Visa inlägg taggade med 'post-partum depression'
Vardagen som fick mig att komma ur post-partum depressionen
VAD GJORDE JAG SJÄLV FÖR ATT MÅ BÄTTRE?
Om min egenvård
Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att min postpartum depression gick över relativt snabbt tack vare att jag påbörjade min medicinering, som redan i många år hjälpt mig. Tack vare den tycks jag alltjämt ligga på en stabil, okej nivå. Men det tog ju ändå någon vecka av jobbiga insättningssymtom innan den alls gav effekt (ja, fy sjutton vad hemska insättningssymtomen kan vara!), och därefter några veckor till innan jag landade i mig själv igen. Ja, och därtill även ännu en tid innan jag började känna igen mig själv igen efter allt som varit.
Jag började med att helt enkelt minska kraven. Tog bort allt extra som tog mycket energi den första tiden. Plockade bort tills det bara fanns ett par saker jag gjorde per dag, förutom all tid framför tv:n. Där matade jag bebisen, där landade jag när bebisen sov, där myste jag med övriga familjen.
Så det första tipset höll jag bara första tiden, de andra håller jag mer eller mindre även i dagsläget. Lite beroende på vad jag behöver.
VI BARA VAR
Jag införde ganska strikta rutiner för både mig själv och familjen den första tiden. Det var så omtumlande med en ny krabat i familjen, och det kändes så kaotiskt när vi föräldrar inte riktigt hann med vardagssysslorna. Så vi bestämde att vi avsäger oss alla besök, alla kompisbesök, allt extra. Det skulle bara vara vi fem. Flickornas fritidsaktiviteter fortsatte nog som vanligt, men inget annat. Småningom började det kännas roligt med besök, när jag inte hade ångest och grät helt utan orsak.
Jag tror att det gjorde gott åt oss alla. Vi var bara hemma. Gjorde läxor, var med bebin, kollade tv, hade alltför mycket skärmtid, hängde. Jag skötte bebin, min man tog hand om stora flickorna och egentligen allt annat de första veckorna. Småningom orkade jag börja laga läxor med flickorna igen. Jag orkade började fylla diskmaskinen, laga mat och tvätta. I början satt jag mest vid tv:n och orkade ingenting annat än ta hand om bebin. I dagsläget känner jag mig återställd. Nu orkar jag, nu är det snarare att jag inte alltid hinner med allt jag skulle vilja.
PROMENADER
Jag började promenera varje dag för att få både motion och frisk luft. I början korta promenader, för jag hade ju inte kunnat röra mig på många månader. Det tog ett tag innan foglossningen helt försvann. Och det tog ännu längre för att få upp grundkonditionen. Dethär är ju också en orsak till att jag velat röra på mig - jag har haft en ganska okej grundkondition tidigare. Nu kände jag inte alls igen min kropp. Såhär sex månader efteråt börjar det kännas bättre, men min rygg är fortfarande i ganska dåligt skick. Men eftersom det blev en så lång paus i träningen tar det också lång tid att komma tillbaka. I dagsläget har jag kört ett par träningspass hemma, och det har känts bra. Korta pass på en halvtimme med vikter gillar jag bäst. (Det har tyvärr blivit paus med det nu, eftersom vi fick corona).
Jag har orkat börja promenera ännu mer nu. Både längre och oftare. Jag måste vila ibland, men ungefär fem dagar i veckan promenerar jag. Sedan slänger jag in ytterligare ett kort träningspass en dag. Men mer orkar inte min kropp just nu. Jag kan inte styrketräna flera gånger i veckan. Så man behöver verkligen lyssna på sin kropp. Dethär är något jag försöker lära mig nu. Jag vet att jag gärna bara kör på för att jag vill få snabba resultat, eller bara av ren vana. Men nu försöker jag faktiskt se vad jag faktiskt orkar.
Men promenader gör att jag är på så mycket bättre humör resten av dagen. Därför skulle jag gärna gå varje dag. Men jag behöver nån vilodag från det också. Jag lägger på min favoritpodd i ena örat och lyssnar efter bebisgråt i det andra. Det är nog därför promenaderna är så roliga också. För att jag får lyssna på P3-dokumentär samtidigt. Jag har inte riktigt fastnat för ljudböcker.
SOVA MIDDAG
Jag började sova middag varje dag.
I början kändes dethär som en otrolig katastrof, som om hela dagen var förstörd. Jag hade SÅN ångest när klockan började närma sig eftermiddag, för jag visste att det skulle bli mörkt ute. Då kändes det som om dagen var slut. Det var ofta då jag hade mest ångest. Jag visste ju att jag skulle behöva sova. Men sova behövde jag. Lillen var uppe var tredje timme de första månaderna. Så jag tvingade mig att vila på eftermiddagarna, hur jobbigt det än kändes.
