Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'dagboksfunderingar'

När man storstädar även i sitt inre

Skrivet av Pamela Lundberg 18.12.2022

 

MINNEN I EN KÖKSLÅDA

-om att kunna gå vidare, när man själv är redo
och om att ta farväl av en tid som betytt så mycket

IMG 20221204 134056 169

Det finns en tid för allt,
kunde jag konstatera för ett tag sedan.

Jag städade kökslådor. Hamnade till sist i den understa, där mina DBT-papper legat i alla år. När jag började den terapin ville jag ha mina DBT-papper, manualen och alla arbetsuppgifter lättillgängliga. Såklart att det blev en kökslåda. Mitt i. Alltid där.
I min terapilåda har sedan pappren legat under alla år.

Jag slutade alltså DBT för fyra år sedan.
På 4 år har ingen fått röra dendär lådan.
Inte jag heller.
Trots att jag slutat den terapin.
Trots att själva DBT-manualen flyttats.

Men alla terapiuppgifter. Läxor. Mål. Avtal. Hälsningar från andra i gruppen.
Det mesta har legat där orört.
Nu suckade jag åt jättehögen med papper.
Började beta av.
Lusläste.
Log åt en del minnen.
Slängde.
Brände en del direkt i vår spis.
Det var bara en handfull som jag ville ha kvar.

IMG 20221204 111433 898
Dagen efter att jag städat ur lådan frågade maken om det var jobbigt att gå igenom pappren.
Jag tittade förvånat på honom, som om han sagt nåt riktigt underligt.
För nej, det var inte jobbigt.
Inte nu längre.
Jag var nöjd över den extra lådan.

Men det tog fyra år att kunna gå igenom högen.
Jag har inte ens tvingat mig till det, utan bara låtit det vara.
Vissa saker behöver få ta sin tid.

Det var svårt att sluta DBT.
Jag förlorade min egenterapeut, som jag då tyckte var min räddare. För när man slutade den terapin skulle man automatiskt sluta hos sin egenterapeut. Jag var inte alls redo. Frågan är om jag någonsin egentligen hade blivit det. Min egenterapeut var den som bar mig när jag själv inte klarade det. Vem skulle nu bära mig?
Jag förlorade gruppen, så mitt i allt var jag inte ens DBT:are. Även om vi sågs sporadiskt, om vårt illamående var det enda som kanske förenade oss, så var gruppen viktig för mig. Den hade blivit en plats dit jag fick komma precis som jag var. En fristad där det var okej att vara sig själv, oavsett hur man mådde den dagen. Vad var jag nu då, bakom depressionen och utan en fristad?

Det var rörigt ett bra tag efter att jag slutat DBT.
Det tog kanske två år av förvirring.
Det gick inte alls bra i början.
Småningom landade jag hos en annan terapeut som fick mig att börja inse ett och annat.
En ny identitet började ta form, stöpas om - och formas till att bli "frisk".

IMG 20221210 120729265 MF PORTRAIT2

Jag gjorde många misstag. Men jag lärde mig till slut att lita på att mitt eget jag bär.
Min egenterapeut finns ju kvar. Hen var inte totalt borta, som jag då tyckte. Men hen räddar andra nuförtiden. Bär upp andra. Hen skulle aldrig bära mig för evigt. Det var inte menat så.
Jag räddade slutligen mig själv. Jag bär mig själv nu.
Jag började hitta andra platser att få vara mig själv på. Det var inte bara i gruppen som jag kunde landa, utan det finns fler ställen. Men i mitt hjärta bär jag gruppterapin som den plats där jag för första gången vågade visa mitt dåligmående utåt. Jag behövde det då. Jag behöver det inte längre. Jag har nog inte behövt det på ett bra tag.

Igår kunde jag äntligen ta farväl av vissa konkreta minnen från en kaotisk tid.
Jag är en annan i dagsläget.
Jag växte vidare. Rotade mig djupare.
Men vissa saker behöver helt enkelt få ta tid.
Utan att ens försöka stressas fram.
För till sist kommer man dit ändå.

