Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'graviditet'

Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 38

Skrivet av Pamela Lundberg 20.10.2021

 

GRAVIDITETSTANKAR I VECKA 38

Eftersom det var ovanligt många som gillade mitt senaste inlägg om graviditetstankar, så kommer jag fortsätta att uppdatera er lite smått om hur jag mår såhär i nuläget. 

pregnant woman g0ccaaeb3e 1920Bild från Pixabay.


Idag går jag in i graviditetsvecka 38, och jag som trott hela tiden att bebin kommer att komma mycket tidigare är väldigt förvånad. 
Och uppgiven.
(Jag kommer inte publicera någon magbild. Jag har aldrig gillat att ta magbilder på mig själv. Känner mig bara obekväm). 

Bebin ligger fortfarande väldigt högt upp. Den trycker rakt på mina revben, samtidigt som jag har mycket sammandragningar och det också trycker neråt. Dethär gör att andningen påverkas, och det börjar bli svårt att äta utan at må illa. Det finns helt enkelt inte plats för mer än bebin där. Jag har svårt att gå och stå längre än korta stunder, men det har också blivit svårt att kunna sitta längre, för det börjar också fort göra ont. Jag kan inte luta mig bakåt, för då påverkas andningen. Så jag sitter rak som en pinne. Jag kan dessutom nästan bara sova på en sida, så nätterna är inte heller direkt roliga. Ibland blir jag yr eller har tyngre med andningen. Jag vaknar stel och trött. 
Jag tror att det delvis är så mycket tyngre än mina andra graviditeter eftersom bebin ligger i vidöppen hjässbjudning. Alltså hen ligger med huvudet ner, men med ansiktet vänt mot min mage -istället för mot ryggen, som är det vanligaste. Och att den inte sjunkit ned tillräckligt. Den har inte heller huvudet vinklat i det mest optimala läget. 

Och nu märker jag att mitt psyke börjar ta stryk. Att gå med värk och inte kunna ens sitta längre stunder börjar ta ut sin rätt. Jag mår faktiskt ganska dåligt psykiskt just nu - men det är just för att det är så otroligt tungt rent fysiskt. Det har varit tungt så länge nu, för jag blev ju sjukskriven redan en månad innan mammaledigheten började. Redan då blev foglossningen alltför besvärlig för att jag skulle kunna gå längre sträckor. När jag passerade dag 37+3 var det precis som om luften gick ur mig. Ena dottern är född just den dagen, och jag har alltid hoppats att denhär krabaten skall komma tidigare. Min andra dotter är också född tidigare än beräknat, kan tilläggas - och nu börjar jag bli rädd att jag kommer att gå över tiden. 
Jag har ändå kunnat stå ut och känna mig rätt positiv fram tills dess, men nu är jag mest deppig. Det blir väldigt långa dagar. Väldigt mycket soffläge. Och för min mentala hälsa är det inte alls bra.

Jag vet att det finns många som har en mycket tyngre graviditet än vad jag har. Jag har lärt mig att man inte skall jämföra. Är det tungt så är det tungt. Oavsett vad det gäller. 
Såklart påverkar det också att jag faktiskt är utan medicinering.  Jag har inte vant mig vid det heller riktigt - även om det är något som jag tänker hålla fast vid ännu. Det finns ingen dämpning av känslorna, och att både vara gravid och ha en släng av EIPS gör ju att humöret påverkas mer än kanske hos andra gravida. Nog i dethär höstvädret, som jag också mår dåligt av.
Men jag tycker ändå inte att jag är i behov av medicin - för det är ju främst det fysiska som ställer till det. Här väljer jag faktiskt att lita på mig själv, trots att jag kan känna mig ifrågasatt om varför jag inte vill påbörja medicinering direkt efteråt. Min terapeut och psykiater håller samma linje som jag själv, men från de andra instanserna kan jag känna att de är oroliga (givetvis förstår jag till viss del, för att de inte har hand om den vården).


