Visa inlägg taggade med 'jag i media'
Artikel från Svenska Yle
Artikel om mig från Svenska Yle
Läs den här.
Jag har figurerat ganska mycket i media den senaste tiden. Det bara råkade komma en artikel om mig på Expressens hemsida nästan samtidigt som Minidokumentären om mig släpptes på Yle Arenan.
Idag kom artikeln om mig på Yles hemsida som är skriven som en fortsättning på Minidokumentären. Artikeln tangerar samma tema, men här kommer man även lite djupare in på mina känslor och vad som hjälpte mig när det var som värst. Resten finns här på bloggen.
Jag älskar verkligen bilderna i artikeln som Kati har tagit av oss! Jag brukar inte gillar bilder på mig själv, men titta så fin denhär bilden är (Jo, det var svinkallt och jag höll på frysa ihjäl medan vi filmade vid sjukhusområdet, där bilden är tagen):
Men nu har jag faktiskt inte något mer projekt på kommande som jag vet om. Det blev ganska intensiva veckor i och med att jag också förberett för en föreläsning som jag hade innan filmningen och intervjun. DJag är fortfarande så glad för att jag får pyssla med dethär. Som jag säger i artikeln så växer min lilla tonåring varje gång. Hon behöver inte vara tyst längre, och det har definitivt varit min räddning.
I övrigt mår jag också bra av att ha andra projekt än bara "hemmalivet". Något som bara är mitt. En dag under filmningen gick vi ut till min lilla målarvrå och det var faktiskt första gången jag rörde pensel och akrylfärg på ett par månader. Oj så jag saknar det! Jag har inte målat sedan lillen föddes, och inte heller under den sista tiden jag var gravid. Men småningom skall jag nog köpa lite nya canvas-tavlor och försöka hinna måla lite. Hittills har jag faktiskt inte orkat.
Jag mår däremot ganska okej. Det går upp och ned, men den senaste veckan har jag inte haft en enda dag som måendet svängt mycket. Det börjar ju bli vår, och då brukar jag börja må bättre än vintertid.
Jag skall återkomma till en uppdatering om de första månaderna som mammaledig.
Men nu vågar jag faktiskt säga det högt också: Jag är inte deprimerad.
Jag föll ju efter graviditeten, men jag reste mig väldigt snabbt tack vare medicinering och strikta rutiner. Sen har det bara flutit på. Lillen hänger med på i princip alla projekt jag gör. Under Expressens intervju var han vaken och lekte. Oftast är han nämligen ganska förnöjd.
En minidokumentär om mig från Svenska Yle
"Jag är så mycket mer än min diagnos"
-En minidokumentär om min resa
Idag släpptes äntligen den minidokumentär på Yle Arenan där jag är med.
Jag har inte sett slutresultatet förrän nu, så jag har själv gått och väntat i två veckor med spänd förväntan.
Jag kan ju bara berätta, men hur slutresultatet sen blir har jag inte kunnat påverka.
Programmet heter "Livet - Berättelser från Svenskfinland" och är en ny tv-serie som Svenska Yle gör. Det kommer att sändas på Yle fem ett antal gånger denna vecka, och finns även tillgängligt på Arenan. Direktlänken dit hittar ni här.
Det borde gå att titta på programmet via länken även utomlands.
SÄNDNINGAR i TV:
må 7.3.2022 17.45 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 10.10 Yle Teema Fem
on 9.3.2022 17.25 TV Finland
lö 12.3.2022 19.50 Yle Teema Fem
Screenshot från Yle Arenan.
Jag har riktigt nyss själv tittat på programmet, och ler åt mina gulliga barn. Flickorna tyckte dethär med tv-inspelning var jättespännande. Lillkillen skötte sig exemplariskt och vi lyckades faktiskt tajma in filmandet under hans sovtider. Ja, de stunder han inte själv är med alltså.
Jag tycker att det är jättekonstigt att se mig själv, det måste jag erkänna. Jag tänker ju såklart på sådant som andra inte gör. Såhär 4 månader efter en graviditet är det väl inte alltför lätt att inte vara självkritisk. Men om jag bortser från sådana onödiga tankar så är jag otroligt nöjd med slutresultatet.
Det ryms inte med mycket på åtta minuter, så de har ändå lyckats fånga min berättelse på ett fint sätt.
Det är så vackert filmat.
Ja, jag är stolt och glad!
Fotot på när jag mådde som sämst är alltid lite svårt att se. Men jag ändå blivit vanare med att se bilden eftersom jag också har med den under mina föreläsningar. Men när jag ser byggnaderna där jag en gång var inlagd på avdelningen känns det. Mina ögon tåras.
Det känns så himla fint att kunna gå där, sådär cirka 7 år senare, och ta in vilken resa jag faktiskt gjort.
Från den hålögda kvinnan med mörk blick som syns på fotot till mig själv i dagsläget är som totalt olika personer.
Men båda är jag.
Tack och lov är det milsvida skillnad på den som var och den som är.