Jag konstaterar att allt har sin tid.
Det var min DBT-tid.
Nu ligger mina finbestick i kökslådan.

 


En ett års-fotografering fylld med perspektiv

Skrivet av Pamela Lundberg 19.10.2022

 EN ETT ÅRS-FOTOGRAFERING

-Som det var nu, som det var då

IMG 20221019 094727541 HDR3

Helt plötsligt står jag i en situation där jag varit tidigare, men ändå inte längre är.
Jag ser när jag var riktigt djupt deprimerad.
Samma situation, men ändå en helt annan värld.

Alldeles kristallklart kan jag betrakta den kvinna som var jag för ett par år sedan.
Då när min man brukar beskriva det som att någon hade dragit ned en rullgardin framför mina ögon.
Då när jag handlade nästan likadant, men ögonen var nattsvarta.

Det jag ser nu är ett utifrån-perspektiv.
Plötsligt kan jag se små, små detaljer från hur jag måste sett ut.
Jag ser kvinnan som var jag.
Ser hur trött hon måste varit.
Jag iakttar henne och för första gången kan jag krama om henne.

IMG 20221019 094442489 HDR2ETT ÅRS-FOTOGRAFERING PÅ SCHEMAT
Igår var jag på ett års-fotografering tillsammans med lilleman.
Jag har varit lite spänd för att behöva göra dethär ensam, även om vår bebis är hur snäll och gullig som helst. Jag har inte riktigt vetat varför det känts så svårt - tills jag befann mig i samma fotostudio som för 7 år sedan. Ja, så länge sedan är det sedan vi senast var på en ettårs-fotografering.

Nu stod jag där - och insåg varför jag varit så nervös. Det hade ingenting med nuläget att göra.
Det handlade om hur läget såg ut för 7 år sedan.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant nu.

IMG 20221013 1745023942SJU ÅR SEDAN
November 2015 var jag sjukskriven, men min tanke var att jag antagligen skulle tillbaka på jobb sedan. Ja, för man kan ju aldrig veta hur det blir med sjukskrivningar, så det var helt enkelt att ställa in sig på jobb varje gång de började ta slut. Så jag hade ett par dagar kvar att återhämta mig innan eventuell jobbstart.

Jag var trött. Så inbota trött. Men jag ville verkligen genomföra denhär fotograferingen. Det var en sista kraftanstränging. Något som jag skulle genomföra, om jag så skulle stupa på kuppen. Ja, för det var ingen vanlig trötthet. Det var en trötthet från någon som försökt alldeles för länge att hålla upp ett välmående utåt. Som inte sov ordentligt, som inte kände vad maten smakade, som konstant kände hur hjärtat bultade i hjärtgropen och pulsen slog för hårt kring halsen, som fick tvinga sig att stiga upp om morgonen, som inte längre kunde urskilja annat på känsloregistret än ångest - trots att det inte ens är en känsla. Men det var också en kraftansträngning från en mamma som försökte ge barnen allt som hon ville de skulle få, trots att reserverna var tömda. Som så många gånger tidigare gick jag emot mig själv. Vi packade in två småbarn i bilen och åkte iväg.

"Dethär är det sista måstet jag göra - jag måste bara genomföra dethär", var min tanke. Om och om igen.
I dagsläget ter det sig som en lite konstig tanke, för det kommer ju ständigt nya måsten. Men den djupa depressionen gjorde att jag inte kunde se en vecka framåt. Det var så oändligt länge. Så att orka med något extra, hur litet det än var, var övermäktigt. Också en ett års-fotografering som inte tog länge alls. Jag kunde inte längre se att det skulle komma fler måsten. Jag kunde inte längre ta in något.