Nu har nog min egen ork kommit tillbaka, för jag är inte sådär utmattad som jag var i början. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt slutkörd. En orsak var säkert att jag ju sovit dåligt under den halva graviditeten. Jag hade ganska mycket sömn att ta igen. Nu jag har fortsatt att sova middag med honom, för att det är så mysigt att krypa intill honom en stund. Jag har fortsatt för att jag kunnat och mått bra av det. Jag har nämligen varit pigg resten av dagen då.
Det är nog bara de senaste veckorna som jag insett att det inkräktar på nattsömnen, så nu försöker jag avvänja mig. Jag har tänkt börja försöka läsa böckerna på eftermiddagarna, istället för de sena kvällar. För jag behöver den egentiden, den tystnaden, någongång under dagen. Men hittills har det oftast slutat med att jag ändå vilat en stund.
EGENTID
Jag plockar aldrig dagtid. Jag städar aldrig dagtid. Jag gör inga hushållsysslor dagtid. När flickorna är i skolan är det mig själv och lillen som är i fokus. Jag satsar på promenader och lek med pojken. Förmiddagen när lillen sover är också den tidpunkt då jag kan blogga, eller öva på föreläsningar, eller göra egentligen lite vad jag vill. Om han sover. Ibland sover han 45 minuter, ibland två timmar, ibland bara en halvtimme. Men det är min tid. Då satsar jag på mig själv. Och dethär är den stora skillnaden mot när jag var mammaledig sist. Nu satsar jag också på mig själv - och det gör att jag mår bra. Jag behöver få vara annat än mamma också, så därför har jag valt att hålla föreläsningar och lite sånt även som mammaledig.
Flickorna kommer hem med taxi, och tar mellanmål. Sedan ser de tv och går kanske ut. Ensamma. Det har varit vår lösning. Då hinner jag sova och de behöver ändå inte vara på eftis. De är nöjda med dethär, annars skulle de givetvis fått vara på eftis också.
Men hushållssysslorna, de får vara till eftermiddagen/kvällen. Och vi prioriterar verkligen. Det är leksaker framme då vi går och sover. Det är dammigt i hörnen. Det är sand på golvet. Det är prylar lite varstans. Men de hålls nog där, för följande dag dras de ändå fram. Däremot är disken fixad, flaskorna diskade och tvätten på tork varje kväll. Det är det enda vi inte tummar på.
När han ännu var så liten att han kunde sova tätt intill, ihopkrupen i min famn.
RUTINER
Ungefär såhär ser vår dag ut, som nedan. Dag efter dag. Nästan jämt, även om jag i dagsläget nog orkar och vågar göra undantag. Men jag vet också att alla mår bra av rutiner, framförallt lillen, så även om jag tycker det är halvtråkigt ibland så håller vi vårt schema nästan jämt. Tiderna är ungefärliga. Dessutom varierar lillens sovtider ganska rejält mot kvällen numera. Ibland sover han 3 gånger, ibland 4 gånger. Just nu är han i nåt mellanläge där han småningom kommer klara sig med bara tre sovturer, om han bara skulle ta lite längre tupplurer än dedär powernapsen han pysslar med mellanåt.
7.20 Väckning
Morgonmål för alla
9.00 Promenad, alternativt blogga
Lillen sover
10.30 Duscha, fixa sig
Lillen vaknar senast nu
11.00 Lunch för lillen och mig
12.00 Lillen sova
Jag sover, eller läser
13.15 Flickorna kommer hem, tar mellanmål, sysselsätter sig själva
14-15 Jag stiger upp, lillen vaknar oftast 15-tiden
Mellanmål för lillen. Mellanmål för mig, och KAFFE!
15.00 Läxläsning med flickorna, en i taget
Den andra tar hand om lillebror
16.00 Påbörja mat, vika tvätt, sortera, plocka
Flickorna har skärmtid (telefon, platta) först nu
16.30 Middag
17.00 Lillen sova
17.30 Maken kommer hem, om han har lång dag
18.00 Lillen vaknar
Flickorna åker på fritidsaktivitet (2 ggr/vecka), alternativt gör nåt med maken, t.ex går ut
19.15 Lillen sova
19.45 Kvällsmål för flickorna och mig, kvällssysslor
19.45 Lillen väcks senast nu
20.00 Lillen kvällsmål
21.00 Godnatt för alla barn
Jag läser böcker
Ibland känns det verkligen som om vi bara äter och sover. Mer spännande är det inte.
MED ETT ENDA MÅL; UPPÅT
Jag kan ärligt säga att jag inte hade klarat av den första tiden sådär bra om jag inte redan innan gått igenom ett antal depressioner. Det har ju gjort att jag redan vet vad som hjälper mig när det blir sådär nattsvart. Denhär gången var det dessutom en lite annan form av depression, som orsakades av allt hormonkaos och trötthet.
