Visa inlägg taggade med 'depression'
Roligheter i vardagen
TVÅ ROLIGA VARDAGSHÄNDELSER
Det är sällan jag känner en sådan idétorka när det kommer till bloggteman, men hela januari har jag känt mig så oändligt trött på mörkret och vintern att det varit riktigt stopp på all skrivlust. Januari har nog varit den tyngsta månaden på länge, där jag riktigt tappat energin.
Därför är det så skönt att märka att ljuset börjar återvända nu. Att det dessutom känns lite vår med fågelkvitter och en temperatur runt noll kan jag inte klaga alltför mycket på, även om det må vara för tidigt än. Just nu är det precis vad jag behövt. Bara att kunna gå ut efter klockan 15 och ändå mötas av solen gör gott för min själ.
TUMISTID MED MAKEN
För två helger sedan var jag och maken över till Umeå på en dagskryssning. Jag hade inte varit från lillen en hel dag innan det, så det var med viss nervositet jag lämnade över ansvaret. Egentligen visste jag ju att det skulle gå jättebra, för han är ju varken blyg eller speciellt svårskött.
För ja, jag behövde dethär.
Jag och maken behövde dethär.
Lilleman och jag behövde dethär.
Men nog hann jag ju göra en övernoggrann lista trots det... Nu känns den ju nog lite väl pinsam, hehe.
Vi har faktiskt alltid passat på att göra någon liten miniresa någonstans just under januari-febaruari. I vanliga fall har vi alltid övernattat en eller två nätter på hotell, men denhär gången blev det en heldag istället. Denhär traditionen är något som vi hållit fast vid ända sedan flickorna var små, eftersom det är välbehövligt att kunna tillbringa tid med partnern också utan barnen ibland. Jag har uppskattat att kunna äta i lugn och ro, men framförallt just att bara få vara tillsammans med min bästa vän i livet. Vi brukar satsa på shopping, mat, och bowling eller bio eller vad som nu faller oss in. Det behövs absolut! Iår hann vi ju inte med annat än shopping i Umeå, men jag är i vart fall nöjd.
Maken hade dessutom bokat frukost åt oss på båten. Att få börja med att äta i lugn och ro hör ju inte till vardagen just nu.
Det jag tycker mest om är att verkligen hinna diskutera lite allt möjligt annat än just vardagsrumban. För det är så lätt att man glömmer bort varann mitt i alla rutiner, framförallt när barnen är små. För man pratar om barnen. Man pratar om hur man skall få ihop veckan, vem som skall köra vart, vad vi skall äta för mat - och sedan är båda upptagna på varsitt håll för att få ihop det. Känner du som småbarnsförälder igen dig?
Det är just för att hinna se varann lite mer som vi brukar satsa på en miniresa. Inga långa och lyxiga resor, för själva vitsen med allt har ju egentligen varit att kunna pausa vardagen lite. Lägga undan föräldrarollen en liten stund och bara vara.
FÖRELÄSNING FÖR UTVECKLINGSPSYKOLOGISTUDERANDEN
Jag har även hållit en föreläsning för studeranden i utvecklingspsykologi på Åbo Akademi i Vasa nu i början av februari. Jag har ju själv studerat det ämnet, så det är extra roligt att kunna få möjlighet att bidra med något rent konkret åt de nya. Iår fick jag ju dessutom vara på plats i en vanlig föreläsningssal, så innan blev jag tvungen att gå en liten rundtur i byggnaden. Det finns så mycket fina minnen från denhär tiden, och jag har faktiskt inte varit till universitetet sedan jag blev klar för elva år sedan. Lite hade ändrats, men faktiskt inte jättemycket.
Jag tycker väldigt mycket om att föreläsa för studerande och vårdpersonal. Jag känner att jag har något att ge som inte böcker och fakta kan förmedla. Jag tror det är väldigt viktigt att kunna ge en bild av hur psykiskt illamående kan se ut i riktiga livet, för böckerna ger ju oftast en så förenklad bild av något som är mycket mer komplicerat än så. Speciellt dethär med att en diagnos kan yttra sig så olika för olika personer - och bakom den finns det ju fortfarande dessutom en människa med många friska sidor. Dessutom kommer det alltid en del frågor och kommentarer efteråt, vilket jag själv tycker är intressant.
LYX I DEN GRÅA VARDAGEN
Hela januari och början av februari gått åt till vardagsrumban. Jag har läst väldigt mycket den senaste tiden, men att orka skriva något när man själv är rätt tillplattad inombords har inte riktigt funkat. Jag har inte tänkt pressa mig heller, för jag har behövt få rå om mig själv. Jag hoppas att min egen ork återkommer i takt med att dagarna blir längre, för jag har ju nog lite kommande blogginlägg i planerna.
I övrigt har mina flickor eventuellt börjat gilla att baka. Åtminstone denna helg. Jag som inte tycker det är jätteroligt att baka försöker lära upp barnen istället. Återstår att se om intresset håller i sig. Idag kunde vi i varje fall ha söndagsfika efter lördagsfikan.
För om nu vintern ännu håller oss i ett fast grepp så tycker jag definitivt att vi skall satsa på lite mer vardagslyx. Enkla saker, som en fika med familjen eller vännerna kan pigga upp en annars lite halvgrå dag.
Sen får vi hoppas på ett mycket soligt febuari!
En tröttsam start på året
ETT GRÅTT JANUARI
Jag gissar att jag knappast är ensam om att tycka att januari hittills varit en tröttsam månad. December var mörkt, men då är det likväl så mycket annat som upptar vardagen. Men att januari skulle vara såhär grådaskigt och halvgrått börjar verkligen tära. Solen har ju verkligen inte synts till alltför ofta den senaste tiden. Jag tror att många håller med mig om att det börjar kännas segt nu, dethär mörkret. Jag började känna av mörkret redan i december, men det är först nu som det börjat tryta på mina krafter.
Jag hade ju trott att jag helt skulle slippa märka av årstidsdepressionen iår, eftersom hösten var så toppen. Oktober och november var energifyllda månader, vilket det inte brukar vara. Men de var så soliga och fina att jag inte tänkte att de var två av de jobbigare månaderna. Därför är jag lite förvånad om jag skall snubbla på mållinjen, för redan nu börjar ju dagarna vara längre. Men jag skulle behöva mycket solljus och framförallt mycket mer dagsljus just nu. Jag drömmer mig redan bort till våren när man kan tillbringa mycket tid utomhus med vår lilla kille, som kommer att kunna springa mer fritt när han inte är påbyltad som en Michelin-gubbe.
EN ALLMÄN LÅGHET, MEN INGEN DEPRESSION
Nej, jag är INTE deprimerad. Det är långt ifrån hur det brukar vara. Det är jag tacksam för. Men jag känner mig låg, orkeslös, trött och utan motivation. En känsla av att allt är tråkigt och väldigt grått. Och jag har inte motivation eller lust att hitta på något heller. Det är precis som om januaris grådaskighet lagt en grå slöja runt mig.
Jag har ju ganska lätt att falla in i dehär milda tecknen på depression, och i vanliga fall brukar det skrämma mig. Jag brukar alltid oroa mig för att det skall bli värre. Men faktiskt så är jag inte rädd iår, även om jag tycker att det är jobbigt. Jag försöker snarare acceptera att jag funkar såhär. Jag blir ganska låg denhär årstiden, för att det korta dagsljuset vi har just nu inte räcker till för mig. Jag har ju en ljusterapilampa, men det finns inte en chans i världen att jag skulle ha möjlighet att använda den iår när vi har en ettåring här hemma, som klättrar och plockar i allt. Därför tänker jag att jag får göra det bästa av situationen.
Jag är ute så mycket jag kan, jag motionerar det jag orkar och hinner, samt planerar in roliga saker i min kalender. Dessutom läser jag väldigt mycket böcker, när barnen somnat, för det är ett intresse som jag faktiskt hinner hålla vid liv just nu. Det må vara motigt, men det enda sättet att övervinna en depression är att ta makten över den innan den lägger sig som ett täcke över livet.
Jag har ju också förmånen att få vara hemma med mina busar. Även om det är tjatigt, ensamt och tråkigt emellanåt så är dethär en tid som jag värdesätter väldigt mycket. Och även om vår lilleman är överallt och gör konstant nya hyss, så är han så fruktansvärt rolig just nu. Vi får skratta många gånger per dag åt honom, för han vill verkligen vara med och försöka lära sig allt. Dammsuga, göra eld i spisen och spola på toan - men resultatet blir ju skrattretande gulligt.
VILOLÄGE
Jag tror heller inte att det skadar att lägga sig lite i viloläge ett tag. Det är ju inte heller en hel vinter kvar innan ljuset återvänder, så det känns helt överkomligt. Om en månad kommer årstiden kännas helt annorlunda. Då börjar solen värma lite smått och dendär förväntan att "det kommer en vår iår igen" börjar infinna sig. Kanske det ibland är bara bra att vila upp hjärnan, logga ut från de ständiga kommande roligheterna och bara låta vardagen rulla i segt takt? Jag tror definitivt det är bra efter det stressiga december. Vi har ju det bästa framför oss sett i årstider- vårvintern, våren, sommaren.
Och idag visade den ju sig, solen.
Snart kommer nog energin tillbaka, den med. 
Motion för att förebygga vinterdepression
ATT FÖREBYGGA VINTERDEPRESSION
-Om motion som en viktig ångestdämpare och
en förebyggande aktivitet vid årstidsbunden depression
Mina barn gjorde såhär fina mandalas utomhus.
NACKDELARNA MED HÖSTMÖRKRET
Imorgon visar kalendern på första oktober, och med viss rädsla märker jag hur varje vecka sakta blir lite mörkare.
För mig som har årstidsbunden depression blir det mörka en stor kompakt vägg som kommer emot en varje år.
Men iår har jag större förutsättningar för att kunna mota undan den värsta nedstämdheten. Det skall faktiskt nästan bli intressant att se hur jag kommer att må iår, med rätta mediciner och ingen baby blues efter graviditeten.
Men årstidsbundna depressioner är likväl inget som man kan "rycka upp sig från" eller "tänka positivt".
Det handlar om en nedstämdhet som bara kommer, oavsett.
Det är något med detdär novembermörkret som gör mig mer än låg.
Det är något med avsaknaden av sol och de korta dagarna.
Det är tyvärr mer invecklat än att försöka se framåt, mot vintersolens strålar i mitten på februari.
Det handlar inte heller om att avsky hösten, för det gör jag inte.
Jag älskar hösten. Rutinerna, färgerna, kyliga morgnar.
Det är mer komplicerat än vad jag själv riktigt förstår.
VARA HÄR I NUET
Eftersom jag har förmånen att kunna få vara hemma ännu ett år med vår lilleman satsar jag på långa promenader.
Dendär ljusterapilampan jag har kan jag bara glömma att hinna sitta vid just nu.
Så jag satsar på vanligt utomhusljus.
Även regntunga dagar.
Ibland svänger jag in på någon enslig skogsväg, tar bort hörlurarna ur öronen och pausar poddlyssnandet.
Jag koncentrerar mig istället på att titta runt mig och verkligen försöka se de små detaljerna.
Färgen på löven, lummigheten under granarna, skiftningarna i det gråa diset på himlen.
Sedan skiftar jag fokus och koncentrerar mig på alla ljud runtomkring mig.
