Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'emotionell instabilitet'

När är man egentligen frisk från psykisk ohälsa?

Skrivet av Pamela Lundberg 05.02.2022

VAD INNEBÄR DET ATT VARA ÅTERHÄMTAD/ FRI FRÅN PSYKISK OHÄLSA?

-Eller hur man enligt olika teoretiska synsätt kan anses vara återhämtad från emotionellt instabilt personlighetssyndrom

brain ge45ed2eb5 1920

 

Psykiatrin har klassat emotionellt instabilt personlighetssyndrom som en störning i den psykiska hälsan, vilken påverkar funktionsförmågan i hög grad. De symtom man har orsakar smärta och svårigheter i vardagen. Svårigheterna kan också för en del få väldiga konsekvenser. Men störd? Njae. 

Jag själv ogillar benämningen störning. Det låter som något fult. Något som är fel jämfört med hur andra människor fungerar. Något som inte går att reparera. Något trasigt. Ordet störning är väldigt nedsättande. Därför är det inte heller konstigt att det finns en stor skam kring denhär diagnosen. Egentligen är ju EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person. Därför tycker jag att syndrom är ett ord som beskriver problematiken mycket bättre. Det har inte en negativ klang. 

Här tänkte jag titta närmare på hur man inom psykiatrin anser att man är frisk/ återhämtad från psykisk ohälsa. Jag tyckte nämligen att det var jätteintressant när jag hittade instagram-kontot @catherenelcsw och hon tog upp de olika synsätten. (I övrigt också ett väldigt informativt konto på engelska om man vill lära sig mer om EIPS).

Nu kommer jag i huvudsak att utgå från emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men dethär kan bra passa in på även en del andra diagnoser. Däremot inte på alla - till exempel NPF-diagnoser handlar om något helt annat. 

Så mina frågor är egentligen:

kanmanblifriskEIPS

Tidigare trodde man EIPS är något kroniskt. Något som inte går att behandla. 
I dagsläget sägs det att man visst kan bli frisk från borderline. 
Jag själv säger att jag lever ett tillräckligt bra liv, trots mina drag av emotionell instabilitet. Att jag har ett liv som är värt att leva. 

Men vad menar psykiatrin egentligen, när de pratar om att man kan bli frisk?
Är man frisk när man inte uppfyller kriterierna till en diagnos?
Eller är man frisk om man har ett liv som är bra?
Och vad innebär det då att ha ett liv värt att leva?

För att kunna svara på frågan om huruvida man faktiskt kan bli frisk från EIPS, behöver man först veta vad återhämtad/frisk faktiskt innebär. Dethär kan faktiskt se lite olika ut, beroende på vilket synsätt man använder sig av. Här kommer fyra av dem.

tillfrisknasynsattInspiration från Instagram-kontot @catherenelcsw

Här kommer en liten kort förklaring till vad dehär synsätten innebär:

1. BOTAD
Termen botad är ett väldigt oeffektivt sätt att se på återhämtning. Dethär innebär nämligen att man antingen har psykisk ohälsa eller så har man det inte. Antingen är man sjuk eller frisk.
Det är ett väldigt svartvitt synsätt, som egentligen inte alls funkar om man tittar på EIPS. Borderline är redan i sig är ju en väldigt flytande diagnos. EIPS är inte något som man antingen har eller inte har. Det är mer komplicerat än så.
Kan man ens någonsin helt bli botad från sina personlighetsdrag, alltså få dem att helt försvinna?

2. KLINISKT ÅTERHÄMTAD
Kliniskt återhämtad innebär att man inte längre uppfyller fem eller fler av de kriterier man från början haft när man fått diagnosen EIPS. Fördelen med dethär synsättet är att de flesta med diagnosen EIPS därmed blir friskförklarade. Efter ett antal år kommer många inte längre uppfylla fem kriterier, utan kanske bara två eller tre. Det är däremot ett bra synsätt om man vill föra statistik.
Nackdelen med synsättet är att man fortfarande kan uppfylla ett par symtom på EIPS - och de symtomen fortfarande är förödande för den egna hälsan. Dethär innebär ju att man kan ha ett självskadebeteende och en impulsivitet som resulterar i självmordsförsök; eller extrema humörsvängningar som resulterar i starka overklighetskänslor.
Är man då fortfarande återhämtad? Ja, nog enligt detta synsätt.
 

3. SJUKDOM SOM KOMMER I SKOV
Enligt dethär synsättet är skoven av EIPS något som kommer och går under livet. Emotionell instabilitet är alltså något som man alltid kommer att ha, men det är inte säkert att man just i stunden har symtom. Dethär är ju givetvis ett mindre hoppfullt synsätt, eftersom det innebär att EIPS är något som man kommer att få leva med resten av livet.
Dethär är enligt mig själv ett vettigt sätt att se på diagnosen. Vissa kommer faktiskt att bli helt återhämtade, men för andra kommer det faktiskt att se ut såhär. Man kommer ha skov där man lider kraftigt.  

4. FUNKTIONELL ÅTERHÄMTNING
Funktionell återhämtning innebär att man inte längre styrs av sina symtom på EIPS. Fördelen är att det faktiskt är upp till individen själv att anse när man är återhämtad. Synsättet utgår alltså inte från att kriterierna enligt DSM/ICD inte längre uppfylls, utan utgående från hur man själv ser på sin återhämtning. Nackdelen är ju att dethär synsättet gör att återhämtning från EIPS blir helt omöjligt att studera i forskningssyfte. Alla med EIPS definierar ju sin egen återhämtning olika. 

Exempel på funktionell återhämtning:
-Ha självmordstankar någon gång i månaden, men inte agera på dem
-Behålla ett jobb
-Klara av sin ekonomi
-Kunna hantera relationer på ett bra sätt
-Skriva ned sina tankar i en dagbok när man är arg, istället för att skicka arga sms

IMG 20210602 100240

"Egentligen är ju diagnosen EIPS  bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person".

 

HUR JAG SER PÅ TILLFRISKNANDE
Jag märker att jag utgår från två synsätt när jag själv säger att jag har ett liv värt att leva och att jag inte anser mig vara sjuk. 
Nu pratar jag helt utifrån mig själv, så en annan person med EIPS kan tycka att dethär är helt galet. 

Jag tycker att synsättet om funktionell återhämtning är det bästa sättet att se på allt tillfrisknande. När man själv tycker att man har ett liv som är värt att leva, när man lever ett gott liv utgående från egna förutsättningar - ja, då är man välmående och frisk. 

Men jag anser likväl att EIPS är något som går i skov för mig. Samma sak med återkommande depressioner. Vissa perioder lider jag mer, och har starkare symtom. Då kan jag också känna mig sjuk. Andra perioder känner jag mig återhämtad, frisk, välmående.  Så jag lever med det, men jag har ett bra liv ändå.

Exempel på min egna funktionella återhämtning, utgående från EIPS-kriterier:
-Hanterar min ångest, den är inte utom kontroll --> Tar tag i den, samtidigt som jag accepterar att den är där
-Har inte lika starka humörsvängningar - inte lika djupa och långa dalar
-Kan bryta overklighetskänslor och komma tillbaka ganska fort
-Inte längre samma känslokaos inom mig
-Accepterar att mina symtom finns där, fortsätter med vardagen ändå

.