IMG 20200328 191055 245

Jag fick nyss veta att jag får åka till mödrapolikliniken nästa vecka. Jag har väl inga direkta förhoppningar på att de kommer att påskynda förlossningen, eftersom både mina och bebins värden är bra. Men de kommer ändå att kolla lite hur bebin ligger och sedan diskutera vidare med mig. Om inget hänt innan besöket så kommer jag själv föreslå igångsättning. Man kan ju alltid försöka. Så pass bra känner jag mig själv att när jag når en sånhär gräns när det bara är stopp, så måste något ändras ganska direkt. Annars blir jag ännu mer i psykisk obalans, och det kan leda till att jag sjunker djupare in i en depression. För jag har inte ett jättehögt försvar mot depressioner, med tanke på att jag haft flertalet tidigare. Jag känner också en större oro denhär gången, eftersom bebin ligger som den ligger. Det känns inte jättetryggt med tanke på förlossning, när jag hela tiden tänkt att den kommer svänga sig rätt långt innan. Jag tror att oron kommer släppa den dag jag faktiskt åker till förlossningen, för jag har aldrig känt mig rädd då. Jag har mera känt mig trygg och tyckt att jag har det under kontroll. Det är mera "tänk om"-tankar jag har nu, som är ganska typiskt mig.  

Så jag hoppas helhjärtat att bebin snart kommer, både för att min kropp och knopp är trötta, men också för att vi såklart vill träffa hen som vi väntat på så länge nu. Allt är klart rent praktiskt. BB-väskan är packad nästan helt klar (en del grejer som telefon och laddare går ju inte att packa ned), allt är tvättat och fixat, det mesta är inhandlat och storasyskonen pysslar för fullt teckningar och pyssel som bebisen skall få.

En del saker har jag medvetet inte köpt, eftersom jag tänkte att flickorna får inhandla det tillsammans med maken så länge jag är på BB. Jag vet att de kommer att uppskatta det. Annars blir det lätt väldigt mycket nallar åt bebin i present, och dem har vi i överflöd. För presenter vill de ge. Så de skall få köpa reflex, regnskydd och solskydd till vagnen. Det tycks inte finnas något att dra över denhär vagnen, så ett solskydd lär få bli snöskydd i vinter.
Vaggan skall de också få bädda innan bebin kommer hem - för med tre katter löns det inte att göra det på förhand. Jag har en stor plastpåse över madrassen just nu, och ändå hörde jag prassel inatt när den ena katten var där. Egentligen kommer jag säkert samsova även med denhär bebisen, men dagtid behövs eventuellt vaggan. Om inte annat så är den en fin inredningsdetalj.

Och även om det känns väldigt tungt just nu så finns det också en del av mig som är förväntansfull inför förlossningen och som ser så fram emot att få komma hem med en ny familjemedlem. Bara för att det tyngre överväger just nu så ser jag nog det positiva och det spännande ännu. Jag är som sagt inte deprimerad, även jag får väldigt liknande symtom på grund av det fysiska. 

 


Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 36

Skrivet av Pamela Lundberg 06.10.2021 | 1 kommentar(er)

 

TANKAR OM MITT PSYKISKA MÅENDE
UR ETT GRAVIDITETSPERSPEKTIV

 

Jag har medvetet valt att inte göra min blogg till något som fylls med vardagligheter, eftersom syftet med bloggen redan från början varit att fokusera på inlägg som handlar mer om psykisk hälsa/ ohälsa. Men när jag nu går in i vecka 36 i graviditeten vet jag ju samtidigt att min fritid den kommande framtiden kommer att vara ganska fylld med just småbarnsliv och babybubbla. När som helst kan ju babyn faktiskt komma! (Även om den kan dra ut det lite till, för den ligger fortfarande i sätesläge/tvärläge - jag har tid till svängning denna vecka). Därför skall jag också försöka att nu som då kika in och även uppdatera lite på den fronten.
Jag antar att en del är lite nyfikna på hur det kommer att se ut, med tanke på min historik med psykisk ohälsa. Ifall ni tycker dethär är värt att läsa om, får ni gärna klicka gilla på hjärtat i slutet av inlägget, så vet jag ifall dethär alls är något som ni vill läsa om :).

birth gd9fea95aa 1280Bild från Pixabay.

EN ORO ÖVER ATT BLI DEPRIMERAD IGEN
Ärligt sagt så är jag lite spänd över hur det kommer att gå. En bebis vet jag att jag klarar, men det är snarare mitt eget mående i det förflutna som skapar en liten oro. Jag tror ju att jag kommer att klara av det jättebra. Det måste jag ju utgå från. Men såklart finns oron där i bakgrunden, för jag är så medveten om hur snabbt man kan gå in i en depression. Jag vet ju också att risken för mig är högre, eftersom jag har återkommande depressioner. 
Det positiva är att jag nuförtiden har massor av verktyg att ta till ifall symtomen kommer. Jag har kunskapen om vad som jag behöver mest för att stoppa depressioner i tid. Jag har också förändrats väldigt mycket som person om man jämför med för något år sedan. Jag står på en mycket stadigare grund. Jag har hittat mig själv allt mer. Så förutsättningarna är helt annorlunda när jag jämför. Men jag tror inte jag skulle bli kvitt oron helt oavsett hur jag skulle göra. 