Jag minns själva fotograferingen som evighetslång. Den bara fortsatte och fortsatte i all evighet.
Jag hade svårt att andas. Blixtarna från kameran. Ljusskenet bländade. Jag hörde hur det knäppte och knäppte. Nya foton lades till på kamerans minne. Nya fotoblixtar lyste upp. En liten trött dotter som vi försökte locka att orka lite till. Typiskt nog hade hon vägrat sova före. Jag stod alldeles intill henne där hon satt upplyft på ett podium. Ständigt beredd ifall hon skulle falla. Världen snurrade. Blixtar, knäppknäpp, klickklick, "heeeej", "titta hääär". Jag som försökte le, försökte vara en bra mamma. Försökte vara den bästa mamman i hela världen. Det var ett enda ljussken, knäppande, hejande. Allting flöt samman till en enda röra. Man ser ju inte motivbilden på en cd-skiva som snurrar. Jag såg inte världen.

När det var över minns jag allting som en suddig händelse. Något som snurrade och snurrade och snurrade, tills det plötsligt tog slut. En trötthet som var så övermäktig att jag inte registrerade vad som riktigt hände.

"Dethär är det sista jag gör - jag måste bara genomföra dethär", hade jag monotont upprepat.
Och jag hade faktiskt också rätt.
Det var den sista prestationen jag gjorde på mycket, mycket länge.
Någon vecka senare kom den definitiva väggen slutligen emot. Låsta dörrar och en obekväm säng. Men det visste jag ju inte där och då.

IMG 20221019 094721309 HDR

GÅRDAGEN
Igår befann jag mig alltså i exakt samma fotostudio,
med exakt samma fotograf. Precis som för sju år sedan.
Fotograferingen tog inte ens en halvtimme.
Tjoff, tjoff - och sen var det klart. Snabbt och enkelt.
En proffsig fotograf som lyckades få lillen att skratta.
Precis som förra gången.
Allt var exakt likadant - och likväl så olikt.
Det var bara så självklart igår att kunna komma in, ta fotona och sen glatt gå ut ur affären. Så självklart enkelt, även om det var svettigt och krävde en insats. Ändå. Så självklart. Det var det verkligen inte för sju år sedan.

Och vet ni - jag är så tacksam att jag får uppleva sånthär även med friska ögon. Se samma situationer, men i en helt annan värld.
För det ger perspektiv.
Jag börjar förstå mig lite bättre.
Jag börjar se den kvinna som en gång stod där. Hur ofantligt trött hon måste ha varit.
Jag ser henne - och jag ser mig.
Och vet att det finns ett oändligt universum mellan oss.
Och ändå är vi så nära.

IMG 20221019 094449915 HDR2

Det stod en kvinna på trappan intill terapimottagningen för ett tag sedan.
Jag iakttog henne när jag gick förbi.
Hon såg fräsch ut. Håret uppsatt i en slarvig svans, en lång kappa, mobilen i ena handen.
Men hennes ögon var mina, som de var då.
Mörka, utslocknade, fyllda med ångest.
Så frånvarande hon såg ut.
Precis som om hon skulle befunnit sig i en helt annan värld.
Hennes ansiktsuttryck var utraderat. Slätt, slappt, förlamat, nollställt.

Jag gick förbi mig själv den dagen.
Jag gick förbi och kunde äntligen se hur jag sett ut, då för sju år sedan.
Jag såg annorlunda ut än vad jag trott.
Jag såg sjuk ut.

Jag hade trott att depressionen inte syntes på mig.
Men den syntes visst.
Den fullkomligt lyste.


Jag såg in i kvinnan som var jag.
Sju år senare ser jag mig på trappan.
Vi möttes äntligen, jag och kvinnan som var jag.
Jag kramade henne, log utan att säga något. Nickade.
Och tänker att tack och lov, tack och lov lyser jag igen.

Jag gick förbi kvinnan som stod på trappan till terapimottagningen.
Gick förbi utan att hälsa.
Jag känner henne inte.
Jag har aldrig sett henne förut.
Men i henne kunde jag se mig.
Ser den som kunde varit jag just där och då.
Och det gav perspektiv.

För jag är ju här nu.
Långt borta från då.