Hur ser ni på dethär med återhämtning från psykisk ohälsa?
Hurdana framsteg har ni gjort, utgående från synsättet funktionell återhämtning?
Tycker ni att man kan vara frisk även om man lever med en diagnos?

.

I nästa inlägg skall jag fundera lite mer på vad det innebär att ha ett liv som är värt att leva enligt mig själv. Vad har jag i mitt liv, som gör att jag anser mig ha ett bra liv?


Början till depression efter förlossningen

Skrivet av Pamela Lundberg 01.12.2021 | 3 kommentar(er)

 

BÖRJAN TILL EN DEPRESSION EFTER FÖRLOSSNINGEN

- ELLER BARA RESULTATET AV LÅNGVARIG TRÖTTHET?


Det blev en ganska abrupt paus i mitt berättande om graviditeten efter att jag nått vecka 38. Jag hann nämligen aldrig längre än så, för den 25 oktober föddes äntligen vår lillkille. I vecka 38+5, precis som mellansystern. Förlossningen gick jättebra, även om det blev en ganska intensiv och snabb vistelse på förlossningsavdelningen. Vi hann vara där 1,5 timmar innan killen är född, och hela förlossningen är räknad till 2,5 timmar. Så det gick snabbt. Jag hann inte riktigt med där. Killen mådde jättebra redan från start, och gör det fortsättningsvis. Nu har han redan blivit över en månad och verkar bli en lugn pojke. 

IMG 20211013 125856603 HDRDen 13 oktober, så extremt trött...

TIDEN RUNT VECKA 38 
Men jag tänkte backa bandet lite, till början av vecka 38. Då jag skrev den senaste uppdateringen. För då var jag trött. Jättetrött, rent fysiskt. Jag är knappast ensam om att känna såhär när man inleder vecka 38+0 (alltså vecka 39 i Sverige) i en graviditet. Min kropp hade värk och ont lite varstans. Jag orkade inte sitta vid bordet och laga läxorna med flickorna längre än en timme innan det började göra outhärdligt ont. Jag kunde varken gå, sitta eller ligga utan värk. Jag sov dåligt, för jag kunde bara sova på en sida. Annars blev jag yr. Efter en sådan natt känns kroppen ganska mör. Den sista veckan kunde jag inte äta ordentligt, för det fanns liksom inget rum i magen förutom åt bebisen. Det tryckte konstant uppåt revbenen, och ibland hade jag tungt att andas för att bebin tryckte på lungorna. De sista dagarna låg jag mest på soffan, för det gjorde allt mer ont att sitta. 

När gråten fastnade i halsen på den veckans rådgivningsbesök (vecka 37) beslöts det att det var dags att göra något, med tanke på att det fysiska hade börjat påverka min psykiska hälsa allt mer negativt. Jag mådde inte längre bra inombords, och är glad att jag togs på allvar. Jag fick en tid till mödrapolikliniken följande vecka, alltså i vecka 38. Jag var inställd på att bli tvungen att argumentera rejält för att bli tagen på allvar och för att kunna bli igångsatt, eftersom alla fysiska värden var toppen.

Men vi möttes av en jättefin läkare, som inte ifrågasatte att remissen gjorts på basen av mitt eget psykiska mående. Jag är övertygad om att jag hade fått min igångsättning, men det visade sig att det aldrig behövdes. När jag kom till mödrapolikliniken kunde läkaren bara konstatera att förlossningen redan var mer än i startgroparna. Jag hade mina aningar att något var på gång redan innan vi åkte till mödrapolikliniken, men eftersom jag hade haft starka förvärkar i flera dagar vågade jag inte riktigt tro det själv. För säkerhets skulle fick jag en remiss till förlossningen följande dag, för ifall det skulle visa sig att inget hände spontant skulle de sätta igång förlossningen senast då. När vi väl kom till BB ett par timmar senare hann vi vara där i 1,5 timme innan lillkillen är född. Själva förlossningen tog sammanlagt 2,5 timmar enligt pappren, så slutligen gick det väldigt snabbt. 

När vi kom till mödrapolikliniken denhär eftermiddagen var det inget tal om hur pass dåligt jag mådde, varför jag hade fått remissen, att det var bäst för bebin att förlossningen skulle starta spontant eller att man inte brukar starta förlossningen på basen av att mamman inte längre mår psykiskt bra - sådana farhågor jag hade haft när vi kom dit. Jag är så van att bli ifrågasatt, eftersom det sällan syns på mitt yttre hur jag mår inombords. Men läkaren frågade inget sådant, utan det var bara tal om att kolla hur bebin låg för att sedan kunna gå vidare. Underförstått fanns det alltså redan en förståelse för att remissen inte gjorts på för lösa grunder, utan jag togs på allvar redan där. Det känns fint att även det psykiska måendet tas på allvar och kan vara ett argument för eventuell igångsättning sådana här gånger. Även om det i journalen i Kanta står att "mamman ser välmående ut utåt" - vilket ju också är sant. Utåt sett kan man se väldigt välmående ut, trots att det inre mår dåligt. 

IMG 20211026 154653685 HDRPå BB med en nästan nyfödd liten guldpojke. Upplevde alla lyckokänslor som finns!

EFTER FÖRLOSSNINGEN
Jag mådde som alla andra på BB och den första tiden hemma. Jag var så underbart lycklig och kunde inte slita blicken från lillkillen. Men det svajade också i humöret och tårarna var nära, precis som vid typisk baby blues. Jag har haft ganska stark baby blues de föregående graviditeterna, även med medicinering, så jag tänkte att det var helt normalt. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten, så nu var jag helt medicinfri. Jag var därför beredd på extra starka humörsvängningar. Den sista tabletten till natten valde jag att inte ta på BB, för att den var enbart för sömnen. Jag ville klara mig utan även den. Vi åkte hem och jag var precis sådär lyckorusig som många andra nyblivna mammor är. 

Men andra veckan hemma märktes de första tecknen på att mitt svajande humör kanske inte bara är vanlig baby blues. Det blev liksom inte lättare, utan det blev värre. Jag var såklart beredd på att det kunde bli så. Ändå drogs mattan under fötterna på mig när det faktiskt hände. Och när jag som mest behöver medicin, då får jag alltid för mig att jag verkligen inte behöver något sådant. Det är som om min hjärna inte längre kan ta in att jag mår dåligt vid sådana tillfällen. Så det var faktiskt min man som fick mig övertygad om att dethär inte är baby blues, utan att det är något som håller på att gå djupare än så. 

Jag kunde börja gråta mitt i allt, och kunde inte sluta längre. Jag hade ingen aning om varför jag grät, jag var inte direkt ledsen. Det är ett tecken på att jag är i obalans. Jag är inte den som gråter i första taget, måste jag ju påpeka.
Jag fick också svårt att sova och vila dagtid, trots att jag behövde det. Jag hade så starka orostankar att jag fick ångest och de började mala i huvudet direkt jag lade mig ned på kudden. Jag oroade mig över i princip allt. Över barnen och hur de mådde, över hur vi skulle få ihop vardagen nu, över döden (eftersom vi hade ett dödsfall i vår nära släkt var det naturligt att sådana funderingar kom - men de blev lite väl orealistiska), över hur jag skulle hinna vika tvätten, över hur jag skulle få tid för alla barnen - ja, över i princip ALLTSåklart blev det ju omöjligt att sova. När jag lade huvudet på kudden kom en mängd orostankar som jag inte tänkte annars. Jag försökte en mängd DBT-verktyg, men denhär gången kunde de inte stoppa gråten. Verktygen och knepen fungerade inte riktigt.