.
Jag kan inte helt ta bort mina svårigheter. Jag kommer troligen aldrig att bli helt symtomfri, aldrig helt "frisk".
Jag kan inte ta bort mörkret i mig. Jag kan inte ta bort det djupa hålet.
Men jag har lärt mig att se runt det.
Jag fokuserar på det som finns runtomkring.
Mina styrkor.
Jag har byggt upp skyddsvallar kring den kroniska tomheten inombords.
Jag ser på det som finns runtomkring hålet i bröstkorgen, för kring det finns så mycket mer.
Varje vecka ser jag till att fylla kalendern med sådant som ger mig sinnesro,
sådant som jag brinner för
och knep som gör att jag står ut när det känns extra svårt.
Jag har lärt mig att göra tvärtemot när känslan säger att jag skall ge upp,
istället säger jag "kom an bara".
För man orkar mer än man tror.
Man kan lära sig att leva med det mesta, men det krävs att man gör det varje dag, resten av livet.
Det är min hemlighet.
Inga snabblösningar, utan sådant som håller.
Det är många som hjälpt mig på min resa.
Ni vet vilka ni är.
Tack, från hela mitt hjärta.
Bild lånad från Yle.
Denhär berättelsen är till dig som mår dåligt.
Till dig som är rädd att söka hjälp.
Till dig som inte fått rätt hjälp än.
Till dig som lider i det tysta.
Till dig som känner att smärtan aldrig kommer gå över.
Till dig som känner att du dör av ångest.
Till dig som känner att det inte finns någon mening med livet.
Till dig vill jag bara säga:
Allt går.
Fortsätt gå. Kryp när du måste. Stanna upp en stund om du måste vila.
Ta ny sats, gör om. Gör nytt.
Våga göra små förändringar.
Dina knän är fulla av skrapsår och fötterna värker.
Jag vet. Jag har också varit där.
Allt går, för att du kan.
En dag
står också du där
på andra sidan
och kan konstatera att allt går. Även det tyngsta.
Du kommer också att komma ut på andra sidan.
För jag är precis som dig.
Lika svag,
lika stark.
Och min resa
den fortsätter.
Din med.
Ge aldrig upp.
Livet är värt att levas.
Att återvända
"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".
DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.
När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände.
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.
IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.
I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad.
Här står jag, ett par år senare.
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade.
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt.
Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.
Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.
Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills.
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär.
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten.
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med.
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över.
Jag hoppas mina ord kommer räcka till.
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.
Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom.
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig.
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter.
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna.
Tillbaka till vardagen.
Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit.
Där stod jag. Trots allt. Efter allt.
Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan.
Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi
FÖRELÄSNING VIA ZOOM
Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.
Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå.
Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet.
Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!
En artikel om min resa genom psykisk ohälsa
Igår fick jag äntligen hem min medlemstidning Respons, som ges ut av Psykosociala förbundet. Jag har varit medlem där i flera år, faktiskt främst för att få just tidningen hem till mig.
Det känns ganska häftigt att få se hur artikeln om mig blev, eftersom det är den första skrivna artikeln jag gör som erfarenhetsexpert. Jag tycker att Pernilla lyckats få en väldigt bra sammanfattning av den långa intervju som vi hade i december. Den sammanfattar min resa genom depression, ångest och emotionellt instabil personlighetssyndrom bra utifrån det tema som tidningen handlar om denhär gången.
Årets första Respons handlar nämligen om humor. I intervjun kommer den svåra tiden under år 2015-2016 upp allra mest, när jag genomlevde den djupaste depression jag någonsin haft och hur det kändes att helt tappa det spontana skrattet. Det känns fint att få ha med barnen på ett litet hörn också. 
Därmed vill jag även passa på att tipsa om just Psykosociala förbundet.
Förbundet jobbar med frågor som berör psykisk ohälsa i hela Svenskfinland. De ordnar föreläsningar, rehabiliteringskurser som är gratis att ansöka till för alla som passar kursens målgrupp (man behöver alltså inte ens vara medlem!) samt ordnar en del verksamhet i skolor. De har även rådgivning och en särskild fond för understöd, där man som privatperson, i alla åldrar, kan ansöka om bidrag för rehabilitering för psykisk ohälsa. Det kan man ansöka om tre gånger per år.
Och så har de ju alltså medlemstidningen Respons. Den ges ut 4 gånger per år. Om man vill bli medlem kostar det enbart 20 euro/år, och då får man dessutom även medlemstidningen.
Man kan bli medlem här.
Där finns dessutom möjlighet att beställa ett gratisexemplar av det nyaste numret.
Tidningen med reportaget om mig ser ut såhär på framsidan:
Om ni skulle vilja läsa hela senaste numret av Respons går det även att göra det digitalt. Klicka bara här så kommer ni till gratissidan. Där finns då alltså även artikeln om mig.
Här finns även några andra exempel på tidigare utkomna tidningar:
Känner ni till Psykosociala förbundet samt tidningen Respons sedan tidigare?