Visa inlägg taggade med 'gästinlägg'
Tips till anhöriga från både den närstående och drabbades perspektiv
TIPS TILL ANHÖRIGA SOM HAR NÅGON NÄRSTÅENDE SOM LIDER AV PSYKISK OHÄLSA
-BÅDE UR EN ANHÖRIGS OCH EN DRABBADS PERSPEKTIV
Dethär inlägget är riktat till dig som är anhörig till någon med psykisk ohälsa. Du kan vara en familjemedlem, men även en vän eller en släkting. Min make och jag har samlat lite tips till just dig, utifrån våra egna perspektiv.
Inlägget har vi skrivit helt skilt från varandra. Jag har bett min make skriva den första delen. Det är därmed också helt hans ord, liksom hans erfarenheter och åsikter. Samma sak som att mina åsikter och erfarenheter är helt mina egna. Ni kommer ändå att märka att trots att vi skrivit ned våra tankar helt själva, så hör ändå våra tips ihop till en helhet.
TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MIN MAKES PERSPEKTIV
Utgående från anhörigperspektivet
Skrivet av min make Christer
"Jag skriver detta ur mitt eget perspektiv grundat på erfarenheter från sena hösten 2015 och framåt, då psykiska hälsan för min frun störtdök, landade – och sedan skulle byggas stabilt igen.
Jag har sagt det förut – och jag tvekar inte att säga det igen. Då ens närståendes psykiska hälsa brakar samman känner man sig själv som närstående väldigt liten och hjälplös. Det var i stort just det jag kände hösten 2015, då den något sånär stabila vardagen ändrades och framdeles handlade om osäkerhet och rädsla. Rädsla för hur det skall bli, hur man ska göra, vad jag vågar säga. Det fanns så mycket mer frågetecken än kunskap den tiden.
Nu när jag i december 2021 ser tillbaka så känner jag att jag genomgått något som gjort både mig och min fru starkare.
Nedan följer några punkter som jag personligen har lärt mig under resan som närstående:
-Som närstående till någon som första gången plötsligt drabbas av svår mental ohälsa är du som närstående rädd och osäker. Det är inget att skämmas för. Du kommer att vara rädd och osäker, men det är enligt mig helt naturligt.
Jag försökte själv först visa en fasad där jag som anhörig hade läget under kontroll – men den glansbilden fick jag riva ganska snabbt. Det är helt okej att vara osäker och rädd.
För mig hjälpte rådgörande och diskussioner med personer som förstod sig bättre på ämnet. De var guld värda för mig i det skedet då jag inte visste vad som var på gång och vad som komma skall.
-Jag brottades med mycket oro för att vi snabbt skulle hitta den rätta hjälpen åt min fru. Eftersom min frus tillstånd hösten 2015 var dåligt så gick vägen via akutremiss från läkaren på den lokala hälsovårdsstationen direkt till den psykiatriska avdelningen till Roparnäs. Vi hade inte insett vart det var på väg. Min fru började vara för trött för att söka hjälp, och jag trodde det skulle bli bättre av sig själv.
I efterskott inser jag att den som är svårt ansträngd med psykisk ohälsa inte har den ork som behövs för att söka den behövliga hjälpen.
-När avdelningsvården för min fru var över började tiden att bygga upp ett mående igen. Det blev mycket sjukskrivning, test av mediciner och otaliga timmar terapi.
Ifall du som närstående råkar ut för detta så är mitt råd att acceptera att det kommer att ta tid. Det kommer att ta väldigt lång tid. Det är bara att acceptera.
I början trodde jag personligen att fruns mående skulle vara uppbyggt på 2-3 månader, men där fick jag en lärpeng. Faller man djupt så tar det tid. Räkna med år istället för månader. Acceptera.
-Alla som brottas med psykisk ohälsa reagerar olika. Du skall som närstående inte när rehabiliteringen börja tro att du behöver ge dagliga råd och anvisningar på just hur din närstående skall göra för att må bättre.
En grund som jag lärt mig är att finnas till för personen. Lyssna.
Jag var i början själv snabb med att ge mina råd, men i efterskott hade jag gjort tillräckligt med att bara lyssna och finnas till för henne.
-Min fru har en terapeut som hon under sjukdomstiden och senare gått till med jämna mellanrum.
Jag är inte min frus terapeut. Hon har en sakkunnig till hjälp från vådens sida. Det har jag fått lära mig om och om igen, många gånger då jag försökt leka terapeut.
-Att vara närstående till en person med svår eller långvarig psykisk ohälsa är tungt. Det är påfrestande. Det kan inte förskönas på något sätt.
