANS
är det mest realistiska i livet. Ibland är livet tungt, ibland är det vackert, ibland är det äckligt, ibland flygande lätt.
Balans i allt gör att livet i stort blir värt att leva. Om vi jämt försöker uppnå perfektion i allt vi gör blir livet extremt tungt. Här har jag själv en utmaning. Men det skall inte vara perfekt. Det skall vara avskavda kanter, fläckar på matbordet, omaka strumppar i tvättkorgen, sorg och glädje, jobb och fritid. Det är ju de små skavankerna som är det intressanta med oss människor!
Ingen har ett perfekt liv. Låt er inte luras av sociala media.
Jag såg nyligen ett avsnitt av det finlandssvenska livsstilsprogrammet Strömsö, där en gäst sa att hon vill följa sådana konton som visar just bara det vackra och fina. Hon ville inte se skavankerna, för att vi ändå har så mycket av dem i vardagen.
Jag håller inte med. Jag mår så mycket bättre när jag följer Instagram-konton som visar hur en helt vanlig vardag ser ut. Det realistiska, det halvgalna, missödena, felen. Jag älskar konton som visar att min vardag är helt normal. Allas liv är fyllda med imperfektion. Jag vill bli påmind om det även på sociala media, för då känner jag mig mindre ensam och onormal.
Se till att blanda i flödet på Instagram och annan social media - följ också konton som inte visar upp perfekta ytor. Det ger perspektiv.
För mig är balans en lagom dos jobb och en lagom dos fritid. En hel del måsten och göranden, en del fritid och lite dötid.
Om vi jobbar väldigt mycket mår vi inte bra. Men har vi väldigt mycket fritid mår vi faktiskt inte heller bra.
Att hitta en balans i livet är en ständigt pågående process.
Det handlar om att våga säga nej till både måsten och roliga aktiviteter.
Det handlar om att inte överskrida sin egen ork och energinivå.
Det får vi jobba på varje dag. De dagar man är energisk kan man göra mer, men det är också tillåtet att ha dagar när man mest går mellan kylskåpet och soffan.
Balans är att prioritera sig själv så pass att man inte är totalt slut varje kväll. Balans är att vara nöjd över vad man åstadkommit under dagen och även kunna konstatera att man hunnit med något roligt idag.
Balans är att kunna ha rutiner, meningsfull sysselsättning, sociala relationer och mål.
Balans är att uppnå dem någorlunda.
Livet är en balansgång.
Ett liv i någorlunda balans är ett liv som i slutänden blir värt att leva.
.
Och därmed är min miniserie kring temat 'ett liv värt att leva' klar.
Med rätt många inlägg kom jag slutligen till det väsentliga.
Vad innebär det att ha ett liv värt att leva?
VAD INNEBÄR
'ETT LIV VÄRT ATT LEVA'?
Jag skriver ofta att jag nuförtiden har ett liv som är värt att leva.
Men jag vet att jag egentligen aldrig förklarat närmare vad jag menar med det.
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök nu.
Det finns ju inga rätta svar på vad ett bra liv är.
Alla måste utgå från vad man själv mår bra av, och var man befinner sig i livet.
Så mitt perspektiv är från en snart 36-årig småbarnsmamma, husägare, landsbo med fast deltidsanställning. En ganska introvert tänkare som älskar att skriva och som trivs hemma.
Ett tillräckligt gott liv för mig innehåller ett liv som är fyllt av berg-och dalbanor, målande, ångestmoln på axeln, stressiga morgnar, terapitider, småbarnsliv, skjutsar till och från barnens tidsaktiviteter, läxläsning med barnen, den eviga frågan vad man skall laga för mat idag, vagnpromenader, slötittande på Netflix-serier, terrasshäng, bokläsning, konstanta diskussioner om barnens skärmanvändning, kompisfika och fredagsmys.
Jag hade en gång ett liv som faktiskt inte innehöll mycket mer än ångest. Visst klarade jag någorlunda de måsten som vardagen innehöll, men ändå var allt en ständig kamp mellan ångesten och mig. Ångesten drog orken ur mig, och i slutet av dagen var det den som överskuggat allt.
Och det finns också en tid då jag satt på en sluten psykiatrisk avdelning och hade bestämda mattider, sovtider, fikatider.
En vardag där ångesten helt tagit över.
Därför är jag så tacksam över att kunna ha en fungerande vardag i dagsläget.
Det är för mig ett liv som är bra.