När det kändes som vågor av nattsvart ångest vällde över mig såg jag till att fundera över vad jag behövde just nu - som också i längden skulle göra att jag skulle komma ur depressionen snabbare. För upp skulle jag, fort. Och om det inte gick, så skulle dagarna ändå bli så uthärdliga som det bara gick. Jag tvingade mig att bara acceptera att det var såhär nattsvart just nu. Det var det svåraste, sen visste jag redan ganska långt vad jag behövde.
Jag hade tur, för det svängde snabbt denhär gången. Men visst fick jag också kämpa mig till det. Jag var så rädd att inte komma ur det, men det gjorde jag. Och nu trivs jag så bra med att vara hemma. Vår lilleman blir 6 månader nästa vecka - och denhär gången måste jag klyschigt säga att tiden går alltför snabbt. Jag njuter, inte varje stund, inte varje dag - men väldigt mycket. Det är precis som det ska vara just nu.
5 månader efter en förlossningsdepression
I december skrev jag ett blogginlägg om min post-partum depression, som jag vill kalla den ångest som jag drabbades av redan på BB när lillen föddes i oktober. För baby blues var det inte. Gråten och ångesten bara fortsatte, och blev bara värre och värre. Så även om jag inte fick någon officiell diagnos, är jag ändå rätt säker på att det handlade om en depression.
Nu, fem månader efteråt, känner jag att jag är mig själv igen. Jag har egentligen mått ganska bra redan i tre och en halv månad, men jag har ändå inte känt mig redo att säga det högt. Jag har varit rädd att det skall komma något bakslag. Det har nästan känts för bra för att vara sant, eftersom depressionen och ångesten försvann så snabbt denhär gången. Men det gjorde den.
Jag tänkte berätta om vad som hjälpte mig upp. Dethär är det första inlägget, för jag har ju en tendens att skriva lite långt. Här tänker jag främst fokusera på det som verkligen var det viktigaste för mig - att jag började ta medicin igen. Jag hade inte något som behövde bearbetas. Jag vill dock inte riktigt klara mig utan mediciner.
Kom ihåg att dethär är min historia. Jämför inte i tid - alla kommer tillbaka olika snabbt.
MEDICIN SOM HJÄLPTE
Orsaken till att jag började må bättre så snabbt är i huvudsak att jag började äta medicinen igen.
Jag hade ju helt nollat all medicin den sista graviditetstiden. När nu alla varningssignaler började blinka två veckor efter förlossningen var det alltså ganska lätt att veta vilka mediciner jag behövde. Så nu kunde min terapeut kontakta en läkare, som ordinerade dem på nytt. Jag behövde inte träffa läkaren, eftersom det redan var inplanerat att jag kunde återuppta medicineringen på nytt ifall det skulle behövas. Därför gick det med ett telefonsamtal. Jag är tacksam för att jag inte behövde åka iväg till ett läkarbesök när jag var nyförlöst. Jag hade ingen ork, ville bara vara hemma. Så det var jag själv som föredrog en sådan lösning. Jag visste att orsaken till depressionen var att jag inte hade någon medicin alls, och är känslig - så när hormonerna gick bananas efter förlossningen reagerade jag.
Jag har numera en lägre dos på medicinerna än vad jag hade före graviditeten, vilket har varit en dos som jag stått på i flera år. Jag trappade aldrig upp dem riktigt så högt. Det verkar dessutom vara så att jag faktiskt klarar mig på den dos jag nu har. En av medicinerna är en sådan att jag får justera dosen ganska fritt. Nu när våren kommer har jag försökt plocka bort den som jag tagit på dagen, och det verkar faktiskt som att jag inte behöver den.
Min terapeuts tanke är att jag kanske behöver en lite högre dos vintertid, för att orka med mörkret. Sedan kan jag alltid till våren minska dosen, eftersom jag mår bättre under det halvåret. Jag tittade lite skeptiskt på henne när hon sa detta, men nu när jag funderat lite låter det som en bra idé. Det är ju alltid lite tungt att ändra doseringar, men om jag å andra sidan mår bra under våren och sommaren så behöver jag ju inte ta medicin i onödan.
De första två veckorna efter att jag börjat med medicinerna igen var tunga. Jag trappade inte alls upp, som ju rekommenderas, utan jag började med rätt dos direkt. Speciellt den antidepressiva vill ge mer ångest när man börjar med den. Jag ville ha full effekt snabbare, så därför bestämde jag mig ändå för att börja på en högre dos - vilket i början troligen gav mer ångest. Men jag stod inte ut med tanken att det skulle gå flera extra veckor innan jag var på rätt dos. Läkaren tyckte också att dethär var okej, med tanke på att det inte är bra att vara deprimerad med en två veckors bebis heller. Jag skulle ju också orka knyta an till lillen.