Som närstående är det viktigt att du tar hand om dig själv både fysiskt och psykiskt för att orka finnas där för den sjuka. Missköter du dig själv och inte tar dig tid att hämta energi så har du heller ingenting att ge.
Ta hand om dig själv som närstående.
-Det är viktigt att redan i ett relativt tidigt skede i sjukdomen helt acceptera att det även för den närstående kommer att ändras om i rutinerna framöver. Detta har jag som aktiv person fått lära mig den hårda vägen många, många gånger. Bokar jag in för mycket fritidsaktiviteter eller familjeaktiviteter som sedan går ut över min frus ork - så kommer ett bakslag i fruns mående. Alltid.
Livet kan för den sjuke inte accelerera mot ett gott mående snabbare än rehabiliteringen går. Acceptera. "
TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MITT EGET PERSPEKTIV
Utgående från de drabbades perspektiv
1. Våga fråga, utan att bli för påträngande
Det som jag uppskattat mest av allt är att veta att min man alltid funnits där. Han har fortsatt att fråga, och vi har kunnat diskutera mitt mående. Men min man har också lärt sig att jag ibland faktiskt inte alls vill prata. Han har lärt sig att acceptera att jag just då inte orkar, eller faktiskt inte vill, diskutera hur jag mår. Han har lärt sig att acceptera det och ta ett steg tillbaka. Men jag har samtidigt alltid vetat att jag när som helst kan berätta hur det känns, och att han finns där de gånger när jag bara vill ha en kram.
2. Våga lyssna, utan att kunna ge svar
Det viktigaste för mig är att min man och de vänner jag velat att anförtro mig åt alltid vågat lyssna på mig. De har kunnat ta emot mina svar om hur dåligt jag mått just då, och istället för att ge uppmuntrande pårop har de frågat vidare eller bara suttit tysta. Jag har aldrig krävt att de skall lösa min situation, utan det är ju jag som skall göra det. De behöver inte ha svaren på mina problem, de behöver inte ens lösningar eller tröstande ord.
Ibland är ett lyssnande öra så mycket bättre än ord som "det kommer att bli bra", "du är så stark så du klarar det nog", "försök att göra något roligt så mår du bättre", "ja, men du mår ju bättre nuförtiden jämfört med för några månader sedan". Sådana ord ger mig mera en känsla av att personen inte vill lyssna på vad jag säger, och jag känner mig snarare tillplattad.
Stå ut med att inte ha några lösningar som svar, för det har du troligen inte. Om jag verkligen känner att jag behöver sådana råd så frågar jag.
3. Hjälp gärna, men ta inte över vården
Min man var i början så orolig att han helt ville ta hand om dig. Han ville gärna vara terapeut, pappa, man och praktisk hjälpare samtidigt. Tyvärr är det ingen bra kombination. Släpp kravet på att du som anhörig skall fungera som terapeut åt din anhöriga. Den anhöriga har en vårdkontakt av en anledning. Lita på att hen får den hjälpen hen behöver där. Våga stå bredvid och stödja, men tyvärr så kan du inte göra din anhöriga frisk. Hjälp hellre till med det praktiska, samtidigt som du är en lyssnare. Laga mat, städa, ta hand om barnen. Beroende på hur dåligt din anhöriga mår, lite olika hjälp med vardagen behöver hen.
Och våga blanda dig i vården när du märker att det inte fungerar som det ska! Den som mår dåligt orkar inte framhäva sin rätt att få hjälp och tampas med byråkratin. Där har du en viktig roll. Min man började blanda sig i min vård när han märkte att jag inte fick rätt hjälp, utan att jag bara blev sämre och sämre. Han stred för att jag skulle få en remiss till slutenvården, eftersom jag tyvärr hann bli i så dåligt skick innan läkare i allmänvården förstod hur dålig jag faktiskt var.
4. Våga ställ krav, men lyssna på vad din anhöriga klarar av
Det är helt okej att pusha din anhöriga till att ta hand om sig själv. Uppmuntra hen att ta promenader, träna, träffa vänner, laga mat och ta hand om hushållet. Kom dock ihåg att orken kan variera väldigt mycket från dag till dag, så lyssna på din anhöriga. Fråga vad hen behöver hjälp med. Fråga om hen vill ta en promenad med dig eller hitta på något roligt. Utmana och försök pusha i lagom mån (oftast vill man ju inte göra något alls som djupt deprimerad), men acceptera ändå ett nej. Föreslå en annan dag, så hinner din anhöriga förbereda sig mentalt på det.
5. Fortsätt att höra av dig, trots att du inte får någon respons
Om man mår jättedåligt så orkar man inte höra av sig till vänner och anhöriga. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag helt glömmer bort mina anhöriga. De finns ofta i mina tankar, men steget till att orka höra av sig kan vara för stort. Så fortsätt att höra av dig även om personen ifråga inte svarar eller aldrig själv hör av sig. Det finns inget mer värmande än några ord via whatsapp eller ett kort telefonsamtal.
