Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'psykisk hälsa'

Dags att rocka sockorna!

Skrivet av Pamela Lundberg 21.03.2023

ROCKA SOCKORNA!

21 mars är
Internationella Downs syndrom-dagen

20170321 095954År 2017 rockade jag och flickorna såhär!

När mitt första studieår började närma sitt slut, för många år sedan nu, letade jag fram en gammal telefonkatalog (!) och började leta alternativa jobbplatser som behövde sommarjobbare. Jag hade redan jobbat två år inom hemservice och kände att jag ville testa på något helt nytt, gärna på något åldringshem eller boende av något slag.

Sagt och gjort, jag började ringa runt till helt okända ställen för mig som låg i Vasa. De flesta hade redan sommarjobbare som funnits i huset i många år. Andra svarade aldrig. Nu gällde det att försöka hitta ett ställe som över huvud taget ville träffa mig. Det var ju inte lika lätt för 20 år sedan, för då lämnade man ju inte in sin arbetsansökan via nätet. Kontaktuppgifterna var inte heller lika tydliga i tryckt form. 

Ett nummer gick till ett boende för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det stället råkade dessutom finnas nästan på gångavstånd från vår dåvarande studiebostad i Vasa. Jag hade absolut ingen erfarenhet av ett sådant jobb, men tyckte att det skulle vara mycket givande. När de dessutom eventuellt hade en sommarjobbsplats ledig ännu bestämde jag mig för att försöka nappa den platsen.

Och så kom det då sig att jag halkade in på den arbetsbransch där jag fortfarande finns. Stället är inte längre detsamma, men jag jobbar fortfarande med personer som har någon form av intellektuell funktionsnedsättning.

310946975 10158963721665208 3269308185474114172 nScreenshot från Yle Areena. Där finns Olof films dokumentärserie "Som alla andra" som definitivt är värd att kolla in!

 

Idag är jag tacksam över att få jobba med människor som har en intellektuell funktionsnedsättning, för de har berikat mitt liv på så många sätt. De har lärt mig så mycket om livet. Framförallt att se glädjen även i vardagen, i det lilla, enkla. Att det ibland är de små framstegen som är värda att belysa. Att det finns så mycket glädje och skratt i vardagen.

Idag är det världsdagen för Downs syndrom. Det har blivit en rolig kampanj som syns i media i och med Rocka Sockorna-jippot. Det enda man behöver göra är att ta på sig olika par av sockor på fötterna.


Jag skulle dock vilja utvidga kampanjen lite för min egen del. Jag rockar sockorna för allas lika värde, inte bara personer med intellektuell funktionsnedsättning, utan även för personer med någon form av olikhet som kan uppfattas annorlunda än samhällsnormen. För vet ni vad?
Vi är lika.

Inom oss alla finns samma känslor, samma behov och så mycket som vi kan lära av varandra!
De bara uttrycks lite olika.
Tänk så fint, va?
För vi skall inte vara lika. Vi skall vara oss själva.

21.3.2016Små fötter år 21 mars 2016.

Idag rockar jag sockorna, för att alla är lika värda.
Låt oss hylla olikheter!


Kan man ha ett bra liv, trots psykisk ohälsa?

Skrivet av Pamela Lundberg 04.12.2022

poster 1670170248636

Tycker du att du har ett bra liv?
Vad är det som gör att just du ser ditt liv som gott?
Vad innebär det att ha ett liv som är värt att leva?
Kan alla uppnå ett gott liv, trots att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa?

Den senaste månaden har jag funderat mycket på vad det innebär att ha ett bra liv, eftersom jag ofta funderar länge på förhand innan jag börjar förbereda en föreläsning (för jag vill ju verkligen det skall komma nåt lärorikt ut av dem!).

Det enda jag helt säkert vet är att ett bra liv kan se helt olika ut, beroende på vem man frågar.

IMG 20221109 184116807

I dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag uppnått ett gott liv.
Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag längtar inte efter något annat, jag längtar inte bort, jag har inga stora saker jag vill förändra.
Jag är på den plats där jag velat vara i många år. Därmed inte sagt att jag inte vill framåt. Men jag har äntligen skapat ett liv som jag skulle kalla för bra. Ett liv som är tillräckligt bra.