Min man hade som tur pappaledigt de första tre veckorna. Jag tog hand om lillen, han tog hand om i princip allt annat. Och nu om någonsin behövde jag verkligen honom vid min sida. Jag ville inte ens vara ensam längre stunder, för jag tyckte att ångesten blev värre då.
I och med att jag började ta medicin igen tvingades jag sluta amma direkt. För mig var det ingen big deal. Det var faktiskt ganska skönt att slippa ta beslutet själv. Jag har ändå aldrig haft bra amningsupplevelser, och efter att verkligen ha kämpat alldeles för mycket med amningen med den förstfödda, har amningen alltid varit ett trauma. Tyvärr. Så att jag tvingades gå över till ersättning gjorde inte mig något, för jag hade ändå inte ammat länge denhär gången heller. Jag mår bättre av att flaskmata - och i längden gör dethär ju att också mina bebisar mått bra. Men, nu blev det alltså ett slut på det på grund av medicinerna.
Efter de första två veckorna med ångest som biverkning av medicinerna hände plötsligt något. Inte så att jag en dag vaknade och var mig själv igen, utan det kom smygande. Jag grät inte längre helt utan orsak. I början kunde jag börja gråta mitt i allt i soffan, trots att jag minuten innan hade mått helt bra. Jag skrattade dessutom själv lite, för jag hade ingen aning om varför det var såhär dåligt. Men när gråten sedan kom kunde det vara svårt att få den att ebba ut.
Ångesten som kommit till eftermiddagarna försvagades också. Jag kunde vara ensam på kvällarna (för i början sa jag åt min man att han måste vara hemma då, jag klarar inte av ångesten och barnen samtidigt). Jag började sova på eftermiddagarna, utan att tankarna började rusa i huvudet så fort jag lade ned huvudet på kudden. Jag var lugnare, tryggare, mera mig själv (så mycket sig själv som man nu är i all trötthet och alla förändringar). Jag orkade lite, lite mer.
Och sen blev jag sakta mig själv igen. Ganska snabbt faktiskt, sett på det såhär i efterhand. Främst tack vare att jag slutade envisas med att vara utan medicin. För jag behöver den för att må bra.
MEN TERAPIN DÅ?
Jag hade regelbunden kontakt med min terapeut, trots att jag inte träffade henne förrän lillen var 3 månader. Dethär var också en jättestor trygghet. Jag visste att hon fanns där, trots att jag inte hade någon träff inbokad. Hennes ord gjorde ofta att jag kämpade vidare. Det gjorde att jag kände mig trygg och sedd av psykiatrin, trots att jag inte ens gick dit när det var som mest tungt.
Jag hade ärligt sagt ingen ork att ta mig till terapin när lillen var alldeles nyfödd. Min hjärna hade inte orkat med någon terapi. Jag ville verkligen bara vara hemma - men jag behövde ändå min terapikontakt. Det handlade mycket om att stå ut fram tills dess att medicinerna började verka. Det visste jag, det visste hon. För jag behövde få vara hemma med familjen. Så vi hade ofta kontakt när det var som värst.
ATT RIDA UT STORMEN
Jag hoppades att medicinen skulle hjälpa något när den väl började verka, men jag var faktiskt inte säker på hur mycket nytta jag nu skulle ha av den. Jag visste inte om jag skulle bli tvungen att justera doser, hur tungt det skulle bli, om medicinerna alls skulle bita. Jag var ärligt sagt livrädd - för jag såg framför mig det skräckscenario där jag skulle må jättejättedåligt under hela lillens första år.
Hade allt raserats nu? Var jag tillbaka på noll? Hur skulle jag orka ta hand om barnen om jag mådde såhär?
Jag var också otroligt besviken på att jag inte fick må bra nu, när jag under en så lång tid hade känt att livet var under kontroll. Jag är så urbota trött på depressioner. Jag hade varit så stolt över att äntligen vara medicinfri.
Men jag vägrade lägga mig platt och bara slukas. Jag bestämde mig för att surfa på ångesten och besvikelsen, tills den långsamt ebbade ut.
Jag skulle ta kontrollen denhär gången.
Jag skulle våga lita på att jag faktiskt klarar dethär. Inte skrämmas av alla tankar som jag visste depressionen medför.
Tänkte att jag varit med om dethär förr - och att jag känner vägen upp nu, då jag gått den ett par gånger.
Fram tills dess skulle jag bara ha rutinerna i fokus.
Fram tills dess skulle jag bara ta en dag åt gången.
Och jag såg hela tiden målet framför mig.
En mamma som mår tillräckligt bra.
Jag visste också någonstans att jag ju faktiskt har alla verktyg jag behöver nu.
Nu hade jag alla chanser att faktiskt börja använda mig av alla färdigheter på nytt som jag fått i mina terapier. Skillnaden är att jag testat alla knep som finns redan tidigare och vet vad som får mig att må bättre. Jag vet hur jag skall ta mig upp, för jag har gjort dethär förut. Jag hade alla knep framför mig - det svåra var att orka använda mig av det jag redan visste.