Ett tillräckligt gott liv är en lagom dos av både glädje och smärta. Ibland dominerar det ena, ibland det andra. Men i slutänden blir det ändå en balans på alltihopa. Inte varje dag, inte varje vecka eller ens varje period i livet. Men sett i det stora hela.
Ett tillräckligt gott liv är för mig varken eller, det är både och.
Ett liv värt att leva är att äntligen kontrollera ångesten, istället för att den styr mig.
För mig innebär ett liv värt att leva helt enkelt ett liv som är i balans.
Ett gott liv är inte de höga topparna eller de djupa dalarna.
Ett gott liv är en fungerande vardag.
En ständig balans mellan måsten och fritid.
Sedan är det ju givetvis ett plus om livet får bestå av sprudlande lycka emellanåt.
Och framförallt - de tunga perioderna skall man kunna bära utan att helt gå under själv av tyngden.
Man skall småningom komma ut på andra sidan smärtan. Man lämnar inte kvar där.
Och när man kommer ut på andra sidan gör man det utan att känna sig helt söndrig.
Ett bra liv handlar ganska långt om att acceptera sina egna personliga egenskaper, förstärka det man tycker om och välja bort sådant som tar energi. Acceptera att livet inte är lätt, utan många gånger är kämpigt och ganska kasst. Att fylla vardagen med sådant man tycker om och att klara av att göra sådant som man faktiskt måste göra.
Det låter lätt, va? Tjae.
När jag i årsskiftet 2015-2016 satt på den låsta psykiatriska avdelningen visste jag inte längre vad jag skulle göra för att kunna må bra igen. Det kändes som om jag befann mig i ett djupt hål, där det kompakta mörkret var tjockt och obehagligt. Jag visste inte vart jag skulle gå, för vart jag än vände blicken var det lika svart.
Det fanns inte en enda ljusglimt. Det fanns bara ångest.
Jag såg ju att livet pågick utanför min ångestbubbla, men jag kunde bara se på. För när jag försökte sträcka mig ut till världen insåg jag att den låg alldeles för långt borta för att jag skulle nå dit.
Och jag hade ingen ork att gå. Mina ben bar inte längre. Mina armar hängde tungt längs kroppen.
Jag orkade knappt andas.
Bild lånad härifrån.
Det tog flera år att bygga upp livet igen. Det var inget som hände plötsligt.
Jag blev fri från den djupa depressionen i något som snarare kan beskrivas som långsamt, sedan plötsligt.
Precis som Elizabeth Wurtzel en gång skrev i sin självbiogafi 'Prozac nation'.
Det var så små steg att jag själv ofta inte såg dem. Det var oftast något man kan likna vid myrsteg.
Det var bara kompakt mörker, lite lättnad, och mörker igen. Så höll det på ett par år. Lite bättre, dåligt, lite bättre, jättedåligt, lite bättre.
Men en sommardag år 2020 satt jag på terrassen i solgasset med en bok i handen och tittade upp på mina barn, som lekte lekstugan femtio meter bort. Jag hade ledig dag från jobbet. På bordet framför mig fanns två halvt urdruckna saftglas och glasspapper. En kaffekopp. Rester av vårt eftermiddagsfika. Jag hade hämtat barnen från förskolan och dagis. Det var en helt vanlig dag. Och jag insåg just det - att det är en helt vanlig dag.
Känslan som infinner sig när jag slås av den tanken. Jag inser att något stort hänt.
"Jag är ute på andra sidan av depressionen nu".
Det har gått tillräckligt lång tid för att jag faktiskt skall våga lita på att mina ben bär nu. Det är ingen tillfällighet. Det är vardag.
Jag orkar ha barnen själv nu. Ser fram emot våra lediga eftermiddagar tillsammans. Utan att tänka på det har jag bara gjort det som jag känt att jag orkar. Dethär var en omöjlighet för bara ett par år sedan.
Och plötsligt inser jag att jag, utan att ha märkt det tidigare, sitter mitt i vardagen igen.
Jag kom i mål.
Jag kom ut.
Med mycket små steg.
Och för att jag vågade förändra.
Och sedan, plötsligt.
Det är svårt att må bra igen efter att man levt med psykisk ohälsa i många år.
Det är svårt för att man vänjer sig vid den inre smärtan.
Smärtan tar över livet och blir något välbekant, tryggt.
Den slår ut ens egen personlighet och dikterar reglerna.
Man accepterar småningom att smärtan hör till ens personlighet.
Den läggs till och blir något naturligt, precis som skrattet och humorn blir ångesten livet.