Det var givetvis mycket naturliga orsaker som spelade in. Baby blues, dålig nattsömn eftersom babyn är uppe x antal gånger ännu, hormoner som skenade, en stor omställning med en ny familjemedlem - och det faktum att jag redan under graviditeten varit jättetrött och länge sovit jättedåligt. 

Postpartum Depression or The Baby BluesBilden hämtad från denna hemsida.
 

EN SKÖRHET FÖR DEPRESSION
Men - det finns ju också en skörhet för depression. Jag som haft flera sådana. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten. Det är en stor risk efteråt, för det har inte riktigt funkat tidigare gånger heller. Jag reagerar så starkt på alla intryck och händelser, och det vill starta igång en enda lång känslomässig berg- och dalbana som slutligen accelererar alldeles för hårt och håller på att krascha in i en vägg. Och efter en förlossning skenar ju hormonerna redan av sig själva.

Så även om jag så gärna vill vara medicinfri, så ska jag inte vara det. Inte nu i varje fall. Som tur är så har jag en vårdkontakt som fungerar. Så jag ringde min terapeut och hon kunde konsultera läkare. Jag är tacksam att jag inte behövde närvara under något läkarsamtal för att få tillstånd att påbörja medicinering, för jag ville bara vara hemma med familjen just då. Som alla nyblivna mammor. Jag hade inte orkat ta mig dit heller. Och eftersom jag innan graviditeten hittat en medicinering som fungerade, var det också lätt att återinsätta en del av dem. 

Så jag påbörjade två mediciner jag haft tidigare. Inga upptrappningar, utan direkt till lämpliga doser. Men det kändes rätt, för jag vågade inte vänta och se längre. Jag behövde snabb effekt av medicinerna. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Jag ville verkligen inte falla ned i en djup depression. Och jag har inte heller fallit så djupt. Symtomen har dämpats.

Jag har ännu ångest, men på en sådan nivå att den är hanterbar. Jag tror att det beror på dålig nattsömn. Och den biten kan jag tyvärr inte påverka nu. För vi har bestämt att jag ändå tar nätterna med lillen, medan min man sköter om hushållet och tar mer ansvar för de större barnen. Det är ingen vits att vi båda är genomtrötta, för då funkar inte vardagen. Jag är tacksam för att jag kunde knyta an till lilleman direkt, trots allt. Känna alla mammakänslor. Jag vet att alla inte kan det under sånahär omständigheter. Därför tror jag inte heller  att det var en början på typisk post-partum depression.

 

"Jag tror att man behöver fundera på vad som man själv behöver
i just den livssituation som man befinner sig i".

 

BACK TO BASICS
När jag nu var mitt i rädslan att eventuellt drabbats av en förlossningsdepression funderade jag mycket på vad jag själv kunde göra för att må bättre. Eller kunde jag alls påverka? 

Och mitt svar blev ja. Visst kan jag göra ganska mycket för att själv må bättre. Jag insåg att det var dags att gå back to basics, precis om jag brukar påminna andra att är viktigt när man mår dåligt. Ifall man har de grundläggande fysiska behoven i balans, är det lättare att få ett stabilt mående. Genom att ta hand om sin kropp minskar man nämligen den inre känslomässiga sårbarheten. Så jag försökte, och försöker fortfarande, ta hand om mig själv genom att följa några av de DBT-råd som finns i manualen: 
1. Behandla sjukdomar
     Ta hand om min kropp. Alltså ta min medicin, som jag insett att jag behöver ha just nu. 
2. Äta balanserat
    Regelbundet, och varken för lite eller för mycket.
3. Sova lagom mycket    
    Sova middag varje dag, och så fort lillen somnar om kvällarna går även jag och sover (vi har en kvällspigg gosse).
4. Motionera
    Ta promenader varje dag. Så fort jag har ork kommer jag uppta styrketräningen (men det blir ju tidigast om två månader, för det                 rekommenderas att man inte börjar med det förrän tre månader efter en förlossning). 

Jag tror även att man behöver fundera på vad som man själv behöver i just den livssituation som man befinner sig i. Jag har satsat på regelbundenhet och på att skala av alla andra måsten. Jag har inte träffat vänner eller bekanta sedan förlossningen, för jag har helt enkelt inte orkat. Igår var första gången en vän hälsade på. Jag har också valt att, förutom ett enda Prisma-besök, bara vara hemma. Lillen har alltså på riktigt bara åkt bil tre gånger i sitt liv än. Hem från BB, till rådgivningen en gång och sedan till Prisma i Vasa ett snabbvarv (som jag i efterhand insåg att jag lika bra kunde lämnat bort). Vi har bara varit hemma - för det är vad jag behövt.
Trygghet, regelbundenhet, inga aktiviteter. Först nu börjar jag känna att jag eventuellt skulle kunna börja röra på mig lite mer.

I början ville jag inte sova middag, äta eller gå ut på en kort promenad. Men då har jag istället försökt att helt enkelt handla tvärtemot till vad tankarna sagt. Istället för att lyssna på tankarna har jag betonat undvik att undvika. Jag insåg nämligen att det inte hjälper mig att undvika eller bara lämna bort sådant som jag behöver, utan istället behöver jag närma mig och börja göra sådant som jag vet att jag i längden kommer må bättre av. 

Jag tror att det har varit bra även för de större barnen att vi bara varit hemma nu en tid. De har också varit trötta efter den stora omställningen att plötsligt ha en liten bebis i huset. De har haft sina fritidsaktiviteter, men kompishäng har vi nästan helt skippat fram till nu. 


GOOD ENOUGH
Om ni tycker att mina mål låter som ganska omöjliga med en liten bebis, så har ni alldeles rätt.  Jag äter ibland havregrynsgröt eller någon proteinjoghurt på stående fot och så fort det bara går att få ned, istället för hemgjord mat vid matbordet. Jag äter lite för ofta smörgåskex (min nya besatthet!) och godis, istället för lagom och nyttigt. Men jag satsar på att ändå regelbundet äta. Sömnen blir som den blir. Den är upphackad med 2-3 timmars sömn åt gången. Men jag sover så mycket det går. Jag försöker promenera varje dag, men bland prioriterar jag sömnen och har jag helt enkelt ingen lust så jag låter bli. Men jag njuter av de promenader jag tar, speciellt eftersom jag inte kunnat röra på mig under stora delar av graviditeten. Jag vill betona att dethär är vad jag försöker uppnå varje dag, men sedan kommer ju såklart verkligheten emellan.

Jag vill alltså slå ett slag för uttrycket good enough. Jag tror inte att man behöver göra något intill perfektion, men det är bra att tänka på att dehär fyra punkterna är viktiga att ha någorlunda i balans för att man skall må bra. Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om jag inte hade uppnått alla mål, men numera har jag insett att det går att variera och ändra lite enligt hur det råkar bli. Huvudsaken är att man lyckas någorlunda med att ta hand om sin kropp. Det räcker för att man skall skapa en bättre grund för ett psykiskt välbefinnande. Något som jag däremot aldrig slarvar med är att ta min medicin. Den punkten är lätt att uppnå, och också det som jag mest behöver nu för att må bättre. 