Jag lyssnar på knarret under skorna, på blåsten, på fåglarnas läten. På det som inte hörs från början.
Jag går inte jättelänge så, utan ett par tio minuter räcker för att jag skall känna mig återhämtad från alla dagens intryck.
Men det är rofyllt, lugnt. Återhämtande. Gör att jag faktiskt bara är. Här.
MOTION SOM ÅNGESTDÄMPARE
Det bästa sättet att förebygga årstidsbunden depression är att se till att gå ut varje dag samt att motionera.
I höst har jag verkligen möjlighet att satsa på den biten.
Jag har använt motion som ångestdämpare i tillräckligt många år nu för att min kropp direkt skall bli lugn när den får röra på sig.
Låter det konstigt? Tjae, jag hade inte trott på det tidigare, men det är numera mitt konstaterande.
Direkt jag går ut på en rask promenad eller styrketränar går min ångestnivå sakta nedåt. Inte så att den behöver försvinna helt, men så att den sjunker. Så fysisk aktivitet är faktiskt jättejätteviktig även när man mår dåligt!
Fysisk aktivitet kan dessutom vara en jättebra familjeaktivitet. En avkoppling. En energihöjare. Listan kan göras lång!
Jag brukar gå ut med lilleman direkt de större barnen åkt till skolan. Eftersom fysisk aktivitet får mig att må bättre och ger mig mer energi, har jag den energin med mig hela dagen. Så om du är sjukskriven/hemma vill jag verkligen tipsa om att gå ut direkt från morgonen. Jag hatar det mörka molniga fram tills att jag kommit mig ut och inser att det ju inte var så grått och trist som det verkade vara från utsikten i fönstret. Jag mår absolut bättre, även dagar när jag är trött.
BETEENDEAKTIVERING
För att inte hamna i negativa tankebanor och öka ångestnivån ännu mer tror jag att det är jätteviktigt att satsa på beteendeaktivering. Alltså att öka på mängden aktiviteter som tidigare gjort dig glad, trots att det inte alls känns bättre för stunden.
Man kan inte bara tänka sig ur dåligmående, utan man måste GÖRA.
Ibland faktiskt livet ut, för att inte falla tillbaka.
Att börja med något litet, som att gå en promenad samma tid varje dag, är något som alla mår bra av.
Också något som alla klarar av - man kan ju anpassa sträckan enligt måendet.
Det är först nu när jag är äldre som jag förstått att naturen ger väldigt mycket inre kraft åt en.
Jag fick leta ett tag, men nu hittar också jag lugnet utomhus.
NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Jag brukar börja känna av mörkret först när klockan vrids om till vintertid, men iår har jag en ettåring att ta hand om samt kommer jag gå en kurs som jag ser jättemycket fram emot.
Dagarna kommer inte att ha för många timmar. Jag kommer snarare att bli tvungen att planera för att få ihop det.
Att våga söka till en ny kurs eller börja med ett nytt fritidsintresse gör också att man kan börja må bättre.
Alla behöver vi ha mål för att kunna orka se framåt.
Jag mår faktiskt oftast bättre när jag har ganska fullt upp, trots att för mycket program vill göra att jag har dagar när jag är helt orkeslös och bara vill sova. Det är en ganska svår balansgång, men jag tycker ändå att jag blivit bättre på att lära mig leva med den begränsade energin. Det gäller att planera bra.
UT I NATUREN
I dethär inlägget finns bilder där åtmistone jag ser färgskiftningarna som finns i naturen. Himlen, skogen, löven, i diset, i ljuset och i mörkret. Bilderna är inte rättvisa verkligheten, men jag vill ge er lite höstinspiration. Mäktig är den, hösten.
Jag mår bra just nu. Ifall det blev luddigt.
Hoppas att ni kan njuta av hösten utomhus!
Att äntligen vara fri från självhatet
NÄR SJÄLVHATET BLIR VARDAG
Dethär har varit en svår text att skriva som ett blogginlägg. Faktiskt har jag låtit bli att dela den hela sommaren, för jag har tvekat till hur den skall tas emot och hur jag efter dethär skall ses som person. Men samtidigt är jag absolut inte ensam om mina tankar, och det är också därför jag tycker att det är så viktigt att våga prata om sådant som är svårt. Så därför väljer jag nu att publicera några av de tankar som jag brottats med i många år, som känns väldigt personliga och känsliga.
"Jag hatade nog egentligen aldrig mig själv, jag kunde bara inte känna att jag dög till något som människa"
ATT ÄNTLIGEN VARA FRI FRÅN SJÄLVHATET
Det är i början av juni och jag är ute på en helt vanlig långpromenad. Sommarvärlden sluter sig omkring mig där jag vandrar med en sovande bebis i vagnen framför mig. Luften är alldeles lagom varm, böndernas sådd har precis börjat växa till sig på ängarna och jag går omkring i tystnaden. Inga poddar, ingen musik. Jag låter tankarna få virvla alldeles fritt. Tar ingen notis om någon speciell tanke, spinner inte vidare, planerar inget. Låter hjärnan snurra på i sin egen takt.
Och där slår det mig. En nästan förvånade tanke. "Jag hatar inte mig själv längre".
Det får mig att vakna till, stanna upp och backa inombords för att faktiskt kunna snudda vid den om igen. Det låter kanske som en väldigt underlig tanke - men för mig är det väldigt, väldigt stort.
Det är en sanning som gör att jag sträcker på mig och nästan blir tvungen att stolt andas in den insikten.
Jag tillåter mig att våga känna den lilla chocken över att jag faktiskt just konstaterade något som jag i många år känt var helt omöjligt.
Att inte avsky sig själv.
För nej.
Jag känner inget självförakt längre.
Jag har faktiskt inte känt så på väldigt länge. Jag har bara inte tänkt på det tidigare, det har varit något jag bara låtit tyna bort ut i intet. Helt enkelt bara lämnat.
STARKA TANKAR OCH KÄNSLOR
Självhat. Självförakt.
Något som jag vill hävda är mycket vanligt vid psykisk ohälsa. Men också hos personer som inte är drabbade. Något som lätt drabbar den som har en vacklande självbild.
För mig har det nog varit den psykiska ohälsan som skapat detta tankemonster. Det har egentligen skapats på grund av ett psykiskt illamående, och periodvis varit så starkt att jag känt det som ett självhat. Det är inte jättelätt att dela med sig av dehär tankarna, men jag tänker ändå göra det i ett försök att skapa förståelse.
"Vaddå - hur kan man hata sig själv? Är det inte ett väl starkt ord?"
kanske någon undrar.
Ja. Det är ett starkt ord. Det var en stark känsla.
Ett mycket starkt missnöje. Som en brännande ilska riktat mot en själv.
En känsla så stark att det gnistrade om den. Precis som ett sprakande tomtebloss, som slår ljusa gnistor omkring i alla riktningar. Men gnistorna har bara brunnit inombords. Ett förakt som är helt obeskrivbart. En känsla stark att den tagit över allt.
Ord som kunde cirkla runt i huvudet på mig var "ingen tycker om dig", ful, oduglig, dålig, äcklig, onödig, motbjudande, värdelös, bortglömd, tråkig, "ingen framtid"
och en lista som kan göras mycket lång. Precis som på bilden nedan.
Ja, det är ett starkt ord. Men eftersom jag har drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom har också de flesta känslor varit väldigt extrema. Det jag känt har jag känt hundra procent.
Det är först nu, efteråt, som jag insett att det aldrig handlade om rent hat - utan mera om en väldigt dålig självbild.
HUR ALLT BÖRJADE
Jag minns hur dethär självföraktet började i högstadiet när jag började må dåligt. Alltså som 13-åring. Sedan växte det sig allt djupare med åren, i takt med att jag började må sämre.
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde må som alla andra.
För att jag inte mådde bra.
För att jag kände att jag inte dög och räckte till till de höga kraven jag lade på mig själv.
För att jag inte tillhörde de populära, utan hamnade i bottenskrapet.
För egentligen allt som hörde ihop med mig själv som person.
Jag har aldrig känt att jag duger som jag är.
Jag har ständigt strävat efter att prestera ännu bättre, alltid lagt ribban ännu högre.
Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd och tillfreds, trots att absolut ingen annan ställt dehär kraven på mig. Men även om ingen har ställt sådana krav på mig - har jag själv alltid tävlat med mig själv. Precis som man bör, sägs det ju. Oavsett vad det gällt så har jag känt att det jag åstadkommit inte dugit.
Alltid gjorde jag något fel. Även när jag fick dedär högsta skolvitsorden eller lyckades uppnå något annat jag velat så har jag alltid känt att jag borde ha gjort ännu bättre. "Nog hade jag väl kunnat göra det liiite bättre, va?"
Jag har velat vara bäst på allt - men inte för att göra omgivningen nöjd, utan för att jag själv tänkt att jag på det viset skall känna mig tillräckligt duglig. Jag har alltid själv varit den som velat vara duktig. Jag har tyckt om att känna mig just duktig.
Men duktigheten har aldrig räckt till i mina ögon, utan ribban har alltid kunnat höjas lite, lite.
Jag har alltid krävt det omöjliga av mig.
Jag har krävt total perfektion i allt.
En riktigt gammal bild, skulle säga jag är kanske 18-19 år där?
ATT LÅTA SJÄLVHATET KONTROLLERA LIVET
Många gånger ledde det till oändligt ältande i ungdomen.
Gjorde jag något fel? Sa jag något opassande? Vad tycker de andra egentligen om mig? Vad borde jag ändra på för att bli en intressant person? Sådär gick tankarna, i all oändlighet.
Dehär tankegångarna leder till nervositet över att inte duga. Till överanalyseringar och övertänkande.
Ett ältande som man kan likna vid hjärntvätt. För slutresultatet blev alltid detsamma: "Du duger inte. Du måste bättra dig".
Ältandet tog otroligt mycket energi.
Jag försökte så länge ta kontroll över självhatet genom att förändra mig själv. För då, då skulle jag nog duga.
Jag försökte förändra det jag såg i spegeln.
Jag ändrade åsikt om saker, eftersom jag tyckte att andras argument var bättre än mina.
Jag försökte dölja mitt illamående, för att vara som "alla andra".
Jag försökte få de bästa vitsorden, vara duktigast.
Ingenting som någon annan sa hjälpte.
Inga fina ord, inga positiva kommentarer. Det var som att jag var helt immun.
Positiv feedback bara rann av mig, sköljdes bort lika fort som sanden på fötterna när man badar. Jag tog aldrig det. Lyssnade aldrig helhjärtat. Jag kunde helt enkelt inte, för hatet inombords förmörkade allt ljus som försökte hitta in.
Ja, jag försökte förbättra mig på alla sätt och vis för att duga- men jag hatade mig själv ändå lika djupt och innerligt.
Min simpla hjärttatuering, som numera har några år på nacken, gjorde jag på ena handleden för att alltid bli påmind om att jag duger, att jag är värdefull - och kommatecknet har ju sin egen internationella betydelse (i korthet att man överlevt psykisk ohälsa).
ATT INTE LÄNGRE AVSKY SIG SJÄLV - UTAN ATT VILJA SIG SJÄLV VÄL
Och många år har ju gått. Många, många gånger har jag i terapin upprepat meningen "jag hatar mig själv", speciellt när jag mådde som sämst.
Aldrig har jag kunnat förklara varför.