Jag tror ju tillika att det är ganska bra, eftersom jag är mera beredd i så fall. Jag är mest rädd för att bli deprimerad. Dragen av EIPS har jag ju haft nästan hela mitt liv, så de ingår liksom mer eller mindre automatiskt. De kommer troligen inte heller att förvärras. Det är under kontroll. Men jag är ganska säker på att jag lider av SAD (seasonal affective disorder, alltså årstidsbundna depressioner) och senhösten/vintern är alltid den värsta tiden. Då när mörkret kommer och fram till mitten av februari någon gång, när dagarna sakta börjar bli längre och de vackra vinterdagarna börjar visa sig på allvar. Först då börjar denhär känslan av att väggarna buktar inåt av mörkret att småningom försvinna.

Och jo, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för att babybubblan infaller just nu, när det börjar bli som mörkast. Iår har jag införskaffat en ljusterapilampa, på min läkares inrådan. Jag har inte använt den så länge ännu, så återkommer säkert till ett blogginlägg om det småningom. Jag tycker ändå att jag känner mig mer energisk när jag använder den (så pigg man nu är som höggravid...).

När mina flickor var bebisar mådde jag helt okej. Jag åt en antidepressiv medicin, men gick inte i terapi längre. Jag hade inte kontakt med vården alls angående psyket. Det behövdes inte heller. Det gick bra. Jag hade händerna överfulla och hade över huvud taget inte alls fokus på mig själv (vilket jag faktiskt nog borde ha prioriterat liiite bättre). 

IMG 20210602 100232Sommar 2021. Betydligt piggare än nu ;)

ANGÅENDE MEDICINERING UNDER GRAVIDITETEN
Jag vet att dethär med medicinering under en graviditet väcker en del negativa känslor hos en del - så därför vill jag framhålla att inget är rätt eller fel, men att det är jätteviktigt att acceptera någon annans val. Dethär är mitt val, som jag diskuterat mycket tillsammans med både läkare och terapeut. Med det sagt tänker jag inte säga mer om det rent alltmänt ;). 
Jag vill bara tillägga att man inte behöver skämmas ifall man äter psykmediciner under graviditeten. Lita på din magkänsla - om du mår bättre av det så lyssna på magkänslan. Det är viktigare att må bra under graviditeten, både för din och babyns skull. 

I dagsläget har jag en behovsmedicin som jag tar till natten, för att jag sover så dåligt. Det är en med tröttande inverkan, men ingen traditionell sömnmedicin. Jag har lägsta dosen av den, och den är inget som kommer att påverka babyn negativt. Jag skulle få ta högre dos, men jag väljer istället att ha lite sämre sömn nu en tid. Det känns ändå rätt okej. Jag har försökt lämna bort den, men det slutar med att jag efter ett par dagar är så otroligt trött och slutkörd att jag inte orkar göra något om dagarna. Så det är inget alternativ, för att åka in slutkörd redan till förlossningen är ingen bra idé. 

Däremot är det faktiskt den enda medicinen jag har i dagsläget. Och det är häftigt!
Jag har ätit en medicin tidigare som absolut inte passar om man är gravid, så redan ett år innan jag blev gravid planerades hur jag skulle trappa ned den. Jag väntade likväl ganska länge efter att jag fått okej från läkaren, för det var den medicinen som hjälpt mig mest efter min krasch. Utan den hade jag inte kommit mig tillbaka. Så jag trodde inte jag skulle kunna vara utan den. Men jag tänkte att jag testar att trappa ned. Om det inte går, så då är det inte meningen att jag skall bli gravid heller. 
Det tog många veckor att trappa ned den, och det var ett litet helvete i sig. I efterhand har jag förstått att det är många som återgår till den ursprungliga dosen, för de klarar inte av utsättningssymtomen. Däremot så märkte jag ganska snabbt att när ångesten (som var ett utsättningssymtom) började klinga av, så mådde jag exakt likadant som innan. Alltså lika bra.
Så dethär är en medicin som jag faktiskt inte ens behövde längre. Den hade bara lämnat på. När den väl var nedtrappad mådde jag faktiskt precis som när jag ätit den. Så jag är ju jätteglad att jag faktiskt vågade - för nu kunde jag bli gravid, och hade dessutom en medicin mindre. 