Min höjdpunkt under dagen blev vagnpromenaden på förmiddagen. Det lilla blev det som jag såg fram emot varje dag. Då när jag kom mig ut i ljuset, friska luften och tystnaden. Det var min lilla egentid. Det blev så enormt viktigt för mig. Det var precis som om det handlade om liv och död huruvida jag kom mig ut om dagarna eller inte. Jag skulle ut. Om jag inte gjorde nåt annat, så skulle jag åtminstone göra dethär för min skull.
Jag mådde så otroligt bra av att kunna röra på mig igen, även om det inte var långa promenader i början. Jag har ju tränat regelbundet i många år, så att inte ens kunna ta en promenad utan att ha ont under graviditeten gjorde inte att jag mådde bättre. Det var en fantastisk känsla att kunna ströva längs vägarna och verkligen kunna promenera smärtfritt. Dessutom var dethär ju enda chansen till någon slags egentid den första tiden.
IDAG
Jag mår bra idag. Jag har mera humörsvängningar, för att jag har mindre medicindos. Jag tycker ändå att det går. Det är vår, det är ljust - dethär är definitivt mitt halvår. Jag uppskattar att vara mammaledig på ett helt annat sätt denhär gången. Jag tänker "vilken lyx". Den tanken slog mig aldrig när jag var hemma med flickorna. Då var jag trött och ovan. I dagsläget har jag en helt annan grund att stå på än under tidigare mammaledigheter. Jag är en helt annan människa. Är äldre, har mer erfarenhet. Har två stora flickor som är mina extra händer emellanåt. Har tittat hem i mitt inre, även om det stormar.
Jag hann inte heller falla så djupt denhär gången, eftersom jag tog tag i det så snabbt. Ju snabbare jag tog tag i det, ju snabbare kom jag mig upp. Min egen motivation tror jag hjälpt mycket. Jag förberedde mig på strid. Det var verkligen jag krigade mot alla depressionstankar. Tidigare har jag rullat runt på bottnen i evigheter, för att jag inte visste vad som kunde få mig att må bättre. Till sist blev också det ett slags vardag och trygghet. Nu ville jag bara upp, upp, upp.
Något som jag också prioriterat högt nu är att ha ett liv utanför mammalivet. Jag har haft en hel del uppdrag som erfarenhetsexpert, och det har känts så skönt att för en stund gå ur småbarnsbubblan och kunna bara vara Pamela. Det gjorde jag aldrig under mammaledigheten med flickorna. Nu vet jag att jag behöver det.
Jag kommer skriva mer om vad som fick mig att må bättre senare. När jag fick mina mediciner i balans igen hade jag ändå en stabil grund igen.
För tack och lov hjälpte medicinerna. Tack och lov hade jag en terapikontakt. Tack och lov hjälpte rutinerna. Tack och lov hjälpte min egen erfarenhet.
Tack och lov.
För jag tar aldrig det för givet.
Början till depression efter förlossningen
BÖRJAN TILL EN DEPRESSION EFTER FÖRLOSSNINGEN
- ELLER BARA RESULTATET AV LÅNGVARIG TRÖTTHET?
Det blev en ganska abrupt paus i mitt berättande om graviditeten efter att jag nått vecka 38. Jag hann nämligen aldrig längre än så, för den 25 oktober föddes äntligen vår lillkille. I vecka 38+5, precis som mellansystern. Förlossningen gick jättebra, även om det blev en ganska intensiv och snabb vistelse på förlossningsavdelningen. Vi hann vara där 1,5 timmar innan killen är född, och hela förlossningen är räknad till 2,5 timmar. Så det gick snabbt. Jag hann inte riktigt med där. Killen mådde jättebra redan från start, och gör det fortsättningsvis. Nu har han redan blivit över en månad och verkar bli en lugn pojke.
Den 13 oktober, så extremt trött...
TIDEN RUNT VECKA 38
Men jag tänkte backa bandet lite, till början av vecka 38. Då jag skrev den senaste uppdateringen. För då var jag trött. Jättetrött, rent fysiskt. Jag är knappast ensam om att känna såhär när man inleder vecka 38+0 (alltså vecka 39 i Sverige) i en graviditet. Min kropp hade värk och ont lite varstans. Jag orkade inte sitta vid bordet och laga läxorna med flickorna längre än en timme innan det började göra outhärdligt ont. Jag kunde varken gå, sitta eller ligga utan värk. Jag sov dåligt, för jag kunde bara sova på en sida. Annars blev jag yr. Efter en sådan natt känns kroppen ganska mör. Den sista veckan kunde jag inte äta ordentligt, för det fanns liksom inget rum i magen förutom åt bebisen. Det tryckte konstant uppåt revbenen, och ibland hade jag tungt att andas för att bebin tryckte på lungorna. De sista dagarna låg jag mest på soffan, för det gjorde allt mer ont att sitta.