Förlamande ångest som gör att man inte vill leva.
Det är nästan omöjligt att inse det när man är mitt i det, men depressionen ljuger.
Du är inte värdelös. Situationen är inte omöjlig att ta sig ur. Det kommer alltid alltid att vara såhär.
Det är depressionen som är ful och äcklig.
Det är smärtan som har tagit över livet.
Och det är skrämmande nog bara du själv som kan ta kontrollen tillbaka igen.
Det tar år.
Det gör ont.
Det är bakslag, framsteg, och ytterligare bakslag.
Man överlever, men inte mer än så.
Men långsamt, sedan plötsligt
står man där och inser att smärtan inte styr längre
och att man faktiskt lever, snarare än överlever.
Det är för mig ett liv som är värt att leva.
Att återvända
"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".
DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.
När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände.
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.
IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.
I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad.
Här står jag, ett par år senare.
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade.
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt.
Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.
Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.
Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills.
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär.
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten.
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med.
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över.
Jag hoppas mina ord kommer räcka till.
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.
Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom.
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig.
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter.
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna.
Tillbaka till vardagen.
Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit.
Där stod jag. Trots allt. Efter allt.
Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan.
När är man egentligen frisk från psykisk ohälsa?
VAD INNEBÄR DET ATT VARA ÅTERHÄMTAD/ FRI FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-Eller hur man enligt olika teoretiska synsätt kan anses vara återhämtad från emotionellt instabilt personlighetssyndrom
Psykiatrin har klassat emotionellt instabilt personlighetssyndrom som en störning i den psykiska hälsan, vilken påverkar funktionsförmågan i hög grad. De symtom man har orsakar smärta och svårigheter i vardagen. Svårigheterna kan också för en del få väldiga konsekvenser. Men störd? Njae.
Jag själv ogillar benämningen störning. Det låter som något fult. Något som är fel jämfört med hur andra människor fungerar. Något som inte går att reparera. Något trasigt. Ordet störning är väldigt nedsättande. Därför är det inte heller konstigt att det finns en stor skam kring denhär diagnosen. Egentligen är ju EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person. Därför tycker jag att syndrom är ett ord som beskriver problematiken mycket bättre. Det har inte en negativ klang.
Här tänkte jag titta närmare på hur man inom psykiatrin anser att man är frisk/ återhämtad från psykisk ohälsa. Jag tyckte nämligen att det var jätteintressant när jag hittade instagram-kontot @catherenelcsw och hon tog upp de olika synsätten. (I övrigt också ett väldigt informativt konto på engelska om man vill lära sig mer om EIPS).
Nu kommer jag i huvudsak att utgå från emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men dethär kan bra passa in på även en del andra diagnoser. Däremot inte på alla - till exempel NPF-diagnoser handlar om något helt annat.
Så mina frågor är egentligen:
Tidigare trodde man EIPS är något kroniskt. Något som inte går att behandla.
I dagsläget sägs det att man visst kan bli frisk från borderline.
Jag själv säger att jag lever ett tillräckligt bra liv, trots mina drag av emotionell instabilitet. Att jag har ett liv som är värt att leva.
Men vad menar psykiatrin egentligen, när de pratar om att man kan bli frisk?
Är man frisk när man inte uppfyller kriterierna till en diagnos?
Eller är man frisk om man har ett liv som är bra?
Och vad innebär det då att ha ett liv värt att leva?
För att kunna svara på frågan om huruvida man faktiskt kan bli frisk från EIPS, behöver man först veta vad återhämtad/frisk faktiskt innebär. Dethär kan faktiskt se lite olika ut, beroende på vilket synsätt man använder sig av. Här kommer fyra av dem.
Inspiration från Instagram-kontot @catherenelcsw
Här kommer en liten kort förklaring till vad dehär synsätten innebär:
1. BOTAD
Termen botad är ett väldigt oeffektivt sätt att se på återhämtning. Dethär innebär nämligen att man antingen har psykisk ohälsa eller så har man det inte. Antingen är man sjuk eller frisk.
Det är ett väldigt svartvitt synsätt, som egentligen inte alls funkar om man tittar på EIPS. Borderline är redan i sig är ju en väldigt flytande diagnos. EIPS är inte något som man antingen har eller inte har. Det är mer komplicerat än så.
Kan man ens någonsin helt bli botad från sina personlighetsdrag, alltså få dem att helt försvinna?