Aldrig har någon kunnat få mig på andra tankar.
Aldrig har jag ens förstått vad det innebär att inte känna självhat.
Jag kände att självhatet var ett medfött konstaterande. Något som aldrig skulle bli bättre.
Efter att ha levt med ett starkt självhat i många år trodde jag på allvar att jag aldrig skulle upphöra känna såhär. Jag gav faktiskt upp.
Kanske var det precis det jag behövde.
För nu är det början av juni 2022 och jag går min dagliga promenadrunda.
Insikten att jag inte längre hatar mig landar som en stark, mäktig tanke bland alla vardagsfunderingar.
Insikten att jag inte känt så på mycket länge.
Insikten att jag mestadels trivs rätt bra i mig själv känns rätt behaglig.
Missförstå mig rätt, jag älskar mig absolut inte varje sekund.
Jag tycker inte ens om allt med mig själv.
Men hatar?
Nej. Jag hatar inte längre. Jag föraktar inte heller.
Jag vill mig väl.
Det är en märklig känsla. Faktiskt blir jag ibland lite obekväm med den, för den är så pass okänd för mig. Men jag tycker om den.
HUR JAG FÖRÄNDRADE SJÄLVHATET TILL SJÄLVACCEPTANS
Det krävdes att jag slutade kämpa emot mig själv, och började försöka hitta mig själv bland alla skärvor av prestationskrav och normer över hur man skall vara. Jag slutade försöka passa in i en mall där jag omöjligt kunde vara.
I många år hade jag gått HELT emot mina egna förutsättningar, bara för att försöka vara så duktig och omtyckt i andras ögon.
Självhatet slutade först när jag slutade försöka vara någon annan än mig själv. Slutade försöka bli omtyckt av alla. Slutade med att försöka skapa ett liv som anses lyckligt på sociala medier.
Jag började öppna upp om vem jag är. Inte medvetet, men jag började anpassa livet enligt mina förutsättningar.
Försökte lära mig acceptera hur jag fungerar.
Hittade andra sätt att leva som passar mig bättre.
När jag fyllde på jag-bilden med sånt jag tycker om att göra - och gjorde det för att jag genuint tycker om det, inte för att passa in - försvann hatet.
Jag slutade försöka skapa det perfekta livet utåt, och började göra sånt jag själv vill och behöver.
Jag behövde inte längre bevisa att jag passar in, för jag vill inte passa in.
Det enda jag vill är att vara mig själv. Oavsett var det passar.
Och när jag äntligen var mig själv - då slutade jag hata.
Jag började tycka om, uppskatta, acceptera.
Och nu, efter att ha min terapeuti i många år upprepat orden "Du skall vara duuuu, ingen annan!" som ett ständigt mantra, kan jag äntligen förstå vad hon menar.
Jag insåg inte ens det själv, men jag försökte så länge bli någon annan än mig själv, för att bli uppskattad av andra.
Min egen självbild var så svag, eftersom jag i redan så tidiga år börjat må dåligt och inte hann med processen att hitta mig själv. När andra som tonåringar hade fullt upp med att hitta sig själva, hade jag fullt upp med att må dåligt. Så denhär hittande-processen har kommit först de senaste åren.
ATT VÅGA VARA TILLRÄCKLIG
Såklart kommer det dagar och stunder när jag fylls av ett brinnande självhat. Det skulle vara konstigt om det helt skulle försvinna, när jag gått med känslan mer än halva mitt liv.
Skillnaden mot förut är att jag inte längre går in i känslan. Jag känner den, men jag späder inte ut den ännu mer. Jag väljer att bryta den dåliga cirkeln istället. Jag rabblar inte upp allt dåligt med mig själv.
Jag plockar bort sådant som triggar igång självhatet ännu mer. Kan jag inte undvika så väljer jag att åtminstone att inte springa fram och omfamna självhatet ännu mer, vilket jag faktiskt gjort tidigare, eftersom allt som är bekant blir tryggt. Även en känsla av självhat kan kännas trygg. I dagsläget noterar jag att känslan finns. Känner hur smärtsamt det är. Men sugs inte upp, absorberas inte längre. Då går det också om mycket snabbare.
Idag är jag på god väg att våga vara tillräcklig.
I mina egna ögon.
Med misstag, med framsteg.
Jag har alltjämt dugit. Men det mig 36 år att våga säga det högt.
Det tog 36 år för mig att våga tycka om mig själv i varje fall alldeles tillräckligt.
Men nu vet jag att jag gör det.
Jag duger. Jag hatar inte.
Jag har äntligen slutit fred med mig själv.
Nu förstår jag att det omöjliga går.
Jag tycker om mig själv.
I varje fall alldeles tillräckligt.
Vardagen som fick mig att komma ur post-partum depressionen
VAD GJORDE JAG SJÄLV FÖR ATT MÅ BÄTTRE?
Om min egenvård
Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att min postpartum depression gick över relativt snabbt tack vare att jag påbörjade min medicinering, som redan i många år hjälpt mig. Tack vare den tycks jag alltjämt ligga på en stabil, okej nivå. Men det tog ju ändå någon vecka av jobbiga insättningssymtom innan den alls gav effekt (ja, fy sjutton vad hemska insättningssymtomen kan vara!), och därefter några veckor till innan jag landade i mig själv igen. Ja, och därtill även ännu en tid innan jag började känna igen mig själv igen efter allt som varit.
Jag började med att helt enkelt minska kraven. Tog bort allt extra som tog mycket energi den första tiden. Plockade bort tills det bara fanns ett par saker jag gjorde per dag, förutom all tid framför tv:n. Där matade jag bebisen, där landade jag när bebisen sov, där myste jag med övriga familjen.
Så det första tipset höll jag bara första tiden, de andra håller jag mer eller mindre även i dagsläget. Lite beroende på vad jag behöver.
VI BARA VAR
Jag införde ganska strikta rutiner för både mig själv och familjen den första tiden. Det var så omtumlande med en ny krabat i familjen, och det kändes så kaotiskt när vi föräldrar inte riktigt hann med vardagssysslorna. Så vi bestämde att vi avsäger oss alla besök, alla kompisbesök, allt extra. Det skulle bara vara vi fem. Flickornas fritidsaktiviteter fortsatte nog som vanligt, men inget annat. Småningom började det kännas roligt med besök, när jag inte hade ångest och grät helt utan orsak.
Jag tror att det gjorde gott åt oss alla. Vi var bara hemma. Gjorde läxor, var med bebin, kollade tv, hade alltför mycket skärmtid, hängde. Jag skötte bebin, min man tog hand om stora flickorna och egentligen allt annat de första veckorna. Småningom orkade jag börja laga läxor med flickorna igen. Jag orkade började fylla diskmaskinen, laga mat och tvätta. I början satt jag mest vid tv:n och orkade ingenting annat än ta hand om bebin. I dagsläget känner jag mig återställd. Nu orkar jag, nu är det snarare att jag inte alltid hinner med allt jag skulle vilja.
PROMENADER
Jag började promenera varje dag för att få både motion och frisk luft. I början korta promenader, för jag hade ju inte kunnat röra mig på många månader. Det tog ett tag innan foglossningen helt försvann. Och det tog ännu längre för att få upp grundkonditionen. Dethär är ju också en orsak till att jag velat röra på mig - jag har haft en ganska okej grundkondition tidigare. Nu kände jag inte alls igen min kropp. Såhär sex månader efteråt börjar det kännas bättre, men min rygg är fortfarande i ganska dåligt skick. Men eftersom det blev en så lång paus i träningen tar det också lång tid att komma tillbaka. I dagsläget har jag kört ett par träningspass hemma, och det har känts bra. Korta pass på en halvtimme med vikter gillar jag bäst. (Det har tyvärr blivit paus med det nu, eftersom vi fick corona).
Jag har orkat börja promenera ännu mer nu. Både längre och oftare. Jag måste vila ibland, men ungefär fem dagar i veckan promenerar jag. Sedan slänger jag in ytterligare ett kort träningspass en dag. Men mer orkar inte min kropp just nu. Jag kan inte styrketräna flera gånger i veckan. Så man behöver verkligen lyssna på sin kropp. Dethär är något jag försöker lära mig nu. Jag vet att jag gärna bara kör på för att jag vill få snabba resultat, eller bara av ren vana. Men nu försöker jag faktiskt se vad jag faktiskt orkar.
Men promenader gör att jag är på så mycket bättre humör resten av dagen. Därför skulle jag gärna gå varje dag. Men jag behöver nån vilodag från det också. Jag lägger på min favoritpodd i ena örat och lyssnar efter bebisgråt i det andra. Det är nog därför promenaderna är så roliga också. För att jag får lyssna på P3-dokumentär samtidigt. Jag har inte riktigt fastnat för ljudböcker.
SOVA MIDDAG
Jag började sova middag varje dag.
I början kändes dethär som en otrolig katastrof, som om hela dagen var förstörd. Jag hade SÅN ångest när klockan började närma sig eftermiddag, för jag visste att det skulle bli mörkt ute. Då kändes det som om dagen var slut. Det var ofta då jag hade mest ångest. Jag visste ju att jag skulle behöva sova. Men sova behövde jag. Lillen var uppe var tredje timme de första månaderna. Så jag tvingade mig att vila på eftermiddagarna, hur jobbigt det än kändes.
Nu har nog min egen ork kommit tillbaka, för jag är inte sådär utmattad som jag var i början. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt slutkörd. En orsak var säkert att jag ju sovit dåligt under den halva graviditeten. Jag hade ganska mycket sömn att ta igen. Nu jag har fortsatt att sova middag med honom, för att det är så mysigt att krypa intill honom en stund. Jag har fortsatt för att jag kunnat och mått bra av det. Jag har nämligen varit pigg resten av dagen då.
Det är nog bara de senaste veckorna som jag insett att det inkräktar på nattsömnen, så nu försöker jag avvänja mig. Jag har tänkt börja försöka läsa böckerna på eftermiddagarna, istället för de sena kvällar. För jag behöver den egentiden, den tystnaden, någongång under dagen. Men hittills har det oftast slutat med att jag ändå vilat en stund.
EGENTID
Jag plockar aldrig dagtid. Jag städar aldrig dagtid. Jag gör inga hushållsysslor dagtid. När flickorna är i skolan är det mig själv och lillen som är i fokus. Jag satsar på promenader och lek med pojken. Förmiddagen när lillen sover är också den tidpunkt då jag kan blogga, eller öva på föreläsningar, eller göra egentligen lite vad jag vill. Om han sover. Ibland sover han 45 minuter, ibland två timmar, ibland bara en halvtimme. Men det är min tid. Då satsar jag på mig själv. Och dethär är den stora skillnaden mot när jag var mammaledig sist. Nu satsar jag också på mig själv - och det gör att jag mår bra. Jag behöver få vara annat än mamma också, så därför har jag valt att hålla föreläsningar och lite sånt även som mammaledig.
Flickorna kommer hem med taxi, och tar mellanmål. Sedan ser de tv och går kanske ut. Ensamma. Det har varit vår lösning. Då hinner jag sova och de behöver ändå inte vara på eftis. De är nöjda med dethär, annars skulle de givetvis fått vara på eftis också.