Sedan har jag ytterligare trappat ned de två andra medicinerna jag haft. (Ingen enskild medicin vill ge tillräcklig effekt åt mig, så det behövs en kombo). Det märks nog lite mer. Jag mår kanske inte riktigt lika bra sedan jag avslutade den sista, men det behövde göras innan förlossningen. Medicinerna har varit okej att äta under graviditeten, men läkaren ville att jag helst avslutar dem nu i slutet. Det svåra är ju att avgöra om mitt humör är sämre för att jag är gravid - alla gravidhormoner och krämpor gör ju verkligen sitt! - eller om jag faktiskt behöver medicin. Mina humörsvängningar är definitivt starkare, jag pendlar mycket mer i humöret. Jag är också så lättirriterad. Är mera nere. Ja, ni hör ju, det kan lika bra vara på grund av graviditeten som på grund av EIPS. Däremot är jag inte deprimerad, som tur är. 

Mitt humör påverkas ju också jättemycket av att min kropp rent fysiskt stretar emot. Jag har sådan foglossning att det inte längre går att ens gå ut på promenader utan att jag ligger i soffan och har ont resten av kvällen. Eftersom motion är extremt viktigt för att jag skall ha mindre ångest, är dethär läget tungt. Bara att ta sig upp ur sängen gör ont. Jag vet egentligen inte riktigt om jag ska stå, sitta eller ligga emellanåt - för allting är obekvämt, gör ont eller gör så att andningen påverkas (eftersom bebin ligger så högt upp). Jag LÄNGTAR verkligen tills jag får hålla babyn i mina armar, för såhär påverkad av en graviditet har jag aldrig varit tidigare. Det är enbart en plåga just nu. Turligt nog mår ju bebisen bra. 
 

self esteem ga13d071c5 1280Bild från Pixabay


RADIKAL ACCEPTANS AV LÄGET
Jag har kommit fram till att jag helt enkelt bara måste använda mig av radikal acceptans, alltså att jag helt enkelt måste acceptera att det är som det är just nu. Det är vad jag vill. Jag kommer inte ta fler mediciner i nuläget, utan vänta ut läget. Jag måste helt enkelt våga leva lite i ovisshet just nu. Mina symtom kanske går om av sig själv efter att jag landat lite i bebisbubblan. Men det kan också hända att jag kommer att börja med någon medicin igen efter förlossningen. Jag tror ju någonstans att det är så det kommer att bli. Men före det vill jag testa hur det är att vara utan medicin. Jag har ätit medicin i hela mitt vuxna liv, så denhär pausen då jag får ta emot alla starka känslor utan dämpningar är bara nyttigt för mig. Inte alltid lätt, men välbehövligt. Det är verkligen humörsvängningar deluxe.

Sedan vad som händer efter förlossningen kan jag inte fundera över nu. Men jag vet att jag i dagsläget har både en terapeut och en läkare vid min sida, som jag kan kontakta ifall jag skulle börja må sämre. Det är alltså ingen orsak att jag oroar mig - för jag har tillgång till hjälp av sådana som faktiskt känt mig i många år. Det gör mig också lugn just nu. Jag står inte ensam, och det finns reservplaner. Däremot får jag helt enkelt lov att leva med framtidsoron. Den får vara där som ett litet, men inte alltför stort, orosmoln på min axel. Det kan jag inte göra särskilt mycket åt, för det hör liksom till GAD. 

Men i det stora hela så hanterar jag mitt mående ganska okej just nu.  Dessutom kvarstår det ju faktiskt så liiite av graviditeten nu! Flickorna har fötts runt vecka 37-38, så det förväntas inte att jag kommer gå fulla veckor nu heller. Det är i varje fall det som håller orken upp nu, att det inte är så länge kvar. För rent fysiskt står jag inte ut länge till. Och såklart vill ju veta vem som finns därinne - vi har valt att inte veta om det är en pojke eller flicka, så allt kommer bli en stor överraskning.