2. KLINISKT ÅTERHÄMTAD
Kliniskt återhämtad innebär att man inte längre uppfyller fem eller fler av de kriterier man från början haft när man fått diagnosen EIPS. Fördelen med dethär synsättet är att de flesta med diagnosen EIPS därmed blir friskförklarade. Efter ett antal år kommer många inte längre uppfylla fem kriterier, utan kanske bara två eller tre. Det är däremot ett bra synsätt om man vill föra statistik.
Nackdelen med synsättet är att man fortfarande kan uppfylla ett par symtom på EIPS - och de symtomen fortfarande är förödande för den egna hälsan. Dethär innebär ju att man kan ha ett självskadebeteende och en impulsivitet som resulterar i självmordsförsök; eller extrema humörsvängningar som resulterar i starka overklighetskänslor.
Är man då fortfarande återhämtad? Ja, nog enligt detta synsätt.
3. SJUKDOM SOM KOMMER I SKOV
Enligt dethär synsättet är skoven av EIPS något som kommer och går under livet. Emotionell instabilitet är alltså något som man alltid kommer att ha, men det är inte säkert att man just i stunden har symtom. Dethär är ju givetvis ett mindre hoppfullt synsätt, eftersom det innebär att EIPS är något som man kommer att få leva med resten av livet.
Dethär är enligt mig själv ett vettigt sätt att se på diagnosen. Vissa kommer faktiskt att bli helt återhämtade, men för andra kommer det faktiskt att se ut såhär. Man kommer ha skov där man lider kraftigt.
4. FUNKTIONELL ÅTERHÄMTNING
Funktionell återhämtning innebär att man inte längre styrs av sina symtom på EIPS. Fördelen är att det faktiskt är upp till individen själv att anse när man är återhämtad. Synsättet utgår alltså inte från att kriterierna enligt DSM/ICD inte längre uppfylls, utan utgående från hur man själv ser på sin återhämtning. Nackdelen är ju att dethär synsättet gör att återhämtning från EIPS blir helt omöjligt att studera i forskningssyfte. Alla med EIPS definierar ju sin egen återhämtning olika.
Exempel på funktionell återhämtning:
-Ha självmordstankar någon gång i månaden, men inte agera på dem
-Behålla ett jobb
-Klara av sin ekonomi
-Kunna hantera relationer på ett bra sätt
-Skriva ned sina tankar i en dagbok när man är arg, istället för att skicka arga sms
"Egentligen är ju diagnosen EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person".
HUR JAG SER PÅ TILLFRISKNANDE
Jag märker att jag utgår från två synsätt när jag själv säger att jag har ett liv värt att leva och att jag inte anser mig vara sjuk.
Nu pratar jag helt utifrån mig själv, så en annan person med EIPS kan tycka att dethär är helt galet.
Jag tycker att synsättet om funktionell återhämtning är det bästa sättet att se på allt tillfrisknande. När man själv tycker att man har ett liv som är värt att leva, när man lever ett gott liv utgående från egna förutsättningar - ja, då är man välmående och frisk.
Men jag anser likväl att EIPS är något som går i skov för mig. Samma sak med återkommande depressioner. Vissa perioder lider jag mer, och har starkare symtom. Då kan jag också känna mig sjuk. Andra perioder känner jag mig återhämtad, frisk, välmående. Så jag lever med det, men jag har ett bra liv ändå.
Exempel på min egna funktionella återhämtning, utgående från EIPS-kriterier:
-Hanterar min ångest, den är inte utom kontroll --> Tar tag i den, samtidigt som jag accepterar att den är där
-Har inte lika starka humörsvängningar - inte lika djupa och långa dalar
-Kan bryta overklighetskänslor och komma tillbaka ganska fort
-Inte längre samma känslokaos inom mig
-Accepterar att mina symtom finns där, fortsätter med vardagen ändå
.
Hur ser ni på dethär med återhämtning från psykisk ohälsa?
Hurdana framsteg har ni gjort, utgående från synsättet funktionell återhämtning?
Tycker ni att man kan vara frisk även om man lever med en diagnos?
.
I nästa inlägg skall jag fundera lite mer på vad det innebär att ha ett liv som är värt att leva enligt mig själv. Vad har jag i mitt liv, som gör att jag anser mig ha ett bra liv?
Att vara frisk från psykisk ohälsa
VAD INNEBÄR DET ATT BLI FRISK FRÅN PSYKISK OHÄLSA?
-ELLER EN MONOLOG MED FÖRFATTAREN ANN HEBERLEIN
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana
som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog
bort sådant som kallas för vanföreställningar.