När gråten fastnade i halsen på den veckans rådgivningsbesök (vecka 37) beslöts det att det var dags att göra något, med tanke på att det fysiska hade börjat påverka min psykiska hälsa allt mer negativt. Jag mådde inte längre bra inombords, och är glad att jag togs på allvar. Jag fick en tid till mödrapolikliniken följande vecka, alltså i vecka 38. Jag var inställd på att bli tvungen att argumentera rejält för att bli tagen på allvar och för att kunna bli igångsatt, eftersom alla fysiska värden var toppen.
Men vi möttes av en jättefin läkare, som inte ifrågasatte att remissen gjorts på basen av mitt eget psykiska mående. Jag är övertygad om att jag hade fått min igångsättning, men det visade sig att det aldrig behövdes. När jag kom till mödrapolikliniken kunde läkaren bara konstatera att förlossningen redan var mer än i startgroparna. Jag hade mina aningar att något var på gång redan innan vi åkte till mödrapolikliniken, men eftersom jag hade haft starka förvärkar i flera dagar vågade jag inte riktigt tro det själv. För säkerhets skulle fick jag en remiss till förlossningen följande dag, för ifall det skulle visa sig att inget hände spontant skulle de sätta igång förlossningen senast då. När vi väl kom till BB ett par timmar senare hann vi vara där i 1,5 timme innan lillkillen är född. Själva förlossningen tog sammanlagt 2,5 timmar enligt pappren, så slutligen gick det väldigt snabbt.
När vi kom till mödrapolikliniken denhär eftermiddagen var det inget tal om hur pass dåligt jag mådde, varför jag hade fått remissen, att det var bäst för bebin att förlossningen skulle starta spontant eller att man inte brukar starta förlossningen på basen av att mamman inte längre mår psykiskt bra - sådana farhågor jag hade haft när vi kom dit. Jag är så van att bli ifrågasatt, eftersom det sällan syns på mitt yttre hur jag mår inombords. Men läkaren frågade inget sådant, utan det var bara tal om att kolla hur bebin låg för att sedan kunna gå vidare. Underförstått fanns det alltså redan en förståelse för att remissen inte gjorts på för lösa grunder, utan jag togs på allvar redan där. Det känns fint att även det psykiska måendet tas på allvar och kan vara ett argument för eventuell igångsättning sådana här gånger. Även om det i journalen i Kanta står att "mamman ser välmående ut utåt" - vilket ju också är sant. Utåt sett kan man se väldigt välmående ut, trots att det inre mår dåligt.
På BB med en nästan nyfödd liten guldpojke. Upplevde alla lyckokänslor som finns!
EFTER FÖRLOSSNINGEN
Jag mådde som alla andra på BB och den första tiden hemma. Jag var så underbart lycklig och kunde inte slita blicken från lillkillen. Men det svajade också i humöret och tårarna var nära, precis som vid typisk baby blues. Jag har haft ganska stark baby blues de föregående graviditeterna, även med medicinering, så jag tänkte att det var helt normalt. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten, så nu var jag helt medicinfri. Jag var därför beredd på extra starka humörsvängningar. Den sista tabletten till natten valde jag att inte ta på BB, för att den var enbart för sömnen. Jag ville klara mig utan även den. Vi åkte hem och jag var precis sådär lyckorusig som många andra nyblivna mammor är.
Men andra veckan hemma märktes de första tecknen på att mitt svajande humör kanske inte bara är vanlig baby blues. Det blev liksom inte lättare, utan det blev värre. Jag var såklart beredd på att det kunde bli så. Ändå drogs mattan under fötterna på mig när det faktiskt hände. Och när jag som mest behöver medicin, då får jag alltid för mig att jag verkligen inte behöver något sådant. Det är som om min hjärna inte längre kan ta in att jag mår dåligt vid sådana tillfällen. Så det var faktiskt min man som fick mig övertygad om att dethär inte är baby blues, utan att det är något som håller på att gå djupare än så.
Jag kunde börja gråta mitt i allt, och kunde inte sluta längre. Jag hade ingen aning om varför jag grät, jag var inte direkt ledsen. Det är ett tecken på att jag är i obalans. Jag är inte den som gråter i första taget, måste jag ju påpeka.
Jag fick också svårt att sova och vila dagtid, trots att jag behövde det. Jag hade så starka orostankar att jag fick ångest och de började mala i huvudet direkt jag lade mig ned på kudden. Jag oroade mig över i princip allt. Över barnen och hur de mådde, över hur vi skulle få ihop vardagen nu, över döden (eftersom vi hade ett dödsfall i vår nära släkt var det naturligt att sådana funderingar kom - men de blev lite väl orealistiska), över hur jag skulle hinna vika tvätten, över hur jag skulle få tid för alla barnen - ja, över i princip ALLT. Såklart blev det ju omöjligt att sova. När jag lade huvudet på kudden kom en mängd orostankar som jag inte tänkte annars. Jag försökte en mängd DBT-verktyg, men denhär gången kunde de inte stoppa gråten. Verktygen och knepen fungerade inte riktigt.