Men hushållssysslorna, de får vara till eftermiddagen/kvällen. Och vi prioriterar verkligen. Det är leksaker framme då vi går och sover. Det är dammigt i hörnen. Det är sand på golvet. Det är prylar lite varstans. Men de hålls nog där, för följande dag dras de ändå fram. Däremot är disken fixad, flaskorna diskade och tvätten på tork varje kväll. Det är det enda vi inte tummar på.
När han ännu var så liten att han kunde sova tätt intill, ihopkrupen i min famn.
RUTINER
Ungefär såhär ser vår dag ut, som nedan. Dag efter dag. Nästan jämt, även om jag i dagsläget nog orkar och vågar göra undantag. Men jag vet också att alla mår bra av rutiner, framförallt lillen, så även om jag tycker det är halvtråkigt ibland så håller vi vårt schema nästan jämt. Tiderna är ungefärliga. Dessutom varierar lillens sovtider ganska rejält mot kvällen numera. Ibland sover han 3 gånger, ibland 4 gånger. Just nu är han i nåt mellanläge där han småningom kommer klara sig med bara tre sovturer, om han bara skulle ta lite längre tupplurer än dedär powernapsen han pysslar med mellanåt.
7.20 Väckning
Morgonmål för alla
9.00 Promenad, alternativt blogga
Lillen sover
10.30 Duscha, fixa sig
Lillen vaknar senast nu
11.00 Lunch för lillen och mig
12.00 Lillen sova
Jag sover, eller läser
13.15 Flickorna kommer hem, tar mellanmål, sysselsätter sig själva
14-15 Jag stiger upp, lillen vaknar oftast 15-tiden
Mellanmål för lillen. Mellanmål för mig, och KAFFE!
15.00 Läxläsning med flickorna, en i taget
Den andra tar hand om lillebror
16.00 Påbörja mat, vika tvätt, sortera, plocka
Flickorna har skärmtid (telefon, platta) först nu
16.30 Middag
17.00 Lillen sova
17.30 Maken kommer hem, om han har lång dag
18.00 Lillen vaknar
Flickorna åker på fritidsaktivitet (2 ggr/vecka), alternativt gör nåt med maken, t.ex går ut
19.15 Lillen sova
19.45 Kvällsmål för flickorna och mig, kvällssysslor
19.45 Lillen väcks senast nu
20.00 Lillen kvällsmål
21.00 Godnatt för alla barn
Jag läser böcker
Ibland känns det verkligen som om vi bara äter och sover. Mer spännande är det inte.
MED ETT ENDA MÅL; UPPÅT
Jag kan ärligt säga att jag inte hade klarat av den första tiden sådär bra om jag inte redan innan gått igenom ett antal depressioner. Det har ju gjort att jag redan vet vad som hjälper mig när det blir sådär nattsvart. Denhär gången var det dessutom en lite annan form av depression, som orsakades av allt hormonkaos och trötthet.
När det kändes som vågor av nattsvart ångest vällde över mig såg jag till att fundera över vad jag behövde just nu - som också i längden skulle göra att jag skulle komma ur depressionen snabbare. För upp skulle jag, fort. Och om det inte gick, så skulle dagarna ändå bli så uthärdliga som det bara gick. Jag tvingade mig att bara acceptera att det var såhär nattsvart just nu. Det var det svåraste, sen visste jag redan ganska långt vad jag behövde.
Jag hade tur, för det svängde snabbt denhär gången. Men visst fick jag också kämpa mig till det. Jag var så rädd att inte komma ur det, men det gjorde jag. Och nu trivs jag så bra med att vara hemma. Vår lilleman blir 6 månader nästa vecka - och denhär gången måste jag klyschigt säga att tiden går alltför snabbt. Jag njuter, inte varje stund, inte varje dag - men väldigt mycket. Det är precis som det ska vara just nu.
5 månader efter en förlossningsdepression
I december skrev jag ett blogginlägg om min post-partum depression, som jag vill kalla den ångest som jag drabbades av redan på BB när lillen föddes i oktober. För baby blues var det inte. Gråten och ångesten bara fortsatte, och blev bara värre och värre. Så även om jag inte fick någon officiell diagnos, är jag ändå rätt säker på att det handlade om en depression.
Nu, fem månader efteråt, känner jag att jag är mig själv igen. Jag har egentligen mått ganska bra redan i tre och en halv månad, men jag har ändå inte känt mig redo att säga det högt. Jag har varit rädd att det skall komma något bakslag. Det har nästan känts för bra för att vara sant, eftersom depressionen och ångesten försvann så snabbt denhär gången. Men det gjorde den.
Jag tänkte berätta om vad som hjälpte mig upp. Dethär är det första inlägget, för jag har ju en tendens att skriva lite långt. Här tänker jag främst fokusera på det som verkligen var det viktigaste för mig - att jag började ta medicin igen. Jag hade inte något som behövde bearbetas. Jag vill dock inte riktigt klara mig utan mediciner.
Kom ihåg att dethär är min historia. Jämför inte i tid - alla kommer tillbaka olika snabbt.
MEDICIN SOM HJÄLPTE
Orsaken till att jag började må bättre så snabbt är i huvudsak att jag började äta medicinen igen.
Jag hade ju helt nollat all medicin den sista graviditetstiden. När nu alla varningssignaler började blinka två veckor efter förlossningen var det alltså ganska lätt att veta vilka mediciner jag behövde. Så nu kunde min terapeut kontakta en läkare, som ordinerade dem på nytt. Jag behövde inte träffa läkaren, eftersom det redan var inplanerat att jag kunde återuppta medicineringen på nytt ifall det skulle behövas. Därför gick det med ett telefonsamtal. Jag är tacksam för att jag inte behövde åka iväg till ett läkarbesök när jag var nyförlöst. Jag hade ingen ork, ville bara vara hemma. Så det var jag själv som föredrog en sådan lösning. Jag visste att orsaken till depressionen var att jag inte hade någon medicin alls, och är känslig - så när hormonerna gick bananas efter förlossningen reagerade jag.
Jag har numera en lägre dos på medicinerna än vad jag hade före graviditeten, vilket har varit en dos som jag stått på i flera år. Jag trappade aldrig upp dem riktigt så högt. Det verkar dessutom vara så att jag faktiskt klarar mig på den dos jag nu har. En av medicinerna är en sådan att jag får justera dosen ganska fritt. Nu när våren kommer har jag försökt plocka bort den som jag tagit på dagen, och det verkar faktiskt som att jag inte behöver den.
Min terapeuts tanke är att jag kanske behöver en lite högre dos vintertid, för att orka med mörkret. Sedan kan jag alltid till våren minska dosen, eftersom jag mår bättre under det halvåret. Jag tittade lite skeptiskt på henne när hon sa detta, men nu när jag funderat lite låter det som en bra idé. Det är ju alltid lite tungt att ändra doseringar, men om jag å andra sidan mår bra under våren och sommaren så behöver jag ju inte ta medicin i onödan.
De första två veckorna efter att jag börjat med medicinerna igen var tunga. Jag trappade inte alls upp, som ju rekommenderas, utan jag började med rätt dos direkt. Speciellt den antidepressiva vill ge mer ångest när man börjar med den. Jag ville ha full effekt snabbare, så därför bestämde jag mig ändå för att börja på en högre dos - vilket i början troligen gav mer ångest. Men jag stod inte ut med tanken att det skulle gå flera extra veckor innan jag var på rätt dos. Läkaren tyckte också att dethär var okej, med tanke på att det inte är bra att vara deprimerad med en två veckors bebis heller. Jag skulle ju också orka knyta an till lillen.
Min man hade som tur pappaledigt de första tre veckorna. Jag tog hand om lillen, han tog hand om i princip allt annat. Och nu om någonsin behövde jag verkligen honom vid min sida. Jag ville inte ens vara ensam längre stunder, för jag tyckte att ångesten blev värre då.
I och med att jag började ta medicin igen tvingades jag sluta amma direkt. För mig var det ingen big deal. Det var faktiskt ganska skönt att slippa ta beslutet själv. Jag har ändå aldrig haft bra amningsupplevelser, och efter att verkligen ha kämpat alldeles för mycket med amningen med den förstfödda, har amningen alltid varit ett trauma. Tyvärr. Så att jag tvingades gå över till ersättning gjorde inte mig något, för jag hade ändå inte ammat länge denhär gången heller. Jag mår bättre av att flaskmata - och i längden gör dethär ju att också mina bebisar mått bra. Men, nu blev det alltså ett slut på det på grund av medicinerna.
Efter de första två veckorna med ångest som biverkning av medicinerna hände plötsligt något. Inte så att jag en dag vaknade och var mig själv igen, utan det kom smygande. Jag grät inte längre helt utan orsak. I början kunde jag börja gråta mitt i allt i soffan, trots att jag minuten innan hade mått helt bra. Jag skrattade dessutom själv lite, för jag hade ingen aning om varför det var såhär dåligt. Men när gråten sedan kom kunde det vara svårt att få den att ebba ut.
Ångesten som kommit till eftermiddagarna försvagades också. Jag kunde vara ensam på kvällarna (för i början sa jag åt min man att han måste vara hemma då, jag klarar inte av ångesten och barnen samtidigt). Jag började sova på eftermiddagarna, utan att tankarna började rusa i huvudet så fort jag lade ned huvudet på kudden. Jag var lugnare, tryggare, mera mig själv (så mycket sig själv som man nu är i all trötthet och alla förändringar). Jag orkade lite, lite mer.
Och sen blev jag sakta mig själv igen. Ganska snabbt faktiskt, sett på det såhär i efterhand. Främst tack vare att jag slutade envisas med att vara utan medicin. För jag behöver den för att må bra.
MEN TERAPIN DÅ?
Jag hade regelbunden kontakt med min terapeut, trots att jag inte träffade henne förrän lillen var 3 månader. Dethär var också en jättestor trygghet. Jag visste att hon fanns där, trots att jag inte hade någon träff inbokad. Hennes ord gjorde ofta att jag kämpade vidare. Det gjorde att jag kände mig trygg och sedd av psykiatrin, trots att jag inte ens gick dit när det var som mest tungt.
Jag hade ärligt sagt ingen ork att ta mig till terapin när lillen var alldeles nyfödd. Min hjärna hade inte orkat med någon terapi. Jag ville verkligen bara vara hemma - men jag behövde ändå min terapikontakt. Det handlade mycket om att stå ut fram tills dess att medicinerna började verka. Det visste jag, det visste hon. För jag behövde få vara hemma med familjen. Så vi hade ofta kontakt när det var som värst.
ATT RIDA UT STORMEN
Jag hoppades att medicinen skulle hjälpa något när den väl började verka, men jag var faktiskt inte säker på hur mycket nytta jag nu skulle ha av den. Jag visste inte om jag skulle bli tvungen att justera doser, hur tungt det skulle bli, om medicinerna alls skulle bita. Jag var ärligt sagt livrädd - för jag såg framför mig det skräckscenario där jag skulle må jättejättedåligt under hela lillens första år.
Hade allt raserats nu? Var jag tillbaka på noll? Hur skulle jag orka ta hand om barnen om jag mådde såhär?
Jag var också otroligt besviken på att jag inte fick må bra nu, när jag under en så lång tid hade känt att livet var under kontroll. Jag är så urbota trött på depressioner. Jag hade varit så stolt över att äntligen vara medicinfri.
Men jag vägrade lägga mig platt och bara slukas. Jag bestämde mig för att surfa på ångesten och besvikelsen, tills den långsamt ebbade ut.