Min psykiater, Lars, säger att det är svårt att bli frisk. Det är svårare att bli frisk än att vara sjuk och till en början är det svårare
att vara frisk än att vara sjuk. Det är så förbannat jävla svårt att vara frisk"
-Ann Heberlein
Jag har varit sjuk. Jag var sjuk i en djup depression. Jag kan bli sjuk igen. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Ja. Åtminstone tillräckligt.
Jag tycker inte att jag är sjuk nu.
Men jag har en del skov som gör att jag under den tiden de pågår kan känna mig psykiskt inflammerad. Sjuk?
Jag lever med en del psykiska symtom som gör livet svårare att hantera.
Men jag känner mig inte sjuk.
Svårigheterna kan kategoriseras in i diverse diagnoser, men det gör inte mig sjukare än många andra.
Jag hanterar dem oftast ganska bra.
Men jävlar vad svårt det var att nå dit. Och jävlar vad svårt det var i början att faktiskt hållas där, i friskheten. I början blev jag alldeles bländad av friskheten. Det var så svårt att vara i det obekanta. Men efter ett tag orkade jag inte med mörkret längre. Det var då jag bestämde mig för att bli frisk.
Jag har ett liv som är värt att leva.
Det kunde jag inte ens se när jag var sjuk. Då när det var nattsvart och suddigt och gjorde ont att andas och ångesten bet sig fast inuti mig och tankarna grumlades till att slutligen bara vilja hitta en snabb väg ut ur dethär helvetet. Då när armarna var blytunga och hjärtat galopperade och lungkapaciteten hade blivit som ett nålsöga och synen blev suddig och overklighetskänslorna gjorde att jag gick omkring i en dimma.
Då var jag sjuk. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Vad innebär det att vara frisk från psykisk ohälsa?
Det är vad de kommande blogginläggen skall handla om. Om vad det innebär att ha ett liv värt att leva. Om hur det är att må bra igen efter att ha mått mycket dåligt. Om hur man kan må både dåligt och bra samtidigt. Om hur man kan leva med psykiska svårigheter och ändå må bra. Om hur man kan se på uttrycket 'återhämtad och frisk'.
Jag har definitivt inga slutgiltiga svar. Egentligen inga svar alls. Jag har bara viss teoretisk kunskap, mycket egen erfarenhet och tillräckligt med insikt i vad som ger mitt liv mening.
Ja. Jag är frisk, för jag har ingen depression.
Mina tankar är klara, glada. Jag känner mig som mig själv.
Jag har en visserligen drag av emotionellt instabil personlighetssyndrom, men jag hanterar mina symtom bättre nu.
De dragen är ju faktiskt också min personlighet.
Något jag inte skall botas från.
Något jag skall hantera.
Det som är jag.
De dragen hanterar jag på konstruktiva sätt numera, inte på snabba lösningar som skapar lidande.
Jag har visserligen också generaliserat ångestsyndrom. Men är jag då sjuk - eller är det bara osunda tankesätt? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag känner mig friskare än på många år.
Och jag tror att det är den känslan som är det viktigaste.
"Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag
vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir
ett enda lidande. När ångesten tar över livet".
"Det är märkligt. Det är när du inte fungerar som du förstår vad det innebär att vara frisk. Det är när din kropp sviker, när
ryggen värker, blicken blir suddig, huden rynkig, som du vet att du har en kropp. Det är först då du blir kropp. Det var som
när en långvarig förkylning släpper. En lågintensiv, envis förkylning som du lärt dig leva med. Du har varit trött och täppt så
länge att du inte minns hur det är att vara frisk. Så är den plötsligt borta och du kan andas igen".
-Ann Heberlein
Ann Heberlein är författare, doktor och teolog. Hon är dessutom bipolär, en sjukdom som gör att man pendlar mellan skov av depression och mani/hypomani. Den sjukdomen är livslång. Så hur kommer det sig då att både jag och Ann Heberlein säger att vi är friska - trots våra psykiatriska diagnoser?
För att börja någonstans så tycker jag att man behöver veta vad det innebär att faktiskt vara återhämtad eller fri från psykisk ohälsa. Men det finns egentligen inte något självklart svar inom psykiatri.
Ibland har vi alla ett eller flera symtom på någon psykiatrisk diagnos. Ibland känner vi oss helgalna. Ibland känner vi igen oss alltför väl i andras öden. Men är vi då faktiskt sjuka?
För att få en psykiatrisk diagnos måste en läkare bedöma ditt mående.