Men egentligen har jag aldrig haft ett dåligt liv.
Jag befinner mig inte i en krigszon, jag har inga stora trauman i mitt bagage, min fysiska hälsa har aldrig varit dålig, jag har klarat av de utbildningar jag gått och jag har en fin familj. Trots detta skulle jag ändå säga att mitt liv har kantats av väldigt mycket ångest, som gjort att livskvalitén försvunnit. Jag har haft självmordstankar som orsakats av de djupa depressionerna och livet har ibland känts meningslöst. Jag har aldrig kunnat njuta av det jag haft, för jag har alltid mått så dåligt inombords.

Jag kan inte säga exakt när denhär känslan av hat mot livet och förakt av mig själv övergick till uppskattning av allt fint.
Det kom i små, små steg som först har varit så osynliga att jag inte sett dem förrän jag redan kommit en bra bit framåt.
Men givetvis handlar ju mycket om att min psykiska hälsa förbättrats och att jag mår rätt bra i dagsläget. Jag uppfyller inte kriterierna för depression. Jag tycks äntligen har lyckats börja bromsa den snabba berg- och dalbana som utgörs av mitt humör. Min ångest ligger enbart och pyr, men det är inte lika ofta som den blir till eld och ännu mer sällan blir det en skogsbrand.

Å andra sidan måste jag aktivt, varje dag, se till att ta hand om mig för att inte falla tillbaka. Jag släcker små glödbitar varje dag. Det är ett ständigt jättejobb som tar mycket kraft och energi. Men jag tycker inte illa om det jobbet. Jag har accepterat att det bara är något jag måste göra för att inte falla pladask på marken.

IMG 20221101 093806853 HDR

För ett par år sedan ansåg jag att man inte kan ha psykisk ohälsa och samtidigt ett gott liv.
Jag tyckte inte att ett liv med psykisk ohälsa kunde vara bra. Ett liv med psykisk ohälsa var ju rent ut sagt värdelöst. Ett enda långt lidande av smärtan.
Ett bra liv skulle ju dessutom vara perfekt.
Perfekt mamma, perfekt fru, perfekt inrett hem, perfekt kropp enligt idealet smal är lycklig, en fin jobbtitel och evig lycka. En helt omöjlig kombination annat än på lyckliga bilder på sociala media.

Jag förstår att jag tyckte att livet var hemskt, smärtsamt och ibland outhärdligt under depressionsperioderna.  Mina tankar förändrades, och det som jag tyckte var helt vettigt och sant just då inser jag ju var depressionen som talade, inte jag. För när man befinner sig riktigt på djupet av mörkret förvrängs hela världsbilden. Då var jag sjuk.

poster 1670169669209

Ett fel som jag gjorde i så många år var att jag gick helt emot mina egna förutsättningar.
Jag ville bli någon som jag inte hade förutsättningar att bli.
Jag ville bli någon annan för att duga. Gärna skulle jag ha velat vara den supersociala, skämtsamma typen som inte hade något psykiskt illamående och som inte var så djuptänkande jämt - den som det är lätt att tycka om. Jag tänkte att om jag bara lyckas bli en sådan person, då kommer jag äntligen att tycka om mig själv.

Oj så fel jag hade. Istället för att ta tillvara på mina kraftresurer försökte jag titta på hur andra gjorde. Men att hela tiden försöka vara något man inte är, äter småningom upp en inifrån.
Jag tror definitivt att alla kan uppnå ett gott liv, trots psykiska diagnoser som kan begränsa. För det är ju inte så att min emotionella instabilitet försvinner någonstans - däremot har jag kunnat börja hantera den så att den inte hindrar mig från att kunna leva ett gott liv. Den finns i bakgrunden och ibland väller det till och med över och lägger allt annat i bakgrunden.

De dagar jag känner att jag är extra känslig undviker jag allt som kan trigga igång ångesten, om det är möjligt.
Ibland trycker jag bort ett poddavsnitt som jag kunde lyssna på under gårdagen hur bra som helst, för att ångestnivån höjs.
En del dagar undviker jag att läsa alltför mycket nyheter, eller se på vissa tv-program som jag annars utan problem kan titta på.
En del dagar är det som om jag triggas av allt, för jag har haft så pass mycket ångest i mitt liv att de känslorna mycket lätt kommer tillbaka.
Jag väljer bort mycket i min vardag för att kunna må bra i mig själv. Det kan ses som en begränsning, men det är tack vare det jag mår bra i dagsläget.