"Men jag mår ganska okej nu -
tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett så tidigt skede".

IMG 20211128 105029018Jag har satsat på promenader, eftersom de ger mig energi.
Snöfrost på ögonfransar, frisk luft, möjligheten att gå efter månader av foglossning.

IDAG
Jag är mycket stabilare nu än för bara någon vecka sedan. Den hysteriska gråten kommer inte längre, utan jag har ett lugn i mig själv.  Jag tror inte heller att jag har riktigt rätt medicindos ännu, eftersom den är lägre än vad den var innan jag blev gravid. Men jag har fått en början som ändå fått mig att må bättre. Däremot tror jag att jag småningom behöver diskutera dethär med läkare. Det är ändå lite svårt att säga om det är för liten medicindos eller om det bara är den extremt upphackade sömnen som skapar ångest. Jag tror nämligen på det sistnämnda, vilket småningom kommer lösa sig av sig själv när lillen börjar sova lite längre pass. Och det borde ju bli inom en snar framtid. Men jag kämpar ganska mycket med att försöka få tillräckligt med sömn.

Men jag mår ändå ganska okej nu - tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett tidigt skede denhär gången. Jag orkar göra allt mer sysslor hemma. Jag har fått in en rutin och struktur igen, även om vår vardag känns kaos emellanåt. Men den som säger att de tre första månaderna med ett nyfött spädbarn är något annat än kaos och försök att få ihop vardagen tror jag faktiskt inte på. Det är kaos. Det är en vardag utan rutiner för bebisen. Det blir helt enkelt som det blir. Det är stressade föräldrar som försöker hinna få ihop allas scheman, läxor, matlagning, tvättberg. Men det är också en himla stor lycka. Tänk att han är här, vår lilleman. 

Jag vet inte om jag drabbats av en post-partum depression, en vanlig depression eller om det bara är resultatet av långvarig trötthet. Eller om det är november-mörkret, skenande hormoner eller stora medicinförändringar under året. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det är vad det är. Huvudsaken är att jag tror att jag lyckats vända det. 

Jag vill dela med mig av denhär kampen, för jag VET att jag inte är ensam om att drabbas av dåligtmående efter en förlossning. Jag har tvekat, och inte orkat - men om vi inte delar med oss, hur ska vi då kunna känna oss mindre ensamma?

 


Vad säger ditt wisemind?

Skrivet av Pamela Lundberg 10.11.2021

ATT KUNNA LYSSNA PÅ SIN INRE RÖST

-"VAD SÄGER DITT WISEMIND?"

 20170920 070308

Vi utsätts ständigt för massor av valmöjligheter, stora som små. Små beslut som vi faktiskt nästan ständigt behöver ta oss an. Det har faktiskt funnits en tid i mitt liv när jag inte kunnat välja nästan något själv utan att tveka. Att gå till glassdisken i affären kunde bli ett stort ångestmoment. Det fanns alltför många glassorter, alltför många val, och jag var så fruktansvärt rädd att det skulle kännas fel efteråt. Så ibland slutade det faktiskt med att jag inte alls tog någon glass, för det blev så råddigt i mitt huvud att tanken på glass inte längre ens var lockande. Som tur är har jag numera lärt mig att lyssna inåt. På magkänslan.

För hur futtiga beslut det än handlar om så är det ju faktiskt magkänslan, vår inre kompass, som styr våra val. Om den inte finns blir vardagen lätt väldigt ångestfylld. Hur väljer man när man inte lärt sig lyssna inåt?
Dessutom har jag också insett att man inte kan lägga ned hela sin själ i varje beslut man gör här i livet. Ska man välja en glass så kan man inte göra det till ett lika stort beslut som sitt yrkesval. Men det hände sig faktiskt förut att det kunde kännas som ett sådant livsavgörande beslut, trots att det handlade om någon petitess.


WISEMIND - DIN INRE KOMPASS 
När jag gick DBT jobbade vi väldigt mycket med en färdighet som kallas för Wisemind. Det är en av grundfärdigheterna för att alls kunna jobba vidare i terapin och med sig själv. Det är också den färdigheten som bättre gjort att jag lärt mig välja, och välja bort, något i mitt liv. Varje beslut jag gör är inte längre livsavgörande, såsom det tidigare kunde bli bara för att jag skulle välja en glassort.

För att kunna ta ett beslut som känns rätt i stunden behöver man lita på sin inre röst, som de flesta inte ens behöver leta efter i alla vardagssituationer. Det går automatiskt, för att man känner sig själv så bra. Men har man emotionellt instabilt personlighetssyndrom är det lätt hänt att man inte alls övat upp förmågan att lyssna på vad som känns rätt för en själv. Ens eget själv är så otydligt. Det gör också att man lätt gör precis som andra i ens närhet, eller gör något på ren impuls. Med en instabil självbild, som gör att man inte riktigt vet vem man är eller vad man vill, kan det vara otroligt svårt att faktiskt ta ett vanligt vardagsbeslut. Vad vill jag äta idag? Vilken uppgift skall jag göra med? Skall jag göra dethär eller detdär idag?

Men det är såklart inte enbart personer med EIPS som har problem att veta vad man faktiskt vill just nu. Det är så lätt hänt att man tappar bort sig själv i det virrvarr av alla valmöjligheter som erbjuds idag. Vi erbjuds så många alternativ nuförtiden att det kan kännas helt omöjligt att veta vad man vill med sitt liv. Vad vill jag, egentligen? Är dethär något som jag själv faktiskt vill uppnå, eller försöker jag göra vad jag tror förväntas av mig? Eller är det bara andras önskan jag försöker uppfylla?

Wise mind kan beskrivas som vår inre magkänsla. Intuition. Instinkt. Föraning. När man bara vet att något är rätt.
Är du bra på att lyssna på din inre magkänsla? Om inte, så tänkte jag förklara hur man med hjälp av färdigheten Wisemind inom Dialektisk beteendeterapi bättre kan förstå och hitta den. 



wise mind coloursBild lånad härifrån.

För att hitta sin egen inre visshet (wise mind) behöver man hitta medelvägen mellan sin målinriktade röst (reasonable mind) och sin känslostyrda röst (emotion mind). 

Den målinriktade inre rösten fokuserar främst på målet du skall uppnå. Den tar inte alls känslorna i beaktande, utan är väldigt känslokall. Den är ambitiös och vill med all kraft lyckas med det du tänkt dig. När man enbart lyssnar på den målinriktade inre rösten har man fokus på att lösa problemen som står i vägen för att man skall uppnå sina mål. Till exempel behöver man vara målinriktad när man med all kraft vill ha högsta betyg i något ämne. Då stänger man av känslan av hur pressad och stressad man känner sig, och ser till att plugga så att man faktiskt skall uppnå högsta betyg, oavsett vilken tid och energi det tar av en själv. 