Det var givetvis mycket naturliga orsaker som spelade in. Baby blues, dålig nattsömn eftersom babyn är uppe x antal gånger ännu, hormoner som skenade, en stor omställning med en ny familjemedlem - och det faktum att jag redan under graviditeten varit jättetrött och länge sovit jättedåligt.
Bilden hämtad från denna hemsida.
EN SKÖRHET FÖR DEPRESSION
Men - det finns ju också en skörhet för depression. Jag som haft flera sådana. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten. Det är en stor risk efteråt, för det har inte riktigt funkat tidigare gånger heller. Jag reagerar så starkt på alla intryck och händelser, och det vill starta igång en enda lång känslomässig berg- och dalbana som slutligen accelererar alldeles för hårt och håller på att krascha in i en vägg. Och efter en förlossning skenar ju hormonerna redan av sig själva.
Så även om jag så gärna vill vara medicinfri, så ska jag inte vara det. Inte nu i varje fall. Som tur är så har jag en vårdkontakt som fungerar. Så jag ringde min terapeut och hon kunde konsultera läkare. Jag är tacksam att jag inte behövde närvara under något läkarsamtal för att få tillstånd att påbörja medicinering, för jag ville bara vara hemma med familjen just då. Som alla nyblivna mammor. Jag hade inte orkat ta mig dit heller. Och eftersom jag innan graviditeten hittat en medicinering som fungerade, var det också lätt att återinsätta en del av dem.
Så jag påbörjade två mediciner jag haft tidigare. Inga upptrappningar, utan direkt till lämpliga doser. Men det kändes rätt, för jag vågade inte vänta och se längre. Jag behövde snabb effekt av medicinerna. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Jag ville verkligen inte falla ned i en djup depression. Och jag har inte heller fallit så djupt. Symtomen har dämpats.
Jag har ännu ångest, men på en sådan nivå att den är hanterbar. Jag tror att det beror på dålig nattsömn. Och den biten kan jag tyvärr inte påverka nu. För vi har bestämt att jag ändå tar nätterna med lillen, medan min man sköter om hushållet och tar mer ansvar för de större barnen. Det är ingen vits att vi båda är genomtrötta, för då funkar inte vardagen. Jag är tacksam för att jag kunde knyta an till lilleman direkt, trots allt. Känna alla mammakänslor. Jag vet att alla inte kan det under sånahär omständigheter. Därför tror jag inte heller att det var en början på typisk post-partum depression.
"Jag tror att man behöver fundera på vad som man själv behöver
i just den livssituation som man befinner sig i".
BACK TO BASICS
När jag nu var mitt i rädslan att eventuellt drabbats av en förlossningsdepression funderade jag mycket på vad jag själv kunde göra för att må bättre. Eller kunde jag alls påverka?
Och mitt svar blev ja. Visst kan jag göra ganska mycket för att själv må bättre. Jag insåg att det var dags att gå back to basics, precis om jag brukar påminna andra att är viktigt när man mår dåligt. Ifall man har de grundläggande fysiska behoven i balans, är det lättare att få ett stabilt mående. Genom att ta hand om sin kropp minskar man nämligen den inre känslomässiga sårbarheten. Så jag försökte, och försöker fortfarande, ta hand om mig själv genom att följa några av de DBT-råd som finns i manualen:
1. Behandla sjukdomar
Ta hand om min kropp. Alltså ta min medicin, som jag insett att jag behöver ha just nu.
2. Äta balanserat
Regelbundet, och varken för lite eller för mycket.
3. Sova lagom mycket
Sova middag varje dag, och så fort lillen somnar om kvällarna går även jag och sover (vi har en kvällspigg gosse).
4. Motionera
Ta promenader varje dag. Så fort jag har ork kommer jag uppta styrketräningen (men det blir ju tidigast om två månader, för det rekommenderas att man inte börjar med det förrän tre månader efter en förlossning).
Jag tror även att man behöver fundera på vad som man själv behöver i just den livssituation som man befinner sig i. Jag har satsat på regelbundenhet och på att skala av alla andra måsten. Jag har inte träffat vänner eller bekanta sedan förlossningen, för jag har helt enkelt inte orkat. Igår var första gången en vän hälsade på. Jag har också valt att, förutom ett enda Prisma-besök, bara vara hemma. Lillen har alltså på riktigt bara åkt bil tre gånger i sitt liv än. Hem från BB, till rådgivningen en gång och sedan till Prisma i Vasa ett snabbvarv (som jag i efterhand insåg att jag lika bra kunde lämnat bort). Vi har bara varit hemma - för det är vad jag behövt.