Jag skulle ta kontrollen denhär gången.
Jag skulle våga lita på att jag faktiskt klarar dethär. Inte skrämmas av alla tankar som jag visste depressionen medför.
Tänkte att jag varit med om dethär förr - och att jag känner vägen upp nu, då jag gått den ett par gånger.
Fram tills dess skulle jag bara ha rutinerna i fokus.
Fram tills dess skulle jag bara ta en dag åt gången.
Och jag såg hela tiden målet framför mig.
En mamma som mår tillräckligt bra.
Jag visste också någonstans att jag ju faktiskt har alla verktyg jag behöver nu.
Nu hade jag alla chanser att faktiskt börja använda mig av alla färdigheter på nytt som jag fått i mina terapier. Skillnaden är att jag testat alla knep som finns redan tidigare och vet vad som får mig att må bättre. Jag vet hur jag skall ta mig upp, för jag har gjort dethär förut. Jag hade alla knep framför mig - det svåra var att orka använda mig av det jag redan visste.
Min höjdpunkt under dagen blev vagnpromenaden på förmiddagen. Det lilla blev det som jag såg fram emot varje dag. Då när jag kom mig ut i ljuset, friska luften och tystnaden. Det var min lilla egentid. Det blev så enormt viktigt för mig. Det var precis som om det handlade om liv och död huruvida jag kom mig ut om dagarna eller inte. Jag skulle ut. Om jag inte gjorde nåt annat, så skulle jag åtminstone göra dethär för min skull.
Jag mådde så otroligt bra av att kunna röra på mig igen, även om det inte var långa promenader i början. Jag har ju tränat regelbundet i många år, så att inte ens kunna ta en promenad utan att ha ont under graviditeten gjorde inte att jag mådde bättre. Det var en fantastisk känsla att kunna ströva längs vägarna och verkligen kunna promenera smärtfritt. Dessutom var dethär ju enda chansen till någon slags egentid den första tiden.
IDAG
Jag mår bra idag. Jag har mera humörsvängningar, för att jag har mindre medicindos. Jag tycker ändå att det går. Det är vår, det är ljust - dethär är definitivt mitt halvår. Jag uppskattar att vara mammaledig på ett helt annat sätt denhär gången. Jag tänker "vilken lyx". Den tanken slog mig aldrig när jag var hemma med flickorna. Då var jag trött och ovan. I dagsläget har jag en helt annan grund att stå på än under tidigare mammaledigheter. Jag är en helt annan människa. Är äldre, har mer erfarenhet. Har två stora flickor som är mina extra händer emellanåt. Har tittat hem i mitt inre, även om det stormar.
Jag hann inte heller falla så djupt denhär gången, eftersom jag tog tag i det så snabbt. Ju snabbare jag tog tag i det, ju snabbare kom jag mig upp. Min egen motivation tror jag hjälpt mycket. Jag förberedde mig på strid. Det var verkligen jag krigade mot alla depressionstankar. Tidigare har jag rullat runt på bottnen i evigheter, för att jag inte visste vad som kunde få mig att må bättre. Till sist blev också det ett slags vardag och trygghet. Nu ville jag bara upp, upp, upp.
Något som jag också prioriterat högt nu är att ha ett liv utanför mammalivet. Jag har haft en hel del uppdrag som erfarenhetsexpert, och det har känts så skönt att för en stund gå ur småbarnsbubblan och kunna bara vara Pamela. Det gjorde jag aldrig under mammaledigheten med flickorna. Nu vet jag att jag behöver det.
Jag kommer skriva mer om vad som fick mig att må bättre senare. När jag fick mina mediciner i balans igen hade jag ändå en stabil grund igen.
För tack och lov hjälpte medicinerna. Tack och lov hade jag en terapikontakt. Tack och lov hjälpte rutinerna. Tack och lov hjälpte min egen erfarenhet.
Tack och lov.
För jag tar aldrig det för givet.
Vad innebär det att ha ett liv värt att leva?
VAD INNEBÄR
'ETT LIV VÄRT ATT LEVA'?
Jag skriver ofta att jag nuförtiden har ett liv som är värt att leva.
Men jag vet att jag egentligen aldrig förklarat närmare vad jag menar med det.
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök nu.
Det finns ju inga rätta svar på vad ett bra liv är.
Alla måste utgå från vad man själv mår bra av, och var man befinner sig i livet.
Så mitt perspektiv är från en snart 36-årig småbarnsmamma, husägare, landsbo med fast deltidsanställning. En ganska introvert tänkare som älskar att skriva och som trivs hemma.
Ett tillräckligt gott liv för mig innehåller ett liv som är fyllt av berg-och dalbanor, målande, ångestmoln på axeln, stressiga morgnar, terapitider, småbarnsliv, skjutsar till och från barnens tidsaktiviteter, läxläsning med barnen, den eviga frågan vad man skall laga för mat idag, vagnpromenader, slötittande på Netflix-serier, terrasshäng, bokläsning, konstanta diskussioner om barnens skärmanvändning, kompisfika och fredagsmys.
Jag hade en gång ett liv som faktiskt inte innehöll mycket mer än ångest. Visst klarade jag någorlunda de måsten som vardagen innehöll, men ändå var allt en ständig kamp mellan ångesten och mig. Ångesten drog orken ur mig, och i slutet av dagen var det den som överskuggat allt.
Och det finns också en tid då jag satt på en sluten psykiatrisk avdelning och hade bestämda mattider, sovtider, fikatider.
En vardag där ångesten helt tagit över.
Därför är jag så tacksam över att kunna ha en fungerande vardag i dagsläget.
Det är för mig ett liv som är bra.
Ett tillräckligt gott liv är en lagom dos av både glädje och smärta. Ibland dominerar det ena, ibland det andra. Men i slutänden blir det ändå en balans på alltihopa. Inte varje dag, inte varje vecka eller ens varje period i livet. Men sett i det stora hela.
Ett tillräckligt gott liv är för mig varken eller, det är både och.
Ett liv värt att leva är att äntligen kontrollera ångesten, istället för att den styr mig.
För mig innebär ett liv värt att leva helt enkelt ett liv som är i balans.
Ett gott liv är inte de höga topparna eller de djupa dalarna.
Ett gott liv är en fungerande vardag.
En ständig balans mellan måsten och fritid.
Sedan är det ju givetvis ett plus om livet får bestå av sprudlande lycka emellanåt.
Och framförallt - de tunga perioderna skall man kunna bära utan att helt gå under själv av tyngden.
Man skall småningom komma ut på andra sidan smärtan. Man lämnar inte kvar där.
Och när man kommer ut på andra sidan gör man det utan att känna sig helt söndrig.
Ett bra liv handlar ganska långt om att acceptera sina egna personliga egenskaper, förstärka det man tycker om och välja bort sådant som tar energi. Acceptera att livet inte är lätt, utan många gånger är kämpigt och ganska kasst. Att fylla vardagen med sådant man tycker om och att klara av att göra sådant som man faktiskt måste göra.
Det låter lätt, va? Tjae.
När jag i årsskiftet 2015-2016 satt på den låsta psykiatriska avdelningen visste jag inte längre vad jag skulle göra för att kunna må bra igen. Det kändes som om jag befann mig i ett djupt hål, där det kompakta mörkret var tjockt och obehagligt. Jag visste inte vart jag skulle gå, för vart jag än vände blicken var det lika svart.
Det fanns inte en enda ljusglimt. Det fanns bara ångest.
Jag såg ju att livet pågick utanför min ångestbubbla, men jag kunde bara se på. För när jag försökte sträcka mig ut till världen insåg jag att den låg alldeles för långt borta för att jag skulle nå dit.
Och jag hade ingen ork att gå. Mina ben bar inte längre. Mina armar hängde tungt längs kroppen.
Jag orkade knappt andas.
Bild lånad härifrån.
Det tog flera år att bygga upp livet igen. Det var inget som hände plötsligt.
Jag blev fri från den djupa depressionen i något som snarare kan beskrivas som långsamt, sedan plötsligt.
Precis som Elizabeth Wurtzel en gång skrev i sin självbiogafi 'Prozac nation'.
Det var så små steg att jag själv ofta inte såg dem. Det var oftast något man kan likna vid myrsteg.
Det var bara kompakt mörker, lite lättnad, och mörker igen. Så höll det på ett par år. Lite bättre, dåligt, lite bättre, jättedåligt, lite bättre.
Men en sommardag år 2020 satt jag på terrassen i solgasset med en bok i handen och tittade upp på mina barn, som lekte lekstugan femtio meter bort. Jag hade ledig dag från jobbet. På bordet framför mig fanns två halvt urdruckna saftglas och glasspapper. En kaffekopp. Rester av vårt eftermiddagsfika. Jag hade hämtat barnen från förskolan och dagis. Det var en helt vanlig dag. Och jag insåg just det - att det är en helt vanlig dag.
Känslan som infinner sig när jag slås av den tanken. Jag inser att något stort hänt.
"Jag är ute på andra sidan av depressionen nu".
Det har gått tillräckligt lång tid för att jag faktiskt skall våga lita på att mina ben bär nu. Det är ingen tillfällighet. Det är vardag.
Jag orkar ha barnen själv nu. Ser fram emot våra lediga eftermiddagar tillsammans. Utan att tänka på det har jag bara gjort det som jag känt att jag orkar. Dethär var en omöjlighet för bara ett par år sedan.
Och plötsligt inser jag att jag, utan att ha märkt det tidigare, sitter mitt i vardagen igen.
Jag kom i mål.
Jag kom ut.
Med mycket små steg.
Och för att jag vågade förändra.
Och sedan, plötsligt.
Det är svårt att må bra igen efter att man levt med psykisk ohälsa i många år.
Det är svårt för att man vänjer sig vid den inre smärtan.
Smärtan tar över livet och blir något välbekant, tryggt.
Den slår ut ens egen personlighet och dikterar reglerna.
Man accepterar småningom att smärtan hör till ens personlighet.
Den läggs till och blir något naturligt, precis som skrattet och humorn blir ångesten livet.
Förlamande ångest som gör att man inte vill leva.
Det är nästan omöjligt att inse det när man är mitt i det, men depressionen ljuger.
Du är inte värdelös. Situationen är inte omöjlig att ta sig ur. Det kommer alltid alltid att vara såhär.
Det är depressionen som är ful och äcklig.
Det är smärtan som har tagit över livet.
Och det är skrämmande nog bara du själv som kan ta kontrollen tillbaka igen.
Det tar år.
Det gör ont.
Det är bakslag, framsteg, och ytterligare bakslag.
Man överlever, men inte mer än så.
Men långsamt, sedan plötsligt
står man där och inser att smärtan inte styr längre
och att man faktiskt lever, snarare än överlever.
Det är för mig ett liv som är värt att leva.
Början till depression efter förlossningen
BÖRJAN TILL EN DEPRESSION EFTER FÖRLOSSNINGEN
- ELLER BARA RESULTATET AV LÅNGVARIG TRÖTTHET?
Det blev en ganska abrupt paus i mitt berättande om graviditeten efter att jag nått vecka 38. Jag hann nämligen aldrig längre än så, för den 25 oktober föddes äntligen vår lillkille. I vecka 38+5, precis som mellansystern. Förlossningen gick jättebra, även om det blev en ganska intensiv och snabb vistelse på förlossningsavdelningen. Vi hann vara där 1,5 timmar innan killen är född, och hela förlossningen är räknad till 2,5 timmar. Så det gick snabbt. Jag hann inte riktigt med där. Killen mådde jättebra redan från start, och gör det fortsättningsvis. Nu har han redan blivit över en månad och verkar bli en lugn pojke.