Att vara anhörig - Gästinlägg av min man
ANHÖRIGPERSPEKTIVET
-ATT VARA ANHÖRIG TILL NÅGON MED PSYKISK OHÄLSA
Bild härifrån.
De anhöriga och deras perspektiv är ofta något som ofta glöms bort när någon lider av psykisk ohälsa. Ofta är den psykiatriska vården, framförallt när det gäller vuxenpsykiatrin, helt inriktad mot den drabbade personen. Det säger ju sig själv att det är det absolut viktigaste, men de anhöriga kan känna sig åsidosatta och bortglömda i hela rehabiliteringsprocessen. För det är inte bara den enskilda som påverkas av psykisk ohälsa, det är även den övriga familjen och bekantskapskretsen.
Osäkerheten kring hur man skall förhålla sig till sin anhöriga är otroligt stor. Vad kan man fråga? Vad skall man svara för att inte göra måendet ännu värre? Är det bättre att inte fråga alls? Vad kan jag göra för att få hen att må bättre? Vågar jag alls ställa några krav?
Dessutom lever de anhöriga med en ständig oro. Hur mår den drabbade idag? Hur skall det bli i framtiden? Kommer hen någonsin att må bättre? Kommer hen att ta livet av sig? Hurdant ansvar har jag? Hur skall jag själv orka? Vågar jag leva mitt eget liv precis som vanligt?
De anhöriga kan känna sig ensamma och handfallna, speciellt om de inte alls får någon information alls. I många fall är det bra om vården även tar med de anhöriga i rehabiliteringen, vilket enligt min egen erfarenhet har blivit bättre (här vet jag att erfarenheterna skiljer sig från varandra!).
GÄSTINLÄGG AV MIN MAN CHRISTER
-Ur en anhörigs perspektiv
*Detta är en GÄSTPOST av min man, som även publicerats på min instagram*.
Dethär är helt hans egen text och egna upplevelser.
Christer:
"Det talas ofta och mer och mer om personer som lider av psykisk ohälsa, men det är dock väldigt sällan som anhöriga till personer med psykisk ohälsa kommer på tal. Som anhörig blir man drabbad, vare sig man vill eller inte. Hur och i vilken omfattning man drabbas är dock från fall till fall.
Hösten år 2015 blev min fru sjuk, riktigt sjuk. Jag gick från en stabil vetskap om att hon lider av psykisk ohälsa som hon hanterar, till att se det förvärras. Efter en månad med en snabb försämring tvingades jag köra min fru till sjukhuset sent en kväll då inget annat hjälpte.
Det förändrade mig.
Det förändrar vilken stark personlighet som helst, oavsett hur stark man tror att man är.
Frun var intagen på psykiatriskt sjukhus med en energinivå på noll och kvar stod jag med barnen 1 och 2 år gamla.
Det som jag kände var rädsla. Jag var så otroligt rädd. Jag har ALDRIG - varken före eller efter den kvällen känt en sådan rädsla.
-Vad skulle jag ta mig till?
-Hur skulle det gå med frun?
-Kommer hon någonsin att bli bra?
-Kommer hon att vara sjuk resten av livet?
-Hur skulle jag klara mig ensam?
-Hur skulle barnen påverkas?
-Kommer barnen att få det svårt?
-När får jag reda på mera om hennes tillstånd?
-Hur ska jag kunna berätta för vår bekanta om att frun är på mentalsjukhus?
Jag kände mig som världens mest ensamma människa just då. Men, som tur var fanns det nära bekanta som stöttade upp mig.
Personer jag kunde ringa och diskutera med.
Personer som kom på besök och gav mig stöd och möjlighet till diskussion.
Personer som var mer insatta i ämnet psykisk ohälsa.
Personer som lugnade, stöttade, tröstade.
Det blev 5 veckors konstant oro och rädsla innan hon äntligen kom hem från sjukhuset.
De veckorna förändrade mig, byggde en del av grunden till den person jag är idag.
Den personliga förändringen gick inte mot det sämre - utan istället till det bättre, med en klarare insikt.
Men det krävdes tid för att inse, att acceptera.
Jag fick efteråt en helt annan syn på bl.a. psykisk ohälsa, mentalsjukvården och mycket i dagliga livet.
Jag fick en annan syn på vad jag vill prioritera i livet och vad som faktiskt är av vikt.
Det stora negativa som ännu sitter kvar trots flera år med en fru med stabilare och bättre mående är dock oron.