Det är när ett visst antal kriterier uppfylls som man kan få en diagnos. Det är i den stunden, i den livssituationen, enligt den läkarens åsikt. Det finns ibland inte mer än åsikter och överväganden att utgå från. Det finns ju ofta inget konkret som vid ett benbrott att ta fasta på. Det finns bara dina ord, läkarens åsikt om symtomen samt det lilla som läkaren kan observera under själva mötet. En annan läkare kan bedöma annorlunda. I ett annat ögonblick uppfylls inte ens alla symtom på diagnosen. Det är egentligen ganska luddigt.
Det är svårt ibland att veta om man lider av psykisk ohälsa eller om det bara är livet. För livet är svårt. Där ingår liksom periodvis gräslig smärta. Kanske är det egentligen först när man varit sjuk som man vet hur det skall kännas inombords när man är frisk. Då när det självklara inte längre är självklart.
"När en människas liv präglas av smärta, psykisk eller fysisk, när hon lider av en nedsatt funktionsförmåga, när hon inte
kan realisera grundläggande mål, är hon sjuk och då har hon rätt till hjälp, hjälp att leva ett liv som är så gott som möjligt,
så fritt från smärta och lidande som möjligt. Hjälp att leva ett gott liv. Ett normalt liv".
-Ann Heberlein
Numera anses det fullt möjligt att bli helt frisk från emotionellt instabil personlighetssyndrom. Tidigare ansågs det personlighetssyndromet som något som inte alls gick att behandla. Alltså som något var obotbart. En diagnos där man var dömd till ett livslångt lidande. "Ja, har man den diagnosen är man verkligen psykiskt sjuk", sa en lärare en gång åt vår klass när jag studerade utvecklingspsykologi. Mitt hjärta hoppade över ett slag vid den meningen, fylldes av skam inför mig själv.
Så svartvitt är det ju givetvis inte.
Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är inte ett obotbart tillstånd.
Men man kanske aldrig helt kommer att bli kvitt en del symtom.
De kanske lindras, men försvinner aldrig helt.
Är man då likväl återhämtad - eller är man fortfarande sjuk?
Det beror alldeles på hur man ser på det.
Jag känner mig sjuk ibland.
Jag hamnar ned i djupa slukhål som känns som brännande eksem över hela kroppen. De fräter på min själ och gör att mina tankar blir förvrängda till något nattsvart och tomt. Drömmar tonas ut, kroppen blir blytung, luften försvinner ur lungorna och det känns som mina synfel plötsligt kommit tillbaka, trots att jag gjort laseroptik på båda ögonen för många år sedan.
Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir ett enda lidande. När ångesten tar över livet.
Men annars känner jag mig frisk.
Man kan leva med olika sjukdomar, både psykiska och fysiska, och tycka att man har ett gott liv.
Ha ett normalt liv.
Ett liv som är levs med en smärta och ett lidande som är hanterbart. Precis som vi alla gör. Det är vad det innebär att vara människa.
Anse sig själv som frisk med lite skavanker.
Helt fullt normal och vanlig.
"För jag är rädd. Rädd att bli galen igen. Rädd för att tappa förståndet. Rädd för att göra mig själv illa. Rädd för att hon,den andra Ann, ska komma tillbaka och döda mig. Få mig att göra det hon vill men inte jag. Ja, jag är mycket rädd för det. Lika rädd som min väninna som haft cancer är för att cancern skall komma tillbaka och döda henne. Lika rädd som en vän som haft hjärtinfarkt är att hjärtat ska stanna igen. Så rädd som man är när man en gång nästan dött"
-Ann Heberlein, något förkortat citat
Jag är ofta rädd.
I början när jag nyss blivit frisk från depressionen är jag konstant rädd för att bli sjuk igen.
När skoven kommer väcks den rädslan till liv igen.
Men jag låter inte rädslan hindra mig från att leva mitt liv.
Jag är bara medveten om att när som helst kan vem som helst drabbas av någon sjukdom. När som helst kan vi falla.
Men innan det så skall vi leva.
Och det är där jag är. Det är där friskheten finns.
I att ha ett tillräckligt gott liv.
Då är jag frisk. När jag kan se nyanserna av livet.
Kanske det först är man lidit som man kan uppskatta livet.
Leva.
Tack till Ann Heberlein för en enväga diskussion om livet.
Citaten är hämtade ur hennes bok "Ett gott liv", där också hon funderar på vad det är som gör att man bli frisk och vad det faktiskt innebär att ha ett gott liv.