Den 13 oktober, så extremt trött...
TIDEN RUNT VECKA 38
Men jag tänkte backa bandet lite, till början av vecka 38. Då jag skrev den senaste uppdateringen. För då var jag trött. Jättetrött, rent fysiskt. Jag är knappast ensam om att känna såhär när man inleder vecka 38+0 (alltså vecka 39 i Sverige) i en graviditet. Min kropp hade värk och ont lite varstans. Jag orkade inte sitta vid bordet och laga läxorna med flickorna längre än en timme innan det började göra outhärdligt ont. Jag kunde varken gå, sitta eller ligga utan värk. Jag sov dåligt, för jag kunde bara sova på en sida. Annars blev jag yr. Efter en sådan natt känns kroppen ganska mör. Den sista veckan kunde jag inte äta ordentligt, för det fanns liksom inget rum i magen förutom åt bebisen. Det tryckte konstant uppåt revbenen, och ibland hade jag tungt att andas för att bebin tryckte på lungorna. De sista dagarna låg jag mest på soffan, för det gjorde allt mer ont att sitta.
När gråten fastnade i halsen på den veckans rådgivningsbesök (vecka 37) beslöts det att det var dags att göra något, med tanke på att det fysiska hade börjat påverka min psykiska hälsa allt mer negativt. Jag mådde inte längre bra inombords, och är glad att jag togs på allvar. Jag fick en tid till mödrapolikliniken följande vecka, alltså i vecka 38. Jag var inställd på att bli tvungen att argumentera rejält för att bli tagen på allvar och för att kunna bli igångsatt, eftersom alla fysiska värden var toppen.
Men vi möttes av en jättefin läkare, som inte ifrågasatte att remissen gjorts på basen av mitt eget psykiska mående. Jag är övertygad om att jag hade fått min igångsättning, men det visade sig att det aldrig behövdes. När jag kom till mödrapolikliniken kunde läkaren bara konstatera att förlossningen redan var mer än i startgroparna. Jag hade mina aningar att något var på gång redan innan vi åkte till mödrapolikliniken, men eftersom jag hade haft starka förvärkar i flera dagar vågade jag inte riktigt tro det själv. För säkerhets skulle fick jag en remiss till förlossningen följande dag, för ifall det skulle visa sig att inget hände spontant skulle de sätta igång förlossningen senast då. När vi väl kom till BB ett par timmar senare hann vi vara där i 1,5 timme innan lillkillen är född. Själva förlossningen tog sammanlagt 2,5 timmar enligt pappren, så slutligen gick det väldigt snabbt.
När vi kom till mödrapolikliniken denhär eftermiddagen var det inget tal om hur pass dåligt jag mådde, varför jag hade fått remissen, att det var bäst för bebin att förlossningen skulle starta spontant eller att man inte brukar starta förlossningen på basen av att mamman inte längre mår psykiskt bra - sådana farhågor jag hade haft när vi kom dit. Jag är så van att bli ifrågasatt, eftersom det sällan syns på mitt yttre hur jag mår inombords. Men läkaren frågade inget sådant, utan det var bara tal om att kolla hur bebin låg för att sedan kunna gå vidare. Underförstått fanns det alltså redan en förståelse för att remissen inte gjorts på för lösa grunder, utan jag togs på allvar redan där. Det känns fint att även det psykiska måendet tas på allvar och kan vara ett argument för eventuell igångsättning sådana här gånger. Även om det i journalen i Kanta står att "mamman ser välmående ut utåt" - vilket ju också är sant. Utåt sett kan man se väldigt välmående ut, trots att det inre mår dåligt.
På BB med en nästan nyfödd liten guldpojke. Upplevde alla lyckokänslor som finns!
EFTER FÖRLOSSNINGEN
Jag mådde som alla andra på BB och den första tiden hemma. Jag var så underbart lycklig och kunde inte slita blicken från lillkillen. Men det svajade också i humöret och tårarna var nära, precis som vid typisk baby blues. Jag har haft ganska stark baby blues de föregående graviditeterna, även med medicinering, så jag tänkte att det var helt normalt. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten, så nu var jag helt medicinfri. Jag var därför beredd på extra starka humörsvängningar. Den sista tabletten till natten valde jag att inte ta på BB, för att den var enbart för sömnen. Jag ville klara mig utan även den. Vi åkte hem och jag var precis sådär lyckorusig som många andra nyblivna mammor är.
Men andra veckan hemma märktes de första tecknen på att mitt svajande humör kanske inte bara är vanlig baby blues. Det blev liksom inte lättare, utan det blev värre. Jag var såklart beredd på att det kunde bli så. Ändå drogs mattan under fötterna på mig när det faktiskt hände. Och när jag som mest behöver medicin, då får jag alltid för mig att jag verkligen inte behöver något sådant. Det är som om min hjärna inte längre kan ta in att jag mår dåligt vid sådana tillfällen. Så det var faktiskt min man som fick mig övertygad om att dethär inte är baby blues, utan att det är något som håller på att gå djupare än så.
Jag kunde börja gråta mitt i allt, och kunde inte sluta längre. Jag hade ingen aning om varför jag grät, jag var inte direkt ledsen. Det är ett tecken på att jag är i obalans. Jag är inte den som gråter i första taget, måste jag ju påpeka.
Jag fick också svårt att sova och vila dagtid, trots att jag behövde det. Jag hade så starka orostankar att jag fick ångest och de började mala i huvudet direkt jag lade mig ned på kudden. Jag oroade mig över i princip allt. Över barnen och hur de mådde, över hur vi skulle få ihop vardagen nu, över döden (eftersom vi hade ett dödsfall i vår nära släkt var det naturligt att sådana funderingar kom - men de blev lite väl orealistiska), över hur jag skulle hinna vika tvätten, över hur jag skulle få tid för alla barnen - ja, över i princip ALLT. Såklart blev det ju omöjligt att sova. När jag lade huvudet på kudden kom en mängd orostankar som jag inte tänkte annars. Jag försökte en mängd DBT-verktyg, men denhär gången kunde de inte stoppa gråten. Verktygen och knepen fungerade inte riktigt.
Det var givetvis mycket naturliga orsaker som spelade in. Baby blues, dålig nattsömn eftersom babyn är uppe x antal gånger ännu, hormoner som skenade, en stor omställning med en ny familjemedlem - och det faktum att jag redan under graviditeten varit jättetrött och länge sovit jättedåligt.
Bilden hämtad från denna hemsida.
EN SKÖRHET FÖR DEPRESSION
Men - det finns ju också en skörhet för depression. Jag som haft flera sådana. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten. Det är en stor risk efteråt, för det har inte riktigt funkat tidigare gånger heller. Jag reagerar så starkt på alla intryck och händelser, och det vill starta igång en enda lång känslomässig berg- och dalbana som slutligen accelererar alldeles för hårt och håller på att krascha in i en vägg. Och efter en förlossning skenar ju hormonerna redan av sig själva.
Så även om jag så gärna vill vara medicinfri, så ska jag inte vara det. Inte nu i varje fall. Som tur är så har jag en vårdkontakt som fungerar. Så jag ringde min terapeut och hon kunde konsultera läkare. Jag är tacksam att jag inte behövde närvara under något läkarsamtal för att få tillstånd att påbörja medicinering, för jag ville bara vara hemma med familjen just då. Som alla nyblivna mammor. Jag hade inte orkat ta mig dit heller. Och eftersom jag innan graviditeten hittat en medicinering som fungerade, var det också lätt att återinsätta en del av dem.
Så jag påbörjade två mediciner jag haft tidigare. Inga upptrappningar, utan direkt till lämpliga doser. Men det kändes rätt, för jag vågade inte vänta och se längre. Jag behövde snabb effekt av medicinerna. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Jag ville verkligen inte falla ned i en djup depression. Och jag har inte heller fallit så djupt. Symtomen har dämpats.
Jag har ännu ångest, men på en sådan nivå att den är hanterbar. Jag tror att det beror på dålig nattsömn. Och den biten kan jag tyvärr inte påverka nu. För vi har bestämt att jag ändå tar nätterna med lillen, medan min man sköter om hushållet och tar mer ansvar för de större barnen. Det är ingen vits att vi båda är genomtrötta, för då funkar inte vardagen. Jag är tacksam för att jag kunde knyta an till lilleman direkt, trots allt. Känna alla mammakänslor. Jag vet att alla inte kan det under sånahär omständigheter. Därför tror jag inte heller att det var en början på typisk post-partum depression.
"Jag tror att man behöver fundera på vad som man själv behöver
i just den livssituation som man befinner sig i".
BACK TO BASICS
När jag nu var mitt i rädslan att eventuellt drabbats av en förlossningsdepression funderade jag mycket på vad jag själv kunde göra för att må bättre. Eller kunde jag alls påverka?
Och mitt svar blev ja. Visst kan jag göra ganska mycket för att själv må bättre. Jag insåg att det var dags att gå back to basics, precis om jag brukar påminna andra att är viktigt när man mår dåligt. Ifall man har de grundläggande fysiska behoven i balans, är det lättare att få ett stabilt mående. Genom att ta hand om sin kropp minskar man nämligen den inre känslomässiga sårbarheten. Så jag försökte, och försöker fortfarande, ta hand om mig själv genom att följa några av de DBT-råd som finns i manualen:
1. Behandla sjukdomar
Ta hand om min kropp. Alltså ta min medicin, som jag insett att jag behöver ha just nu.
2. Äta balanserat
Regelbundet, och varken för lite eller för mycket.
3. Sova lagom mycket
Sova middag varje dag, och så fort lillen somnar om kvällarna går även jag och sover (vi har en kvällspigg gosse).
4. Motionera
Ta promenader varje dag. Så fort jag har ork kommer jag uppta styrketräningen (men det blir ju tidigast om två månader, för det rekommenderas att man inte börjar med det förrän tre månader efter en förlossning).
Jag tror även att man behöver fundera på vad som man själv behöver i just den livssituation som man befinner sig i. Jag har satsat på regelbundenhet och på att skala av alla andra måsten. Jag har inte träffat vänner eller bekanta sedan förlossningen, för jag har helt enkelt inte orkat. Igår var första gången en vän hälsade på. Jag har också valt att, förutom ett enda Prisma-besök, bara vara hemma. Lillen har alltså på riktigt bara åkt bil tre gånger i sitt liv än. Hem från BB, till rådgivningen en gång och sedan till Prisma i Vasa ett snabbvarv (som jag i efterhand insåg att jag lika bra kunde lämnat bort). Vi har bara varit hemma - för det är vad jag behövt.
Trygghet, regelbundenhet, inga aktiviteter. Först nu börjar jag känna att jag eventuellt skulle kunna börja röra på mig lite mer.
I början ville jag inte sova middag, äta eller gå ut på en kort promenad. Men då har jag istället försökt att helt enkelt handla tvärtemot till vad tankarna sagt. Istället för att lyssna på tankarna har jag betonat undvik att undvika. Jag insåg nämligen att det inte hjälper mig att undvika eller bara lämna bort sådant som jag behöver, utan istället behöver jag närma mig och börja göra sådant som jag vet att jag i längden kommer må bättre av.