Den känslostyrda inre rösten är mera inriktad på nuet, och här är det enbart dina känslor som styr. Man ser enbart de tankar som just nu finns inom en, och målet som man skulle uppnå försvinner. Man låter passivt saker vara precis som de är, och istället känner man de känslor som finns inom en. Till exempel när man har ett prov i skolan som känns helt omöjligt att klara av, och man är så upptagen av känslorna av misslyckande och värdelöshet att man inte ens försöker plugga vidare. Man gräver ned sig i sina känslor och låter dem helt styra ens val.

Wise mind, eller inre visshet, är balansen mellan dedär två motpolerna. Helt enkelt den gyllene medelvägen. Man släpper sina krav på att till varje pris uppnå sina mål, men samtidigt försöker man ändå helhjärtat att arbeta mot de mål man ställt upp. Det handlar alltså om att hitta den väg som är bäst för en själv just nu. Då man både lyssnar på hjärtat och hjärnan. Dethär kan till exempel betyda att man fortsätter att plugga och gör så gott man kan, även om man accepterar det faktum att man kanske inte kommer att få högsta betyg i ämnet denhär gången. 

En av de mest vanliga frågorna jag fick under min DBT-terapi var nog "Vad säger ditt Wisemind?". Och ju mer jag övade på att försöka väga ihop både den målinriktade och den känslostyrda rösten, desto lättare blev det att faktiskt kompromissa mellan de två. Att hitta den inre rösten gjorde att jag så småningom vågade börja ta beslut, för att de kändes som de rätta utifrån de förutsättningar jag hade just då. Det betyder inte att jag alltid gillade de beslut jag tog, men jag insåg att jag i längden hade mest nytta av att hitta en balans mellan känslor och ambition.

Vad säger ditt förnuft? Vad säger känslorna? Hur förenar du dem till en bra balans i vågskålen?



ATT HITTA BALANSEN MELLAN DET MÅLINRIKTADE OCH DET KÄNSLOSTYRDA INOM OSS
Att hitta balansen mellan det målinriktade och det känslostyrda inom oss innebär bland annat att:

-Både göra det som behövs i stunden 
och helt och fullt uppleva det som pågår just nu.

Du kanske behöver få något gjort, som du inte alls vill - men som ändå behöver göras. Likväl ser du till att du också känner de känslor som det medför. Du kanske hatar att behöva sitta på dethär mötet, men likväl dyker du upp eftersom du vet att det är viktigt. Ändå tillåter du dig att känna att det är fruktansvärt jobbigt och tråkigt. 

-Både tillåta dig att ha en stark önskan om något annat än det som är nu
och kunna acceptera det du har i ditt liv nu, oavsett hur det ser ut. 

Du kanske önskar att ditt liv såg annorlunda ut, att depressionen inte skulle ha taget om dig - men likväl accepterar du att läget ser ut som det gör just nu. Att det är jättetungt och jobbigt, att du har känslan av att vilja ge upp. Men likväl se att det är så det är, just nu, och att du har möjlighet att bli frisk om du fortsätter framåt.

wisemindcitat

VAD VI BEHÖVER KUNNA VÄLJA - OCH VÄLJA BORT
Vi utsätts för ständiga val under en dag. Redan från morgonen kan vi välja att stiga upp ur sängen, eller ligga kvar. Vi väljer kläder, morgonmål och vad vi vill göra under dagen. De flesta har dethär så inbyggt att det inte känns som små, konstanta val, men det är det. Tänk er bara exemplet där jag själv skulle välja glassort. Även ett litet beslut kan bli så fruktansvärt svårt att ta tag i, ifall man inte är i kontakt med sin inre röst eller vet hurdana behov man har just i stunden. 

Men för de flesta av oss är det ändå lätt att kunna välja de positiva sakerna, som får oss att må bra. Det svåra är snarare att välja bort. Många kör på fullt med späckade scheman hela veckorna, vilket såklart så småningom gör att man känner sig helt slut.
Men jag pratar egentligen om något helt annat just nu än våra fullspäckade scheman och problemen med att kunna tacka nej för att hitta luckor i sin kalender.

Jag pratar nu mera om valen man har när man befinner sig djupt inne i psykiskt illamående. Valen som man ständigt måste orka välja för att kunna skapa sig ett liv värt att leva. Valen som leder till förändringar. Att kunna välja nya tankemönster, nya vanor - och att kunna välja bort sådant som faktiskt får en att må sämre, sådant som till och med triggar igång ens eget illamående. 

Jag har tvingats välja bort människor som jag tyckt om och jobb där jag trivts, enbart för att skydda mig själv och min känslighet. För jag triggas väldigt lätt, vilket gör att jag själv automatiskt faller tillbaka i dåliga mönster - trots att jag kanske bara enbart lyssnat på hur andra väljer att leva sina liv. Jag har medvetet valt bort sådant som triggar min egen psykiska ohälsa. För när man varit i det psykiska mörkret länge blir det till slut något som man faktiskt automatiskt dras till. Det har varit tryggheten i så många år. Det är det enda man känner till - och det sunda, vanliga livet börjar känns fruktansvärt skrämmande och främmande.

För ja, det kan absolut bli en trygghet att inte göra något åt sin situation och istället fortsätta att må dåligt, i hopp om att någon annan skall rädda en bort därifrån. Men den räddaren kommer aldrig, för det är bara du som kan ta dig ur ditt illamående. Därför har jag aldrig ångrat att jag tagit avstånd från en del människor och situationer - men jag sörjer likväl det faktum att jag behövt ta dehär besluten. Jag saknar en del personer, som jag tycker om - men som jag inte kan ha kontakt med eftersom jag lätt dras med i det destruktiva. Jag saknar en del jobb som jag verkligen brinner för - men som jag inte varit redo att ta mig an än, eftersom mitt eget illamående legat i så nära rent tidsmässigt att jag inte haft tillräckligt med avstånd än.

Och det har absolut inte varit lätt att välja bort - det är först när jag insett att jag håller på att gå under rent mentalt som jag gjort dethär valen. Då när jag fallit ned i en ångestgrop eller är mitt i ett riktigt dåligt EIPS-skov. Jag har också delvis klarat av att ta avstånd tack vare min terapeut, som varit väldigt sträng med att jag måste göra dehär besluten. För hon har insett vad som behöver göras mycket tidigare än jag själv. För ibland är det jättebra att ha någon som man litar på, som ser situationen från utsidan, och som blir förbannad på att man ständigt utsätter sig för sådant som faktiskt får en att må sämre. Ibland räcker det inte med sin egen inre röst, utan man kan behöva någon som argt pekar att man väljer fel väg, innan man själv börjar inse vad man håller på med. Någon som är ens eget Wisemind, när man själv tappat riktningen. 

Det svåra är många gånger inte att välja, utan att kunna välja bort.
Men det behöver man också kunna göra för att skapa ett liv värt att leva, trots psykisk ohälsa. 
Det som upprätthåller ekorrhjulet, som inte hjälper en - men som likväl blivit så inrotat att man tror man behöver dethär.

20180526 125654Maj 2018.


HUR JAG SJÄLV VALDE 
Här är ett inlägg från mitt Instagram-konto, skrivet ungefär år 2017. Här skriver jag just om hur det känns att tvingas välja bort sådant som så länge varit en viktig del av mitt liv.  Där ingick faktiskt även depressionen, hur galet det än må låta. Men den hade nästan blivit ett med mig själv vid det laget, en trygghet som jag hakade fast mig vid. Något som jag ständigt kände att jag behövde anstränga mig för att välja bort. Då hade jag bara påbörjat processen att välja bort triggers i mitt liv. Jag visste vad som behövde göras, men var inte riktigt klar att faktiskt rent konkret göra det. I det skedet behövde jag också välja livet varje dag, depressionen var på den nivån. 