Trygghet, regelbundenhet, inga aktiviteter. Först nu börjar jag känna att jag eventuellt skulle kunna börja röra på mig lite mer.
I början ville jag inte sova middag, äta eller gå ut på en kort promenad. Men då har jag istället försökt att helt enkelt handla tvärtemot till vad tankarna sagt. Istället för att lyssna på tankarna har jag betonat undvik att undvika. Jag insåg nämligen att det inte hjälper mig att undvika eller bara lämna bort sådant som jag behöver, utan istället behöver jag närma mig och börja göra sådant som jag vet att jag i längden kommer må bättre av.
Jag tror att det har varit bra även för de större barnen att vi bara varit hemma nu en tid. De har också varit trötta efter den stora omställningen att plötsligt ha en liten bebis i huset. De har haft sina fritidsaktiviteter, men kompishäng har vi nästan helt skippat fram till nu.
GOOD ENOUGH
Om ni tycker att mina mål låter som ganska omöjliga med en liten bebis, så har ni alldeles rätt. Jag äter ibland havregrynsgröt eller någon proteinjoghurt på stående fot och så fort det bara går att få ned, istället för hemgjord mat vid matbordet. Jag äter lite för ofta smörgåskex (min nya besatthet!) och godis, istället för lagom och nyttigt. Men jag satsar på att ändå regelbundet äta. Sömnen blir som den blir. Den är upphackad med 2-3 timmars sömn åt gången. Men jag sover så mycket det går. Jag försöker promenera varje dag, men bland prioriterar jag sömnen och har jag helt enkelt ingen lust så jag låter bli. Men jag njuter av de promenader jag tar, speciellt eftersom jag inte kunnat röra på mig under stora delar av graviditeten. Jag vill betona att dethär är vad jag försöker uppnå varje dag, men sedan kommer ju såklart verkligheten emellan.
Jag vill alltså slå ett slag för uttrycket good enough. Jag tror inte att man behöver göra något intill perfektion, men det är bra att tänka på att dehär fyra punkterna är viktiga att ha någorlunda i balans för att man skall må bra. Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om jag inte hade uppnått alla mål, men numera har jag insett att det går att variera och ändra lite enligt hur det råkar bli. Huvudsaken är att man lyckas någorlunda med att ta hand om sin kropp. Det räcker för att man skall skapa en bättre grund för ett psykiskt välbefinnande. Något som jag däremot aldrig slarvar med är att ta min medicin. Den punkten är lätt att uppnå, och också det som jag mest behöver nu för att må bättre.
"Men jag mår ganska okej nu -
tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett så tidigt skede".
Jag har satsat på promenader, eftersom de ger mig energi.
Snöfrost på ögonfransar, frisk luft, möjligheten att gå efter månader av foglossning.
IDAG
Jag är mycket stabilare nu än för bara någon vecka sedan. Den hysteriska gråten kommer inte längre, utan jag har ett lugn i mig själv. Jag tror inte heller att jag har riktigt rätt medicindos ännu, eftersom den är lägre än vad den var innan jag blev gravid. Men jag har fått en början som ändå fått mig att må bättre. Däremot tror jag att jag småningom behöver diskutera dethär med läkare. Det är ändå lite svårt att säga om det är för liten medicindos eller om det bara är den extremt upphackade sömnen som skapar ångest. Jag tror nämligen på det sistnämnda, vilket småningom kommer lösa sig av sig själv när lillen börjar sova lite längre pass. Och det borde ju bli inom en snar framtid. Men jag kämpar ganska mycket med att försöka få tillräckligt med sömn.
Men jag mår ändå ganska okej nu - tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett tidigt skede denhär gången. Jag orkar göra allt mer sysslor hemma. Jag har fått in en rutin och struktur igen, även om vår vardag känns kaos emellanåt. Men den som säger att de tre första månaderna med ett nyfött spädbarn är något annat än kaos och försök att få ihop vardagen tror jag faktiskt inte på. Det är kaos. Det är en vardag utan rutiner för bebisen. Det blir helt enkelt som det blir. Det är stressade föräldrar som försöker hinna få ihop allas scheman, läxor, matlagning, tvättberg. Men det är också en himla stor lycka. Tänk att han är här, vår lilleman.
Jag vet inte om jag drabbats av en post-partum depression, en vanlig depression eller om det bara är resultatet av långvarig trötthet. Eller om det är november-mörkret, skenande hormoner eller stora medicinförändringar under året. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det är vad det är. Huvudsaken är att jag tror att jag lyckats vända det.
Jag vill dela med mig av denhär kampen, för jag VET att jag inte är ensam om att drabbas av dåligtmående efter en förlossning. Jag har tvekat, och inte orkat - men om vi inte delar med oss, hur ska vi då kunna känna oss mindre ensamma?