Jag tror att det har varit bra även för de större barnen att vi bara varit hemma nu en tid. De har också varit trötta efter den stora omställningen att plötsligt ha en liten bebis i huset. De har haft sina fritidsaktiviteter, men kompishäng har vi nästan helt skippat fram till nu.
GOOD ENOUGH
Om ni tycker att mina mål låter som ganska omöjliga med en liten bebis, så har ni alldeles rätt. Jag äter ibland havregrynsgröt eller någon proteinjoghurt på stående fot och så fort det bara går att få ned, istället för hemgjord mat vid matbordet. Jag äter lite för ofta smörgåskex (min nya besatthet!) och godis, istället för lagom och nyttigt. Men jag satsar på att ändå regelbundet äta. Sömnen blir som den blir. Den är upphackad med 2-3 timmars sömn åt gången. Men jag sover så mycket det går. Jag försöker promenera varje dag, men bland prioriterar jag sömnen och har jag helt enkelt ingen lust så jag låter bli. Men jag njuter av de promenader jag tar, speciellt eftersom jag inte kunnat röra på mig under stora delar av graviditeten. Jag vill betona att dethär är vad jag försöker uppnå varje dag, men sedan kommer ju såklart verkligheten emellan.
Jag vill alltså slå ett slag för uttrycket good enough. Jag tror inte att man behöver göra något intill perfektion, men det är bra att tänka på att dehär fyra punkterna är viktiga att ha någorlunda i balans för att man skall må bra. Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om jag inte hade uppnått alla mål, men numera har jag insett att det går att variera och ändra lite enligt hur det råkar bli. Huvudsaken är att man lyckas någorlunda med att ta hand om sin kropp. Det räcker för att man skall skapa en bättre grund för ett psykiskt välbefinnande. Något som jag däremot aldrig slarvar med är att ta min medicin. Den punkten är lätt att uppnå, och också det som jag mest behöver nu för att må bättre.
"Men jag mår ganska okej nu -
tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett så tidigt skede".
Jag har satsat på promenader, eftersom de ger mig energi.
Snöfrost på ögonfransar, frisk luft, möjligheten att gå efter månader av foglossning.
IDAG
Jag är mycket stabilare nu än för bara någon vecka sedan. Den hysteriska gråten kommer inte längre, utan jag har ett lugn i mig själv. Jag tror inte heller att jag har riktigt rätt medicindos ännu, eftersom den är lägre än vad den var innan jag blev gravid. Men jag har fått en början som ändå fått mig att må bättre. Däremot tror jag att jag småningom behöver diskutera dethär med läkare. Det är ändå lite svårt att säga om det är för liten medicindos eller om det bara är den extremt upphackade sömnen som skapar ångest. Jag tror nämligen på det sistnämnda, vilket småningom kommer lösa sig av sig själv när lillen börjar sova lite längre pass. Och det borde ju bli inom en snar framtid. Men jag kämpar ganska mycket med att försöka få tillräckligt med sömn.
Men jag mår ändå ganska okej nu - tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett tidigt skede denhär gången. Jag orkar göra allt mer sysslor hemma. Jag har fått in en rutin och struktur igen, även om vår vardag känns kaos emellanåt. Men den som säger att de tre första månaderna med ett nyfött spädbarn är något annat än kaos och försök att få ihop vardagen tror jag faktiskt inte på. Det är kaos. Det är en vardag utan rutiner för bebisen. Det blir helt enkelt som det blir. Det är stressade föräldrar som försöker hinna få ihop allas scheman, läxor, matlagning, tvättberg. Men det är också en himla stor lycka. Tänk att han är här, vår lilleman.
Jag vet inte om jag drabbats av en post-partum depression, en vanlig depression eller om det bara är resultatet av långvarig trötthet. Eller om det är november-mörkret, skenande hormoner eller stora medicinförändringar under året. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det är vad det är. Huvudsaken är att jag tror att jag lyckats vända det.
Jag vill dela med mig av denhär kampen, för jag VET att jag inte är ensam om att drabbas av dåligtmående efter en förlossning. Jag har tvekat, och inte orkat - men om vi inte delar med oss, hur ska vi då kunna känna oss mindre ensamma?
Ljusterapilampa för att bota vinterdepressionen
FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA VID ÅRSTIDSBUNDNA DEPRESSIONER?
Jag har länge misstänkt att jag har årstidsbundna depressioner, även om jag fortfarande inte har det fastställt till pappers (jag tycker inte heller att det är nödvändigt att det ens skall stå i min journal - huvudsaken är ju att jag vet om det själv!). Varje höst börjar jag må sämre, och det känns som om mörkret utanför kommer inkrypande i varje vrå inom mig. Väggarna kommer närmare och ju kortare de ljusa dagarna blir desto sämre mår jag. Jag har mest lust att gå och sova redan 17-tiden när det är som mörkast, för då står jag inte ut med denhär krypande känslan inom mig. Jag får en sådan otroligt låg energinivå, det är som om all kraft rinner ur mig. Jag sover oftast också mycket mer. Det handlar oftast om mera lindriga symtom på depression, till skillnad från de återkommande depressionerna som ger mycket starkare symtom. Men det känns ändå lite som om jag skulle gå i ide varje år.
LÄKARREKOMMENDATION
Jag tycker egentligen att höstarna är jättefina och mysiga, men den känslan vill ändå mattas av just för att jag märker av dehär symtomen. Den värsta tiden för mig är mellan november och februari. Men det går nog enda till början av maj innan jag återfått den energi och pigghet som jag oftast har under sommaren. Jag mår oftast som bäst just under våren och sommaren, även om det vill svänga en hel del då också. Men just dehär symtomen jag nu pratar om brukar ge med sig under det ljusa halvåret.
Inga mediciner hjälper mot denhär mörkerkänslan. Hittills har jag faktiskt inte hittat något som skulle underlätta nämnvärt, varken att vara utomhus de ljusa timmarna eller att motionera (som är några tips på hur man kan förebygga SAD).
Min läkare rekommenderade redan för två år sedan att jag skulle köpa en ljusterapilampa. Men jag var skeptisk. Jag tyckte det kändes som bortkastade pengar, ifall det sen skulle visa sig att det inte funkade. Förra hösten tänkte jag köpa en, men jag kom mig aldrig för att göra det. Jag bara sköt upp det. Dethär är ett typiskt symtom för mig på hösten - att jag inte riktigt orkar ta tag i saker som inte är riktigt nödvändiga.
Det är lite omtvistat ifall denhär behandlingen faktiskt hjälper, för forskningsmässigt är resultaten lite tvetydiga. Jag tror det helt enkelt är väldigt olika från person till person. Tidigare erbjöds ju behandlingen även via psykiatriska polikliniker, men jag vet faktiskt inte om något sjukhus ännu använder sig av denhär metoden.
Dessutom jobbar jag skiftesjobb, så jag har haft lite svårt att veta hur jag faktiskt skall få in en rutin på att använda en sådan lampa. Helst skall man ju använda dem på morgonen - men jag har omöjligt kunnat få ihop det med ett morgonskifte som börjar kl 07 (för jag är extremt morgontrött och känner mig inte sugen på att stiga upp ännu en timme tidigare för att sitta vid en lampa) eller en vaknatt (för då går man ju och sover på morgonen).
Men nu när jag faktiskt är mammaledig och har tid på morgnarna efter att de större barnen åkt till skolan, bestämde jag mig för att ge ljusterapilampan en chans. Jag har ju dessutom trappat ned så många mediciner att jag inte har någon antidepressiv, så rädslan över att bli deprimerad har legat över mig extra starkt nu i höst.
HUR VALDE JAG LAMPA?
Jag beställde min via nätet, för jag är inte säker på att de finns att få tag på i en fysisk affär i Vasa sådär bara. Då kunde jag också lite jämföra priser och faktiskt välja bland ett större sortiment. Egentligen lär det inte vara någon skillnad på hur lampan ser ut, så länge den är tillräckligt stark (10 000 lux). Men jag ville ha en som kan stå på bordet, en lite större modell. Jag gillade även formen på denhär. Så därför blev det just denna. Dessutom tycker jag att det är rätt bra att det syns hur länge jag suttit vid den - det tänds små gröna lampor på lampfoten varje 15:de minut. Så det är lätt att veta hur länge man suttit vid den.
HUR FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA?
Man kan variera hur länge man vill sitta framför lampan (mellan 1/2 - 2 timmar). Jag har valt att sitta en timme varje dag. Det betyder då att jag skall ha lampan 30 centimeter ifrån mig. I början hade jag tänkt sitta bara 1/2 timme, för att det är tidssparande, men då kräver det att man skall sitta med lampan väldigt upptryckt i ansiktet - och det gav ett väldigt starkt, nästan obehagligt sken. Jag kanske försöker mig på det sedan då babyn fötts, ifall det visar sig att jag inte hinner sitta en timme åt gången. Ljuset är mest behagligt om man skulle sitta två timmar, men för mig börjar det kännas lite väl länge. Men det är ändå superbra att man kan välja själv!
Helst skall man sitta vid lampan på morgonen, och gärna varje dag i början. Ifall jag har annat brukar jag lämna bort det helt den dagen, och på helgerna har jag också oftast pausat (speciellt ifall jag redan suttit de andra dagarna). Det står i bruksanvisningen att man kan använda den när som helst under dagen, förutom på kvällarna - eftersom det stör sömnen. Men jag har då alltid hört att det helst ska vara direkt på morgonen, så det brukar jag köra på. Då får man också det gjort.
Fördelen med lampan är att man kan göra annat under tiden som man använder den. Jag sitter oftast vid datorn och skriver blogginlägg eller svarar på mail. Jag har också testat att läsa böcker, men ljuset gör att jag inte tyckt att det varit riktigt behagligt. Man behöver alltså inte sitta och titta in i lampan en timme, utan låta den vara på vid sidan om, medan man själv kan göra annat. Man skall ändå försöka titta in i den med jämna mellanrum.
Bild lånad härifrån.
TYCKER JAG ATT LAMPAN HJÄLPER?
Ja. Jag gör faktiskt det. Jag är nästan förvånad själv. Jag ångrar absolut inte att jag köpt en. Jag har inte använt lampan i så många veckor, men jag tycker ändå att jag är mycket piggare och inte känner dethär obehaget att mörkret kryper sig in i varje vrå inombords. Såklart märker jag att jag suckar när mörkret infaller tidigare varje kväll, men det är ändå som om det skulle hänt något, som om en liten skillnad uppenbarat sig. Det går egentligen inte riktigt att sätta fingret exakt på vad som hänt, bara att något hänt. Precis som det ofta känns när man hittat en medicin som funkar, men man inte riktigt kan förklara hurdan nytta den gör. Bara att något är annorlunda. Det skall bli intressant att se hur det känns efter en månad, när det börjar bli mitten på november.
TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ ATT SKAFFA EN LJUSTERAPILAMPA
-Fundera på hurdan modell som passar dig. Vill du ha en som kan stå på ett bord eller någon mindre som är lätt att förflytta? Det finns även modeller som nästan ser ut som en vanlig platta.
-Var noga med att den har tillräckligt med lux! Det krävs 10 000 lux för att lampan skall ge effekt. Kolla noga så att det inte är en wake-up-lampa, för det är inte samma sak. Utseendemässigt är de väldigt lika.