Fast jag innerst inne vet att min Pamela är stabilare och lärt sig hantera mående så behövs det inte mycket svängningar i hennes mående före jag blir orolig.
-Kommer det att bli som hösten 2015 igen?
-Hur allvarliga svackor kommer hon ha i mående framöver?
-Kommer kan det kanske bli ännu svårare än hösten 2015 nästa gång hon får en sämre måendeperiod?
Dessa frågor ställer jag mig själv varje gång Pamela har en period med dåligare mående.
För det är just perioder som det handlar om, speciellt för mig som närstående.
Vissa perioder är bra.
Det märks inget speciellt på Pamela och vi har ett Svensson-liv.
Det behöver inte vara - enligt mina mått mätt - mycket som behöver hända. Plötsligt är Pamela inne i en period med dåligare mående.
.. Och JA - en närstående påverkas. Jag påverkas.
Mina arbetskamrater på jobbet kan - om de kopplar mitt humör till Pamelas mående avläsa exakt hur dåligt hon mår. Men också tvärtom.
Mår Pamela bra så syns det också på mitt humör.
Jag känner mig idag så väldigt erfaren efter det jag upplevt genom att vara närstående till en person med psykisk ohälsa.
Det jag, vi och familjen klarat av och fått något sånär stabilitet i.
Men jag tror aldrig att jag kommer ifrån den djupt rotade oron.
Aldrig någonsin om jag skall vara ärlig, efter det vi var med om 2015.
Jag har själv gått i terapi för att hantera rädslan, vilket har gett mig en stabil grund. Men hur stabil grund man än tror sig stå på så svajar det nog till då ens närstående och livskamrat mår dåligt.
Det gör det alltid, och kommer alltid att göra.
Men det är väl så kärlek till sina närstående fungerar.
/Christer"
Bild från sommaren 2020.
PARTERAPI
Nu måste jag inflika att i vårt fall har min man alltid varit delaktig i min terapi, speciellt under de åren när jag mådde som sämst. Vi har även tillsammans gått i parterapi i flera år, inte för att vårt äktenskap var dåligt, utan för att vi skulle få bättre förståelse och insyn i hur den andra kände.
När jag var djupt deprimerad kändes det som om vår förståelse för den andras upplevelser inte alls räckte till. Vi var så inne i vår egen oro. Och vi har trots det varit tillsammans sedan gymnasietiden, och känner varandra utan och innan.
Jag hade en väldigt bra egenterapeut vid den tidpunkten, som bestämt sa att "nu skall ni gå i parterapi". Hon såg ett behov som vi själva inte ens förstod att vi hade.
Vi tyckte ju nämligen inte själva att det var nödvändigt. Vi var otroligt skeptiska, men bestämde oss för att ändå gå dit dedär första gångerna. Sedan insåg vi ju själva hur bra det faktiskt var. Vi hade mycket att bearbeta tillsammans - min djupa depression som ledde till slutenvård hade ju inte bara påverkat mig själv, utan även min man.
Vi gick båda med stor oro och rädsla, men kunde inte ta in den andras perspektiv, eftersom vi var så upptagna av våra egna känslor. Vi pratade hemma, men det är ändå inte riktigt samma sak. I parterapin kunde vi öppna upp på ett helt annat sätt, med två terapeuter som hjälpte oss att bredda förståelsen för varandra.
Våra barn var så små då, att de inte förstod vad som hände under den perioden. Men jag tror ju att om man har äldre barn, är det viktigt att också göra deras röst hörd. Då fungerar ju familjeterapi lite liknande.
Jag har ju alltid tänkt att man skall vara på gränsen till att skiljas eller ha större konflikter för att gå i parterapi, men så behöver det ju inte alls vara! Vi gick till och med mycket längre i parterapin än det mest akuta skedet, för vi tyckte att det var så himla bra och utvecklande!
Jag vet att det är långt ifrån alla som ges möjlighet att få gå i parterapi, men om chansen finns är det absolut att rekommendera.
I dagsläget är min man största stöttare. Han stödjer mig fullständigt i mitt beslut att berätta min historia öppet och han var den som var mest stolt på min föreläsning vid avslutningsseminariet när jag blev klar erfarenhetsexpert. Han hejar på mig när jag själv är tveksam till att publicera något. Han vet att jag brinner för dethär, även om han innan parterapin var rädd att en öppenhet skulle kunna skada mig. Han har helt ändrat åsikt. Han vet att det gjort mig starkare.
Vi vet dessutom att mina sämre perioder går över. Vi klarar oss, och kan hantera det tillsammans. men även på egen hand, genom att ta hand om oss själva på bästa sätt. Vi ger aldrig upp vårt eget liv för att helt stötta den andra. Även om oron såklart finns där.