"Att ständigt välja. Det är vad jag försöker just nu. Det är väldigt lätt att välja de positiva sakerna i livet. Familjen, vännerna, jobbgemenskapen, fritidsintressen. Doften av liljekonvalj, jordgubbssmaken, höstluften, sommarvärmen, sandstranden. De fina sakerna. Helheten, men också småsakerna.
Det svåra kan vara att välja bort. Att välja bort det man blivit så van med att det förlikas som vardag. Med det sagt vill jag ändå påpeka att man oftast VILL välja bort det dåliga, det som i långa loppet inte kommer göra nytta. Men när man levt med det på nära håll så länge, nu pratar jag år, är det jättesvårt. Jättejättesvårt. Den platsen har självkritiska tankar och ångest i mitt liv. Det är inte bara att bryta tankemönster och vanor, det handlar om att ständigt påminna sig om att dethär ska inte finnas i mitt liv längre. En del dagar går det jättebra, andra känns det fruktansvärt hopplöst.
Det svåra är att hjärnan ständigt, likt en magnet, dras till det välbekanta. Och jag måste aktivt, ständigt, ta mig bort därifrån. En del dagar är det lätt, andra är det en kamp som jag förlorar innan jag ens börjat. Att då inse att livet är värt så mycket, trots smärtan, är väldigt trösterikt. Vissa dagar vinner man, andra dagar måste man bara leva trots att det är svårt.
Varje dag ska jag välja aktivt nu. Varje dag ska jag välja lyckan. För lycka är ett val. Lycka kan vara att acceptera att livet är som det är just nu. Lycka kan vara att se hur långt man kommit. Lycka kan vara att se vad man har att kämpa för. Lycka är att se småsaker som får en att le.

Lycka är att man får välja. Jag väljer.
Livet. (Trots att det gör ont ganska ofta)."

B828Xv1IcAIDgK4Bilden är snodd från dethär Twitter-kontot.

Dethär citatet sitter faktiskt på vårt kylskåp, som en ständig påminnelse om att jag skall använda mig av Wisemind när ångesten tar över (alltså välja att använda mig av DBT-färdigheter istället för att bara ge upp). Dessutom är det en komisk påminnelse. Det är nästan så att jag faktiskt ser både DBT-grundaren Marsha Linehan framför mig när jag behöver dethär citatet som mest, eftersom också hon själv led av EIPS i sin ungdom och har tagit fram alla DBT-färdigheter på basen av vad hon själv hade behövt.

 

 

 

 

 


Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021 | 1 kommentar(er)

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. heart 1192662 1920

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 


ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

27.10.2016Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 


Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

FB IMG 1516564403509Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:


"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"


Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 


Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   IMG 20210620 105226

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

vandra

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

vardagenOktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. 
I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

FB IMG 1566038856010Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

IMG 20201010 002401 174De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

FB IMG 1514065171106
Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner,
mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS

Skrivet av Pamela Lundberg 19.08.2021 | 3 kommentar(er)

QUIET BORDERLINE 

- om  att ha "högfungerande borderline"
composing 2391033 1920

Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier. 

Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen. 

 

VAD ÄR QUIET BORDERLINE?

Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket. 

Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra. 

Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper: 
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt) 
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)

Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline. 

Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.

psychology 4420030 1920

VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?

Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.

Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:

-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället 
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan 
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar

En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.

FB IMG 1494140108444Lånad bild från nån Facebook-sida.

 

6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE

-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner. 

-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer. 

-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.

IMG 20210111 002953 654

-Svårigheter att sätta ord på känslor 
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.

-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.  

-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.

 Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.

IMG 20210203 141044

VAD JAG SJÄLV TYCKER

Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.

När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.

VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV

Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt. 

Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen. 

Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords. 

Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.

Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.

Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden. 

Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.

Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.

.

Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?

 


Att vara anhörig - Gästinlägg av min man

Skrivet av Pamela Lundberg 16.04.2021 | 3 kommentar(er)

ANHÖRIGPERSPEKTIVET

-ATT VARA ANHÖRIG TILL NÅGON MED PSYKISK OHÄLSA


hearts 1450300 1920Bild härifrån.

De anhöriga och deras perspektiv är ofta något som ofta glöms bort när någon lider av psykisk ohälsa. Ofta är den psykiatriska vården, framförallt när det gäller vuxenpsykiatrin, helt inriktad mot den drabbade personen. Det säger ju sig själv att det är det absolut viktigaste, men de anhöriga kan känna sig åsidosatta och bortglömda i hela rehabiliteringsprocessen. För det är inte bara den enskilda som påverkas av psykisk ohälsa, det är även den övriga familjen och bekantskapskretsen. 

Osäkerheten kring hur man skall förhålla sig till sin anhöriga är otroligt stor. Vad kan man fråga? Vad skall man svara för att inte göra måendet ännu värre? Är det bättre att inte fråga alls? Vad kan jag göra för att få hen att må bättre? Vågar jag alls ställa några krav?

Dessutom lever de anhöriga med en ständig oro. Hur mår den drabbade idag? Hur skall det bli i framtiden? Kommer hen någonsin att må bättre? Kommer hen att ta livet av sig? Hurdant ansvar har jag? Hur skall jag själv orka? Vågar jag leva mitt eget liv precis som vanligt?

De anhöriga kan känna sig ensamma och handfallna, speciellt om de inte alls får någon information alls. I många fall är det bra om vården även tar med de anhöriga i rehabiliteringen, vilket enligt min egen erfarenhet har blivit bättre (här vet jag att erfarenheterna skiljer sig från varandra!). 

GÄSTINLÄGG AV MIN MAN CHRISTER 

-Ur en anhörigs perspektiv

 

IMG 20191020 113452

*Detta är en GÄSTPOST av min man, som även publicerats på min instagram*.
Dethär är helt hans egen text och egna upplevelser.

 

Christer:

"Det talas ofta och mer och mer om personer som lider av psykisk ohälsa, men det är dock väldigt sällan som anhöriga till personer med psykisk ohälsa kommer på tal. Som anhörig blir man drabbad, vare sig man vill eller inte. Hur och i vilken omfattning man drabbas är dock från fall till fall. 

Hösten år 2015 blev min fru sjuk, riktigt sjuk. Jag gick från en stabil vetskap om att hon lider av psykisk ohälsa som hon hanterar, till att se det förvärras. Efter en månad med en snabb försämring tvingades jag köra min fru till sjukhuset sent en kväll då inget annat hjälpte.
Det förändrade mig.
Det förändrar vilken stark personlighet som helst, oavsett hur stark man tror att man är.

Frun var intagen på psykiatriskt sjukhus med en energinivå på noll och kvar stod jag med barnen 1 och 2 år gamla.
Det som jag kände var rädsla. Jag var så otroligt rädd. Jag har ALDRIG - varken före eller efter den kvällen känt en sådan rädsla.