-På en del modeller står det att "produkten är certifierad av läkarvetenskapen". Jag satsade på en sådan för att vara säker på att det är just en lampa som kan klassas som en ljusterapilampa.
-Få in en rutin på när du använder den, annars lämnar det lätt (i varje fall för mig, för det är ju inte det roligaste jag vet - men jag ser det som en behandling som jag behöver för att må bättre).
-Sitt vid den varje dag för bäst effekt. Helst på morgonen för att få effekt av den under hela dagen.
-Sitt helst så att lampans ljus träffar ögonen snett från sidan och även ovanifrån.
-Vänj dig gradvis med lampljuset. Börja med till exempel 15 minuter första dagen och utöka sedan tiden tills du uppnått rätt behandlingstid. Om man direkt sitter en timme är risken stor att man får huvudvärk och ont i ögonen. Jag kan känna av dethär ännu i dagsläget, trots att jag använt den några veckor.
-----
P.s. Jag är mitt i babybubblan just nu, med en 6 dagars bebis som är alldeles ljuvlig. Den 25 oktober kom lilleman till världen.
Dethär är ett inlägg jag hunnit knåpa ihop tidigare - men jag skall uppdatera er på bebisfronten och livet lite senare när vi landat lite mer.
Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 36
TANKAR OM MITT PSYKISKA MÅENDE
UR ETT GRAVIDITETSPERSPEKTIV
Jag har medvetet valt att inte göra min blogg till något som fylls med vardagligheter, eftersom syftet med bloggen redan från början varit att fokusera på inlägg som handlar mer om psykisk hälsa/ ohälsa. Men när jag nu går in i vecka 36 i graviditeten vet jag ju samtidigt att min fritid den kommande framtiden kommer att vara ganska fylld med just småbarnsliv och babybubbla. När som helst kan ju babyn faktiskt komma! (Även om den kan dra ut det lite till, för den ligger fortfarande i sätesläge/tvärläge - jag har tid till svängning denna vecka). Därför skall jag också försöka att nu som då kika in och även uppdatera lite på den fronten.
Jag antar att en del är lite nyfikna på hur det kommer att se ut, med tanke på min historik med psykisk ohälsa. Ifall ni tycker dethär är värt att läsa om, får ni gärna klicka gilla på hjärtat i slutet av inlägget, så vet jag ifall dethär alls är något som ni vill läsa om :).
Bild från Pixabay.
EN ORO ÖVER ATT BLI DEPRIMERAD IGEN
Ärligt sagt så är jag lite spänd över hur det kommer att gå. En bebis vet jag att jag klarar, men det är snarare mitt eget mående i det förflutna som skapar en liten oro. Jag tror ju att jag kommer att klara av det jättebra. Det måste jag ju utgå från. Men såklart finns oron där i bakgrunden, för jag är så medveten om hur snabbt man kan gå in i en depression. Jag vet ju också att risken för mig är högre, eftersom jag har återkommande depressioner.
Det positiva är att jag nuförtiden har massor av verktyg att ta till ifall symtomen kommer. Jag har kunskapen om vad som jag behöver mest för att stoppa depressioner i tid. Jag har också förändrats väldigt mycket som person om man jämför med för något år sedan. Jag står på en mycket stadigare grund. Jag har hittat mig själv allt mer. Så förutsättningarna är helt annorlunda när jag jämför. Men jag tror inte jag skulle bli kvitt oron helt oavsett hur jag skulle göra.
Jag tror ju tillika att det är ganska bra, eftersom jag är mera beredd i så fall. Jag är mest rädd för att bli deprimerad. Dragen av EIPS har jag ju haft nästan hela mitt liv, så de ingår liksom mer eller mindre automatiskt. De kommer troligen inte heller att förvärras. Det är under kontroll. Men jag är ganska säker på att jag lider av SAD (seasonal affective disorder, alltså årstidsbundna depressioner) och senhösten/vintern är alltid den värsta tiden. Då när mörkret kommer och fram till mitten av februari någon gång, när dagarna sakta börjar bli längre och de vackra vinterdagarna börjar visa sig på allvar. Först då börjar denhär känslan av att väggarna buktar inåt av mörkret att småningom försvinna.
Och jo, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för att babybubblan infaller just nu, när det börjar bli som mörkast. Iår har jag införskaffat en ljusterapilampa, på min läkares inrådan. Jag har inte använt den så länge ännu, så återkommer säkert till ett blogginlägg om det småningom. Jag tycker ändå att jag känner mig mer energisk när jag använder den (så pigg man nu är som höggravid...).
När mina flickor var bebisar mådde jag helt okej. Jag åt en antidepressiv medicin, men gick inte i terapi längre. Jag hade inte kontakt med vården alls angående psyket. Det behövdes inte heller. Det gick bra. Jag hade händerna överfulla och hade över huvud taget inte alls fokus på mig själv (vilket jag faktiskt nog borde ha prioriterat liiite bättre).
Sommar 2021. Betydligt piggare än nu ;)
ANGÅENDE MEDICINERING UNDER GRAVIDITETEN
Jag vet att dethär med medicinering under en graviditet väcker en del negativa känslor hos en del - så därför vill jag framhålla att inget är rätt eller fel, men att det är jätteviktigt att acceptera någon annans val. Dethär är mitt val, som jag diskuterat mycket tillsammans med både läkare och terapeut. Med det sagt tänker jag inte säga mer om det rent alltmänt ;).
Jag vill bara tillägga att man inte behöver skämmas ifall man äter psykmediciner under graviditeten. Lita på din magkänsla - om du mår bättre av det så lyssna på magkänslan. Det är viktigare att må bra under graviditeten, både för din och babyns skull.
I dagsläget har jag en behovsmedicin som jag tar till natten, för att jag sover så dåligt. Det är en med tröttande inverkan, men ingen traditionell sömnmedicin. Jag har lägsta dosen av den, och den är inget som kommer att påverka babyn negativt. Jag skulle få ta högre dos, men jag väljer istället att ha lite sämre sömn nu en tid. Det känns ändå rätt okej. Jag har försökt lämna bort den, men det slutar med att jag efter ett par dagar är så otroligt trött och slutkörd att jag inte orkar göra något om dagarna. Så det är inget alternativ, för att åka in slutkörd redan till förlossningen är ingen bra idé.
Däremot är det faktiskt den enda medicinen jag har i dagsläget. Och det är häftigt!
Jag har ätit en medicin tidigare som absolut inte passar om man är gravid, så redan ett år innan jag blev gravid planerades hur jag skulle trappa ned den. Jag väntade likväl ganska länge efter att jag fått okej från läkaren, för det var den medicinen som hjälpt mig mest efter min krasch. Utan den hade jag inte kommit mig tillbaka. Så jag trodde inte jag skulle kunna vara utan den. Men jag tänkte att jag testar att trappa ned. Om det inte går, så då är det inte meningen att jag skall bli gravid heller.
Det tog många veckor att trappa ned den, och det var ett litet helvete i sig. I efterhand har jag förstått att det är många som återgår till den ursprungliga dosen, för de klarar inte av utsättningssymtomen. Däremot så märkte jag ganska snabbt att när ångesten (som var ett utsättningssymtom) började klinga av, så mådde jag exakt likadant som innan. Alltså lika bra.
Så dethär är en medicin som jag faktiskt inte ens behövde längre. Den hade bara lämnat på. När den väl var nedtrappad mådde jag faktiskt precis som när jag ätit den. Så jag är ju jätteglad att jag faktiskt vågade - för nu kunde jag bli gravid, och hade dessutom en medicin mindre.
Sedan har jag ytterligare trappat ned de två andra medicinerna jag haft. (Ingen enskild medicin vill ge tillräcklig effekt åt mig, så det behövs en kombo). Det märks nog lite mer. Jag mår kanske inte riktigt lika bra sedan jag avslutade den sista, men det behövde göras innan förlossningen. Medicinerna har varit okej att äta under graviditeten, men läkaren ville att jag helst avslutar dem nu i slutet. Det svåra är ju att avgöra om mitt humör är sämre för att jag är gravid - alla gravidhormoner och krämpor gör ju verkligen sitt! - eller om jag faktiskt behöver medicin. Mina humörsvängningar är definitivt starkare, jag pendlar mycket mer i humöret. Jag är också så lättirriterad. Är mera nere. Ja, ni hör ju, det kan lika bra vara på grund av graviditeten som på grund av EIPS. Däremot är jag inte deprimerad, som tur är.
Mitt humör påverkas ju också jättemycket av att min kropp rent fysiskt stretar emot. Jag har sådan foglossning att det inte längre går att ens gå ut på promenader utan att jag ligger i soffan och har ont resten av kvällen. Eftersom motion är extremt viktigt för att jag skall ha mindre ångest, är dethär läget tungt. Bara att ta sig upp ur sängen gör ont. Jag vet egentligen inte riktigt om jag ska stå, sitta eller ligga emellanåt - för allting är obekvämt, gör ont eller gör så att andningen påverkas (eftersom bebin ligger så högt upp). Jag LÄNGTAR verkligen tills jag får hålla babyn i mina armar, för såhär påverkad av en graviditet har jag aldrig varit tidigare. Det är enbart en plåga just nu. Turligt nog mår ju bebisen bra.
Bild från Pixabay
RADIKAL ACCEPTANS AV LÄGET
Jag har kommit fram till att jag helt enkelt bara måste använda mig av radikal acceptans, alltså att jag helt enkelt måste acceptera att det är som det är just nu. Det är vad jag vill. Jag kommer inte ta fler mediciner i nuläget, utan vänta ut läget. Jag måste helt enkelt våga leva lite i ovisshet just nu. Mina symtom kanske går om av sig själv efter att jag landat lite i bebisbubblan. Men det kan också hända att jag kommer att börja med någon medicin igen efter förlossningen. Jag tror ju någonstans att det är så det kommer att bli. Men före det vill jag testa hur det är att vara utan medicin. Jag har ätit medicin i hela mitt vuxna liv, så denhär pausen då jag får ta emot alla starka känslor utan dämpningar är bara nyttigt för mig. Inte alltid lätt, men välbehövligt. Det är verkligen humörsvängningar deluxe.
Sedan vad som händer efter förlossningen kan jag inte fundera över nu. Men jag vet att jag i dagsläget har både en terapeut och en läkare vid min sida, som jag kan kontakta ifall jag skulle börja må sämre. Det är alltså ingen orsak att jag oroar mig - för jag har tillgång till hjälp av sådana som faktiskt känt mig i många år. Det gör mig också lugn just nu. Jag står inte ensam, och det finns reservplaner. Däremot får jag helt enkelt lov att leva med framtidsoron. Den får vara där som ett litet, men inte alltför stort, orosmoln på min axel. Det kan jag inte göra särskilt mycket åt, för det hör liksom till GAD.
Men i det stora hela så hanterar jag mitt mående ganska okej just nu. Dessutom kvarstår det ju faktiskt så liiite av graviditeten nu! Flickorna har fötts runt vecka 37-38, så det förväntas inte att jag kommer gå fulla veckor nu heller. Det är i varje fall det som håller orken upp nu, att det inte är så länge kvar. För rent fysiskt står jag inte ut länge till. Och såklart vill ju veta vem som finns därinne - vi har valt att inte veta om det är en pojke eller flicka, så allt kommer bli en stor överraskning.