 


Att bygga upp sig själv i en ny, starkare version

Skrivet av Pamela Lundberg 19.06.2022

output 1655653218246

ATT VÅGA BÖRJA BYGGA UPP EN NY VERSION
AV SIG SJÄLV

 

En text jag skrivit om hur det kan kännas att tvingas börja bygga upp sig själv igen, när man mentalt kraschat och terapiåren avlöser varandra för att det är så svårt att hitta tillbaka till en kärna man en gång förlorat.
Kanske känner du igen dig, kanske inte. Jag har i varje fall alltid tyckt om att läsa mer poetiska texter ibland, för att de når mig på ett helt annat sätt. Därför delar jag den här.

.

"En ny sommarpaus i terapin. Tanken slår mig att det har blivit många pauser. Många år. Visst har jag behövt dem alla, men aldrig hade jag trott att man skulle plocka och dra så pass att det faktiskt krävs mer terapi för att hitta tillbaka till delarna. Eller så har det bara tagit väldigt länge för mig att börja hitta mig själv.
Det som andra gjorde som tonåringar och unga vuxna missade jag, för jag hade så fullt upp med att försöka bemästra ångesten. Och jag höll ihop, jag höll ihop så hårt att en krasch var det enda nödvändiga för att jag skulle kunna börja om och samla ihop de viktiga delarna i pusslet som plötsligt kastats i ilfart in i väggen. Bitarna höll, men helheten behövde verkligen byggas om.

Att plötsligt stå som ett tomt blad och inte veta någonting om sig själv är förvirrande, skrämmande, panikartat. Vilka delar ska man behålla när man inte hitta någon bit som passar?

Jag gjorde ett val. Jag började om.
Sket helt i detdär värdelösa gamla pusslet och började bygga ett nytt.

Jag hittade ett med vacker ram.
Ett som var lite guldskimrande om man svängde på det i ljuset. Det såg fint ut.
Det var ett ganska svårt pussel. Det svåraste jag lagt.
Konstiga bitar, färgglada färger, svarta linjer, genomskinliga snitt. Jag har fått ta upp varje bit och syna det nära, nära i dagsljuset.
En och en har bitarna fyllt ramen. Ofta sakta, men ibland i rusande takt.

Det är fint dethär pusslet. Det är ganska helt nu.
Färgfyllt, nyanserat, svartlinjerat, guldskimrande. Och det är mitt alldeles egna.

Men det är lite skrangligt och osäkert i kanterna än.
Jag håller på limma fast delarna, en och en. Det är därför terapin finns kvar.
Jag kan hålla i pusslet själv nu, men det är säkrare om någon annan ännu håller i andra sidan.
Det är inte riktigt färdiglimmat än. Men vackert, det är det.
Dessutom kan man byta ut bitar. Välja andra nyanser. Bryta loss lite lim, lägga nytt.

Jag är stolt över det pussel jag valt att bygga. Det är unikt.
Men väldigt tröttsamt ibland när det känns som svårighetsgraden går alldeles över min kapacitet.
Tills jag igen hittar den rätta biten.

Och det slår mig, att jag som 36-åring är rätt bra på att bygga pussel.
Nu när jag vet vad jag vill."

InFrame 1655654789363


Att återvända

Skrivet av Pamela Lundberg 19.02.2022 | 1 kommentar(er)

IMG 20220218 141727160

"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".


DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.

När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände. 
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.

IMG 20220218 110123252 HDR2

IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.

I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad. 
Här står jag, ett par år senare. 
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade. 
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt. 

Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.

Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.

IMG 20220217 132348271

IMG 20220217 132533897

Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills. 
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär. 
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten. 
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med. 
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över. 
Jag hoppas mina ord kommer räcka till. 
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.

IMG 20220219 093144796 HDR

Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom. 
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig. 
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter. 
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna. 
Tillbaka till vardagen. 

Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit. 
Där stod jag. Trots allt. Efter allt. 

Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan. 

IMG 20220219 093617649 HDR