-Vad skulle jag ta mig till?
-Hur skulle det gå med frun?
-Kommer hon någonsin att bli bra?
-Kommer hon att vara sjuk resten av livet?
-Hur skulle jag klara mig ensam?
-Hur skulle barnen påverkas?
-Kommer barnen att få det svårt?
-När får jag reda på mera om hennes tillstånd?
-Hur ska jag kunna berätta för vår bekanta om att frun är på mentalsjukhus?

Jag kände mig som världens mest ensamma människa just då. Men, som tur var fanns det nära bekanta som stöttade upp mig.
Personer jag kunde ringa och diskutera med.
Personer som kom på besök och gav mig stöd och möjlighet till diskussion.
Personer som var mer insatta i ämnet psykisk ohälsa.
Personer som lugnade, stöttade, tröstade.

Det blev 5 veckors konstant oro och rädsla innan hon äntligen kom hem från sjukhuset.
De veckorna förändrade mig, byggde en del av grunden till den person jag är idag.
Den personliga förändringen gick inte mot det sämre - utan istället till det bättre, med en klarare insikt.
Men det krävdes tid för att inse, att acceptera.

Jag fick efteråt en helt annan syn på bl.a. psykisk ohälsa, mentalsjukvården och mycket i dagliga livet.
Jag fick en annan syn på vad jag vill prioritera i livet och vad som faktiskt är av vikt.

Det stora negativa som ännu sitter kvar trots flera år med en fru med stabilare och bättre mående är dock oron.
Fast jag innerst inne vet att min Pamela är stabilare och lärt sig hantera mående så behövs det inte mycket svängningar i hennes mående före jag blir orolig. 

-Kommer det att bli som hösten 2015 igen?
-Hur allvarliga svackor kommer hon ha i mående framöver?
-Kommer kan det kanske bli ännu svårare än hösten 2015 nästa gång hon får en sämre måendeperiod?

Dessa frågor ställer jag mig själv varje gång Pamela har en period med dåligare mående. 
För det är just perioder som det handlar om, speciellt för mig som närstående.

Vissa perioder är bra.
Det märks inget speciellt på Pamela och vi har ett Svensson-liv.
Det behöver inte vara - enligt mina mått mätt - mycket som behöver hända. Plötsligt är Pamela inne i en period med dåligare mående. 

.. Och JA - en närstående påverkas. Jag påverkas.

Mina arbetskamrater på jobbet kan - om de kopplar mitt humör till Pamelas mående avläsa exakt hur dåligt hon mår. Men också tvärtom.
Mår Pamela bra så syns det också på mitt humör. 

Jag känner mig idag så väldigt erfaren efter det jag upplevt genom att vara närstående till en person med psykisk ohälsa. 
Det jag, vi och familjen klarat av och fått något sånär stabilitet i. 

Men jag tror aldrig att jag kommer ifrån den djupt rotade oron.
Aldrig någonsin om jag skall vara ärlig, efter det vi var med om 2015. 

Jag har själv gått i terapi för att hantera rädslan, vilket har gett mig en stabil grund. Men hur stabil grund man än tror sig stå på så svajar det nog till då ens närstående och livskamrat mår dåligt.
Det gör det alltid, och kommer alltid att göra. 

Men det är väl så kärlek till sina närstående fungerar.

/Christer"

 

IMG 20200620 194207Bild från sommaren 2020.

PARTERAPI

Nu måste jag inflika att i vårt fall har min man alltid varit delaktig i min terapi, speciellt under de åren när jag mådde som sämst. Vi har även tillsammans gått i parterapi i flera år, inte för att vårt äktenskap var dåligt, utan för att vi skulle få bättre förståelse och insyn i hur den andra kände.
När jag var djupt deprimerad kändes det som om vår förståelse för den andras upplevelser inte alls räckte till. Vi var så inne i vår egen oro. Och vi har trots det varit tillsammans sedan gymnasietiden, och känner varandra utan och innan.

Jag hade en väldigt bra egenterapeut vid den tidpunkten, som bestämt sa att "nu skall ni gå i parterapi". Hon såg ett behov som vi själva inte ens förstod att vi hade.
Vi tyckte ju nämligen inte själva att det var nödvändigt. Vi var otroligt skeptiska, men bestämde oss för att ändå gå dit dedär första gångerna. Sedan insåg vi ju själva hur bra det faktiskt var. Vi hade mycket att bearbeta tillsammans - min djupa depression som ledde till slutenvård hade ju inte bara påverkat mig själv, utan även min man.

Vi gick båda med stor oro och rädsla, men kunde inte ta in den andras perspektiv, eftersom vi var så upptagna av våra egna känslor. Vi pratade hemma, men det är ändå inte riktigt samma sak. I parterapin kunde vi öppna upp på ett helt annat sätt, med två terapeuter som hjälpte oss att bredda förståelsen för varandra.

Våra barn var så små då, att de inte förstod vad som hände under den perioden. Men jag tror ju att om man har äldre barn, är det viktigt att också göra deras röst hörd. Då fungerar ju familjeterapi lite liknande. 

Jag har ju alltid tänkt att man skall vara på gränsen till att skiljas eller ha större konflikter för att gå i parterapi, men så behöver det ju inte alls vara! Vi gick till och med mycket längre i parterapin än det mest akuta skedet, för vi tyckte att det var så himla bra och utvecklande! 
Jag vet att det är långt ifrån alla som ges möjlighet att få gå i parterapi, men om chansen finns är det absolut att rekommendera. 

I dagsläget är min man största stöttare. Han stödjer mig fullständigt i mitt beslut att berätta min historia öppet och han var den som var mest stolt på min föreläsning vid avslutningsseminariet när jag blev klar erfarenhetsexpert. Han hejar på mig när jag själv är tveksam till att publicera något. Han vet att jag brinner för dethär, även om han innan parterapin var rädd att en öppenhet skulle kunna skada mig. Han har helt ändrat åsikt. Han vet att det gjort mig starkare.

Vi vet dessutom att mina sämre perioder går över. Vi klarar oss, och kan hantera det tillsammans. men även på egen hand, genom att ta hand om oss själva på bästa sätt. Vi ger aldrig upp vårt eget liv för att helt stötta den andra. Även om oron såklart finns där.

 


Att skapa ett liv värt att leva del 3

Skrivet av Pamela Lundberg 07.04.2021

 

att forebygga

Del 4.

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD
- Att skapa ett liv värt att leva

(Inlägg 3 av 3 i ett uppdelat inlägg)
 

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mina två föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det tredje och sista om hur man kan skapa ett liv värt att leva.

 

TREDJE SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

wellness 594163 1280Bild härifrån.

TA HAND OM DITT INRE GENOM ATT TA HAND OM DIN KROPP

Dethär må vara uttjatat, men det FUNKAR. När du använder dig av dessa knep kommer du även att minska din känslomässiga sårbarhet, vilket i längden kan resultera i mindre ångest och ett bättre mående. Det tar tid att genomföra livsstilsförändringar som hjälper dig att må bättre, så det gäller att inte ge upp direkt efter en vecka. Och det krävs också att du gör dem dagligen, inte bara när det passar dig själv.  Det gäller att få in dem till rutiner, så att du inte ens tänker på att du gör dethär för att må bra både fysiskt och psykiskt. Det bara är självklarheter som hör till livet.
Däremot vet jag också att det är sådant som lätt faller bort när man mår väldigt psykiskt dåligt. Så därför tänkte jag repetera hur man tar hand om sin kropp på bästa sätt:

1. Behandla fysiska sjukdomar
    Se till att ta hand om din kropp! Gå till läkaren när det behövs. Ta de mediciner som du får utskrivet, men bara enligt den ordinerade dosen. Var aktsam till att träna om det gör ont någonstans i din kropp. Lyssna på dess signaler.