IMG 20221101 093833624 HDR

Otaliga gånger genom åren har jag åt olika terapeuter upprepat meningen "men jag vill bli nån annan, för jag tycker inte om mig".
Varje gång har min nuvarande terapeut bestämt sagt åt mig att "du skall vara du".
Jag har tyckt att hon inte har förstått. Jag har tyckt att hon krävt en omöjlighet. Jag trodde aldrig att hon skulle få rätt. Jag kunde inte ta emot hennes ord. De bara rann av mig, som vattendroppar på stål.

Men hon fick rätt. Även om det tog många år.

Småningom hittade jag nämligen fler och fler bitar till pusslet som utgör självidentiteten, som låg bortom den psykiska ohälsan. Det hände egentligen bara av en slump.
Jag blev bara så trött på att försöka blanda in andras pusselbitar i mitt eget. Bitarna passade ju aldrig. Det var aldrig meningen att bitarna skulle vara där från första början.
Jag hittade plötsligt egna bitar, som jag märkte att jag tyckte var rätt fina.
Så jag slutade kasta bort dem.
Jag slängde istället dedär kopiorna som jag försökt skapa utgående från andras pussel.

Dessutom vågade jag också slutligen lägga in de pusselbitar som innehåller psykisk ohälsa och dåligmående.
Jag tycker inte om dem, men de måste få vara där.
Jag har istället för att försöka mota bort min psykiska ohälsa istället valt att försöka ta så bra hand om den som möjligt.
För sanningen är ju, att utan den bakgrunden hade jag ju inte formats till den jag idag är.

poster 1670169852956

Jag tror numera att alla kan få en fungerande vardag som man mår bra i, om man bara lyssnar på de egna förutsättningarna.
Ett gott liv.
Men det kan krävas en del uppoffringar och kraft att inte gå emot sina begräsningar.

Det var först när jag äntligen slutade försöka vara någon annan som jag kunde bli mig själv.
Det var när jag accepterade mina egna begränsningar och började våga se att mitt psykiska dåligmående måste få utlopp istället för att tryckas undan som jag äntligen kunde börja förändra.
Först då kunde jag bli hel.

Mitt eget pussel är ganska komplett nu. Tror jag.
Det fina är att det går att byta ut bitar. Det går att ändra några av dem.
Men kanterna håller ihop nu, trots att man kan byta innehåll.

För ja, jag skall vara jag.
Som har ångesten under kontroll, är djuptänkande och behöver ladda batterierna med ensamtid.
Det är likväl ett tillräckligt gott liv.
Det duger rätt fint.

 


Världsdagen för psykisk hälsa - Alla sorger räknas

Skrivet av Pamela Lundberg 10.10.2022

 

Världsdagen för psykisk hälsa

-för att fler ska kunna må bättre

 

IG 1200x1200 033Bild tagen från Mieli:s materialbank.

ÅRETS TEMA
Idag är det återigen världsdagen för psykisk hälsa. Det är WHO (Världshälsoorganisationen) som utlyst tionde oktober till världsdagen för psykisk hälsa, för att öka vår medvetenhet kring frågor som berör detta. Årets tema är "alla sorger räknas".

Enligt FN har nästan en miljard människor i världen en psykisk störning. En miljard. Och som det ser ut i världen just nu med alla oroligheter kommer siffrorna knappast att minska, snarare stiga.
WHO anser också att den globala ekonomin skulle öka upp till 1 biljon ifall man skulle kunna minska de förluster i produktivitet som orsakas av depression och ångest. Så förutom allt mänskligt lidande som psykisk ohälsa leder till, syns det också i ländernas ekonomi. Just därför är det så viktigt att inte bara ge vård vid psykisk ohälsa, utan även på att satsa det förebyggande arbetet som är den psykiska hälsan. Det är när vi lär oss bygga upp psykisk hälsa som ohälsa kan förhindras.