2. Ät balanserat 
    Ät regelbundet, tillräckligt och ur hela kostcirkeln. Unna dig något gott ibland, utan dåligt samvete. Ät lagom - varken för mycket eller för lite. Jag gillar den nya trenden "intutive eating", där man skall utgå från kroppens egna signaler och lära sig att ge den vad den behöver. Det är motsatsen till de ständiga dieterna som vi matas med i medierna. Jag är tyvärr ingen expert på ämnet, men du som är intresserad kan lätt googla fram mer info. 

3. Undvik alkohol och droger
    Låt bli droger och drick måttligt. 

4. Sov lagom mycket
    Sov under regelbundna tider och försök anpassa din sömn enligt ditt eget sömnbehov. En del behöver mycket sömn, andra mindre. 

5. Motionera
    Försök att hitta någon träningsform som du tycker om och som du känner att du mår bra av. Träning är bra för både kroppen och ångestreduceringen. Försök även att få in någon form av träningsrutin som du gör varje vecka. Jag tycker däremot inte att man skall tvinga sig till att träna ett visst antal dagar per vecka - utan träna det som känns rätt för dig. Men det är lättare att börja motionera om man ser till att få in det i sitt veckoschema. Planera in dagar för motion. 

20170712 161910År 2017, sommarpromenad.

MINA KOMMENTARER

När jag var tonåring och ung vuxen suckade jag högt åt dehär tipsen när någon vårdkontakt försökte påpeka att det var viktigt att orka ta hand om sin kropp. Jag tyckte att jag hade alldeles för mycket med mitt psykiska illamående, och jag ville inte ge dehär tipsen en chans. Jag trodde att det bara var något som yrkesmänniskor sa för att de lärt sig dethär på skolbänken när de studerade. Jag var särskilt skeptisk till att motion skulle få mig att må bättre psykiskt. Så jag försökte aldrig. Jag orkade inte vänta på något som eventuellt skulle ge utdelning i framtiden, när jag inte hade ork att ens göra något i nuet. 
Och såhär i efterhand vet jag ju hur dumt det faktiskt var. 

Jag vet i dagsläget att jag behöver få träna regelbundet för att må bättre. Det är lätt att lämna den biten, för att man inte hinner. Men jag vet att jag måste planera in det, för jag har så mycket mindre ångest när jag hinner träna. Dessutom hjälper det mig även kortsiktigt. Ångesten går ner direkt numera.

F46Mk7xZBild härifrån. 

Det krävs balans på alla punkter i livet för att kunna skapa en stadig grund av välbefinnande att stå på. 
Hur bra är du på att följa dehär hälsostrategierna? 
Vilken tycker du är svårast att hålla fast vid i vardagsrulliansen?


Att skapa ett liv värt att leva del 2

Skrivet av Pamela Lundberg 06.04.2021 | 1 kommentar(er)

 

att forebygga

 Del 4. 

ATT MINSKA SÅRBARHETEN FÖR ATT BLI EXTREMT KÄNSLOSTYRD

- Att skapa ett liv värt att leva
 

(Inlägg 2 av 3 i ett uppdelat inlägg)

 

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg, men för att det inte skall bli så tungt att ta in all info på samma gång så har jag valt att dela upp det i tre blogginlägg. Här kommer det andra.

 

ANDRA SÄTTET ATT ANVÄNDA SIG AV OM MAN VILL MINSKA ÅNGESTEN
-PÅ LÅNG SIKT

 

BYGG UPP DIN EGEN KOMPETENS

Gör saker som får dig känna dig kompetent och effektiv. Dethär motverkar känslor av hjälplöshet och hopplöshet.

Ett sätt att göra dethär är att följa dehär fyra stegen:

1. Planera in något varje dag som skapar en känsla av att du har åstadkommit något. 
    Exempel: Diska undan och ha ordning på köksbänken, ta en promenad, var utomhus varje dag, uppdatera ditt CV.

2. Planera något som du vet att du kan lyckas med, inte något som du vet att du kommer att misslyckas med
    Det skall vara svårt och kräva en ansträngning, men det skall fortfarande vara något som är fullt genomförbart. 
   Exempel: Skriv klart en skoluppgift, gå till ett gym och anmäl dig till ett träningspass (nåja, just nu är det ju inte lägligt, men när vi inte ständigt brottas med Corona)

3. Öka svårighetsgraden steg för steg
    Om den första uppgiften är för svår, gör något som känns lättare nästa gång. 
    Exempel: Skriv klart bara halva skoluppgiften. Träna hemma. 

4. Sök en utmaning
   Om uppgiften är för lätt, försök att öka på svårighetsgraden. Det skall kräva lite av dig själv. 
   Exempel: Gör två skoluppgifter. Anmäl dig till en hel kurs i valfri motionsform. 

If the plan doesnt work change the plan but never the goal.... Best Quotes SuccessBild härifrån.

MINA KOMMENTARER

Jag tror att det är jätteviktigt att man känner att man åstadkommer något för dagen, oavsett på vilken nivå det än är. När jag var djupast nere i min depression kände jag till sist att jag inte kunde någonting och att jag inte längre åstadkom något med mitt liv. Jag var sjukskriven och på gränsen till att behöva sjukhusvård i flera månader. Då blev dethär väldigt viktigt för mig - att kunna känna att jag åtminstone orkat genomföra EN sak under dagen. Egentligen så gjorde jag ju så mycket mera, i och med att jag ju tog hand om barnen och hushållet - men min känsla var att jag bara gick hemma och degade bort mitt liv.

Min kompentens led mycket under de månaderna. Så jag lade upp små mål som jag skulle göra när barnen var på dagis. Just att träna, träffa nån vän eller att gå på loppis (för att ta mig ut och få miljöombyte). Ibland var mitt mål bara att jag skulle göra terapiläxan, eller skriva dagbok. Men det kändes ändå som jag gjort något för mitt eget mående, och det var väldigt viktigt för mig själv. Att jag inte bara satt bort sjukskrivningen utan att försöka göra något åt måendet. 

Ett annat exempel är när jag väl började jobba efter ett och ett halvt år som sjukskriven. Tack vare arbetsrehabilitering och väldigt mycket järnvilja lyckades jag återvända till arbetslivet. Det var jättesvårt, eftersom jag varit sjukskriven så pass länge att jag inte längre trodde att jag skulle klara av att jobba. Jag såg mig helt arbetsoförmögen, vilket är lätt hänt när man varit hemma så pass länge. Men det gick. Det gick så pass bra att jag efter rehabiliteringen återvände till arbetslivet, och har stannat där sedan dess. Jag känner ännu att det är något av det svåraste jag kunde göra just efter en så lång sjukskrivning, och något av det bästa. Och ja, det fick mig att kunna känna mig kompetent igen. Jag hittade tillbaka till en viktig del som fallit bort från mig.


IMG 20180509 1139072018.
Jag hade jobbat ett helt år
efter sjukskrivningen.
Det var stort.