I Finland finns organisationen Mieli Rf, som jobbar just för psykisk hälsa, och de tycker att vi ska uppmärksamma denhär dagen genom färgen GRÖN. Bär något grönt. Lys upp med grönt. Dela kampanjens budskap vidare. Framförallt tycker jag att man själv skall fundera över temat delad sorg och oro.

Screenshot 2022 10 10 at 17 43 41 Skapa ett nytt inlagg Instagram

VAR FINNS DIN PLATS, DÄR DU VÅGAR BERÄTTA HUR DU MÅR?
Har du någon i din omgivning som du känner att du kan prata med om känslor och svårigheter?
Vågar du dela svåra tankar, minimala bekymmer och stora orosmoln?
Vågar du sätta dig i orosstolen och öppna upp?

Organisationen Mieli beskriver orosstolen som "ett rum med låg tröskel, där man erbjuds psykiskt stöd i olika situationer. Rummet kan skapas var som helst, antingen konkret eller virtuellt, som en lugn och förtrolig plats för samtal."
Finns en sådan stol för dig? Vågar du sätta dig i den motsatta stolen och bara lyssna på någon annan? Vågar du till och med bjuda in någon annan, utan att hen sagt något om hur hen mår?

Jag tror att vi bara genom att öppna upp våra innersta tankar kan förebygga psykisk ohälsa. Men för att man ska kunna det, måste det ju också finnas en mottagare som vågar lyssna. Alltså en som verkligen vågar sätta sig ned i en orosstol och tar emot någon annan, utan att släta över eller skruva på sig.

20181010 140554År 2018 med både rosa och gröna bandet. "Du är viktig" står det på gröna bandet.

ATT LÄRA SIG ATT VÅGA
Jag själv blev erfarenhetsexpert för att jag ville öppna upp och visa att man också kan prata om svåra saker.
För att jag tänkte att någon ju måste börja. Visst finns det många före mig, och många som efteråt delat sin historia, men likväl så kändes det så.  Ensamhetskänslan är nog något som alltid finns med oavsett, eftersom man delar något privat. Jag har lärt mig att tänja på delandet.

Jag sitter faktiskt på min orosstol när jag skriver, för att kanske någon annan skall se och våga öppna upp själv om sina tankar.
För jag har lärt mig att det inte är lätt. Varken för mig själv eller någon annan. Det finns mycket skam kring psykiska bekymmer. Och det finns en öronbedövande tystnad. Trots medias uppmärksamhet kring ämnet. Det är tystnaden finns i vardagen som är det svåra.
Och det är därför just i vardagen som vi kan lära oss bli bättre på att dela känslor, svårigheter och bekymmer.

Min orosstol är offentlig, men din stol kan hitta en helt egen plats.
Någonstans där du kan öppna upp. Sitta ned. Tala ur hjärtat. Vara ärlig.
Då kan du växa. Bli dig. Helna. Få perspektiv.
Tillsammans med den person som kan dela dina bekymmer.

IG 1200x1200 032

OROSSTOLEN I FULLT DAGSLJUS
Jag kunde påbörja processen att bli
hel som person först när jag på allvar började öppna upp om min psykiska ohälsa. Jag hade inte behövt gå så djupt och så länge i mörkret om jag bara hade vågat dela med mig tidigare. Men det var så svårt att dela. Det var så oändligt omöjligt.
Tills jag inte hade något annat val.
Tills jag var riktigt, riktigt sjuk.
Jag skulle behövt lära mig att dela med mig så mycket tidigare. Då, när jag hade mindre bekymmer.
Jag lärde mig dela först när bekymren nått orkanstyrka.
Vi behöver lära oss att dela mer, utan att på förhand döma ut oss själva med att problemet är fjuttigt och litet i jämförelse med andras problematik. Det hjälper ingen att tänka så. Det höjer bara ribban ännu mer om vi behöver prata om ett bekymmer.

Då jag slutligen öppnade upp, slutade vara rädd för stigman, då kunde jag bli hel.
Jag blev helare när jag vågade dela också det mörka.
Det var när mörkret landade i ljuset och blev fullt synligt som jag lärde mig att acceptera och leva även med det mörka .

Just därför måste vi dela.
För att det räddar liv.